Av Ingemar Dahl
Axplock, 2015
ISBN 978-91-87119-76-7 eBok; 978-91-87119-75-0, inbunden 290 sidor

Ingemar Dahl har tidigare gett ut böckerna Snörök, Kalla Stjärnor Blinka och Rädsla på Axplock förlag. Handlingen i böckerna utspelar sig på den norrländska landsbygden utanför Örnsköldsvik. Närmare bestämt i byn Banafjäl där författaren växt upp.

Författaren har drömt om att skriva sedan barndomen vilket dock fick anstå till 2003 då Dubbelnatur färdigställdes. Publicering fick emellertid anstå till 2015.

Boken handlar om två omaka barndomsvänner som växer upp tillsammans, men går åt olika håll i livet, på var sin sida om lagen. När deras banor åter korsas får det ett förlopp som ingen av dem kunnat drömma om. 
En roman om mytbildning och en strävan att framstå som sin myt till vilket pris som helst vävs ihop i lantlig miljö med udda byoriginal och mycket mänsklig värme.
 Under några varma augustiveckor i byn Banafjäl utspelar sig dramat där två mystiska mord till synes utan samband förbryllar kriminalpoliserna Ronny Nyberg och hans kollega Leonard Bengtsson.

Dubbelnatur ingår författarens serie och tilldrar sig kronologiskt före Kalla Stjärnor Blinka. Enligt författarens hemsida behövdes dock en hel del korrekturläsning varför den blev liggandes. Frågan är om boken inte skulle ha mått bra av ytterligare bearbetning. Litterärt når texten inte över trädtopparna. Ingemar Dahl har inte det lätt flytande språk som gör läsningen störningsfri och till en njutning att läsa.

I övrigt är upplägget aningen förvirrande. Personer dyker upp från ingenstans utan att läsaren får veta vilka de är och var de hör hemma i historien.

I vilken mån Dubbelnatur är spännande eller underhållande är upp till läsaren. Tycke och smak följer läsarens krav och språkliga kunskaper. För recensenten blev den inte till en bladvändare.

Tekniskt är formateringen av eBoken ojämn. Av Axplock förlag som har producerat boken kan krävas en bättre produkt.

Axplock åtar sig att producera böcker mot ersättning anpassade efter kundens behov vare sig det är till ett företag eller en institution, förening eller privatperson. Möjligen är Dubbelnatur en vad Axplock kallar adopterat roman, ett verk som förlaget mot ersättning åtar sig att producera. Varken förlaget eller Karin Richter som redaktör tycks ha ansträngt sig för att skapa en bra produkt.

Axplock är ett av de förlag som siktar på författare som inte blir utgivna av etablerade förlag och inte heller har förmågan att ge ut i eget förlag. Frågan är hur seriöst den här verksamheten bedrivs.

SUNE OLSON

Av Jules Verne & H. G. Wells
Cobolt förlag, 2015
ISBN9789187861048, 208 sidor

Classics Illustrated var en amerikansk publikation där klassiska berättelser presenterades i serieform. Tanken var att förmå ungdomar att sluta läsa “taffliga serier” och bli intresserade av de stora klassikerna i bokform. Huruvida serierna fick ungdomar att börja läsa klassiska böcker är ganska tveksamt, men ungdomarna uppskattade uppenbarligen serieversionerna då publikationen gick i trettio år (1941–1971).

1956 började den publiceras i Sverige som Illustrerade Klassiker och blev en mindre succé. Serien klarade sig i hela 20 år och kom ut varannan vecka. Lagom till 60–årsjubiléet kommer de bästa ut i bokform, fylld med förklaringar om de utvalda böckerna: Jorden runt på 80 dagar, Resan till jordens medelpunkt (av Jules Verne, vilden tv), Världarnas krig (av JG Wells, bilden thH och Tidsmaskinen samt information om tidningen i fråga.

Det märks att serierna är gamla. För det första är tempot dåligt eftersom så mycket historia måste pressas in i så få sidor. En fruktansvärd storm kan avverkas på två rutor på samma sida, vilket helt dödar den spänning som det är tänkt att förmedla. Rörelse och ansiktsuttryck är inte heller särskilt väl illustrerade. Det har helt enkelt hänt väldigt mycket i seriemediet på 60 år, och till skillnad från tidlösa berättarstilar som Tintins så har detta inte åldrats med värdighet.

Som en historisk återberättelse i forskningssyfte har detta album ett hål att fylla. Eller om man vill återuppleva sin ungdoms förströelser. Men det är knappast något att köpa till dagens ungar med tanke på de mycket roligare alternativen.

JOHANNES GENBERG

Av Anna Åhlund
Kartago förlag, 2015
ISBN9789175151069, 90 sidor

Föreställ dig någon som pratar i telefon jättelänge. Under tiden tar den ena samtalspartern fram ett skissblock och börjar klottra i det. Resultatet är bild efter bild av fula figurer med snippor. Bara snippor. Och halvfyndig text. Sida upp och sida ner med snippor. Utan något egentligt sammanhang eller slutsats. Det är så En snippa om dagen känns.

Okej, jag förstår alldeles utmärkt att poängen med den här serien är att belysa kvinnors generella osynliggörande (och lesbiskas också verkar det som) genom att skapa en “snippositiv” bok som kvinnor och flickor kan läsa och känna att deras könsorgan är deras och att de är bra att ha. Fast det ändrar inte min uppfattning om att boken känns helt poänglös.

Såvida Anna inte hoppas att genom att rita något så “provocerande” som snippor ska ge henne ett fint betyg hos någon konstkurs eller feminister i allmänhet. Min kritik är inte att jag blir provocerad av att se så många snippor för det blir jag inte. Bara likgiltig och uttråkad.

Jag är helt för serier som belyser genusproblem. Jag tyckte mycket om Liv Strömquists Kunskapens frukt för att den lärde mig något om kvinnohistoria jag inte kände till. Den här serien känns mest som ett slagträ mot någon diffus halmgubbe-åsikt att “snoppar är fint men snippor är fult”. Ett slagträ som presenteras några årtionden för sent för att bidra något till den nuvarande genusdebatten. Vissa unkna åsikter som en gång var allrådande har faktiskt förpassats till historiens sophög. Det är med andra ord meningslöst att dra upp ett argument få numera säger emot.

JOHANNES GENBERG

Anna Åhlund. Foto Gabriel Liljevall

Den 2 december klockan 19 är det säsongsavslutning för Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nords föreläsningskvällar på Scandic Star Hotell i Sollentuna. Då talar Stig Edqvist som varit chef för Palmeutredningen och den ID-kommission som bland annat skickades till Thailand för att hjälpa till att identifiera tsunamioffren och till Italien för att identifiera kropparna efter katastrofen på Linate-flygplatsen.

Föredraget är öppet för allmänheten medan förtäring och mingel är förbehållet sällskapets medlemmar.

De som åker pendeltåg bör lämna perrongen via södra utgången.
Föreläsningarna börjar som alltid klockan 19.00.
Biljetter behövs inte längre.
Den som vill kan gå med i sällskapets vänförening (årskostnad 200 kronor).

Av Gösta Arvidsson (text) och Lars Melander (illustrationer)
Carlssons Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-7331-711-5, 240 sidor

Denna bok är så mycket mer än berättelsen om en krog, dess tillväxt och utveckling. Visst omtalas allt detta men också mängder av kulturhistoria, Stockholmiana och skrönor (fast troligen helt sanna) om de original som befolkat Tennstopet från begynnelsen i Klarakvarteren för drygt hundra år sedan och till den nya adressen i hörnet Odengatan–Dalagatan nära Vasaparken där restaurangen nu hunnit ligga i femtio år.

Tennstopet har under hela sin existens under femton olika ägare varit vattenhål för journalister, radskrivare och notisjägare, först för alla murvlar som befolkade alla tidningsredaktioner som trängdes i Klarakvarteren ända tills de socialdemokratiska politikerna beslöt att jämna det mesta av dessa med marken. Efter flytten kom skribenterna från veckopressens palats Bonnierhuset.

Politikers detaljklåfingrighet inverkade också på alla krogars serveringsmöjligheter. Än gällde det sprittillstånd, än hur mycket alkohol varje gäst fick serveras till sin övriga förtäring (detta mattvång gav upphov till mycket mygel som beskrivs roande i boken), ölets styrka och mycket annat.

Maten på Stopet har haft husmanskosten som bas men de olika krögarna har också experimenterat med olika specialiteter. Ingen trodde väl att den norrländska rätten surströmming skulle kunna bli en succé, men det blev den, eftersom också Stockholm befolkas av kloka människor. Men även ungkråka, hare, björn och bäver har funnits på menyn.

Gösta Arvidssons (bilden th) text är mycket informativ om både Stopet och övriga krogar i närområdet. Hans kåserande ton kommer särskilt till sin rätt när han berättar om de journalister, poeter och konstnärer som inte enbart ätit och druckit inom krogens väggar utan också sett till att utsmycka lokalen. Under krigsåren, när Stockholm kryllade av spioner, förekom också sådan verksamhet i etablissemanget.

Jag kom till huvudstaden alltför sent för att uppleva Tennstopets första guldålder med gäster som Nils Ferlin, Vilhelm Moberg och Victor Arendorff men jag nickar uppskattande åt de små karikatyrerna av Sven O. Bergkvist, Helmer Grundström och Bert Olls som senare blev mina vänner.

Anekdotfloran är välväxt i boken. Jan Guillou med parhästen Arne Lemberg jobbade på herrtidningen Fib/Aktuellt tillsammans. De var båda stamgäster på Tennstopet. En av deras stora publicistiska bragder var ett reportage som hur lätt det var att köpa vapen i den undre världen. Sanningen bakom reportaget råkade vara att allt fantiserades ihop vid groggbordet på Stopet.

Jag har själv ett smått skrämmande minne av krogen. För rätt länge sedan bjöds jag dit av medarbetare på Mitt Livs Novell som ville att jag skulle skriva rysarnoveller åt dem. Jag försökte slingra mig ur men maten var god, snapsarna blev rätt många och toppades av konjak till kaffet och groggarnas glada tid. Jag har ingen aning om hur jag kom hem men när jag vaknade i ruelse nästa morgon låg ett papper på nattygsbordet – ett av mig undertecknat kontrakt på 52 noveller. Det uppfylldes med nöd och näppe och sedan dess har jag betalat min egen förtäring vid besök på Tennstopet.

Sollentunaförfattaren Gösta Arvidsson har skrivit böcker om konst och konsthantverk, biografiska verk om konstnärer som keramikern Anders Liljefors och Gustavsbergs historia. Tillsammans med konstnären Lars Melander, bosatt i Blackeberg, har han gett ut Den rastlösa penseln och boken om Operabarens historia: Vi ses på Baren. I denna bok har Melander bidragit med teckningar, målningar och skisse.

KJELL E. GENBERG

Av Max Thimmig
Vaktel Förlag, 2015
ISBN 978-91-982180-1-5, 164 sidor

Författaren Max Thimmigs farfar Wolfgang Thimmig var stridspilot under andra världskriget. För fem år sedan bestämde sig Max för att ta reda på vad som under dessa turbulenta år hände den äldre släkting han själv aldrig fick träffa. Det visade sig att Wolfgang Thimmig oavbrutet tjänstgjorde vid de olika fronterna från krigets första till sista dag – och överlevde. Inte enbart alla luftstrider utan också den nazistiska ”rättvisan” eftersom han 1944 anklagades för bristande nazistisk övertygelse och blev avskedad som chef för en nattjakteskader. Orsaken var att under den hösten var nattjägarnas förluster väldigt stora eftersom de fick order om att göra mörkeranfall mot markmål. Många av besättningarna var unga och oerfarna vilket ledde till många nerskjutningar. Efter ett tag fick han återgå i tjänst eftersom hans kunskaper var ovärderliga.

Max Thimmig har haft tillgång till mängder av efterlämnat skriftligt material efter flygaresset, bland annat loggböcker, stridsrapporter och privata foton, både i svartvitt och färg, som han använt sig av när han bestämt sig för att skriva farfaderns historia. Den svenska kopplingen är intressant. Wolfgang Thimmig förälskade sig i svenska Ulla från Göteborg och gifte sig med henne. Under kriget bodde de i Tyskland men efter freden hamnade de i storstaden på västkusten. Sonsonen Max Thimmig är jurist och född 1986 på Orust.

Wolfgang, som föddes 1912 i Dresden, var mycket nyttig för den tyska krigsinsatsen med 24 nattliga luftsegrar och författaren har lyckats identifiera samtliga flygplan som farfadern sköt ner och publicerar bilder på en del av dessa. Han har också besökt krigskyrkogårdarna där farfaderns offer ligger begravda och även träffat släktingar till dessa.

Det jag finner nästan mer intressant än krigsskildringarna är den biografiska berättelsen om Wolfgang Thimmig fram till krigsutbrottet. Han föddes som trilling i en välbärgad familj i det som då var kejsardöme och levde ett liv som på den tiden var vanligt för hans klass men som för oss i senare generationer har svårt att ta till oss, vilket gör det smått fascinerande. Max Thimmig berör också de politiska förhållanden som formade tiden.

Wolfgang flög och stred på många fronter och egentligen är det ett under att han klarade av så många nattliga uppdrag utan att skadas mer än han gjorde. Eter kriget hamnade han som så många i fångläger på västsidan, lyckades bli fri och hamnade efter en del svårigheter hos sin käresta i Göteborg. Helt lätt var det inte för en tysk att få arbete men sådant fanns tydligen i överflöd i Sydamerika så den äventyrlige tysken och en kamrat reste och upplevde ganska häpnadsväckande äventyr på den kontinenten innan han efter ett år återkom till Sverige där han så småningom kom att bli militärattaché för västtyska förbundsrepubliken. Efter en sejour tillsammans med sin Ulla i Nigeria återkom de till Sverige där han dock drabbades av cancer och avled 1971.

Max Thimmigs biografiska redogörelse över farfaderns liv och gärning är gediget spännande och det stora formatet på boken gör att de många bilderna kommer till sin rätt.

KJELL E. GENBERG

Av Anders de la Motte
Forum, 2015
ISBN 9789137141817, inbunden, 370 sidor

Den här boken blev välförtjänt utsedd till Årets Bästa Svenska Kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Jag har naturligtvis också läst den, fattas bara annat – jag sitter ju i den beslutande juryn. Här kommer därför mitt omdöme.

Anders de la Motte har gjort sig känd för sina välkonstruerade intriger. De är snåriga, men ändå inte för komplicerade. Han lurar läsaren åt än det ena och än det andra hållet. Inget är vad det synes vara, och det är hart när omöjligt att lista ut var historien är på väg.

Han började med sin Geim-trilogi, där första delen Med samma namn fick Deckarakademins debutantpris 2010. De följdes av Buzz och Bubble. Serien var en succé och fick många läsare, inte minst utomlands. Anders blev författare på heltid och gav förra året ut MemoRandom, den första delen i en ny serie. Tillsammans med årets bok ska det bli film producerad av 20th Century Fox. En film eller TV-serie som jag är mycket nyfiken på. Det har sannerligen hänt mycket på fem år i Anders de la Mottes liv.

Författaren har utvecklat actionthrillern ytterligare från MemoRandom med denna bok. Det är en fullkomligt otrolig och surrealistisk intrig som han har totat ihop. Men det kontrakt han skriver med läsaren gör att man som läsare kan svälja det. Så länge det är välskrivet, spännande och inte alltför overkligt blir det en äventyrsroman av bästa sort. Det är så som ett samarbete mellan läsare och författare fungerar som bäst.

Polisen David Sarac som råkade illa ut i den förra boken ligger på sjukhus. Han är beredd att ta sitt eget liv. Men meddelanden från det förflutna får honom att ändra sig. Han rymmer från den slutna klinik där han vårdas.

Kriminalinspektören Julia Gabrielsson får i uppdrag att utreda ett mord där liket hittats i sjön utanför regeringspartiets kursgård. Det blir upptakten på en mördarjakt som sker i många plan. Såväl politiska förvecklingar som uppgörelser i undre världen leder handlingen vidare.

Det är extremt svårt att skriva något om handlingen i den här romanen utan att bli en spoiler. Läs själva, vet jag. Det är boken och författaren värd. Han tillhör absolut den absoluta eliten i svenskt kriminalskrivande. Fantasifullt, oväntat och spännande leder han läsaren genom olika miljöer och labyrinter. De ovanligt väl gestaltade karaktärerna beter sig hela tiden på ett annat sätt än vad läsaren förväntar sig. Man blir alldeles underbart förd bakom ljuset.

Det är klart att det blir en fortsättning på den här historien. Annars kommer jag att gå och grunna på det hela mitt bokläsande liv. Stilla min nyfikenhet Anders!!

NISSE SCHERMAN

Anders de la Motte. Foto Anna Lena Ahlström

Av Gillian Flynn
The Growbup, 2014
Översatt av Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers, 2015
ISBN 978-91-0-016134-7, 62 sidor

Gillian Flynn kom tidigare ut på förlaget Modernista men finns med denna skräcknovell, som i år belönades med Edgar Award for Best Short Story, hos Albert Bonniers Förlag. Den prisbelönta Chicagobon Flynn är bekant för bästsäljarna Gone Girl, Mörka platser och Vassa föremål som sålts i över 13 miljoner exemplar världen över.

För att vara en thrillernovell är det en ganska snäll historia om den olyckliga och rätt ovårdade förortsfrun Susan Burke som en morgon i april kliver in från regnet till tarotstudion Anden i handen och möts av de yrkesredskap som bör finnas i en sådan – spågummor, kortlekar och kristallkulor. Hon blir spådd av en bedräglig kvinna som snabbt inser att nykomlingen är ett lätt byte men hamnar själv i en svårhanterlig spökhistoria.

Det lustiga, men inte särskilt märkliga, med tarotstudion är att kvinnor stannar i förrummet medan herrar fortsätter längre in där damer ger dem en handtralla. En av dem har varit så flitig att hon fått förslitningsskador i handen och får fortsätta att arbeta som medium i stället. Hon råkar ut för kunden med familjehemligheter som bor i ett spökhus.

Flynn är bra på att beskriva aparta människor på ett drastiskt och roligt sätt och att hon kan vrida och vända på intriger är också sant.

Fast spänningen i denna novell är det si och så med. Beskrivningen av den förslitningsskadade som går med på att hjälpa sin kvinnliga kund med lite av varje är dock spännande utan att för den skull bli hårresande.

KARL HJELM

Gillian Flynn. Foto Heidi Jo Brady

Av Carina Bergfeldt
Bookmark Förlag, 2015
ISBN 978-91-87441-37-0, 336 sidor

Jag tar mig an Fotografiet av Carina Bergfelt med stort intresse efter att tidigare ha läst hennes omskakande reportagebok Sju dagar kvar att leva, En berättelse om brott och dödsstraff som handlar om den lagliga dödsindustrin i Texas (recension i Dast: http://www.dast.nu/recension/sju-dagar-kvar-att-leva-en-berattelse-om-brott-och-dodsstraff).

Bergfeldt debuterade 2012 med deckaren Fadersmord som utspelar sig i Skövde och där journalisten Julia Almliden och polisassistenten Anna Eiler introduceras. I den hittar man likdelar fastfrusna i en sjö och författarens fascination för vatten fortsätter i Fotografiet där man hittar en styckad kropp omslingrad av näckrosstjälkar. Det är en chockartat start på en roman som till del handlar om pressens – i det här fallet Julias – vilja att komma före polisen till brottsplatser, vittnen, anhöriga och misstänkta, allt för den goda storyns skull. Bergfeldt vet en del om detta slag av jakt eftersom hon arbetar på Aftonbladet. Men i romanen finns ytterligare en anledning. Julias far är spårlöst försvunnen så varje oidentifierat lik ger henne nytt hopp och ett återseende och kanske en lösning på försvinnandet. Däremot är möjligheten att lappa ihop familjen, som var trasig redan när fadern förvann, inte så stor.

Anna Eiler har sina egna bekymmer vid sidan av kapplöpningen med journalisterna som vid sidan av sökandet efter samma ledtrådar som polisen också tycks ha övertagit domstolarnas roll. Hon befinner sig i en personligt svår sits som älskarinna åt en gift kollega från huvudstaden men får förtränga det för att sköta jobbet som visar sig innehålla hemligheter från förr som just ingen vill tala om. Övergrepp och sexuellt våld mot kvinnor uppdagas och det tycks finnas en tyst överenskommelse att skydda en viss person.

I de väl uttänkta sidospåren simmar de röda sillarna i lagom stora stim. Det har blivit en rätt tät och snabbt berättad bok. Kanske har dock framgångarna med Fadermord (som sålde stort i Sverige och också blivit en framgång utomlands) och succén med Sju dagar kvar att leva fått förlaget att pressa på författaren att få fram denna bok i tid till höstförsäljningen. Emellanåt tycks hon ha haft bråttom vilket gett brister i gestaltning och viss personteckning. Men i stort sett ska denna roman ha ett gott betyg och om författaren får skrivro i fortsättningen är jag säker på att vi har en ny deckardrottning på gång.

Carina Bergfeldt är uppvuxen i Götene i Skaraborgs län, men bor numera i Stockholm där hon arbetar som  reporter och kolumnist. 2012 fick hon Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare.

PER MAGNUSSON

Av Anders Hedin
Carlssons Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-7331-690-3, 368 sidor

Förlaget ställer på baksidan frågan om det verkligen finns någon okänd del av Stockholm och svarar på detta genom att peka ut den allra nordligaste delen av norra Djurgården, det område som kallas Frescati.

Kanske är det rätt, men jag tror nog att många svenskar – inte minst stockholmare – har kännedom om stadsdelen. Där ligger ju Bergianska trädgården, Naturhistoriska Riksmuseet och inte minst Stockholms universitet. Det är i alla fall tre platser som jag besökt rätt ofta, inte minst som chaufför åt hustrun och sonen.

Men resten av Frescati är en vit fläck på kartan och det är platser som funkissamhället Ekhagen, Torphagen, Grindtorpet, Ålkistan och övriga platser runt Brunnsviken som får sin historia och geografi penetrerad av författaren Anders Hedin i den stora och innehållsrika boken, Frescati – människorna, husen och allt som hände. Här har kungamätresser (en sådan lyckliggjorde två kungar på raken) bott, sjungit och dansat, grosshandlare frodats och bönder slitit på bönders vis.

Trots min faktiskt ganska minimala anknytning till de platser och människor som boken behandlar väckte Hedins beskrivningar av människor, slott, villor och geografi mycket snabbt mitt intresse. Jag är ingen äkta 08 men huvudstadens brokiga historia har alltid intresserat mig, oavsett inner- eller ytterstad. Gamla tiders förändringar leder fram till nuets glans eller dårskaper.

Författaren och fyrforskaren Anders Hedin växte själv upp i Ekhagen och har tidigare gett ut böcker som Ljus längs kusten, Lysande skärgård, Sveriges sjökartor och Sveriges fyrar. Med denna tjocka bok – det är inget man gärna läser i sängen – har han försäkrat sig om en plats bland våra stockholmsskildrare.

KJELL E. GENBERG

Av Elizabeth Gilbert
The signature of all things, 2013
Översatt av Lena Torndahl
Massolit Förlag, 2015
ISBN 978-91-87783-96-8, 602 sidor

Det här är en storslagen roman, inte enbart till omfånget, i dickensk anda och skriven på det sätt jag gillar: med en början, en mitt och ett slut.

Historien tar sin början vid förrförra sekelskiftet när Alma föds in i en familj där fadern är den välbärgade vetenskapsmannen Henry Whittaker  med botanik som huvudsyssla och som ger henne möjlighet att både följa sina egna lärdomsaspirationer vilket slutar i att hon själv vill syssla  med vetenskap. Hennes begåvning och lärdomslust är stor och blir inte mindre av att huset på White Acres väldiga ägor är fyllda med spännande föremål som fadern tagit hem från sina resor. Utomhus studerar hon växter och efter en tid märker hon att det går att avläsa tid genom att följa deras dygnsrytm. Det finns klockslag när hon bör vara hemma men i övrigt får hon i stort sett fria tyglar. Till hemmet kommer tidens stora och kloka män och vid matbordet diskuteras det fritt. Alma suger i sig av alla lärdomar.

Det är en stor äventyrsberättelse som börjar i det lilla formatet men efterhand vidgas både geografiskt och känslomässigt. Hennes vetenskapliga passion låter sig inte ens hindras av kärleken till en man som är hennes motsats, konstnärlig med dragning åt det andliga och ovetenskapligt magiska.

Naturligtvis förekommer det både bekymmer, rivalitet och ångest. Elizabeth Gilbert vet hur man lockar in läsaren i det universum hon skapar, det känner alla till som läst hennes självbiografiska roman Lyckan, kärleken och meningen med livet (filmad med Julia Roberts i huvudrollen) eller reportageboken I nöd och lust.

Men de blodiga och tragiska händelserna i England, hur intressanta de än är, överskuggas berättarmässigt av historien om hur Alma, likt en kvinnlig Charles Darwin lämnar hemmet och den eteriske maken för botaniska äventyr i Nordamerika, Sydamerika och Tahiti mitt i det oändliga Stilla Havet. Människorna i hennes väg är ofta fascinerande medan Alma Whittakers upptäckarglädje och mänsklighet gör läsningen till ett spännande äventyr.

INGER STRANDBERG

Av Jo Nesbø
Mere blod, 2015
Översättning Per Olaisen
Piratförlaget, 2015
ISBN 978-91-642-0456-1, inbunden, 280 sidor

En främling stiger av bussen, en hitman på flykt undan storstadens undre värld. Plötsligt har han hamnat i tillvarons utmarker. Ett kargt landskap fyllt med människor som lever nära elementen och tyr sig till en svavelosande predikant. Och en urbefolkning med egna gudar och överlevnadsstrategier.

Nej, Jo Nesbø har inte skrivit en riktig westernroman.

Främlingen har flytt för sitt liv från en hänsynslös knarkkung i 1970-talets Oslo, där han varit för feg för att fullfölja de mord som beställts av honom. Han hamnar i den norska finnmarken, längst upp på den skandinaviska halvön, bland laestadianer och samer. Självklart finns där en vacker kvinna, Lea, som bara väntar på att befrias från sitt privata helvete, där hon och den tioårige sonen Knut misshandlas av husets herre.

Förföljarna från Oslo närmar sig och främlingen – som kallar sig Ulf – gör sig beredd på slutstriden.

Exakt den här berättelsen har kanske inte förekommit tidigare, men Nesbø använder så många igenkänningstecken från filmer, romaner och tv-serier att det hela tiden känns som att man nästan har tagit del av den förut.

Men han gör det bra. Romanen är effektivt berättad med täta växlingar mellan dramatik, komik och romantik. Det kärvt sentimentala tonfall som hör till westerngenren passar Nesbø, som verkar ha haft roligt när han skrev Midnattssol. Några onödiga bibliska paralleller får man ta på köpet.

Kanske är romanen en mellanbok i raden av deckare som gjort författaren känd (enligt förlagstexten är han världens mest läste författare just nu!?), men nog är den förförisk i sin robusta och lite daterade machostil.

PÄR ALEXANDERSSON

Av Louise Penny
The Murder Stone / A Rule Against Murder, 2008
Översättning Charlotte Hjukström
Modernista, 2015
ISBN 978-91-7645-564-7, inbunden, 384 sidor

Den kanadensiska författarinnan Louise Penny har hyllats för att ha uppdaterat och förnyat den klassiska pusseldeckaren. Bland de priser hon fått för sina romaner om Montrealkommissarien Armand Gamache finns mycket riktigt flera Agatha Awards, uppkallade efter pusseldeckarnas drottning.

Pennys senast översatta roman bekräftar bilden. En snobbig och dysfunktionell överklassfamilj samlas på ett isolerat ställe – ett gastronomiskt högklassigt värdshus ute i storskogen – för ett firande som mest liknar en fasad för ett familjedrama á la Norén eller O’Neill. En av familjemedlemmarna hittas mördad på ett bisarrt och symbolisk sättt, krossad av en staty som just avtäckts av den sedan länge avlidne familjefadern.

När polisen kommer enas de överlevande familjemedlemmarna om att en annan gäst, bosatt i ett billigt annex till värdshuset, måste vara förövaren. Den gästen är dock kommissarie Gamache som av en slump brukar åka i väg med sin fru till värdshuset inför varje bröllopsdag. Så anklagelserna studsar tillbaka till familjemedlemmarna, och vidare till värdshusets lite udda tjänstestab, där återhållna passioner och svårtolkade kontroverser grasserar.

Men det räcker inte med dessa allmänna referenser till den engelska ”herrgårdstraditionen”. Penny strör ut diverse ledtrådar och stickspår som den uppmärksamme kan klura på under läsningen. Dessa är dock inte särskilt påträngande. Den som hellre vill dras med av Pennys klara, roliga och psykologiskt skarpa prosa kan göra det utan att behöva leka amatördetektiv.

På en punkt avviker Penny ändå från den traditionella pusseldeckaren. Hennes huvudperson är en genuint förtroendeingivande och professionell polis, inte någon snillrik privatdetektiv. Den franskspråkige Armand Ganache verkar ha mer gemensamt än idiomet med den solide livs- och människokännaren Maigret.

Hur som helst är Ett förbud mot mord en lyckad variant av en traditionell och elegant underhållningsroman, där någon råkar bli mördad. Möjligen är det också bokens problem. När fallet är löst känns det lite snopet att så mycket litterär förmåga bara ledde dit.

PÄR ALEXANDERSSON

Louise Penny. Foto Sigrid Estrada

Av Per Erik Tell
Ultima Esperanza Books, 2015
ISBN 978-91-88263-03-2, 132 sidor

I Skåne månar man om sina bovar och banditer. Med jämna mellanrum dyker det upp nya böcker om gamla skånska brottsfall. Årets utgåva kommer från Per Erik Tell som botaniserat genom århundrandena och hittat fall att berätta om ända ifrån Rypdalsmordet 1656 och framåt till Hurvamorden 1951 och 1952. Bokens innehåll publicerades först i den lokala gratistidningen KristianstadsJournalen och det märks rätt väl att det från början är en journalistisk produkt, mer avsedd för snabb konsumtion.

En del av fallen är riksbekanta, som Yngsjömordet 1899. Detta resulterade i att Anna Månsdotter blev den sista kvinnan som lagligen halshöggs i Sverige. Hennes son Per Nilsson, som var delaktig i mordet, benådades, fängslades och släpptes till sist från Långholmen 1913 och dog fem år senare som bokbindare i skånska Hägerstad. Fallet blev en uppmärksammad långfilm av Arne Mattsson, har inspirerat till flera böcker och dessutom förevigats via TV.

TV har förresten varit flitiga med att berätta om flera av de sydliga brottsfallen i den nu 30 år gamla serien Skånska mord, där skådespelaren Ernst-Hugo Järegård gestaltade flera av ogärningsmännen.  Några av dessa brott finns också med i Tells bok.

Eftersom rätt många av berättelserna utspelar sig i gången tid är miljön ofta skogligt mörk och anknytningarna i till krig och örlog är frekventa. Motiven bakom dåden är lätt igenkända och fortfarande vanliga även i nutid. Människan förändras inte så lätt.

En ”lustifikation” i volymen är att Tell lyckats hitta ett antal av de skillingtryck som hastigt och lustigt diktades, trycktes och såldes efter dåden. Där kan man hitta märkliga litterära vändningar och eftersom det var den tidens rimmade och tonsatta kriminalreportage går de att jämföra med dagens aftonpress.

Författaren, journalisten, radiorösten, globetrottern och förre förläggaren Per Erik Tell har flyttat från födelsestaden Ystad och är nu bosatt i Onslunda i Tommelilla kommun. Tell, som är född 1956 är ofta på resande fot och dessa utfärder har resulterat i fyra reseskildringar varav den senaste är boken Läsa, resa, dö (recension i DAST: http://www.dast.nu/recension/lasa-resa-do-reportage-och-reflektioner-fran-varldens-vimmel).

KJELL E. GENBERG

Av Sharon Bolton
Little Black Lies, 2015
Översatt av Lilian & Karl G. Fredriksson
Modernista, 2015
ISBN 978-91-7645-419-0, 416 sidor

Boltons sjunde bok var nominerad som en av de bästa till svenska översatta deckare 2015 av Svenska Deckarakademin men den nådde – tyvärr – inte ända fram. Men den är bra, till och med väldigt bra trots att ämnet är obehagligt. Bolton är skicklig på att åstadkomma psykologisk dramatik i sina romaner och här gör hon det genom att låta berättelsen silas genom tre rätt disparata berättarperspektiv på en i deckarsammanhang ovanlig miljö, nämligen Falklandsöarna (Islas Malvinas), långt ute i Sydatlanten bortom Argentinas sydligaste spets.

De tre som berättar Catrin Quinn, Rachel Grimwood och Collum Murray. Rachel och Catrin var en gång de såtaste vänner men vänskapen tog slut när Rachel genom vårdslöshet orsakade Cathrins två små söners död, något som förändrade tillvaron för dem båda, gränslös sorg för en och starka skuldkänslor för den andra.

Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina 1982 ligger som backdrop. Då kom skotten Callum till denna brittiska utpost som marinsoldat för att under de tio dagar striderna pågick försvara öarna mot argentinska krav och attacker. När Små svara lögner börjar har det gått 12 år sedan kriget slutade. Den första tredjedelen av romanen är den inåtvända marinbiologen  Cathrins – kvinnan som Callum är oerhört betuttad i – och det har förflutit tre år sedan bästa väninnan lämnade hennes pojkar ensamma sin bil i några minuter. Bilen rullade utför ett stup och barnen omkom. Sedan dess har hennes raseri vuxit till den grad att hon funderar på att mörda Rachen på årsdagen av olyckan, en dag som sammanfaller med en solförmörkelse.

Rachel, som är mycket gediget beskriven, lider efter de små barnens död av depression. Men på öarna är det fler som lider. Tre småpojkar har försvunnit under de senaste tre åren och de vidskepliga invånarna funderar på om de fallit i sjön eller som det verkligen kan vara så att de blivit uppätna av oknytt och häxor. När så Rachels son försvinner är många övertygade om att Catrin Quinn äntligen fått sin hämnd.

Boltons beskrivning av de karga öarna, dess människor och dess folktro är värt en guldstjärna. Polisens svaga intresse att lösa försvinnandena (den ansvarige tror hela tiden att olyckor ligger bakom) har vaga kopplingar till den glesbygdspolitik som förs i London och där vill man för allt i världen inte höra att det finns en seriemördare på sin sista utpost i södra Atlanten. Vad som är sanningen är inte lätt att se genom alla dimridåer av lögner.

Samtidigt kan konstateras att försvunna barn tycks vara en trend i spänningslitteraturen för ögonblicket.

Den brittiska författaren Sharon Bolton föddes i landsdelen Lancashire. På kort tid har hon blivit en av landets mer uppburna deckarförfattare. 2014 erhöll hon priset The Dagger in the Library från brittiska Crime Writers’ Association för sitt samlade författarskap.

ELISABETH CARLSSON

Sharon Bolton. Foto Michael Webberley

Den skotske författaren William McIlvanney avled den 5 december 2015 i Netherlee utanför Glasgow. Han var född 1936 i Kilmarnock. Hemma i Storbritannien var han känd som roman-, kriminal- och poesiförfattare som ofta lät Glasgow vara spelplats för händelserna. Hans första bok, Remedy is None, gavs ut 1966 och prisbelönades. Han fortsatte att skriva hyllade romaner om hårdföra och ofta våldsamma män. I Sverige kom han ut med två romaner, Jennifers sista dans 1979 och Sanningen om Tony Veitch 1984 där inspektör Jack Laidlow spelade huvudrollen.

Av Sandra Gustafsson
Hoi Förlag, 2015
ISBN 9789175579993, inbunden, 165 sidor

Sandra Gustafssons böcker är svåra att läsa. Kanske bra då att de sällan är långa, tvärtom. Men en kort bok betyder inte sämre kvalitet. Tvärtom där också. Hennes böcker handlar nästan alltid om relationer, mångfacetterade och mörka sådana. Ofta avslutar man läsandet med ett tomrum i kroppen, helt utan hopp.

Så är det här också. Alice och Jonathan är lyckliga. De har fått ett barn som de längtat efter, sonen Liam. Men åren går och de märker efter hand att han inte är som andra. Han håller sig för själv och har inga kamrater. Han beter sig mer och mer underligt.

De får reda på att Liam är allvarligt sjuk. Det finns enligt läkarna en liten chans att han kan medicineras för att i alla fall få ett drägligt liv. Jonathan vill gärna prova det alternativet, men Alice sätter sig emot. Hon litar på sin egen förmåga att hjälpa sin son.

Det utmynnar i en konflikt mellan Alice och Jonathan. De tappar sin förmåga att komma överens och fjärmar sig från varandra. Mamman tar sitt barn och åker iväg till okänd ort, medan Jonathan gör allt för att hitta dem.

Läsaren får följa dem var för sig, allra mest Alice kamp för att ordna ett tillräckligt bra liv för sig själv och Liam tillsammans. Det får hon allvarliga problem att förverkliga, allt medan Jonathan till synes förgäves söker efter dem båda.

Sandra Gustafsson lyckas med att trissa upp en enorm spänning kring det relativt enkla, men tragiska, skeendet. Som läsare vill man hjälpa till, även om det naturligtvis inte tjänar något till.

Författarens tidigare böcker har varit lika svarta. Hon debuterade med den mycket kritikerrosade självbiografiska boken Maskrosungen (2006). Det har blivit ytterligare två romaner förutom denna: Svedd (2010) och Gå om intet (2014). Hon är fantastiskt bra på att beskriva komplicerade familjesituationer och att skriva om nattsvarta öden. Det är med lite ångestladdad förtjusning man läser hennes böcker.

NISSE SCHERMAN

Av Ewa Klingberg
Historiska Media, 2015
ISBN 9789175452753, inbunden, 352 sidor

Den sjunde delen i serien Släkten har tagits över (ny författare till varje del) av Ewa Klingberg med den äran. Spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken trots sen timme.

Det handlar om Sissela Konradsdotter som föds 1252 i smålandet Njudung. Hon följer sin far till kung Valdemar i Stockholm och snart är hon en central del av kungens liv. Men maktstriderna och intrigerna på kungaborgen tvingar henne på flykt.

Det är ett stort nöje att läsa svensk historia. Serien rekommenderas.

Författaren är lärare men skriver också noveller och foljetonger i veckopress. Hon har också skrivit Kyrkornas hemligheter del ett och två tillsammans med fotograf Hanna Åhman. Hon är även medarbetare i tidningen Släkthistoria.

BERNDT LINDHOLM

Ewa Klingberg. Foto Hanna Åhman

Medverkande författare: Susanne Agnvall, Senada Ahmic, Ulrika Alenfelt, Annica Andersson, Dennis Ariton, Carina Aynsley, Birgitta Backlund, Per Berg, Gun Berger, Susanna Björnberg, Carina Cefa-Öhrlund, Erika Chotai, AC Collin, Maria Estling Vannestål, Elisabet Flodin, Lars-Göran Halvdansson, Jenny Jacobsson, Vargen Johansson, Ylwa Karlsson, Marie Landergren, Mirjam Lindahl, Fanny Lundgren, Malin Lundskog, Jessika Nilsson, Susanne Olars, Lars Thunell, Catrine Tollström, Eva Ullerud, Anna Wahlgren, Stefan Wallner, Katherine Walsh, Dag Öhrlund
Ariton Förlag, 2014
ISBN 9789187813153, 280 sidor

Det har gått ett halvt sekel sedan novellen i svenska veckotidningar slogs ut av TV-serier som Bröderna Cartwright och Perry Mason, men nu har novellen sakta men säkert börjat krya på sig. Allt fler antologier och novellsamlingar publiceras och novelltävlingar förekommer i allt större utsträckning. Över en Fika heter en antologi med 32 noveller av lika många författare. Iakttagelsen att det i dag främst är kvinnor som skriver noveller bekräftas av att bara några få av de 32 är män. Den gemensamma nämnaren är just ”över en fika”.

Antologin inleds med Mod av Catrine Tollström. Det är en kort men mycket effektiv anekdot som utspelar sig på ett café och som vidgar sig mot framtida möjligheter.

Baksidestexten säger att det handlar om vardagsberättelser men den andra novellen är allt annat än en vardagsberättelse. Dag Öhrlunds Gud dricker kaffet svart är något så pass ovanligt som en berättelse i Per Lagerkvists och de tyska expressionisternas anda från början av 1900-talet. Där fanns Gud allt som oftast med i rollistan. Här uppträder han i kläder som hänger löst och med insjunket ansikte. Han visar sig här vara ungefär lika maktlös som i expressionisternas texter för 100 år sedan. Han har dessutom sällskap av Djävulen och Döden medan Ödet inte är med för han är på semester. Det är inte fel att påstå att denna novell skiljer sig markant från samlingens övriga berättelser.

Susanne Agnvalls Kärleksmuffins får närmast betecknas som en vardagsbagatell, men avslutas med en liten knorr som anspelar på ett ”ledmotiv” i novellen.

Blind Date av Ulrika Alenfelt handlar om en enarmad man som för första gången i sitt 23-åriga liv stämt träff med en kvinna. Det är en charmig historia. Den uppmärksamma läsaren bör kunna avslöja hur det hela utmynnar, men även om jag gjorde det, så fann jag en kittling i slutklämmen. Riktigt bra!

Det blir mycket besök på kondis i en antologi av detta slag. Susanna Björnbergs Det blir bra så, tack utspelas på Falkmanska caféet, där ett par som inte riktigt fungerar sitter. Ett annat äldre par kommer in och det visar sig att de är som en parodi på det yngre paret.

AC Collins I dräktighet handlar om ett trist mor-dotter förhållande som utspelar sig över en kopp kaffe. Den vardagsnära kontaktlösheten är påtaglig.

Eva Ullerud byter ut det gängse caféet mot begravningscaféet i Begravningskaffet. Här balanseras hyckleriet skickligt. Den bortgångne lämnar efter sig oförglömliga minnen som inte är snygga.

Jenny Jacobssons Om jag var min vän bygger på en utomordentlig idé, som skulle kunna utvecklas i en roman eller ännu hellre i en serie noveller som tillsammans bildar en roman. Två väninnor träffas över en kopp kaffe och ger varandra växelvisa utmaningar. Och det är inga dåliga sådana. En av dem får utmaningen att tränga sig före i en kö till en toalett för att sedan löpa gatlopp mellan ilskna ögon när hon kommer ut från toaletten. Inte bara handling, lite intrig också, något som de flesta noveller ofta saknar numera.

Lars Thunells bidrag heter Det brinner i hjärtat och är inte så dum. Den har den uppgivenhet som man hittar hos den senare Strindberg och den här novellen känns besläktad med kammarspelet Brända Tomten. Det är inte bara det att ett hus brinner på andra sidan gatan till Mariannes Café. Stämningsläget är likartat och drömspelsliknande. Fast slutklämmen har inte mycket med Strindberg att göra.

Ylwa Karlsson har yrkeslivserfarenhet som spöke på Gröna Lund, udda sysselsättning värd att affischera. Hennes En kopp te med extra salt borde egentligen ha ingått i en antologi med titeln ”Över en kopp te” men varför vara petig. Novellen handlar om ett möte som inte blir av och en överviktig människas dagliga helvete bland oförstående och hatfulla människor, en tragedi i miniatyr.

I Hon laddar upp av Erika Chotai dricks en kopp kaffe i samband med ett möte om starta eget-bidrag. Frågor och attityder kring yrkesmässig problematik här i livet. Ingen stor dramatik. Livet går vidare.

Vargen Johanssons Why don’t you have a dick? tar upp ett transsexuellt motiv på ett, jag skulle vilja säga, bekräftande sätt. Ger en oväntad inblick i våra livs mindre kända förhållanden.

En mästare är en introvert berättelse av Susanne Olars. Hon berättar för oss om en kvinna som talar till en ”lyssnare”, som tycks vara vuxenvärldens motsvarighet till ett barns låtsasvän. Kvinnan analyserar, resonerar och diskuterar för och med sig själv med ”lyssnaren” som bollplank. Och det hela mynnar i just ingenting.

Café Himlavalvet av Carina Cefa-Öhrlund inleds med en skildring av de problem vi alla har i vårt dagliga liv och som vi knappast har behov av att läsa noveller om. Men det visar sig att denna upptakt helt enkelt är ett skickligt sätt att framhäva upptäckten av och besöket på Café Himlavalvet. För i och med att novellens jag stiger in mellan dörrarna till detta annorlunda café så förvandlas novellen till en drömliknande fantasi, där en märklig kvinna tar över huvudrollen och blir till en katalysator för en inte direkt religiös men i alla fall andlig förkunnelse.

Under ytan heter Lars-Göran Halvdansons bidrag och här får vi möta den kaffestund som innebär ett dramatiskt nytänkande mellan en chef och en anställd. En jobbig dag för båda förvandlas till öppenhet och terapi och förhoppningen om något bättre.

We can jive av Birgitta Backlund handlar om problem som möter hemhjälpen i vår tillvaro. När jag-personen, som sköter om Jonas, möter omvärldens elakhet och brist på förståelse ”över en kopp fika” så kan jag bara hoppas att de flesta av oss inte är sådana.

I Inte en ängel men precis vad jag behöver av Fanny Lundgren uppstår mötet mellan Vera och Jack på ett café. Det är inte vilket möte som helst. Trots att Vera aldrig träffat Jack tidigare tycks han veta allt om hur hon bör hantera sin pojkvän som misshandlar henne, hur han nu kan känna till det.

På Café Sola i novellen med samma namn av Gun Berger, inträffar det där dramat som får en förälders hjärta att klappa extra. Mamma ägnar sig åt sin ”mackapär” och när hon tittar upp är sonen Sune borta.

I Senada Amics Tittis dröm får vi träffa perfektionisten Titti som inrättar sitt perfekta café. Men när hennes väninna ser hur hjärtlöst Titti behandlar en tiggare från Rumänien, så tar hon sin Mats ur skolan, lämnar Tittis café och tillsammans med tiggaren går hon till ett annat café.

Annica Anderssons Konditori Sultan utspelar sig i Katrineholm, ett drama i miniatyr när ett frånskilt par träffas för första gången på två år för att sluta ett avtal om vem som ska få huset de en gång bott i tillsammans. Det blir bråk och en man vid ett annat bord griper in,

Kunderna på konditoriet i Mirjam Lindahls Bortom får också de uppleva ett drama när en förtvivlad kvinna talar i telefonen med sin man, som finns i fjärran land. Det hela blir pinsamt och servitrisen tvingar kvinnan att avsluta samtalet, men dramat känns inte riktigt slut för den sakens skull.

Kaffeklubben av Marie Landergren är en liten bagatell om viktiga ting, då två äldre kvinnor på ett café fyllt med skolungdomar hamnar vid samma bord. Den ena kvinnan kommer från sin mans grav. Den andra kvinnan har just övergetts av sin man som träffat en yngre kvinna.

I Dennis Aritons Vid busshållplatsen stiger berättaren in på Siewert’s Café och beställer laktosfri varm choklad, vilket i överförd bemärkelse får duga som fika. Det är morgon och jag-personen går alltid till fiket innan han tar bussen till jobbet. Ett gäng polacker kommer in och två människor blir bekanta, kanske tillfälligt, kanske för livet,

I regnets mjuka ljus heter Katherine Walsh novell. Här skriver huvudpersonen i sin fantasi en pjäs och tilldelar andra cafébesökare roller. Redan anslaget tar fasta på detta: ”Det tycks henne som de alla nu är skådespelare i en pjäs där manuset ännu inte blivit läst.” Mitt i alltsamman kommer Martin, som hon brutit upp från. Han har med sig alla dokument som ska skrivas under. När han går är alla hennes skådespelare kvar.

Elisabet Flodins Ett annorlunda möte handlar om en kvinna som på grund av SJ inte hinner till ett möte i Stockholm. Det blir en ensam dag i huvudstaden, en dag som inramas av två cafébesök.

Marie Estling Vannestål låter i Ett litet hörn av världen Demensföreningens anhörigrupp mötas på ett café. Susanna, vars pappa har vaskulär demens, kommer cyklande för att vara med om sitt allra första möte i gruppen, ett möte som gör att hon upptäcker att hon inte behöver vara ensam.

När Mona blev arbetslös hamnade hon i Stefan Wallners Deep Blue Sea på Café Lindros, där hon suttit och skrivit på sin bok med cafégästerna som förebilder, en variant av samma idé som i Katherine Walsh novell. Här finns den blinde mannen med sin ledarhund och den blindes son typ grekisk gud, som är så vacker att hon inte kan ta med honom i sin bok. Men de blir bekanta och ett förlag vill ge ut boken.

I Gröna bönor av Carina Aynsley tas vi till Elsas konditori, dit Gittan då och då går med sin morfar, som dricker sin tretår på fat och sörplar, som man gjorde förr, ett numera ovanligt fenomen som beskrivs detaljerat. Och kaffebesöket ger tillfälle för morfar att berätta om hur han smugglade kaffebönor efter andra världskriget. En novell i novellen.

En vän från förr heter Anna Wahlgrens bidrag. Ett litet drama utspelar sig i huvudet på kvinnan som i Kaffestugan väntar på mannen som en gång i tiden for bort och nu kommit tillbaka. Dörren öppnas gång på gång, men det är inte han. Hon börjar inse att han inte ska komma och efter en halvtimme reser hon sig och går och …

Malin Lundskogs En enkel och en dubbel handlar om en man som träffar hustrun som har lämnat honom och barnen. De träffas på sitt gamla favoritfik. Fast det är nog inte riktigt som man tror. En ganska stark novell.

Ett glas mjölk på Tant Grön av Jessika Nilsson är den näst sista novellen i denna samling. Det handlar om innehavaren till Tant Grön som efter aderton år får ett besök av en kund, som kommer tillbaka och tackar för att hon aderton år tidigare blev sedd.

Per Bergs café heter som titeln anger Café 4an, ett modernt café, där man kan få alla sorters kaffe utom ”en kopp kaffe”. Dit släpas novellens jag-person av sin hustru som på lördagar träffar sina frånskilda väninnor över en café latte. Jag-personens syn på tillvaron tillhandahålls och han förefaller att vara en sorts toffelhjälte, fast jag är inte helt säker på den tolkningen.

Sammanfattningsvis är alla dessa noveller ganska likartade. De utspelar sig på kondis, huvudpersonen sitter vid ett bord och funderar på omgivningen som består av skolungdom, kvinnor med barnvagnar, äldre damer och naturligtvis caféägare och servitriser. Inte sällan löser man korsord. Laptopparna visar att det är vår tids kondis det handlar om. Vi får möta beskrivningar av bakverk och interiörer. Begreppet ”över en fika” för tydligen genast tanken till ett café, trots att kaffet oftare intas hemmavid, i personalmatsalar och under affärssamtal. Öhrlunds novell är den enda som på ett avgörande sätt bryter sig ut ur mönstret.

BERTIL FALK