Av Göra Gynne, Jacob Forsell och Rolf Bergström
Carlssons Bokförlag/Taubesällskapet, 2015
ISBN 978-91-7331-7207, 193 sidor

Trubaduren, författaren, konstnären, legenden, globetrottern och nationalskalden Evert Taube skulle ha fyllt 125 år 2015. Denne man, som föddes den 12 mars 1890, vandrade på jorden till den 31 januari 1976. Men hans musik och diktning lever kvar och alla svenskar som äger en 50-lapp har också hans porträtt. Svensken, som också var argentinsk medborgare, och lika folkkär som Carl Mikael Bellman vilar nu på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm under en byst skulpterad av hans hustru Astri helt nära skalden Lasse Lucidor.

Det har skrivits mängder om Axel Evert Taube, som med sina över 200 visor blivit en ikon och en allsångens huvudkompositör. Det glöms lätt bort att han också gett ut romaner och reseskildringar. Nu har det, lagom till skaldens 125-årsdag, utkommit ännu en bok om honom. Det är Tidningen Vi:s tidigare chefredaktör, journalisten och författaren Göran Gynne (bilden th) som slagit sig samman med den kände fotografen Jacob Forsell (bilden tv) och gjort en vacker volym (för formgivningen står Rolf Bergström) med mängder av foton interfolierade av informativa texter. För yngre läsare som inte är så bekanta med bokens huvudperson kan berättas att Sven-Bertil Taube – känd från det rätt färska TV-programmet Så mycket bättre – är son till Evert. Han har skrivit bokens förord.

Forsell har tagit en hel del av de fotografier som pryder bokens sidor, men inte alla. Många av Sveriges bästa fotografer har bidragit och urvalet måste ha varit svårt att göra med tanke på att Taube var en av 1900-talets mest fotograferade personer i vårt land. Fotograferna uppskattade att han aldrig avvisade dem och de lät honom gärna regissera fotosessionerna. Taubes välvilja mot yrkeskåren gjorde att vissa lite elakt och orättvist påstod att han var en linslus.

Bilden av Evert Taube täcker hela hans liv, från uppväxten i Otterhällan i Styrsö socken på västkusten. Till Vinga fyr, där fadern var fyrmästare kom han tre dagar gammal, och på ett brusande hav upplevde han en stor del av sin ungdom som sjöman. Han älskade havet vilket står klart för den som lyssnat på hans visor, men han älskade också att rida vilket han fick göra tillsammans med gauchos på argentinska Pampas där han förevigade floden och byn Samborombon i visan om Carmencita.

Men favoritplatser fanns också i Frankrike och andra platser runt Medelhavet, för att inte tala om Stockholms skärgård där han hade sitt sommarhus tillsammans med Astri och barnen och där han skrev flera av sina visor under en tall. Dessa visor, som ofta handlade om kvinnor och skärgårdens original, framförde den alltid välklädde mannen sedan på grammofon, i radio och TV och på sin stamkrog Den Gyldene Freden i Gamla Stan eller under många framträdanden på Gröna Lund.

KJELL E. GENBERG’

Av Eve Chase
Black Rabbit Hall, 2015
Översatt av Helen Ljungmark
Printz Publishing, 2015
ISBN 978-91-87343-70-4, 373 sidor

Pencraw Hall som kärleksfullt kallas Black Rabbit Hall, det gamla, vackra men rätt förfallna godset i Cornwall, är den verkliga huvudsaken i denna debutroman av Eve Chase, övriga personager för ursäkta. I en kåk där ingen bekymrar sig om att alla klockor går fel står tiden nästan still. Fast tiden är sent 60-tal och dessutom tre årtionden senare. På 60-talet tillbringar familjen Alton – föräldrarna Hugo och Nancy, tvillingarna Amber och Tony, brodern Barney och lillasyster Kitty – underbart lata sommardagar där för att komma undan det hektiska livet i London.
Men säg den lycka som varar beständigt. En stormig eftermiddag slår plötsligt den första tragedin till, döden hälsar på och ingenting blir som förut.

Trettio år senare dyker Lorna och hennes fästman Jon upp i trakten. De är på jakt efter ett passande ställe att hålla sitt bröllop och Lorna faller pladask för det nergångna, ensliga huset. På något oförklarligt sätt känner hon samhörighet med platsen och ger sig själv uppdraget att ta reda på allt hon kan om huset och barnen Altons öde.

Engelska skribenter har hittat samband mellan Black Rabbit Hall och Dame Daphne du Mauriers Manderley i klassikern Rebecca och helt fel är nog inte detta. Men Eve Chase är en begåvad och annorlunda författare än Du Maurier (1907–1989) och trots vissa paralleller är de två berättelserna helt olika. Hennes beskrivning av Lornas smått maniska besatthet att luska ut vad som hänt med de rödhåriga vildbasare som stryker omkring på landsbygden fångar verkligen läsarens intresse. Och hur hör hon ihop med de gamla händelserna?

Chases sätt att binda ihop det gamla med det senare, hennes sätt att porträttera sina gestalter , deras inbördes relationer och miljön gör det också lätt att förstå dem som hittar likheter med den omåttligt populära TV-serien Downton Abbey. Det har verkligen varit ett stort nöje att läsa den alltmer spännande boken.

BARBRO LINDBORG

Medverkande författare: Anna Keiler, Anneli Stålberg, Annica Lindgren, Birgitta Backlund, Catarina Ceder, Carina Aynsley, Carina Cefa Öhrlund, Cecilie Östby, Dag Öhrlund, Ebba Range, Eva Jansson, Eva Ullerud, Fanny Lundgren, Jan Björkman, Jessica Berggren Turban, Katherine Walsh, Katinka Wallner, Leo Larsson, Maria Estling Vannestål, Marita Lynard, Mia Haglöf, Rose Tillberg Mattsson, Sharon Elbaz, Stefan Wallner, Susanna Björnberg, Susanne Olars, Tomas Thunberg, Xandra Ekström
Ariton förlag, 2015
ISBN 978-91-87813-19-1, 288 sidor

Som omväxling till alla tjocka deckare jag ska läsa som ledamot av Svenska Deckarakademin, känns det som en lisa att njuta av en novellsamling. En eller två noveller kan vara lagom att konsumera innan man släcker nattlampan och somnar till kvällen. Enda problemet för en recensent är om hela högen noveller ligger på så hög nivå att man helst vill skriva om dem alla. Hoppar man över någon kan den vara skriven av morgondagens stora stjärna. Eller kanske dödar man alla förhoppningar hos en späd planta som hoppats på att äntligen bli upptäckt och erkänd.

Skriver man å andra sidan om alla, blir det hela onödigt skrymmande och mastigt och många läsare slutar innan jag kommer till punkt. Mitt urval här av tre utmärkta berättelser blir därför lite slumpartat. Leo Larsson berättar om Café Interaktiv. Där diskuterar en coach öppet med gästerna. Hur ska man lyckas i dagens komplicerade tillvaro? En ung man visar sig vara synnerligen driven, utan att få något tillbaka av allt sitt trägna arbete. Marknaden är stängd och han blir både plagierad och lurad. Coachen förklarar och uppmuntrar, men för mig går de mer och mer upp, hur svårt det måste vara för en ung människa att lyckas idag.  Café Interaktiv är en annorlunda och läsvärd novell. Leo Larsson framstår som originell och begåvad. Vad månde bliva?

Birgitta Backlund beskriver mötet mellan två motsatser i En kvinnas hämnd. Den av aggressioner fyllda äldre överklassdamen Ida, möter den unga fågelskrämman Bella, som är så otvättad och smutsig att hon stinker. De två tycks inte förstå varandra alls, men ändå uppstår den ljuvaste musik. Det är en spännande berättelse som bjuder på en (i varje fall för mig) totalt oanad Happy End. Underbart!

Över en höstfika speglar en mycket nutida värld. Marita Lynard belyser något som mormor aldrig behövde grubbla över. Hur blir det med vår vänskap? heter novellen. Ja, hur ska man förhålla sig när barnens vänner plötsligt har slöja på sig?  Eller hur ska en ung man bete sig om hans älskade visar sig vara muslim? Eller vad väntar en tjej som gifter sig med en arab?

Unga människor följer sina impulser och ifrågasätter inte saker och ting så mycket, men vi som är äldre hur reagerar vi? Världen ändras och ingenting blir någonsin detsamma. Hur blir det med allt det vi tycker är  så självklart? Varför ska man plötsligt sortera sopor, handla utan pengar, skicka mail istället för brev?

Hur blir det med vår vänskap?

JEAN BOLINDER

Av Tore Rem
Knut Hamsun. Reisen till Hitler, 2014
Översatt av Ulrika Junker Miranda
Atlantis Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-73538237, 400 sidor

Jag läste om Knut Hamsuns Markens gröda, den version som Bra Böcker gav ut 1977, 60 år efter första utgåvan. Det är en riktigt givande berättelse om en mans stretande för överlevnad på karg jord i norsk ödemark. Texten ger inte läsaren någon anledning att klistra nazistiska sympatier på författaren. Snarare då miljöpartistiska. Visst finns nedsättande ord för färgade, samer och människor med ”fel” religion, men sådana användes i början av förrförra seklet och under den ännu tidigare tid när boken utspelas.

I översättaren Eva Seebergs förord finns emellertid en passus som anknyter till Tore Rems biografiska berättelse om Hamsun: ”Tyvärr är det också ett historiskt faktum att Hamsun skrev olämpliga artiklar i olämpliga tidningar under kriget – men det är också ett historiskt faktum att han mitt under brinnande krig själv reste till Tyskland, till ett möte med Hitler, i avsikt att tala honom till rätta!”

Rem berättar ingående om Hamsuns förhållande till Tyskland, som han sympatiserade med redan under första världskriget, nazismen och den politik beträffande Norge som ledde till det rätt dramatiska mötet mellan den 83-årige Knut Hamsun och Adolf Hitler lördagen den 26 juni 1943 i Führerns högkvarter Berghof. Men det var inget övergripande tillrättavisande som Hamsun hade på hjärtat utan snarade detaljer om ockupationsmaktens och i synnerhet rikskommissarie Josef Terbovens sätt att styra Norge, som han menade var till men för Tysklands sak. Detta blev sagt efter att Hamsun försäkrat Hitler om trohet, men att någon opponerade sig (dock mildrat av översättaren) mot den tyske ledaren kunde Führern inte tolerera så han skällde ut Hamsun som lämnades gråtande kvar när Hitler lämnade rummet.

Det finns mycket sagt och skrivet om Knut Hamsun, inte minst i Norge, och Rem har utnyttjat allt källmaterial tillfullo.  Vi får veta det mesta om den till synes ödmjuke författaren som efterhand, inte minst efter att ha fått Nobelpriset i litteratur för Markens gröda 1920, blev alltmer medveten om sin storhet och sitt varumärke. Så till den grad att han att han inte tillät andra att bära sitt efternamn och till och med såg till att de som hade namn efter hans gård Hamarøy fråntogs detta.

Hamsun avskydde mycket: demokrati, materialism, kommunism, industrialism och inte minst England vars arroganta överklass han verkligen hatade. Tyskland var enligt honom Europas värn mot detta Storbritannien och därför försvarade han med näbbar och klor nazismen och den tyska ockupationen av Norge i mängder av tidningsartiklar och Rem går dessutom emot en del av norsk historieskrivning genom att ha hittat bevis för att Hamsun ansökte om medlemskap i Vidkun Quislings parti Nasjonal samling.

Men vi får veta mycket om Hamsun innan detta inträffade.  Han föddes som Knud Pedersen den 4 augusti 1859 i Gudbrandsdalen och fick sitt genombrott som författare med romanen Svält (Sult) 1890 – en bok som han själv inte ville kalla en roman. Trots initiala svårigheter att bli författare skrev han över 20 romaner, en diktsamling, noveller, pjäser, reseskildringar, essäer och debattartiklar under sju decennier. Som relativt ung bosatte han sig i USA vid två tillfällen för att 1888 flytta till Köpenhamn där han anonymt lät publicera ett avsnitt ur den självbiografiska Svält, om en icke etablerad författares hårda och hungrande villkor, något som blev kraftigt uppmärksammat. Han blev ännu mer berömd genom att offentligt angripa litterära storheter som Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson.

Hans förtjusning i tysk kultur som eskalerade till att omfatta även den nazistiska ideologin gjorde att han skänkte sin nobelprismedalj till Hitlers främste PR-man Josef Goebbels. Efter kriget sågs han som landsförrädare men till skillnad från Vidkun Quisling slapp han avrättas. I stället spärrades han för en tid in på sinnessjukhus och ådömdes så höga böter att han i princip förlorade allt han ägde. I sitt sista verk, den självbiografiska På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier 1949), försöker han förklara och försvara sitt ställningstagande för nazismen.

Tore Rem har skrivit en utmärkt politisk författarbiografi som visar att en utmärkt skribent inte behöver vara en god människa. Knut Hamsun var en skitstövel, men en fascinerande sådan. Boken Knut Hamsun och resan till Hitler erhöll 2014 Norska kritikerpriset för bästa fackbok. Rem är professor i engelsk litteratur vid Oslo Universitet och har tidigare gett ut biografier över författare som Alexander Kielland, Charles Dickens, Henrik Ibsen och Jens Bjørneboe.

KJELL E. GENBERG

Av Christian Ek [pseud]
Atlantis, 2015
ISBN 978-91-7535-815-2, 183 sidor

Det suggestiva omslaget ger genast en uppfattning om när berättelsen utspelar sig, nämligen en försommarperiod i mitten av 1940-talet i en liten stad i Sverige. Huvudperson är den läroverksstuderande sextonåringen Karlsson (förnamn används inte vid läroanstalten) som blivit kvar i stan medan kamraterna antingen rest hem eller tillbringar sommaren på lantställen. Han har förgäves sökt sommarjobb, men nu slår han dank. Som så många i hans ålder härjar hormonerna inombords och överröstar nästan känslan av tristess på en plats där det inte händer mycket. Det mest spännande än omslaget på Lektyr som antyder ett kvinnobröst.

Jag har en aning om vem författaren kan vara, men eftersom jag inte är helt säker får det avslöjandet bero. Boken fylls av grabbens inre monologer och lamenteringar över tillvaron i en föränderlig värld. Själv tycker Karlsson att han är vuxen men det är han ganska ensam om.

Jag har sett en anmälan av Rådhusklockan där skribenten menar att detta är en ungdomsbok. Min åsikt avviker. Författarens sätt att skriva tyder på att han vill vara mycket litterär och undviker delvis den lineära berättelseform som oftast är ungdomsbokens signum.

Nu inträffar – efter ganska lång startsträcka – ett knivmord i Lyköping och strax därefter ytterligare ett och Karlsson blir privatspanare, söker samband och finner det ganska omgående. Rutinerade deckarläsare är rätt snabbt gåtans lösning å spåren.

Men deckargåtan ligger litterärt en bra bit under beskrivningen av den fiktiva småstaden och det inre livet hos en aggressiv och småkåt tonårspojke.

BJÖRN ENMAN

Av Leif H Andersson
Globe Bokhandel, 2015
ISBN 978-91-981391-8-1, 237 sidor

Efter fjolårets debut med boken Smärtan består kommer nu Leif H Andersson med opus 2 i deckargenren. Det är högre tempo i denna men det märks fortfarande tydligt att författaren är ganska färsk i gamet.

Anledningen till att Globe Bokhandel i Ludvika ger ut boken lär vara att debuten, som Andersson själv gav ut som print on demand, sålde väl och initierade tro på att nästa skulle gå lika bra. Bokhandeln ger också ut andra böcker av lokala författare.

Författaren berättar väl om hemorten Sunnansjö i Bergslagen och använder sig av där timade händelser, som en brand på hälsohemmet Tallmogården (numera ett asylboende) och ett spektakulärt bankrån i Grangärde.

Huvudaktörer i boken är poliserna Sven Svedin, Gunilla Falk och Krister Bertilsson som får ansvaret att reda ut försvinnandet av Ulla Petterssons son. En dag blir hon tvungen att arbeta över och ringer hem för att meddela detta. Pojken går ut med hunden Otto men när Ulla till sist kommer hem finns varken pojke eller jycke där. Efter ytterligare någon timme  kommer Otto hem med kopplet dinglande efter sig.

Det här är ingen stor litteratur men lokala läsare torde känna igen sig och berättelsens spänningsmoment borde också kunna få bokslukare att uppleva kalla kårar, åtminstone temporärt.

HELGA LINDH

Av Rudyard Kipling
Duncan Parenness dröm (The Dream of Duncan Parenness, 1883), De fruktansvärda nätternas stad (The City of Dreadful Nights, 1885), Spökvagnen (The Ohantom Rickshaw, 1885), Morrrowbie Jukes besynnerliga ridtur (The Strange Ride of Morrrowbie Jukes, 1885), Den vandrande juden (The Eandering Jew, 1889), Vilddjurets märke (The Mark of the Beast, 1890), Den förlorade legionen (The Lost Legion, 1893), De (They, 1904).
Översatta av Arthur Isberg
Illustrationer Av Jonas Wessel
Efterord av Per Klingberg
Hastur Förlag, 2015
ISBN 978-91-86835-18-7, 204 sidor

Den brittiske författaren och poeten Joseph Rudyard Kipling, föddes 1865 i Bombay, Indien, det land där merparten av hans berättelser utspelar sig. Att han gillade britternas kolonialvälde framgår tydligt i hans skrifter, inte minst i Mannen som ville bli kung  om två småskumma soldater i den brittiska imperiearmén (filmad 1975 i regi av John Huston och med Sean Connery och Michael Caine i huvudrollerna) och Gunga Din som Kipling skrev efter en dikt om vattenbäraren med samma namn som hjälpte britterna att slå ner Thuggee-upproret. 1939 gjorde regissören George Stevens film baserad på novellen. Den fick titeln Gunga Din – lansiärernas hjälte och hade Cary Grant, Victor McLaglen och Douglas Fairbanks Jr i de bärande rollerna.

Numera är Kipling mest känd för underlaget till Disneyfilmen Djungelboken som skiljer sig en del från boken jag läste i min ungdom. Rudyard Kipling skev fler böcker för barn och ungdom men dessa är nu glömda och utsorterade från bibliotekens hyllor. Författaren var som mest aktuell kring förra sekelskiftet. 1907 tilldelades han som förste britt Nobelpriset och eftersom han då endast var 41 år gammal blev han också den yngste som fick utmärkelsen. Tiderna förändras. Nu fnyser de flesta åt den gamle stöten som hyllade imperialismen. Kipling avled i London 1936.
Vilddjurets märke hör hemma bland de noveller han skrev innan 1900-talet inträdde. Den, liksom de övriga berättelserna i denna volym, är avsedda för en viktoriansk publik, som antagligen var mer lättskrämda än dagens läsare. Som kuriosa kan kanske nämnas att titelberättelsen blev serie i tidningen Fantomen (Nr 12 1995), då avsevärt bearbetad.

De flesta berättelserna i boken är sällsamma, precis som undertiteln gör gällande, och det finns en hel del tidsenlig träffsäkerhet i detaljerna om det dåtida Indiens tankar kring spöklika och drömska övernaturligheter.

Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser handlar till del om identitet vilket kan bero på att han växte upp i en språkligt kosmopolitisk miljö. Han var själv flerspråkig. En del uppslag till sina noveller och romaner torde han ha fått under tiden han arbetade som tidningskorrespondent i Indien. 1888 publicerade han sex samlingar som innehöll 41 noveller, så han var en flitig man. 1894 kom Djungelboken som många yngre tror är påhittad av Walt Disney.

Som diktare är han i stort sett bortglömd, men två diktfraser lever kvar: Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två ur The Ballad of East and West och Den vite mannens börda som brukar användas som argument av motståndare till kolonialismen.

KJELL E. GENBERG

Rudyard Kipling. Foto Roger-Viollet / Rex Features

Av Elly Griffiths
The Ghost Fields, 2015
Översatt av Gunilla Roos
Forum, 2015
ISBN 978-91-37-14462-7, 331 sidor

På en vindpinad åker nära havet i engelska Norfolk ska det byggas men när en grävmaskin stöter på, först vingen och sedan cockpiten på ett amerikanskt stridsflygplan från andra världskriget blir uppståndelsen stor. I synnerhet som en sedan länge död pilot sitter därinne.

In i handlingen träder rättsarkeologen Ruth Galloway, som varit Elly Griffiths huvudperson i flera böcker, en kvinna med stort kunnande och med avväpnande torr humor. Hon konstaterar snart att det inte är en av världskrigets piloter som sitter död vid spakarna. DNA-analys avslöjar att mannen som tydligen dött av ett skott i pannan är en människa som rapporterades saknad vid krigsslutet. Ruth får snabbt sällskap av kriminalkommissarie Harry Nelson och utredningen kommer snart fram till att byggplatsen är ett övergivet gammalt amerikanskt flygfält – ett av många som nu i folkmun går under namnet ”spökfält”, som också är originalets titel – och att det i omgivningen finns människor och platser med skelett i sina garderober. Ett sådant i form av en kropp hittas i närheten.

Intrigen tätnar, inte minst beroende på att flera av de människor polisen talar med uppför sig lite underligt. Och läsnöjet ökar ju mer man får veta centralgestalten Ruth Galloway och hennes förhållande till kommissarie Nelson, som inte tycks begripa hur mycket han är påverkad av sin grävande kollega. Det kommer mycket stillsam och subtil humor ur detta. Det brittiska sättet att flirta får också en hel del rader.

Griffithts skriver en effektiv och enkel prosa av det slag som aldrig ger några Nobelpris och hennes få men sinnrika beskrivningar av arkeologi, Norfolks varma väder och ödslighet skänker en mystisk aura åt berättelsen. Och vad är det egentligen för människor som bebor Blackstock Hall som gränsar till de gamla bronsåldersplatser där planet hittades?

Men de misstänktas – eller åtminstone de intressantas – skara utökas och förhören är legio. Lite irriteras jag av att boken är skriven i presens. Det känns som om detta stör handlingen.

Slutet är väl också lite formulär 1A där Ruth blir en av pjäserna i en maktkamp och därför blir hotad till livet. I hur många böcker har vi inte läst detta.

ELISABETH CARLSSON

Av Denise Mina
Resolution, 2001
Översatt av Boel Unnerstad
Modernista, 2015
ISBN 978-91-7645-484-8, 415 sidor

En nyutgåva av boken från 2002, samma översättning. Den recenserades i Dast då: http://www.dast.nu/recension/den-sista-utvagen.

Detta är en skildring av människor på samhällets botten i ett Glasgow som av författaren Denise Mina absolut inte ger en smickrande skildring av. Maureen O’Donnell, som vi fått följa i de två tidigare böckerna i Garnethillserien (detta är den tredje och avslutande), är på väg mot de trettio och på god väg att bli alkoholist. Kanske för att glömma hur fadern utsatte henne för incest, kanske för att hennes skatteskuld är oöverstigligt stor men kanske mest i skräcken över att tvingas vittna mot sin läkare, mannen som mördat hennes älskare och nu fortsätter att trakassera henne trots att han sitter inspärrad.

Den trots allt begåvade Maureen vankar runt i den skotska staden, säljer insmugglade cigaretter i den nergångna stadsdelen Garnethills loppmarknader och är förtvivlad över att systern tagit fadern till nåder. Systern ska dessutom snart föda barn och tänker ge ungen namnet Maureen! Hon önskar att hon befann sig någon annanstans, varför inte i St Petersburg eftersom Eremitaget, som hon så gärna vill se, ligger där.

I stället för att göra önskeresan kommer Maureen och ett par av hennes kamrater på att unga kvinnor rövas bort från Polen för att fungera som prostituerade på en bordell i Glasgow och Minas beskrivningar av dessa människor blir smått prövande för läsaren och speglar samtidigt huvudpersonens inre, turbulenta liv.

Det är en verkligt dyster och sorglig historia som berättas. Staden är mörk, fattig och osar av hopplöshet. När man ser en glimt av något bättre förstörs det snabbt och för Maureen finns det ingen olycka som inte kan botas med en rejäl fylla.

Samtidigt är det en kriminalroman med mord och andra brott men detta intresserar mig mindre än den socialrealistiska underklassberättelse som Mina framkallar på boksidorna. Jag tror faktiskt att detta också är författarens avsikt.

BARBRO LINDBORG

Denise Mina. Foto Neil Donaldson

Av Kristien Hemmerechts
De vrouw die de honden te eten gaf, 2014
Översatt av Olov Hyllienmark
Rámus Förlag, 2015
ISBN 978-91-86703-48-6, 213 sidor

Belgaren Marc Dutroux kidnappade, våldtog och mördade flera barn på 90-talet. Till råga på allt höll han två barn inlåsta i ett hemligt utrymme i källaren. Detta upptäcktes aldrig under polisens husrannsakan efter att Dutroux gripits med påföljden att barnen svalt ihjäl. Hans hustru Michelle Martin greps senare och då visade det sig att hon medan barnen höll på att förgås av hunger helt kallsinnigt matade familjens hundar.

Den belgiska författaren Kristien Hemmerechts – som gett ut över ett tjog romaner, novellsamlingar och essäer – orsakade en liten folkstorm när hon med boken Kvinnan som matade hundarna nytolkade de smått oförklarliga brott som begicks i Grâce-Hollogne i norra Belgien. Det sägs att Dutroux och Michelle Martin i samband med att gåtan löstes blev Belgiens främsta folkfiender och att deras brott fortfarande är ett nationellt trauma, men med tanke på vad som hände när boken kom ut finns viss anledning att betvivla det. I Holland kom Kvinnan som matade hundarna att bli hyllad som en av årets bästa böcker medan vissa bokhandlare i grannlandet Belgien vägrade att sälja boken.

”Belgiens mest hatade kvinna” Michelle Martin sitter nu i en cell och hon har skilt sig från Marc Dutroux. De flesta, utom då vissa bokhandlare, ser henne som medbrottsling eftersom hon aldrig gjorde något försök att stoppa hans mordiska verksamhet. Däremot var hon en lydig hustru som gjorde allt maken sade åt henne att göra.

Hemmerechts glider in i hennes hjärna, i den gestalt som hon kallar Odette, försöker förstå, och få läsaren att förstå, hur allt kom att gestalta sig som det gjorde. Men man ska förstås inte fatta denna text, Odettes vittnesmål, som en slutgiltig sanning om en dubbelnatur. Boken är skriven på ett innerligt och poetiskt språk där författaren utan att gå till ytterligheter ger oss en psykologisk bild av en kvinna som ställdes inför ett nästan obegripligt dilemma. Kan en förövare också vara ett offer?

Maken menade att utan honom var hon ingenting. Nu befinner hon sig i slutfasen av sitt straff och måste tänka igenom ifall hon verkligen är en nullitet eftersom hon kommer att vara utan honom. Kanske kommer hon aldrig över att leva med tidningarnas sanningar – de uppgifter som hon menar till största delen är osanna. Både bokens M. och bokens Odette misshandlades och utnyttjades som barn, något som präglade dem ända upp i vuxenlivet. Ingenting är helt svart eller helt vitt.

Kristien Hemmerechts är född 1955 och den frispråkiga författaren introduceras för första gången på svenska med denna bok.

LENA JEPPSSON

Kristien Hemmerechts. Foto Marco Mertens

Av Stuart MacBride
Birthdays for the dead, 2012
Översatt av Mia Kjellsdotter Karlsson
Harper Collins Nordic, 2015
ISBN 978-91-540-81087-7, 416 sidor

Den skotske författaren Stuart MacBride tvekar inte inför att beskriva de grymmaste brott och märkligt nog lyckas han göra det med en underström av både humor och realistisk moral. Bokens brottsling är en seriemördare som av pressen döpts till Födelsedagsfiraren eftersom han under lång tid kidnappat flickor inför deras trettonde födelsedag för att efteråt skicka hemgjorda gratulationskort som berättar hur han sakta och omsorgsfull torterat barnen till döds.

En av dem som utreder de gruvliga brotten är kriminalinspektör Ash Anderson, som egentligen borde vara utesluten från fallet. Hans dotter Rebecca har varit saknad i fem år, hans äktenskap har gått i kras, boendet har försämrats och han har blivit degraderad. Inom sig har han gömt en fruktansvärd hemlighet – att han varje år fått kort från Födelsedagsfiraren. Han kan inte berätta om det för sina kolleger, för då skulle han genast bli avkopplad från mördarjakten och han har inte hjärta att berätta om Rebeccas öde för sin före detta hustru. Det är en tung börda för en man att bära, men han är fast besluten att fånga det mänskliga odjuret och personligen ge honom det straff han förtjänar.

För att göra det bestämmer han sig för att bli lika ond som den man han jagar. Han utövar brutalt våld, utpressar, mörklägger, ja, till och med torterar. Dessutom har han blivit hur korrupt som helst. MacBride visar att en människa som blivit som Ash Anderson faktiskt är kapabel till vad som helst.

Det låter som om detta skulle vara en rent osmaklig berättelse, och sant är att läsaren inte för vara kräsmagad, men samtidigt innehåller boken en torr humor som lättar upp och gör att man fortsätter att läsa om händelserna i den fiktiva skotska staden. Det är skrämmande, nej, snarare skräckinjagande men gripande och ruggigt spännande och väl berättat av den prisbelönade författaren (bl a The Dagger in the Library, The Barry Award for Best Debut Novel och Best Breakthrough Author Crime and Thriller Award) som redan i sina Logan McRae-romaner visade att han kunde förnya British-noir-genren. Boken om Ash Anderson är den första i en ny serie av Stuart MacBride från Dumbarton nära Glasgow i Skottland.

KARL HJELM

VÄLLUST Antologi om De sju dödssynderna
Förord av Ylva Maria Thompson
Ariton Förlag, 2015
ISBN 978-91-87813-23-8, 211 sidor

HÖGMOD Antologi om De sju dödssynderna
Förord av Robert Wells
Arton Förlag, 2015
ISBN 978-91-87813-21-4, 230 sidor

GIRIGHET
Antologi om De sju dödssynderna
Förord av Linda Bengtzing
Arton Förlag, 2015
ISBN 978-91-87823-22-1, 222 sidor

Seriens författare: Lars-Göran Halvdansson, Malin Lundskog, Jenny Jacobsson, Carine Tollström, Stefan Wallner, Jessika Nilsson, Per Berg, Cecilie Östby, Emelie Ström, Anneli Ståhlberg, Jessika Devert, Gunnel Saric, Michael Burlin, Anna Wahlgren, Dag Sandahl, Cornelia Södergren, Carina Cefa-Öhrlund, Birgitta Backlund, Carina Aynley, Jan Björkman, Mirjam Lindahl, Ulrika Alenfeldt, Dag Öhrlund

Det är vackra volymer, designade av Josephine Öhrlund, som Ariton Förlag ger ut om de synder som påven Gregorius den store på 600-talet bestämde var de dödligaste som genast skulle skicka den olydige direkt till helvetet. Tjugotre författare i åldrarna 21 till 71 år, bosatta från Robertsfors i norr till Helsingborg i söder har i sammanlagt 161 noveller försökt gestalta hur sådant syndande går till i modern tid och vad konsekvenserna kan bli.

De tre första antologierna har kommit ut medan resten släpps under vintern/våren 2016. Vid sedan av de 23 författarna har förlaget engagerat kända personer att skriva förord till varje volym: Robert Wells (högmod), Linda Bengtzing (girighet), Ylva Maria Thompson (vällust), Yannick Tregaro (avund), Carl Jan Granqvist (frosseri) samt Per Ragnar (vrede).

Författarna bidrar med en novell var inom varje syndaområde och anslagen blir väldigt varierande.  Detta till trots blir det ensidig läsning i längden, man ska nog inte försöka läsa en hel bok i sträck.

Man märker efterhand under läsningen att nästan alla fått kämpa för att slutföra uppdraget att åstadkomma sju noveller under en relativt kort tid. Det är inte allom givet att skriva mot en deadline.

De flesta noveller är vardagliga och realistiska (det finns undantag där himmelska och helvetiska makter ingriper). I boken Girighet verkar det som om vissa av författarna sätter likhetstecken mellan dödssynden och så taffliga motsvarigheter som sparsamhet och snålhet. Man kan hitta liknande genvägar även i Högmod och Vällust. Men inte så många.

Trots att trötthet och övermäktighet tydligt överrumplats författarna i arbetet med vissa bidrag – spridda genom volymerna – är helheten dock överraskande god. Alla har gjort sitt bästa och i vissa delar kanske till och med överträffat sig själva ända tills de kommit till det uppdrag där flödet och skrivglädjen sinat.

Det är många av författarnamnen jag är obekant med och därför tar jag av hatten för de icke professionella skribenter som åtagit sig ett Sisyfosarbete, kanske utan att riktigt förstå vad de gett sig in på, och lyckats genomföra det utan att alltför många stenar rullat tillbaka utför branten.

KJELL E. GENBERG

Av Assata Shakur
Förord av Angela Davis och Nathan Hamelberg
Dikttolkning: Athena Farrokhzad och Leandro Schclarek Mulinari
Assata: An Autobiography, 1988
Översatt av Per Björklund
Verbal Förlag, 2015
ISBN 978-91-8777-13-4, 383 sidor

Medborgarrättsrörelsen i USA, där en av ledarna var Martin Luther King, hämtade sin politiska inspiration från Mahatma Gandhis ickevåldsmanifestationer i Indien. Många svarta vart inte nöjda med den amerikanska reformhastigheten och det bildades nya och mer militanta organisationer som Svarta pantrarna och Svarta befrielsearmén som Assata Shakur var med om att grunda.

Min historia är Shakurs personligt skrivna självbiografi och den är mycket politisk i sitt innehåll, med udden riktad mot rasdiskriminering och brutala polisingripanden där svarta människor blev misshandlade när de ville demonstrera för sin rätt.

Assata Shakur föddes 16 juli 1947 i Jamaica, Queens som JoAnne Deborah Byron men eftersom hon vistades en hel del hos farmodern i North Carolina kom hon tidigt i kontakt med de raslagar som styrde vardagslivet i Amerikas sydstater. Den relativt välutbildade JoAnne reagerade genom att i mitten av 60-talet bli kraftigt vänsterinriktad och blev medlem i Svarta pantrarna som 23-åring. Samtidigt bytte hon namn till Assata Shakur. Tillsammans med ett hundratal andra studenter greps hon första gången 1967 för olaga intrång i samband med en manifestation mot rasistiska skrivningar i skolans läroplan. Engagemanget eskalerade och från 1971 var hon efterlyst i flera delstater. I en skottduell mellan polis och Svarta befrielsearmén där polismannen Werner Foerster och en aktivist dödades och Shakur och en polis skadades blev Shakur gripen. 1977 dömdes hon till livstid för bland annat mord till fängelse men efter två år lyckades hon rymma och beviljades politisk asyl i Castros Kuba där hon fortfarande är bosatt.

Det är nog säkrast att hon stannar kvar. För tio år sedan klassade FBI henne som terrorist och utfäste en miljonbelöning till den som såg till att hon greps. År 2013 blev hon den första kvinnan som togs upp på listan över FBI:s mest efterlysta terrorister.  Kanske är anledningen till detta amerikanska myndigheters förhoppning att det ska gå lättare att få henne utlämnad nu när det isiga förhållandet mellan USA och Kuba börjat smälta. I sin beskrivning av Shakur undviker myndigheterna att tala om hennes politiska engagemang och framställer henne enbart som kriminell.

I denna utmärkta och insiktsfulla biografiska skildring, som naturligtvis är en partsinlaga men en nödvändig sådan eftersom myndigheterna hittills haft tolkningsföreträde, beskriver Assata sin väg från militant aktivist till att ha blivit en symbol för kampen mot rasism och polisbrutalitet och en systematisk kampanj för kriminalisering av svarta motståndsorganisationer.

PER MAGNUSSON

Av Carl Panzram
Killer: A Journal of Murder, 1970
Översatt och kommenterad av Jonas Wessel
Hastur Förlag, 2015
ISBN 978-91-86835-20-0, 210 sidor

Carl Panzram (1891–1930) var en amerikansk seriemördare innan termen ens var uppfunnen. Ordet ”seriemördare” myntades på 1970-talet av FBI-agenten Robert Ressler och en elev på Michigan State University. Panzram erkände sig skyldig till 21 mord på både barn och vuxna och tusentals homosexuella våldtäkter och är antagligen en av de argaste och våldsammaste män som vandrat på amerikansk jord. Det är möjligt att den inneboende vreden fanns redan från barndomen, men den måste ha eskalerat i det oerhört grymma fängelsesystem som praktiserades – och tydligen fortfarande praktiseras – i USA. Men han hade faktiskt en enda vän. Fångvaktaren Henry Lesser såg människan bakom monstret och för honom berättade Panzram om sitt liv, sina brott och sitt hat.

Han föddes av fattiga tyskättade föräldrar i Minnesota och hade fem bröder och en syster. Uppfostran bestod av misshandel så det är kanske inte underligt att han söp sig full för första gången som åttaåring.  Han hamnade på reforminstitutioner för unga, där reformeringen bestod av bibelord och prygel, brände ner en verkstad i en, försökte slå ihjäl en vakt med en bräda i en annan och skulle ha skjutit en lärare om han inte råkat tappa pistolen. Under en rymning våldtogs han av ett gäng luffare, något som fick honom intresserad av ”sodomi”. Det är oklart om Panzram någonsin legat med en kvinna. En tid tjänstgjorde han i armén men greps för stöld och hamnade i fängelse där Guds ord, sexuellt våld och hårda straff för det minsta lilla var dagens lösen. Sen fortsatte denna enmans brottsvåg av bara farten.

Hans första kända mord begicks sommaren 1920 efter att han brutit sig in i förre presidenten William Howard Tafts villa i New Haven och stulit en massa säljbart gods, bland annat en Coltpistol kaliber .45. För pengarna skaffade han en båt som blev högkvarter när han gjorde räder mot andra båtar tillsammans med karlar han anställt. Dessa män blev sedan drogade, våldtagna och skjutna med Tafts pistol innan de hamnade i havet. Han skriver att han under tre veckor, innan båten förliste, mördade tio män. Sedan tog han sig till Afrika där mördandet fortsatte utan att han ångrade sina gärningar det minsta.

Det är frapperande hur rätt och lakoniskt han beskriver sina brott. Där förekommer nästan inga detaljer till skillnad från när han berättar om de bestraffningar han utsätts för. Däremot påpekar han rätt ofta hur mycket han hatar mänskligheten – inklusive sig själv.

Denna biografi skulle aldrig ha blivit skriven om inte Panzram lärt känna fångvaktaren Henry Lesser i ett fängelse i Washington år 1928. Till skillnad från övriga vakter behandlade Lesser den skräckinjagande fången (cirka 100 kilo tung, 183 cm lång med massiva muskler, rakad skalle, stor mustasch och hela kroppen full av tatueringar med blicken i de små ögonen brinnande av vrede och hat) med aningen värdighet och de kom att bli vänner. Henry Lesser fattade ganska snart att fången hade en historia att berätta och försåg honom med papper och penna. När Panzram skrivit smugglade Lesser ut manuskriptet ur fängelset.

I detta fängelse begick Carl Panzram det mord som betydde slutet för honom. Han slog ihjäl tvätteriets förman med ett järnrör och dömdes till döden, en dom Panzram var mycket nöjd med. Andra var inte lika nöjda. En pastor ville att han skulle skriva under en petition till högsta domstolen i protest mot avrättning som straffmetod. Panzram kommenterade detta med orden: ”Jag önskar att mänskligheten hade en enda hals som jag kan strypa.”

Att en pastor kom med petitionen hade kanske med saken att göra. Panzram hade inte mycket till övers för religionen där fängelsevakter piskat in kärlek till Jesus på hans bara hud. Det fick den oförbätterlige att skriva: ”Nu älskar jag naturligtvis Jesus väldigt mycket. Ja, jag älskar honom så jävla mycket att jag vill korsfästa honom en gång till.”

Carl Panzram hängdes den 5 september 1930. Kvällen före avrättningen gick han runt i cellen och sjöng snuskiga visor som han själv komponerat. På galgens plattform spottade han bödeln i ansiktet och när han tillfrågades om han hade några sista ord att säga nickade han och sa: ”Ja, skynda på, djävla lantis. Jag skulle hinna hänga tio man medan du står och larvar dig!”

Det skulle dröja fyrtio år efter att falluckan öppnades innan Panzrams livshistoria publicerades under titeln Killer: A Journal of Murder. Den filmades med medioker framgång  1995 med James Woods i rollen som Panzram.

KJELL E. GENBERG

Dast har funnits sedan 1968. Först som en enkel kopierad tidskrift, sedan i allt bättre tryckförfaranden. Sedan 2008 finns vi på webben.

Mycket material har det blivit, och mest av allt recensioner. Det är många böcker som passerar redaktionen och de allra flesta får ett eller flera omdömen.

Nu har vi material på vår webbplats från de senaste 20 åren. Totalt över 10.600 poster, och några till lär det bli innan 2015 är slut.

Kolla gärna genom att använda kategorierna på vår startsida, t ex Artikel, Novell  och Recension. Det går ju att söka i sökrutan också på boktitel, författare, recensent eller andra nyckelord.

Vi fortsätter nästa år också. För bokfloden tycks inte sina, allt fler kan publicera själva och en hel del böcker kommer bara ut som eböcker. Bokhögen kan illustreras av detta julkort som vi lånat av Sällskapet Deckarvännernas närmaste brittiska motsvarighet, Crime Readers Association, vars nyhetsbrev man enkelt kan anmäla sig till. Där finns många nyheter om brittiska deckare, och sådana gillar vi oftast.

LEIF-RUNE STRANDELL

PS Det var många böcker förra året också, kolla ledaren för ett år sedan!

Ulf Durling, ledamot av Svenska Deckarakademin, har nu lagt ut en blogg för november och december. Där lär vi oss att han brukar äta ostsmörgås vid sjutiden om morgnarna, att han medverkat hos Paraplyakademin, hos Deckarvännerna…

Läs själva här: http://deckarakademin.org/hem/ulf-durling-inleder-akademibloggen/

Han avrundar med en dikt och med en novell (som vi publicerade här i Dast till förra julen, men läs den igen).

Av Nevada Barr
A Superior Death, 1994
Översatt av Marie Olsson
Hoodoo Förlag, 2015
ISBN 978-91-981330-4-2, 377 sidor

Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg var inte arméns mest begåvade soldat men plikttrogen och modig. Anne Pigeon (Duva) i Nevada Barrs romaner är både begåvad, modig och trogen sin plikt. I denna bok, den andra som skildrar hennes äventyr i amerikanska nationalparker, håller hon sig till skillnad mot Sven, som stod fast på Virta bro, ofta under vatten.

Och bra är det.

Jag håller absolut med om flikreklamen där Dasts chefredaktör Leif-Rune Strandell citeras: ”… det här är spänningsromaner av hög klass och med ett eget tilltal … Miljön är alltså målande beskriven, men kanske personporträtten är ännu bättre … Det är spännande på många plan.”

Här befinner sig Anne i Isle Royale nationalpark, på en ö i Lake Superior (Övre sjön på svenska) nära gränsen till Kanada. Två dykturister hittar sex lik i närheten av ett gammalt sjunket skepp där det bara borde finnas fem. Kan den sjätte döde vara Donna Butkus, den försvunna hustrun till en av Annes kollegor.

Som alltid i Nevada Barrs böcker är en kamp mellan stridiga viljor överordnad själva mysteriet. Denna roman är en av de allra bästa i serien om Anne Pigeon – denna envisa och verbala gestalt som här placerats bland mycket aparta och väl utmejslade bipersoner. Många av dem har egna skelett i garderoben och när det mycket spännande slutskedet närmar sig bör man nog ha varit en mycket erfaren och uppmärksam deckarläsare för att i förväg ha gissat rätt på dramats bov.

KARL HJELM

Nevada Barr. Foto Donald Paxton

Författaren och kulturjournalisten Anne Swärd får Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nords nyinstiftade Helga-pris 2016 som nyskapande svensk skönlitterär författare till minne av Hjalmar Söderbergs romanfigur Helga Gregorius. Utdelningen av priset, som består av en Helgaskulptur i glas av konstnären Anders Wingård och ett diplom, utdelas på Hjalmardagen den 16 januari klockan 14 i Scandic Star Hotell i Sollentuna. Motivering: ”För hennes skarpa detaljskildringar, för språket som är rått, kärvt och skönt samt för konstnärskapets psykologiska djup och integritet.”

Anne Swärd, född 1969, har bland annat skrivit romanerna Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget. Dessa finns samlade i volymen Akta dig för kärleken som utkom i november 2015.

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord har sitt säte i Sollentuna och bildades av Sven O. Bergkvist, Kurt Salomonsson och Lennart Högman i syfte att främja det skönlitterära läsandet. Sällskapet anordnar under vår- och höstsäsongerna föreläsningar varje onsdag med författare eller annan aktuell person.

Vårsäsongens föreläsningar 2016 inleds med årets pristagare, Anne Swärd, i ett samtal med Elisabeth Lindfors.

Anne Swärd. Foto Severys Tenenbaum

Av Christer Borg
Kira Förlag, 2015
ISBN 978-91-87875-07-6, 275 sidor

Östen Warnerbring hade varit sångare, klarinettist och musikant i många år innan han slog igenom om blev Östen med rösten med hela svenska folket, så känd att en norrländsk showorkester döpte sig efter hans smeknamn. Nu har den skånske journalisten och huvudpersonens vän Christer Borg skrivit en utmärkt memoarbok om den gänglige, slängige, välsjungande mannen. Han har utgått från egna minnen och två flyttkartonger fyllda med tidningsurklipp och funnit att artisten gjort så mycket mer än vad minnet berättade. Det är nog klippen som orsakat en del upprepningar i texten, men dessa kan nog ses som ett understrykande av något lokalt viktigt, eftersom Borg gärna håller delar av sin text inom sydsvenska gränser.

I början av karriären var Warnerbring, naturligt nog, inte värst känd utanför Skåne men efter att gjort en del jazzinspirerade grammofonskivor som inte gjorde stort väsen av sig spelade han 1965 in schlagern En röd blomma till en blond flicka (Red roses for a blue lady från 1948 av Sid Tepper och Roy C. Bennett, svensk text Carl Holmberg) hamnade han på Svensktoppen som då hade om möjligt större genomslagskraft än nu. Det var ett genombrott som ledde till ytterligare ett 40-tal låtar på den listan och en period som programledare för det programmet. Och en hel del liknande jobb för både radio och TV. Dessutom deltog han i Melodifestivalen flera gånger och började göra omskrivna krogshower i Stockholm, Malmö och andra ställen. Men berömdhet är kortvarig. Generationsskiften har gjort att inte många numera minns den eminente gentlemannen med den stora rösten även om det fortfarande finns folk som glatt nynnar Du borde köpa dig en tyrolerhatt. I Skåne minns man dock artisten, kompositören och textförfattaren och hyllade honom så sent som 2011 med en utställning på Johannamuseet i Skurup och Limhamns Museum.

Östen Warnerbring föddes den 22 november 1934 i Malmö, blev i ungdomen nöjesjournalist på Skånska Dagbladet, spelade jazz och blev svensk schlagerkung och mer eller mindre komplett underhållare tills han 1985 drabbades av en hjärtinfarkt och hjärnblödning som gjorde att han tappade minnet och inte längre mindes sin musik och sina texter. Arbetstillfällena blev inte längre så frekventa eftersom han inte längre klarade av att vara den entertainer (Östen förskånskade uttrycket till Anton Tainer) han varit tidigare. Slutet kom den 18 januari 2006 i ett hotellrum i San Agustín på spanska Gran Canaria. Östen med rösten blev 71 år gammal.

Journalisten Christer Borg som arbetat i mer än 35 år på Kvällspostens nöjesredaktion kom att följa Östen Warnerbring under nästan hela hans karriär och var en av de vänner som besökte Warnerbring under dennes sista ensamma år. Han skrev den första officiella biografin om ABBA, tog initiativet till Kvällspostens Edvardpris, en av Nöjessveriges äldsta utmärkelser, samt har skrivit boken Jazzen i Malmö. I början av 90-talet samarbetade han med Trolle Rhodin i en rad cirkusprogram för SvT Malmö och de senaste åren har han varit pressansvarig hos Cirkus Maximum. Christer Borg är ledamot av Cirkusakademien, formand för Sällskapet Gammeldanskens Vänner, ordförande i Johnny Bode Delgadas Stiftelse och styrelsemedlem i Git Gays Artistfond.

KJELL E. GENBERG

Christer Borg. Foto Claes Westlin

Av Aki Ollikainen
Nälkävuosi, 2012
Översatt av Ann-Christine Relander
Lind & Co, 2015
ISBN 978-91-7461-499-2, 144 sidor

Det har inte förflutit särskilt många mansåldrar sedan den stora svälten drabbade Finland åren 1867–68. Ollikainens ganska korta debutroman handlar om hur brist på mat förvandlar människor (inte alla) från inkännande varelser till jägare och samlare med långt till empatin. Hungersnöden innebär inte enbart svält utan detta år rådde också ett väder som förtrycker de människor i den familj som i yrande snö lämnar den döde fadern och decimeras under sin flykt mot Sankt Petersburg, en plats där man tror att det fortfarande finns hopp för överlevnad.

Det är alltså en bok om mänskligt elände där hoppet om ett mirakel alltid glimmar förbi. Ollikainens historia bottnar i fakta men har blivit en litteraturupplevelse av ett slag som inte är obekant i tidigare finsk litteratur. Redan bonden Paavo blandade bark i brödet. Men han hade en stolthet som de flesta av gestalterna i Nödåret saknar. De som driver på vägarna i hopp om att träffa någon som kan ge dem en tallrik tunn välling får veta att de är tjuvar, skarn och horor som inte har mycket mer än svältdöden att vänta sig.

Personerna, vare sig det är ståndspersoner, fattigläkare eller torpare på väg någonstans, är beskrivna som människor man kan tro på. Här finns flera perspektiv – det lilla utan framtidstro som ställs mot det stora som innefattar nationsbygge och tankar på hur en god framtid kan te sig.

Ollikainen bemästrar sitt bygge både i form och dramaturgi. De hungrande människorna upplever likartade, dystra dagar och nätter men läsaren, jag, uppfattar trots det inte berättelsen som enbart monoton. Den finska sisun finns hos de utmärglade gestalterna och slutkapitlet ger den ljusstrimma som behövs för att man ska kunna lägga ifrån sig boken med en suck av lättnad.

KJELL E. GENBERG

Aki Ollikainen. Foto Laura Malmivaara