PER HELLGREN kommer i september ut med en biografi över Per Wahlöö. Boken heter Nu rasar diktaturerna,  och här nedan skriver han speciellt om Martin Beck, polis i böcker, på film och i tv-serier. För i år är det 50 år sedan de svenska läsarna för första gången träffade honom.

Maj Sjöwall och Per Wahlöös bok- och filmpolis Martin Beck fyller nu 50 år. Han dök för första gången upp som diskret kriminalpolis i bokfloden på sensommaren 1965 när han i romanen Roseanna, tillsammans med sina kollegor, löste mordet på en ung amerikansk kvinna som hittats i Göta kanal. Ingen anade att han utgjorde ett direkt paradigmskifte inom genren kriminalroman just då. Men vad var han för typ av människa och vilken relevans hade han för sin tid?

I efterhand har året 1965 utsetts till den definitiva brytpunkten för den svenska kriminalromanen. Det var då den gamla dammiga borgerliga deckaren á la Maria Lang, H-.K Rönblom och Stieg Trenter skuffades undan till förmån för ny inspiration från den amerikanska hårdkokta prosan. Martin Beck var ingen excentrisk pusslare i den trivsamma småstaden, som Langs eller Rönbloms problemlösare. Inte heller var han en nyfiken mjukdeckare med en outsiderposition och inblick i samhällets etablissemang som Trenters fotograf Harry Friberg. Martin Beck var den tråkige tjänstemannen i det anonyma förvaltningssamhället – det moderna Stockholm i stål, betong och glas, främst förkroppsligat av Hötorgscity – som klev fram och blev läsarens guide in i en allt större växande byråkratisk apparat. Han var ingen individualist utan del av ett brottsutredande kollektiv med i dag välkända kollegor som Lennart Kollberg, Benny Skacke, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Fredrik Melander och Åke Stenström.

Vanligheten personifierad
Beck kan ses som vanligheten personifierad. Han har tröttnat på sin hustru, bygger modellfartyg och kan inte äta frukost om morgnarna för att han har problem med magen. Han åker tunnelbana till jobbet varje dag, bor i förorten Bagarmossen, har två barn, bär trenchcoat och hatt samt röker det numera bortglömda cigarettmärket Florida (som slutade tillverkas 1965). Han är precis som alla andra. Det enda som är ovanligt med honom är att han är en av landets främsta förhörsledare.

I Sjöwall–Wahlöös egna anteckningsböcker, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm, skissas hans liv fram enligt följande: Beck föddes den 25 september 1922, han började vid polisen 1944 som konstapel vid Jakobs polisstation och patrullerade i Stockholm i sex år innan han gick assistentklassen vid Statens Polisskola 1949–50. Därefter blev han kriminalassistent 1950 och så småningom även kommissarie i januari 1967. Beck gifte sig med Inga i november 1950 och 1955 flyttade Martin och Inga Beck från Kungsholmen till Bagarmossen, en av dåtidens moderna och nybyggda förorter. Dottern Ingrid föddes den 5 augusti 1951 och sonen Rolf den 14 april 1955. Vidare visar anteckningarna att Ingrid flyttade hemifrån i juni 1969 och Martin Beck lämnade Inga i maj 1969 då han flyttade till en lägenhet på Köpmangatan 8 i Gamla stan. Några sista anteckningar skvallrar om att Becks far var byggnadsarbetare och senare åkeriägare i Klara, att Beck hade uttalad klaustrofobi och hade haft moped i flera år.

Henry Fonda
Maj Sjöwall har i flera intervjuer sagt att de haft skådespelaren Henry Fonda som förebild till Becks utseende. Fonda kom med sin lågmälda framtoning och isblå blick att representera den demokratiska humanismens ideal i Hollywoodfilmen i en lång rad filmer som bland annat John Fords Vredens druvor (1940, se bilden), Alfred Hitchcocks Fel man (1957) och Sidney Lumets 12 edsvurna män (1957).

Första scenen där Martin Beck gör entré i Roseanna, i tredje kapitlet, är ett mästarprov på 60-talets betongrealism där den uttråkade förortsmänniskan vaknar upp, klär på sig, sätter sig med fingrarna trummande mot perstorpsplattan i köket i väntan på att hustrun ska servera kaffe i den spruckna koppen som hängt med i nästan hela deras äktenskap. Klockan är kvart över fem på morgonen i Bagarmossen och det regnar, Martin Beck borstar tänderna ordentligt för att få bort blysmaken ur gommen och knäpper sedan kragen och knyter slipsen för att avsluta proceduren med att håglöst titta på sitt eget ansikte i badrumsspegeln.

Becks utseende mejslas noggrant fram på det som kom att bli sedvanlig Sjöwall–Wahlöö-prosa: ”Han såg trött ut och den solbrända hyn verkade gulaktig i den grå dagern. Hans ansikte var magert med bred panna och kraftig käke. Munnen under den korta raka näsan var smal och bred med två djupa fåror vid munvinklarna och när han log såg man att han hade friska vita tänder. Hans mörka bakåtstrukna hår med det raka hårfästet hade ännu inte grånat, och blicken i de gråblå ögonen var klar och lugn. Han var mager men inte särskilt lång och en smula kutryggig. Det fanns kvinnor som ansåg att han var stilig, men de flesta skulle beteckna hans utseende som alldagligt. Han klädde sig aldrig uppseendeväckande, snarare lite för diskret.”

Tja, visst skulle det mycket väl kunna vara Henry Fonda. En lång rad andra skådespelare kom emellertid att gestalta Beck genom åren. Först ut var Keve Hjelm i filmatiseringen av Roseanna 1967, men mest känd är kanske Carl-Gustaf Lindstedt i Bo Widerbergs film Mannen på taket (1976, bilden th), eller Peter Haber i den evighetslånga serie av Beck-filmer (1997–2015, bilden nedan tv) som ännu pågår, men som inte bygger på någon av Sjöwall–Wahlöös romaner utan enbart på några av de karaktärer som figurerar i böckerna. Tidigare i år hade ännu ett gäng färska Beck-filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt premiär på filmkanalen CMore med titlar som Beck – Rum 302 och Beck – Familjen. I mars hade ytterligare två titlar, Beck – Invasionen och Beck – Sjukhusmorden (premiär 21 mars respektive 28 mars) , premiär och ytterligare fyra titlar är på väg med premiär i nästa år. Samtidigt har Piratförlaget valt att släppa hela Sjöwall–Wahlöös serie med nydesignade Martin Beck-böcker i pocket, en titel i månaden från januari till oktober. Så nog är Martin Beck fortfarande en livs levande figur inom populärkulturen. Men han har förändrats med tiden. Från att ha varit en narrativ indikator för den marxist–leninistiskt anfäktade proceduralen på 60- och 70-talet har han utvecklats till den moderna pusselpolisdeckaren, färgad av postmodern identitetspolitik. Becks utveckling är symptomatisk för tiden och betecknar i sig en rörelse bort från synen på brottet som en sociologisk konstruktion skapad av ett kapitalistiskt samhälle till vår tids alarmistiska föreställning om brottslingen som inkarnerad ondska, långt bortom all räddning från samhället.

Förstatligande av polisen
Men att Martin Beck dök upp året 1965 är förmodligen ingen slump. Året är ett märkesår för polisens organisation i Sverige. Man talar här om förstatligandet av polisväsendet. En jättelik centralisering genomfördes som klubbats av politikerna flera år tidigare. För socialister som Sjöwall–Wahlöö innebar detta bara ännu ett exempel på den omdaning av det svenska samhället som pågick – till det sämre. Hela statsförvaltningen genomgick en byråkratisering som innebar förverkligandet av det samhälle som filosofen Herbert Marcuse beskriver i sin bok One-Dimensional Man (1964), som i sin tur är en uppdatering av Marx alienationsteori för det moderna industrisamhället. Marcuses idé innebär att en automatisering av samhället gör att staten och människan hamnar längre ifrån varandra, demokratin försätts ur spel, polisen militariseras och dess roll som grindvakt mellan folket och kapitalismen blir desto tydligare. Ur allt detta stammar en polisman som Martin Beck, en organisationsmänniska som kan spegla samhällets förfall ur ett socialistiskt perspektiv. Perfekt som förstoringsglas för aningslösa och indoktrinerade medelklassläsare i 60-talets alltmer politiska landskap. Men låt oss backa bandet en smula – figuren Beck fanns även innan 1965 och romanen Roseanna.

Karaktären Martin Beck utgår från paret Sjöwall–Wahlöös föreställning om individen i en byråkratisk struktur där porträttet av Wahlöös polis i den numera ganska bortglömda romanen Mord på 31:a våningen (1964), kommissarie Jensen, blir central som prototyp. Det är här som Sjöwall–Wahlöös alienerade polisbyråkrat dyker upp för första gången och av allt att döma är Jensen därmed en första skissering av det som kom att bli Martin Beck. Jensen är en karaktärslös tjänsteman, ett maktens verktyg och en vandrande regelbok som kan ses som en blandning av Georges Simenons kommissarie Maigret och Wahlöös auktoritetsbundne statstjänsteman Manuel Ortega i romanen Uppdraget från 1963. Men där finns även släktdrag (liksom stildrag i romantekniken) med Per Olof Sundmans metodiskt undersökande kommunalmän och poliser från 50- och 60-talet. Ytterligare en av de litterära inspirationskällorna till denna polis i realismens tjänst skulle kunna vara Inga Thelanders numera ganska bortglömda detektivroman Eldfågeln (1959) där en kommissarie Beck träder fram och löser romanens deckargåta. Inga Thelander var en förhållandevis produktiv deckarförfattare under 50-talet men är i dag bortglömd av de flesta. Likheterna mellan Thelanders Beck och Wahlöös Jensen/Martin Beck är flera. De är alla medelålders, påtagligt modstulna och i likhet med Jensen har inte heller Thelanders Beck något förnamn, istället framstår han som samma typ av karaktärslösa vålnad som träder in och systematiskt hugger tag i ett brottsfall.

Wahlöös polisarketyp Jensen (och i mildare form även Beck) är en ytterpunkt av den alienerade individen, den nya tjänstemannaklassen, kollektivmänniskan, apparatcivilisationens tjänare i den moderna automatåldern. Han har som sagt inte ens ett förnamn, helt enligt den militära kaserngårdsjargongens mekanisering och inordning av individer i ett kollektivt sammanhang. Hans uttryckslöshet är som hämtad ur etnologen Margareta Stigsdotters studie av tjänstemannaklassen där hon särskilt lägger märke till “avsaknaden av det expressiva och dramatiska och det jämngrå” eller ”nyttoinriktad och abstrakt istället för känslomässig och personlig” som tjänstemannens kännetecken. Såväl Gösta Ekmans som Carl-Gustaf Lindstedts porträtt av Martin Beck på film passar utmärkt in i detta förhållningssätt.

Författaren Aldous Huxley varnade för “organisationsmänniskan” i enlighet med den amerikanske sociologen William Whytes bok The Organization Man som utkom 1956, där individen riskerar att slukas upp av en förödande kollektivism där kulturella skillnader och mänskliga rättigheter ska offras till förmån för helheten i en kultur där anpassningen till gruppen är total. Enligt Whyte höll under 50-talet en ny social etik på att ersätta vårt traditionella etiska system – det system i vilket individen var det primära. Nyckelordet i den nya etiken var anpassning, adaption, socialt betingat uppträdande och så vidare. Tankar som dessa låg i tiden under 50- och 60-talet och Whytes idéer matchade perfekt den tidens stora amerikanska bestseller The Man in the Gray Flannel Suit (1955) av Sloan Wilson, filmad året därpå med Gregory Peck och den visades på svenska biografer samt gavs ut på svenska med titeln Mannen i grå kostymen. Wilsons kritik riktar sig främst mot det amerikanska samhälle som inspirerade sina unga män att åka iväg och vinna andra världskriget för att sedan komma hem till ett urbant liv präglat av tomhet, konformism, dollarjakt och det svårförenliga dilemma som det innebär att hitta meningen med livet i en cynisk värld som domineras av affärsrelationer. En värld där de, precis som hos Huxley, reduceras från att vara moraliskt självständiga individer till att bli det Wilson kallar för ”nio-till-fem-människa”.

Nio-till-fem-människan
Hos Sjöwall–Wahlöö blir tjänstemannen, nio-till-fem-människan, statens anonyma ansikte utåt, dess förlängda arm i samhället vars individ bakom masken riskerar att slukas upp helt av byråkratins och den instrumentella teknokratins käftar. En nivellerande kraft som obönhörligt ställer just människan mot systemet och därmed får människan att anpassa sig, inte minst på grund av överlevnadsinstinkt och indoktrinering, men så småningom av en nästan tvingande självverkan hos individerna där tjänstemannaklassen expanderar i städerna inom ramarna för den ena byråkratiska institutionen efter den andra.

Sjöwall–Wahlöös män är som Pär Rådströms trenchcoatklädda sorgfyllda gestalter i förorterna fast mer nivellerade och utan drömmar om att träffa en kvinna som de kan äta makaroner tillsammans med hemma i köket. Martin Beck har tröttnat på sin hustru Inga redan i Roseanna och hyser inga som helst drömmar om att träffa någon annan. Hans håglöshet inför sin egen livssituation i det moderna samhället tar sig istället uttryck genom den dåliga magen. Precis som Chandlers privatdeckare Philip Marlowe är Wahlöös diktatursnut Jensen, och senare även Martin Beck, experter på att överleva i det ruttna samhället eftersom de har anpassat sig och låter sig användas av systemet. Dock inser de inte systemets ruttenhet eftersom dess hegemoni genomsyrar hela deras kropp och själ. Denna ruttenhet är också något som får både Jensen och Beck att ruttna i och med det kroniska magsår de ständigt plågas av. Ett magsår som kom att bilda litterär skola i och med Martin Becks ständiga åkomma som sträcker sig tvärs igenom hela Roman om ett brott-sviten. Författaren Aldous Huxley refererar i sin bok Framtidens värld (1958) till Erich Fromms syn på människan i det moderna västerländska samhället där symtom som själslig ohälsa (förkroppsligat som magsåret hos både Jensen och Beck) är tecknet på en konflikt där livets krafter fortfarande kämpar och således är smärtan något positivt. Bo Lundin talar om ”magsårsskolan” i samband med Sjöwall–Wahlöös romaner och nämner också att Sjöwall–Wahlöös böcker är präglade av en typiskt svensk besvikelse, ”en sårad idealism”, som inte existerar i länder där klassmotsättningarna och vardagsverkligheten är hårdare eftersom den stora besvikelsen kräver att det en gång fanns en dröm som var mycket nära att gå i uppfyllelse. Även denna idealistiska tanke om en bättre värld präglar i allra högsta grad hela Sjöwall–Wahlöö-serien.

Diktaturens etablissemang
Både Beck och Jensen är berättartekniska språngbrädor in i diktaturens etablissemang. I Becks fall ett välfärdssamhälle i fritt fall som sålt sina socialistiska ideal till kapitalismen. I Jensens fall en konformistisk polisstat och jättelik byråkrati som förmodligen anspelar på efterkrigstidens alltmer utbredda och förment rationella förvaltningssamhälle där välfärdsstatens institutioner centraliserats i allt större utsträckning. Förstatligandet av polisväsendet och bildandet av Rikspolisstyrelsen som centralt ämbetsverk och mängder av kommunsammanslagningar blev ofta föremål för debatt vid den här tiden. Litteraturvetaren Inge Jonsson talar i det här sammanhanget om byråkratin som livets motpol. Per Lysander talar i sin berömda essä om Sjöwall–Wahlöö i Ord & Bild 1976 om förskjutningar i den svenska staten i och med en byråkratisk–teknologisk expansion och framväxandet av en alltmer anonym statsapparat. Sociologen Joachim Israel menar att byråkratins centralisering står i en motsatsställning till demokratins decentralisering gällande maktrelationer i samhället och han talar om individens maktlöshet och förvandling till alienerat objekt när den byråkratiska produktionslogiken tar över.

Huxley talar om att ”Termitsamhället”, som ett åtråvärt ideal i framtidsvärlden, är omöjligt att uppnå eftersom det strider mot människans flockmentalitet. ”Hur mycket människorna än anstränger sig kan de inte skapa en social organism, de kan bara skapa en organisation. När de försöker skapa en organism lyckas de bara skapa en totalitär despotism.” Beck – organisationsmänniskan är det instrument Sjöwall-Wahlöö konstruerade för att upplysa läsekretsen om denna despotism under 60- och 70-talets alltmer sociologiskt präglade och vänsterinfluerade samhällsdebatt. Och nu när Martin Beck fyller 50 år som gestalt och man plockar fram fjärrkontrollen och bläddrar fram Peter Haber som trött och håglös mordutredare i söndagsdeckarens sönderspelade version kan det vara bra att minnas varifrån Beck kommer. Han går från att vara en statlig tjänsteman i maktens tjänst i de tidiga romanerna, till att bli en politisk individ med ett nykläckt revolutionärt medvetande i de senare romanerna. Han är ingen individualist, som man numera låter påskina, han är en anonym lagspelare djupt inbäddad i en osynliggörande förvaltningsapparat. Men han är på vår sida.

____________________

Fakta Sjöwall-Wahlöö:

Maj Sjöwall (1935-) och Per Wahlöö (1926–1975) träffades sommaren 1962 och blev ett par året efter. De var båda journalister och arbetade i Klarakvarteren. Mellan åren 1965 och 1975 levererade Sjöwall–Wahlöö tio stycken polisromaner med kriminalpolisen Martin Beck och hans kolleger i centrum. De lyckades där med konststycket att släpa ut detektivromanen ur dess borgerliga skrymslen på slott och herresäten genom att proletarisera den i en sällsamt lyckad korsbefruktning mellan betonggrå diskbänksrealism och marxistisk samhällskritik. I denna romanserie ville de berätta om det socialdemokratiska projektets förfall genom dess samarbete med kapitalismen vilket skapat ett samhälle som var på god väg att bli en diktatur. Att berätta detta genom polisers idoga vardagsarbete visade sig vara ett snilledrag då böckerna snabbt blev populära även utanför den vänsterkrets de skrev för.

Sjöwall-Wahlöös böcker:

Roseanna (1965), Mannen som gick upp i rök (1966), Mannen på balkongen (1967), Den skrattande polisen (1968), Brandbilen som försvann (1969), Polis, polis, potatismos! (1970), Den vedervärdige mannen från Säffle (1971), Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974), Terroristerna (1975), Sista resan och andra berättelser (2008).

• De har spelat Martin Beck på film:
• Keve Hjelm i Roseanna (1967), regi: Hans Abramson.
• Walter Matthau i Den skrattande polisen (1973), regi: Stuart Rosenberg (bild th).
• Carl-Gustaf Lindstedt i Mannen på taket (1976), regi: Bo Widerberg (filmatisering av Den vedervärdige mannen från Säffle).
• Derek Jacobi i Mannen som gick upp i rök (1980), regi: Péter Bacsó.
• Jan Decleir i Beck – De gesloten kamer (1993), regi: Jacob Bijl (Holländsk filmatisering av Det slutna rummet).
• Gösta Ekman i Roseanna (1993), regi: Daniel Alfredson (bild nedan).
• Gösta Ekman i Brandbilen som försvann (1993), regi: Hajo Gies.
• Gösta Ekman i Mannen på balkongen (1993), regi: Daniel Alfredson.
• Gösta Ekman i Polis, polis, potatismos (1993), regi: Pelle Berglund.
• Gösta Ekman i Polismördaren (1994), regi: Peter Keglevic.
• Gösta Ekman i Stockholm Marathon (1994), regi: Peter Keglevic (filmatisering av Terroristerna).
• Peter Haber i Beck-serien (5 säsonger, 1997–2015).

Av ANDERS N NILSSON 

Kjell E. Genbergs böcker om Ben Hogan innehåller tillsammans drygt ett tusen namngivna fiktiva karaktärer. Den första boken i serien innehåller 36 namngivna karaktärer och därefter adderas ca tjugo nya per bok. Medan en mindre del av namnen motsvaras av historiska personer är det stora flertalet konstruerade av författaren. Den stora mängden namn förklaras av böckernas episodiska natur i kombination med hög dödlighet hos karaktärerna. Bara Ben Hogan själv hinner döda minst 200 personer i de 55 olika böckerna.

En sida med samtliga namn finns i pdf: BH_personer

Artikel i pdf, bäst för utskrift: DAST_Ben Hogan_04

Namnlistor
Böckers fiktiva karaktärers namn utgör en viktig grund för litterära referenser, och namnlistor av olika slag började tidigt att tryckas, som regel baserade på den så kallade finlitteraturen. Ett exempel är William Freemans Dictionary of Fictional Characters från 1963 som rymmer ca 20.000 namn hämtade från 2.000 verk ur den brittiska litteraturen. Freemans förteckning har återkommande uppdaterats och föreligger i flera nyare utgåvor. Motsvarande listor finns även för andra geografiska områden, liksom för särskilda genrer, författare eller enskilda verk. Många deckarförfattare som Agatha Christie och Raymond Chandler har egna förteckningar utgivna i bokform. Inom västerngenren kan nämnas Halbert W. Halls bibliografi över Louis L’Amour som i ett appendix listar ”several thousand names” avseende böckernas karaktärer. Även Zane Grey, västernlitteraturens Homeros, har en bok tillägnad alla hans namngivna karaktärer (Donahue 2008). Internet har här skapat nya möjligheter och till exempel Wikipedia har en fyllig förteckning av Lists of characters in a fictional work. Nämnas kan även Thomas Pynchon Wiki som innehåller alfabetiska namnlistor från alla hans romaner. Det finns även planer på en online-databas över alla fiktiva karaktärer som publicerats: ”Wikicharacter will be a database of every character in every published work of fiction, ever.”

I sina 55 böcker om den svenskättade västernhjälten Ben Hogan har författaren Kjell E. Genberg skapat en fiktiv värld med centrum i Cochise County, Arizona (Nilsson 2015a). Tidsmässigt begränsas böckernas handling till åren 1879–1893 och de kan sägas uppvisa en episodisk struktur i vilken en ramhandling kombineras med en rad av mer eller mindre fristående sidohandlingar (Nilsson 2015b). I böckerna återfinns ett mycket rikt persongalleri med totalt 1.075 namngivna personer, bland vilka det går tio män på varje kvinna (Bild 1).

Bild 1. På omslaget till Ben Hogan nr. 602 Bödlar måste också dö kommer hjälten den unga Addie Remington till undsättning på Bowens teckning. Då det går tio män på varje kvinna i böckerna är det ovanligt att få se en kvinna avbildad på bokomslaget

Även om långt ifrån alla personer som omnämns i böckerna försetts med egennamn måste man ändå säga att författaren har varit frikostig med att namnge även en stor andel av böckernas mer perifera karaktärer. Fördelarna med detta är främst att de använda namnen ger information om den aktuella personen, främst avseende kön och etnicitet, samtidigt som det blir lätt för författaren att på ett effektivt sätt hålla isär och referera till de fiktiva karaktärerna. Man kan även säga att ett namn fungerar som en länk eller stabil referent mellan de olika ställen i texten där någon viss karaktär finns med i handlingen.

Antal karaktärer per bok
An average 19th century English novel presents some two dozens of interrelated characters, a novel by Charles Dickens easily goes up to fifty or more, and in films like Ghandi or a TV series like Six Feet Under, these systems of relationships comprise up to several hundred speaking parts. (Eder m fl 2010:26)

I den första boken i serien om Ben Hogan, Hämnaren, omnämns 36 personer med namn. Medelantalet namngivna karaktärer per bok ligger annars nära tjugo, men då har inte de återkommande personerna registrerats mer än första gången de omnämns. Man kan säga att ramhandlingen har sin uppsättning av återkommande personer, samtidigt som varje boks sidohandling tillför en ny uppsättning namngivna karaktärer. Det är heller inte fel att säga att karaktärerna bildar ett kontinuum efter i hur många olika böcker de förekommer, från Ben Hogan som är med i alla 55 böckerna, till huvuddelen av karaktärerna som är unika för en viss bok. Jag har dock inte kvantifierat detta, och inte heller tagit fram siffror på hur många gånger en viss karaktär omnämns i en viss bok. Det är inga tvivel om att Ben Hogan är böckernas huvudperson eller protagonist medan hans antagonister växlar från bok till bok. Det är däremot svårt att avgöra om där finns fler huvudpersoner än Ben, men om det gör det är Hobo och Perrita de två främsta kandidaterna. Böckerna om Ben Hogan skiljer sig från flertalet andra bokserier inom genren just genom att hjälten redan från första boken har en kvinna som han sen håller fast vid. Det vanliga i bokserier med samma hjälte är annars att han inte har någon fast relation till en kvinna, utan antingen nöjer sig med mer tillfälliga förbindelser eller som Bill och Ben helt undviker kvinnor. Många böcker i serier som blandar hjältar och författare slutar dock med att hjälten och ranchägardottern får varandra.

Antalet namngivna karaktärer i böckerna om Ben Hogan kan förefalla högt, särskilt med tanke på den relativt ringa textmängden per bok, som ligger mellan 148 och 210.000 tecken (Nilsson 2015a). Men böckernas episodiska natur gör att varje ny bok adderar många nya karaktärer, vilket kan förklara den höga sammanlagda siffran. Det är dessutom så att många karaktärer dör i samma bok som de introduceras i, och alltså är tämligen kortlivade. Bara Ben Hogan själv dödar 200 personer som kan urskiljas individuellt (Bild 2).

Bild 2. Ackumulerat antal fiktiva karaktärer per bok som dödas av huvudpersonen Ben Hogan. Slutsumman för de 55 böckerna ligger på 200 personer.

Till detta kan även läggas en del massmord med hjälp av dynamit och kulspruta och 72 av dem som han dödar har inte ens försetts med några namn. Enbart i boken Jakten dödar Hogan minst arton av det trettiotal banditer som förföljer honom. Även om alla utom en i den rånarliga som intar Eden Valley i boken Fem desperados dödas så har den skottskadade Hogan här ingens liv på sitt samvete. Inte heller i den påföljande boken Vinande död behöver han ta någons liv. Man kan även få en känsla av att Hogans dödande avtar mot slutet av bokserien då han i tre av de fem sista böckerna inte släcker några liv.

Material och metod
Texten till samtliga 56 böcker om Ben Hogan erhölls från författaren Kjell E. Genberg som MS Word-filer. Då den sista boken i serien utgör en ren repris på den fjärde har den inte tagits med i analyserna. Filerna gicks igenom varvid alla observerade fel rättades till. Härvid korrigerades även personnamnens stavning så att den blev konsekvent. Samtliga påträffade personnamn samlades sedan i en lista med uppgift om i vilken bok de först förekommer. Denna lista kommer att läggas ut fritt tillgänglig tillsammans med artikeln och även som del av Kjell Genbergs digitala museum, och delar av den har under arbetets gång kommenterats av författaren själv.

Fiktiva karaktärer av olika slag
Namn informativa
Fiktiva karaktärer kan kategoriseras på ett närmast oändligt antal sätt. En första indelning skulle kunna vara i de som namnges och de som inte gör det, och här håller jag mig då helt till den första kategorin. Jag har även redan tagit upp en annan möjlig indelning i relation till en bokserie som Ben Hogan: de som återkommer och de som är unika för en viss bok. Den senare kategorin är helt klart mycket mer omfattande än den förra. Redan omnämnt är även det faktum att det går tio män på varje kvinna i listan över namngivna karaktärer. Könsfördelningen uppvisar dock även en viss variation mellan olika böcker och ett exempel på en högre andel namngivna kvinnor, åtta av tjugo, återfinns i boken Uppskäraren där Hogan löser att fall med seriemord av prostituerade på en bordell. Kön är en av de egenskaper hos karaktärerna som i de flesta fall direkt kan utläsas ur förnamnet. När bara efternamnet ges föregås det för kvinnornas del som regel av ett ”miss” eller ”Mrs”. Några av de förnamn Genberg använder är könsambivalenta, som till exempel Jess eller Lynn. Direkt missledande är namnet Elza Lay, som en av rånarna i The Wild Bunch sägs heta, men Elza, eller ”Elzy” är här ett smeknamn för Ellsworth.

Även etnicitet kan direkt utläsas ur många av de egennamn författaren använder. Här kan tydligt urskiljas mer spanskklingande mexikanska namn, liksom namn på apacher och yaqi-indianer. Även kinesiska namn bildar en tydligt avgränsad egen kategori. Namn av europeiskt ursprung är ofta mer eller mindre anglifierade, men kan ändå ha bevarat nordiska, irländska, tyska, italienska eller östeuropeiska drag. En skogshuggare med finskt ursprung i Dubbelgångaren får helt stereotypt heta ”Pekka” kort och gott. Ännu tydligare blir det i Lik i lasten, där en prostituerad presenteras under namnet ”Rumänskan”.

Historiska personers namn
En indelning som inte direkt framgår av namnet i sig, utan kräver tolkning med hjälp av annan kunskap, är om namnet refererar till en historisk person eller inte. Som regel handlar det isåfall om någon legendarisk man, på ena eller andra sidan om lagen, som levde under vildavästernepoken. Endast två kvinnor kan räknas in i denna kategori, banditdrottningen Belle Starr (Myra Maybelle Shirley Reed Starr 1848–1889) och Ella Watson (Ellen Liddy Watson 1860–1889) mer känd som Cattle Kate och en av de få kvinnor i västern som blev hängda (Bild 3).

Bild 3. Tre exempel på historiska personer som omnämns i böckerna om Ben Hogan. Till vänster Ellsworth ”Elza” Lay från The Wild Bunch; i mitten Ella ”Cattle Kate” Watson som hängdes i Johnson County War; till höger Belle Starr, banditdrottningen.

Av de kring femtio männen i denna kategori var arton stycken inblandade i det ranchkrig som utspelade sig kring 1892 i Wyoming och går under namnet Johnson County War. Historiska personer utgör därmed en hög andel av de 33 namngivna männen i boken Taggtrådsupproret, i vilken Ben Hogan hamnar mitt i denna blodiga uppgörelse mellan boskapsbaroner och mindre landägare. Annars avser flertalet namn i denna kategori bara personer man refererar till i texten, när man diskuterar skjutskicklighet, eller, som i Hårding att hyra, räknar upp sex av männen som tillhörde rånarligan The Wild Bunch. Även den mordhistoria om Swede Charlie och Slim Jim i Julesburg som några av skurkarna i boken Vedergällning berättar för varandra torde ha verklighetsbakgrund och återberättas av bland andra Jolie Anderson Gallagher (2011).

De historiska personer som Ben Hogan träffar och interagerar med är främst de som vistas i Tombstone. Han spelar vid något tillfälle kort med Doc Holliday och Wyatt Earp och har mycket att göra med sherifferna John Behan och John Slaughter, båda byggda på verkliga förebilder (Bild 4).

Bild 4. Tre exempel på historiska personer som Ben Hogan interagerade med i Tombstone. Till vänster sheriff John Harris Behan (1844–1912); i mitten sheriff John Horton Slaughter (1841–1922); till höger Wyatt Earp (1848–1929).

Man ska här även ha klart för sig att Genberg dammsög Jolos bok God morgon, Vila Västern, på personer från det historiska Tombstone. Även om en del av dessa personer bygger på historiska motsvarigheter tycks det även som om en del av dem har fabricerats av Jolo själv. Två exempel på detta är begravningsentreprenören O’Shaugnessy och predikanten J.M. Donnelly. En särskild ställning har här Nellie Cashman, som enligt Jolo drev Tombstones finaste bordell med erotisk cirkus varje torsdagskväll. Den Ellen ”Nellie” Cashman (1845–1925) som var verksam i staden när det begav sig var dock en högst respektabel kvinna som lät bygga en katolsk kyrka och bedrev olika slag av välgörenhet (Fischer 2000). Man kan därför med fog säga att Genbergs karaktär Nellie Cashman inte bygger på någon egentlig historisk person, trots namnlikheten. Det finns skäl att tro att även Hogans kompanjon Hobo fått sitt namn från Jolos bok. Där förekommer nämligen på den ranch Jolo besöker en tandlös gammal gubbe med det namnet, som sjunger, spelar banjo och är bra på att slå ihjäl skallerormar.

Jolo redogör i sin bok för sina observationer bland gravarna på Boot Hill i Tombstone och nämner där bland andra gravkorsen för Broncho Charlie, Red River Tom och Ormsby (Bild 5).

Bild 5. Tre gravskyltar som Jolo fotograferade under sin vistelse i Tombstone 1951. Historien om den aktuella skottlossningen återges sen av Kjell Genberg i fjärde boken om Ben Hogan, Bankrånet.

Namnen är förbundna med varandra i och med att Ormsby enligt inskrifterna sköt de båda övriga, vilket även Genberg i boken Bankrånet låter Hogan bli vittne till inne på Nellie Cashmans bordell. Ben Hogan får även betrakta dessa tre gravar i slutet av samma bok och frågan är nu om gravarna gör de tre herrarna till historiska personer? De skulle även kunna vara rent litterära skapelser då alla tre namnen användes redan av Alfred Henry Lewis i hans bok från 1897 Wolfville, och Ormsby där skjuter de båda andra i samband med det val som skildras i tionde kapitlet Texas Thompson’s ”Election”:

“Twelve for Old Monroe”, remonstrates Bronco Charlie, feelin’ for his gun.
“Thirteen for Old Monroe”, retorts Ormsby, as his Colt’s comes into action an’ he busts Bronco’s arm at the elbow.
(…)
With this, Red River, who’s been sorter domineerin’ at Ormsby with his six-shooter while he’s freein’ his mind, slams her loose. Red River over-shoots, an’ Ormsby downs him with a bullet in his laig.

Den fiktiva ökenstaden Wolfville anses kunna avse Tombstone, och man misstänker att någon placerat dessa gravkors på Boot Hill efter 1900 som en hyllning till Lewis böcker om staden. Möjligheten finns förstås även att skjutningarna verkligen ägt rum och att Lewis hört om dem och lagt in historien om dem i sin bok. Fallet är i vart fall intressant då det visar på svårigheterna att hålla isär de helt fiktiva karaktärerna från de som bygger på historiska personer som faktiskt har levat.

Helt fiktiva karaktärer
Den stora massan av de karaktärer som återfinns i böckerna om Ben Hogan har av författaren konstruerade namn. Enligt Kjell Genberg själv har flertalet namn på ett relativt omedvetet sätt formulerats under själva skrivandets gång. Även om många av namnen kan kännas bekanta genom att de innehåller delar av kända personers namn, ofta med koppling till populärmusiken, förblir alla försök till sådana tolkningar rena gissningar vars giltighet aldrig kan komma att fastställas. Istället för att ge mig ut på detta gungfly kommer jag här att ta upp endast de namn som kan kopplas till författarens personliga bekanta, bygger på rena ordlekar eller kan ses som litterära referenser. Som Genbergs själv skriver i sin självbiografi: ”Det var ett rätt vanligt fenomen att harangera kompisar i sina böcker” (Genberg 2005:143).

De båda namnen Mike Watson och Chris Cooper kan båda kopplas till Genbergs erfarenheter från popmusikens värld. Watson var basist i gruppen Lee Kings, för vilken Genberg varit manager, och Cooper var en skivproducent han samarbetat med (Genberg 2005). Det går även att hitta kopplingar till några av författarens vänner inom det litterära fältet. Ett bra exempel på detta är den danske författaren Frits Remar (1932–1982) vars namn lätt maskerat som Fritz Reemar används på tidningsredaktören och skurken i boken Dödens dal. Lika lätt maskerat är guldgrävarnamnet Hal Startman i Storm över Drakbergen med koppling till journalisten och deckarspecialisten Hans Stertman (1936–2001). I boken Blodets märke har Hogan köpt en häst av Jambo Linder, helt säkert en lek med författarnamnet Jean Bolinder. Genberg och Bolinder var båda del av författarbolaget Bo Lagevi, inom vilket man bland annat ägnade sig åt att ta med de andras namn i sina egna böcker (Genberg 2005:143). I boken om Blackie Chevros gäng får läsaren möta fotografen Lawrence ”Larry” Cash. Här leker Genberg med namnet på den kände modellfotografen Kary H Lash (1914–1993), vilken Genberg kände väl. I boken låter Genberg till och med sin romanfigur utvecklas i konsten att fotografera nakna kvinnor, en konst som förebilden ansågs vara en mästare i.

Genberg måste ha varit på ett alldeles speciellt lekfullt humör när han skrev Blackie Chevros gäng då han där även konstruerat alla banditers namn så att de innehållar namnet på ett bilmärke: AVOL VOlper, Dion RENAULT, LOT USher, Pete ROLLS, ROYCE Agram, RuFI ATtenborough och bossen LETtiger Blackie CHEVRO.

Litterära referenser
Ett tydligt exempel på en litterär referens är det namn Genberg använt på sheriffen i Casa Grande i boken Blodets märke. ”Ben Haas” eller egentligen Benjamin Leopold Haas (1926–1977) är nämligen författaren bakom pseudonymen John Benteen, vars västernböcker om bland andra hårdingarna Fargo och Sundance Kjell Genberg översatte till svenska. Genberg kallar även en av banditerna i boken El Zopilote för just Fargo. Man kan även lätt förledas att tro att spelaren Clemen Samuels i boken Dubbelgångaren har ett namn utgående från Samuel Clemens, eller Mark Twain som han är mer känd som. Men det är inte bara namn på andra författare Genberg refererar till i sina texter. Man kan även tro sig känna igen några fiktiva karaktärer från kända romaner, varav lärarinnan Molly Bloom i boken Blackie Chevros gäng har en mer känd namne i James Joyces Odysseus. Ben Hogans kvinnliga antagonist i boken Syndens lön har det lite speciella namnet Morgana Ford med starka kopplingar till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld. En roman som Genberg medgett att han en gång åtminstone försökt börja läsa.

Till de litterära referenserna kan även räknas Genbergs blinkningar till sina egna verk. Den skurkaktiga trollkarlen Charles Reingold i boken Blod och silver använder sig av artistnamnet Charles El Ringo. Namnet är identiskt med den pseudonym Genberg gömde sig bakom redan i en egen tidning under läroverkstiden och när han skrev filmrecensioner för Hudiksvalls-Tidningen (Genberg 2005:30 f). Jeff Flint heter en nyligen avliden Pinktertonagent i boken Hårding att hyra, ett namn som Genberg då redan använt på hjälten i några av sina ungdomswesterns. I boken El Zopilote får Hogan infiltrera en liga under täcknamnet Shell Earlin, ett namn som Kjell Genberg några år senare använde som egen pseudonym när han skrev några sjöromaner för Fregattserien.

Identitet mellan karaktärer
Fiktiva karaktärer i litteratur och andra media är lite svåra att få grepp på. Som varande fiktiva finns de inte på riktigt, men ändå tänker vi på och talar om dem som om de finns. Jens Eder, Fotis Jannidis och Ralf Schneider pekar på denna dubbelhet i sitt introduktionskapitel till antologin Characters in Fictional Worlds från 2010 (sid. 3):

Yet another reason could be that once they are subject to closer scrutiny, characters prove to be highly complex objects in a number of ways. They remind one of real persons, but at the same time they seem to consist of mediated signs only. They are “there” but they do not appear to exist in reality – we do not meet them on the streets, after all. They do exert an influence on us, but we cannot interact with them directly. They are incredibly versatile, they change over time and appear in different forms in different media.

Filosofen Nicholas Wolterstorff utvecklade 1979 en teori enligt vilken fiktiva karaktärer inte är personer utan ”kinds of persons”, vilken löser en del av de hithörande ontologiska problemen. Hans teori kräver att man gör en tydlig skillnad mellan hur karaktärernas namn används inuti fiktionen och hur man utanför denna kan påstå saker om dem.

Om nu en fiktiv karaktär kan komma att förändras med tiden och dessutom kan vandra mellan olika typer av media som romaner, seriealbum och spelfilmer måste man ställa frågan om identitet. Det räcker inte alltid med att karaktären benämns med samma namn, det måste rimligtvis även föreligga någon typ av överensstämmelse i egenskaper. För Ben Hogans del innebär detta att vi lätt kan acceptera att han är en och samma ”person” som pojke hemma i Hälsingland, som vuxen västernhjälte i Arizona, och som åldrad återvändare tillbaka i Sverige (Nilsson 2015a) (Bild 6).

Bild 6. Ben Hogan som pojke, man och åldring. Den senare teckningen ritad av Bowen och hämtad från skyddsomslaget till En främling kommer hem. De båda andra ritade av Pinto för seriealbumet om Ben Hogan.

Detta trots att han som pojke hette Johan Hansson eller Hellgren, och att han ibland uppträder bakom alias som Mungo Tracklin, John Doe eller Shell Earlin. Men han är inte identisk med tidigare golfproffset och författaren Ben Hogan, och inte heller med Benji Hogg i Främlingen från en annan värld. Som Brian Richardson (2010) skriver är det lättare att acceptera att det är en och samma karaktär så länge både namnet och författaren är desamma.

Det förekommer även i böckerna om Ben Hogan att samma namn återkommer, men med största sannolikhet avseende olika karaktärer. Ett exempel är Mike Watson, som både en hästinridare i El Zopilote och en sättare i Dödens dal fått heta. Ett annat är Nick Jeremy, som dyker upp i Mord på en stad som bandit och i Hårding att hyra avser en avliden Daggermanagent. Flera karaktärer har endast försetts med förnamn, och en likhet behöver i ett sådant fall inte betyda så mycket. Det är ovanligt med två karaktärer med samma namn i samma bok, men i Taggtrådsupproret finns såväl en revolverman som en farmare med namnet Burke. Man kan även notera att prospektaren Ben Prompter i Hämnaren fått byta namn till Charlie Prompter i andra utgåvan. När originalet skrevs kallade Genberg sin hjälte för Kid Hill, men på förlagets inrådan blev det istället Ben Hogan, och då blev det lite rörigt med två karaktärer vid namn Ben.

Det finns även några få exempel på att samma karaktärer återkommer under olika namn. Bartendern på Crystal Palace i Tombstone heter till en början, liksom hos Jolo, Smiling Jim, men kallas sen lite omväxlande även för Smiling Tom. Ett namnbyte som troligen bara är en ren lapsus. I boken Rödskinn heter en av huvudkaraktärerna Manga-Taska och är en Lipanapache som Hogan samarbetar med. Vi får i slutet veta att han är identisk med den laglöse och efterlyste Apache Kid, vilken även kan motsvara en historisk person (Bild 7).

Bild 7. Tre historiska personer med anknytning till böckerna om Ben Hogan. Till vänster Apache Kid som i böckerna även kallas Manga-Taska; i mitten apachehövdingen Cochise; till höger författaren Alfred Henry Lewis som kring sekelskiftet skrev böcker om den fiktiva staden Wolfville.

Hogan stöter på Manga-Taska igen i boken Sexskjutare när han får hjälp av apacherna att hämnas på en av de banditer som våldtagit Perrita. Närmare slutet av bokserien dyker så Manga-Taska upp igen, men nu under namnet Cuchillo Plata i boken Älska din nästa. Det sägs aldrig rent ut att han tidigare gått under namnet Manga-Taska, men han stämmer överens till utseendet och passar in i de tidigare sammanträffandena som antyds.

Läsarens tolkning avgörande
Oavsett vad författaren har tänkt när han valde ut och namngav sina karaktärer är det upp till läsaren att göra sina tolkningar. Ett förhållande som sammanfattas väl av Simone Winko:

“a literary character is understood as the mental model of a human being in a narrated world, created by a reader from information in the text and the reader’s world knowledge.” (Winko 2010:208)

Jag tänker här avsluta med ett exempel och väljer då ”Lemon”, ett namn som Genberg använder i två av sina böcker. Först i En kniv i ryggen som en perifer karaktär i form av lumpsamlaren ”Blinde Lemon”, som Hogan stöter ihop med som hastigast. Senare i Utpressaren där skurken Larry Wilmington gömmer sig bakom rollen som den blinde tiggaren ”Lemon Wells”. Troligen genom min kännedom om den afroamerikanske bluessångaren och gitarristen Blind Lemon Jefferson (1893–1929) tänkte jag mig i båda fallen att den karaktär Genberg presenterade var svart. Så kan mycket väl vara fallet med lumpsamlaren, som är extremt ofullständig som karaktär, medan tiggaren helt klart inte är det. Då den aktuelle bluessångaren hade en ovanligt ljus röst förstärks likheten med Lemon Wells av att Genberg skriver att han har en gnällig röst. Författarens namnval förefaller här vara lite missledande.

Genberg hamnar i Utpressaren även i en språklig rävsax tack vare sin namnsättning. I fickan på en mördad ranchägare hittar Hogan en lapp med texten: ”Vad ska citroner sitta och läsa dagliga tidningar för? Citroner ska inte kunna läsa, och de ska inte kunna samla ting på hög!” Det visar sig sen att ranchägaren avslöjat utpressarens identitet när han i ett gammalt presslägg sett honom på en bild läsande en tidning och förstått att han inte var blind på riktigt. När Ben Hogan så till sist får redogöra för pusslets lösning säger han: ”Citron heter ju Lemon på det här språket.”

Här inser man plötsligt att det kan finnas ett problem i att skriva på svenska samtidigt som alla namn ska vara på engelska för att vara trovärdiga. Ännu en avgrund öppnar sig!

Källor

• Anderson Gallagher, Jolie, 2011: A wild west history of frontier Colorado: Pioneers, gunslingers, and cattle kings on the Eastern Plains. Charleston, S.C.: The History Press.
• Donahue, John, 2008: Who’s who in the western fiction of Zane Grey. Jefferson NC: McFarland & Company.
• Eder, Jens, Fotis Jannidis & Ralf Schneider (red.), 2010: Characters in fictional worlds. Understanding imaginary beings in literature, film, and other media. Berlin: De Gruyter.
• Fischer, Ronald Wayne, 2000: Nellie Cashman: Frontier Angel. Honolulu: Talei Publishers.
• Freeman, William, 1963: Dictionary of fictional characters. London: J.M. Dent & Sons Ltd.
• Hall, Halbert W. 2003: Louis L’Amour. An annotated bibliography and guide. Jefferson NC: McFarland & Company.
• Lewis, Alfred Henry, 1897: Wolfville. New York: Frederick A. Stokes Company.
• Nilsson, Anders N. 2015a: Ben Hogan rider igen, del 1. En bibliografisk översikt. DAST Magazine 24 april 2015.
• Nilsson, Anders N. 2015b: Ben Hogan rider igen, del 2. Ramhandlingen. DAST Magazine 2 juni 2015.
• Olsson, Jan Olof, 1958: God morgon, Vilda Västern. Andra omarbetade upplagan. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
• Richardson, Brian, 2010: Transtextual characters, s. 527-541, i: Jens Eder, Fotis Jannidis & Ralf Schneider (red.), Characters in fictional worlds. Understanding imaginary beings in literature, film, and other media. Berlin: De Gruyter.
• Thomas Pynchon Wiki, 2015: http://pynchonwiki.com/
• Wikicharacter, 2015: http://meta.wikimedia.org/wiki/WikiCharacter
• Wikipedia, 2015: http://en.wikipedia.org/wiki/Lists_of_characters_in_a_fictional_work
• Winko, Simone, 2010: On the constitution of characters in poetry, s. 208-231, i: Jens Eder, Fotis Jannidis & Ralf Schneider (red.), Characters in fictional worlds. Understanding imaginary beings in literature, film, and other media. Berlin: De Gruyter.
• Wolterstorff, Nicholas, 1979: Characters and their names. Poetics 8(1-2):101–127.

Av Christoffer Carlsson
Piratförlaget, 2015
ISBN 9789164204769, inbunden, 479 sidor

Christoffer Carlsson är doktor i kriminologi. Han är ung och betraktas som det svenska deckarunderbarnet. Han har givit ut fem kriminalromaner, denna är den tredje om polisen Leo Junker. Den första av dem, Den osynlige mannen från Salem, belönades med Svenska Deckarakademins pris för Bästa Svenska Kriminalroman 2013.

Hans titlar är tydliga hommager till andra kända författares böcker. Prisvinnarboken för tankarna till Sjöwall & Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Förra årets Den fallande detektiven kan man koppla till GW Perssons Den döende detektiven och den här bokens titel bär spår av Le Carre’s Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Mullvaden på svenska).

Leo Junker mår inte bra. Han knaprar tabletter för att kunna verka som polis. Hans bäste vän har försökt döda honom, själv har han av misstag skjutit en annan polis på Gotland. Hans chef ber honom ta semester.

En äldre man blir skjuten till döds i halländska Bruket, Leo Junker kommer dit under sin ledighet och utger sig för att vara från Rikskriminalen. Han får arbeta med kriminalassistenten Towe Waltersson, som inte heller mår bra, hon har just kommit tillbaka från en lång sjukskrivning.

Författaren har förlagt berättelsen till fem olika tidsplan. Dels nutid som är 2014 och även 1984, 1980, 1971–1972 och 1965. Det är inga problem att följa med i de olika skutten mellan olika perioder i intrigen, men det blir ändå lite förvirrat. Intrigens olika tidsmoment hamnar främst om mordoffret, vad som lett till hans död. Men det är också en historia om Leo Junkers liv, en del av den som han själv är ganska obekant med. Många lögner och svek avslöjas. Vän kanske inte alltid är en vän, kärlek kanske inte alltid är kärlek.

Christoffer Carlsson har ett driv i sitt språk, det känns att har hämtat inspiration från mästarna i genren. Drivet gör att läsaren hela tiden måste vara på tårna, vara beredd på det oväntade. Det gör i sin tur att nyfikenheten på vad som döljer sig runt knuten blir nervpirrande stor. Och det gör också att författaren lätt kommer undan med att skriva böcker på 500 sidor.

Boken är lika mycket en polis- som en spionroman. Det varierar på grund av de olika skiftena i tidsplanet. Antagligen tack vare sin ålder skriver författaren med ett ungt och uppfriskande språk. Ett språk som känns vitalt, äkta och levande. De insprängda musikhänvisningarna gör mig hela tiden nyfiken på att leta upp den musik som nämns och spela den medan jag läser.

Det är naturligtvis upplagt för en fjärde del om Leo Junker. Än har jag inte tröttnat på honom.

NISSE SCHERMAN

Christoffer Carlsson. Foto Ulrica Zwenger

Det var med Sjöwall & Wahlöö allt började. Med sina tio romaner om ett brott skapade de den moderna kriminalromanen. Det startade för 50 år sedan med Roseanna. 

Det firar Stockholms stadsbibliotek den 30 september kl. 18:30. På scenen Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp, Piratförlaget. Fri entré, ingen förhandsbokning.

Läs också Per Hellgrens artikel om kommissarien.

Av Joakim Palmkvist
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-91-0-014568-2, 349 sidor

Det är flera städer i Sverige som på grund av skottlossningar kallats Sveriges Chicago. Troligen leder Malmö den ligan, inte minst beroende på serieskytten och dito mördaren Peter Mangs som fram till dess han greps höll staden i skräck och under en period jämfördes med Lasermannen John Ausonius. Om honom – och om andra skyttar i den skånska metropolen – berättar journalisten Joakim Palmkvist i boken Äventyr i Svenssonland. Det kan möjligen bli lite bråk om den titeln eftersom Peter Mangs själv utkommit med böckerna Mer varierande att vara för mig själv om uppväxten och Mina äventyr i Svenssonland (Nomen Förlag) om våldsdåden. Troligen är Mangs böcker försvarstal eftersom Palmkvist hävdar att han inte ångrar något av det han gjort.

I sju år sköt Mangs mot människor och fastigheter och det är möjligt att hans verksamhet gjorde att det så kallade gangsterkriget i Malmö eskalerade och lockade personer inom brottsligheten där att skjuta tillbaka mot förmodade hot.

Palmqvist berättar om en man som ofta valde ensamheten, trodde sig vara intelligentare och mer kreativ än andra (kanske för att han opererades i huvudet som ettåring) men inte fick bli med i MENSA för att han hade för låg IQ. Detta förklarade han senare med att det nog var fel på testet. Hans föräldrar skilde sig under uppväxten och som 24-åring dog hans syster av en överdos.

Hans skjutgladhet mot människor med mörk hy och mörkt hår härrörde från skolåren då han ansåg sig mobbad – just av människor med mörk hy och mörkt hår. Trots det kunde han tolerera sådana människor när han studerade kampsport.

Han hade förhållanden men inga långvariga – annat än möjligen med musiken. Han blev genom envishet och petighet en rätt skicklig basist men dessa egenskaper gjorde också att hans medverkan i olika grupper blev kortvarig. Men under ett besök hos sin far i Florida spelade han in en CD.

Det var efter återkomsten till Sverige som intresset för vapen eskalerade (han fick vapenlicens 2002 efter att ha gått med i en skytteklubb) och hans Glock med en pipa som inte gav de avlossade kulorna några identifierbara kännetecken kom efter morden att sätta myror i huvudena på utredande poliser.

Det var den 13 juni, 2003 som Peter Mangs mördade för förta gången. Offret hette Kooros Effatians. I övrigt dömdes han för försök till mord för att den 31 december 2009 ha skjutit mot en lägenhet i Malmö. Samma dag sköt han flera skott mot ett fönster i moskén i Malmö för att ta död på människorna som satt därinne. Den 10 oktober 2009 sköt Mangs Trez West Persson och hennes bekant när båda satt i en bil. 14 mars 2010 avlossade Peter Mangs minst två skott mot fönster i Malmös polishus. Den 16 mars 2010 försökte han skjuta ihjäl två män i en bil och den 19 juni tre personer utanför Aq-Va-Kul i Malmö. Den 24 augusti samma år försökte Mangs döda Younes Cheikhi i hans gatukök. 23 oktober avlossade Mangs ett skott in i ett badrum på Hyacintgatan i Malmö.

Peter Mangs dömdes till livstids fängelse för bland annat två mord och åtta mordförsök.

Joakim Palmkvists bok är intressant på mer än ett sätt. Han beskriver ingående och rätt dramatiserat Mangs livsresa och hans olika brott men ger samtidigt en skildring av Malmös undre värld vars befolkning inte heller tvekade att ta till skjutvapen för att hävda rätten till sin affärsverksamhet.

KARL HJELM

Joakim Palmkvist. Foto Emil Malmborg

Av Ian Buruma
Year Zero, 2013
Översatt av Emeli André
Natur & Kultur, 2015
ISBN 978-91-27-13825-4, 367 sidor

Nu har det gått 70 år sedan Andra världskriget tog slut. 1945 blev därmed ett historiskt år som författaren och professorn i Mänskliga rättigheter, Ian Buruma, utforskar betydelsen av i denna bok. Han försöker förstå hur allt kunde återgå till det normala efter den oerhörda katastrof som kriget utgjorde. Han söker efter förklaringar genom att gå till den egna familjen.

Fadern S. L. Buruma (som han tillsammans med Brian Urquhart tillägnar boken) som studerade juridik när nazisterna invaderade och avkrävde honom en lojalitetsförklaring. När ynglingen vägrade deporterades han till ett tyskt arbetsläger med alla umbäranden detta innebar. När han kom tillbaka efter krigets slut lärde han sig att allt snabbt återgick till hur det varit förr och att ingen var road av att höra om någon annans upplevelser under de grymma åren.

Fadern hade i Utrecht 1941 genomgått en brutal nollningsritual för att komma med i den prestigefyllda studentkåren. Då han återupptog studierna efter freden bestämde studentkåren att nollningen skulle göras om. Så skedde också och ingen protesterade så att det märktes – kanske för att de ville återvända till sin gamla tillvaro, den som ansågs vara normal.

Direkt efter krigsslutet, när människor fortfarande svalt och önskade död och pina åt sina tidigare plågoandar, försökte de trots allt hitta tillbaka till ett normalt liv. Man kan ställa sig frågan hur det skulle gå till för de kvinnor som i glappet mellan krig och fred blev våldtagna. Fred betyder inte alltid fred. Judar som försökte återvända hem från koncentrationslägren mördades av grannar som övertagit deras bostäder och många kom inte ens så långt eftersom de dog av den militärproviant som befriarna gav dem. Deras utmärglade kroppar kunde helt enkelt inte hantera denna näring.

Men drömmarna om förändring fanns givetvis där, tanken på en demokratisk värld där alla kunde leva gott utan fruktan. Så blev det nästan i Europa och USA, men i öst blev de kommunistiska diktaturerna starkare och därmed blev också kalla kriget en realitet. Kolonialväldet gick mot sitt slut men dödsryckningarna blev brutala när kolonialmakten försvarade sina positioner.

Marknaden blev svart när allt som gick att köpa också gick att sälja: cigarretter, klockor, inte minst mat – och till och med spädbarn. Svartabörshajarnas kunder var de miljoner människor som befann sig på fel plats, på flykt eller på väg hem eller fördrivna. Tanken på återbördande var nog god men innebar också etnisk rensning. Och i Europa blev motståndsrörelserna föremål för egna hjältesagor trots att deras efterkrigsbehandling av kollaboratörer (och kvinnor som blivit kära i fel lands soldater) knappast kan kallas etiskt eller hjältemodigt. Utdelade och genomförda dödsstraff slog inte alltid rätt.

Burumas noggranna genomgång av året 1945 är naturligtvis inte heltäckande, därtill är grundmaterialet alltför oöverskådligt. Men det är en förklaring till efterkrigstidens valspråk Aldrig mer! Hur det blev med den saken vet vi ju.

PER MAGNUSSON

Av Marianne Cedervall
Lind & Co, 2015
ISBN 9789174614107, inbunden, 300 sidor

Marianne Cedervall har gjort sig känd för sin feelgood-serie om Miriam och Hervor, som blev fem böcker lång. De gränsar lite till kriminalgenren, men nu tar författaren steget ut. Hon börjar med denna bok en deckarserie om Anki Karlsson.

Därmed inte sagt att hon har lämnat feelgood. Det finns det rikligt av här också, om än inte i samma utsträckning som tidigare. Det är snälla deckare, visserligen blir några mördade, men det är inte så blodigt och inte så överdrivet våldsamt.

Anki Karlsson är en pensionerad lärarinna som flyttar till Gotland för att bo själv med två hästar. Väl där, i den lilla socknen Mullvads, inträffar egendomliga och mystiska händelser. Så småningom blir dessutom en kvinna mördad. Misstankarna riktas naturligtvis direkt mot utbölingen, den nyinflyttade.

Anki hittar i alla fall en som tror på henne, den pensionerade kommissarien Tryggve. Tillsammans beslutar de sig för att ”hjälpa” polisen och startar en parallell utredning. Det är ju förstås inte helt riskfritt.

Man kan spåra många influenser i Marianne Cedervalls första riktiga deckare. Landsbygdsmiljön och persongalleriet påminner både om Maria Langs Skoga och Morden Midsomer. Dessutom har Anki Karlsson själv många likheter med Agatha Christies Miss Marple. Den pensionerade kvinnan som inte kan låta bli att lägga näsan i blöt, även om Anki kanske inte är lika ofattbart skarpsinnig som sin förlaga.

För de som gillar den typen av traditionella deckare är det här en härlig återupplevelse. Hästar, kyrkor, konflikter i byn, den uppblåsta godsägarinnan och så något litet mord. Författaren gör det bra och skapar ett gemyt som jag tycker om.

Det kan emellanåt bli väl mycket teoretiserande om olika gärningsmän, alibin och tillvägagångssätt, när Anki och Tryggve spekulerar. Då stannar boken av lite. Men det är bara tillfälligt. När byborna, som är ganska få, börjar tissla och tassla blir det genast intressantare igen. Under ytan döljer det sig alltid mycket i den här typen av historier, så också ibland Mullvads innevånare.

Jag är nyfiken på hur det ska utveckla sig i Mullvads. Hur lång tid tar det innan Anki blir accepterad? Kan man ana en fling mellan de två pensionärerna? Vi får vänta till nästa bok för att få nyfikenheten stillad.

NISSE SCHERMAN

Marianne Cedervall. Foto Mia Carlsson

Av Jan Guillou
Piratförlaget, 2015
ISBN 978-91-643-0455-4, 480 sidor

I en operation värdig Christine Jorgensen har Guillou i den femte delen av sviten Det stora århundradet förvandlat sin gamle hjälte Carl Gustaf Gilbert Hamilton till den nya antinazistiska Johanne Lauritzen. Det har blivit en delvis mycket spännande och underhållande roman för vuxna, men med drag av ungdomsbok. Blå stjärnan utspelas under samma tid som den tidigare Att inte vilja se – krigsåren 1941–1945. Familjen Lauritzen är i stort tyskvänlig på grund av sina rötter, men inte alla i familjen har andra känslor än negativa för Hitler och nazismen. Det gäller i synnerhet Johanne som efter att ha arbetat som kurir åt norska Hjemmefronten (med Blå stjärnan, ett internationellt förbund ägnat åt bistånd av djur i krig sedan 1914, som täckmantel) och varit så lyckosam att hon värvas av den av brittiska spionorganisationen SOE, inte minst för att hon talar svenska, norska och tyska flytande.

Det som liknar ungdomsbokens essens (och i stort påminner om Hamiltonromanerna) är att Guillous spionerande hjälte alltid lyckas med det hon förutsatt sig, trots att förutsättningarna emellanåt talar för det motsatta. Samtidigt är detta en genre som Guillou behärskar närmast till fulländning – och som tydligen ger honom skrivglädje. Sprudlandet har fått honom att skriva en bladvändare där kvinnor har huvudroller. Det är Johanne som leder män som inte alltid vill bli styrda av damer i sabotageoperationer mot tyska soldater i Norge, som blir den som tar fram nödvändiga uppgifter genom att infiltrera den tyska underrättelsetjänstens högsta höns i Stockholm och ser till att hotade norska judar smugglas över gränsen till Sverige.

Till råga på allt blir hon en av medlemmarna i Sekreterarklubben (harangerad i Dast: http://www.dast.nu/recension/sekreterarklubben-c-byrans-kvinnliga-agenter-under-andra-varldskriget) med tjänstepessar och allt. Han erkänner utan omsvep att Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnor gett honom mycket material att bygga sin berättelse på. Och han berättar, smått gramset, om hur lite erkännande de kvinnor som bidrog till det tyska nederlaget fick i både Sverige och Norge när kriget väl var över. Det var manliga militärer som fick medaljerna.

Jag tror på Guillous beskrivning av Sverige under krigsåren. I både verkligheten och i författarens fiktiva land balanserade statsledningen på en smal och inte alls slö knivsegg, åtminstone fram till de sovjetiska framgångarna i Stalingrad. Under en stor del av tiden fanns det folk som trodde på nazismen och dess förmågor. I Blå stjärnan är Johannes far en sådan förstockad herre utan att beskrivas som omänsklig. Han var som många andra.

Ett par saker fick mig dock att rysa. Johanne är välutbildad och intellektuell med fallenhet mot det som kunde likna feminism i senare vokabulär. Ändå tvekar hon inte att hoppa i säng med fransmän som aspirerar på att bli motståndsmän eller med tyskar som hon finner avskyvärda. Patriotism in absurdum, eller vad?

En eftergift åt den väloljade dramaturgin är nog också att Johannes syster Rosa arbetar åt den svenska underrättelsetjänsten. I en annan verklighet skulle nog de olika underrättelsetjänsterna ha slagit knut på sig själva för att utreda släktskapets betydelse. Men Guillou låter dem samtala om politik (inte om karlar) och man tror på det och på historien som sådan. Det är faktiskt skickligt.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou föddes i januari 1944 och blev känd som den journalist som tillsammans Peter Bratt avslöjade att Socialdemokraterna låg bakom den hemliga underrättelsetjänsten Informationsbyrån (IB). Den spionerade på politiska motståndare. Guillou, Bratt och underrättelseagenten Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri. Att avslöja det statsbärande partiet ansågs skada rikets säkerhet. Efter frigivningen har Guillou arbetat som opinionsbildare, författare och krönikör.

KJELL E. GENBERG

Av Claes Rydholm
Trafik-Nostalgiska Förlaget, 2015
ISBN 978-91-86853-88-4, 63 sidor (25×28,5 cm)

Vår tidige deckarförfattare Stieg Trenter (ursprungligen Stig Ivar Johansson 1914–1967) anses av somliga vara en minst lika god Stockholmsskildrare som Per Anders Fogelström även om deras genrer skilde sig åt. Trenter skrev intrikata berättelser om fotografen Harry Friberg som tillsammans med sin vän kriminalintendent Vesper Johnson (det dröjde trots vänskapen innan de lade bort titlarna och blev ”du” med varandra) löste brott i Stockholm och annorstädes. Pseudonymen lär han ha tagit från boken Trents sista fall (huvudperson Philip Trent) av E. C. Bentley, ett slags humoristisk protest mot övermänskliga detektiver à la Sherlock Holmes, och Stig, som tidigt stavade sitt namn Stieg, blev så förknippad med namnet Trenter att han helt bytte bort Johansson och officiellt tog pseudonymen som efternamn.

Brotten, stadsbeskrivningarna och inte minst maten var viktiga i Trenters romaner. Hans andra hustru Ulla har skrivit boken Stieg Trenters mat och författarens popularitet har också skildrats i fotoboken Stieg Trenters Stockholm av Harry Fribergs förlaga K. W. Gullers samt i avsomnade deckartidskriften Jurys utgåva En bok om Stieg Trenter, där vänner och bekanta berättar om författaren. Och nu har en bok om hans bilar utkommit under titeln På tur med Stieg Trenter.

Men det är faktiskt mycket mer än författarens bilar som avhandlas. Claes Rydholm, som i 27 år arbetet på Volvo Personvagnars PR-avdelning, redogör också för övriga bilar som förekom under de olika tidsepoker då Trenters böcker utspelar sig. Man märker inget av att han skulle känna sig besviken för att de flesta fordon som nämns i böckerna är amerikanska, italienska och franska och knappt någon från Göteborg. Fast i boken Idag röd … förekommer en sådan.

Han berättar också om innehållet i Trenters böcker – men lugn, mördaren avslöjas inte, så är böckerna olästa kan ni gott fortsätta läsningen. Debuten kom 1943 med Ingen kan hejda döden med den sympatiske kommissarien Artur Lind som gåtlösare. Han åker Plymouth, en utmärkt bruksbil. Även i fortsättningen färdas Trenters svenska poliser helst i amerikanska kärror. Det är först året efter, i boken Farlig fåfänga som den då 28-årige fotografen Harry Friberg dyker upp och blir kvar genom åren. Han blir väl egentligen läsarens ombud i romanerna med ofta felaktiga lösningar som alltid rättas till av svitens mästerdetektiv Vesper Johnson.

Det blev till sist 26 detektivromaner (och en novellsamling) som alla får sin kärleksfulla och motorcentrerade beskrivning i boken. Efterhand blev Trenters upplagor allt större, därmed troligen också författarens ansvar att hitta på än klurigare intriger. Det var kanske denna press som gjorde att Trenter fick en hjärtinfarkt efter en roddtur 1967. Då var han ännu inte 54 år fyllda och hade hunnit skriva början på den tjugosjunde. Hans andra hustru Ulla, som redan varit hans sekreterare en tid, färdigställde Rosenkavaljeren. Hon fortsatte sedan att skriva deckare under eget namn.

Men det Stockholm som Trenter skildrade i de tidiga böckerna från 40- och 50-tal kan knappast beskrivas mer ömsint eller detaljerat. Bra är väl det eftersom platserna inte finns kvar i sitt gamla skick och husen ofta är rivna. Vissa bitar av Trenters böcker ger läsaren detaljer av små och stora samhällsförändringar (bygget av tunnelbanan, bärgningen av regalskeppet Vasa för att ta ett par exempel) mitt i en fredlig idyll där författaren skapar oreda genom att lyfta fram ond och överraskande död.

Men med bilens hjälp såg han också till att ordningen återställdes.

KJELL E. GENBERG

Av Susanne Boll
Ponto Pocket, 2015
ISBN 978-91-7475-225-7, 330 sidor

Detta är en fristående fortsättning på Susanne Bolls förra bok, Det enda rätta. När den i original recenserades av Leif-Rune Strandell skrev han bland annat följande: […] en av huvudpersonerna är en kvinnlig läkare som i förra boken flydde Sverige efter att ha gett felaktiga med falska friskbesked till svårt sjuka cancerpatienter. Nu är hon, Helmi, tillbaka i Sverige besluten att leta rätt på sin dotter som hon födde för 30 år sedan och sedan snabbt lämnade hos fadern. Dottern Dina är den andra av de tre kvinnor som är huvudpersoner. Den tredje är Helmis svägerska Yvonne, flickans moster som tog hand om den då 15-åriga flickan när pappa dog. Alla tre har problem och lever inte särskilt bra liv. Dina håller på att rehabiliteras efter att ha försökt ta sitt liv, Yvonne lever i en ohälsosam relation med en man som misshandlar henne, och hon och Helmi har likartade problem med alkohol. Dessutom finns en okänd man som ska hämnas på Helmi.

En berättelse om svek, om skadskjutna människor men samtidigt en udda feel good-roman; människors möten kan förändra liv. Detta är alltså ingen deckare, men det är mycket brott, misshandel, mordplaner, knark, och förstås det där att dölja sanningen för svårt sjuka patienter. Författaren är psykolog (mycket sådant här), journalist (språket flyter lätt) och musiker (som spelar en viktig roll i boken, och det finns ett soundtrack till boken: www.susanneboll.se/hitta-hem-soundtrack). Detta är hennes tredje bok. Jag kan tänka mig att det blir fler och jag läser gärna.

Susanne Boll. Foto  Lars Trangius

Av M.L. Stedman
The light between oceans, 2012
Översättning av Katarina Falk
Ponto Pocket, 2015
ISBN 978-91-7475-207-6. 379 sidor

När Dast recenserade första svenska utgåvan skrev Ulf Malmström bland annat följande: ”Romanen är Stedmans debut som författare. Den utspelar sig huvudsakligen på Janus Rock, en ensligt belägen fyrplats på Australiens syvästkust. Hit har Tom sökt sig en plats som ensam fyrvaktare efter en kortare period som biträde på två andra fyrar på sydostkusten. Avskildheten och isoleringen är hans väg att bearbeta upplevelser från första världskriget ”om han bara kan komma tillräckligt långt bort – från människor, från minnen – kommer tiden att göra sitt”. Helvetesåren, som han uttrycker det. Genom en introduktion hos ansvariga för fyrverksamheten kom Tom att träffa sin blivande hustru. Hon kommer också efter en tid att bosätta sig på Janus Rock. Här kommer en händelse utspela sig som får återverkningar på deras liv och människor i deras omgivning. Romanen är en berättelse om ett moraliskt dilemma som inte lämnar läsaren oberörd. Den handlar om en intensiv längtan efter barn. Den handlar också om förlusten av ett barn och ett psykosliknande genombrott, men även om det trauma som förlusten av föräldrar leder till. Det är en suggestiv och stark berättelse, som sakta smyger sig på läsaren.

Av Peo Bengtsson
Ponto Pocket, 2015
ISBN 978-91-7475-212-0, 399 sidor

Peo Bengtssons nya roman efter Mannen utan ryggrad och Kärleken passerade här en gång handlar om det täta syskonparet Betty och William som vuxit upp med en alkoholiserad mor och tvingats klara sig själva från tidig ålder. Som vuxna och efter att ha flyttat ifrån varandra går det sämre, åtminstone relationsmässigt. William har ihop det med en gift kvinna och Betty blir blixtförälskad i en kontrollerande man och syskonen glider alltmer isär.

Tidigare popgitarristen i Mazarine Street, Peo Bengtsson, (född 1971) sägs vara svag för Patricia Highsmith, och lite kan man väl se spår av detta i boken. Fast den är aningen med känsloladdad än de böcker som den nu avlidna amerikanska ”deckardrottningen” som skapade den psykopatiske Mister Ripley. Dock finns ripleyska drag hos Bettys nye karl Christian. Bengtsson har lyckats både med språk och gestaltningen av personerna i Så länge du är min syster. Risker tas och hjärtan klappar hett på ett språk som ligger nära den moderna schlagerpoesin (menat som beröm, faktiskt).

INGER STRANDBERG

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord är igång med höstsäsongen, denna gång i ny lokal. Vi har flyttat till Scandic Star Hotell alldeles intill pendeltågsstationen i Sollentuna. Där finns bar och restaurang för hungrande och törstande och det är fri entré för alla som vill lyssna till de spännande och intressanta föredragshållare hösten bjuder på.

De som åker pendeltåg bör lämna perrongen via södra utgången.

Föreläsningarna börjar som alltid klockan 19.00.

Biljetter behövs inte längre.

Nu på onsdag, 9 september, återkommer på fleras begäran författaren Kjell Eriksson för att berätta om sitt storverk Att skjuta hästar – en roman om en svensk i inbördeskrigets Spanien.

Och så här ser programmet ut för höstterminen:  

16 september
Författaren och musikern Anna Skarin som skrivit relationsromanerna Mellan människor och I dina händer talar om ”Kreativitet som livsstil”.

23 september
Ulf Broberg berättar, med utgångspunkt från sin nya bok Den tredje mannen, om hur ett spår i Palmeutredningen kan påverka än i dag.

30 september
Journalisten, författaren och korsordsspecialisten Lena Rainer berättar med utgångspunkt från sin bok Rätt i krysset om korsordets historia och tipsar om hur du klarar konstruktörernas fällor.

7 oktober
Folkkäre Bert-Åke Varg berättar om ett rikt skådespelarliv från Ugglan Helge på taket till längst ner i maskinrummet – och allt däremellan

14 oktober
Författaren Herman Lindqvist berättar om sitt dramatiska liv som utrikeskorrespondent och rapportör från mer än 20 krig i alla världsdelar samt om nåra av de 58 böcker han skrivit.

21 oktober
Deckarakademins senaste medlem Nisse Scherman berättar om svenska deckares utveckling ur en boksamlares synvinkel.

28 oktober
Författaren Lars Ragnar Forssberg berättar om sin biografi över Lennart Hyland under rubriken Legenden och hans tid.

4 november
Författaren Lars Gyllenhaal talar om sin bok Jan och Nordens frihet under rubriken ”Vår konstiga bild av andra världskriget”.

11 november
kommer författaren och chefredaktören Gunilla Kindstrand för att berätta om sitt liv i kulturens tjänst och om pressen på lokalpressen under rubriken Lokaltidningen på sträckbänken

18 november
kommer folkrörelsemannen Johan Flyckt för att redogöra om dessa organisationers sentida famlande. Under rubriken Media och folkrörelser vilsna i en ny tid berättar han kring historia, nutid och möjligheter för framtiden.

25 november
Författaren Richard Nordström som skrivit romanen Miraklet i Ramhäll om människor och omvälvande händelser i en gruvby i Uppland. Han har tidigare utkommit med flera kriminal-romaner.

2 december
Linnékännaren, författaren, fotografen och estradören Hans Odöö gestaltar Carl von Linné på vår höstavslutning.

Av Ivar Lundgren
Libris, 2015
ISBN 978-91-7387-447-2, 336 sidor

Om man står ut med alla superlativ om kristendomens välsignelser, de kristnas godhet till skillnad mot de flesta hedningars och psalmer på latin, är detta en rätt intressant berättelse om en tid då nordens vikingar och den katolska kyrkan hade svårt att komma överens. Konflikten mellan kristendom och hedendom kan förstås tolkas som en metafor för dagens motsättningar mellan muslimer och fundamentalistiska Sverigedemokrater, men jag tror inte att författaren Lundgren haft detta i åtanke.

I stället har han velat popularisera historien om Nordens apostel, benediktinermunken Ansgar, som för snart 1200 år sedan skickades till Norden för att propagera för en förnordmännen ny och helt främmande religion. Nå, något kände nog vikingarna till den. De hade ju rest på härjningståg till kristnade länder och träffar på tron där.

Han tar gärna till ord som ”mörkt” när han kategoriserar sådant som inte är kristet medan motsatsen beskrivs i ljusare ordalag. Det ger berättelsen en rätt onödigt slagsida, i synnerhet som det upprepas ofta.

Lundgren har byggt sin roman på legenden Vita Anskarii (Ansgars liv) som skrevs ner av huvudpersonens lärjunge och efterträdare på Hamburg–Bremens ärkebiskopsstol, Rimbert.

Ansgar föddes av tyska föräldrar i franska Picardie den 8 eller 9 september år 801. Han blev tidigt moderlös och lämnades kort efter hennes död till klostret Corbie av fadern. Där genomgick han utbildning (men trivdes inte värst bra, enligt Lundgren) och blev till sist avdelningsföreståndare. Som 21-åring sändes han till det nygrundade klostret Corvey i Tyskland, där han som munk skulle leda skolans undervisning.

År 826 anlände den danske kungen (han var nog snarare en hövding) Harald Klak för att bygga allianser med kristenheten och lät sig något motvilligt döpas och menade att det behövdes missionärer i Danmark. Ansgar utsågs men kom inte värst långt. Söder om floden Elbe, som mynnar ut i Nordsjön, undervisade han danska pojkar. Troligen blev han förvånad över att inte träffa på enfotingar och människor med hundhuvuden som enligt skrönorna fanns i riklig mängd i norr.

Tre år senare hade han blivit så pass känd inom kyrkan och politiken att kejsaren Ludvig tyckte att han var rätt man att skickas till svenska Birka som missionär, predika ”den rätta tron” och pacificera de hedningar som hyllade de krigiska asagudarna Oden och Tor. Tillsammans med munken Witmar och ett gäng handelsmän seglade han mot norr men deras båt överfölls av vikingar och plundrades. Ansgar och Witmar överlevde dock och lyckades efter lång fotvandring ta sig till Birka där Ansgar intresserade hövitsmannen Herikar för sin sak och lyckades få honom att ingå i hans församling tillsammans med kristnade köpmän och trälar från sydligare länder. Han fick också visst stöd av kung Björn, men hans engagemang gällde nog mest att han ville hålla sig väl med Ludvig.

Men allt gick inte på räls i Birka. Det stötte visserligen inte på några enfotingar och hundmänniskor, däremot asatroende som helst ville skicka dessa alltför milda typer till Hel. Kyrkan angreps, församlingsmedlemmar dödades eller skadades och skaran av troende trakasserades ofta. Ansgar själv kallades tillbaka till Tyskland för att bli biskop i det nygrundade ärkestiftet Hamburg där inrikes strider pågick, Ludvig dog och den danske kungen Håriks folk brandskattade staden. Stiftet slogs samman med Bremen där Ansgar intog det nya biskossätet som dock tycks vara mycket fattigt. För att reda ut den ekonomiska situationen förfalskade Ansgar ett påvebrev för att få större resurser.

I Birka hade emellertid kyrkans missionsverksamhet försvårats och i början av 850-talet återvände Ansgar till riket som nu regerades av kung Olof. Han försökte återupprätta församlingen med liten framgång. Spåren efter honom i Sverige är vaga och hans missionerande blev knappast betydelsefullt. När ärkebiskopen Unni från Hamburg besökte Birka år 935 hittade han inga rester av Ansgars församling.

Nordens apostel återvände och avled i Bremen den 3 februari 865 och blev efter sin död helgonförklarad.

Ivar Lundgren har arbetat som journalist på Dagen och Dagens Nyheter, som politisk sakkunnig på Utrikesdepartementet och som direktor för biståndsorganisationen Läkarmissionen. Libris (som betyder ”böcker”) är ett förlag som bland annat ger ut böcker om teologi och livsåskådning. Lundgren har gett ut ett 15-tal böcker, senast uppväxtromanen Livets pris, även den hos Libris.

PER MAGNUSSON

Av Belinda Bauer
The Shut Eye, 2015
Översatt av Leif Janzon
Modernista, 2015
ISBN 978-91-7645-554-8.295 sidor

Nyligen Sverigeaktuella Belinda Bauer (i augusti deltog hon i deckarfestivalen Crimetime på Gotland) har en ton av annalkande ondska i sina böcker och denna ondska har ofta med barn att göra. Hennes böcker är trovärdiga, så pass att hon 2013 vann Crime Writer’s Associations The Dagger in the Library-pris för sitt samlade författarskap.

Här har katastrofen redan inträffat. Anna Buck sörjer sin lille son Daniel som är försvunnen sedan flera månader. Hon kan inte tänka på annat än pojken. Kvar på garageuppfarten finns fem små fotavtryck efter honom sedan han sprang ut i gatan över den då våta cementen och försvann. Dessa vårdar hon ömt medan hon närmar sig vansinnets rand. Hennes make James sörjer också sonen men önskar samtidigt att hans hustru skulle komma tillbaka till honom från det sorgens skuggrike där hon befinner sig.

Men Daniel Buck är inte den ende i omgivningen som är borta. För ett år sedan försvann den elvaåriga tösen Edie Evans. Den polis som har hand om utredningen är kriminalkommissarie John Marvel, men nu är han upptagen med att leta efter chefens hund, en pudel som ibland lystrar till namnet Mitzi, som här till de försvunnas skara och inte skulle ha orsakat värst mycket arbete om den inte tillhört chefen.

Misantropen och före detta alkoholisten Marvel är inte precis kär i sin chef, snarare motsatsen, men om han hittar hunden kommer han ett steg närmare befordran. Fast han hinner ändå arbeta med de försvunna barnen.

Men inte så att det ger resultat fort nog för Anna Buck. I sin förtvivlan tar hon kontakt med ett medium, en människa som med sitt slutna öga kan se bortom de synliga realiteterna. Sådant har inte kommissarien något till övers för, men han kan inte hindra Anna från att lyssna till sin inre röst. Dock anser han att historiens medium är en humbug, kanske till och med en bedragare. Men han tvingas tänka om …

Kommissarien är störig men efterhand börjar jag gilla honom, liksom Bauers beskrivning av Annas traumatiska lidande. Ju längre in i läsningen jag kommer desto mindre engageras jag av brotten och desto mer av människorna.

Belinda Bauer växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman, Mörk jord, vann deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger, som delas ut av brittis­ka Crime Writers’ Association för årets bästa kriminalroman. I Sverige har hon nominerats fyra gånger till priset för Årets bästa över­satta kriminalroman av Svenska Deckaraka­demin. Hennes böcker har översatts till ett tjugotal språk.

BARBRO LINDBORG

Av Camilla Grebe
Wahlström & Widstrand, 2015
ISBN 9789146229445, inbunden, 491 sidor

På sätt och vis är detta en debut. Camilla Grebe har tidigare enbart skrivit tillsammans med någon annan. Fyra böcker med sin syster Åsa Träff (det kommer en ny i höst) och två med Paul Leander-Engström (den senaste kom förra året). All titlar har varit i spänningsgenren.

Men nu står hon på egna ben, och det är inte utan att hon tjänat på det. Eftersom det är hennes sjunde bok är hon ju ändå ingen duvunge i branschen. Hon har skapat en smart intrig med spännande karaktärer som fångar läsaren.

Boken är skriven med flera berättarröster och i olika tidsplan. Man får inte slappna av när det gäller skiftningar i tidsperspektivet. Nutiden är skriven i presens och i första person. Man får följa tre olika personers berättelse. Först är det den unga Emma som är butiksbiträde och har fått en älskare, som till på köpet är hennes högsta chef. Men han försvinner spårlöst. Kort därefter hittas en ung kvinna mördad i hans hus.

Den andra karaktären som berättar är Peter, en polis som lever ensam. Han utreder mordet på kvinnan. Han är en enstöring och har inte lätt att passa in i samhällets normer. Den tredje berättaren är Hanne som är psykolog. Hon är kuvad av sin man i sitt äktenskap, dessutom har hon fått diagnosen begynnande demens.

Gemensamt för de tre är att de har varsin ryggsäck med historier och minnen som plågar dem på olika sätt. Deras sätt att hantera sina spöken tar sig dock helt olika former.

Det är en intelligent roman. Camilla Grebe har lyckats skapa karaktärer som känns äkta och närvarande. Hennes persongestaltning är excellent, men de tre berättarna har kanske lite väl lika röster när de framför sina historier. Även kriminalhistorien är uppfinningsrik och annorlunda, även om man ganska långt innan bokens slut kan klura ut händelseförloppet.

Boken är, som så ofta numera, alldeles för lång. Men det kommer man undan med när man har skrivit en sådan bladvändare som denna. Jag tror säkert att vi får höra av Camilla Grebe igen i ensamt författarskap. Det läser jag gärna, med dessa karaktärer eller andra.

NISSE SCHERMAN

Camilla Grebe. Foto Ulrica Zwenger

Av Martin Kellerman
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-91-0-014257-5, 399 sidor

Jag har läst Kellermans serie Rocky så länge jag kan minnas (den föddes våren 1998, vilket bevisar att människans minne är kort) och tar då och då fortfarande fram serieböckerna ur min hylla för att avnjuta ett till hälften glömt avsnitt. Det var alltså med stort intresse jag började läsa hans bok om hur allt förvandlas till ingenting. Samtidskänslan från Rocky finns även här och svärtan blir ännu mer framträdande när författaren exponerar sig i romanform.

Huvudpersonen med det lätt exotiska och romantiska namnet Florian bor i sin gammelfarmors något bedagade villa på en ö i den stockholmska norra skärgården där han odlar cannabis men inte gör så mycket mer utom att planera en resa till Thailand när han, då plantorna mognat, lyckats sälja ihop till biljetten.

Historien utspelas under några sommarheta veckor. Florian handlar hämtmat och sprit i Vaxholm när han inte stoppar i sig av farmoderns mediciner och blir alltmer världsfrånvänd. Det mesta förändras när två personer stiger i land på hans ö – en sextonårig snygg och något framfusig flicka vid namn Kea, som egentligen inte vill vara där hon är, och hennes kusin den överviktige och finnige Max som övertalat henne att följa med honom. Han har en orsak att fly civilisationen. På en fest lyckades han skita på sig, något som filmades och hamnade på nätet. De tre hamnar i ett slags Rocky-förhållande med flummiga samtal där Kellerman excellerar i konsten att skriva repliker. Världsfrånvändheten ökar och det är snart bara Kea som ser världen som den är genom rök- och alkoholdimmorna.

Det är en historia om mänskligt förfall på väg mot avgrunden. Det är ingen tillfällighet att Florians ö heter Ragnarö (jfr Ragnarök). Alla är omåttligt egocentrerade, har lika omåttligt lätt att missförstå de övriga, allt medan de ideligen går på toaletten. Den nödigheten är förstås inte den enda mänskliga drift som beskrivs. Det är svartsynt och enerverande – men på något sätt väldigt mänskligt och bra.

Martin Kellerman, född på julafton 1973 som Martin Rath, är författare och serietecknare. Han har tilldelats Stockholms stads Bellmanpris och Bernspriset, som delas ut av PEN-klubben.

KARL HJELM

Av Anna Karolina
Norstedts, 2015
ISBN 9789113068831, inbunden, 352 sidor

Förra året debuterade polisen Anna Karolina med en kriminalroman med den fyndiga titeln Stöld av babian. Den blev förhållandevis uppmärksammad. Därför är det ingen överraskning att hon nu kommer med en uppföljare.

Författaren använder sina poliskunskaper väl, även om hon naturligtvis förenklar. Det måste man ju göra för att det ska bli läsbart. Men hennes erfarenheter gör ändå att man får en autentisk känsla. Hon har uppenbar koll på facktermer och procedurer. Polisernas interna mellanhavanden gör mig ändå lite mörkrädd. Går det verkligen till så här på ett poliskontor? Mobbning, påhopp, elakheter och till och med olagligheter är ett stående inslag i kriminalaren Amandas vardag.

Amanda är huvudpersonen som det mesta kretsar kring. Hon får ett extra vidrigt fall på sitt bord. En mamma har blivit drogad med MDPV, som kallas kannibaldrogen. Drogen gör att mamman mördar sitt sexåriga barn och äter på henne. När polisen kommer dit har hon barnets öra i munnen.

Flera liknande mord sker. Polisen har svårt att hitta samband mellan offren, mördarna är ju också offer eftersom de inte frivilligt tagit drogen. Siktet sätts på maffialedaren Milorad Kraljevics, som sannolikt är den som säljer och distribuerar MDPV.

Amanda infiltrerar Kraljevics organisation och stöter där ihop med Adnan. Han är far till Amandas tvillingar, men det vet han inte om. Han är tillbaka i landet för att försöka rentvå sig från tidigare anklagelser.

Det är en komplex och hemsk intrig. Hemskt spännande dessutom. Anna Karolina lyckas skickligt väva ihop de olika delarna i handlingen och behåller tempot boken ut. Hennes beskrivning av undre världen är Lapiduslik, och ger en god inblick i vad som händer där vi vanliga Svenssons aldrig vistas.

Gestaltningarna av poliserna hade jag väntat mig mer av. Deras bevekelsegrunder och livsval känns mer dunkla. Jag blir nyfiken på dem, men får få svar.

Det är svårt att hitta en mer actionfylld och spännande bok än denna. Som läsare ser man filmen rullas upp samtidigt, och det är kanske är i ett sådant media denna story passar allra bäst.

NISSE SCHERMAN

Anna Karolina. Foto Ola Torkelsson

Av Carina Aynsley, Eva Ludvigsen, Jessika Nilsson, Karin Brissman Wigren, Anna Billman, Birgitta Backlund, Kjell E. Genberg, Ida A. Michael, Carina Ceder, Jessica Svensson, Anna Bendréus Kinding, Emma Askling, Jenny Jacobsson, Linda Jansson, Maria Estling Vannestål, Rose Tillberg Mattsson, Anna Wahlgren, Ebba Range, Lotta Hoffback-Kaljo, Carina Drätting, Stefan Lagrosen, Josefin Kylli, Eva Jansson, Josephine Almanakis, Helena Grundström, Helen Lindholm, Lars Thunell, Per Berg, Mina Kim, Ethel Hedström, Margareta Börjesson och Pebbles Karlsson Ambrose
Ordberoende Förlag, 2015
ISBN 978-91-976951-2-7, 285 sidor

När Ordberoende Förlag gav ut den första #Älskanoveller med undertiteln 26 nyanser av Sverige, skrev jag en entusiastisk recension här i DAST. Min anmälan slutade: “Jag har läst och begrundat alla berättelserna och det märkliga är att dom är bra hela högen. Alla deltagarna kan bli författare. Det är väl sensationellt! Kanske blir den här boken ett minnesmärke i svensk litteratur!?”.

Nu kommer en ny #Älskanoveller med underrubriken 30 nyanser av kärlek. Faktiskt skulle jag kunna upprepa mitt omdöme. Jag har läst och begrundat men inte hittat ett enda bidrag som jag inte gillar. När jag inledde ett livslångt teaterengagemang med att gestalta Valerian i Ruskaby skola, skrev salig Mjölby Tidning (15/12 1950) att pjäsen framfördes av eleverna “på ett mycket förtjänstfullt sätt”. Det har glatt och stärkt mig genom åren när jag verkat som skådis, regissör, dramatiker, producent, stuntman, teaterförläggare, lektor i drama och teaterchef.

Jag hoppas det känns stärkande när jag om nya #Älskanoveller nu säger att alla författarna här verkligen skriver på ett mycket förtjänstfullt sätt. #Älskanoveller 2 är en bok att lägga på nattduksbordet och läsa en bit ur varje kväll. Då höjs ens livskvalité!

Bland bidragsgivarna finns “Sveriges meste författare”, Kjell E Genberg. Hans novell heter Den första gången och handlar om ett kärlekspar där hon ligger för döden och han sitter vid hennes sängkant. Hon talar om hur de en gång älskade på en liten ö i Bottenhavet. Där fanns en gammal lada, en bäck och en räv som brukade ligga och sola.

Hon talar om hur de låg på sanden och älskade för första gången.

När hon talar om detta dör hon. Och pojkvännen är ensam med hennes döda kropp.

Det kan kännas sentimentalt och jag får tårar i ögonen.

Då ställer Genberg läsaren inför ett bråddjupt stup. Allt förändras blixtsnabbt och man hisnar. Inget är längre sentimentalt och gråtmilt och man får perspektiv på Livet – främst sitt eget liv och sina relationer till människor som omger en. Det är magiskt!

Det är inte bara en mycket läsvärd novell, för mig är det en av de allra bästa noveller jag någonsin har läst! Hemingway och Tjechov får huka sig i bänkarna ifall Genberg laddar om!

Jenny Jacobsson grundade #Älsknoveller-projektet. Hon har också suttit i juryn. 2014 debuterade hon med romanen I ditt kvarter händer saker du inte ser (Ariton förlag). I den nya Älskaantologien medverkar hon med novellen Kärlekens oresonliga helvete. Den är fascinerande. En ung kvinna förbereder sitt bröllop som ska ske i en romantisk slottsruin. Hon är klädd precis som hennes älskade tillkommande vill. Det ska bli hennes “livs största dag tillsammans med mannen hon älskade mest i världen.”

Att skriva skönlitteratur är som att spela kort. När man fått sin giv ska man inte bre ut korten och ropa: “Titta vilka vackra kort!”. Istället ska man spara på de fina korten och slänga ut sina lankor. I slutet på spelet drar man fram sina kungar och äss och tar hem spelet.

När jag var gymnasielektor i svenska hade jag elever som i första stycket av sin uppsats berättade allt de hade på hjärtat. Sedan visste man det och var föga intresserad av vad de skrev. Jag försökte lära eleverna att spara på godsakerna och servera dem i slutet av måltiden.

Jenny Jacobssons huvudrollsinnehavare har fotboja och det får man snabbt veta. Då inser man att det är något riktigt skumt med flickan och blir föga förvånad när den stora peripetin (omändringen) kommer. Kjell Genberg som är gammal i gamet håller på sitt viktigaste kort och spelar ut det först i slutet. Då blir man häpen och berörd.

Hur gör man då med fotbojan? Antingen håller man tyst om den till slutet eller också – om man är fräck – börjar man med den och suddar strax bort intrycket med något spektakulärt. Sedan låter man den falla i glömska till dess slutöverraskningen kommer. Då flickan anländer till ödekyrkan och bröllopet, släpper man loss alla demoner och överraskar läsaren.

Och då presenterar man fotbojan!

I en detektivroman ska man ge en massa spår som läsaren inte får märka. Sedan kan man briljera med att man ju sagt detta. Ett par egna exempel på hur man döljer spår: En av mina deckare inleddes med: “Han satt där och kissade! Och så reste han på sig, drog upp byxorna och tittade på flickorna. Och så … så … dödade han den ena.”

Vad som döljs är att det är en (mansklädd) kvinna som mördar. Kvinnor sitter och kissar, män står. Men som det strax berättas om ett mord, försvinner läsarens funderingar. En annan av mina deckare inleds med: “– Det är prästen som är mördaren, skrek den unga flickan argt och hennes väna ansikte förvreds av hennes stora arghet.”

Flickan beskrivs sedan som allmänt opålitlig och ingen läsare tror henne. Men visst är det prästen som är mördaren!

Jag är så här farbroderligt undervisande för att jag tror att Jenny Jacobsson kan bli en stor författare. Den teknik jag beskrivit kan vara till nytta i all litteratur, inte bara deckare. Och den som vill kolla hur en mästare använder tillvägagångssättet ska läsa Genbergs novell!

JEAN BOLINDER

Trots näthat mot kvinnor så kan de inte hejdas. Näthatet är kanske rentav ett tecken på att en del män, men långt ifrån alla, inte tål att kvinnorna generellt sett tycks vara duktigare än vad vi män är på så gott som alla områden. Låt oss se på novellerna efter detta troligen politiskt korrekta konstaterande (den politiska korrektheten gör sig som bekant bred i Sverige, vilket i sig ger upphov till tydliga reaktioner i samhällslivet).

Visserligen har novellerna ett gemensamt tema men det handlar om mainstreamnoveller och inte om genrenoveller, även om det finns en viss släktskap med den traditionella kärleksnovellen, som numera står på sparlåga, men den varianten hade nästan alltid intrig. En skillnad mellan mainstream och genre ligger nämligen i att mainstreamnoveller förvisso har handling men mycket ofta saknar intrig. Noveller i genrer som deckare, science fiction har däremot med få undantag både handling och intrig, en strukturell skillnad som för det mesta är mycket tydlig. Och mainstream handlar ofta om enskilda människors vardagsliv.

Ray Bradbury har anklagat mainstream för att ha missat vår tids stora förändringar inom teknik, medicin, rymdfart etc. och dessa förändringars betydelse för mänskligheten. Men dataingenjören Anna Billmans (bilden th) novell Hippie Orange belyser teknikens betydelse samtidigt som den beskriver en kvinna som naturligt tar för sig. På ett mycket övertygande sätt beskrivs kärleken till en motorcykel (en manick av hankön): “Precis som med grabbar behövde man ha koll på att bromsarna funkade”. På sin mc färdas denna kvinna djupare in i livet och Anna Billman avslutar sin novell med en triumferande dubbelknorr när hennes kärlek byter körfält. Mycket bra.

Karin Brisman Wigren har skrivit Kärleken till ett barn där Bradbury också får ett senkommet svar på tal. Det handlar om kärlek till ett ofött barn och beskriver Matildas upplevelse av motgångar under det mödosamma arbetet att på artificiellt sätt bli med barn. Samtidigt som vi får följa Matildas tankar beskrivs själva processen vid en form av assisterad befruktning. Här hanteras den medicinens betydelse som Bradbury efterlyste hos mainstreamförfattarna.

Även Eva Ludvigsen anknyter till den teknologiska värld vi lever i. I Är det inte min tur nu? har jag-personen svårt att slita sig från sociala media, vilket gör att hon slarvar med sina förhållanden. Det får dottern Linnea att utbrista: “Dumma mamma! Dumma, dumma mamma! Du bara kollar telefonen. Dumma, dumma telefon!” Det handlar om bristande omtanke och svag kärlek och leder till en mindre katastrof. Den bärbara tillvaron är inte bara av godo.

Om Karin Brisman Wigrens novell beskriver kärlek till ett ofött barn så handlar Birgitta Backlunds Ett kärleksmöte om en situation i den andra änden av livet – döden. Vi får följa en prostituerad kvinna på Söder i Stockholm som går till Katarinakyrkans minneslund. Jag-personens förhållande till sin döda mamma med inslag av skuld och medvetenhet om kärlek till och från modern är vi många som känner igen. Novellen är både ett besök i minneslunden och en resa genom livet som redovisar en mor-dotter relation.

Carina Aynsleys En doft av Emser handlar om Edith, en äldre kvinna, som efter 43 års äktenskap med sin otrogne man, fem barn, barnbarn och barnbarnsbarn, sitter ensam med hemhjälp och sin rullator. Hennes tillvaro förändras när hon får kontakt med och dejtar Rolf, en äldre man. Mycket av handlingen berättas i form av samtal mellan kvinnan och Bea, en semestervikarie hos hemhjälpen.

Nestorn i antologin är en man, Kjell E. Genberg. Han behärskar hantverket i alla dess inkarnationer, även mainstream, vilket han visar med Den första gången (snudd på klassiker som ursprungligen stod i Vår Bostad 1992 och som sedan dess publicerats ett antal gånger i dagstidningar och nu har antologiseras för tredje gången). Den handlar om ett känsligt ämne: kärlek och palliativ vård vid livets slut.

Ida A. Michaels Jakten handlar liksom Karin Brismans Ett kärleksmöte om kärleken till en död. Det är en utpräglad mainstreamberättelse där jag-personen på ett mycket tydligt sätt håller monolog om sin kärlek. En mycket välskriven monolog över sex och en halv sida.


Carina Ceders Ödet kommer gående tar oss tillbaka till den tid i vilken kärleksberättelsens drottning Sigge Stark förlade sina älskade skrönor som prydde svenska veckotidningar. Novellen utspelar sig på landsbygden och handlar om ett på sitt sätt mycket dramatiskt engångsligg. Avslutningen är sublim.

Med Mellanrum har Jessica Svensson originellt nog förvandlat de vardagsnära förälskelserna till just mellanrum i tillvaron. Novellen har också anspelningar på läsning, litteratur och en intressant hållning till deckaren: “Du läser gamla deckare, med mordgåtor som är omöjliga att förutse, och just när den tredje av bokens huvudpersoner blir mördad söker sig din arm runt min midja.”


Även kärlek kan gå över styr. Med denna titel som så att säga slår in öppna dörrar har Anna Bendréus Kinding begått en novell som allt annat än slår in öppna dörrar. Det handlar om en gammal dam som älskar sina katter men som helt har tappat kontrollen över tillvaron. Det är en ömsint historia som visar hur det kan gå snett när en gammal människa lever ensam, men också om hur samhället kan ingripa.

Emma Asklings Cupcakes till kaffet är berättelsen om hur en änkling sedan fyra år tillbaka retar sig på att det droppar från grannen ovanför. Det är en story som har intrig och den slirar också på det kriminella. Slutklämmen är en knorr som en van läsare av genrebaserade noveller troligen kan lista ut, men det är inte säkert.

Jenny Jacobssons Kärlekens oresonliga helvete är en dramatisk historia som bryter sig ur vardagstillvaron när en brudklädd kvinna med fotboja beger sig till en ödekyrka där en brudgum väntar och en vigsel ska äga rum. Det går inte att säga mycket mer om handlingen utan att avslöja för mycket.

I Linda Janssons Alice speglas när vardagen efter 21 år krackelerar för Gert i stadens ledighetskommitté. Det är en ganska sorglig historia, men, skyndar jag mig att tillägga, mycket bra.

Maria Estling Vannestads Ett hjärta för sten är en må bra berättelse, men också den förvandlas till en sorglig historia. I så måtto är de båda historierna lika varandra, men inte i något annat avseende.

Rose Tillberg Matssons bidrag heter Skyll inte på mig, det säger jag bara! Visst betyder mamma allt för Bella, så det är kanske indirekt en älskanovell, men för mig är det inte tydligt.

Anna Wahlgrens bidrag Väck mig inte om jag drömmer handlar om en modlös kvinna som blir uppraggad på en bar till vad som ser ut som ett tillfälligt ligg, men berättelsen utvecklar sig till något annat och kanske större.

Ebba Ranges Lidelse-fulla begär relaterar förhållandet i ett eländigt äktenskap där mannens alkoholism förstört relationen. Hur eländigt det är vittnar hennes tankar om: “Min man, som ligger bredvid mig här på madrassen, får mig att tänka på en evig vila under mullen intill en ruttnande kropp.” Ändå åtrår hon honom, mannen “som jag mot sunt förnuft fortfarande älskar”. Novellen är skriven med en rad blinkningar åt Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll.

Lotta Hoffback-Kaljos När kaos kom för att stanna är novellen där livet rasat samman för att mannen förskingrat och ligger på sjukhus efter ett självmordsförsök. Men mitt i bedrövelsen får Marja tillfälle visa omvärlden att hon gifte sig med honom inte för hans pengar utan för att hon älskade honom.

Hur förändrar sig livet när mannen kommer hem från utlandstjänst som invalid? Det får vi veta i Carina Drättings Hemkomsten. Det är ännu en sorglig novell i denna antologi.

I Stefan Lagrosens Cool och självsäker i Kalmar har vi en berättelse som känns igen. Den blyge unge mannen som inte vet hur han ska bete sig när han bjudit hem en tjej till sin lya. Önskedröm i novellform.

Josefin Kylli har med Att brinna upp någonstans på vägen skapat en tät handling. Charlotte har en far som ligger för döden, ett förbjudet förhållande kopplat till bokmässan i Göteborg och en make som är tryggheten.

Eva Janssons Jag vill gärna se dig igen är en variant på ett i antologin då och då återkommande tema. En kvinna med ett glödlöst äktenskap och en man med ett lika dåligt äktenskap, båda har barn, upplever den stormande passionen tillsammans.

Josephine Almanakis Han svarar alltid med hallå berättar om konstnären som målar porträtt och naket och hoppas att ett stipendium ska lyfta hans ekonomi. Han får samtidigt möjlighet att måla världens finaste kvinnokropp. Här kan man verkligen tala om intrig och upplösningen kommer som en verklig överraskning. En bra strukturerad berättelse.

I Sommaren vi nästan lärde känna varandra av Helena Grundholm handlar om den där attraktionen på avstånd som aldrig leder fram till något konkret. En vänlig berättelse med en vardagsnärhet som de flesta säkert kan känna igen sig i.

Helen Lindholms Hell hath no fury är en älskanovell som övergår till en hämndberättelse. Här har vi den berättelse i samlingen som bjuder på en rejält genomtänkt intrig. Kärlek, äktenskap, barnlöshet och så … med hjälp av en privatdeckare och eget snokande upptäcker Alice bit för bit vad hennes man Carl gör bakom ryggen på henne.

Hon får veta att hon har obotlig cancer och bestämmer sig för att hämnas på sin otrogne man. Hon tänker begå självmord i form av harakiri ute i terrängen vid sommarnöjet. Beskrivningen av hur hon lyckas få mannens fingeravtryck på kniven för sin seppuku är alldeles utmärkt. Detta är en kriminalnovell av en kvalitet som nog skulle kunna platsa i Ellery Queens Mystery Magazine.

Luffar-Antons osynliga kärlek av Lars Thunell är skildring av en uteliggare som lever i Göteborg. Hans hustru dog ung för länge sedan, men hon har i Luffar-Antons värld åldrats och lever tillsammans med honom, en sorts version av barnets låtsasvän tagen till en ny nivå.

Per Bergs Nisse min vän präglas av alkoholisten Nisse som älskas av sin hustru och gjort ett starkt intryck på novellens jag, vännen som berättar Nisses historia.

Mia Kims Evig länk handlar liksom Kjell E. Genbergs Den första gången om kärlek vid livets slut. Här en son vid sin moders dödsbädd. Men med ett framåtsyftande slut.

Ethel Hedströms Mötet med Laurent känns mycket aktuell i dagens läge med många multikulturella förhållanden. Det handlar om en modern svensk kvinna och en afrikansk man djupt rotad i sin kultur.

Margareta Börjessons Kärleken och sorgen håller mig i handen belyser relationen till en älskad alkoholiserad man och Pebbles Karlsson Ambroses Drömmen om Annika innehåller en originell dialog, där kontrahenternas repliker utgår från eremitkräftans behov av att ömsa skal. Ett samtal som förs med symboler helt enkelt.

Som kanske framgått så pendlar novellerna mellan eros och agape (kärlek utan sexuell innebörd). De är alla välskrivna och den genomsnittliga nivån är ganska hög. Om könsfördelningen är typisk för vad som sker i dagens skönlitteratur så är återväxten bland kvinnliga författare säkrad. Den manliga dominansen är på väg upp i rök.

BERTIL FALK

Eva Ludvigsen

Birgitta Backlund

Carina Ceder

Anna Bendréus Kinding

Emma Askling

Rose Tilbart Mattsson

Anna Wahlgren

Ebba Range

Carina Drätting

Stefan Lagrossen

Eva Jansson

Josephine Almanakis

Helen Lindholm

Per Berg

Mia Kim

Ethel Hedström

Efter två föreläsningskvällar på Scandic Star Hotell i Sollentuna börjar Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord känna sig riktigt hemmastadda där.

Nu på onsdag den 16 september för vi besök av författaren och musikern Anna Skarin. Hon har skrivit relationsromanerna Mellan människor och I dina händer och hon ska tala om ”Kreativitet som livsstil”. Möjligen kan det också bli ett musikaliskt mellanspel.

De som åker pendeltåg bör lämna perrongen via södra utgången.

Föreläsningarna börjar som alltid klockan 19.00.

Biljetter behövs inte längre.

Och så här ser programmet ut för höstterminen:  

23 september
Ulf Broberg berättar, med utgångspunkt från sin nya bok Den tredje mannen, om hur ett spår i Palmeutredningen kan påverka än i dag.

30 september
Journalisten, författaren och korsordsspecialisten Lena Rainer berättar med utgångspunkt från sin bok Rätt i krysset om korsordets historia och tipsar om hur du klarar konstruktörernas fällor.

7 oktober
Folkkäre Bert-Åke Varg berättar om ett rikt skådespelarliv från Ugglan Helge på taket till längst ner i maskinrummet – och allt däremellan

14 oktober
Författaren Herman Lindqvist berättar om sitt dramatiska liv som utrikeskorrespondent och rapportör från mer än 20 krig i alla världsdelar samt om nåra av de 58 böcker han skrivit.

21 oktober
Deckarakademins senaste medlem Nisse Scherman berättar om svenska deckares utveckling ur en boksamlares synvinkel.

28 oktober
Författaren Lars Ragnar Forssberg berättar om sin biografi över Lennart Hyland under rubriken Legenden och hans tid.

4 november
Författaren Lars Gyllenhaal talar om sin bok Jan och Nordens frihet under rubriken ”Vår konstiga bild av andra världskriget”.

11 november
kommer författaren och chefredaktören Gunilla Kindstrand för att berätta om sitt liv i kulturens tjänst och om pressen på lokalpressen under rubriken Lokaltidningen på sträckbänken

18 november
kommer folkrörelsemannen Johan Flyckt för att redogöra om dessa organisationers sentida famlande. Under rubriken Media och folkrörelser vilsna i en ny tid berättar han kring historia, nutid och möjligheter för framtiden.

25 november
Författaren Richard Nordström som skrivit romanen Miraklet i Ramhäll om människor och omvälvande händelser i en gruvby i Uppland. Han har tidigare utkommit med flera kriminal-romaner.

2 december
Linnékännaren, författaren, fotografen och estradören Hans Odöö gestaltar Carl von Linné på vår höstavslutning.