Av Johan Lewenhaupt
Outdoor Books, 2015
ISBN 9789198348606, inbunden, 364 sidor

Det här är andra delen i en serie om vargforskaren och greven Carl-Fredrik von Ulvenstam och hans samiska fru Anna. Den första boken heter Bar Domino, och nästa år kommer Förlorat gods.

Carl-Fredrik är inte så intresserad av att vara greve, än mindre av att administrera sitt stora gods Ulvsund. Hans hustru är av enklare ursprung och är inte imponerad av titlar, hon vill inte bli kallad grevinna. Men hennes intresse för Ulvsund är nyfiket och gediget. Hon vill veta allt och det leder henne in på farliga historiska spår.

Egentligen har boken två parallella historier som så småningom förenas, naturligtvis, det är ju en spänningsroman. Efter ett års äktenskap åker Carl-Fredrik med på en fyrmannaexpedition till Mali och Mauretanien. Anna stannar hemma, men har funnit en äldre man som har mycket att berätta om gångna tider på herrgården. Där finns mycket dolt under ytan, det har skett saker där som ingen vill tala om.

Afrikaresan blir ett riktigt äventyr, inte så stillsamt som det från början var tänkt. Resenärerna råkar ut för hot som riskerar deras liv.

Boken är samtidigt med sina spänningsskildringar ett inlägg i debatten om illegal jakt. Författaren kan inte ha givit ut boken vid ett lämpligare tillfälle än nu, när debatten i Afrika verkligen har blossat upp.

Johan Lewenhaupt är miljöjournalist och använder sina kunskaper väl. 2003 fick han Världsnaturfondens pandapris för boken Rovdjur. Som romanförfattare har han dock lite kvar att lära.

Det är förvisso en spännande historia han har sytt ihop, även om där finns förhållandevis otroliga sammanträffanden och händelser, bl a ett besök på herrgården av Spaniens diktator Franco. Handlingen spretar lite åt olika håll och är mest koncentrerad till Afrika, även om i alla fall jag var mer nyfiken på den svenska kopplingen. Dialogen haltar betänkligt och för tankarna lite grand till gamla svenska pilsnerfilmer. Dessutom är det ett absolut måste att bättre korrekturläsa böcker för att fånga upp tryck- och stavfel.

Johan Lewenhaupt skriver engagerat och med en god portion humor. Den kunde han utveckla ännu mer. I böcker med ett underliggande budskap är humor alltid ett effektivt medel för att nå läsarna.

NISSE SCHERMAN

Bengt Olof Wennerberg (1918–2000) var serietecknare, reklamtecknare och illustratör. Under signaturen Bowen tecknade han flera av de tidiga äventyrsserierna i Sverige – bland annat Tusen och en natt i Veckorevyn. Men mest känd blev han för sina illustrationer och serier till Svenska MAD under många år. Han var även en flitig och skicklig omslagsmålare till serietidningar, böcker och veckopress

På Seriegalleriets utställning visas omslagsmålningar och illustrationer av Bowen.

Vernissage lördag 22 augusti kl 12–16
Utställningen pågår 22 augusti – 16 september

Seriegalleriet, S:t Paulsgatan 14, 118 46 Stockholm
Tel: 08-702 24 25, e-post: info@seriegalleriet.se
www.seriegalleriet.se

Av Maria Nygren
Wahlström & Widstrand, 2015
ISBN 9789146229391, inbunden, 246 sidor

Det är uppfriskande att få en bok i händerna vars sidantal är som det oftast var för femtio år sedan. Under 300 sidor. Dagens böcker innehåller annars så många parallella historier att det krävs fler sidor för att berätta dem alla.

Maria Nygren har tidigare skrivit ungdomsromaner, men debuterar nu som vuxenförfattare. Det gör hon med en bok som rör sig mellan thriller och skräckgenren. Lämpligt nog är den då märkt med Spänningsroman, som egentligen är ett ganska utslitet begrepp och inte säger så mycket.

Linn är en före detta polis som efter en personlig tragedi börjar arbeta som försäkringsutredare. Hon är ganska duktig på att ertappa bedragare. Hon skickas iväg till idyllen Sejdarö i Ålands hav. Där har många olyckor inträffat och osedvanligt många har begärt ersättning från försäkringsbolaget. Hon ska ”undercover” utreda vad det beror på. Hon hyr en omodern stuga och låtsas vara fågelfotograf.

På en ö, med dess begränsade yta, är det naturligtvis upplagt för mystiska händelser och förvecklingar. Linn börjar undra över om det finns någon annan anledning än försäkringsbedrägerier till de många olyckorna. Och fler inträffar.

Alla öns innevånare är lite mystiska och som läsare flyttar man sina misstankar från den ena till den andra. Eller är det ingen människa som ligger bakom händelserna utan något övernaturligt?

Maria Nygren besitter ett fint och gestaltande språk. Hon låter sina karaktärer bli i högsta grad levande och miljöbeskrivningarna målar upp ett stycke skärgårdsidyll. Speciellt intressanta har hon gjort byns innevånare, var och en ett skärgårdsoriginal. Emellanåt får hon till spänningen också, även om berättelsen oftast är behagligt stillsam.

Upplösningen blir både kaosartad och lite rörig, den sämsta delen av boken. Jag köper inte riktigt den, men där finns också en öppning för en fortsättning. Den läser jag gärna.

NISSE SCHERMAN

Maria Nygren. Foto Helén Karlsson

Av Herman Lindqvist
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-910-013951-3, 304 sidor

Under 1600-talet var koloniserien av främmande ”tomma” delar av världen populär bland olika länders makthavare. Alla ville ha en egen (helst stor) plätt att plantera sin flagga på. Sverige var ingen undantag utan lade från detta århundrade och fram till 1800-talet ner rätt stor möda på att anskaffa kolonier på andra sidan oceanerna. Det var bra för både prestige och affärer, enligt Herman Lindkvist som i boken Våra kolonier sammanfattar dessa försök och samtidigt på sitt vanligt underhållande vis berättar både lustiga (om internationella skojare som nästan lyckades få kronan att byta örlogsskepp och pengar mot en ö som inte fanns) och olustiga (den svenska inblandningen i den slavhandel nästan alla koloniers lönsamhet byggde på). Det skulle dröja länge innan motståndet mot slaveri slog igenom inte minst i Sverige som lät slavskeppen frakta sin last, bytt mot järn från Bergslagen, till svenskön Saint-Barthélemy.

Kolonin Cabo Corso i Afrika gav förhoppningar om exotiska varor som elfenben och om det tillkom fler besittningar kunde kryddor och tobak (för folket att ”dricka”) samt dyrbara metaller flöda in i landet medan möjligheterna att exportera stål, järn, tjära och trävaror skulle öka.

Men den första kolonin av rang och betydelse blev Nya Sverige som grundades 1638 och låg på den amerikanska östkusten och kom att tillhöra Sverige i blott sjutton år. Dit, till Paradisudden  i Delawarefloden, hade de första nybyggarna kommit efter strapatsrik och lång resan med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. De införskaffade mark från lokalbefolkningen och byggde fortet Kristina och rapporterna hem till finansiärerna i Nya Sverige-kompaniet som bland annat ägdes av Axel och Gabriel Oxenstierna, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Clas Larsson Fleming och Peter Spring. Där talades om det rika fågellivet och härliga frukter som vindruvor och ”vattumelon”. Men där fanns också otrevliga djur som ormar och ”fiskattor” – skunkar.

Den mest kände av kolonins guvernörer var den förre prästen och soldaten Johan Printz från småland. Denne välbyggde man vägde cirka 150 kilo och döptes till Storbuken av indianerna, som motstod de svenska prästerna försök att omvända dem till den rätta läran.  Lokalbefolkningen var inget större bekymmer för svenskarna, däremot ville både engelsmän och holländare ta över kolonin och Sverige hade andra bekymmer med krig och elände därhemma och kunde inte skicka hjälp. Det slutade med att den enbente holländske guvernören Peter Styvesant utan större besvär tog över Nya Sverige år 1655.

Lindqvists berättelse om de kolonier som blev av – Saint-Barthélemy i Västindien och hela ögruppen Guadeloupe – och de som endast blev förhoppningar är roande, emellanåt spännande och oavbrutet intressant. Våra kolonier innehåller delar av den svenska historien som inte är allmänt bekant och dessa fakta blandas med ibland häpnadsväckande anekdoter.

KJELL E. GENBERG

Text och foto NISSE SCHERMAN

I två år har arrangörerna planerat deckarfestivalen Crimetime Gotland. När det äntligen blev av fick vi ett evenemang som det kommer att talas om länge. Till att börja med: vädret var på det allra bästa humöret. Solen lyste över Visby i dagarna fyra och visade upp staden från sin vackraste sida. 50 författare och 140 programpunkter inför en månghövdad publik. Succé utan något större att anmärka på, och en repris är redan utlovad till nästa år.

Invigning med Lars Kepler, Denise Rudberg, Josefin Sundström, Jens Lapidus, Emelie Schepp, Viveca Sten, Katarina Wennstam och Thomas Engström.

Det var inte utan att jag hade mina dubier. En deckarfestival i Visby i augusti. Kan det locka? Finns det tillräckligt många utanför Gotland som är beredda att betala resa och hitta ett boende till ett vettigt pris? Det är visserligen inte mitt i säsongen, men ganska nära. Svaret var: Ja, det finns det! Besökarna kom i tusental och gjorde tillsammans med arrangörer, författare, moderator och funktionärer allt till en enda stor deckarhappening.

Efter en sommar där många klagat på kyla och regn var det som om allt skulle kompenseras. Molen blåste bort – trolleri. Solen värmde – trolleri. Vinden mojnade – trolleri. Även däruppe verkar det finnas någon som älskar deckare.

Och Visby, vad ska man säga? Det kan inte finnas en bättre och mer mytisk och mystisk miljö att förlägga en sådan festival. De utländska deltagarna var lyriska och det lovar ju ännu fler storfrämmande till nästa år.

Festivalgeneralen Carina Nunstedt (inviger på bilden) såg hela tiden lugn ut, och det gjorde hon rätt i. Allt var välarrangerat utan allvarliga fadäser. Det skulle i så fall vara att det fanns så mycket att välja på att man var tvungen att välja bort framträdanden som man absolut skulle vilja ha sett.

Nästan hela den svenska deckareliten var på plats, naturligtvis inkluderande de fyra Gotlandsförfattarna Anna Jansson, Mari Jungstedt, Marianne Cedervall och Håkan Östlundh. Dessutom är ju flera andra bosatta där på hel- eller deltid. Från Storbritannien kom Denise Mina (med festivalens coolaste frisyr), Belinda Bauer, Tony Parsons och Alex Marwood. Amerikanen Roger Hobbs var också där liksom danske Jussi Adler-Olsen. Den internationella listan kompletterades med Anne Holt och Ruben Eliassen från Norge.

Väl hemkommen blev jag ansatt av deckarabstinens men försöker nu samla ihop mig och delge er några små och stora minnen från Visby.

#  Denise Mina var nog den som var mest förtjust i vädret, skotska som hon är. Belinda Bauer (på bilden tillsamman med Alex Marwood) passade på att sola en del och Alex Marwood hade lovat att bada. Oklart om det skedde, vattentemperaturen var inte över 15.

#  Lars Kepler ska tillfälligt lämna Joona Linna i sticket, men de lämnar inte genren.

#  Mari Jungstedt och Anna Jansson hade var sin guidad busstur runt Knutas och Werns miljöer. De var extra efterfrågade och sålde slut direkt.

#  Viveca Sten pendlade. Hon var på festivalen, flög hem, bara för att återvända med båt tillsammans med 1 200 deckarsugna passagerare.

#  Anna Jansson (bilden th) har i en bok dränkt ett mordoffer i Grappa. När hon gick förbi en parkbänk i Visby, där det satt ett par överförfriskade herrar fick hon höra: – Du Jansson, vi vill också bli dränkta i Grappa. Stor humor!

#  Åsa Larsson har för närvarande ingen ny Rebecka Martinsson på gång. Hon ägnar sig, tillsammans med Ingela Korsell och Henrik Jonsson, åt att skriva ungdomsböcker i PAX-serien.

#  Två deckarmiddagar genomfördes i Visby. Båda gångerna var Varg Gyllander och Carin Gerhardsen värdar. Den första innehöll Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Christoffer Carlsson och Anna Jansson. De ersattes i den andra av Mari Jungstedt, Camilla Grebe, Michael Hjort och Lars Rambe. Författarna och värdarna satt på en scen och åt samtidigt som alla andra gäster. De hade ständigt påslagna mikrofoner och interagerade med publiken. Ett helt sanslöst, vansinnigt och absurt projekt som fungerade mer än väl. Jag och hustrun var på den första middagen och vi hade vansinnigt roligt.

# Katarina Wennstam höll på att lyfta till månen på fredagen. Då var det releasedag för hennes senaste bok Skymningsflickan. Lotta Olssons recension i Dagens Nyheter var idel lovord. Läs boken!

# Catharina Ingelman-Sundberg berättade att hon aldrig skulle låta pensionärsligan som hon skriver om ha i ihjäl någon. Bara snälla och glada brott där.

# Kristina Ohlsson avslöjade att hon skrev både barnböcker och vuxenböcker under samma år för att hon annars skulle ha så långtråkigt. Hur hinner människan?

# Helena von Zweigbergks deckare om fängelseprästen Ingrid kommer att återutges i pocket nästa år.

# Carin Gerhardsen berättade gripande om de projekt hon är inblandad i tillsammans med Läkarmissionen. Man bockar och bugar när man hör sådant. Hustrun och jag bestämde oss på stående fot för att bli Skyddsänglar.

# I Tyskland finns det ett universitet som har en tvåmånaderskurs i ämnet Carin Gerhardsen. Respekt!

# Fiktiva mord blir små när allvaret kryper närmare. Efter invigning på Wisby Strand var det en man som föll ihop utanför lokalen, till synes livlös. Författaren Håkan Östlundh ringde 112. Själv mindes jag var jag hade sett Karin Wahlberg tidigare, författare och läkare. Jag sprang snabbare än på femtio år och hämtade henne. Hon genomförde hjärtstart på mannen, som var alldeles blå i ansiktet, tillsammans med två sjukvårdskunniga. I det läget kunde jag bara bidra med att försöka köra bort en man ville fotografera. När han envisades bad jag honom istället att dra åt –e, och det visste han tydligen var det låg. Det kan tilläggas att allt slutade lyckligt.

# Camilla Grebe (bilden th) som tillhört två olika författarduor kommer nu ut med en egen bok.

# Ninni Schulman berättade om hur otroligt mycket folk som kommit till Hagfors när det var dags för bokrelease och mordvandring. Hon var tvungen att ge sig ut på stan för att fixa en ljudanläggning för att alla skulle kunna höra.

# Thomas Engström tycker att det är plågsamt att skriva böcker, men han kan inte låta bli det.

# Emelie Schepp (bilden tv) fick inte sin första bok utgiven. Då gav hon ut på eget förlag och sålde 40.000 ex. Imponerande!

# Kristina Appelqvist framträdde i Visby Domkyrka och intervjuades av kyrkoherde Jakob Tronêt med operaackompangemang. Annorlunda, men intressant och faktiskt humorfyllt.

# Varg Gyllander har lagt sina polistekniker på hatthyllan. Nu har han skrivit en fullständigt osannolik och klichéfylld bok där i princip hela Stockholm sprängs.

# Marianne Cedervall (bilden th) har också använt hatthyllan. Där ligger Miriam och Hervor. Nu ger hon istället ut en mer renodlad deckare med Gotlandsmiljö. Men jag tror nog att humorn finns kvar.

# Gotlands Improvisationsteater underhåll varje kväll på Visby Börs där publiken fick styra handlingen. Mycket uppskattat och roligt!

# Det nya deckarpriset Crimetime Specsavers Award delades ut av Denise Mina. De nominerade var debutanter från förra året. Vinnare blev Stefan Ahnhem (se bilden nedan).

# Ett sista tips: Åk till Gotland nästa år!

Författaren och civilekonomen Johan E. Sköld, Rimbo, har avlidit i en ålder av 56 år. Efter att vid sidan av sitt arbete läst dramaturgi och gått flera kurser i deckarskrivande började han själv skriva kriminalromaner i skärgårdsmiljö och bokförlaget Orda tog sig an den nye författaren och började ge ut hans böcker under samlingstiteln Roslagsmord. 2012 kom I Herrans namn, Kvinnan som inte fanns 2013, I dimma dold 2014 och nu i höst utkommer Hav av hat postumt.

Av Sinclair McKay
The Secret life of Bletchley Park. The WWII codebreaking centre and the men and women who worked there 2010
Översatt av John-Henri Holmberg
Fischer & Co, 2015
ISBN 978-91-86597-95-5, 338 sidor

Bletchley Park, som ligger cirka åtta svenska mil från London och som under tiden för andra världskriget var ren glesbygd, är känd för att det var där som engelsmännen byggde upp den organisation som knäckte den tyska krypteringsmaskinen Enigmas hemligheter (med viss hjälp av polska och franska matematiker), något som fick stor betydelse under striderna i Nordafrika och slaget om Atlanten. De lyckades också göra insatser under Blitzen – de nazistiska bombningarna av London och en mängd andra engelska städer mellan 7 september 1940 och 21 maj 1941. Författaren McKay vill dock ta död på myten om att kodknäckarna i Bletchley skulle ha meddelat Churchill att staden Coventry var måltavla men att den brittiske premiärministern underlät att varna dess invånare för att inte tyskarna skulle begripa att deras kod var genomskådad.

Till godset Bletchley rekryterades några av tidens bästa matematiska och tekniska begåvningar. Den som blivit mest känd är nog Alan Turing, det homosexuella geni som lade grunden till dagens datorer och efter kriget fullt lagenligt blev så trakasserad för sin läggning att han begick självmord 1954. De flesta kom till platsen med tåg, det var gångavstånd från stationen till anläggningen, och det behövdes mycket folk, inte enbart kryptografer och sådana som arbetade med kodknäckning, utan också människor som sprang med bud mellan de olika lokalerna, såg till att de inkallade fick mat och städade lokaler. Mängder av de anställda var kvinnor. Många var inackorderade hos lokalbefolkningen, som nog var nyfikna på vad man hade för sig på den gamla herrgården. Men de tycks inte ha frågat sina inhysingar om någonting, om man ska tro MacKay, och hade de gjort det skulle de inte ha fått svar. Tystnadsplikten var strikt, ingen fick berätta det minsta, ens för egna nära och kära. Ingen tycks heller ha gjort det, vilket är en förklaring till att arbetet vid Bletchley Park förblev en hemlighet i decennier efter kriget.

Historien om Bletchley Park är fascinerande, spännande och emellanåt förvirrande i sin detaljrikedom. Det som mest får mig att höja på ögonbrynen är hur konsekvent den brittiska allmänheten uppträdde under krigsåren. De höll truten, medvetna om att fiendens spioner lägger pussel. Att inte Bletchleys insatser avslöjades lär, enligt vad många hävdar, ha förkortat kriget med hela två år.

Stället fylldes med en nästan obegriplig samling specialister. Där fanns kryptografer, matematiker, egyptologer, språkvetare – till och med astrologer. Inte alla rekryterades för sina kunskaper eller sin tankeförmåga, det fanns också folk som hamnade där för att de tillhörde rätt samhällsklass, kände rätt människor eller var duktiga på att spela golf. En genomgående trend var att allt andades informell antiorganisation, något som det militära och politiska etablissemanget noterade med viss avsmak.

De manicker som från början användes för kodknäckningen var inte precis state of the art. En del maskiner hölls ihop med häftplåster och snören men operatörernas hängivenhet fick dem att fungera. Visst hände malörer men inte så ofta. Till sist konstruerades de maskiner på vilka dagens datorer bygger och resultaten började rulla in. Den tidiga amatörmässigheten lärde av försök och misslyckanden till en allt högre professionalism. Men Enigma var en svår nät att knäcka. Nazisternas olika militära sektioner – armén, flyget och marinen – hade olika apparater och de förändrades och förbättrades hela tiden.

Sinclair McKays berättelse kartlägger Bletchley Park från den kaotiska start till den mer disciplinerade verksamheten mot slutet av kriget. Det mesta är känt sedan tidigare men intensiteten och grundligheten i beskrivningen av dessa hjältar i det fördolda (och de var många) är fascinerande.

KJELL E. GENBERG

Av Niklas Lindroth
Hoi Förlag, 2015
ISBN 9789175579795, holländskt band, 357 sidor

Niklas Lindroth har skrivit en del tidigare, t ex i sitt arbete som copywriter. Men detta är hans romandebut, en spänningsroman om drömmande.

Bokens huvudperson, Adam Berg, har varit med om en tragisk olycka som splittrat hans familj. Han mår dåligt, lever ensam, och gör allt för att behålla sitt jobb som lärare. Men han plågas av sina drömmar.

Han har förmågan att klardrömma, d v s han kan i viss mån styra vad han drömmer om. Dessutom minns han vad som hänt i drömmarna och illustrerar dem efteråt i form av teckningar. Hans psykolog hänvisar honom till sömnforskaren Herman Wiesler som i Adam ser en perfekt person att testa sina egna teorier på.

Adam får drömma under övervakning och får också till hjälp Wieslers medicin som han vill prova. Det får till följd att Adams drömmar blir längre, hemskare och mer realistiska än vad han egentligen kan tåla. Han kan ändå inte låta bli att göra det flera gånger. Adam får problem, både i vardagslivet och i sin yrkesroll.

I mycket långa stycken av boken får läsaren följa Adams drömmar i detalj. Det blir nästan som en parallell handling. Mitt intresse för dessa svalnar lite när de blir så utdragna. Dessutom blir Herman Wieslers föredragningar om drömmandet väl detaljerade och tekniska. De blir nästan som en reklampaus. De 357 mycket tätt tryckta sidorna blir därmed lite för långt.

Men karaktärerna är väl gestaltade och huvudpersonen Adam Berg är en komplex karaktär som man lätt får känslor för. Han har det allt annat än lätt. Det finns en viss spänning som sakta accelererar, även om en av slutklämmarna är ganska förutsägbar. Det går dock inte att beskriva den här utan att det blir en spoiler. Språket är bra och varierat, med fyndigt utskrivna tankar i kursiv stil.

Det är tänkt att detta ska bli en trilogi. Jag följer gärna med ner i drömmarnas värld igen, om de i sådana fall tonas ner lite och inte blir så dominerande som här.

NISSE SCHERMAN

Av Gunnar Artéus
Medströms Förlag, 2015
ISBN 978-91-7329-129-3, 136 sidor

Franska revolutionen fick sin upprinnelse på grund av en oduglig enväldig kung – Ludvig XVI – och ett missnöjd, delvis svältande folk, som börjat inse att staten var bankrutt. Kungamaktens och adelns lyxliv var provocerande och dessutom hade tankarna om förnuft och folkstyre som framförts av upplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau fått allt större spridning. Upprorstankar pyrde här och var och brasan fick fyr den 14 juli (i dag Frankrikes nationaldag) 1789 då en mängd upprörda människor stormade det medeltida fängelset Bastiljen i Paris dit makten utan domstolsprocedurer låste in människor på obestämd tid. Där med var revolutionen inledd och den spred sig snabbt över hela landet.

Nu skulle folket styra och privilegiesamhället raseras, något kungen naturligtvis motsatte sig och hade rätt till veto i nationalförsamlingen. Den låsta knuten fick ett alexanderhugg i oktober då uppemot 7 000 kvinnor tillsammans med 20 000 soldater i regn och kyla gick de två milen till Versailles där Ludvig höll bankett. De tvingade kungen och Marie Antoinette att mer eller mindre som fångar följa med tillbaka till Paris. De försökte fly men misslyckades och till råga på allt förklarades krig mot Österrike. Kriget blev rätt framgångsrikt, inte minst för att styret infört allmän värnplikt som gjorde de franska arméerna manskapsrika. En tid senare ökade hatet mot kungen, hans bostad Tuilerierna stormades av en uppretad folkmassa och den kungliga familjen sökte skydd hos lagstiftande församlingen, som suspenderade honom och utlyste nyval till en provisorisk allmäktig regering som i sin tur avsatte kungen och utropade republik.

Vad skulle man göra med kungen? Efter långa debatter bestämdes att han skulle avrättas, inte som kung utan som förrädaren Louis Capet. Det skedde med fallbila den 21 januari 1793. Detta ”humana” avrättningsverktyg kallades giljotin efter sin marknadsförare Joseph Guillotin (uppfinnare var kirurgen Antione Louis och hantverkaren Tobias Schmidt) och den förste som avrättades med apparaten var rånaren Nicolas-Jacques Pelletier 1792.

Efter en del politisk tumult började en striktare tillämpning av lagar där kärleken till revolutionen blev allt viktigare och straffen för den som inte inlemmade sig blev allt hårdare. Nu började det som kom att kallas Le Terreur – Skräckväldet – närma sig. Landets ledning, oroade för yttre hot, utkristalliserades till en trojka bestående av Maximilien Robespierre, Antoine de Saint-Just och Georges Couthon. Skräcken sattes på dagordningen och nu kunde man dömas till döden om man inte tillräckligt tydligt visade att man var anhängare till revolutionen. Enbart i Paris dödades uppemot 4.000 människor i fallbilan. Andra snabbare metoder var massdränkning och massarkebusering med kanon.

När det yttre hotet mot Frankrike lättade under sommaren 1794 försvann den officiella motiveringen för Terrorn. Robespierre avsattes och hamnade i giljotinen den 28 juli 1794.

Fem år senare störtade artilleriofficeren Napoleon Bonaparte direktorialregeringen genom en kupp.Han avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och utmanövrerade sina konkurrenter. I december 1804 lät han kröna sig själv till kejsare för att visa att ingen stod över honom. Franska revolutionen var överspelad.

Artéus berättar påläst och begripligt om revolutionstiden, dess människor och idéer. Särskilt berättelsen om Robespierre (som ingår i avsnittet om dem som miste livet under fallbilan) ger associationer till andra män med diktatoriska ambitioner: Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot. Alla talade om att ”föra folket till makten” och en viktig uppgift var att eliminera, eller åtminstone straffa, ”förrädare”.

Artéus bok är ytterligare en påminnelse om att revolutioner tycks ha en omättlig aptit på sina egna barn.

Gunnar Artéus har gett ut diktsamlingarna Trösta dig, syster ¨(1989), Lejon och bispringare (1999), Romanser i rött och vitt (2002) och Romanser. Lyrik i urval (2014) samt teaterpjäsen Vänner och älskande (2010). Vidare har han författat essäböckerna Intressanta “mindre” poeter (2014) och När poeter blir gamla (2014). Han har även översatt lyrik.

KJELL E. GENBERG

Gunnar Artéus. Foto Kjell E Genberg

Av David Lagercrantz
Norstedts, 2015
ISBN 978-91-1-306073-6, 507 sidor

Jag fick uppdraget att skriva om denna bok sedan jag försäkrat att jag inte läst de tre tidigare romanerna i Millenniumserien. Däremot har jag läst Lagercrantz tidigare och uppfattar honom som en gedigen författare. Avsikten är alltså att läsa Det som inte dödar oss som vilken bok som helst. Fast det är svårt att undgå påverkan. Därför känner jag mig som en medlem av en jury som ska döma i ett överpublicerat brottmål.

Men jag gör ett försök, efter att en stund ha tittat på omslaget som är förunderligt plottrigt.

Lagercrantz har skrivit intressanta människoporträtt i kretsen av ambitiösa människor kring tidskriften Millennium. I en depraverad och genomkontrollerad värld satsar de på att göra avslöjanden om orättvisor, samtidigt som tidningen fått nya norska ägare som inte har samma åsikter som den ene av bokens hjältar, journalisten Mikael Blomkvist, framfört. Norrmännen vill ha mer publikfriande texter. Nu dras Blomkvist in i en historia kring en professor som är ledande inom forskning om artificiell intelligens och blir riktigt intresserad först när han anar att hans gamla bekant Lisbeth Salander lurar någonstans i bakgrunden. Det hela växer till en smart story om industrispionage och vad datorer kan göra i övervakningssammanhang.

Smart – kanske till och med lite för smart (åtminstone för mig som bara använder datorn som skrivmaskin) eftersom handlingen emellanåt gör mig förvirrad, inte minst på grund av mängden inblandade personer. Intrigens komplexitet gör också att spänningen blir lidande. Jag har svårt att få rysningar av primtalsserier och hackertjejen Salanders arbete vid datorn. Även om jag kan förstå hennes björnfrosseliknande tomhet efter att ha lyckats med storverket att ta sig in i datorerna hos den amerikanska underrättelsetjänsten NSA, känd för att i sin tur spionera på oss alla.

Det finns delar i upplägget som jag förtjuses en hel del av: att Lagercrantz inte försöker förklara allt utan följer de gamla grekiska dramatikernas motto att gärningar förklarar personernas inre liv. Fast i andra informerande delar är pratigheten förhärskande.

Ett råd av pulpförfattaren Frank Gruber, kallat ”Ingredienser i en spännande roman” lyder: Om detektiven är en övermänniska så ska skurken vara ännu mer övermänsklig och helst ha massor av medhjälpare. Lagercrantz verkar ha tagit rådet på allvar och något modifierat sin version.

Trådar pekar mot att det ska komma en fortsättning och varför inte. Fast kanske skulle en mindre databegåvad och mer spänninginriktad författare skriva den.

PER MAGNUSSON

David Lagercrantz. Foto Magnus Liam Karlsson

Av Ingrid Elfberg
Bokfabriken, 2015
ISBN 9789176291405, inbunden, 400 sidor

Detta är författarens tredje roman. De första hette Gud som haver (2009) och Tills döden skiljer oss åt (2013). Temat i denna bok är främst nätdejting och vad det kan leda till.

En kropp hittas i Göta älv. Offrets bostad har länsats på alla värdesaker. Polisen har svårt att finna spår men hittar så småningom liknande fall. Alla har det gemensamt att de är män och att de har sökt kärlek på nätet. Polisen lägger ut ett lockbete på en av sajterna.

Parallellt får den medelålders Zora sparken från sitt jobb i Stockholm och återvänder till sin hemstad Göteborg. Även hon börjar nätdejta. Hon hittar Carl, som verkar helt perfekt. Nästan för bra för att vara sann. Han döljer något, men Zora har svårt att släppa honom.

Det finns några stora och många små parallellhistorier i den här boken, kanske för många. Grundhistorien som är koncentrerad kring nätdejtingen är fyndig och välkonstruerad, men jag blir mer nyfiken och fångad av Zoras öde. Hennes liv ter sig i onödan hopplöst.

Att skriva om kommunikation på nätet är i allra högsta grad aktuellt, och det gör författaren sakkunnigt och initierat. Problemen och farorna blir uppenbara.

Kriminalintrigen störs lite av det poliskollektiv som driver utredningen. De blir aldrig lika intressanta som Zora, därför längtar man tillbaka till hennes historia när kapitlet behandlar polisernas arbete. Tillfälligheter styr ofta kriminalromaners intrigbygge, det har jag inget emot. Men här staplas de på hög och det blir till sist mer orealistiskt än det behöver vara.

Ingrid Elfberg tillhör ändå de habilt skrivande svenska kriminalförfattarna. Man blir aldrig besviken. Hon skapar spänningsstämning och har ett bra driv i historien. Jag tror också att det kan bli en fortsättning på den här historien, det har författaren lämnat öppet för. Den läser jag gärna.

NISSE SCHERMAN

Ingrid Elfberg. Foto Bengt Alm

Ulf Broberg har dragit igång Kulturkväll i Uppsala på restaurang Costeau igen, i höst på tisdagar. Första gäst, den 1 september, blir Kjell Eriksson som kommer att berätta sin nya bok Att skjuta hästar – om en svensk i inbördeskrigets Spanien.

Den 29 september är det Ulf själv som ska berätta om nya boken Den tredje mannen – första boken i en ny serie om Kenneth Klintman & Lisa Norén vid Uppsalapolisens krimjour.

Mer info på www.kulturkvall.se

Av Jerome Preisler och Kenneth Sewell
Code Name Caesar The Secret Hunt for U-boat 865 during world war II, 2012
Översatt av Göran Andolf
Fischer & Co, 2015
ISBN 978-91-86597-86-3, 257 sidot

Den 9 februari 1945 sänktes den tyska ubåten U-864 i Nordsjön utanför ön Fedje nära Bergen vid Norges kust. Det var första gången i historien en ubåt sänkts av en annan ubåt – den brittiska ubåten HMS Venturer – där båda kombattanterna befann sig i undervattensläge. Ingen av de cirka 70 besättningsmännen och passagerarna överlevde.

Det var en svår tid för både den tyska och japanska krigsmakten. Under D-dagen några månader tidigare hade allierade trupper landstigit i Frankrike och drivit tyska styrkor tillbaka mot den egna gränsen och i Stilla Havet tog amerikanerna japanskt hållna öar som gjorde det lättare för dem att med bombplan nå det japanska moderlandet.

Den tyska regeringen, som trots att den var hårt pressad från både öster och väster, ville dock bistå sina japanska allierade och det bestämdes att den stora U-864 var en passande farkost att frakta delar och ritningar till de nya jetmotorer som utvecklats av Messerschmitt samt komponenter till flygmotorer från Junkers och BMW så att Tokyo fick ett mer slagkraftigt luftförsvar. I lasten fanns också delar till miniubåtar och raketer. Vidare fanns 65 ton kvicksilver lastat i stålfat i ubåtens kölsvin. Detta skulle användas i explosiva detonatorer. Det var meningen att ubåten skulle gå från Kiel till Penang i Malaysia. Ombord fanns, förutom besättningen under ledning av befälhavaren Rolf-Reimar Wolfram också tyska vetenskapsmän och ett par japanska kolleger. Om allt lyckades skulle Japan kunna återfå kontrollen över sitt luftrum och försena de allierade så pass länge att tyskarna hann omgruppera och förbereda försvaret av hemlandet.

Vad den tyska marinen inte kände till var att engelsmännens kodknäckarbas i Bletchley Park och den norska motståndsrörelsen hade fått kännedom om Hitlers planer. Nu tänkte de göra  allt för att stoppa den. Englands Dambuster Squadrons tidigare bombningar av tyska örlogsbaser hade misslyckats.

U-864 lämnade Kiel den 5 december 1944 för att gå till Horten nära Oslo i Norge, dit man anlände fyra dagar senare, för proviantering och test av den nya snorkelmasten som man hade problem med. Dessa måste åtgärdas om farkosten skulle klara den långa färden till Asien. Av det skälet behövde man gå till Bergen och ubåtsvarvet som kallades Bruno efter en lättare grundstötning. Den 12 januari angreps Bruno av bombflyg och ubåten skadades lite.

Efter ytterligare besvär tog sig U-864 ut till havs. Men där lurade den brittiska ubåten HMS Venturer.

Om denna tyska katastrof och engelska framgång har Jerome Preisler (bilden th) och Kenneth Sewell (bilden tv) skrivIt en redogörelse (utmärkt översatt av Göran Andolf) som tack vare skildringarna av de inblandade på båda sidor blivit spännande som en thriller trots att man vet hur det ska gå.

Sänkningen av den tyska ubåten, som återfanns 2003, vållade bekymmer för den norska regeringen långt efter kriget. Skulle den täckas över så att det miljöfarliga kvicksilvret, som tydligen börjat läcka ur sina tunnor, inte kom ut i naturen eller var det bättre att försöka bärga den sönderbrutna farkosten? 2006 talades man om övertäckning, 2009 skulle den bärgas men nu är det tydligen bestämt att den ska täckas över.

PER MAGNUSSON

Albert Bonniers, 2015
ISBN 978-91-0-014283-4, 326 sidor

Att en bok om en 1700-talspräst och naturforskare som den tillbakadragne Clas Bjerkander kan kännas så spännande måste bero på författaren Ekmans förmåga att gestalta människan, växtsamlaren och naturalhistorikern bakom namnet. Han hamnade efter skolning i Västergötland i Uppsala där han fick studera under Carl von Linné, en man som han kom att beundra. Tyvärr fanns inte pengar nog att fortsätta studierna för sonen till en fattig arrendebonde utan han tvingades flytta tillbaka till trakterna kring Skara där han kom att utveckla sitt intresse för botanik, geologi och geografi.

Bjerkander samlade växter på och kring Kinnekulle och i odlingar kring bostaden iakttog han plantornas utveckling och insekters påverkan i olika väderlekar och antecknade allt noga i sina dagböcker. Hans rön blev viktiga, inte minst när de gällde skadeinsekters inverkan på odlade grödor.

Men han hade det inte lätt. Bristen på vetenskaplig litteratur var påtaglig och när han ville se sina växter på närmare håll fick han använda ett trasigt mikroskop som han lånat.

Ekman har besökt de platser där huvudpersonen verkade och berättar om hur prästen och människan Bjerkander förvandlade sina dagboksanteckningar till tidningsartiklar, uppmärksammandes och så småningom blev publicerad i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar. Till sist – 1778 – blev han också ledamot av detta lärda och illustra sällskap men kom inte att delta i något av deras sammanträden. Därtill var vägen mellan Västergötland och huvudstaden alltför lång. Kontakten hölls via flitig brevskrivning, som inte alltid besvarades så prompt som avsändaren önskade.

I det insiktsfulla porträttet kan man skönja författarens sorg över att den Guds natur som Bjerkander så kärleksfullt beskrev och Ekman nogsamt registrerar mer eller mindre börjat försvinna. Det känns att hon ibland önskat sig tillbaka till den tid då allt, enligt Bjerkanders ord, var ”lefvande och lustigt”.

Clas Bjerkanders kärlek till Kinnekulles vilda växter som vårärt, gökblomster och alla de andra varade livet ut, trots att han till sist bytte pastorat och måste flytta. Hon noterar hans insikt att människans och växternas cykel liknar varandra, med den skillnaden att växterna kommer upp igen ur frön i den jord där varje människa slutar något som gör att berättelsen känns existentiell. Bjerkander själv är ju, trots  sina vetenskapliga upptäckter, i det närmaste bortglömd i dag.

Kerstin Ekman föddes 1933 i Risinge, Östergötland, uppvuxen i Katrineholm och bor numera i Roslagen efter att tidigare varit bosatt i Jämtland och Ångermanland. 1959 debuterade hon som deckarförfattare, valdes in i Svenska Akademien 1978 som tredje kvinna efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner och lämnade den 1989 i samband med Salman Rushdieaffären. Hon är en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och har erhållit de flesta stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003 samt Pilotpriset 1995.

Utgivningen är imponerande:

• 
Den brinnande ugnen (1962)
• 
Dödsklockan (1963)
• Pukehornet (1967)
• 
Menedarna (1970)
• 
Mörker och blåbärsris (1972)
• 
Häxringarna (1974)
• 
Springkällan (1976)
• 
Änglahuset (1979)
• 
En stad av ljus (1983)
• 
Hunden (1986)
• 
Rövarna i Skuleskogen (1988)
• 
Knivkastarens kvinna (1990)
• 
Händelser vid vatten (1993)
• 
Gör mig levande igen (1996)
• 
Vargskinnet: Guds barmhärtighet (1999)
• 
Urminnes tecken (2000)
• Vargskinnet: Sista rompan (2002)
• 
Vargskinnet: Skraplotter (2003)
• 
Herrarna i skogen (2007)
• 
Mordets praktik (2009)
• 
Se blomman (2011), tillsammans med Gunnar Eriksson
• 
Grand final i skojarbranschen (2011)
• Då var allt levande och lustigt (2015)

ELISABETH CARLSSON

Kerstin Ekman. Foto Bodil Bergqvis

t

Av Varg Gyllander
Hoi Förlag, 2015
ISBN 978-91-7557-983-2, 335 sidor

Här går det undan från början till slut. Läsaren hinner aldrig dra efter andan i denna bok, som är filmiskt skriven i korta kapitel. Ifall någon kan tänkas göra film av denna historia skulle det troligen vara den svenske demonregissören Mats Helge Olsson, om han hade haft råd med specialeffekterna.

Man kan göra jämförelser med sagorna från Sidenvägen i den gamla samlingen Tusen och en natt. Motsvarigheten till kalifen Harun al-Rashid heter här ibn Muhammed al-Qasimi, en ung förmögen man i ett arabiskt ökenrike som en natt får en uppenbarelse. Klanens rike kommer att gå under om inte bärnstenshästen Hoshaba återförenas med sin tvilling Baz inom en kamels livstid. Båda hästarna försvann i havet när en dhow (här har vi Sinbad Sjöfararen), som märkligt nog tagit sig sjövägen till Ålands hav, gick under i en storm 1752. Baz räddades men Hoshaba är fortfarande försvunnen.

Det går trettio år innan en professor i marinarkeologi vid Stockholms universitet uppdraget att finna platsen i Östersjön där fartyget förliste och nu inleds spindelvävsliknande intrig där skattletare lockas till Restaurang Gondolen ovanför Katarinahissen. Texten förflyttas från sagosamlingen till Bibelns uppenbarelsebok 16:16 och Harmageddon, motsvarigheten till asatrons Ragnarök. Stockholm drabbas av svårartade sprängattentat, människor dör och allt beror på, får läsaren veta, en inhyrd mördare från det forna Jugoslavien. Polisen är förvirrat oförstående och hindras dessutom i sitt arbete av Säpo.

In träder Norma och Joshua, experter på bekämpning av organiserad brottslighet. De tillhör den hemliga svenska polisorganisationen NOCC – National Organized Crime Command – som har en alldeles egen hemlig grotta (Ali Baba och de 40 rövarna) där det finns datorer som likt anden i flaskan kan plocka fram de djupaste hemligheter ur varje medborgares skelettgarderob. Men Norma och Joshua drivs inte enbart av rättspatos, åtminstone Joshua har en egen privat agenda att följa. Hans väninna och hennes dotter är instängda i Gondolen där en hemlig röst i en apparat hotar med förintelse om inte koordinaterna till skatten på havets botten avslöjas.

Joshua är inte bara en sjusärdeles polis, han är också en svensk Spindelmannen som lyckas rädda väninnan innan Katarinahissen och Gondolen faller samman i eld och damm. Men dottern är fortfarande borta. Och nu fortsätter jakten på de som orsakat detta kaos, fler människor dör i Stockholm och på Ålands hav innan ett par lik på vandrarhemsskeppet af Chapman leder till Grand Hotel och slutuppgörelsen efter att väninnans dotter hittats i en kolkällare.

Gyllander har fart i pennan och ett vårdat språk, men, som sagt, jag har nog inte läst en så hysteriskt actionspäckad bok sedan jag fick en västernroman av Tommy Schinkler i min hand.

KARL HJELM

Varg Gyllander. Foto Minna Ridderstolpe

Hej Nils!
Jag är en högskolestudent från Lund som gillar att läsa deckare. Jag har precis läst Assar Anderssons trilogi. Håller nu på med den fristående delen, Allan Börjesson.

Min första undran är varför man inte kan kommentera direkt på din hemsida? Att detta inte går att göra är inte vidare demokratiskt, inte minst för oss läsare och kanske så också för dessa författare du recenserar. Något jag störde mig på är att du i din recension av Återbetalningen av Assar Andersson tagit upp, och störde dig på, att Andersson använt inledningen “Han vakande upp med ett ryck”. Andersson har använt sig av detta en enda gång. I Stieg Larssons Luftslottet finns detta “vaknade upp med ett ryck” hela sju gånger men detta har du inte nämnt alls i din recension av Stiegs böcker (finns vid ännu fler tillfällen i de andra två böckerna) . I Luftslottet finns denna klyscha på sidan 21, 26, 152, 164, 492 och på två andra sidor (glömt sidnumren).

Jag vet att Andersson har ett mindre bra rykte om sig eftersom han är ganska rättfram och “stortrutad”, men detta ska väl inte ha någon inverkan på era recensioner?

Jag hoppas nu att du lägger in min kommentar.

“rätt ska vara rätt”

Jonas Carlsson

Redaktionens kommentar:
Nisse Scherman har en egen blogg, men ingår också i Dasts redaktion. För att kunna ha en öppen kommentarsfunktion krävs att redaktionen har ständig koll på inlägg för att kunna stoppa sådana som bryter mot publicerings- och andra lagliga regler. Eftersom vår redaktion är mycket liten finns inte rimlig möjlighet att göra detta, så vi har beslutat att kommentarer (som välkomnas) publiceras separat, som nu.

Nisse vill bara meddela att han inte recenserat Stieg Larsson i Dast.

Leif-Rune Strandell
red Dast.nu

Till Nisses recension av Återbetalningen

Av LiseLotte Divelli
Blommas Böcker, 2010, 2015
Pocketboken ISBN 978-91-633-6516-4, 356 sidor; eboken ISBN 978-91-637-9039-3

Liselotte Blomma Divelli ger ut sin tredje roman på eget förlag. Tidigare hon skrivit romanen Kampen om Kaos, om en kvinna dömd till fängelse och den omställning som hon kastats in i. Liselotte Divellis andra bok, Skott, handlar om en författares kontakt med den organiserade brottsligheten.

Liselotte Divelli har haft fysiska handikapp och identitetskriser. Hamnade i sällskap med en kriminell som drog med henne i ett rån för vilket hon dömdes till fängelse. Hon blev inlemmad i kretsen runt Hells Angels och andra bikergäng men tog sig ur till stor del tack vare sitt författarskap.

Liselotte Divelli är en stark och spännande kvinna med kunskaper om den värld hon skriver om.

Bokens innehåll: Närpoliserna Micke Ståhl och Fredrik Flink skickas på ett larm gällande en misshandlad tonårsflicka. Det som istället möter dem är så fruktansvärt att livet tillfälligt stannar upp. 

Stefan Andreason, president för Rubicon Mc Stockholm, har skrapat ihop ett par timmar av ledig tid. Med sin fru Carina njuter han av en romantisk åktur på motorcykeln. Strax innan de är hemma ser de hur det varma solskenet skiftar till ett iskallt hav av flammande blått ljus. Polisbilar och andra räddningsfordon har invaderat deras egendom. De stannar till för att försöka förstå vad det är som pågår. Trots Stefans svärande åsikter om snutar och olagliga razzior börjar deras fasader att rämna när de kör den sista biten hem.

”Stefan”, kvider Carina. “Ungarna…” 

Förintad i ett dovt vakuum försöker Stefan Andreason desperat att hantera sin nya verklighet. Förmågan till rationella tankar har försvunnit. Sakta men säkert börjar han inse vidden av sveket som har drabbat honom. Tragedin sveper med sig allt i sin väg och triggar igång det som borde vara begravt. De inblandade poliserna ställs inför beslut som aldrig skulle behöva fattas och som i slutändan får förödande konsekvenser.

Liselotte Divelli har ett bra språk som dock kan utvecklas. Störande ord och formuleringar förekommer i mindre grad, främst i början av romanen. Romanen är skriven i presens.

Personligheten hos de roller som förekommer är svaga, endast antydda. Enligt uppgift för att läsaren själv ska kunna sätta ansikte på rollgestalten. Detta är en väg som kan anses vara nyskapande men också visa på författarens svagheter. Att gestalta persongalleriet kan vara svårt. Nyskapande kan vara, men måste inte vara, en undanflykt. Vad som anses gälla i en bok är GESTALTNING. Läsaren vill ha klart för sig vem som agerar, varför, när var, hur och tillsammans med vem/vilka. Om man lägger en dimridå över persongalleriet finns ingen att identifiera sig med. Dock har Divelli en styrka i sin framställning av personernas inre.

Författaren låter läsarna följa dramat ur olika rollgestalters ögon kapitelvis. Läsarna får ta del av hur respektive rollgestalt upplever och reagerar på det fruktansvärda som hänt och relationerna mellan de fiktiva personerna ur en psykologisk vinkel.

Romanen avslöjar realistiska detaljer om bikervärldens människor och verksamhet som tyder på insikt och kunskap om förhållandena. Författaren är väl orienterad bland bikers och kriminella. Ett visst mått av samhällskritik ingår i berättelsen. Inte minst över Åkersbergas Svarta Centrum. Skärvor innehåller spänning utöver det vanliga. Skärvor av Liselotte Divelli är en bladvändare.

SUNE E. OLSSON

Av Jens Ganman
Bookmark,  2015
ISBN 9789187441219, 410 sidor

Griniga gamla gubbar med hjärtat på rätta stället, eller åtminstone på något lokaliserbart ställe, har blivit ett standardmotiv under senare år, inte minst i filmer där åldrade Hollywoodstjärnor får gå ännu en rond. Tänk Clint Eastwood i Gran Tourismo, Michael Caine i Harry Brown och Jack Nicholson  i About Schmidt. Och i Sverige har ju en ilsken hundraåring klivit ut genom ett fönster och försvunnit.

Den nedsupne f.d. entreprenören Carsten i Jens Ganmans roman är kanske inte av samma kaliber, men nog är han grinig så det förslår. Full av cancertumörer frigör han kapital för att flytta in på ett privat äldreboende i hemstaden Östersund för att slippa dö ensam i sin sunkiga etta.

Även under normala förhållanden skulle Carsten lätt framstå som senioren från helvetet, beredd att ännu under 2010-talet skylla folkhemmets förfall på Palme och löntagarfonderna när granskande journalister synar äldreboendet. Hans bitterhet, alkoholkonsumtion och latenta våldsamhet får dock extra skjuts när han upptäcker att han blivit korridorgranne med sin exfru. Henne har han inte pratat med på decennier.

Det finns en intressant berättelse här om åldrandet och Carstens närmast hatiskt kvardröjande livskraft, även om den berättelsen nästan kvävs av de utförliga litaniorna om det moderna Sverige (som även verkar ha kvävt det mesta i Carstens tidigare liv). Men visst är de otaliga hänvisningarna till politiker, musik och diverse annat från 1900-talets sista decennier rätt underhållande, lite som ett besök på ett kverulansmuseum.

PÄR ALEXANDERSSON

Av Roger Hobbs
Vanishing games, 2015
Översatt av John-Henri Holmberg
Bokfabriken, 2015
ISBN 978-91-76291-03-0, 327 sidor

Den utsökt kriminella hjärnan, ”den bästa tjuven i världen”, från Hobbs debut Ghostman har återvänt för att bevisa att han inte bara kan få problem att försvinna utan att han kan få vad som helst att bli blå rök – och att han har siktet inställt på större byten. Han är en James Bond-typ som vet det mesta om hemliga identiteter, smuggling av olika varor  och mord. Handlingen utspelas i ett korrumperat Östasien där kinesiska gangstergäng, triader, har sina fingrar med i de flesta brottskategorier.

Jagberättaren Jack (han är känd under många namn) har haft en mentor vid namn Angela som lärde upp honom i kriminella skickligheter innan hon dumpade honom i Malaysias huvudstad för sex år sedan. Nu kommer ett rop på hjälp från henne (han hoppas i alla fall att det är från henne) och han reser genast till den lilla halvön Macau, tidigare portugisisk besittning och en spelhåla, numera administrerat av Kina enligt konceptet Ett land, två system.

Det visar sig att sjörövare i Sydkinesiska sjön har tagit en smugglarskepp innehållande en förmögenhet i oslipade safirer. En av piraterna förråder sina kamrater, mördar smugglarna eftersom han snubblat över en extra sak som kommer att göra honom ofantligt rik (Hobbs hemlighåller i det längsta vad det gäller, och jag tänker inte skvallra). Samtidigt har Angela  planer på att hitta piraten och hans skatt. De träffas i det gangstertäta spelparadiset och inser att de måste vara snabba på foten och i tanken eftersom det finns andra som kommit på samma briljanta idé. Färgrika mordiska typer ur triaderna är dem på spåren.

Det blir våldsam action – kanske lite väl mycket för bokens bästa. Huvudpersonen finessrika lösningskapacitet kommer inte riktigt till sin rätt, vilket den gjorde i debutboken. Något balanseras det väl av den stigande känslomässiga relationen mellan Jack och Angela, båda personerna växer under berättelsens gång. Och det verkar ofrånkomligt att det blir en tredje del i serien om dessa påhittiga människor som till fullo exploaterar sin tvivelaktiga moral. Det är något speciellt med en bokkaraktär som gladeligen dödar folk och nästan samtidigt citerar klassiker.

Roger Hobbs, skytteinstruktör, väktare och radiopratare, är född 1988 och bor i Portland, Oregon, USA. Han har studerat filmvetenskap, litteraturvetenskap och språk. För romanen Ghostman belönades han med utmärkelsen The Ian Fleming Steel Dagger för årets bästa thriller.

BJÖRN ENMAN

Roger Hobbs. Foto Michael Lionstar

Av Mariette Lindstein
Mörkersdottirs Förlag, 2015
ISBN 9789175990651, 505 sidor

I december 2004 flydde under rätt dramatiska omständigheter Mariette Lindstein scientologikyrkan, en sekt som av skatteskäl registrerat sig som kyrka. Runt egendomen där medlemmarna bodde fanns ett elstängsel. Enda sättet får dem som ville ta sig ur sekten var att spela sinnessjuk. Då blev ledningen rätt för att den tokige skulle begå självmord. Lindstein spelade galen och blev skickad till ett straffläger varifrån hon lyckades rymma med lite pengar insydda i bysthållaren.

Nu har hon i boken Sekten på Dimön skrivit en roman som inspirerats av och bygger på hennes erfarenheter från den amerikanska, kändisfixerade rörelsen. Den handlar om den unga tjejen Sofia som av den karismatiske ledaren för en New Age-rörelse lockas till deras hemvist, en ö utanför Bohusläns kust, för att via metoden ViaTerra återfå själslig och kroppslig balans. Till att börja med är allt frid och fröjd, gästrummen är utmärkta och ledaren Frank Oswalds föredrag som tidens stress verkar intressanta och hans tes att ViaTerra kan få människor att må bättre av att äta bättre låter trovärdig. Att hon dessutom känner att hon blir sedd gör inte saken sämre.

Hon erbjuds arbete som hon accepterar men märker efterhand att kraven på henne och övriga anställda bara ökar. Oswalds ord är lag och det visar sig att runt rörelsens ägor har man uppfört ett stängsel som är elektrifierat. Det går faktiskt inte att lämna ön hur som helst och livet börjar kännas obehagligt, ja, värre än så.

Och när sommaren ger vika och höstdimman driver in och slukar ön, börjar hon undra om hon blivit indragen i en sekt. Samtidigt anar hon att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter, och ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut.

Men Oswald styr med järnhand och ett elstängsel har rests runt sektens ägor.

Det är en intressant bok, till och med spännande ju längre in i läsningen man kommer. Sektens ansikte utåt är helt annorlunda än minspelet inåt och ingen får kritisera ledaren. Nu kan man väl ha lite synpunkter på Sofias labila agerande från början, men på sätt och vis är det logiskt för en människa att tvivla på sina tankar och hoppas på att allt ska förändras till det bättre. Eftersom Sekten på Dimön är första boken i i en planerad trilogi tvivlar jag på bättring.

Boken ligger mycket rätt i tiden. SVT börjar snart sända en serie program om sekter under samlingstiteln Den enda sanna vägen.

BARBRO LINDBORG