Av PeKå Englund
Norstedts, 2015
ISBN 9789113062006, inbunden, 466 sidor

Kanske reagerar någon av mina läsare nu. Ska deckarrecensenten börja skriva om ”vanliga” romaner också? Men jag kan lugna er, detta är bara ett tillfälligt inhopp. Jag kunde inte stå emot när en bok handlar så mycket om mitt favoritfotbollslag Stoke City.

Det rödvitrandiga fotbollslaget har en central funktion i denna varma uppväxtskildring. Jalle växer upp med en hispig mamma och en ej närvarande pappa. Han blir därför tvungen att skapa sin egen värld, av drömmar och realiteter. Till att börja med kretsar allt kring seriefiguren Tintin och de övriga karaktärerna i berättelserna.

Hans trygghet, förutom Tintin, blir styvpappan Sten, som tar hand om honom på bästa sätt. Han respekterar Jalles Tintinvärld, de döper om riktiga personer till figurer från serierna. Jalle är naturligtvis Tintin. Sten och hans arbetskamrater hejar på Stoke City och då gör självklart Jalle det också. Dessutom introducerar Sten sin styvson till operans värld. Maria Callas tolkning av Carmen blir det som får honom att bli operaälskare.

Jalle växer upp och blir varumärkeskonsult, en framgångsrik sådan. Han får till jobb att bygga en profil för den nya operastjärnan Hanna Kjöle. Det gör han framgångsrikt men hans känslor för Hanna gör att han har svårt att skilja på privat- och arbetsliv.

Hela tiden följer Tintin, Stoke City, Maria Callas och Carmen med honom. Även i vuxen ålder. I bokens nutid börjar han närma sig 50 år.

Det är svårt att undvika att ställa frågan vad som är författaren och vad som är Jalle Englund i denna berättelse. PeKå Englund har förutom sin ålder, flera gemensamma nämnare. Men egentligen har det ingen betydelse, han har i sitt debutverk fått ihop en kärleksfull berättelse om en pojke som växer upp och kanske aldrig blir riktigt stor.

Trots Jalles trassliga uppväxt har författaren lyckats sprida en betagande glädje i berättelsen. Lite sorg naturligtvis, annars blir ju inte glädjen så stor. Tidsmarkörerna är många och välplacerade. PeKå Englund snuddar hela tiden vad som händer socialt och politiskt i framförallt Sverige. Det ger en förståelse för berättelsen och sätter olika händelser i sitt sammanhang.

Man blir på gott humör av att läsa den här boken, även om den inte alltid är lycklig. Jalle är en intressant bekantskap. Han är kall, kalkylerande och smart men ändå hjärtans god och omtänksam. Trots att sidantalet var lite för stort i denna volym vill jag veta mer om honom.

Och att läsa om Stoke City är lyckan för en deckarkritiker som jag!

NISSE SCHERMAN

PeKå Englund. Foto Gustav Mårtensson

Av Jessica Schiefauer
Bonnier Carlsen, 2015
ISBN 978-91-638-8035-3, dansk band, 301 sidor

Jessica Schiefauer fick August-priset 2011 för sin ungdomsroman Pojkarna. Detta är hennes tredje bok. Den klassas som ungdomsbok (och ges ut på barn- och ungdomsbokförlaget Bonnier Carlsen), men man kan hoppas att också många vuxna hittar till den.

Författaren gick i skola i Kungälv, under samma tid som mordet på John Hron skedde. De gick i samma skola.

Jag kan inflika att jag många gånger passerat den plats där mordet skedde, och jag har också andra förbindelser med orten.

På ett sätt handlar denna bok om det mordet (inte som dokumentär, och flyttad till i dag), men på ett sätt som alldeles för sällan kommer med i spänningsromaner, hur samhällstillvända de än är.

Huvudpersoner är två ungdomar, Isak och Ester, 17 år. Isak är storebror till Anton, som kommer att vara en av dem som tar livet av en annan skolkamrat.

Mordet sker mitt i romanen och vi får inte veta så mycket.

Ungdomars första allvarliga kärlekshistorier är sällan okomplicerade, så inte heller denna. Ännu mer komplicerat blir det efter mordet.

Vi får veta mycket, men allt skrivs inte ut. Språket är förledande enkelt, men förenklar inte livet, känslorna och relationerna. Relationer inte bara mellan ungdomarna utan också mellan dem och deras familjer, och till vänner och skolkamrater runt omkring.

En mycket allvarlig bok, med mycket att säga inte bara ungdomar. Den är på ytan lättläst, men språket döljer inte hur svårt livet kan vara.

I sitt (föredömligt korta) efterord skriver författaren att när hon var sjutton mördades en ung människa där hon bodde. Det gjorde ett starkt intryck, men nu som vuxen vet hon att våldet upprepar sig. ”Funderingarna kring detta har följt mig genom livet …. Den här boken är ett resultat av de funderingarna, och den har lånat drag från flera faktiska händelser.

Det är inte en sann berättelse. Men den är inte heller osann.”

LEIF-RUNE STRANDELL

Jessica Schiefauer. Foto Hillevi Nagel

Av Jonathan Lindström
Norstedts, 2015
ISBN 978-91-1-305897-9, 420 sidor

1200-talet är väl inte någon stor artikel inom den svenska litteraturen, kanske med undantag för Arn-böckerna inom fiktionen. Men den tidiga medeltiden var en intressant epok i hela Europa. Kyrkan med påven och hans biskopar låg i för att stärka sitt inflytande över de redan indoktrinerade och ville dessutom öka sin makt (och sin rikedom) genom att omvända hedningar där de hittades till den ”enda sanna läran”.

Därför är arkeologen och författaren Jonathan Lindströms mycket givande skildring av den lundensiske ärkebiskopen Andreas Sunesson och korstågen mot Baltikum där striderna mot de ickekristna så småningom ledde till kolonisering av länderna på andra sidan Östersjön. Danskar och svenskar samarbetade om detta och i Sverige var kung Sverker och hans jarl mycket behjälpliga. Ny historisk och arkeologisk forskning visar på att ett relativt stort antal svenska bönder med tvång skickades över havet till Estland. Man har hittat lämningar efter dem i form av övervuxna husgrunder och stengärdesgårdar. Det går att påstå att denna emigration förändrade Norden.

Lindström koncentrerar en stor del av boken på biskop Andreas, student i Paris, vän med påven, med tiden skicklig och stark politiker och korstågsivrare, dock inte med Jerusalem som mål. Han ville ha ett finger med i det mesta och skrev ner sina funderingar om allt från meningen med livet till erotik och hur ett hushåll ska skötas.

Den svenska medeltidskolonisationen i öster är minst lika betydelsefull för Sveriges historia som senare seklers Amerika-emigration, och den inbegriper också ett av Sveriges största militära nederlag, numera halvt bortglömt. Lindström har läst, jag törs säga så gott som alla, brev och krönikor från epoken. Man får genom hans arbete ett ny insikt det historiska skeendet och både den priviligierade och enkla människans villkor.

Det var kanske inte enbart Gudsnit som gjorde att Sverige och Danmark ville kuva folken i de baltiska regionerna. Under vikingatiden, ett par århundraden tidigare, hade estniska sjöfarande rövare varit aktiva i båda dessa riken. Detta måste, liksom Hansans och novgorodernas utbredning, förhindras i framtiden. 1198 hade män från Novgorod bränt ner Åbo och 1206 plundrat runt Mälaren.

Oavsett orsak kan man säga att koloniseringen av Estland, trots förluster av människoliv, förändrade situationen runt Östersjön för lång tid framåt. Lindströms forskning ger på hans levande språk förklaringar och kunskap. Han har tidigare skrivit ett stort antal uppskattade faktaböcker (bland annat Bronsåldersmordet (2009), De dödas tempel (2011) och Medvetandets gåta (2013 då han också erhöll Hertig Karls pris). Han fick Societas Archaeologica Upsaliensis Vetenskapliga pris 2012, Carl von Linné-plaketten för Allt om universum som utsågs till Årets bästa faktabok 2006 och han utsågs till Årets folkbildare 2007.

Slå det, den som kan.

KJELL E. GENBERG

Av Cormac McCarthy
All the Pretty Horses, 1992
The Crossing, 1994
Cities of the Plain, 1998
Översatt av Caj Lundgren
Albert Bonniers, 2015
ISBN 978-91-0-014995-6, 987 sidor

McCarthy gjorde sig 1985 ett namn i USA med den våldsfyllda boken The Blood Meridian (på svenska som Blodets meridian 2009), av många ansedd som ett storslaget verk. Det verkliga genombrottet kom dock några år senare när den första boken i Gränstrilogin kom och bland annat belönades med National Book Award, som anses vara USA:s främsta litterära utmärkelse. Men McCarthys kändisskap hos gemene man kom när hans roman No Country for Old Men blev en något kontroversiell film.

Det går att påstå att McCarthy är en vilda västern-författare eftersom han trilogi utspelar sig i gränslandet mellan Nordamerikas sydstater och Mexiko under den tid då nya värderingar började bryta fram men tillräckligt många människor fortfarande har rötterna i den epok där försvaret av det egna inte löstes med lag och juridik utan med den starkares rätt. Men den starkare har också en moral att hålla sig till. Det är viktigt att göra rätt för sig. Gör man inte det går det inte att ta itu med oförrätter med den gamla tidens metoder. Den mentaliteten fanns kvar till långt in på 1900-talet, ända till den tid då Cormac McCarthys Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten utspelar sig. Västerndramatik utan att närma sig kiosklitteraturen trots lånen därifrån. Författaren använder metoden och rekvisitan för att visa på något mer och kanske större.

De tre romanerna berättar om människor – hårdföra cowboys och ranchägare – som lämnar sitt relativt trygga liv på platser oljeraffinaderiers irriterande rök börjar nå lungorna och där grannars byggnader kan ses för att skapa något nytt i trakter där farorna är stora och utmaningarna om möjligt ännu större.

Men det som man sett som en hoppets strimma vid horisonten kan försvinna som en hägring. Människan är liten mot en natur som ibland bär sig apokalyptiskt åt. Och är inte naturen dessa människors fiende finns det annat som fyller de gamla ranchägarnas ändlösa vidder. Ibland kan man tycka att författarens beskrivning av det omöjliga i att jaga en viss sorts frihet nästan blir parodiskt, men det finns något förlåtande i McCartys intensiva sätt att skriva och förklara som går in i själen trots att hjärnan säger att ”du ska nog inte tro på allt karlen sätter på pränt”.

Cormac McCarthy föddes 1933 som Charles McCarthy i Providence, Rhode Island. Han debuterade 1965 med romanen The Orchard Keeper och har förutom romaner skrivit pjäser och filmmanus. Förutom det tidigare nämnda National Book Award har han också belönats med Pulitzerpriset för skönlitteratur.

KJELL E. GENBERG

Cormac McCarthy. Foto Derek Shapton

Av Patricia Highsmith
Förord av Henrik Berggren
Strangers on a Train, 1950
Översatt av Hans Ullberg
Modernista, 2015
ISBN 978-91-86021-83-2, 314 sidor

Patricia Highsmith levde mellan 1921 och 1995 och debuterade 1950 med boken som då hette Främlingar på tåg och nu finns i nyöversättning. Därefter kom den lesbiska kärleksromanen Carol 1953 och 1955 den första boken om den talangfulle mister Tom Ripley (som blev hennes publika genombrott) som fick den svenska titeln En man med många talanger. Då fick hon epitetet Mörkrets svarta thrillerdrottning.

Hon har också skrivit en mängd noveller. Under Andra världskriget försörjde hon sig med att skriva seriemanus av det mest patriotiska slag. Huvudpersoner var amerikanska hjältar som slog japaner och tyska nazister sönder och samman. Jag undrar hur det gick ihop med uppgiften att Spanska inbördeskriget gjort henne till både kommunist och pacifist.

I början av sin skrivande karriär hade hon det inte alltför lätt. När hon fått Främlingar på tåg antagen men ännu inte utgivet var hon pank och inte på särskilt gott humör. Då tog hon ett påhugg som extra expedit inne på leksaksavdelningen i ett varuhus i New York. Ja, i USA.

Patricia Highsmith är amerikanska trots att många uppfattar henne som en europeisk författare.  Hon föddes i Fort Worth i Texas och mådde efter utgivningen av debutboken betydligt bättre. Visserligen tog det lite tid innan hon började räknas som en av den amerikanska litteraturens stora författare. Hon hann skriva 22 romaner, de flesta är psykologiska thrillers. Alfred Hitchcock såg kvalitéerna i debutboken Främlingar på tåg och gjorde film av den. Raymond Chandler skrev första manusutkastet till filmen men Hitchcock var tydligen inte nöjd med detta utan överlät till Highsmith att skriva slutmanuskriptet. Flera av böckerna om Tom Ripley filmades också. Wim Wenders gjorde Den amerikanska vännen, René Clement Het sol och britten Anthony Minghella The talented Mr Ripley – som är en remake av Het sol – för att nämna några.

Patricia Highsmith var en rätt excentrisk dam. Hon skrev gärna om sniglar och studerade dem också på nära håll. Det påstås att när hon reste runt i världen smugglade hon med sig sniglar. Hon gömde dem under brösten där tullare sällan tittar annat än när misstanken mot den resandes vandel är stark.

Hon var i Sverige flera gånger för att göra reklam för sina böcker. Detta inbegrep signering i bokhandel, något hon ställde upp på under mild protest, och de som kom för att handla förvånades över att se en så ryktbar författare så vårdslöst klädd. Ibland såg hon ut att ha kommit direkt ur sängen utan att ens kammat sig.

Främlingar på ett tåg, som handlar om hur Guy Haines på ett tåg träffar Bruno Anthony och de börjar prata. Haynes nämner sin otrogna hustru och då kommer Anthony med förslaget att de ska mörda varandras fruar, vilket resulterar i en svindlande psykologisk berättelse.

KJELL E. GENBERG

Av Charlie Christensen
Kartago förlag, 2014
ISBN 9789175150710, 97 sidor

Självutnämnde mästerfilosofen och alkoholisten Arne Anka är tillbaka. Denna gång försöker han bena ut fascismens natur och dess nutida attraktionskraft. Charlie Christensens alter ego Arne är förstås inte den förste som förbluffats av och analyserat Sverigedemoraternas enorma valframgångar, trots att partiet lider svårt av kollektiv rasismtourettes och faktakollsdyslexi.

Mycket av denna historia kretsar kring nazisten Adolf Eichmann, som hängdes av israelerna 1962, och hans judiske före detta älskarinna Hannah Arendt som hade flytt till USA och som journalist följde rättegången. Hur kunde en nazist vara ihop med en jude? Var han verkligen nazist eller bara en feg medlöpare? Eller ännu värre: var han en som bara följde strömmen och valde att tro på det som förväntades av honom, av ren bekvämlighet?

Alla tre svaren är problematiska, men om den sista är sann betyder det att vilken opolitisk medelsvensson som helst kan bli en ondskans hantlangare bara rätt knappar blir tryckta.

Arne funderar, diskuterar, håller högljudda monologer och tappar tråden, når aldrig till något fulländat svar. Men det hade varit mycket begärt med tanke på att folk har diskuterat fascismens lockelse sedan redan innan den blev inflytelserik på 20-talet utan att ha hittat varken svar eller botemedel. Men några ledtrådar får vi.

Hannah Arendt myntade begreppet “ondskans banalitet”, vilket är ett annat sätt att säga att tröskeln för att begå hemskheter är låg så länge den görs och hejas på av ett kollektiv via order uppifrån. Vare sig detta kollektiv är ett statsbärande parti eller ett gäng sammansvetsade politiska vettvillingar. I det kollektiva hittar man rättfärdigandet, vare sig det är fanatisk färdigtuggad övertygelse, rädsla att själv ställas mot väggen eller bara cyniskt beräknande vilket som ger bäst karriärmöjligheter.

Detta påminner mig om det utskällda mästerverket Der Untergang, som handlar om Hitlers och Nazitysklands sista dagar. Den målar upp en bild av Hitler som en alltmer världsfrånvänd och grinig gubbe som beordrar motangrepp med armédivisoner som inte finns. Bredvid honom står hans trogna och försöker desperat se världen ur hans ögon. Medan Berlin brinner vill de tro på Hitlers försäkran om att krigslyckan kan vända vilken dag som helst, och agerar i mångt och mycket därefter.

Filmen skälldes ut för att den porträtterade Hitler som en bruten och isolerad man, beroende av sina hantlangares iver och dyrkan för att kunna fortsätta föra ett hopplöst och ofattbart blodigt krig. Detta i kontrast till tidigare skildringar av Hitler som en farlig galning. När fokus flyttades från “hur en galning kan trollbinda ett folk” till “hur en ensam man kan göra ett folk till galningar” så överträddes ett tabu. Tabut att ondskan inte är en isolerad händelse utan skrämmande alldagligt. Det var en förklaring många tyskar inte ville kännas vid.

Inte heller vi när Breivik mördade 62 unga vuxna ville vi veta av ett sådant svar. Istället för att fråga oss om inte tröskeln till hans hat var så lågt att den kunde näras till sin blomning av ett fåtal fanatiska fascisthemsidor ville vi absolut tro att detta var en ensam galnings ensamma våldshandling. En statistisk avvikelse. För alternativet skrämmer oss ännu mer. Att skillnaden mellan en galning och en svamlande tråkmåns är mindre än vi tror. Att där man förr behövde ett Nürnberg med propagandans alla hypnoskonster idag kan åstadkommas med en internetuppkoppling. Att det kanske inte är medel-Muhammed vi ska vara rädda för, utan alla dessa nazistiska Dynamitharrys som bara ser ut att vilja köpa mjölk.

Jag tror inte folk i allmänhet älskar auktoriteter, utan tvärtom hatar dem. Däremot tror jag människor har svårt att inte bländas av auktoriteter. De har en märklig förmåga att kunna hänvisa till sig själva som bevis för att de är sanna. Folk följer vid sådana tillfällen auktoriteterna för att de blir så osäkra på att deras egna svar är korrekta eller tillräckliga. Man följer alltså med inte för att man är övertygad att de har rätt, utan för att man slutar vara övertygad att de har fel.

Men om en auktoritetsälskande ideologi paradoxalt nog bekänner sig till auktoritetsföraktets fålla.  Då blir bländningen så mycket starkare. Den nya auktoriteten ses då som en förlängning av en själv, vilket samtidigt gör att personliga vanföreställningar om vad denna rörelse står för ersätter vad som faktiskt sägs och görs. Den sluter sig i sig självt, ser alltfler fiender överallt och det som sades igår har aldrig sagts imorgon, och tvärtom. Det är nog därför högerextremismen började växa i styrka allteftersom vänsterextremismen sakta vissnade bort efter flera årtionden av ständig samhällsnärvaro. Båda älskar auktoriteten, samtidigt som den hatar och bekämpar den. Men det är bara extremhögern som gör hudfärg till måltavlor.

Det mesta av detta tar Dagbok från Svitjod upp. Inte i klarspråk men med mycket mer humor än det jag just återberättat. Det får en att tänka till och fundera på några av samtidens svåraste frågor. Vilket skrämmande nog har inte så kända likheter med 20-talets Europa. Vi sitter med facit i hand men för dem som levde då måste en stor del av befolkningen ha resonerat “vad är det värsta som kan hända?”

JOHANNES GENBERG

Charlie Christensen. Foto Alex Martínez

Av Ellen Ekman
Kolik förlag, 2015
ISBN 9789186509507, 157 sidor

Ni som läste min recension av Lilla Berlin 2: Mina vänner vet att jag inte var så nådig mot den. Anledningen är dess ironiska humor som jag tyckte var tjatig. Denna volym kretsar kring ganska mycket samma saker som tidigare: självupptagna unga vuxna från medelklassen med lyxproblem. Samt en gnutta kritik mot rasismen och antifeminismen.

Till skillnad från förra volymen tycker jag nummer tre är lite vassare och lite mer relevant. Jag kände mig inte uttråkad av att läsa den, även om humorn är så gott som densamma. Jag skulle kanske skratta igenkännande om jag också hade inläggning av gurkor som hobby, ville lära 18-åringar att dricka årgångsvin istället för systembolagets billigaste lådvin, eller får ångest om jag inte tar med ett långkok till jobbet för att imponera på arbetskamraterna. Men det gör jag ju inte så det begränsas mest till ett sporadiskt fniss.

Min längtan efter en proggvår inom den svenska politiska humorserievärlden fortsätter. En som vågar stå för något och läxa upp läsaren och inte bara ställa sig på tryggt avstånd och peka finger på folk som har svårt att leva upp till sina egna satta krav.

JOHANNES GENBERG

Av Enrique Fernandez
Ordbilder förlag, 2015
ISBN 9789185269389, 48 sidor

Den maktfullkomlige och enormt mäktige kejsaren Kobra planerar att en gång för alla krossa de sista som står emot honom. Men hans planer grusas delvis av hans forne allierade och mästertjuven Irvi, som tillsammans med mästerskådespelaren Maluuk planerar kejsarens fall.

Kobra vill imponera på sina fiender med en spektakulär maktuppvisning, och anlitar en utländsk krutexpert att skapa världens största kanon. Vad Kobra inte vet är att experten utnyttjar kejsaren för att få tag på förstklassigt krut för sina egna ändamål.

Denna tusen-och-en-natt-inspirerade historia må ha enbart 48 sidor, men de är späckade med både vackert tecknade bilder och poetiskt skriven text, vilket tar ett tag att plöja igenom. Jag gillade att läsa dessa två volymer väldigt mycket, även om jag tyckte slutet var en smula tamt. Men det är en ganska liten kritik jämfört med hur välgjort det är i övrigt. Detta är en saga av gammalt snitt i modernt seriestuk. Det är trots sina fåtaliga sidor värt varenda krona.

JOHANNES GENBERG

Av Hisae Iwaoka
Ordbilder förlag, 2015
ISBN 9789185269396, 211 sidor

I Hoshigahara finns en stor privat skog vanligt folk gärna undviker. Inte så märkligt kanske då den bebos av alla möjliga andar. Bland andarna hittar vi Soichi, som en gång i tiden bodde i en liten stuga i skogen. Nu är han mer eller mindre en ande själv som inte kan lämna skogen. Soichi är inte helt säker själv vad han är, men han drivs av en stark vilja att ta hand som skogen.

I denna näst sista volym anklagas Soichi för att ha startat den förödande skogsbranden, samtidigt som vindanden Shinakos frånvaro har gjort skogen för kall för att kunna hysa liv. Dessutom början Soichis lillebror Koji, som är nuvarande ägare av skogen, misstänka att det är något i skogen han borde se.

Aomanjuskogen är en väldigt japansk manga både i fråga om form och innehåll. Idén om att andar bebor varje föremål är främmande för västerländsk publik, men så etablerat i japansk mytologi att den inte behöver förklaras. Så det görs den inte. Man kan dock kompensera för de missade kulturreferenserna med en stor skopa fantasi istället.

Detta är helt klart en manga som riktar sig till den naturspirituellt intresserade läsaren, eller den som är intresserad av österländsk mytologi. Det är det mystiska och eftertänksamma som är i fokus här, så den som förväntar sig ett fartfyllt äventyr bör leta vidare.

JOHANNES GENBERG

Av Jakob Nilsson
Kartago förlag, 2015
ISBN 9789175150758, 94 sidor

Året är 1962 och den berömde fotografen och amatördetektiven Harry Friberg besöker Sturebadet i Stockholm när en tatuerad badgäst plötsligt faller ner genom glastaken framför honom. Snart kretsar utredningen kring fyra kvinnor och en fransk nationalist som alla av någon anledning har med varandra att göra.

Detta är den tredje Stieg Trenter-romanen som Jakob Nilsson gjort en serieversion av. Den så kallade Tintin-stilen fungerar utmärkt då den gammalmodiga stilen förstärker känslan av ett nu bortglömt Sverige. Däremot är jag osäker vem som egentligen serien är riktad till. En ny, ung publik? Eller halvgamla stötar som nästan minns tiden den begav sig? Jag tror inte Nilsson egentligen tänkt på det utan gjort denna serialisering av personligt intresse. Det är troligen inget kommersiellt smart val, men ett man kan respektera.

Personligen gillar jag Stockholmsporträttet mycket mer än själva storyn. Det händer mycket hela tiden och det är inte lätt att hänga med. När mördaren till slut avslöjas kände jag bara ett stort “jaha?” Jag har inte läst orginalet så det är möjligt att Nilsson följt Trenter slaviskt, men jag tror storyn hade mått bra av att låta läsaren få en chans att kunna lista ut vem mördaren är själv.

JOHANNES GENBERG

Jacob Nilsson. Foto Gabriel Liljevall

Red: Germund von Wowern
Red för originaltidningarna Lasse O’Månsson
Egmont Publishing, 2014
ISBN 978-91-7404-835-2, 162 sidor

Fanns det något mer representativt för den popifierade motkulturen än tidningen MAD i 60-talets Amerika? Det var en tidning som gjorde narr av allt som välfärds-Amerika stod för. Den förlöjligade populärkulturen och hängav sig till humor som var både politisk och nonsens på samma gång. Dum humor på ett smart sätt och smart humor på ett dumt sätt. Helt utan att be om ursäkt eller vilja att behaga alla. Detta gjorde tidningen till en ikon av sin tid, och den utges än idag.

Sverige och USA var inte så olika varandra i början av 60-talet. Demokraterna ville göra välfärden tillgängligt för alla och välbetalda jobb fanns det gott om, precis som i socialdemokraternas Sverige. Och precis som i USA började folk i Sverige tröttna på att politiker skulle diktera vad folk hade för sig. Förändringens vindar var på gång, även om den inte blivit till full storm än. Lasse O’Månsson (bilden nedan tv) var vid denna tid en humorrebell som inte sällan gjorde folk upprörda med sina elaka skämt (“man går in i en djuraffär och frågar hur stora pingviner blir. När han inser att de inte blir så stora utbrister han ’fan, då var det en nunna jag körde över’”). Han hade både före och efter MAD gett ut flera humortidningar, men bara MAD blev en framgång.

Jag är förstås för ung för att komma ihåg hur Svenska MAD upplevdes vid denna tid, men jag minns den från slutet av sin publikation 1993. Den var då, precis som 1961, full med tät text och hade referenser jag inte förstod. I slutändan läste jag mest X och Y eller Don Martin: den lättsmälta dumhumorns mästare. Det mesta förblev oläst då det inte var så intressant för mig. Det var ändå inte jag som betalade för tidningarna. Om jag var tvungen att köpa en tidning för egna pengar fanns det gott om roligare alternativ.

MAD tillhör svensk seriehistoria, men den känns lite som Tintin i Kongo: något som helt enkelt inte fungerar med dagens publik. För även om den här sortens humor har överlevt årtiondena har den också förfinats och anpassats till en föränderlig publik medan MAD mest har stannat kvar i 60-talet. Det som var nytt och befriande då känns inte ens nostalgiskt idag, utan bara mossigt. I alla fall för mig som bara upplevde tidningen under sin svanesång.

JOHANNES GENBERG

Av KJELL E GENBERG har inspirerats av Bokmässan till denna novell.

Det var i dag han skulle dö!

Fast när jag kom fram var jag så ohyggligt trött att tvivlen på att det skulle gå att genomföra började dunka i skallen. Tröttheten berodde på att jag hade liftat från Stockholm till Göteborg och inte hade det gått särskilt bra heller. Jag kan förstå de bilister som undviker att ta upp en bleksiktig, lätt skäggstubbig man i säckiga kläder. De övriga var jag enbart tacksam emot.

Jag betraktade alla fräscha och nytra människor som befolkade trottoarerna intill mässbyggnaden. De flesta såg ut som om de sovit gott under natten, men där fanns också några få som hade lika röda ögon som jag. Det var troligen författare och förläggare som rumlat om i förväntan inför den stora folkfest som Bok- och Biblioteksmässan påstås vara.

I hägn av en reklamtavla fumlade jag fram min plånbok. Dess fack innehöll inga kreditkort eller ens den sortens sagobok som kallas checkhäfte. Där fanns bara några ynka sedlar.

Eftersom magen sved korsade jag den stora gatan och klev in i ett kafé. Medan jag långsamt tuggade i mig två ostsmörgåsar, tillsammans med ett stort glas mjölk och kaffe där påtår ingick i priset, såg jag genom fönstret hur kön växte vid mässans ingång.

Den vägen ville jag inte ta. Men det skulle inte bli särskilt bekymmersamt att komma in. I min eländiga klädsel och med mitt glåmiga utseende fanns blott en tänkbar dörr att välja.

***

Ingen höjde så mycket som ett ögonbryn när jag några minuter senare kom in i pressrummet, där tredje statsmaktens kulturbärare botaniserade bland pressreleaser och wienerbröd.

Där fann jag utställarförteckningen. Sedan var det lätt att hitta rätt.

Han hade skaffat sig en bra plats i ett hörn i närheten av de stora förlagen, vars publikdragande namn och jippon garanterade stor förbiströmning. Jag måste motvilligt ge honom en eloge. Montern var verkligen iögonenfallande, närmast spektakulär med den stora plastdocka som föreställde Frankensteins Monster. Den stod alldeles vid monteringången och höll upp skylten med firmanamnet: Skräckförlaget.

Ett sinnrikt uppsatt metallnät med dödsmasker i gips, varvade med färggranna bokomslag, var också något som drog blickarna till sig.

En bok exponerades mer än alla andra. När jag såg den försvann plötsligt all trötthet. Det flödade en våg av adrenalin genom kroppen och jag kände hur jag började andas häftigt och stötvis. Det krävdes ansträngning att bli normal igen, åtminstone så att jag verkade normal på ytan.

***

Det var en till formatet stor bok − inte folio men näst intill − och dödskallen på omslaget glänste som guld. Många av dem som passerade i gånghörnet hajade till och stannade upp för att titta närmare på det påkostade verket. En del åskådare kände säkert till boken redan, för både radio, tidningar och teve hade uppmärksammat den.

Eftersom jag skrivit boken borde jag känna mig både stolt och belåten.

Men ett litet fel på omslaget gjorde att stoltheten och lyckan ersatts av en helt annan känsla.

Författarnamnet var fel.

På den granna pärmen stod inte mitt namn utan ett helt annat. Ingen pseudonym, utan förläggarens namn.
Skräckförlagets ägare hade stulit mitt verk, rånat mig på fyra års arbete.

Det är klart att jag själv var mycket dum när jag gick till honom med manuskriptet och gav honom det utan kvitto. Jag bad honom att vara mycket aktsam om papperen eftersom jag inte tagit någon kopia. Medan vi satt och pratade över varsin kopp kaffe i förlagets konferensrum ställde han försåtliga frågor (fast det begrep jag inte då) och fick på så sätt veta att jag arbetat med boken i största hemlighet. Det skulle bli en överraskning för många när den kom ut. Den misslyckade hade till sist lyckats!

Så kom boken ut − och jag blev överraskad.

Förläggaren skrattade ut mig när jag i vredesmod besökte honom. Dessutom − och det var han noga med att påpeka − hade han gott rykte i branschen medan jag nog kunde räknas som en nolla i alla branscher.

***

Vid sidan av böcker, plastmonster och dödsmasker var montern tom. Jag stod och undrade över var den onde fanns när han plötsligt kom ut genom dörren till ett rum i utrymmets innersta hörn. Han bar på en trave litteratur och började sortera in böckerna i olika skyltställ. Han var så upptagen med detta att han inte upptäckte mig när jag smög in mellan monterhyllorna och in i det lilla bakrummet.

Där fanns ett bord med perstorpsplatta, fyra enkla stolar och några hyllor på konsoler som skruvats fast i en vägg. Större delen av golvytan var belamrad med bruna pappkartonger som tydligen innehöll böcker och reklambroschyrer. I en öppnad kartong vid väggen stod mängder av sprayburkar av den sort som är så populära hos klottrare. Där fanns både klarlack och olika färger.

Mellan kaffebryggaren och askfatet på bordet låg ett datorskrivet pappersark. Jag blev alldeles stum när jag såg siffrorna. Visst hade jag begripit att han lurat mig på mycket pengar vid sidan av att han stulit den berömmelse jag så väl förtjänade, men jag hade aldrig kunnat ana att det handlade om så stora summor.

Adrenalinet började pumpa igen och när jag hörde hans steg närma sig tog jag fram kniven som hela resan funnits gömd innanför jackan.

Jag tryckte mig mot väggen när han kom in och han såg mig inte ens. Han tog av kavajen och slängde den vårdslöst över stolskarmen. Sedan började han plocka upp fler böcker ur den öppna kartongen.

Jag bet mig i läppen så hårt att tårarna kom och skymde sikten för en kort sekund. I mina fantasier hade detta varit ett härligt ögonblick, endast fyllt av rättfärdig njutning. Nu hade jag byxångest där jag stod med kniven höjd och hans ryggtavla inom räckhåll.

− Jag har kommit! kraxade jag och trots att jag nästan viskade brast rösten. Jag har kommit för att ta ut både förskott och royalty!

Han rätade hastigt på sig. Några böcker föll ner på golvet. Så vred han på huvudet och våra blickar möttes. Först tyckte jag mig se en glimt av skräck hos honom och hela jag fylldes av den tillfredsställelse som funnits i fantasierna. Men så byttes innehållet. Förläggarblicken övergick till att innehålla förakt och överlägsenhet och jag hann se en antydan till ett leende i mungipan.

− Du har inget att ta ut, och det vet du. Jag…

Det var då jag högg.

***

Kniven skar igenom den kritvita, designade skjortan och det gick så lätt, så lätt. När jag så här efteråt försöker erinra mig händelsen är jag inte ens säker på att han skrek.

Jag hade fruktat att det skulle bli en blodig historia, men han blödde faktiskt inte särskilt mycket där han låg över kartongerna.

Det var i detta skede av händelseförloppet allt tagit slut i mina fantasier. Nu hade jag ingen aning om vad som skulle ske. Han var död, det kunde jag konstatera. Puls saknades.

På en av hyllorna stod en flaska portvin, fint märke, fattas bara annat. Jag hällde upp en full pappmugg och satte mig i väntan på att mitt hjärta skulle sluta banka så förtvivlat. Sedan jag tänt en av hans cigarretter började bomullen i huvudet förvandlas tillbaka till hjärna.

Det enklaste hade självklart varit att lämna honom där han låg och bara gå. Men vad vore jag då? En simpel dråpare! Inte en hämnare med en vision om att bli synlig!

Genom dörrspringan kunde jag se ståltrådsnätet med böcker och gipsmasker och hela idén kom bara flygande in i skallen på mig. Det var en oerhört kreativ upplevelse.

Han hade stulit mitt konstverk. Nu skulle jag göra konst av honom!

***

Det låg en sax intill pappmuggarna på hyllan och med den klippte jag upp hans vita skjorta, noga med att inte rubba kniven så att det kom blod. När jag lyft honom lite för att komma åt att lossa slipsen och knäppa upp skjortknapparna, stirrade han på mig med uppspärrade, brustna ögon. Munnen var förvriden i en grimas som kanske härrörde från ett kort ögonblick av smärta.

Snart låg han alldeles naken.

Jag tog en av lackburkarna och sprayade kroppen överallt, tills den glimmade spegelblank i skenet från lysrören över oss. Han torkade faktiskt på en kvart, precis som det stod på burkens etikett, och sedan var han stel och styv som en plastmannekäng.

Han var tung, troligen av vällevnad, men jag lyckades baxa ut kroppen och rigga upp den mot nätet. Penisen stod ståndaktigt ut genom en ståltrådsmaska. På den hängde jag en skylt där det stod:

“Mässpris! Tjugo procent på alla böcker!”

Det hade samlats en hop skolbarn i gången utanför. De tittade intresserat på när jag hämtade en burk med blodröd färg och sprayade en rand från kniven och ner längs ryggen.

− Gud! Han ser äckligt äkta ut! sade en av skolpojkarna när jag tog ett par steg tillbaka för att betrakta mitt verk.

− Ja, inte sant? svarade jag. Men är det inget som fattas?

− I ansiktet i så fall, svarade grabben.

Jag gick ut och ställde mig bredvid skolpojken i gången där det nu hade samlats ännu fler åskådare. Han hade rätt. Min förläggare blev mycket bättre sedan jag gett honom lite grått under ögonen och vid mungiporna. Sedan jag klippt till ett par pappbitar till huggtänder och placerat dem över läpparna hörde jag barnen skratta.

− Dracula! sade någon.

− Stämmer, svarade jag. En alldeles äkta blodsugare!

De imponerade skolbarnen köpte faktiskt några böcker också. De prutade visserligen utöver de tjugo procenten, men ändå.

I kavajen som låg på stolen hittade jag plastbiten som föreställde förläggarens hotellnyckel. Han bodde fint i hotellet som ligger i samma hus som mässan. Eftersom jag började känna av tröttheten igen åkte jag upp till rummet och sov gott ända till morgonen därpå.

***

Klockan åtta kom roomservice upp med en stadig frukost och Göteborgs−Posten. Färgbilden på första sidan fick mig att bli riktigt klarvaken. Bildtexten talade om att vissa monterinnehavare på mässan verkligen arbetat hårt för att få sina alster uppmärksammade.

Detta var mitt andra konstverk som saknade rätt signatur och grämelsen återkom.

Jag tog tåget tillbaka till Stockholm. Det hade jag råd med eftersom förläggaren också haft en plånbok i kavajen.
Det var på väg hem som jag räknade ut hur jag skulle göra för att bli erkänd som den konstnär jag är.

Alla måste få veta vad jag åstadkommit, på gott och på ont! Hemma i rummet på Söder ringde jag några samtal, berättade om en finfin novell jag tänkte skriva och fick den faktiskt såld. Fast givetvis till underpris, annat är inte att tänka på. Sedan jag lagt på luren satte jag ett tomt, vitt papper i maskinen och började hamra på tangenterna:

FRANKENSTEINS MONTER

Det var i dag han skulle dö …

Bertil Falk. Foto Ahrvid Engholm

Snart, lördagen 3 oktober, genomförs den tolfte och sista upplagan av ”Sveriges minsta bokmässa” hemma hos W-bloggsredaktören och förre Kvällsposten-journalisten Ulf R. Johansson, Södra Förstadsgatan 82 i Malmö. Portarna slås upp kl 16 och de stängs oåterkalleligen kl 20.

Under tiden blir det bokförsäljning av Zen Zats totala utgivning till sensationellt humana priser. Bokmässan ägnas helt Bertil Falks utgivargärning genom åren  – plus prat i kubik om smal förlagslitteratur. Bertil intervjuas om sin utgivning på egna förlaget, som ju faktiskt redan 25-årsjubilerat, men också om andra egna skrivarsatsningar. På gång i Indien är t ex en Bertil Falk-biografi över politikern Feroze Gandhi, som var gift med Indira Gandhi. Bertil rör sig som den gode litteräre globetrottern lätt och ledigt över länders och kontinenters gränser.

Huvudnumret på bokmässan i år är novellegenden Sture Lönnerstrand med samlingen Det hoppande fenomenet Splunknig, en andra och sista bukett pionjärberättelser med tio noveller från 1940-talets Levande Livet och ett företal av John-Henri Holmberg, en av vårt lands kunnigaste både vad beträffar deckare och science fiction.
Levande Livet tillhörde hus- och livorganen i familjen Johanssons hem i Höör på 40–50-talen tillsammans med Lektyr, Se, Rekordmagasinet, Kalle Anka & Co, det avlånga 25-öresmagasinet om kapten Miki m m. Plus att vi också hann storkonsumera världslitteratur som Tvillingdetektiverna, Biggles, Fem-böckerna och annat matnyttigt.

Som vanligt serveras på vår mässa vatten, läsk och ett och annat glas billigt lådvin, chips och annat – så länge lagret varar. Sist till kvarn blir utan.

Det låter dramatiskt med sista bokmässan, men Bertil Falk lägger nu – med ålderns rätt – ner sitt förlag.  Det betyder inte att det inte blir bokmässor framöver, bara att det sker under andra former och på andra ställen.

Av Eli Skriner
Ordfront, 2015
ISBN 9789170378409, Inbunden, 361 sidor

Eli Skriner är en pseudonym. Det enda man vet är att författaren har goda kunskaper om dagens politiska liv och också om mediabranschen. Vad är då lämpligare att skriva där man står, om just politik och media.

Författaren använder sig av en mix av verkliga och fiktiva personer. Många politiker är karaktärer i boken under sina riktiga namn. Framförallt partiledarna, och allra mest Stefan Löfven. Det ger naturligtvis färg åt boken och förklarar varför hen har valt att skriva under pseudonym. Igenkännande i en politisk skildring gör att man nästan är villig att tro på allt som skrivs. Det känns autentiskt.

Boken tilldrar sig innan, under och strax efter valet 14 september förra året. Det politiska läget är instabilt. Maktkampen runt regeringsbildningen, budgetar och politiskt kompromissande tar upp en stor del av boken och är också dess mest intressanta del. Som läsare kan man inte undgå att fundera på vad som är sant och inte.

Två unga politiker, en från folkpartiet och en från socialdemokraterna, blir ivägskickade på en Finlandsfärja för att förhandla om förutsättningar för blocköverskridande samarbete. Men dramatiska händelser sätter stopp för detta.

Monika från SVT Värmland har ett vikariat i Stockholm. Hon får ett uppdrag att fotografera och skildra ett romskt läger som brunnit ner. En man avlider, men polisen är ovillig att utreda. Monika vill gå vidare. Hon blir på det viset bokens huvudperson, tillsammans med politikerna.

De två parallella kriminalhistorierna som finns i boken är inte så djupt skildrade, men har ändå stor betydelse för intrigen. Det politiska maktspelet är mer detaljerat beskrivet, även om man kunde ha önskat sig ännu mer där också. Hur långt kan man kompromissa och vad kan man sträcka sig till att göra för få sitta på en stol där man får bestämma? Det är mer spännande att läsa om det, än om de mordgåtor som ändå gör detta till en thriller.

NISSE SCHERMAN

Av Ulf Broberg
ARX Förlag, 2015
ISBN 9789187043567, inbunden, 214 sidor

Ulf Broberg har blivit mest uppmärksammad när han har gjort som många andra svenska kriminalromanförfattare, skrivit i par med någon annan. Tillsammans med polisen Peter Lundström har han skrivit sju actionfyllda thrillers huvudsakligen lokaliserade i Uppsala. Tillsammans med Leif Ericksson skrev han den rosade dramadokumentären om Fadime Sahindal, Du ska dö.

Det är inte hans första egna bok, men den första polisromanen. Uppsala är fortfarande huvudort, men hjälten Kenneth Klintman beger sig också ut i landet för att jaga bovar. Han kallas internt för Clint, och det inte bara för hans efternamn. Han är en hårding, bangar inte för något. När han blivit skjuten, och borde vara sjukskriven, stapplar han ändå ut från sjukhuset och fortsätter bovjakten.

Boken börjar med ett att en man begår självmord. När polisen finner honom i sin bil hittar de också ett kuvert. Det är adresserat till f d spaningsledaren i Palmegruppen Stig Edqvist. Innehållet är minst sagt sensationellt. En ny teori om mordet på statsministern. Sveriges mest hemliga organisationer reagerar, mäktiga krafter kommer i rörelse. Det gör det ytterligt svårt för Klintman och hans partner Lisa Norén att agera. Är de på väg att lösa brottet eller är de också en bricka i ett spel de inte kan kontrollera.

Ulf Broberg har en bakgrund på Radio Uppland och Sveriges Radio där han har arbetat främst med kriminaljournalistik. Den stora erfarenhet av polisernas arbete som han har skaffat sig har han stor nytta av här. Egentligen är det bokens kärna: en beskrivning av riktigt polisarbete. Procedurer och den interna jargongen känns äkta. Men naturligtvis måste man ändå tillrättalägga lite här och där för att det ska bli en intressant och spännande bok. Läsaren får ändå ett autentiskt intryck, även om upplösningen är väl dramatisk för att kännas trovärdig.

Att boken inte är tegelstenstjock är befriande. Den har ungefär samma omfång som Sjöwall–Wahlöös första böcker. Sympatiskt. Man behöver inte breda ut sig mer än nödvändigt, och här finns inte i egentlig mening någon parallellhistoria. Då räknar jag bort de mer känslo- och familjerelaterade delarna av boken. Där är trovärdigheten lägre och det känns lite krystat.

Den som vill läsa en polisroman om polisarbete, med ganska mycket spänning och lite politik hittar nog en favorit här. De böcker i genren som finns är, med några få undantag, mycket långt ifrån verkligheten.

NISSE SCHERMAN

Av Cecilia Lindblad
Hoi Förlag, 2015
ISBN 9789175579856, inbunden, 210 sidor

Ännu en debutant ser dagens ljus. Cecilia Lindblad är ekonom i grunden och har tänkt skriva en serie böcker om polisen Monica Blom i Vellinge. Ytterligare en av Sveriges mindre orter får därmed sin egen polishjälte.

Huvudpersonen har tjänstgjort i Linköping, men har av personliga skäl tvingats söka sig därifrån. Hon får jobb i skånska Vellinge, i sina barndomstrakter. Naturligtvis är det många minnen som då kommer upp till ytan, på gott och ont.

På stranden i Skanör, i en badhytt, hittas en man död. Fler våldsdåd inträffar. Poliserna i Vellinge får fullt upp. Monica och hennes arbetspartner Fredrik tvingas arbeta hårt för att hitta lösningen.

Författaren har, som så många andra, låtit händelser i det förflutna påverka intrigen. Det gör hon på ett intressant sätt. Handlingen är också fylld av relationsrelaterade frågeställningar och har också en intressant bihandling om en anorektisk flicka. Naturligtvis lämnas det frågetecken vid bokens slut. Det ska ju bli en serie.

Intrigen är väl konstruerad, men alla händelser och konsekvenser hänger inte riktigt ihop. Det hade behövts ett bättre redaktörsarbete för att skapa trovärdighet i handlingens vändningar. Man kan också önska sig en djupare gestaltning av bokens karaktärer. Jag blir nyfiken på dem, men min nyfikenhet stillas inte.

Det som är bokens styrka är skildringarna av lokalbefolkningen. Två kufiska fiskhandlare, några småkriminella t ex. Det vill jag läsa mer av. Jag vill också verkligen veta hur det ska gå för Monica Blom, hennes arbetskamrater och vänner. Det hoppas jag att få läsa om i en lite mer genomarbetad bok.

NISSE SCHERMAN

Av Göran Greider
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-91-0-013860-8, 300 sidor

Åren efter mitten av 60-talet hade Joel Hägglund alias Joe Hill fått en renässans, närmast att jämföra med en ny storhetstid. Fred Åkerström sjöng några av hans sånger på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen som i den tidens politiska klimat nådde många lyssnare, Monika Nielsen hade Hill på repertoaren under socialdemokraternas valturné och Enn Kokk samlade alla hans kända sånger, både på svenska och engelska, i en bok. Svensk TV visade filmen Mannen som aldrig dog och Riksteatern åkte land och rike kring med en pjäs om Joe Hill. Dåvarande deckardrottningen Kerstin Ekman skrev boken Menedarna som alluderar på Hills liv och död och Bo Widerberg gjorde filmen Joe Hill.

Man kunde inte undgå att påverkas. När jag började skriva en långserie om en svensk som hamnade i Amerika och blev revolverman hette han Hellgren innan han bytte namn till Hill, Kid Hill, eftersom Helvetesgrön knappast var ett godtagbart amerikanskt namn. Bossarna på förlaget gillade inte namnet utan bestämde att han skulle döpas om till Ben Hogan efter en golfmiljonär från USA. Det kom han att heta i 56 böcker, men i första bokens första tryckning dyker emellertid denne Hill upp och avfyrar ett skott innan han drar sig tillbaka för gott. Precis som Joe Hill och många andra lämnar han Sverige via Joel Hägglunds hemstad Gävle.

Joe Hill kom att bli förkämpe för den amerikanska fackliga organisationen IWW, Industrial Workers of the World, och känd för sina ofta satiriska sånger som häcklar kyrkan och kapitalet. IWW var inte populärt hos etablissemanget som ofta satte in polis mot strejkande eller demonstrerande arbetare. Det finns många som menar att det var därför de politiska påtryckningarna för att få Joe Hill avrättad för ett brott med många frågetecken.

Det var strax före klockan 22 den 10 januari 1914 som två maskerade män trängde sig in i en slakteributik i Salt Lake City, Utah. Affärsinnehavaren John G. Morrison och han son Arling dödades av pistolskott medan yngste sonen, 13-årige Merlin, som befunnit sig i en annan del av butiken, överlevde. Polisen grep två män efter en eldstrid och dessa visade sig vara efterlysta för rån. Att Hill kom upp på radarn berodde på att han sökt läkarhjälp för en skottskada. Han hävdade att han skjutits under ett gräl om en kvinna, men vägrade uppge hennes namn. När läkaren läst om brottet i tidningen hörde han av sig till polisen och berättade om skottsåret och att Hill haft en pistol och en taxichaufför uppgav att Hill fått honom att stanna på en mörk plats, troligen för att gömma det vapen som aldrig hittades.

När Hill skulle gripas tyckte en polis att han sträckte sig efter något och avlossade ett skott som sårade Joes hand. Polisen hittade också en scarf som de ansåg hade anknytning till dubbelmordet. Det skulle dröja ett tag innan myndigheterna begrep att det var den kände protestsångaren och diktaren som gripits.

Rättegången varade mellan 17 och 28 juni och Hill försvarade sin själv eftersom han inte hade råd med advokat. Åklagaren hävdade rånmord och byggde sin sak på vittnesmål. Hill påstod sig inte känna till saken och därför inte hade mycket att säga. Han vägrade dessutom att vittna om det svartsjukedrama som orsakat hans skottsår. Myndigheterna krävde och fick dödsstraff.

Det genomfördes 19 november 1915, alltså för ganska precis 100 år sedan, genom arkebusering, trots vädjanden om nåd från många, bland andra både kung Gustav V och USA:s president Woodrow Wilson. Begravningsceremonin i Salt Lake City blev kort och sedan skickades kans kista till Chicago där tusentals människor under tal och sång följde den till kyrkogården Graceland Cemetery. Kroppen kremerades sedan och hans aska spreds på många ställen runt världen.

Efter döden började människan Joel Hägglund/Joe Hill mytifieras. Detta kan nog återfinnas på omslaget till Göran Greiders bok Städerna som minns Joe Hill. Hans ansikte på framsidan påminner om det mugshot som polisen tog när han greps – den verklige mannen – medan baksidans undanglidande bild (tv) visar någonting som förändras. Fast det kan också tolkas annorlunda: den unge okände, sjuklige gävlepojken på baksidan förvandlas till den kraftfulla myten på framsidan.

Det är en användbar myt som Göran Greider mjölkar det mesta ur. Eftersom man inte vet mycket om stora delar av hans liv blir det en mängd förmodligen och kanske i texten. I och för sig gör det inte texten mindre spännande. Greider har skrivit en på sina ställen härlig reseskildring i Joe Hills fotspår. När han sover över i Hägglunds kristna barndomshem, nu syndikalisternas hus, känner han historiens vingslag medan han funderar över hur Joel Emanuel, född den 7 oktober 1879, tog sig till arbetet i hamnen, kanske spelade på sin fiol eller på den orgel fadern reparerat.

Han vandrar i Hills begravningsstad Chicago, där Joel först kallade sig Joseph Hillstrom, och konstaterar att antalet svenskar vid den tiden var fler än i Göteborg. Han menar att det var här huvudpersonen kom i kontakt med Industrial Workers of the World och väcktes i sin avsky mot pampar av alla slag och inte minst mot klassförrädare. Denne arbetarklassens martyr var också en hobo (arbetslös luffare) som tjuvåkte tåg och bodde med andra hobos i manliga läger. Kanske var han bi- eller homosexuell, spekulerar Greider. Det kan vara en anledning till att han aldrig ville vittna om orsaken till sin skottskada.

Greiders försök att komma sin huvudperson inpå livet grusas lite då och då. I början av sitt liv var han ingen människa som gjorde väsen av sig och sådana förblir anonyma och odokumenterade. Med hjälp av fantasin och de få faktiska uppslag han finner under resans gång lyckas han sammanfoga den greiderska bilden av Joe Hill och samtidigt föra fram egna politiska och etiska åsikter. Han hittar människor att intervjua i Gävle, Chicago, San Pedro – en plats vars beskrivning intresserade mig särskilt eftersom jag som ung sjöman blev tatuerad där – Portland och Salt Lake City (där han begrundar platsen där Joe Hill blev gripen). Och han har tydligen läst allt som skrivits om Joe Hill.

Det är en intressant men något upprepande biografisk, lätt romantisk, emellanåt självbiografisk bok från Göran Greiders penna. Det han lyckas mest övertygande med är att skildra tidsandan, både i Gävle och i de olika amerikanska städerna, från ett underdog-perspektiv.

Göran Greider, född 1959 och uppvuxen i Vingåker, är författare och samhällsdebattör. 1981 debuterade han som poet och har gett ut ett flertal diktsamlingar, men även en rad fackböcker. Sedan 1999 är han chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

KJELL E. GENBERG

Göran Greider. Foto Sofia Runarsdotter

Om hur ett nytt spår i Palmeutredningen kan påverka samhället än i dag berättar Ulf Broberg när han talar hos Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord på Scandic Star Hotell i Sollentuna onsdagen den 23 september. Han gör det med utgångspunkt från sin nyutkomna roman Den tredje mannen som börjar med ett mystiskt självmord i en bil där polisen hittar ett brev till Palmeutredningens chef, vilket orsakar en kedja av otäcka händelser, inte minst för berättelsens huvudperson, den luttrade kriminalpolisen Kenneth Klintman.

Ulf Broberg är författare och frilansjournalist med ett tiotal böcker bakom sig. Han har en lång erfarenhet som radiojournalist på Radio Uppland och senare Sveriges Radios sändningsledning i Stockholm och kan det mesta om polisens arbete.

De som åker pendeltåg bör lämna perrongen via södra utgången.

Föreläsningarna börjar som alltid klockan 19.00.

Biljetter behövs inte längre.

Och så här ser programmet ut för höstterminen:

30 september
Journalisten, författaren och korsordsspecialisten Lena Rainer berättar med utgångspunkt från sin bok Rätt i krysset om korsordets historia och tipsar om hur du klarar konstruktörernas fällor.

7 oktober
Folkkäre Bert-Åke Varg berättar om ett rikt skådespelarliv från Ugglan Helge på taket till längst ner i maskinrummet – och allt däremellan

14 oktober
Författaren Herman Lindqvist berättar om sitt dramatiska liv som utrikeskorrespondent och rapportör från mer än 20 krig i alla världsdelar samt om nåra av de 58 böcker han skrivit.

21 oktober
Deckarakademins senaste medlem Nisse Scherman berättar om svenska deckares utveckling ur en boksamlares synvinkel.

28 oktober
Författaren Lars Ragnar Forssberg berättar om sin biografi över Lennart Hyland under rubriken Legenden och hans tid.

4 november
Författaren Lars Gyllenhaal talar om sin bok Jan och Nordens frihet under rubriken ”Vår konstiga bild av andra världskriget”.

11 november
kommer författaren och chefredaktören Gunilla Kindstrand för att berätta om sitt liv i kulturens tjänst och om pressen på lokalpressen under rubriken Lokaltidningen på sträckbänken

18 november
kommer folkrörelsemannen Johan Flyckt för att redogöra om dessa organisationers sentida famlande. Under rubriken Media och folkrörelser vilsna i en ny tid berättar han kring historia, nutid och möjligheter för framtiden.

25 november
Författaren Richard Nordström som skrivit romanen Miraklet i Ramhäll om människor och omvälvande händelser i en gruvby i Uppland. Han har tidigare utkommit med flera kriminal-romaner.

2 december
Linnékännaren, författaren, fotografen och estradören Hans Odöö gestaltar Carl von Linné på vår höstavslutning.

Av Bodil Mårtensson
Bokfabriken, 2015style=”border: 1px solid black; margin: 3px; float: right;”
ISBN 978-91-76291-28-3, 423 sidor

Bodil Mårtensson har utvecklats betydligt som författare sedan debuten med romanen En chans för mycket 1999, som nominerades till Polonipriset. I den boken introducerades kriminalkommissarien Joakim Hill som sedan fick följa med på skånska brottsliga eskapader i en knappt dussin böcker som blev populära, i synnerhet i Tyskland. Hon har dessutom skrivit spännande böcker för ungdom, lättlästa böcker för LL-förlaget och en rad noveller. Mårtensson har varit medlem i den lilla föreningen Novellmästarna som i fjol firade tioårsjubileum och gav ut tio novellsamlingar där hon medverkar.

Övning ger färdighet, vilket märks i hennes historiska romaner, en genre som hon började ägna sig åt på allvar i och med utgivningen av trilogin om länsman Frans Barkhe 2011 och Blodbokens tid 2014. Kastanjeträdets makt är en fristående fortsättning på denna och utspelar sig ett decennium senare, vid juletid 1355.

Drottning Blanche och kung Magnus jul firas på Kalmar slott men i Stockholm vill man annat än julefrid. Rådsadeln gillar inte att de och kyrkan skall tyngas med ytterligare skatter som skall betala för de södra landskapens införlivande i riket. Upproret är inte långt borta. Kungafientliga planer väntar på att förverkligas. Drottningen förfäras när hon anar att sonen Erik står på fel sida ur hennes synvikel sett.

Mårtensson har åstadkommit en spännande medeltidsmix av kall politik och het kärlek. Liksom i Blodbokens tid blandas fiktiva och autentiska historiska personer och de skildras alla på ett trovärdigt sätt. Det finns mer än en intrigant person i historien och detta utnyttjas av Mårtensson på ett dramaturgiskt skickligt sätt. Man märker att hon studerat sin historia från detta århundrade och kan beskriva maktkamperna som hela tiden driver berättelsen framåt.

Bodil Mårtensson är född 1952 i Karlskrona men sedan sena tonåren bosatt i Skåne, och numera hemmahörande i Rydebäck utanför Helsingborg. Hennes böcker har sålts i mer än 260.000 exemplar enligt förlaget.

INGER STRANDBERG

Bodil Mårtensson. Foto Bengt Alm

Av Mats Strandberg
Norstedts, 2015
ISBN 9789113060309, 476 sidor

En huvudperson i denna bok är själva färjan, en lätt bedagad kryssningsskönhet på väg mellan Stockholm och Åbo. Jag har gedigen erfarenhet av färjor mellan Sverige, Åland och Finland, och är alldeles säkert inte en typisk kryssningspassagerare. Med sommarviste på Åland har vi varit med om många turer och försöker undvika underhållningen (i morgon när vi ska hem till Stockholm har vi tagit hytt för att slippa karaoken).

Visst känner jag igen en del av de resenärer vi får känna i boken, för den är uppbyggd utifrån ett antal passagerare och besättningspersonal.

Mats Strandberg har skrivit för ungdomar, mest känd som ena halvan i duon som skapat Engelsforsserien. Detta är hans vuxendebut, och då har han valt skräckgenren.

För två av passagerarna, mor och son, är vampyrer. Mor är återhållsam, men sonen vill göra alla människor till vampyrer och sätter igång med det. För vi vet ju att den som blir vampyrbiten och får sitt blod utsuget dör men lever upp som vampyr som måste få nytt blod från någon levande. De kallas ”de nyfödda” i boken, och det beskrivs i detalj hur de förvandlas.

Men vitlök, solljus och krucifix hjälper inte som skydd, och man kan faktiskt ta död på vampyrer.

Jag läste boken i portioner eftersom den gick (i förväg) som sommarföljetong i Svenska Dagbladet. Det är en tjock bok, och den tog hela sommaren i tidningen.

Lite för tjock. Dessutom är Mats Strandberg en författare som klarar av att skapa skräckstämning mellan individer, både barn och vuxna, utan vampyrernas hjälp. Jag kan faktiskt sakna att han inte siktade på lite Norén light ombord, med barn som har alkoholiserade föräldrar, med kärlekspar med problem, med avdankad underhållare och kärlekstörstande medelåldringar.

Det skulle, eftersom författaren redan i denna version får med mycket av den varan, kunnat bli en nutidsskräckis av hög kvalitet. Med vampyrer blir det förstås bra mycket blodigare, men inte helt säkert mer skrämmande.

Hoppas han gör ett nytt försök utan övernaturligheter. Det naturliga kan vara väl så skrämmande.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mats Strandberg. Foto Henric