I slutet av augusti 2014 gick en grupp från Sällskapet Deckarvännerna en vandring i Uppsalas kriminella kvarter så som de skildras i deckare. Och några platser med verklighetsanknytning. Guider var LILIAN och KARL G FREDRIKSSON, och här är deras manus. Lätt att följa. Starten är utanför järnvägsstationen, och promenaden slutar vid en restaurang.
Vi kan börja med att vända oss mot vad som en gång var Uppsalas stolta stationshus, fonden på en ståtlig paradgata, men idag efterträtt av ett eländigt missfoster till station (lilla bilden till höger![Nya stationen]()
), som ni just passerat.
Där till vänster ser vi en länga som numera innehåller diverse restauranger, jazzklubbar och sådant. Där låg en gång stationens resegodsexpedition och där sker själva upplösningen av en deckare.
Det är en historia som börjar på Kastellholmen i Stockholm och det är förstås Stieg Trenters Roparen (1954) och det är här den får sin upplösning. Trenter beskriver det så här:
De klev in i en mörk och ödslig lokal, där något lågt och långt glimmade framför fötterna på dem. Det var den plåtskodda disken, och Harry Friberg hjälpte henne över och sedan lotsades de mellan höga hyllrader fyllda av hemlighetsfulla paket, och när de svängde runt ett hörn glimtade det till av ljus i andra ändan av lokalen. Regn tvärstannade.
– Vad är det där – resgodset?
Ciceronen nickade.
– Fast väskan ligger inne på biljettexpeditionen. Den här vägen.
Han förde dem runt närmaste till en dörr i den bruna väggen och ögonblicket därpå steg de in i en starkt upplyst lokal och blinkade mot biljettluckornas glasräcka och de skinande biljettmaskinerna.
En man kom genast emot dem, en gråhårsman med allvarsamma ögon. Han hälsade på Regn och sade:
– Kanske vill ni tala med stationskarln som först upptäckte det.
– Ni gissar alldeles rätt, sa Regn.
Deras vägvisare försvann och gråhårsmannen visade in dem i ett hörn där en väska låg på ett skrivbord, locket stod rätt upp och skymde innehållet för Ann. Det var en halvstor väska, lagom för en weekend-packning, lite kantstött och inte av läder. Poletteringslappen hängde och slokade i handtaget …
![Stationen]()
Uppsala gamla stationshus med resgodsexpeditionen till vänster
I den här väskan finns allt bevismaterial i mordet, och hit kommer nu mördaren för att lösa ut väskan, men blir haffad av de väntande poliserna. Han tar sedan livet av sig i polisbilen, men det är en annan historia.
Men nu kan vi börja vår vandring in mot centrum.
Vi kan väl säga direkt att vår lilla vandring kommer att ske i det akademiska och kyrkliga Uppsala, och det gör att det hela kommer att röra sig mest i historisk tid med den typen av klassiska pusseldeckare. Det är mycket av akademiska problem kring tjänstetillsättningar och sådant.
Eftersom ingen av oss har vandrarkängorna på oss kommer inte att se något av senare tiders förortsbrottslighet, som skildrats av författare som Kjell Eriksson och Ulf Broberg–Peter Lundström.
Vi kan ju stanna till i parken, uppkallad efter den, som det heter, ”hedersmördade” Fadime Sahindal.
![Fadimes plats]()
Fadimes plats, mitt emot Grand Hotel Hörnan
På andra sidan gatan har vi Grand Hotell Hörnan och för de som är intresserade av deckarkuriosa, kan vi berätta att hissen här spelar en roll i en episod i Ruth Rendells Gräshoppan (2000), skriver under pseudonymen ”Barbara Vine”, fast då överflyttad till Sussex Gardens i London.
![Grand Hotel]()
Grand Hotel Hörnan
Ruth Rendell har bott här många gånger, för vi har brukat förlägga hennes där när hon har gästat oss, eftersom vi tycker att det här är det enda hotellet i Uppsala med lite gammaldags atmosfär.
Saken är den att de hade en hiss här förr, en sådan där med grind som måste stängas ordenligt, annars står hissen stilla. Det är ett problem vet vi som har sådan hiss, och det var ett problem också på Hörnan vilket Rendells noterade.
Nå, det här handlar om en ung man som jobbar som portier på ett hotell, och han blir ovän med en gäst som systematiskt åker till sitt rum på fjärde våningen och låter bli att stänga grinden, så han måste gå upp och stänga grinden som trycka ned den. Till slut brister det för honom och han går lös på gästen med en hammare och slår nästan ihjäl honom.
Den här historien började sitt liv som en novell, men kom sedan att bli en episod i en roman.
Om vi kastar en blick åt vänster, så låg i bortre änden av gatan, vid nästa bro, tidigare universitetets Anatomiska Institution, gemenligen kallad ”Asis”. Den spelar en roll i Anna Lihammers nyutkomna Medan mörkret faller, för i institutionens likkällare begås i bokens början ett bestialiskt mord, som vi inte ska beskriva närmare för att inte utsätta er för en spoiler. Men en liten miljöbeskrivning kan vi inte låta bli:
![Asis]()
Längst bort bakom träden ligger det som en gång var Asis.
”Han ligger alltså i det här karet”, sa mannen från Uppsalapolisen och ledde dem fram till ett av karen längst in i rummet.
Det var det enda av karen som hade locket uppfällt. Antagligen var det därifrån den kväljande lukten i rummet kom. När hon tittade ned i karet fick hon stålsätta sig för att inte omedelbart rygga tillbaka. Aldrig hade hon sett något så vidrigt. Aldrig. Likkaret var fyllt till brädden med vätska. Genomskinlig, gråaktig och med slemmiga klumpar som hon inte ville veta vad de bestod av, men tyvärr kunde föreställa sig. I vätskan simmade nakna, gråbleka kroppar.
På andra sidan bron här ser vi den fridsamma katolska kyrkan men här låg fram till 1964 ett gammalt 1800-talshus som främst tjänade som studentbostäder. Det kallades ”Imperfektum” och namnet lär komma sig av att det aldrig blev riktigt färdigt.
![Katolska kyrkan]()
Nu finns här Katolska kyrkan men tidigare huset Imperfektum.
Det här huset spelar en stor roll i Rune Lindströms Döden tar studenten (1948), även känd som film från 1949 under titeln Farlig vår (1949) med ung Karl-Arne Holmsten, ung Åke Grönberg, ung Stig Olin, ung Birger Malmsten och evigt gröna som Julia Caesar och Victor Sjöström. Lyssna till den här beskrivningen:
Vi är fem man i matlaget. Och vi bor allesammans i var sitt rum i det gula, sedan sekler fallfärdiga träruckel, vars namn är Imperfektum. I studentgeneration efter studentgenreration har stadens myndigheter förklarat kåken oduglig som människobyggnad, och bestämt att den skulle rivas. Men den står där alltjämt och vinglar som en vårfirande överliggare i sin gathörna vid Fyrisån. Därav namnet. Men är rucklet odugligt som människoboning, så kan man ju alltid hyra ut rummen åt studenter. Själv tycker jag att det gamla huset har en viss romantik. Det var av den orsaken jag flyttade in där. Rumskyffena har sin alldeles speciella atmosfär, och när nu sitter här vid fönstret vid skrivmaskinen känner jag studentgenerationernas piprök slå emot mig från de grågula tapeterna och kittla mig i näsan.
Inget mord utspelas i huset, men på något underligt sätt förefaller alla inblandade personer bo där, och det är här alla diskussioner kring det mord på en prostituerad flicka som begåtts föras, alla förslag till lösningar dryftas.
Annars är nog egentligen romanens huvudperson själva Uppsalavåren. Handlingen utspelas mellan Valborgsmässoafton och Vårbalen några veckor senare och det är då Uppsala är som bäst: allt slår ut i grönska, Uppsalas speciella fåglar kajorna tjattrar som muntrast.
Nåväl vi fortsätter över bron och ska nu vandra vidare i riktning med slottet som riktmärke, men framför allt universitetsbiblioteket Carolina.
![Slottet]()
Uppsala slott, en gång skådeplats för Sturemorden.
Slottet är ju skådeplatsen för ett av de mest berömda morden i svensk historia: Sturemorden. Men det är ju verkliga mord och här finns ju ingen gåta för det råder ju inga tvivel om vem som begick dem. Mysteriet är ett annat – man vet egendomligt nog vet inte exakt var de begicks. Förmodligen någonstans i numera glömda källarvalv under bastionen Styrbiskop.
Här kan ni också se Gunillaklockan som ringer 150 slag klockan 6 och klockan 21. Förr i världen var det manuell ringning och ett populärt nöje bland studenter var att busringa.
![Gunillaklockan]()
Gunillaklockan och bastionen Styrbiskop där möjligen sturarna finns begravda.
Men en morgon är klockan tyst.
Det är i Rune Lindströms nyssnämnda Döden tar studenten. Antikhandlaren Bladh, den mördades hyresvärd, som extraknäcker som både procentare och ringare, påträffas strypt under klockan.
Men här har vi självaste universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Eftersom väldigt många Uppsaladeckare utspelas i akademiska kretsar är det klart att Carolina spelar en stor roll, men mest som en allmän miljöbakgrund. Men saker händer även här.
![Carolina]()
Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket med Silverbibeln.
Jag tågade genom entrén in på låneexpeditionen och fick min bok. Sen fortsatte jag in i stora läsesalen eftersom jag skulle kontrollera en sak i referensbiblioteket. /…/ När jag slagit en stund i böckerna utan att hitta det jag behövde utan att hitta det jag letade efter behövde jag gå på muggen. Toaletten låg en trappa nere. Jag tog min bok och gick in i norra läsesalen och nerför spiraltrappan. Jag ryckte upp den grå dörren till herrtoaletten och blev stående alldeles stilla. Jag blev alldeles kall över hela kroppen. Jag såg en syn som jag knappast hade väntat mig, i varje fall inte så här tidigt på morgonen. På golvet satt Märta Hofstaedter. Hon var så död som en människa gärna kan bli.
Det här utspelas i Den farliga kunskapen (1965) av ”Bob Alman” (Lars Lambert, då student, sedermera filmare och på senare år författare till en rad förstklassiga böcker om Uppsalas arkitektur och liknande ämnen, och docent Robert Bohman, sedermera professor i straffrätt). Bakgrunden är kampen om en professur; en av kandidaterna faller ihop förgiftad, dessutom den som förordats till tjänsten. Senare utspelas ännu ett mord, och liket påträffas, som sagt, på ett lite originellt ställe.
Den som tycker om att vallfärda till litterära mordplatser göre sig dock icke besvär: toaletten är flyttad till annan plats i huset.
En av Carolinas absoluta dyrgripar är ju Silverbibeln, biskop Wulfilas verk från 300-talet; skrivet på gotiska med silverbläck på purpurfärgat pergament. Ett par blad finns utställda i utställningshallen, resten väl gömda i bibliotekets källarvalv.
I Göran Tunströms Tjuven (1986) är det en ung man som blir besatt av boken, både av dess ursprung i det medeltida Ravenna och av boken som fenomen och stjäl den.
Man kan notera att stölden kom att efterapas 1995 då bladen i utställningshallen stals, men påträffades ett par veckor senare i en förvaringsbox på Stockholms central. Det här ju inget tjuvgods som man direkt går och kränger på Plattan.
Men den förmodligen märkligaste kriminella händelsen i Carolinas historia är nog när självaste Fantomen, ”Den vandrande vålnaden”, vid två tillfällen tvingas ingripa här. Det här sker i avsnittet ”Mysteriet med demonens avbild” i Fantomen nummer 10/1995.
Det sker först 1932, sedan 1995. Vid båda tillfällena har det handlat om att till djungeln återföra en statyett av en demon som förts till Uppsala av arkeologer från staden. Varför den skulle ha hamnat på Carolina är lite oklart, biblioteket har ju ingenting med arkeologi att göra. När demonen tagits från sin rätta plats har i alla fall djävulska krafter släppts loss och endast Fantomen kan ställa allt till rätta.
Men i seriemagasinet kan man alltså se Den vandrande vålnaden promenera nedför Carolinabacken och genom Skytteanska valvet.
Nu promenerar vi ner genom Odinslund mot Domkyrkan som har varit skådeplatsen för några deckare.
![Domkyrkan]()
Domkyrkan, plats för flera brott.
En är kriminalinspektören Per-Arne Gustafssons Vasastenen (1969) som handlar om att byta ut juvelerna i Gustav Vasas kröningskrona och försvinna med de riktiga. Men detta fördunklas för läsaren av häpnad över författarens uppfattning om det akademiska livet i Uppsala. Här finns hela baletten med Valborgsfirande, festande på Flustret, bad i Svandammen – men det är svårt att förena detta med Uppsala som det såg ut då boken skrevs, mitt i studentrevoltens dagar med demonstrationer och dubbelmaoister och allt.
En annan är pseudonymen ”Natanael Frids” (Jan-Arvid Hellström, sedermera biskop i Växjö) Pastorn och mordet på ärkebiskopen (1981)
Den är en parodi (eller pastisch) på Frederick Forsyths Schakalen, där den lejde lönnmördaren ”Jaguaren” med ett gevär dolt i en kollekthov ska skjuta självaste ärkebiskopen, lejd av högkyrkliga kretsar. Noggrann som han är har han lärt sig alla detaljer i den svenska högmässoritualet med hjälp av en psalmbok där gudstjänstordningen finns avtryckt. Men vad han inte vet är att ”regianvisningarna” där inte är absoluta. Han tror att ärkebiskopen ska läsa allmänna kyrkobönen stående, vänd mot altaret:
När allmänna kyrkobönen började tryckte Jaguaren mjukt, nästan smeksamt av skottet. I samma ögonblick föll ärkebiskopen (och direktor Martling) på knä. Skottet träffade det gulbruna vattenglaset på altaret, som sprang i tusen bitar. Ärkebiskopen och direktorn överhöljdes med dricksvatten.
Det nya gudstjänstritualet hade räddat livet på ärkebiskopen.
Ytterligare en annan som utspelas kring Domkyrkan är ”John Alvas” (Bo S. Säfström, domkyrkokaplan, sedermera chef för Stadsmissionen i Stockholm) Dödlig kunskap (1992). Det är en lite underlig historia om en exilrysk terrororganisation som har hemliga möten i bortglömda valv under kyrkans golv.
Och lyssna till den här inledningen till en bok:
Smällen hördes över hela staden. Det dova, dånande ljudet fortplantades över slätten i en utdragen krevad. När tryckvågen planat ut följde en ödslig, ruvande tystnad.
Det är radioreporterns Robert Thorén som vaknar i gryningen av en enorm smäll. Han vet inte vad det är, utan kastar på sig kläderna och kastar sig i bilen och kör ned på stan. Det här utspelas i Mårten Nilssons Reportern (2002). Och vad som hänt är att domkyrkan – eller i alla fall stora delar av den – sprängts i luften.
Belysningen på platsen var fortfarande dålig, en enda strålkastare hade monterats upp. I halvmörkret kunde han något så när urskilja förödelsen. Han kunde se det jättelika hålet där väggar och huvudingång hade funnits.
Palestinska terrorister utpekas, men huvudpersonen – i likhet med Mårten Nilsson själv radioreporter – privatspanar och hittar andra infallsvinklar.
Här passerar vi nu Värmlands nation som spelar en roll i Sven G. Svenssons Mord och lärda mödor (1967), där författaren ger en speciell vinkling till det här med det akademiska livet. Den inleds med en dramatisk disputation kring en avhandling om mordet på Gustav III, full av akademisk elakhet. Språkröret i boken säger:
![Värmlands nation]()
Värmlands nation med akademiska intriger.
Elakhet är en väsentlig ingrediens i i den akademiska snobbismen överhuvudtaget. Och vad den historiska disciplinen beträffar var det ju otänkbart att göra karriär om man inte hade förmågan att glädjas åt andras malörer och ge uttryck åt denna glädje i en tillräckligt bitsk och cynisk replik.
Än mer dramatiskt blir det vid doktorsmiddagen här på Värmlands nation då en av de inblandade blir skjuten med hagelbössa – drastiskt även för att vara i Uppsalas akademiska liv.
![Skytteanum]()
Skytteanum, gammalt hus men plats för sentida deckarmord.
Skytteanum som vi här kommer till är ett fint gammalt 1600-talshus med medeltida bitar, och är bostad för professorn i statskunskap. Här börjar pseudonymen (inte avslöjad) ”Minna Edlings” Dödligt giftig (1990) med att en kvinna faller ut genom ett fönster och slår ihjäl sig. Även om också den här deckaren tar sin avstamp i det akademiska livet, så är den för sin tid lite originell genom att den faktiskt erkänner existensen av förorter i Uppsala.
Vi vandrar vidare till Gamla Torget. Här sker upplösningen av Ruth Rendells Syndafallet (2000). Den är oss speciellt kär eftersom den är dedicerad till oss.
![Gamla Torget]()
Gamla Torget, här vandrade kommissarie Wexford.
Kommissarie Wexford på jakt efter en mördare kommer här till Uppsala och bor på Hotell Linné, där Ruth Rendell själv har bott. Upplösningen sker, som sagt, i ett hus vid Gamla Torget, och Wexford vandrar längs Fyrisån och dess ”iskalla och mörkblå små vågor som tumlade fram mot bron och sedan nästa bro och nästa”, innan han når det ”ockragula trevåningshuset med vanliga, enkla fönster och praktiska fönsterluckor i en vanlig enkel fasad.”
När han kommer in noterar han att det i bokhyllorna fanns flera böcker med bilder av en svanslös katt på omslaget. Man kan notera att Ruth Rendell är kvartsdanska och kan svenska någorlunda och faktiskt är medlem i Sällskapet Pelle Svanslös vänner. Nåväl Wexford får tag i sin man och far tillbaka.
Så länge Gamla Gillet vid Fyristorg var restaurang och inte som idag herrekipering var det väl få gäster, i alla fall av lite äldre årgång, som kunde passera trappavsatsen framför ingången till själva restaurangen utan att känna en rysning av vällustig fasa över hur det ”Sydowska mordet” här fick sin upplösning. Det här var en tragedi som inleddes i Stockholm och fick sin makabra upplösning i Uppsala.
![Fyristorg]()
Gamla Gillet vid Fyristorg, numera herrekipering.
På eftermiddagen den 7 mars 1932 påträffades häradshövding Hjalmar von Sydow, en aktad samhällets stöttepelare, mördad i sin våning på Norr Mälarstrand i Stockholm, ihjälslagen med detektivromanens klassiska ”trubbiga föremål”, och samma öde hade drabbat två tjänarinnor.
Misstankarna riktades omedelbart mot den dödes son, den 24-årige Fredrik von Sydow. Fredrik hade galant farit i hyrbil till Uppsala tillsammans med hustrun Ingun. Efter försök på Stadshotellet och Gillet fick de till slut ett hotellrum på Grand Hotel Hörnan. Efter att ha klätt om återvände de till Gillet där Fredrik hade beställt bord i restaurangen och dessutom beställt in en storslagen middag med ostron och champagne och en stor bukett rosor som bordsdekoration. Vid halv tio-tiden kom emellertid portieren och anmälde att ett par herrar ville tala med Fredrik von Sydow. Det var två man från kriminalpolisen som hade lyckats lokalisera honom till Gillet efter att ha larmats från Stockholm.
Fredrik följde portieren ut tillsammans med hustrun, som han bad slå sig ned i en soffa, började gå mot männen, men greps nästan omedelbart av misstankar, gick tillbaka till hustrun, böjde sig ned och kysste henne, drog en revolver och sköt henne genom hjärtat. Sedan satte han vapnet mot sitt eget huvud och tryckte av.
Det är lätt att förstå att detta tragiska dåd ännu efter 80 år kan behålla greppet om människors fantasi. Ett exempel är advokaten Anders Frigells bok om dramat från 2002, som 2006 blev en pjäs på Uppsala Stadsteater. Ett annat är Helena Henschens roman I skuggan av ett brott (2004) – hon var släkt med familjen. Här finns det som alltid kittlar människorna: att få kika in bakom de eleganta fasaderna hos samhällets stöttepelare och skåda ruttenhet. Här finns kittlingen i det blodiga dådet, och här finns naturligtvis det storstilade sättet att göra slut på allt. Färden i hyrbil till Uppsala, den storslagna middagen, rosorna och champagnen – och det avslutande dubbelsjälvmordet.
Låt oss nu gå om hörnet och styra kosan mot restaurang Ciao Victoria.
På höger sida kan vi här se vad som en gång var Stadshotellet, gemenligen kallat ”Gästis” och det var faktiskt centrum för en av Sveriges tidigaste deckare, och den första i Uppsalamiljö, ”Loke Gandviks” (pseudonym för Gustaf Lindborg) Detektivhistorier från Uppsala (1915, en trio ganska mediokra långnoveller, men en bok som ger en ganska fin tidsbild. De sitter där med sin punsch och sina cigarrer och funderar över en debatt som de just bevistat:
![Stadshotellet]()
Stadshotellet, Gästis. Plats för den första deckaren i Uppsalamiljö.
Denna gång gällde frågan den moderna litteraturen, och bland annat hade inledaren, som var en inledarinna, gått hårt åt detektivromanerna. Särskilt Conan Doyles historier med Sherlock Holmes som huvudfigur. Vederbörande hade ansett att Conan Doyle lärde folk huru de skulle bli listiga bovar, som han uttryckte sig, och han ansåg att det intelligensskimmer, som vilade över Sherlock Holmes bragder, blott därför gjorde dessa historier så mycket farligare och, för att använda hennes egen logik, alltså mycket skadligare än Nick Carter-litteraturen.
En kommentar till den vid den tiden rasande ”Nick Carter-debatten”, alltså, ett tidigt exempel på s.k ”moralisk panik”.
![]()
Efter Stormen är ett digitalt bokprojekt som lanserades våren 2014 i form av tre kortromaner, ett antal kortnoveller, en kortfilm och sajten www.efterstormen.se. De tre kortromanerna är skrivna av Solja Krapu, Caroline L Jensen och Johan Ring. Som steg två i projektet utlystes den novelltävling som nu Erik Haking vunnit. Uppgiften var att skriva en novell som på något sätt skulle anknyta till samma fiktiva härdsmälta i Oskarshamns kärnkraftverk som de övriga kortromanerna i Efter Stormen.
Sveriges Radios Novellpris 2014 går till författaren Khashayar Naderehvandi (bilden till höger, eget fotografi) för novellen Förhöret i uppläsning av skådespelaren Emil Almén. Vinnarnovellen har röstats fram av P1-lyssnarna. Novellen är en lätt absurd historia om två vänner och en tupp. En galen tupp med en kniv i sporren som cirkulerar på tionde våningen i det nybyggda bostadsområdet som ännu mest liknar en byggarbetsplats. Vad gör tuppen där? Och hur ska Paul-Émile bete sig, han som har fågelfobi?
