Av Carin Gerhardsen
Norstedts, 2014
ISBN 9789113049700, inbunden, 388 sidor

Carin Gerhardsens serie om Hammarbypolisen har blivit en av Sveriges mest populära, även utanför Stockholm. Jag tror det beror på att hon inte väjer för känsliga ämnen. Hon tar ofta upp missförhållanden och och övergrepp mot barn och kvinnor. Hon gör det så att man märker att det finns ett äkta engagemang. Nu släpper hon sin sjunde titel i serien.

Det mesta i boken cirkulerar kring katter och vatten. Dränkta katter hittas i Stockholms södra förorter. Inget rör upp känslor som övergrepp mot djur. En man krossas mot framrutan av en bil efter ett fall på tjugofem meter. Självmord eller mord? Conny Sjöberg och hans poliskollektiv får återigen en svår nöt att knäcka. De utreder naturligtvis dödsfallet, men tvingas också mot sin vilja ta hand om kattövergreppen. Självklart får allt en gemensam lösning mot slutet, detta är ju ändå en kriminalroman. Sannolikt eller inte? Nja, kraven behöver inte vara så stora där.

Författaren tar också läsaren tillbaka till åttio- och nittiotalet där man får träffa några barn och följa deras uppväxt. Också där är katter och vatten centralt. Det sker ett antal drunkningsolyckor. Eller är det mord? Gamla sår rivs upp och visar sig ha kopplingar även in bland dagens poliser.

Carin Gerhardsens känsla för att skriva om barn som far illa är stor. Det är tveklöst bokens bästa avsnitt. Ändå är det så att jag börjar tröttna på kriminalromaner som med stor regelbundenhet handlar om hämnd för oförrätter som skett för lång tid sedan. Det har nästan blivit mer regel än undantag att det skall vara så. Kanske är jag orättvis som låter just henne klä skott för det. Hon är trots allt en bättre och mer läsvärd författare än de flesta.

Författaren ger oss ändå en pusseldeckare av bästa märke, även om just den här inte är hennes allra starkaste. Därtill är upplösningen för svår att lista ut för den som vill knäcka pusslets gåta. Ja, det går knappt att gissa gärningspersonen. På gott och ont.

NISSE SCHERMAN

Carin Gerhardsen. Foto Anna-Lena Ahlström

Av Mats Ahlstedt
Hoi förlag, 2014
ISBN 978-91-7557-928-3, 383 sid

För 12 år sedan försvann den då artonåriga Matilda Frimansson spårlöst. Polisen ansträngde sig kanske inte i onödan med fallet, utan det lades ned. Hennes mamma vägrar att acceptera att dottern skulle vara död. Därför ber hon sin nyfunne vän fängelseprästen Johannes Brobeck om hjälp att finna dottern.

Kriminalkommissarien Fatima Wallinder, som precis kommit tillbaka från föräldraledighet, får kort därefter kännedom om att en efterlyst krigsförbrytare, som är kusligt lik hennes egen man, befinner sig i Sverige.

Finns det någon koppling mellan krigsförbrytarens nätverk och Matildas försvinnande?

Det här är sista delen i Mats Ahlstedts trilogi om fängelseprästen Johannes Rudbeck. Och det är den åttonde kriminalromanen on Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor vid länskriminalen i Göteborg.

Mats Ahlstedt skriver en rak och enkel prosa. Det är inte det lättaste eller enklaste sättet att skriva. Hans böcker innehåller diskussioner om de existentiella frågorna, om livet och om döden. På ett lättfattligt sätt framställer han dagens funderingar om vårt samhälle. Han är oerhört skicklig att föra över vissa av sina idéer till att skapa ett landskap med olika spänningsmoment. Hans böcker är underhållande. Hans romaner är spännande. Läsaren vill ogärna lägga ifrån sig hans böcker när mera vardagliga sysslor måste genomföras.

Det är obegripligt att denne gode skribent och förnäme hopkokare av intriger inte fått mer uppmärksamhet i det karga litterära men deckarintensiva landet.

LENNART HÖGMAN

Av Lars Ericson Wolke
Historiska Media, 2014
ISBN 978-91-87263-13-2, 352 sid

Professor Lars Ericson Wolke är militärhistoriker med ett stort antal populärvetenskapliga verk bakom sig. Av dessa har jag läst flera och alltid imponerats av författarens kunnighet och pedagogiska förmåga.  I denna bok berättar han om hur sjöröveriet tilltog under 750 år efter vikingatidens slut både längs Östersjön och Nordsjön. Piraterna angrep inte enbart handelsfartyg och fiskeflottor utan också kustsamhällen och det skulle dröja innan länder med kust samlade sig för att bekämpa denna sjöfarande kriminalitet. Fast givetvis inte helt och hållet. Sjöröveri var alltför lukrativt för att staterna skulle undvika att utnyttja företeelsen. Regeringar bytte namn på sjörövandet och kallade det kaperi – ett slags godkänt röveri riktat mot handelsskepp från fientligt sinnade länder. Denna kutym upphörde inte förrän 1856 när ett kaparförbud infördes.

Ericson Wolke har grävt i arkiven efter dessa historiska godbitar och hittat mycket av den tidigare så lite uppmärksammade delen av svensk och nordisk historia.

Visst fick vi lite äldre läsa i skolan om Lasse i Gatan. Han hette egentligen Lars Andersson Gathe, adlades 1715 till Lars Gatenhielm och hade Karl XII:s fullmakt att kapa fientliga skepp. Vår lärare strålade när han berättade om denne patriotiske bandit som kapade över 80 skepp innan han avled 28 år gammal 1718. Lasse i Gatan efterlämnade ett kaparimperium som hans fru Ingela framgångsrikt drev vidare.

Nu är tonen mot sjörövare en annan, inte minst på grund av nyheterna om piratanfall utaför Afrikas kust, något som fått svenska myndigheter att skicka örlogsfartyg att bekämpa de pirater som härjat utanför Somalias kust.

I huvudsak rör sig Ericson Wolkes intressanta berättelse i farvattnen runt Sverige. Här förtäljs om hur tyska sjörövare angrep Söderköping, hur danskar angrep finsksvenska Åbo, till och med hur brittiska kapare gjorde kraftfulla attacker in i Östersjön. Inte ens Bergen på norska Atlantkusten klarade sig undan skövling.

Det fanns fler mytomspunna kapare än Lasse i Gatan, bland annat den tyske Klaus Störtebeker som fått en alldeles egen berättelse.

I litteratur och film har alltid piraterna i Karibiska havet glorifierats. Ericson Wolke visar i denna bok att de nordiska vattnen kunde vara minst lika blodbesudlade.

KJELL E. GENBERG

Av Harlan Coben
Six Years, 2013
Översatt av Jan Malmsjö
Forum, 2014
ISBN 978-01-37-14177-0, 331 sid.

Boken påminner mig om filmer. Huvudpersonen Jake Fisher är professor vid ett mindre college. På sin dator får han plötsligt se att maken till hans ungdoms kärlek, Natalie, är död. I hopp om att  få återse henne – trots att han lovat att inte ta kontakt – reser han till begravningen. Och cirkusen är i gång som i en bättre Hitchcockfilm.

Han får sparken från sitt jobb. Personer han söker upp för att få hjälp att spåra Natalie vägrar att säga något till honom – eller dör. Jake förstår ingenting. När han till slut träffar ledaren för gruppen som förstört hans liv, blir det ett blodigt möte.

Ett högt tempo, inga tröttande, meningslösa dialoger. Personteckningen är en smula skissartad, men det stör inte. Jag var fångad från början till slut. Förklaring till händelserna får man först på de sista sidorna.

Baksidestexten talar om en ”bladvändare”, vilket stämmer. Detta är en underhållningsroman av bästa märke, utan samhällsengagemang och annat som belastar vissa  spänningsromaner. Som om man skulle behöva skämmas för att man läser för att roas! Och som om författare som ger oss läsare underhållning är sämre!

BENGT HEURLIN

Harlan Coben. Foto Claudio Marinesco

Av John Grisham
Sycamore Row, 2013
Översättning Kjell Waltman
Albert Bonniers förlag, 2014
ISBN 978-91-0-014167-7, inbunden, 541 sidor

Juryn, Grishamns debut, kom på svenska 1994 men var inte den första översatta boken av honom. Nu har han återvänt till den lilla stad i Sydstaterna där Juryn utspelade sig. Samma huvudperson som då blev en hyllad försvarsadvokat men som nu, några år senare, 1988, har ekonomiska problem eftersom Ku Klux Klan brände ner familjens hus och försäkringspengarna låter vänta på sig. Och han vill gärna stå i rampljuset igen.

Nu får han chansen. En mycket rik men udda man i staden hänger sig och har förberett både hur han ska hittas, hur han vill att begravningen ska gå till och hur kvarlåtenskapen ska fördelas. Han lämnar ett formellt korrekt men handskrivet testamente som upphäver alla tidigare och lämnar det mesta till sin svarta hemhjälp och till sin försvunne bror. Barn och barnbarn får inget.

Naturligtvis blir det process, testamentet överklagas, de snuvade arvingarna skaffar advokater som kan alla fula knep och rasfrågan är förstås ständigt aktuell.

Det blir mycket juridik som det brukar i Grishamns böcker, många rättegångsavsnitt och han lyckas hålla läsaren bunden nästan hela tiden. Den försvunna brodern är ett mysterium i sig, men allt får förstås sin förklaring på slutet och det är mer komplicerat än vad juristerna trodde.

Som svensk läsare är man glad för vårt rättssystem, men som rättegångsthriller passar ju det amerikanska utmärkt.

Spännande, välskrivet, bra porträtt av personer och småstad.

LEIF-RUNE STRANDELL

John Grisham. Foto Bob Krasner

Av Jenny Jacobsson
Ariton Förlag, 2014
ISBN 978-91-87813-08-5, 249 sid

Det är något märkligt med idéer. De flyger ouppmärksammade runt i universum för att vid någon tidpunkt fastna hos flera författare samtidigt och få dem att skriva böcker utifrån den tanken, helt oberoende av varandra.

I höst har de kommit flera böcker om hustrur som förtrycker sina män, och därmed också resten av familjen, men detta förhållande göms inom husets fyra väggar. I romankonsten bör familjen visa upp en oklanderlig fasad, ha fina arbeten med de statussymboler detta medför.

Jenny Jacobssons I ditt kvarter berättar om en sådan familj: Viggo som är nyhetsankare på TV är far till femårige Kevin och gift med den vackra Melissa som har ett rasande humör och ett makalöst kontrollbehov. Han slits mellan instinkten att stanna kvar i äktenskapet för sonens skull och självbevarelsedriften som säger att han måste fly från denna våldsamma kvinna som ger honom både blåmärken och dödsångest.

Detta är Jenny Jacobssons debutroman men inte hennes första opus i litteraturen. För cirka ett år sedan fick hon idén att genom en grupp på Facebook skramla ihop ett antal novellförfattare och därigenom få ihop en bok. Resultatet blev samlingen #Älskanoveller som gavs ut av Ordberoende Förlag och innehåller 26 berättelser, varav två av Jacobsson själv: Om ni visste! och Skuggminne. Där bevisade hon sin kärlek till skrivandet och att hon har förmågan att berätta om relationer.

Hon krånglar inte till sina texter, men att skriva lättläst är ofta svårare än vad många tror, i synnerhet om man samtidigt vill både engagera och underhålla om ett svårt ämne. Här håller hon ett lagom tempo i en vardagsrealistisk (nåja, de flestas realism är säkert lugnare än så här) story där flera röster får plats. Hustrun Melissa är förvisso en bitch men hon får ett visst djup medan journalisten Viggo inte i alla lägen får min sympati. Även om jag kan se en strimma hopp i hans fall.

Man skulle kunna tro att Jacobsson studerat filmvetenskap. Hennes berättelse tycks bygga på den amerikanska filmdramaturgins, för att inte säga filmmelodramatikens kurva där intresset styrs av toppar och dalar.

KJELL E. GENBERG

Krönika av JEAN BOLINDER

När jag var ung och (ännu mera) korkad, skulle de göra ett reportage om mitt skrivande i en kvällstidning. För att piffa upp det hela beordrades jag ligga i en hängmatta med min rese-skrivmaskinen på magen och “författa”. Jag höll på att slå ihjäl mig innan den fåniga bilden blev klar. I dag skulle jag aldrig ställa upp på något så dumt.

En som inte har mognat tillräckligt för att kunna säga nej, tycks vara den brittiske författaren James Oswald som på fliken till Flickoffret (Natural Causes, översättning Gunilla Roos, Modernista), sitter bland fåren på sin skotska boskapsfarm och skriver på sin dator. Menas kanske med detta att författarskapet är en bisyssla till hans viktigare jobb?

Därmed inte sagt att Flickoffret är någon dålig bok. De nära 400 sidorna inleds med ett att man hittar en vanställd kropp vars tarmar “blågrå och glänsande ringlade sig ner mot den persiska mattan” och med ett “organ” instoppat i munnen. Det är nog inte endast kriminalkommissarie Tony MacLean som känner “gallan stiga upp i strupen” och måste “kväva reflexen att kräkas”.

En rad bestialiska mord kryddas ytterligare med ett makabert fynd som en byggjobbare gjort: I ett igenbommat källarrum ligger en ung flicka utfläkt som ett X och är misshandlad och förtorkad – ett sextio år gammalt mord!

Boken är välskriven, klurigt komponerad men alltför spekulativ, äcklig och naiv för att jag som medlem i Svenska Deckarakademins utländska jury sätter den på min fem-bästalista. I Akademin efterträder jag Maria Lang som avgick i protest mot att en i hennes tycke alltför vidrig bok belönades. Att avgå tycker jag var fel, bättre är att sitta kvar och verka för de goda och inte alltför spekulativa romanerna.

Jag ska alltså grovgallra översatta deckare. Det är i allmänhet utomordentliga böcker som man kostar på en svensk översättning. Dock är den ena boken väldigt lik den andra. Jag tycker att en författare ska vara en upptäcktsresande som kan skriva KILROY WAS HERE på hittills outforskade väggar. Så är det sällan. Man kliver runt i samma gamla kulissförråd år efter år och jag blir inte tillfredsställd av detta. Tyvärr!

I år har jag läst ett otal böcker under våren, sommaren och början på hösten. Jag tycker som sagt att det är hög klass på de flesta – här presenteras de fem böcker som hittills imponerat mest. Jag börjar med nummer fem och går uppåt till jag slutar med vad jag tycker är årets topp.

Gillian Flynns förra roman på svenska, Gone Girl var lysande och blev nominerad bland sitt års bästa. Nu kommer hon i år på Modernista med sin debutroman Vassa föremål (Sharp Objekts) i svensk “nyöversättning” av Rebecca Alsberg. Gillian Flynn har ett sätt att skriva som jag känner som ett personligt tilltal: Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig.

Som läsare får man inte vara blödig – slutet får mig att må illa. Men visst är det gastkramande och äckligt närgånget. Ingen bok jag gillar, men ett fruktansvärt spännande verk.

Finska deckare är man inte bortskämd med. En ny stjärna är Matti Rönkä vars Vänner långt borta (Ystävät kaukana) från 2005, vann Glasnyckeln som årets bästa nordiska kriminalroman. Boken kommer nu ut i svensk översättning av Janina Orlov på Lindelöws bokförlag. Det är en bok skriven på ett suggestivt språk – en bok där man genast kommer mycket tätt intill personerna. Finland ligger nära Ryssland. När mobilen ringer och det enda som hörs är ett ödsligt brus vet Viktor Kärppä, med ett sovjetiskt förflutet att det är “rysk tystnad”. När Viktor och hans kompis kriminalkommissarien Teppo Korhonen kör mot gränsen i öster är det för att ta upp jakten på den ryska maffian. Spännande, tufft, något att begrunda.

Från Finland till Ryssland är vägen kort. Ryska deckare hör till ovanligheten i Sverige. Moskva, jag älskar dig inte av Sergej Minajev (född 1975) utges nu på 2244 i översättning av Johanna Lindbladh. Författaren har givit ut fem romaner som uppges vara storsäljare i Ryssland.

Det börjar på taket till ett niovåningshus där två uteliggare hukar under Moskvas påträngande natthimmel. Den ene räknar stjärnor som faller. När den tredje stjärnan dalar far man önska sig något. Vad ska man önska? Vodka? En cykel? En tjej? Käk? Massor med pengar … Man kan komma att tänka på luffarna som väntar på Godot. Våra önskedrömmar förverkligas sällan. Men …

Vi bjuds på en fantastisk färd genom Moskvas stenhårda undre värld. Det är mera en litterär roman än en tuff deckare. Jag kommer att tänka på Sherwood Andersons skildring av Ohio-staden Winesburg från 1919. Moskva … är en bok som hör till de få i juryuppdraget jag kommer att spara. Den är värd en omläsning.

Kanske är Peter Robinson världens just nu bäste deckarförfattare – i konkurrens med Arnaldur Indriðason. Bok efter bok är lysande och minnesvärd. Vad gör en jury? Ger honom priset vartenda år? Nej, några som prenumererar på priset tjänar inte branschen. I år kommer Robinson på a href=”http://www.dast.nu/wp-content/uploads/2014/10/image8.jpg”>Minotaur med Revolutionens barn (Children of the Revolution) översatt av Jan Malmsjö. Överkommissarie Alan Banks går på ett övergivet järnvägsspår. Just där det passerar under en gångbro arbetar en grupp poliser och tekniker. En man ligger död på spåret. Kanske har han ramlat ner från bron, eller är det självmord? I fickorna finns förutom “det vanliga” ett kuvert som innehåller femtusen pund. Mannen som dött heter Gavin Miller. Han har en liten stuga nära bron. Banks undersöker stugan och finner vissa tidsbundna likheter mellan Miller och sig själv. Hans tankar blir ibland existentiella: Han mindes att /—/ W.C. Fields inte kunde sova om det inte regnade och att han låg ganska länge på sin dödsbädd, tills det började regna. Då dog han. Banks trodde nog att han skulle vilja dö till ljudet av regn.

Peter Robinson skriver om riktiga människor med en själ – det gör honom vida mer läsvärd än alla de där sensationsromanerna som skriker sig hesa för att överrösta de andra.

En bok som gjort mig övermåttan förtjust, är fransk, även om författaren Olivier Truc är bosatt i Stockholm. Hans Fyrtio dagar utan skugga (Le Dernier Lapon), på Piratförlaget är spänstigt översatt av Maria Björkman. Det hela inleds i Mellersta Lappmarken 1693. Gamle Aslak jagas av män med hundar. Med den lutherska pastor Noraeus i spetsen bränner de honom på bål. Det är en oerhört skakande, mänsklig läsning som är långtifrån raffel på ett kittlande deckarsätt. Istället rör orden vid ens själ, vid ens existens. Att läsa är ett slags katharsis, rening.

Olivier Truc skriver över huvud taget en lysande prosa och Maria Björkman ger den en konstnärlig svensk tolkning. När man äter märgben av ren kommer jag att tänka på en måltid med kall spagetti i Hemingways Farväl till vapnen. Miljön är påver och den enkla maten smakar fantastiskt. Man blir hungrig.

Intrigen är också superb. Vi förflyttas till modern tid. Just som solen äntligen ska visa sig efter fyrtio dagars kompakt mörker, stjäls en flerhundraårig trolltrumma från ett museum. Den används till att tala med de döda. Samtidigt mördas en renjägare och hans öron skärs av. Renpoliserna Klemet Nango och Nina Nansen klarar ut alla gåtor på ett helt acceptabelt vis.

Trots att min tid inte tillåter det, har jag läst boken tre gånger. Den kommer att bli en klassiker som höjer deckargenrens status!

MIN 5-I-TOPP-LISTA
BÄST 2014:
1) OLIVIER TRUC: FYRTIO DAGAR UTAN SKUGGA (Piratförlaget)
2) PETER ROBINSON: REVOLUTIONENS BARN (Minotaur)
3) SERGEJ MINAJEV: MOSKVA, JAG ÄLSKAR DIG INTE (2244)
4) MATTI RÖNKÄ: VÄNNER LÅNGT BORTA (Lindelöws bokförlag)
5) GILLIAN FLYNN: VASSA FÖREMÅL (Modernista)

Av Olle Svenning
Albert Bonniers Förlag, 2014
ISBN 978-91-0-02371-0, 490 sid

Hjalmar Branting var strax under tjugo år gammal (han föddes den 23 november 1860 i en högborgerlig stockholmsfamilj) när han under resor till Sankt Petersburg och Berlin kom i kontakt med de radikala strömningar som genomsyrade den tidens Europa. I Sverige var de ännu inte vanliga men så dök Mäster August Palm upp i Malmö år 1881 och började tala som marxistisk socialism som i denna något bohemiska tid fick viss anklang. Inte minst hos Branting, denne klasskamrat till blivande Gustaf V, som redan tre år tidigare börjat kalla sig socialdemokrat, något som då räknades som revolutionärt.

När föräldrarna avled bestämde sig Hjalmar för att bli journalist med politisk inriktning och anställdes på radikala Tiden och lite senare på Social-Demokraten, som grundats av Mäster Palm. Där blev han huvudredaktör 1887 trots att han inte höll med tidningsgrundaren om att nykterism var tidens lösen. Arvet efter mor och far var betydande men pengarna smalt snabbt undan eftersom Hjalmar var något av en festprisse som dessutom var generös med lån till sina kamrater. Inte heller var han så noga med att lyda lagens bokstav. Flera gånger dömdes han till böter och fängelse, dels för hädelse och dels för tryckfrihetsbrott. Han var kamrat med den anarkistiskt sinnade August Strindberg som i likhet med honom själv ansåg att skrivande var det viktigaste i livet.

År 1896 kom socialdemokraten Branting in i riksdagen – på en liberal lista – trots att han redan då var frontman för sossepartiet sedan flera år. Han var god vän med liberalernas Karl Staaf. Det skulle dock gå många dramatiska år (hungerupplopp, Norges utträde ur unionen, ryska revolutionen, högervridning under statsminister Hammarskjöld – Hungerskjöld kallad – och nära nog en statskupp) innan han kom med i den liberal-socialdemokratiska regeringen 1917, ledd av Nils Edén sedan vännen Karl Staaf dött.

Nu följde en tid av nedmontering av överklassväldets fattigsverige och uppbyggnaden av det som skulle komma att kallas välfärdsstat – ordet Folkhemmet, myntat av Per-Albin Hansson – och som kom att bestå fram till Olof Palmes tid.

I likhet med Palme (åtminstone i socialdemokratiska kretsar) blev Branting en myt redan under sin livstid. Hjalmar Brantings liv har nedtecknats av flera. En av de första som skrev om honom i positiva ordalag var han värste motståndare på vänsterkanten, Zäta Höglund. År 2010 utgav Lars Ilshammar en initierad biografik om honom i Sveriges statsministrar under 100 år och nu har alltså Olle Svenning kommit med sin version, som mer är en intressant berättelse om tiden och strömningarna under den ofta sjuke Brantings levnad.

KJELL E. GENBERG

Olle Svenning. Foto Kjell B Persson

Av Elizabeth Haynes
Under a silent moon, 2014
Översättning Peter Landelius
Lind & Co, 2014
ISBN 978-91-7461-275-2 , inbunden, 388 sidor

Elizabeth Haynes, f.d. utredare inom engelsk polis debuterade 2011 med en prisad rysare, Into the Darkest Corner. Den svenska översättningen Glöm inte att låsa kom ut 2013.

På sin hemsida berättar hon stolt att hennes böcker nu finns i 30 länder och på över 20 språk. Man hoppas då att det är något alldeles extra med denna författare.

I död och lust är en regelrätt polisroman även om den allvetande berättaren med jämna mellanrum byter perspektiv och placerar läsaren hos de misstänkta och i deras tankar. Dramat utspelar sig i en liten by med centralorten Briarstone, i Eden county, någonstans i England, vilket förstås osökt för tankarna till Stephen Booths välbekanta och lika fiktiva Edendale.

Tyvärr finns det inte lika mycket miljö- eller naturskildring som hos Booth, vilket gör historien lite torr. Författaren försäkrar på försättsbladet att ”Boken är utformad som en verklig mordutredning…”. De många vittnesprotokollen verkar autentiska och kan ibland vara nog så intressanta, men bromsar upp flytet i berättelsen. Särskilt trögt kan det bli med långa rapporter om mobiltelefoni, hade hellre önskat mig en sammanfattning.

Några lustigheter för en svensk läsare är att huvudaktörerna inom polisen, som heter Lou och Sam visar sig vara kvinnor i likhet med traktens domare, som heter Jan, men dessutom kallas Boris. Byn heter till råga på allt Morden, vilket också kan förvirra, åtminstone när namnet kommer först i en mening.

Tre brott i den lilla byn sker ungefär samtidigt. De visar sig snart höra ihop. Två familjer med stora egendomar drabbas av ond bråd död och en familjefader misstänks för narkotika- och människosmuggling. Erotiken frodas både hos polisen och de två familjerna i den mycket lilla byn. Passion och svartsjuka verkar duga som mordmotiv, men allt är inte lika enkelt som det ser ut.

Ett antal dramatiska situationer får berättelsen att ändra kurs flera gånger men når till slut sin (förväntade?) klimax, kanske en smula abrupt. Något alldeles extra blev det inte för mig, men I död och lust är, trots viss brist på miljö och natur, ändå en underhållande blandning av engelsk by, kinky sex och gedigen polisroman.

BERIT ENGDAHL

Elisabeth Haynes. Foto Ryan-and-Jo-Photography

Av Tore Renberg
Vi ses i morgen, 2013
Översatt av Marcus Grahn
Atlas, 2014
ISBN 978-91-7389-461-6, 572 sid

Tore Renberg är ännu en av Norges yrkesskickliga hantverkare inom den litterära spänningsbranschen, frispråkig och överraskande i en roman som inte väjer för sex och våld. Vi ses i morgon är första delen i författarens så kallade Teksasserie (nummer två Angrep fra alle kanter är redan utgiven i hans hemland) och utspelas i ett Stavanger som påstås vara världens rikaste stad, tillhåll för elva personer vars rörelser och öden speglas under några betydelsefulla dagar i september 2012.

Ingen av dessa personer har fått några miljoninkomster från oljan. I stället är de spelmissbrukare, gangsters, kåta ungdomar och en före detta barnprostituerad. Ingen av dem har förmågan att styra sättet att bete sig på, vilket naturligtvis ger konsekvenser. Berättelserna om dem korsvävs i 106 korta kapitel på ett just hantverksmässigt mycket skickligt sätt. De flesta är typer mer än människor (fast beskrivna på ett mycket mänskligt sätt) och det är lätt att fastna för, nästan gilla, den korpulente gangsterbossen Jan Inge, systern Cecilie och hennes pojkvän, den stor- och snabbkäftade Rudi. De blir kontaktade av den ensamstående barnafadern och kommunaltjänstemannen Pål som spelat bort en massa pengar på internetkasinon och nu behöver hjälp.

Förresten – gangsterboss? Det är inte Gudfadern precis. Jan Inge och hans hejdukar nöjer sig med att göra inbrott i folks villor och syssla med häleri. Inga storslagna brott precis. Men den verksamheten blir mindre och mindre lönsam. Hur ska man sälja stöldgods som TV-apparater och skruvdragare till folk som börjat tjäna så mycket att de alltid har råd att köpa nytt? Fast det går ju att drömma om den stora stöten och har man drömt länge nog kan man bestämma sig för att genomföra planen.

Renberg har fart och fläkt i sin gråskaliga prosa och en framåtrörelse som ett skenande tåg.  Emellanåt osar texten av hoppfullhet men bakom nästa krök lurar Murphys lag som säger att om något kan gå fel så kommer det förr eller senare göra det. Så är det för huvudgestalterna och så är det också för de övriga personagerna när författaren byter berättare och perspektiv.

Imponerande – och kanske aningen spekulativt – berättat.

KARL HJELM

Tore Renberg. Foto André Løyning

Av Anders Fager
Wahlström & Widstrand, 2014
ISBN 978-91-46-22554-5, inbunden, 271 sidor

En fristående fortsättning på Jag såg henne i dag i receptionen, står det på baksidan. Jo, kanske det, men helst bör man nog ha läst inte bara den utan den första Samlade svenska kulter. Där finns, från början, en rad av de personer och företeelser som utgör Anders Fagers ockulta universum.
Det är skräckskildring i en fascinerande blandning av klassisk gotisk sort och svensk vardaglighet.

I denna tredje boken (eller kanske sjätte, den som läst de samlade kulterna förstår varför) är det bibliotekarie CeO Molin på KB som är huvudperson. Han är magiker som strävar efter att bli en av dem som verkligen förstår de arkana hemligheterna. Han samlar på de ockulta böckerna som berättar hur man ska få en gud att gå på våra gator. För att finansiera sitt liv stjäl han böcker, från KB och från hemliga ordnar, men nu är både hans sekreterare och ordensbröder honom på spåren.

Men det börjar spektakulärt: ett antal ungdomar brukar iscensätta dramatiska händelser (mot betalning) och får tips om en hemlig källarlokal. De har med sig en relik, och naturligtvis slutar det i katastrof.

Men allt hänger ihop med varandra, och det är som en thriller med alla ingredienser: hemliga möten, arrangerade händelser, oväntade människor som visar sig vara annat än det man trodde, och en kamp mot klockan för snart är det rätt läge för att öppna porten så att en gud kan gå på Stockholms gator.

Jag gillar fortfarande bäst de första berättelserna, här kan det bli lite väl “ovanligt” bland det vardagliga. Men Anders Fager kan skriva och föra sin berättelse framåt och mot slutet blir det både spännande och obehagligt.

Och jag tror att det blir en fortsättning.

LEIF-RUNE STRANDELL

Anders Fager. Foto Kalle Assbring

Av Álvaro Enrigue
Muerte súbita, 2013
Översatt av Annakarin Thorburn
Natur och Kultur, 2014
ISBN 978-91-27-14057-8,  309 sid

Mexikanen Enrigue har av litteraturvetare jämförts med David Foster Wallace, Jorge Luis Borges och Roberto Bolaño och anses som en av Mexicos viktigaste författare.  I denna bok blir världen och världshistorien en tennismatch som utspelar sig i Rom 1599 då den spanske poeten Francisco de Quevedo och italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio lyfter racketarna mot varandra på torget Piazza Nouva. Båda kombattanterna är rejält bakfulla och man får en undertryckt känsla av prideparad där de spelar med bollar av mänskligt hår.

Tenniskampen får en underlig lyster, kanske beroende på att Enrigue i en intervju sagt att han aldrig sett en tennismatch i hela sitt liv. Däremot har han läst, säger han, fler böcker om tennis än någon annan i hela världen, ett uttalande som tyder på att han aldrig träffat Björn Hellberg.

Matchen böljar fram och åter. Plötsligt är vi på en helt annan plats, i Frankrike tillsammans med den engelska drottningen Anne Boleys skarprättare innan vi förflyttas tillsammans med conquistadoren Hernan Cortez och hans, med katolska kyrkans enorma gillande, brutalt erövrar Mexico. Det är en mycket besynnerlig men suggestiv historia som målas upp.

Álvaro Enrigue (f. 1969) har skrivit ett flertal romaner och Tiebreak belönades 2013 med Herraldepriset och har rönt internationell uppmärksamhet. Författaren har en doktorsexamen i latinamerikansk litteratur och undervisar på Columbia University i New York.

PER MAGNUSSON

Álvaro Enrigue. Foto E B Bartels

Av Astrid Hasselrot
Atlantis, 2014
ISBN 978-91-7353-703-2, 263 sidor

När det blåser isande vindar i Stockholm finns det en plats där det går att värma sig utomhus. Alldeles invid Dramatiska teatern står en bronsstaty av en kvinna i naturlig storlek som tittar ut över Nybroviken, klädd i en jacka, sydd som ett lapptäcke, med en sjal över huvudet. Lägg armen kring kvinnan och känn hennes värme.

Statyn föreställer skådespelerskan Margaretha Krook (1925–2001) i den sorts kläder hon gick i på jobbet och den står på exakt den plats hon brukade ställa sig för att ta en cigarrett. Tittar man närmare på det brunpatinerade konstverket ser man att både näsa och mage är så nötta av beundrande smekningar att de blivit gyllengula.

Margaretha Knutsdotter Krook Hammar föddes och dog i Stockholm, men växte upp i Norrtälje. Innan hon blev skådespelerska – och som sådan 1900-talets troligen mest respekterade och uppskattade inom både komik och dramatik – var hon en tid på 40-talet flygvärdinna. Bland de som studerade vid Dramatens elevskola samtidigt med Margaretha kan nämnas storheter inom yrket som Jan Malmsjö, Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Lars Ekborg och Max von Sydow.

Stockholms teaterhabituéer älskade hennes scenkonst men att hon blev stor för nästan hela svenska folket kan hon tacka radio och TV för. Det var via TV-teatern (och innan dess radioteatern) som denna konst spreds till en mycket stor publik. När reklam-TV sedan kom kunde alla njuta av hennes och Ernst-Hugo Järegårds flamsroliga reklam för smörgåsfettet  Flora.

På Dramaten kreerade hon ofta kraftfulla kvinnor, som Mor Courage, Madame Kollontaj, Maria Callas och Gertrude Stein, och fick strålande recensioner. På bio fick hon spela mer lättsamma roller, bland annat som Gösta Ekmans mor i hans film Morrhår och ärtor (där skrattet emellanåt sattes i halsen) och Tage Danielsson ville gärna ha henne med i sina produktioner (hon är magnifik i superroliga Picassos äventyr där hon spelar målarens mor).

I radions På minuten (på den tiden det programmet var riktigt roligt) munhöggs hon intellektuellt med Stig Järrel, Catrin Westerlund och Moltas Eriksson. När Westerlund avled kom Hans Alfredson med i gänget. När man talar om komik bör man nog inte glömma TV-sketchen Skattkammarön i programmet Estrad 1967, skriven av Bengt Linder men mycket improviserad av Margaretha Kroo, Åke Grönberg, Gunwer Bergkvist och Lars Ekborg. De fyra ska spela ett sällskapsspel med har svårt att komma överens om reglerna. Svenska folket satte kaffet i vrångstrupen när Krook plötsligt utropade ”Ra’rej i brasan”. Så grovt språkbruk var man inte van att höra i TV på den tiden.

Ända sedan 1895 har Tennysons dikt Nyårsklockan reciterats på Skansen vid nyårsaftons tolvslag. Den som troligen blev mest berömd för din diktläsning var skådespelaren Anders de Wahl och efter hans död fördes traditionen vidare av folkkära artister, nu i TV. Margaretha Krook läste dikten åren 1997–2000.

Marie-Louise Ekman, gift med Gösta d. y., fick skådespelerskan att gå med på att det gjordes den avgjutning av henne i naturlig storlek jag berättar om i inledningen. Den mångsidiga Margaretha ficka aldrig veta att skulpturen skulle få kroppstemperatur, det bestämdes efter hennes död i cancer på Ersta sjukhus i Stockholm 2001. Hon vilar nu i minneslunden på Galärvarvskyrkogården på Djurgården.

Bokens författare Astrid Hasselrot har intervjuat Hans Alfredson, Gösta Ekman, Marie-Louise Ekman, Yvonne Lombard, Jan-Olof Strandberg, Lil Terselius och många fler av Krooks vänner och kolleger.

KJELL E. GENBERG

Av Marco Missioli
Il senso dell’elefante, 2012
Översatt av Maria Tell
Contempo Förlag, 2014
ISBN 978-91-981225-7-2, 252 sidor

En italiensk moralitet om prästen Pietro som flyttar från Rimini för att i Milano ta anställning som portvakt och allt-i-allo i ett bostadshus i ett överklassområde. På sätt och vis, men bara på sätt och vis, är detta en thriller av Missioli (född 1981). Det är hans fjärde roman men den första som blivit översatt till svenska, trots att författaren erhållit Premio Campiellos debutantpris och prisats med Premio Comisso och Premio Tondelli.

Det är den före detta prästen som är utrustad med elefantminne och de stora djurens förmåga att hålla ihop och skydda sin flock. Flocken i hans fall är de som bor i huskomplexet, en något disparat samling människor som knyts samman av blodsband och djupgående hemligheter.

Mentaliteten i boken är mycket sydeuropeisk. Familjen är viktig och över all verklighet vakar religionens värderingar trots att de inte alltid är tydligt uttalade.

Spänningen finns där men i rätt lågmäld form. Jag kom att tycka om den här boken. Den skiljer sig ganska bjärt från annan översatt litteratur som i nio fall av tio tillverkats av anglosaxiska författare.

LENA JEPPSSON

Marco Missoli. Foto Simone Acetti

Av Scott Goodwin
Lind & Co, 2014
ISBN 978-91-7461-284-4, 176 sidor

Ibland blir jag förbluffad över hur Dastredaktionen tänker. ”Du läser ju gärna science fiction. Det här handlar om cyberspace, internet och Facebook, så det borde vara något för dig.” Snutbok, tänkte jag och lade den underst i högen.

Till sist hamnade den överst. Det visade sig vara en lätt roande redogörelse för hur polisen i Kronobergs län bestämde sig för att gå on line och lägga ut texter om vardagshändelser i Växjö och Alvesta. En av de poliser som utsågs att sköta Facebooksidan var Scott Goodwin, minst sagt kvalificerad eftersom han utbildats till polis både i sitt födelseland Australien och i Sverige.

Efter en rätt stökig natt lade han ut denna något humoristiska text om en berusad 16-åring:

”Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika FUCK THE POLIS när vi går förbi. Om du ändå tänker göra det, se då till att du kan springa hyfsat fort! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det i natt, att han blev fångad av en 40 år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00? /Scott”

Det tog bara ett dygn innan inlägget lästs av 800 000 personer, gillats av 50 000 och kommenterats av 2 500. Sedan klarade inte myndigheten av att moderera kommentarerna längre utan blev nödsakade att stänga ner.

Det fanns de som menade att polisen inte borde skämta, några undrade om 16-åringen faktiskt gick att identifiera (en antydan om tjänstefel) polisledningen i både riket och Kronoberg drog öronen åt sig. Men Goodwin blev världsberömd i Småland (han utsågs till Årets Kronobergare 2012) med omnejd och har trots två JO-anmälningar fortsatt att kommentera sin och kollegernas vardag, både på FB och nu också i boken Facebookpolisen.

Ett av hans inlägg fick mig att dra extra mycket på munnen:

”Hoppa aldrig in i en svarttaxi! Man vet aldrig vem det är som sitter bakom ratten. 
För några veckor sedan hade Håkan och jag ett spaningsuppdrag i stan. Vi satt i en civil polisbil kl. 02.00 på en lördagsmorgon och spanade mot en bil som var parkerad lite längre bort. Plötslig öppnades polisbilens bakdörr av en full kille. Följande är konversationen som vi hade.
 FULLA KILLEN: ”Tja! Ja, du får 150 spänn till Teleborg. Jag har bara 150 kvar so take it or leave it!”
 JAG: ”Tack för erbjudandet men jag har inte lust att köra dig till Teleborg just nu. Däremot kan vi köra dig till polishuset och även fixa en säng till dig gratis eftersom det är en polisbil och inte en svarttaxi som du har precis hoppat in i… take it or leave it!”
 FULLA KILLEN: (efter en liten paus och koll på bilens utrustning och min polisbricka) ”Oh fan, förlåt, förlåt jag tror att jag ska gå hem istället. Ha en trevlig kväll. Hej då”
 Ibland är det riktigt roligt att vara polis! //Scott

Det finns ganska många liknande och roande inlägg citerade i boken, så jag ska nog inte ifrågasätta Dastredaktionens  omdöme alltför mycket i fortsättningen.

ÅSA PETTERSSON

Av David Peace
Nineteen Eighty-Three, 2002
Översättning Rebecca Alsberg
Modernista, 2014
ISBN 978-91-86629-88-5, inbunden,  541 sidor

Åren kring millennieskiftet skrev den engelske författaren David Peace fyra böcker om livet i det ruskiga Yorkshire under 1970- och 80-talen. Böckerna rymmer så mycket korruption, våld, förtvivlan och språklig energi att dess like knappast skådats i den engelska kriminalfiktionen. Associationerna går snarare västerut, till intrigerna och de moraliska dimmorna i Chandlers och Ellroys Los Angeles, även om Peace bodde i Japan när han skrev böckerna.

Samtliga romaner i den så kallade Yorkshire-kvartetten har nu översatts till svenska. Att försöka redogöra för handlingen i den sista av dem, den som heter 1983, är rätt hopplöst. Peace rör ihop olika tidslager, inre monologer och fragment av en mer traditionell intrig till en sorts symfonisk prosa, där läsaren sugs in i en värld som är lika svåröverskådlig och osäker som för de fiktiva gestalterna.

Den som sett filmerna som gjorts med utgångspunkt i romanerna (”Red Riding-trilogin”) vet att de smärtpunkter som knyter samman historien är några barns försvinnande och våldsamma död. Men dessa mord blir bara delar i en väv av händelser där kriminella poliser ljuger och dödar för att skydda varandra tills de själva har svårt att veta vad som pågår och vem de kan lita på. I 1983 är det främst överintendenten Maurice Jobson som brottas med sig själv och kårens samlade synder. Hans motpol är den sjabbige advokaten John Piggott som börjar ana konturerna av vad som händer och gör en heroisk insats för att bringa lite rättvisa åt en oskyldigt dömd.

Den som söker traditionell spänning blir kanske förvirrad av 1983, här finns det så mycket av spänning att det knappt går att ta in. Romanen bör nog mera läsas som ett diktverk, ett ilsket och speedat requiem över en medmänsklighet som (nästan) gått förlorad i Yorkshire och på andra håll.

PÄR ALEXANDERSSON

Av Set Mattsson
Historiska Media, 2014
ISBN 978-91-87031-33-5, 395 sidor

Med denna bok avslutas Set Mattssons trilogi (Ondskans pris 2012 och Svekets offer året därpå) om kriminalöverkonstapel Douglas Palm som verkar i efterkrigstiden i 1940-talets Malmö. Tre år har gått sedan Nazityskland besegrades men fortfarande ligger ett brunskimrande täcke över vissa delar av Skåne. I slutet av man 1948 hittas en svårt förruttnad, mördad kvinna i en lagerlokal som är tömd både på innehåll och ledtrådar. Medan Palm försöker leta sig fram genom gåtan skjuter sig en kollega på sitt arbetsrum och han tvingas utreda den saken också.

Naturligtvis hittar kriminalöverkonstapeln en koppling mellan fallen och till den märkliga period som följde efter kriget. Det finns en dold nazism lite här och där, inte minst bland bondebefolkningen. Hos en sådan odalman i närheten av Sjöbo huseras en tysk nazist och hans fru medan de väntar på vidare transport till den svenska huvudstaden innan de via en advokat ska smugglas till Sydamerika. I just den trakten var avsikten att bygga ett koncentrationsläger att användas efter det tänkta maktskiftet. Och det är kanske inte för sent att vända vinden – österifrån hotar ju Sovjetunionen och kommunismen.

Det är en stillsamt och lågmält berättad polisroman som dock får en häftigare klimax. Innan den kommer får man följa med Palm, polissystern Sara och tidningsmannen Jonnervik genom den lilla skånska storstaden med dess kaserner och stenlagda gator där spårvagnens klocka ekar. Polisarbetet är trovärdigt skildrat liksom miljöerna där människorna rör sig och Palms vånda inför sina tidigare misstag ger lite hugg i hjärtat.

I berättelsen finns också en sorgsen underton, inte minst i historien om en fattig ensamstående mor. I allt en gediget sammansatt roman.

KARL HJELM

Tätt med författare i Sollentuna på onsdagskvällarna, för då har Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord möte. Man finns sedan länge i Sollentuna Centrum, sedan hösten 2012 i Restaurang Stinsvillans ovanvåning. Drygt trettio onsdagskvällar varje år hålls i denna lokal föreläsningar mellan 19.00 och 20.00, alla öppna för allmänheten.

Information finns på http://www.stockholmnord.org

Närmaste möte hålls den 22 oktober, och då kommer Jan Arnald (alias den hyllade deckarförfattaren Arne Dahl), författare och före detta Sollentunabo kommer för att berätta under titeln ”Arne Dahl om Arne Dahl”.

Sedan ser resten av höstens möten och nästa vårs ut så här:
29 oktober
Claes Janson, kokboksförfattare och gammal folkparksidol kommer för att tala om sin bok, men mer än så. Han föredragsrubrik lyder ”Meningen med livet” och dess mening vill vi ju lära känna.
5 november
Konstnären och författaren Margareta Sjödin berättar om sin konst och om kvinnorätt med utgångspunkt från boken om 40-talister: 6 efter 60.
12 november
Björn Ranelid talar under rubriken Kärleken är störst av allt.
19 november
Eva Swartz Grimaldi, kultur- och mediapersonlighet, berättar under rubriken ”Mitt liv bland böcker och tv-program – reflektioner över mediernas utveckling och framtid”
26 november
Vigdis Moe Skarstein, litteraturvetare och före detta norsk riksbibliotekarie berättar under rubriken ”Litteratur – på norsk” om vad man reagerar på inom dagens litteratur i vårt grannland.
3 december
Ian Wachtmeister, talar om sin bok ”Sotarna” – en utmanande, rolig och romantisk skildring om herrgårdslivet under andra världskriget men också med skarpa granskningar av dagens politiker och skandaler i näringslivet.
21 januari
Aino Trosell, författare, bosatt i Göteborg med rötter i Dalarna, berättar om sin senaste otäcka bok, Min grav är din – krimineller II. En kvinnotråd går från den lika otäcka romanen En egen strand samt kriminalromanerna om Siv Dahlin till de mer episka romanerna Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria.
28 januari
Carina Aynsley, författare och kändis från TV-frågesporter visar bilder och berättar om sina upplevelser i Himalayas bergstrakter under rubriken ”Mitt Nepal”. I boken Ajj La Vjoo skriver hon om upplevelserna under 90 dagar på ett barnhem i Gokarna, om misär, löss, buddhistmunkar och världens vänligaste folk.
4 februari
Mohamad Hassan och hans medförfattare Ulf Broberg berättar under rubriken Från Röda Huset till stadshuset om Mohamads resa från barndomen i krigets Libanon till den centrala politiska makten i Uppsala, Sveriges fjärde kommun.
11 februari
Bo Norgren, berättar om hur det är att vara polis och deckarförfattare. Dessutom får vi höra lite om hans senaste projekt.
18 februari
Bertil Falk, författare, historiker och filmare, berättar om vikingatiden med utgångspunkt från sin bok Gardar Gåtlösaren. En gåtlösare var en deckare för tusen år sedan!
25 februari
Jenny Jacobsson, författare till debutromanen I ditt kvarter men mest känd som initiativtagare till novellsamlingen #Älskanoveller som startade som en statusrad på Facebook.
4 mars
Lilian och Karl G. Fredriksson, författare, litteraturkritiker och specialister på ungdoms-litteratur kommer för att berätta om ungdomsdeckare.
11 mars
Mats Werner, som författat en stor biografi om sin bror Lasse Werner – den svenska jazzens lyckligaste skit – berättar under rubriken Bristningsgränsens universum.
18 mars
Per Ragnar, TV-idolen från klassikerna Röda Rummet, Någonstans i Sverige, Tre Kronor och Gomorron Sverige har också en okänd sida. Han har skrivit 25 böcker och kommer att tala om sitt författarskap.
25 mars
Sven-Bertil Bärnarp, skapare av serien Medelålders plus berättar om metodiken och funderingarna bakom dessa fyra serierutor som dagligen syns i Dagens Nyheter och ett 30-tal andra dagstidningar. Nyligen tilldelades han ”Stora Gerontologipriset” av Sveriges Gerontologiska Sällskap, som forskar i äldre- och åldrandefrågor.
1 april
Lars Gustafsson och Agneta Blomkvist, författare och äkta par som berättar om sina respektive författarskap och berättar om Berlin, en stad som Agneta beskrivit i sin prisade reseguide Till Berlin.
8 april
Ivar Lundgren, journalist och författare, berättar under rubriken Sven Lidman vs Lewi Pethrus – en brödrafejd i rampljus.
15 april
Varg Gyllander, polisens presschef, tillika författare berättar under rubriken När fakta tränger in i fiktionen om hur han håller isär det verkliga livet hos polisen och den fiktiva polisvärld han skapat i sina romaner.
22 april
Pierre Schori

Krönika av JEAN BOLINDER

1975 kom det ut en thriller på Lindqvist Förlag. Den hette Kortaste Strået, och var skriven av Sherlockvinnaren K Arne Blom. I den agerade en ganska samvetslös journalist och usel amatördetektiv vid namn Jöran Bundin. Han beskrivs som “aningen enfaldig och pinsamt självgod”. Det berättas också att “han hade iallafall en intelligent fru. Vad hon nu kunde se för något i honom.”

Antihjälten Jöran Bundin och hans hustru Marianne Bundin är skapelser av undertecknad. De dök upp i min debutbok Skulle jag sörja då 1967. De mottogs tämligen svalt men blev fort populära. Efter arton år var det alltså dags för dem att komma in i en annan författares roman.
Jag kände mig ganska smickrad över inhoppet. K Arne Blom är en framstående författare som skrivit flera av våra bästa deckare. Annat var det när vår husläkares far, Oskar Wågman (Sture Stig) författade parodiska Sherlock Holmes-historier. Det gillade inte Arthur Conan Doyle. Så det blev bråk!

Sedan dess har mängder av författare känt sig manade att skriva Sherlock Holmes-historier – oftast med tveksamt resultat.

Nu är det Agatha Christes tur att bli “tolkad”. Nu har hennes arvingar “ställt sig bakom utgivningen av en helt ny roman med hennes mest älskade karaktär”. Skrivare är Sophie Hannah som var fem år när Christie dog och hennes “mest älskade karaktär” visar sig vara, inte miss Marple, som jag gillar, utan den i mitt tycke ganska förfärlige viktigpettern Hercule Poirot. Monogrammorden (The Monogram Murders) heter skapelsen, som utges av Bookmark i svensk översättning av Helen Ljungmark.

Det hela börjar 7 februari 1929. Då var Agatha Christie ett ganska nytt namn som författare av kluriga och spännande deckare. Böckerna med Hercule Poirot börjar med The mysterious affair of Styles 1920 vilken kom på svenska (En dos stryknin) just 1929. Den berömda och mycket uppmärksammade The murder of Roger Ackroyd dök upp 1926 och filmades redan 1931. På svenska kom den först som Hur gåtan löstes 1927 och sedan med namnet Dolken från Tunis 1940. Där var Jane Marple detektiv.

Själv anspelade jag på Dolken i Tunis i min bok En detektivroman 1979. Professor Johan Asplund skrev om detta i sin Storstäderna och det forteanska livet att “En svensk författare, Jean Bolinder, har lyckats med konststycket att upprepa Agatha Christies trick.”

Det handlar ju om att just upprepa vad någon annan redan gjort. Hur lyckats nu detta för Sophie Hannah? I hennes historia reser tre personer från den lilla byn Great Holling till London och lyxhotellet Bloxham där de hittas döda. De har var sin manschettknapp i munnen.

Det är ju rejält drastiskt och Hercule Poirot far mycket att tänka på och reda ut. Någon har också på receptionsdisken lämnat ett meddelande: “MÅ DE ALDRIG VILA I FRID 121. 238. 317.” Siffrorna är de rumsnummer de har och där de ligger döda. Varje manschettknapp är märkt med initialerna PIJ.

Ytterligare ett mysterium verkar vara flätat med de hemska morden på Bloxham hotell. När Poirot äter torsdagsmiddag på Pleasant’s Coffee House i London dyker en förskrämd kvinna upp och säger att hon ska bli mördad. Hon har gjort något och enda sättet att skipa rättvisa är att döda henne. Hon vill inte att Poirot ska söka efter mördaren …

Tillsammans med sin vän vid Scotland Yard, Edward Catchpool, försöker Poirot nu lägga alla ledtrådar rätt och få alla puzzelbitar på plats. Bl a besöker Catchpool byn Great Holling och finner där åtskilligt mystiskt och förbryllande.

Småningom kommer naturligtvis Hercule Poirot med en förklaring. Den är lika snårig och otrolig som boken i övrigt men rent intellektuellt är den smart uttänkt.

När jag läste Monogrammorden stördes jag av att folk sade “du” till varandra. Även den väluppfostrade och formelle överklassaren Poirot använder “du”: “Mademoiselle, det här är ytterst oroande. Du är vid liv och vi måste göra allt för att se till att du förblir så …”.

I engelskan står “you” för både “ni” och “du”. I svenskan sade man tidigare “ni” till okända. Den som var äldre kunde högtidligt “lägga bort titlarna” med den yngre och sedan sade man “du”. Det anses vara Bror Rexed som 1967 vände trenden och gjorde att svenska folket nu i allmänhet säger “du” till varandra utan att fundera över vem som är äldst.

Att låta Poirot säga “du” 1929 tycks mig vara en stötande anakronism och den stör mig. För att kontrollera, läser jag En dos stryknin i Eva Wahlenbergs översättning (Zebra 1963). Där ni-ar Poirot folk: “Vad tar det åt er min vän? ropade han. Varför står ni där fastspikad?”

Tänker man sig att Monogrammorden ska läsas av unga som du-ar naturligt? Jag tror nog det blir en väldigt smal målgrupp och hur det nu än är, blir tidsfärgen inte bra. Mina tonåriga teaterelever har för övrigt ingen svårighet alls med ni-texter även om vi självklart diskuterar förhållandet ni/du.

Mitt parallella läsande av En dos stryknin ger mig också en möjlighet att jämföra den “äkta” Poirot med sin klonade namne. När jag mötte min Jöran Bundin i Kortaste strået fann jag att han var en skyltdocka eller en parodi. Det som fått mig att en gång skapa figuren fanns inte med. Vad gäller Hercule Poirot är min upplevelse likartad. Han blir en uppskruvad docka med nyckel i ryggen.

Annars är det mest gott att säga om Monogrammorden. Det är en välskriven bok med bra atmosfär och spännande personer. Likheten med en Christiedeckare är slående och intrigen är skickligt hopkommen. Boken kommer att glädja många läsare och ge dem både spänning och förströelse.
Jag sitter med i Deckarakademins utländska jury. Trots bokens förtjänster kommer jag inte att föreslå att Monogrammorden prisbelönas. Jag menar att Deckarakademin ska rikta ljuset på böcker som för deckargenren framåt, inte mot om än aldrig så skickliga försök att blåsa liv i litteratur, som är förlegad för länge sedan.

Av Amelie Ehrensvärd Cardell (text) och Susanne Martinelle (foto)
Förord av professor Robert Hahn
Roos & Tegnér, 2014
ISBN 978-91-86691-86-8, 279 sidor
Professor Hahn skriver i förordet att ”det finns tre situationer när en fri själ sägs kunna störa och skrämma levande människor genom att skapa fysiska fenomen”.

• Det mest ondskefulla: Själen från en avliden tillfälligt återkommer till anhöriga på jorden för att berätta om sin nya existens, varna för något eller hjälpa till.
• Det mest klassiska som oftast associerar till spökerier. Det uppkommer när en själ fastnat i dimensionen mellan ”vår fysiska verklighet och den riktiga andevärlden”.
• När en fri själ skapar fysiska fenomen via ”energiminnen”.

Ehrensvärd Cardell (bilden th) och Martinelli har besökt sjutton svenska slott och herresäten (Bellinga, Ekenäs, Engsö, Fiholm, Gärsnäs, Hellekis, Kronovall, Kungliga slottet, Läckö, Marsvinsholm, Näsbyholm, Rockelstad, Svärdsta, Sjöö, Trolleholm, Trolle-Ljungby, och Västanå) där ägare och personal råkat ut för oförklarliga upplevelser och berättar om dem. Tron på spöken och andar har tydligen inte försvunnit helt i vår avkristnade och rationellt upplysta tid.

Inte alla intervjuade i boken har sett spöken med egna ögon, däremot känt av en okänd energi i rummet där de vistats något som de beskrivit som en tät energi. Detta har inte alltid känts obehagligt. Det är bara ett par av berättarna som upplevt det så, för resten har det blivit en positiv upplevelse.

Förutom de som upplevt något som kan kallas för spökupplevelser har Ehrensvärd Cardell intervjuat en folklivsforskare, en parapsykolog, en läkare, en biskop och en professor i teoretisk fysik. Professorn menar att det teoretiskt är möjligt att dåtid och framtid kan befinna sig på samma plats. Vilket skulle kunna vara en indikation på att spöken existerar.

Så det är kanske inte så underligt att var femte svensk tror att människor kan gå igen efter döden. Enligt en Sifo-undersökning säger lika många att de själva varit i kontakt med eller haft en förnimmelse av en död person.

Oavsett var man nu tror på är det en vacker och roande bok som dessutom innehåller mycket av svensk kulturhistoria. Martelles fotografiska bilder från de många gamla husen är både poetiska och realistiska.

INGER STRANDBERG