Av Alexander Bard & Jan Söderqvist
Bookmark Förlag, 2014
ISBN 978-91-7547-179-2, 378 sid

Jag brukar skriva om science fiction och fantasy i dessa spalter, så det är kanske inte så underligt att den har boken fallit på min lott. Den har ju vissa beröringspunkter med båda dessa genrer i och med att den framhäver individualismen som den nya religionen i vår digitala tidsålder som börjat bli allt mindre fysisk och allt mer virtuell.

Både Alexander bard och Jan Söderqvist säger sig vara cyberfilosofer och framtidsforskare och vill med denna volym ”skaka om läsarens världs- och själsbild”.

Jag är inte så säker på att jag blivit skakad, kanske inte ens rörd.

Redan från början visar författarna ståndpunkten att Gud är död och att motsatsparet teism och ateism är en förlegad konstruktion. En Gud är enligt de båda inget annat än slutpunkten – utopin – på mänsklighetens projektion av sina drömmar och önskningar. Det är detta som kallas Synteism och en slutsats är att vår nya Gud är det Internet som klarat av att binda samman sju miljarder jordvarelser i realtid. Den gamle guden (oavsett religion) gjorde människan till en passiv mottagare av hens håvor medan den nye herren Internet gör oss till aktiva deltagare på vägen in i framtiden.

Det är intressanta tankegångar som framförs och det är möjligt att vi inom kort (eller långt) tvingas ta en mer precis ställning till dem, filosofiskt och samhällsteoretiskt. Jag tror att det ligger en del i deras teori om att den interaktiva revolution vi ser i cybervärlden kommer att förändra politik, maktstrukturer, världsekonomi och i slutänden kulturerna.

Fast jag tvivlar på att det sker i en handvändning.

ÅSA PETTERSSON

Jan Söderqvist och Alexander Bard

Av KJELL E GENBERG

Enligt en artikel i engelska Mail on Sunday kan Jack the Ripper, seriemördaren i stadsdelen Whitechapel i London, äntligen vara avslöjad. Brotten, minst fem mord hösten 1888, har beskrivits i otaliga böcker, filmer och artiklar och de mest häpnadsväckande teorier har framförts. Nu tycks läkaren och DNA-experten Jari Louhelainen ha hittat bevis för att det var den polske invandraren Aaron Kosminski (född Aron Mordke Kozminski, bilden) som låg bakom morden. Redan under mordutredningen var frisören Kosminski, liksom ett halvdussin andra, misstänkt men det skulle dröja 126 år innan de nya bevisen kom som pekar ut honom som mördaren.

DNA-spåren hittades på en schal som tillhörde mordoffret Catherine Eddows och bestod av blod från henne och från mördaren. Schalen inköptes på en auktion av den 48-årige affärsmannen Russell Edwards som fick experten Louhlainen att med modern spetsteknik analysera vad som fanns kvar av det genetiska materialet och göra en jämförelse med DNA från det halvdussin misstänkta som fanns kvar i polisens arkiv. Enligt Louhelainen fick man fram en ”perfekt matchning” på Kosminski.

Aaron Kosminski, som kom till England från Polen på 1880-talet, föddes den 11 september 1865 och dog på sinnessjukhus 24 mars 1919. Då hade han varit intagen där sedan 1891.

Under det dryga sekel som gått sedan morden har en veritabel industri växt upp kring Jack the Ripper (Jack Uppskäraren) där olika författare hävdat att de vet vem som låg bakom morden. Över hundra misstänkta har presenterats, bland dem drottning Victorias barnbarn prins Albert Victor, hertigen av Clarence, den postimpressionalistiske målaren Walter Sickert och den förre premiärministern William Gladstone.

Av Paul Stanley och Tim Mohr
Face the music: A life exposed, 2014
Översatt av Carl Linneaus
Bokfabriken, 2014
ISBN 978-91-87301-63-6,  481 sid

Paul Stanley är en udda fågel inom sitt gebit – hårdrock – genom att vara en av få som lyckats undvika branschens värsta fallgropar. Han har aldrig fastnat i drogträsket, är inte alltför förtjust i alkohol och det kanske allra mest märkliga av allt: ingen manager har någonsin blåst honom. Det enda man kan beskylla honom för är att han varit i övermått intresserad av att lägra kvinnor.

Han har varit det legendariska rockbandet Kiss styrman genom fyrtio år, från begynnelsen på New Yorks småklubbar till nutidens närmast osannolika framgångar på världens stora arenor. Hans valspråk har alltid varit ”Om det känns bra ska du göra det” och så har det fortsatt. När man kom på att måla ansiktena intill oigenkännlighet och sätta höga platåskor på fötterna kändes det bra och när bandet under sitt namn Kiss slog igenom så att alla medlemmarna kunde garva ända fram till banken, kändes det också bra. Fast det krävdes ju hårt arbete att nå dit och inte bara det. Stanley hade hårda nypor när det behövdes och har skaffat sig ett rykte om att inte lägga fingrarna emellan om så krävs, allt enligt talesättet att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett.

I biografin hävdar han dock att han ofta blivit missförstådd.  Men han tillstår gärna att han hållit bandet i strama tyglar och på så sätt styrt deras både ojämna och framgångsrika karriär, detta och han låtskrivande och kvalitetsdrivna producentskap.

Han har tidigare ansetts tillknäppt men i sin biografi öppnar han sig, berättar om uppväxten i en dysfunktionell familj, om det medfödda handikappet att bara ha ett öra samt viss dövhet och en evig känsla av utanförskap och ensamhet. Kanske är det medförfattaren  (bilden th) som fått huvudpersonen att förstå att ärlighet är något som appellerar till läsare. Det har, hur som helst, blivit en riktigt intressant mix av hans yrkes- och privatliv.

KJELL E, GENBERG

Av Benjamin Black (John Banville)
Picador, (2006) 2013
ISBN 978-1-4472-3731-0, 390 sidor

Den här upplagan föranleds av att BBC visar en serie om Quirke, bokens huvudperson. Upptakten blir väldigt lång, händelselös, vilket irriterade mig, tills jag kom på att man blir väldigt väl förtrogen med Quirke. Man får hoppas att Black kommer till skott snabbare i uppföljarna.

Handlingen utspelas  i Irland, huudsakligen under 1950-talet. Huvudpersonen, Quirke, är patolog, fosterson till en domare, styvbror till Hal. De följs åt under skoltiden och därefter  läkarutbildningen. De hamnar därefter i motsatt ändar av vårdkedjan – Mal blir förlossningsläkare, Quirke tar hand om de döda.

En dag upptäcker Quirke att Hal sitter vid hans skrivbord och fyller i en blankett för en avliden kvinna, Christine Falls. Dödsorsaken stämmer inte.

Quirke blir nyfiken, undrar vad Hal vill dölja. De skyldiga upptäcker hans intresse, han blir överfallen på hemväg från puben. När han nonchalerar denna varning blir han anfallen en andra gång, nu allvarligt skadad. Hans ena knä gör honom permanent halt.

Det tar sin tid innan handlingen tar fart. Black tecknar personerna och bakgrunden tydlig för oss. Miljö- och personbeskrivningarna är också ett  av bokens starka inslag. På baksidan jämförs Quirke med Rankins Rebus, vilket delvis stämmer.  De gillar båda att dricka, gärna på puben.

Boken tar fart först efter att Quirke utsätts för det andra överfallet.  Krafterna bakom ogärningarna avslöjas. Katolska kyrkan eller snarare vissa av dess anhängare utnyttjar sin ställning och goda rykte för sina egna syften. Prästerskapets skumma sexövergrepp faller mig i tankarna. Detta är något liknande.

Vi får två historier, den om Christine som hamnar på Quirkes bord och den om de småbarn som är behandlas som handelsvara. Det finns inga tydliga signaler när perspektivet ändras, vilket är irriterande.

Den stegrande spänningen mot slutet räddar betyget.

BENGT HEURLIN

Webbplats för Benjamin Black/John Banville: http://www.benjaminblackbooks.com/index.htm

Av Tove Alsterdal
Lind & Co, 2014
ISBN 9789174612813, inbunden, 475 sidor

Jag funderar ofta på vad det är som gör att en bok sticker ut och är så mycket bättre än andra man läser. Jag kommer alltid fram till en kärnpunkt: boken måste ha en bra historia att berätta, en historia som ingen berättat förr. Naturligtvis krävs det färdigheter i språk, meningsbyggnader, miljö- och personbeskrivningar, gestaltningar mm, men utan en god grundhistoria blir det ändå bara pannkaka.

Tove Alsterdal kommer nu med sin tredje kriminalroman och hon har alltid något att berätta. Hon har alltid en ny och annorlunda historia och hon kan berätta den så att man får njutningens gåshud. Hennes två första böcker Kvinnorna på stranden och I tystnaden begravd har blivit mycket rosade. Den senare boken är en av de bästa svenska deckare jag någonsin läst.

Denna bok har lånat titeln efter en rad i Ralph McTells sång från 60-talet Streets of London (vi sjöng den jämt på den tiden), en sång om uteliggare. I boken blir just en uteliggare i Jakobsberg vittne till att en ung kvinna kommer ut från en nattklubb och beger sig hemåt med en man. Kvinnan, Charlie Eriksson, faller senare på natten ner från elfte våningen och dör.

Charlies syster Helene har lämnat förorten. Hon har brutit med systern, fadern super och mamman har övergett dem båda. När hon nu blir konfronterad med systerns bortgång vill hon veta vad som egentligen har hänt och börjar forska i fallet. Hon river upp damm och Helene finner spår som leder bakåt till tiden när modern lämnade sina barn för att åka till Argentina.

Som vanligt när Tove Alsterdal skriver finns det enorma styrkor i miljöer och personer. Som läsare blir man närvarande, man får resa med. Från 70-talets och nutidens Jakobsberg till Argentina, även där både i då- och nutid. Egentligen gör Helene samma resa som sin mamma, men av en helt annan orsak. Mamman var ung och kunde offra vad som helst för kärleken, medan Helen är ute efter förklaringar. Till sin systers död och till moderns beteende.

Boken handlar mycket om människors svagheter och tillkortakommanden. Varför blir livet som det blir? Författaren har en förmåga att levandegöra människor på ett alldeles unikt sätt. Det är lätt att se hennes bok i bilder eftersom allt känns så förbaskat äkta.

Tove Alsterdal måste ha gjort en omfattande research för att alla fakta om framförallt fascismens Argentina ska vara så lärorikt korrekta. Att hon kommer med sina böcker med ganska glesa mellanrum tyder också på stort researcharbete. Det skapar också realism och ger berättelsen sannolikhetens prägel.

Tove Alsterdal är ingen deckardrottning. Sådana koras bland dem som skriver traditionella deckare med familje- relationsfokus. Tove Alsterdal är mer än en deckardrottning. Hon är genrens kejsarinna. Det sämsta med henne är att nu måste man väl vänta minst två år på nästa bok.

Det här är den bästa bok jag läst i år!!!

NISSE SCHERMAN

Tove Alsterdal. Foto Annika Marklund

Detta är en artikel i novellform. Både författare och redaktör har svårt att välja så den klassas som både och. Läs och möt Robert L Fish.

Av KJELL E GENBERG

Det regnade som attan den där dagen. Min fru Birgitta, som ännu inte flyttat in helt och hållet i villan i Bromma, och jag hade varit och handlat inför veckoslutet, vilket kan ta tid när det är mycket folk på Systemet och metoden med självplock ännu inte var införd.

När jag som vanligt skulle backa in på garageuppfarten dök ett par gestalter upp i backspegeln och hustrun ropade att jag inte skulle köra på dem. I regnet var det svårt att se vad det var för typer. Deras överrockar dröp av vatten och jag tyckte att de såg allmänt skumma ut, men bromsade och klev ur för att höra vad tusan de höll på med på min tomt.

Den ene hade silverfärgad kavaj under regnrocken och då kände jag givetvis igen honom – krininalförfattaren Olov Svedelid. Men den andre tyckte jag mig aldrig ha sett förr. Det var en verkligt stor och grovhuggen karl med ett ansikte som hugget i granit med en mejsel som emellanåt sluntit. Men hans ögon var vänliga när han sträckte fram en hand. Jag tog den och min näve försvann helt och hållet när han kramade den.

”Det här är Robert Fish”, sa Svedelid. ”Han tyckte det skulle vara kul att träffa dig igen.

”Angenämt”, sa jag på en av mina bättre skolengelskor, den med svag New Mexikoaccent, lärd av K. Arne Blom, en annan kollega. ”Vad för en sådan berömd herre till vårt enkla tjäll i förorten?”

Nu mindes jag var jag träffat honom tidigare Jag hade träffat honom på en internationell sammankomst för kriminalförfattare i Köpenhamn, pratat lite men inte blivit direkt tjenis. Fast jag visste förstås att han var ordförande i Mystery Writers of America och hade lärt mig att han var förtjust i whiskey.

”Vi måste gå in!” förklarade Birgitta bestämt. ”Har ni ätit?”

Det hade de inte. Så de hjälpte oss in med kassarna och eftersom det varit extrapris på lövbiff hade vi sådant så det räckte åt alla. För att få dottern att äta lövbiff med någorlunda god aptit hade vi sett någonstans att denna rätt hade det exotiska namnet elefantöra, så vi förklarade för Bob och Olov att det var vad de skulle få. Bob sken upp.

”Elefant har jag inte ätit sedan jag var i Afrika”, erkände han. ”Jag minns knappt hur det smakar längre.”

Birgitta och jag såg på varandra och hoppades att vi skulle slippa erkänna att vårt elefantöra bara var innanlår från kossa. Middagen blev trevlig och om Bob märkte vår bluff sa han ingenting. Amerikaner är duktiga på det där med hövlighet. Efteråt vid kaffet och konjaken – han sa inte ens något illa om Eau de Vie – berättade han om sina bravader som ingenjör i Sydamerika – Brasilien mest – och Olov svarade med berättelser om hans tid som veckotidningsjournalist i Skåne och om förberedelserna inför den stora deckarkongressen som skulle hållas i Stockholm 1981, där jag var inblandad som ”dataexpert” på ett litet hörn. Jag hade inte så mycket att komma med. Ingen blev imponerad av att jag varit popbandsmanager hemma i Hälsingland.

Men Bob såg till att jag också fick prata.

”Du råkade visst ut för en liten malör på den senaste deckarkongressen i Köpenhamn”, sa han. ”Alla pratade om det.”

***

Jo, en liten malör var det. Inget allvarligt som hamnar i historieböckerna, men i alla fall. Jag hade återupptagit bekantskapen med journalisten Hans Stertman som skrev om kiosklitteratur i Aftonbladet. I min gröna ungdom hade jag arbetat på Hälsinge-Kuriren i Hudiksvall och han var signaturen Heck i Hudiksvalls-Tidningen. Vi var båda relativt nya skribenter och brukade få bevittna de så kallade Karusellkvällarna (ja, så länge sedan är det) varje torsdag på Köpmanberget och skriva en recension. Ett slags returinformation. Nu bodde Hans på Nytorgsgatan i Stockholm och hade utvecklats till en kul och något oförutsebar herre. Han ansåg sig ha ett väldigt kvinnotycke och berättade, utan att en behöva tillfrågas, om sina många erövringar. Något låg det väl i det, för när vi tillsammans gjorde resor till Åland var han dansant nog att få med sig damer till hytten. Hans raggningsknep fick mig ibland att höja på ögonbrynen.

”Jag är poet”, brukade han säga när motståndet hos den tilltänkta moatjén började brytas. Sedan deklamerade han Tomten av Viktor Rydberg och förklarade att han skrivit den. Ibland funkade det.

Vi skullen göra sällskap till Köpenhamn, men underligt nog glömde vi att köpa ut den så viktiga ransonen på Arlanda. Framme på Kastrup lyckades jag med konststycket att få handla i deras taxfree. Stertman försökte göra om bravaden, men de märkte att han var inkommande och inte utflygande passagerare.

”Ja … men han fick ju!” klagade Stertman och pekade mot min undflyende ryggtavla.

Jag blev förstås gripen, befriad från min skattefria påse och fick en läxa i skandinavisk tullpraxis på köpet. Men det gjorde inte så mycket. Alla hade tydligen hört talas om flygplatsincidenten så under alla dagar kongressen pågick betalades mina drinkar av Len Deighton, Desmond Bagley, Julian Symons, Frits Remar (som jag senare översatte till svenska), Tage la Cour och andra internationella kändisar som jag av förklarliga skäl inte minns namnet på.

***

Bob Fish skrattade gott och erkände att han också varit en av dem som bjudit mig på sprit.

Han hade senast kommit ut med boken Deadline 2 am och höll på med en ny, som han inte ville prata så mycket om.

”Den är bara i sin linda och jag vill inte snacka ihjäl den”, sa han. ”Vad har du själv för planer?”

Jag berättade att jag funderade på att avsluta min serie om den svenskättade cowboyen Ben Hogan med att ta hem honom till Delsbo i Hälsingland för ett sista uppdrag. Idén kom egentligen från min vän Anderz Harning. Han hade sovit över på mitt sommarställe i Bjuråker, Hälsingland, och det var nog klokt för han var sällan i form att köra bil därifrån. I stället hade han legat och läst mina gamla kioskböcker.

”Det är dags att du gör en riktig bok om den herrn”, sa han. ”Ta hem fanskapet till Delsbo. Det var inte så lugnt här heller i seklets början, så nog skulle Hogan kunna hitta något att göra.”

Det var en idé, kanske till och med en bra idé och jag nappade. Jag var ganska inläst på hur folk hade det i Arizona från 1860 till 1890, men hur hade 1900-talets ankomst, med alla dess moderniteter, påverkat?

En som visste var Erik Haldane, som jag träffat i Montego Bay i Jamaica året innan. Jag skrev till honom och han svarade att Library of Congress i hans hemstad Washington D.C. Hade svar på allt. ”Kom över”, skrev han. ”Du får kinesa hos mig.”

Fish nickade tankfullt och erkände att det amerikanska kongressbiblioteket var välförsett. Vi pratade en stund till och herrarna bestämde sig för att lämna Bromma och tillbringa resten av tiden i huvudstadens vimmel eller åtminstone i Svedelids etagevåning i Gamla Stan.

***

Resten av kvällen funderade jag på Robert Lloyd Fish. Han föddes den 21 augusti 1912, så han var ingen ungdom precis. Hela fyra år äldre än min farsa Sven. Han kom med skrivandet rätt sent, först 1962 kom hans första roman The Fugitive, men den lämnade märken i samtiden. För den erhöll Bob Edgar Allan Poe-priset som årligen utdelas av Mystery Writers of America och samma år fick hans novell Moonlight Gardener en Edgar som årets bästa korta berättelse. Men det skulle dröja ända till året 1968 innan hans namn, eller rättare sagt hans ena pseudonym Robert L. Pike (en liten vits eftersom hans rätta namn betyder fisk och pseudonymen blir gädda) blev känt världen över. 1963 hade han kommit med boken Mute Witness som bara låg och väntade på att Hollywood skulle ta sig an den. Och när de gjorde det blev det med besked. Filmen efter boken fick titeln Bullit och hade en av dåtidens verkliga he-men, Steve McQueen, i huvudrollen. Då kom också Mute Witness ut på svenska och med filmtiteln på omslaget.

Bob föddes i Cleveland i delstaten Ohio där han utbildades till ingenjör vid Case School of Applied Science och utexaminerades 1933. Staden ligger vid sjön Lake Erie och hade vid den tiden cirka 400 000 invånare, vilket jag visste och sade. Mister Fish fnös dock och påpekade att om man räknade in hela regionen, vilket han helst gjorde, så skulle det inte dröja innan man kunde räkna in tre miljoner människor där. Cleveland grundades eftersom den stora sjön gav utmärkta transportmöjligheter. Det gjorde att staden invaderades av tung industri. Den ligger halvvägs mellan Minnesota och De Stora Sjöarna och importerade järnmalm för bearbetning och export. 1870 grundade John D. Rockefeller oljebolaget Standard Oil där. Säg den någorlunda vuxne svensk som inte tankat Essos tiger någon gång. Fast i Cleveland gjorde man elbilar. Kanske var det därför som Rockefeller flyttade sitt bolag till New York 1885.

Högsta byggnad är Key Tower, 289 meter högt, och därifrån har man utmärkt utsikt över den 160 kilometer långa floden Cuyahoga River, som rinner genom hela staden. De som gillar modern musik vet säkert redan att Rock and Roll Hall of Fame har sin hemort där.

President James A. Garfield och magnaten Rockefeller ligger begravda på Lake View-kyrkogården.

***

Själv flyttade Bob därifrån på 50-talet. Han hamnade i Rio de Janeiro där han utövade sitt yrke och 1960 slog musan till. Han skrev sin första novell som antogs av Ellery Queens Mystery Magazine – en tidskrift som efterhand publicerade åtskilliga av hans noveller.

Bland de cirka trettio romaner som han skrev har flera Brasilien som spelplats, bland annat förstlingsverket The Fugitive, som handlar om en koncentrationslägerfånge som reser inkognito till detta land för att infiltrera en samling nynazister. Hans huvudperson i den boken, liksom många fler är Interpoldetektiven José DaSilva.

Men det var alltså sedan Mute Witness filmvägen blivit Bullit som Bobs lycka var gjord. Mycket berodde på huvudrollsinnehavaren. Steve McQueen (1930–1980) var mannen för dagen i Hollywood, beundrad av män och åtrådd av kvinnor. Filmen handlar om organiserad brottslighet i Amerika men det som fick tidens bigrafbesökare att gå i taket var biljakten längs San Franciscos backiga gator. McQueen körde sin Ford Mustang med vådligt mod och boven fick förstås sitt på slutet. Bilen blev så populär att Ford 2008, 40 år efter filmpremiären, tillverkade en Mustang Bullit. Man kan gråta blod – jag har inte ens fått ett par rullskriskor uppkallade efter någon boktitel.

***

Nå, nu skulle jag ta mig till USA och kongressbiblioteket i den federala huvudstaden. Internet fanns, men det skulle dröja innan det var tillgängligt för gemene man. Hade det funnits kunde jag ha struntat i resan. Ibland är det härligt att uppfinningars tillämpning ligger i framtiden.

Jag var medlem av Sveriges Författarförbund och sökte stipendium för att studera material om svenskar i Texas, New Mexico och Arizona hos Library of Congress. Det beviljades, något jag knappt vågat hoppas på. Nu gällde det att hitta billigaste biljetten. Den visade sig finnas hos Iceland Air, där man tydligen prutade för att man gjorde en mellanlandning i Reykjavik. Det gjorde inget. Jag väntade gärna en stund i transithallen, skrev vykort och förvånades över kostnaden för isländska frimärken.

Inflygningen till New York skedde i klart väder och jag förundrades över World Trade Centers tvillingtorn som var hela trettio meter högre än Empire State Building till vars topp jag tagit hissen när jag 1957 besökte staden som sjöman. En trevlig dam bakom en informationsdisk upplyste om att människor med begränsad budget borde söka sig utanför Manhattan och i Bronx hittade jag ett hotell som passade min plånbok. Det var riktigt billigt – fyrtio dollar natten – men även den som betalade kontant måste först få sitt kreditkort draget så att alla uppgifter hamnade på en slip. Det såg ut som om jag kommit till Amerika för att slagga i rännstenen, ty jag saknade de stora monetära företagens förtroende och ägde inget sådant kort.

Men det gick att lösa. I plånboken låg landstingets plastkort, som införts för att identifiera sjuklingar som kom till lasaretten. Numera har man hittat andra sätt att kolla vem den sjuke är och avskaffat korten. Portiern blev glad när han såg det, drog rullen på sin apparat över det och lät mig betala med gröna sedlar. Jag sov ganska bra trots alla flygmaskiner som dundrade in mot tennistemplet Flushing Meadows, som trots närheten till mitt hotell låg i stadsdelen Queens.

Nästa dag tog jag flygshutteln till Washington, hämtades på flygplatsen av Erik Haldane som hade ett trivsamt hus i östra stadsdelen. Han lärde mig åka amerikansk tunnelbana och äta kubansk mat på kvarterskrogen. Där fick jag också veta att det inhemska ölet fullkomligt saknar smak – det serveras alldeles för kallt för att några smakämnen ska våga sig fram.

***

Jag hade tänkt höra av mig till Bob Fish, men det blev aldrig av. Lik förbaskat ringde han en dag.

”Hur hittade du mig?” undrade jag.

Han skrattade bara.

”Jag har skrivit deckare sedan 60-talet”, förklarade ordföranden i Mystery Writers of America. ”Det vore skrutt om jag inte skulle hitta en svensk i Washington. Du sticker ut, ska du veta, eftersom du varken är knarkare eller politiker.”

Nu skulle hans organisation avhålla Elfte Årliga Mysterie- och Detektivlitteraturkongressen till minne av Anthony Boucher – Bouchercon XI. Anthony Boucher hette egentligen William Anthony Parker White (1911–1968) och var både uppskattad kriminalförfattare och recensent. Bara några år efter hans död började författare och läsare samlas i hans namn.

”Vill du hänga med?” frågade Bob Fish. ”Det blir ett litet förspel inför tredje världsdeckarkongressen i Stockholm 15 juni nästa år. Jag hämtar dig.”

Om jag ville!

***

Kongressen hölls i National Press Club, en imponerande byggnad i ett område som mest bestod av gropar efter rivna hus. Programmet var också imponerande – panel efter panel framträdde och pratade om allt möjligt, från ”Vad hände med min bok när den blev film” till ”Stöd din lokala FBI-avdelning” och ”Reportern som detektiv”.

James Grady som skrev Six Days of the Condor var sur över filmen som gjordes på hans bok. Filmbolaget hade kortat ner historien till tre dagar (”Ingen människa orkar se en kriminalfilm som spänner över nästan en vecka.”) och fått förläggaren att byta till samma titel som filmen. När titelns dagar var över hade läsaren halva boken kvar. Det var förvirrande, tyckte Grady, och det kan man hålla med om.

Bob presenterade mig för Brian Garfield. Han är mest känd för boken Vän av ordning som blev film under originaltiteln Death Wish med Charles Bronson i huvudrollen. Den vållade mycket rabalder. Nu hade han skrivit en roman som hette Hopscotch och fått bestämma nästan allt när det gjordes film på den, så han var rätt nöjd, liksom Warren Adler som just fått filmkontrakt på sin Transsibirien-Expressen. Vi pratade lite och jag började fundera på om det inte möjligen skulle vara kul att åka Transsibiriska Järnvägen (något jag gjorde senare). Adler visste inte, för det hade han aldrig gjort. Men han berättade gärna om sin nya bok som handlade om en psykopat och en detektiv från Washington.

”Det borde vara tvärt om”, insköt förre Washingtonpolisen Robert D. Arscott som satt vid samma bord. ”Här är poliserna psykopatiska och mördarna fullt normala.”

När vi senare hamnade i baren ville Brian Garfield veta vad jag var för typ och jag berättade mer än gärna. När jag kommit till att jag en gång kallades ”södra Norrlands sämste gitarrist” sken han upp. Det fanns en gitarr där och den hängdes på mig och själv satte sig Brian bakom pianot. Han spelade faktiskt väldigt bra och bjöds på otaliga drinkar. Jag blev också trakterad, vilket kan bero på att akustiken i baren var rätt usel. Det gick i alla fall att skylla på det.

Innan Bob åkte hem till Trumbull i Connecticut såg han och Robert Arscott till att jag ett par dagar senare fick komma med på en visning av FBI-byggnaden i Washington.

”Vi ses på kongressen i Stockholm”, var det sista han sa innan han satte sig bakom ratten på den stridsvagnsstora amerikanaren och drog iväg.

FBI-huset är döpt efter grundaren J. Edgar Hoover (en murken typ som gillade när hans G-men sköt skarpt). Där förvarades en imponerande vapensamling – allt beslagtaget i samband med brott. Jag fick med mig en bok om världens alla handeldvapen därifrån, en nyttig liten sak.

***

Library of Congress var jättelikt och hade tryckt material från världens alla hörn. Naturligtvis tittade jag efter om det fanns någonting om eller av mig och till min förvåning hade de flera av mina böcker. Där fanns också det jag kommit dit för, så min väska fylldes med papper från kopieringsapparaten.

Innan det var dags att resa hem ringde jag till mina släktingar Carolyn D. Halstrom och hennes man, frikyrkopastorn Lloyd. På amerikaners vis var de mycket släktkära och struntade i att släktskapet var mycket avlägset. De lät mig inte resa till Sverige innan jag hälsat på dem några dagar i deras hem i Petersburg, Virginia, ett stenkast från ett av inbördeskrigets slagfält.

Men hem kom jag – dessutom med ett av Iceland Airs direktflyg från New York till Stockholm. Det hade varit en lyckad resa och med hjälp av all information kunde jag sätta mig ner och skriva boken som kom att heta En främling kommer hem, där Ben Hogan återvänder till sina gamla trakter och löser sitt sista fall alldeles innan första världskriget började 1914.

***

Samtidigt fortsatte förberedelserna för den tredje internationella deckarkongressen på Grand Hotel i Stockholm. Allt blev klart och invigningen skedde den 15 juni 1981. Hit kom snart sagt varenda deckarförfattare från alla tänkbara länder.

Men jag såg inte till Robert Fish.

Några av amerikanerna gav mig förklaringen.

Bob hade dött den 23 februari.

Jag vet inte om det är sant, men det påstods att hans fru hittat honom död framför skrivmaskinen där han dött av en hjärtattack mitt i en mening – i slutkapitlet på sin nya roman.

Han var ett föredöme in i det sista. Ingen författare kan lämna jordelivet på ett bättre sätt.

Jag hoppas att kunna kopiera den bedriften.

Fast inte för snart.

Av Gillian Flynn
Sharp objects, 2007
Översättning Rebecca Alsberg
Modernista, 2014
ISBN 978-91-7499-572-5, inbunden, 279

Det här är andra gången som Gillian Flynns debut kommer ut. Nytt förlag, ny översättare och nytt copyright-år (så man kan undra om författaren gjort några ändringar). Omslaget och titeln är nästan likadana, då hette boken Vass egg och rakbladet låg mellan orden, nu har det flyttats ner. Då fanns på omslaget ett positivt omdöma av Stephen King, nu en hänvisning till Gone girl.

Jag har inte jämförläst översättningarna, men så här tyckte jag då:

“Detta är en av de obehagligaste böcker jag läst, allra helst som den är så välskriven. Den kallas psykologisk thriller, och beteckningen är korrekt, men den är ännu mer en inifrånskildring av hur det känns att skada sig själv.” – - – “Det är spännande, mycket spännande, mest för att läsarens empati med Camille hela tiden hålls levande: skall hon klara sitt liv?”

LEIF-RUNE STRANDELL

Gillian Flynn. Foto Dana Rossini

Hela recensionen: http://www.dast.nu/recension/vass-egg

Av Peter Robinson
Hodder & Stoughton, 2013
ISBN 978-1-444-70492-1, 387 sidor
REVOLUTIONENS BARN
Översättning Jan Malmsjö
Minotaur, 2014
ISBN 978-91-85419-99-9, inbunden, 390 sidor

Titeln får sin förklaring en bra bit in i boken. Den anspelar på 60- och 70-talen, då revolutionen var nära i Storbritannien. Gruvarbetarna och andra strejkade mot nedläggningen av gruvor och andra orättvisor, vid universiteten läste man Marx. Boken utspelas i nutid, men trådarna leder tilbaka till den oroliga tiden.

Alan Banks beger sig till en missstänkt mordplats. En man, Gavin Miller, har hittats under en bro över en nerlagd järnväg. Har han hoppat eller har han blivit knuffad?

Mannen är en f.d. universitetslärare, avskedad, beskylld för sexuella trakasserier. I en av hans fickor hittar man 5 000 pund. Varifrån kommer de? Utpressning?

Nu följer en snårig utredning för Banks och hans medhjälpare, tre kvinnliga poliser: Annie och Winsome är gamla bekanta, Gerry är ny. De förhör en mängd personer, letar upp många från Gavins förflutna. Banks samlar ihop alla fakta och behåller många för sig själv. Han anar att mäktiga personer är inblandade. Han blir uppmanad av sina överordnade att gå varligt fram.

En av de missttänkta är Lady Chalmers, som kände Gavin under studieåren. Banks misstänker att hon döljer något, men vad? Han lyckas räkna ut vad som hänt. När han presenterar sin historia för henne faller hon till föga och bekräftar att Banks har rätt. Han söker upp den skyldige, lägger fram fakta för honom. Under en bilfärd kör han av vägen och omkommer.

Elegant, tycker Banks överordade. Nu kan de låta hela historien begravas i tysthet.

 BENGT HEURLIN

Peter Robinson. Foto Caroline Andersson

Av Curt Aspelin
Blue Publishing, 2014
ISBN 978-91-86293-23-9, 320 sid inkl bilagor

Den bittra arvstvisten efter den betydande konstnären Bengt Lindström, som avled 2008, blev en följetong i media. Allt början 2003 när Lindström drabbades av en stroke som gjorde honom totalförlamad. Sedan hans andra hustru, galleristen Michèle ben Sadoun Lindström från Paris, sett till att en förvaltare blev utsedd har minst 100 miljoner försvunnit ur Bengt Lindströms kvarlåtenskap.

Om detta har Lindströms mångårige vän och affärskollega Curt Aspelin skrivit boken Konstsvindeln: Arvet efter Bengt Lindström. I den berättar han – och de många dokument som finns i faksimil i volymen – om hur konstnärens barn Alexandra och Mariana från hans första äktenskap med Marie-Louise Lindström, som avled i mitten av 1990-talet, var nära att berövas hela arvet, värt 120 miljoner kronor, efter sin far.

Aspelin hade före Lindströms död lovat honom att bevaka barnens intressen – och det behövdes tydligen. Han fick ta strid mot smarta advokater, revisorer, överförmyndarnämnder, boutredningsfolk och myndigheter. Det tog honom sju år att via rättegångar i Sverige och Frankrike rädda de 120 miljonerna till barnen. Ändå hävdar han att det försvunnit ungefär 100 miljoner kronor av kvarlåtenskapen på ett sätt som förefaller kriminellt.

Bengt Karl Erik Lindström föddes 3 september 1925 i Storsjö kapell i Härjedalen och avled den 29 januari 2008 i Sundsvall. Han studerade i Härnösand och hamnade 1944 i Stockholm för studier på Konstfack och Isaac Grünewalds målarskola. Därefter studerade han vidare i Köpenhamn och Chicago och 1948 kom han till Paris där han både målade och studerade vid André Lhotes och Fernand Légers målarskolor. Sommartid återvände han till sin ateljé i Essvik utanför Sundsvall och sedan 2004 var han permanent bosatt där.

Efter tidiga målningar i kubistisk riktning utvecklade han ett färgsprakande och spontant figurmåleri med anknytning till COBRA-gruppen. Med kraftiga penseldrag i breda stråk målade han groteska gestalter med stark utstrålning. År 1954 hade Bengt Lindström sin första separatutställning i Sverige. Det internationella genombrottet kom efter en utställning i Paris 1958. Han gjorde flera offentliga verk i form av väggmålningar samt utomhusskulpturen vid Sundsvall-Timrå flygplats i form av ett stort Y. Han använde stora färgsjok i grälla färger, ofta föreställande förvridna ansikten.

Curt Aspelin har tagit initiativ till ett Catalogue Raisonné för att sortera bort förfalskade tavlor från marknaden och katalogisera Bengt Lindströms verk.

KJELL E. GENBERG

Av Björn Ranelid
Albert Bonniers förlag, 2014
ISBN 978-91-0-014226-1, 512 sid

Romantikern Björn Ranelids nya roman utspelar sig mot en backdrop av ett sönderbombat Stockholm, en dystopi med drag av grym saga.

Den svenska huvudstaden har blivit bombad och huvudpersonerna – Ranelid själv och sexåriga barnbarnet Ryder – vandrar bland lidande människor, bland rånare och tiggare och sörjer sina anhöriga. De är hungriga och törstiga och om nätterna försöker de få vila i bergrum som mest liknar grottor. Ondskan är förhärskande och människors förhållanden tillvarandra förändras. Ranelid har svårt att stå ut med ondska, det är motsatsen till hans egen välvilja och goda hjärta. Barnbarnet lider också och till tröst berättar han om hur det var förr, om sig själv och om händelser i historien. Det blir ibland gripande och profetiska predikningar som emellanåt känns lite knepiga att ta till sig eftersom man känner av författarens självbespegling och känsla av att inte bli tillräckligt uppskattad. Då och då glimmar språket till men lika ofta baxnar man inför bildspråket och aforismerna.

Att läsa Ranelid är att lära sig uppskatta det säregna, att lockas in i hans legend. Det är som att sitta vid elden och lyssna till schamanen. Allt förstår man inte men berättarrösten är ofta mycket övertygande, orden blandas med flammorna och röken och man suger in dem. Det finns en övertygelse i det han vill säga.

Det är eländigt, men allt är inte elände. Människor är mänskliga mitt i det ohyggliga. Folk fiskar, man bildar körer för att trösta sig med musik och i slottet pågår skolundervisning. Hopp och kärlek överlever trots att det som vi betraktar som civilisation har raserats. Detta är något som Ranelid kan förmedla med inlevelse och viss högstämdhet. Man kan också ana att det finns viss civilisationskritik bakom valet av ämne.

Här finns episoder som naglar sig fast (hungriga människor slakt av djuren på Skansen, en ung flickas begravning) eftersom de skildras med stark empati.
Dock ställer jag en fråga. Varifrån kom bomberna? Och varför kom de så oförhappandes att ingen hade en aning om vad komma skulle? Kriser är alltid på gång men det de kommer aldrig utan förvarning.

KJELL E. GENBERG

Björn Ranelid. Foto Christer Molander

Av Sophie Hannah
The monogram murders, 2013
Översättning Helen Ljungmark
Bookmark, 2014
ISBN 978-91-7547-174-7, inbunden, 364 sidor

På baksidan står att detta är första gången som Agatha Christies släktingar, som äger upphovsrätten, har gett sitt tillstånd till en ny bok med hennes figurer. Det borde de kanske inte gjort.

Sophie Hannah har skrivit en rad egna deckare. Och hon har konstruerat en finurlig gåta som visst hade kunnat fungera under Dame Agathas storhetstid. Men om hon skrivit den hade den säkert inte varit lika mångordig, och Hercule inte så överdriven och den stackars polisen, som är berättaren och här får ersätta den trogne Hastings, inte så korkad.

Agatha var inte helt nöjd med sin belgiske huvudperson, vilket man kan påminnas om i en understreckare i Svenska Dagbladet (9/9 2014) av Per Klingberg. Redan vid 30-talets slut hade hon kommit i bråk med honom och ångrat att hon skapat honom. Samtidigt vet hon att hon har honom att tacka för sina inkomster.

Och inkomster är väl vad som driver också denna bok. Den kommer säkert att sälja bra till de många som fortfarande älskar den klassiska intrigdeckaren och Agatha Christies verk.

Här är det mord på tre personer på ett fint hotell som är starten på historien, plus en skärrad kvinna som berättar för Hercule att hon nog kommer att mördas, men ber honom att inte leta efter mördaren för hon förtjänar att dö. Monogramen i titeln finns på manschettknappar som de tre döda har i sina munnar där de ligger rituellt placerade i hotellrummen.

Berättaren är den Scotland Yard-polis som har hand om fallet och som bor på samma pensionat som Poirot. Och som denne försöker lära upp att bli en riktigt skarpsinnig detektiv. Det kan behövas.

Gåtan kränger fram och tillbaka och får sin lösning på det klassiska sättet med Poirot i centrum och alla inblandade samlade i samma rum, hotellets matsal.

Pengar är ju ett av de klassiska mordmotiven, och kan tydligen driva även rättighetsinnehavare. Kanske vill de se ytterligare fall. Polismannen är uppenbarligen inte fullärd.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Lena Ebervall och Per E Samuelson
Piratförlaget, 2014
ISBN 978-91-642-0440-0, 422 sid

Detta är berättelsen om hur rigid svensk ämbetsmannakultur kan skapa en farlig brottsling. Lars Tingström var en helt vanlig medelsvensson med ett helt vanligt lite småtrist liv där bilen och sommarstugan var ljuspunkter i tillvaron. Han bestämde sig för att skaffa båt och hittade en i Holland. Tråkigt nog skrevs en felaktig summa på det kvitto han fick och därmed sattes en skattekarusell med förödande konsekvenser i gång.

Detta blir utgångspunkten för Lena Ebervalls och Per E Samuelsons roman där det mesta är belagt utom naturligtvis tankar och repliker som kommer ur författarnas fantasi. De har skrivit två liknande romaner tidigare, Ers majestäts olycklige Kurt om Kurt Haijby (2008) och Mördaren i folkhemmet om Olle Möller (2012). Jag var mycket förtjust i båda dessa och är det i denna också. Ebervall och Samuelson är sammanboende advokater och deras styrka är att gräva i arkiv efter redogörelser och protokoll som de sedan använder i texterna om sina huvudpersoner.

Man kan tro att sådant petimäterarbete leder till trist myndighetsprosa, men de är båda alltför skickliga skribenter för att motverka detta. Emellanåt känns visserligen romanen som ett litterärt vinklat kriminalreportage men det har man överseende med eftersom berättelsen om några av 1980-talets mest spektakulära brott som inbegriper några av landets mest kända brottslingar, åklagare, advokater och poliser i sig är mycket spännande trots att man vet utfallet. Dessutom har Ebervall och Samuelson lyckats gestalta Tingströms envishet på ett trovärdigt sätt, en envishet som kom honom att bli Skatteverkets fiende nummer ett. Själv uppfattade han det mesta som kom att hända honom som en sammansvärjning från de rättsvårdande myndigheterna, ja, från det socialdemokratiska samhället i stort.

De rättsvårdandes representanter är minsann inte Guds bästa barn. Den åklagare som bestämt sig för att sätta dit Tingström (jo, det är förmodligen det rätta uttrycket) gör det inte enbart i laglig nit utan också för att få den åtalades fästmö att bli hans älskarinna. Om Tingström försvinner in bakom en låst celldörr blir ju deras förhållande så mycket enklare.

Men den förfördelades hämnd blir kraftig. Åklagarens hus sprängs i luften med dödsfall som följd. En bomb i Skatteskrapan tar också liv. Det är klart att Tingström får epitetet Bombmannen och hamnar i Kumlabunkern. I fängelset blir han bekant med Christer Pettersson och enligt den teori som författarna redovisar utmynnar den bekantskaper i det spektakulära statsministermordet klockan 23:21 fredagen den 28 februari 1986.

Om det verkligen gick till så är föremål för debatt. Bombmannens testamente, som utlovades under en tid, kom aldrig att offentliggöras och livstidsfången Lars Tingström finns inte längre. Cancern tog honom.

Men Lena Ebervalls och Per E Samuelsons förklaring till den alldaglige mannens gradvisa förvandling från någorlunda laglydig människa till Sveriges troligen farligaste rättshaverist är skickligt genomförd och har trovärdighet.

KJELL E. GENBERG

Red. Catharina Söderberg
Utges av DELS, De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd

Ett ovanligt fylligt nummer. Särskilt gladde mig Johan Erséus text om Jolo och hans trilogi om kriget. Den börjar ju med 1914. Uppsatsen blir också ett intressant  porträtt  av journalisten och författaren Jan Olof Olsson.

Andra författare som behandlas är t.ex. Gustav Hellström, Peter Englund och Elin Wägner. Johan Rosdal skriver om de danska författarna som verkade under kriget. Okända för oss svenskar?

Man ägnar också de som skulle fyllt hundra i år korta presentationer. Är de på väg att försvinna?

Detta nummer är definitivt inte något man kan hasta igenom på en pendeltågsresa till stan – till skillnad från Metro som ju är läst när man hunnit halvvägs.

BENGT HEURLIN

Av Malin Engelbrektsson
Visto förlag, 2014
ISBN 978-91-87523-07-6, dansk band, 121 sidor

De sitter framför mig på skolbänkarna, himlar med ögonen och ler sarkastiskt. De är sex stycken….Jag går i femman och i rummet står jag ensam mot mobbarna.

Det finns tre lärare som ska reda ut mobbningen, men det bryr jag mig inte om, för jag vill ha mamma vid min sida som försvarar mig. Det sista jag minns är hur jag går ut från rummet och börjar gråta.

Bilden ovan är en av dem författaren delar med sig av från egna upplevelser.

Efter fyrtio år i skolans värld kan jag väl känna igen mig i Malins och de andras berättelser. Det sorgliga är att berättelserna inte sinar trots att såväl skollagen som diskrimineringslagen numera kräver av skolorna att man aktivt arbetar mot kränkningar av alla slag både förebyggande och när barn och unga utsatts för mobbning och annan kränkande behandling.

Genom åren har teorierna och metoderna avlöst varandra, och vad jag vet finns det flera olika sådana man kan luta sig mot. Det avgörande är att all personal ser vad som händer mellan barn och direkt ingriper för att stoppa plågoandarna. Och givetvis att man skapar en så god miljö som man bara kan för alla barn både på lektioner och på raster, att man undviker situationer där barn måste välja varandra och därmed riskeras att väljas bort och att man för en kontinuerlig dialog om bemötande och vänskap.

Malin Engelbrektsson skriver att man bör tala med någon vuxen man har förtroende för om man blir utsatt, men samtidigt vittnar boken om att de personerna inte alltid är lätta att finna.

Därför berättar hon för andra ungdomar hur de kan överleva mobbningen och ta sig ur den inte bara med livet, självkänslan och självförtroendet i behåll utan också starkare än tidigare.

Hon delar med sig av egna och andras erfarenheter och berättar också om flera kända artister som varit utsatta under sin skoltid men använt sina erfarenheter på ett sätt som utvecklat deras konstnärskap.

Boken innehåller många användbara råd, även om jag blir störd över den stundtals positivistiska jargongen. Det måste vara tillåtet att ibland vara ledsen över att man känner sig ensam, annorlunda eller utanför. Och det är inte självklart att alla som blivit mobbade går stärkta ur det och därmed blir bättre rustade för livet. Men i sanningens namn har författaren även en lista över negativa konsekvenser som mobbning kan resultera i på sikt.

Ett visst skönhetsfel är en del språkliga knepigheter och felaktigheter i två av kapitlen. Missade man korrekturläsningen där?

Egentligen skulle jag önska att inte bara unga människor läser boken utan också föräldrar och alla som arbetar i skolan så att de bättre än nu kan motverka alla typer av mobbning och stötta de barn och ungdomar som trots allt blir utsatta.

Och den webbsida som författaren har skapat, www.fightbullyingwithlove.com borde nå fler. Ett forum där bara den som blivit utsatt för mobbning är välkommen är en fantastisk idé. Ungdomar som hjälper ungdomar och en plats där vänskapsband kan knytas är något som saknats i den stundtals hårda värld som finns i sociala medier.

HILLEVI WERRING
Leg. Psykolog

Av Zoran Drvenkar
Sorry, 2009
Översatt (från tyskan) av Frederik Sjöberg
Lind & Co, 2014
ISBN 978-91-7461-258-5, 406 sidor

En obehaglig historia, med detaljerade beskrivningar av mord.

Fyra vänner, Frauke, Kris, Tamara och Wolf, får den originella idén att hjälpa företag och personer, som har svårt att be om ursäkt, att göra detta på deras uppdrag. De betalar när så krävs ett rimligt skadestånd till de förfördelade – man undviker publicitet.

Det fungerar  bra till en början, tills de får i uppdrag att röja upp efter ett mord, städa mordplatsen, begrava den mördade. Polisen griper in men hittar inga spår att arbeta med. Mördaren angriper nu även medlemmar i gruppen.

Berättarperspektivet växlar. Visserligen anges detta i varje kapitelrubrik, men dessa ständiga kast i handlingen blir tröttande.

Vem är den okände mördaren? Vad driver honom? Svaren kommer i slutet.

Min känsla av obehag inför denna historia och alla dess blodiga detaljer förstärks snarast under läsningen.

Är berättelsen trovärdig? Knappast

BENGT HEURLIN

Zoran Drvenkar. Foto Corinna Bernbur

Av Herman Lindqvist
Albert Bonniers, 2014
ISBN 978-91-0-013950-6, 224 sid

Erik XIV (1533–1577) var äldste son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg och som regent en av de mera omstridda i den svenska kungalängden. Han gifte sig med en ofrälse – Karin Månsdotter – efter att mer eller mindre fått nobben av Elisabet I av England, skotska Maria Stuart och prinsessan Kristina av Hessen. Han hade svårt att komma överens med sina ambitiösa bröder som efter att han blivit sinnessjuk till sist avsatte och fängslade honom innan han till sist avled av förgiftning på Örbyhus skott i Uppland. Mord, utan tvivel, eftersom han blivit en belastning för sin bror Johan III.

Hans epitaf har skrivits av dem som avskydde honom. Eländet började tidigt – Erik föddes nämligen på Lucianatten när Djävulen och hans smådjävlar härjade som värst. Man kan förstå brodern Johans ovilja mot sin storebror. Erik lät fängsla honom och som konung tvekade han inte att avlägsna verkliga eller inbillade fiender. Sturemorden, då han lät mörda medlemmar av riksrådet är ett bra exempel.

Herman Lindqvist vill ge en mer nyanserad bild av en konungslig människa som var något av en begåvad, bildad, språkkunnig och musikalisk man med avsikten att förändra Sverige till det bättre, först och främst genom att ge landet en inhemsk armé. Han ansåg detta vara bättre än att som tidigare anlita legoknektar. På infrastrukturområdet förordade han vägbyggen och han funderade på att låta gräva det 190,5 kilometer långa dike som sedermera blev klart 1832 under namnet Göta kanal.

Eftervärlden har länge trott att han var en galen kung och sant är att han en tid levde i ett mentalt mörker och det var då han genomförde de grymheter som gett honom eftermälet som en ond, grym, tyrannisk och totalt förvirrad person. Det verkar som om detta var ärftligt. Flera i familjen Vasa hade mentala problem.

Erik har gått till historien som en galen kung, mytomspunnen genom att ha fängslat sin bror Johan (III), mördat framträdande medlemmar av riksrådet (Sturemorden) och slutligen förgiftats av arsenikspetsad ärtsoppa i fångenskapen på Örbyhus. Herman Lindqvist avlivar en hel del myter och framhåller att Erik XIV var en renässanskonung, ett barn av sin tid. Trots uppenbara mentala problem (som fler i familjen Vasa också led av, bland annat syskonen Magnus och Sofia) var inte Erik XIV den tyrann som eftervärlden och hans antagonister ofta utmålat honom som.

Herman Lindqvist skriver enkelt, lättfattligt och allmänbildande om Erik XIV och den tid som var hans och han driver sina teser med övertygande eftertryck. Boken är dessutom försedd med ett rikt bildmaterial.

PER MAGNUSSON

Ljudbok, uppläst av författaren
Bonnier Audio, 2014
ISBN 978-91-74-33265-0, 7 CD ca 7 tim 27 min

Herman Lindqvists röst är välbekant från radio och TV. Hans inläsning av den egna boken ger tyngd åt innehållet i denna delvis grymma berättelse om kungasonen som föddes på Lucias djävulsnatt, blev kung, galen och mordisk, förlorade ett äventyrligt krig mot Danmark och till sist livet av gift sedan bröderna konspirerat mot honom och kronan samt sett till att han fängslades för gott.

Författaren/inläsaren lyckas faktiskt i sitt uppsåt att återge kung Erik XIV hans namn och heder trots att han inte väjer för de dunklare delarna av hans psyke, något som kommit att påverka senare generationers syn på honom.

Erik var något av en lebeman med många älskarinnor – frillor – som gav honom flera barn. Men konungamakten krävde en hustru som officiellt förde den blå blodslinjen vidare. De försök han gjorde att fria till Elisabet I av England misslyckades liksom ett par andra liknande giftermålsplaner. Det gjorde att han till sist gifte sig med sin unga frilla, fångvaktardottern Karin Månsdotter.

Det här är en roande, dramatisk och faktaspäckad redogörelse för en tid och ett liv.

KJELL E. GENBERG

Av Joyce Carol Oates
Carthage, 2014
Översättning Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag, 2014
ISBN 9789100140816, 512 sidor

En ung kvinna försvinner och antas efter ett tag vara död, mördad eller dräpt av sin systers tidigare pojkvän, en fysiskt och psykiskt skadad Irakveteran.

Det skulle räcka som romanintrig för många författare. För Joyce Carol Oates är det bara förnamnet. Först när hon kommit så långt börjar avtäckningen av det händelserna bakom försvinnandet och deras otippade följder flera år i efterhand.  På vägen hinner den antydda kriminalhistorien övergå i en bitter satir över fängelser och dödsstraff i USA och en kallsvettig familjeskildring med smak av tragedi.

Man kan fundera över de många omtagningarna och det utdragna slutet, men Oates lyckas behålla greppet om sin berättelse genom att förvandla den till något annat än vad läsaren – och romangestalterna – väntar sig. Även om hon mest leker med kriminalgenren så går det inte att återge förloppet utan att förstöra den psykologiska spänningen.

Navet i intrigen är Carthage, en liten stad norr om New York, med tydliga associationer till kriget och förödelsen i antikens Karthago. Oates tar upp de såriga och socialt plågsamma effekterna av de USA:s inblandning i Irak. Men hon sätter in dem i ett mer intimt drama där alla som direkt berörs av den unga kvinnans försvinnande berövas sina självbilder och invanda roller som förlorare, vinnare eller stabila trygghetssymboler.

Till sist är det en annan och mer fruktbar förödelse än krigets som växer fram. Efter allt som de genomgått får medlemmarna i den försvunna flickans familj möjlighet att på nytt hitta fram till varandra. På det sättet blir Karthago ytterst en roman om kärlekens möjligheter och villkor.

PÄR ALEXANDERSSON

Joyce Carol Oates. Foto Ulla Montan

Av Hanne-Vibeke Holst
Knud, den store, 2013
Översatt av Margareta Järnebrand
Albert Bonniers Förlag, 2014
ISBN 978-91-0-014170-7, 535 sid

Jag kan tänka mig att det är rätt många som undrar vem Knud Holst var, vilket väl beror på att vi i Norden inte är så intresserade av vad som händer på litteraturfronten i våra grannländer.  Han var under 1960-talet en av Danmarks mest berömda författare, en erkänd diktare som både blev hyllad och omskriven för skandaler i sitt liv. Ett liv som inte blev så långt. Han vandrade på jorden mellan 1936 (född den 15 april) och 1995 då han avled den 18 augusti. Han gifte sig 1958 med Kirsten Holst, också känd dansk deckarförfattare med vilken han fick tre döttrar, en av dem Hanne-Vibeke som föddes 1959. Det blev skilsmässa mellan Knud och Kirsten 1979 men Hanne-Vibeke växte upp och blev mycket uppburen författare. Nu har hon skrivit en biografisk roman om sin far, den nu så bortglömde poeten. I boken kallar hos sig Hanne-Vip.

Knud föddes i ett fattigt lantarbetarhem i Østvendsyssel på Nordjylland, en uppväxt som fick honom att känna sig som underklass hela livet. Men hans lärarinna lade märke till att han hade läshuvud, något som gjorde att han kunde briljera inför klassen men som också gjorde att han blev mobbad för att vara skrytsam och märkvärdig.

Han bildar familj och debuterar 1962 med diktsamlingen Dementi som höjs till skyarna som modernistisk och förnyande. Tillsammans med hustru och barn skaffar han ett dyrt hus i Løkken och allt ser ut att gå diktarens väg. Han skriver mer poesi och noveller som får storslagna recensioner, men själv är han inte nöjd. Övriga författare tycks betrakta och behandla honom nedlåtande, som en lantis på dekis som klarar livhanken genom att skriva ”trams” i lokalpressen. Eftersom han har och alltid har haft uselt självförtroende börjar det gå illa. Han förlorar hustrun i en skilsmässa, barnen försvinner och till sist säljs huset exekutivt. Han får flytta in hos bekanta nu tar alkoholen över. Han sitter på lokal och skriver dikter med öl och snaps inom nära räckhåll.

Knuds dröm om att skriva ”den stora danska romanen” med sig själv som huvudperson förblir en dröm. Han har inte disciplin nog för att sådant antagande och förhållandet till spriten gör också sitt till. Dotterns skildring av faderns inträde i Köpenhamns inskränkta litterära värld förklarar till del varför det gick som det gick. Han lyckas aldrig känna sig hemma i den hierarki som alltid uteslöt honom.

Hanne-Vibeke Holst har skrivit en roman som känns som om den har trådar bakåt till Charles Dickens. Samtidigt som det är berättelsen om en far är det också en redogörelse över Danmark under krigsåren och hur landet småningom blev en modern nation. Hon skriver den berättelse som fadern kanske önskade att han författat. Hon beskriver hans storhet men också den löjlighet som verkade vara klistrad vid honom. Han ömkar sig själv och tycks inte kunna anpassa sig till omgivningen, trots den känslighet han ändå tycks ha. Hanne-Vibeke lyckas förmedla komplexiteten hos en härjad man och det känns i hjärtat när hon vid romanens slut berättar om kärleken till fadern som bittert fick uppleva både hustruns och dotterns framgångar som romanförfattare.

Kirsten Holst (1936–2008) hade jag nöjet att träffa vid kongresser i Danmark och i Portimao i Portugal dit hon anlände tillsammans med sin protegé Dan Turéll – en älskvärd och elegant kvinna med humor som tyckte om att prata och dricka goda viner.

KJELL E. GENBERG

Av Midhat Ajanović
Salijevanje strave, 2010
Översatt av Djordje Zarkovic
Una förlag, 2014
ISBN 978-91-976350-7-3; 400 sidor

En rörig bok. Vi får följa tre män,Mustafa, Nebosje och Nino, bördiga från Bosnien, från 60-talet och framåt. De är berättare i var sina kapitel, utan inbördes ordning, vem som  är berättare avslöjas först efter kapitlen. Fövirrande! För att ytterligare göra det svårt för läsaren att följa med har Ajanovic lagt in biografier av filmpersoner och andra. Dessa porträtt presenteras ibland i form av tidningstexter, i spaltform, ibland dyker de upp i löpande text utan förvarning.Exempel: Gandhi, Tesla, Chandler, John Cassavetes.

Ajanovic är en god miljöskildrare. Porträtten är fulla av målande liknelser. Detta gäller även personer som är ganska ointressanta för handlingen och bara figurerar i någon av de många anekdoter som boken är full av.

Men tyvärr spretar boken åt flera  håll. Vad vill Ajanović? Han gapar över för mycket!

BENGT HEURLIN

Av Jörn Donner
Albert Bonniers Förlag, 2014
ISBN 978-910-014118-9, 288 sid

David Anders är en person som förekommit tidigare i Jörn Donners rika produktion av litteratur. Han ingår i de släktkrönikor som författaren skrivit sedan 1970-talets mitt och som i tidigare böcker är detta en relationshistoria – en rätt kylig sådan – om sonen Eriks försök att finna sin förlupne far. Åtminstone i början och slutet, mittenpartiet är ägnat åt fadern, en undflyende man som ägnat sig åt diplomati eller möjligen skumraskaffärer i politiskt instabila länder. Han är en kvinnokarl av rang, har en före detta hustru som avskyr honom för just detta.

Romanens undertitel är Historien om ett brott och detta brott drabbar David. Han tar med sig älskarinnan Maria till en skog, kanske för att älska, kanske för att göra slut. Under en omfamning blir han skjuten från långt håll och därefter rullstolsburen – Donner skriver det numera vedertagna ordet men som berättelsen fortsätter förstår man att han helst skulle vilja skriva rullstolsbunden om den ryggmärgsskadade.

Efter sjukhusvistelsen flyttar han till en förort under antaget namn och klipper mer eller mindre kontakten med omvärlden. De enda han umgås med är den åldrige fadern som kommer på sporadiska besök och sin nya sköterska, städerska, hushållerska och så småningom sexterapeut.

Sonen Erik, men journalistiska ambitioner, får nys om vad som hänt fadern och vill börja gräva i historien men ingen vill hjälpa honom. När han äntligen får fatt i sin far vill denne inget berätta. Maria är också tystlåten, polisen har inga ledtrådar och hans farfar är lika tillknäppt som de övriga. Alla är undvikande, alla slingrar sig och Donners avsikt med romanen tycks vara att beskriva hemlighållandets konstart. Den påverkar alla relationer men ändå tycks kvinnorna i Davids liv ändå söka sig till honom. Och huvudpersonen berättar om sitt liv, sina känslor, sina svårigheter, längtan efter bart och sitt sexuella sökande – allt detta utan att egentligen avslöja någonting. Annat än att han möjligen lever i en patriarkal tankevärld.

Och brottet – ja, det försvinner också in i dimman.

KJELL E. GENBERG