Quantcast
Channel: DAST Magazine
Viewing all 4552 articles
Browse latest View live

DEN SISTE PILGRIMEN

$
0
0

Omslag till Den siste pilgrimenAv Gard Sveen
Den siste pilegrimen, 2013
Översatt av Per Olaisen
Lind & Co, 2016
ISBN 978-91-7461-484-8, 552 sidor

När det norska originalet kom ut 2013 var det en debutroman som slog direkt. Den fick Rivertonpriset (norsk motsvariget till Svenska Deckarakademins pris) samma år och blev därmed den första debut som vunnit sedan Jo Nesbø tog hem priset 1997. Priset är uppkallat efter författaren Sven Elvestad som skrev kriminalromaner under pseudonymen Stein Riverton.

Men det räckte inte med det, han fick också priset Glasnyckeln 2014, utdelat av Skandinaviska Kriminalsällskapet och döpt efter Dashiell Hammets kriminalklassiker med samma namn. Inte heller nu räckte det: samma år fick Gard Sveen (som är senior rådgivare i norska försvarsdepartementet) Maurits Hansenprisen – Nytt Blod för bästa norska debutroman i kriminalgenren, döpt efter den nationalromantiske författaren Maurits Christopher Hansen (1794–1842) som enligt många nationalistiska norrmän skrev världens första kriminalroman 1839. Den heter Mordet på Maskinbygger Rolfsen och utkom två år före Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, som ofta sägs vara världens första verkliga litterära kriminalgåta.

Förtjänar boken då all denna uppmärksamhet?

Jodå!

Det är en hantverksskickligt skriven roman där ett spekulativt mysterium inte får sin lösning förrän på de absolut sista sidorna och som befolkas av en trovärdig besättning människor där morden inte kommer på var och varannan sida – det kan bli spännande ändå.

Den utspelas på två tidsplan, nutid och under den nazistiska ockupationen av Norge på 40-talet. I ett rätt makligt tempo och med ett stort persongalleri förs läsaren i denna litterära tidsmaskin runt i Norge och ner till Tyskland, vägledda av utredaren kriminalinspektör Tommy Bergmann och av författaren Sveen som genom sitt arbete hos det norska Försvarsdepartementet uppenbart har skaffat sig stor historisk kunskap om andra världskriget.

Agnes Gerner är på ytan extrem nazistsympatisör men i hemlighet en kugge i det maskineri som utgörs av motståndsrörelsen. Hon är förlovad med en nationalsocialist men förälskad i en motståndsman med täcknamnet Pilgrimen. Det gäller att överleva i en hård tid. Alla gör det inte.

Där kliver kriminalinspektör Bergmann in i handlingen. Han engagerar sig i ett tio år gammalt fall där man hittat tre skelett i Nordmarka – en tätt skogbevuxen region i norra Oslo. Kan det vara så att det är liken efter Agnes Gerner, en flicka och en hushållerska som försvann 1942? De vuxna döda har skotthål i pannan. Strax innan har man hittat den gamle motståndsmannen Carl Oscar Krogh mördad i Holmenkollen med ögonen uthackade med en kniv av den sort som Hitlerjugend använde. Bergmann, som själv inte är någon ängel, bestämmer sig för att försöka lösa det gamla fallet trots sin chefs uppmaning att låta bli. Han hittar nämligen kopplingar till det aktuella mordet.

Sveen skriver lugnt och detaljerat vilket gör boken lätt att läsa trots tyngd och omfång. Personerna är tecknade med omsorg – inte bara de som har huvudroller utan också bipersonerna – och Bergmanns privatliv gör att man inte helhjärtat kan gilla honom trots att man hejar fram honom i hans polisiära gärning.

Gard Sveen föddes 1969.

BJÖRN ENMAN

Gard Sveen

Gard Sveen. Foto Charlotte Hveem


DÖDEN VITTNAR

$
0
0

Omslag till Döden vittnarAv Val McDermid
Skeleton Road, 2014
Översatt av Lena Karlin
Alfabeta, 2016
ISBN 978-91-501-1837-7, 352 sidor

Deckarveteranen Val McDemid visar åter vilken skicklig kriminalförfattare hon är i denna psykologiska thriller där hon tar läsarna på en obeveklig resa som börjar med fyndet av ett skelett med skotthål i kraniet i en gammal förfallen skola i skotska Edinburgh.

Kriminalkommissarie Karen Pirie, experten på gamla olösta fall och huvudperson i de tidigare böckerna Ett fjärran eko och Mörka domäner, kallas in. Hon är en intressant person som här får bekanta sig med minst lika intressanta personer. En av dessa är professor Maggie Blake vid universitetet i Edinburgh med bistra minnen från krigets Dubrovnik på 90-talet och det visar sig att även skelettet har anknytning till de ohyggliga massakrerna under Balkankriget. När liket identifierats visar det sig att det är den våldsamme jugoslaviske generalen och barnslaktaren Dematrov Petrovic, en man som varit försvunnen i åtta år.

Samtidigt hittas en man mördad på Medelhavsön Kreta och det visar sig att de båda fallen kan kopplas ihop. Kan det vara så att någon tar livet av krigsförbrytare innan de grips och hinner dömas. Kommissarie Pirie får resa en hel del och träffa märkliga personer som Alan Macanespie som har bekymmer med sin chef vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, vidare det fortfarande farliga – åtminstone för vissa utredare – Kroatien.  Och under tiden växer olika vänskaper fram samtidigt som hemligheter avslöjas. Skickligt för McDermid fram etiska frågor om svek och hämnd medan Karen Pirie råkar ut för en oväntad personlig tragedi som nästan tar överhanden i hennes arbete.

Val McDermid, föddes i Skottland och är nu bosatt utanför Manchester, England. Hennes böcker har filmats för tv och visats i Australien, USA, England och Sverige. Kriminalromanen Sjöjungfrun sjöng sin sång belönades med The Golden Dagger Award 1995 och Dödsdomen nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001. I fjol utkom Brottets gåta – kriminaltekniken inifrån, en fackbok där hon berättar om verkliga brottsfall och visar hur de löstes.

KARL HJELM

Val McDermid

Val McDermid. Foto Charlie Hopkinson

TRAM 83

$
0
0

Omslag till Tram 83Av Fiston Mwanza Mujila
Tram 83, 2014
Översatt av Elin Swahn
Rámus Förlag, 2016
ISBN 978-91-86703-53-0, 202 sidor

Tram 83 av Fiston Mwanza Mujila, som utkommit på flera europeiska språk samt i USA, åtnjuter en viss internationell hajp – och är värd den. Mujila skriver på ett rytmiskt drivet språk om människans åsikter om de andra som de måste samsas med i sitt krigshärjade afrikanska land där lagen inte längre är det viktigaste. Mötesplatsen för traktens gruvarbetare är baren Tram 83 där de dricker öl och käkar grillad hund till ett ständigt jazzigt soundtrack. I gruvindustrins spår följer också droger och prostitution, där flickorna försöker locka kunder till ett snabbt skjut men ännu hellre få fast någon som kan hjälpa dem ut ur Afrika till något bättre.

Fiston Mwanza MujilaI denna miljö hittar vi de två vännerna Lucien, som är en fattig nybliven författare, och trickstern Requiem, en före detta marxist, som anser att livet på Tram 83 är som livet ska vara. Deras samtal kretsar kring det nödvändiga eller onödiga med samhällsengagemang och möjligheten att världen ska bli bättre. När en förläggare från Europa blandar sig i historien breddas kontexten till en utredning om litteraturens nödvändighet för att rädda den afrikanska kontinenten och jag är inte längre säker på om författaren är högtidlig eller ironisk.

Den schweiziske förläggaren Malingeau, som först förlöjligar Luciens litterära humanism i ett land som egentligen behöver sophämtare, läkare och mekaniker, bestämmer sig till sist – efter otaliga öl – att se till att Luciens pjäs blir uppsatt. Men inte som den är skriven nu. Rollistan måste minska och medan snacket går fattar Lucien att något skumt pågår mellan Requiem och förläggaren.

En stor del av romanen handlar om de spända relationerna mellan tre huvudpersoner, språket är en spänstig mischmasch av högbrynt och slang, filosofiska utläggningar och missförstånd. Den exotiska miljön och den originella handlingen är fängslande i sin blandning av pastisch, debattartikel och ovanliga syn på Afrika och afrikanerna nu och i en möjlig framtid.

Fiston Mwanza Mujila är född i Kongo och bosatt i Österrike. Under flera år har han varit en omtalad dramatiker och poet på den europeiska spoken word-scenen. Tram 83 är hans debutroman, en energisk skildring av en globaliserad värld där fördomar och föreställningar möter verkligheten.

PER MAGNUSSON

SPRITSMUGGLING PÅ ÖSTERSJÖN En kulturhistorisk studie av nätverk i tillblivelse

$
0
0

Omslag till Spritsmuggling påÖstersjonAv Johan A Lundin och Fredrik Nilsson
Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015
ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor

Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings början lärde man sig använda humle i ölet, vilket fick viktig konserverande verkan och gav ölet angenäm smak. Öl var på medeltiden en viktig basvara tillsammans med bröd.

På medeltiden upptäckte vetenskapsmän att den flyktiga alkoholen förångades fortare än vattnet om en alkoholhaltig vätska värmdes. Det gick att fånga upp ångan och kyla ned den, så att den blev till vätska igen, och på så sätt få ett destillat med högre alkoholprocent. Därmed var spriten uppfunnen.

I takt med att försöken att destillera alkohol ur till exempel sockerrör, potatis, enbär eller malört uppstod olika spritsorter. På 1400-talet brände skottar och irländare whisky (uisge beatha) på korn och malt. Ännu tidigare gjorde ryssarna vodka av säd, potatis och druvor och i Norden gjordes brännvin på säd eller potatis. Spanjorerna tog med sig kunskapen till nya världen och lärde mexikanerna att göra tequila med agaveplantan som bas. När holländska sjömän märkte att deras vin förstördes under långa seglatser destillerade de vinet till sprit och därmed var konjaken född.

Gin och genever, tillverkat av säd, potatis och kryddat med enbär (namnet kommer från det franska ordet för enbär: genièvre) var ursprungligen tänkt som medicin mot gikt men fick en helt annan popularitet. Rom framställs av melass som är en restprodukt från sockertillverkningen i Karibien och blev snabbt drycken för slavar och mindre bemedlade sjömän.

Något senare började Henri-Louis Pernod i Frankrike bränna absint på anis och malört som snabbt blev innedrycken för landets intellektuella. Det visade sig att drycken innehöll ämnet tujon som orsakar nervskador och den förbjöds år 1915 men finns återigen i modifierad form på marknaden.

Affischen Kräftor kräva dessa dryckerFolks dryckenskap oroade myndigheterna som med hjälp av olika lagar försökte minska drickandet. I Sverige ställdes saken på sin spets 1922 då man efter en häftig debatt om den höga alkoholkonsumtionen och under inflytande av en växande nykterhetsrörelse genomförde en folkomröstning om rusdrycksförbud den 27 augusti. Valdeltagandet blev rätt lågt och nejsidan vann med 50,8 procent mot48,8 procent som ville införa ett fullständigt rusdrycksförbud. Kanske hade Albert Engströms affisch ”Kräftor kräva dessa drycker” viss inverkan på resultatet.

Det motbokssystem, skapat av Ivan Bratt, som infördes 1917 och avskaffades på ”Svenska flaskans dag” 1 oktober 1955, var mycket restriktivt och hade säkert stor betydelse för den spritsmuggling till Sverige som förekom längs stora delar av Östersjön. Trots dagen Systembolag och relativa frihet att dricka smugglas det fortfarande, inte minst från Tyskland, vilket bevisar att priset på varan har betydelse.

För ett antal år sedan studerade jag spritsmugglingen i Mellansverige och södra Norrlandskusten för en roman som dock aldrig blev skriven. En av  de större aktörerna jag stötte på var Algot (ibland Algoth) Niska (1888–1954), smugglarkung och idrottsman (finsk landslagsman och OS-deltagare i fotboll) som började med sprithantering när Finland 1919 införde spritförbud. Den sprit han smugglade kom huvudsakligen från de baltiska länderna. Han satt i fängelse korta perioder. Under andra världskriget räddade han 150 judar undan döden och var efterlyst av Gestapo.

Boken Spritsmuggling på Östersjön belyser förhållandena i Öresundsregionen där det 1920- och 1930-talet årligen skeppades ut miljontals liter sprit från hamnar i Nordtyskland och via mötande snabba båtar på internationellt vatten förde alkoholen över gränsen till Sverige och Norge. Myndigheterna hade svårt att sätta emot dessa tekniskt överlägsna personer med racerbåtar, amerikanska bilar utrustade med radio när de själva av besparingsskäl i början fick nöja sig med cyklar, segel- och roddbåtar. Sedermera fick de dock snabbare båtar.

Johan A LundinFredrik NilssonMen författarna Johan A. Lundin (bilden th) och Fredrik Nilsson (bilden tv) har inte enbart intresserat sig för smugglingens geografi. De skildrar organisationen bakom smugglingen och de nätverk, skapade på tillit, som krävdes för att allt skulle fungera över nationsgränserna. Verksamheten var inte helt fri från våld, något som många trodde och därför såg smugglarna som hjältar som stod upp mot den statliga övermakten.

Lundin och Nilsson hänger ut många av smugglarna med namn och polisfoton, vilket känns en aning problematiskt. Ingen av de tyska, danska eller svenska förbrytarna gjorde sig egentligen inte skyldiga till brott mot annat än skattelagarna, de var inga Palmemördare eller Breivik-typer. De förde emellertid in mycket sprit till Sverige och när någon åkte fast blev tidningsrubrikerna feta. Men det var – som många smugglare anförde under det amerikanska spritförbudet mellan 1920 och 1933 – en fråga om tillgång och efterfrågan, en tillgång som stryptes av den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Där efterfrågan finns är också chansen att bli riktigt förmågen. En smuggelorganisation leddes av en tysk affärsman (aldrig gripen) i Danzig som enligt pressen var en stor filantrop och dessutom en av de rikaste personerna i hemstaden.

Smugglarna såg sig som affärsmän. Det gjorde också många inom allmänheten och röjde därför inte sina kunskaper om verksamheten för myndigheterna. Att hjälpa till att föra in spriten – till exempel hålla utkik – betalade sig också hyggligt för en fattig medborgare. Acceptansen syns även i att många kvinnor, som efterhand kunde kläd sig snyggt och modernt, var inblandade i hanteringen.

Myndigheterna försökte givetvis beskriva smugglingen som något klandervärt men lyckades sällan. Befolkningen i landet, där de politiska konflikterna var många och återkommande, tyckte inte om överhetens påbud om att de borde hålla sig nyktra och även om ekonomin i Sverige ännu var rätt hyfsad var fattigdomen utbredd. Därför hjälpte många till när smugglare bad om det och kunde få en slant och kanske en butelj för besväret.

Tullen, polisen och kustbevakningen hade förstås en annan syn på saken. Man kämpade mot organiserad och i vissa fall också beväpnad brottslighet. Det hände att skottlossningar utbröt. Men det blev aldrig lika hårdfört som i USA där förbudstiden också gjorde smuggling lukrativt och dessutom fick maffian att stabiliseras.

Alkohol är en drog som många vill ha och när efterfrågan växer finns det alltid entreprenörer som kan bistå med det önskade, ofta billigare än i de av staten sanktionerade butikerna. Ingen gräns är heller starkare än sin svagaste länk – vilket dagens flyktingsituation  påvisat – och därför kan vi räkna med att det människor vill ha kommer in i landet.

KJELL E. GENBERG

Jan-Öjvind Swahn död

$
0
0

Jan-Öjvind SwahnTV-profilen, författaren, professorn i etnologi och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn har avlidit 90 år gammal. För Dasts läsare är han mest känd för att ha skrivit ett antal böcker i de genrer vi brukar skriva om. Ett par av de senaste böckerna som uppmärksammandes av Dast är Omslag till Svenska mordVampyrer och varulvar (http://www.dast.nu/recension/vampyrer-och-varulvar) och Svenska mord (http://www.dast.nu/recension/svenska-mord). För den stora publiken blev han känd som programledare för TV-programmen Kvitt eller dubbelt, Fråga Lund och Tv-serien Skäggen förutom åtskilliga radioprogram om matlagning och folklivsforskning.  Fast debuten i radio kom tidigt, som 15-åring 1940 och 18 år senare TV-debuterade han i ett program om Lundakarnevalen.

Han var chefredaktör för Bra Böckers lexikon, ingick i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och var under en period chef för Nordiska museets bibliotek. Hans senaste bok Potatisboken kom ut 2011.

Jan-Öjvind Swahn föddes den 15 maj 1925 i Karlskrona och avled 21 mars 2016.

Familjeträd

$
0
0

Tobias HaglundNovell av TOBIAS HAGLUND
som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter.

————————————

”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är du! Här, kom hit, jag vill kramas. Du, älskling, du är det bästa och finaste som hänt mig. Förstår du? Jag… ÅH! Jag blir fan tårögd. Du är så jäkla fin. När vi blir större så ska jag segla dig till stranden och där ska vi bygga ett slott som vi bor i, okej? Solen och vågorna, det är allt som kan röra oss då, okej? Allt det här andra skiten, det bara… spolas bort.”

Främlingen stod vid bordskanten, ringade in något på sitt anteckningsblock och sökte kontakt med mamma: ”Smuts, marsvin som springer runt i lägenheten, en sanitär katastrof… Unga dam, jag pratar med dig. Hör du vad jag säger?”

”Jag hinner inte alltid fixa med allt. Jobbar natt och…” Mamma pussade mig på pannan. ”Jag kan inte tacka nej till jobb. Det går inte, jag kan bara inte. Då blir jag aldrig uppringd igen! Jag måste säga ja. Och ofta vet man inte när. Det kan ibland vara så sent som… bara nån timma innan passet.”

Främlingen suckade och flärpade på tapeten jag rev upp en gång förut. ”Hör här, jag förstår att det är tufft. Men vi tittar bara på situationen för Johan, förstår du? Rent ekonomiska lösningar, det är inget vi kan hjälpa dig med. Se det som att… det bara är en tillfällig omplacering. Tills du fått bättre kontroll.”

Jag sparkade till bordet, skrek ”NEJ!” och sprang till köksvrån där jag gömde mig under vasken.

Främlingen sänkte rösten. ”Han gick utan jacka till skolan, rispade in ett könsorgan i sin lärares bil—”

”Jag vet, men han är den goaste människan på jorden. Han… jag satte på honom jackan, men han tog själv av den.  Jag ska ha bättre koll. Jag är bara så jävla trött på morgnarna. Men jag ska skärpa mig. Jag måste! Jag SKA följa med till skolan.”

”Situationen här hemma då?”

”Det är inte så farligt. Hur många har ett städat hem? Alltså ett kliniskt städat hem?”

”Många. Och det är en helhetsbild vi tittar på. Johan är stökig. Och Eva, du blev faktiskt arresterad—”

”Det har INGENTING! att göra med Johan. Jag älskar honom. Johan, kom hit!” Jag sprang upp i mammas knä och hon höll om mig, klappade bak min lugg och pussade pannan. ”Vet du, för en vecka sen plockade vi svamp i skogen. Han läste i boken och vi jämförde bilderna med svamparna. Sen gick vi hem och lagade svamp med smör och salt. Som vi bredde på macka.”

”Jaha?”

”Men istället vill du att jag städar min lägenhet? Nej men lyssna! Vet du, vi höll våra handflator på varsina sida om en ek och låtsades att vi en dag skulle gå dit, om trettio år, och stället vi la händerna på hade rest sig tio meter högre upp.”

”Det låter mysigt, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag kommer rekommendera att Johan tvångsomhändertas vid ett senare tillfälle. Denna situation är skadlig.”

***

Jag tänker ofta på hur det varit om jag stannat. Om mamma bara hade lite bättre ordning. Jag skulle förmodligen inte stå i detta rum. Bordet framför mig hade inte varit specialtillverkat av en ek jag själv valde ut. Teresas, min dotters, piano hade varit den billigaste synten. Jag själv, var hade jag slutat? Förmodligen i samma barer som mamma sitter på nu. Eller värre. Eva, min fru, vad hade hon tyckt? Hade hon gått förbi mig och tyckt synd om mig? Jag hade varit en frän stank bakom henne i kön på Systemet. Nu ler hon här, i mörkret, i natten när Teresa sover. Eva lägger sin hand på träbordet och går mot mig. Hon tar upp vasen med färska tulpaner och andas in, precis framför mig.

”Mmm… Det är en sån sak man inte tänker på men, blommor blomstrar även i mörkret.”

Jag säger inget. Alla säger vackra ord, men jag skulle bara smutsa ner dem. Ännu är jag pojken under vasken, i köksvrån.

ELEFANTENS FOT

$
0
0

Omslag till Elefantens fotAv Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor

Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.

Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.

Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.

Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.

Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.

Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.

Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.

ÅSA PETTERSSON

Madeleine Hessérus

Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter

PRECIOUS OCH GRACE

$
0
0

Omslag till Precious och GraceAv Alexander McCall Smith
Precious and Grace, 2016
Översatt av Yvonne Hjelm
Massolot Förlag, 2017
ISBN 978-91-7679-186-8, 280 sidor

Riktigt långa serier brukar sacka efter ett tag. Det gör inte Alexander McCall Smiths vid det här laget 17 böcker om Mma Ramotswe och Mma Makutsi på Damernas detektivbyrå i Botswanas huvudstad Gaborone. Det beror förmodligen på att McCall Smith inte lägger mest krut på de detektiva inslagen utan ägnar sig mer åt den i grunden mycket vänskapliga konkurrensen mellan de två rikt skildrade damerna och deras bekantskapskrets.

Men ibland kan det köra ihop sig för de två väninnorna. I Precious och Grace kommer en dam från Australien in på detektivbyråns kontor och vill att de ska söka efter hennes barndomsvän och hemhjälp som tycks ha försvunnit i den afrikanska sommarhettan.

Det visar sig bli ett betydligt svårare fall för Precious Ramotswe och Grace Matsuki. Båda menar att deras metod för att hitta lösningen är en enda rätta och den tvisten får dem att ryka ihop. Genom åren har de båda starka kvinnorna lärt sig förstå och tycka om varandra trots skiftande konjunkturer inom både affärs- och privatliv. Författaren utsätter dem här för problem som kan spoliera deras vänskap helt och hållet.

I en sidohandling är Mma Ramotswe också engagerad i de bekymmer med ett pyramidspel som detektivbyråns deltidsassistent Mr Polopetsi tycks vara indragen i. Hos byrån finns också charmtrollet Charlie som nu tycks ha hittat på något han inte borde ha gjort.

Innan boken är slut är det många som behöver förlåtas för att framtiden ska kunna fungera för dem. Alexander McCall Smith visar sig ha förmågan att gestalta detta utan att det blir pinsamt eller sliskigt.

Som alltid blir man glad av att läsa om de kloka kvinnorna Precious och Grace och de både goda och mindre goda personerna i deras omgivning. I sjutton böcker har jag följt dem, låtit mig sjunka in i den botswanska levnadstakten och smått förförts av miljöerna men kanske mest av det mänskliga.

Alexander McCall Smith föddes 1948 i Zimbabwe men bor nu i den skotska huvudstaden Edinburgh med hustrun Elizabeth. Förutom serien om Damernas detektivbyrå har han också skrivit romaner om Filosofiska söndagsklubben, professor von Igelfeld och om livet på Scotland Street 44.

INGER STRANDBERG

Alexander McCall Smith

Alexander McCall Smith. Foto Torbjörn Andersson


DÄR SATAN HAR SIN TRON

$
0
0

Omslag till Där Satan har sin tronAv Unni Lindell
Jeg vet hvor du bor, 2016
Översättning Margareta Järnebrand
Piratförlaget, 2017
ISBN 978-91-642-0502-5, inbunden, 436 sidor

Under jakten på en hänsynslös mördare i boken Brudkistan 2016 blir polisinspektör Marian Dahle svårt brännskadad. I Där satan har sin tron får hon ett s.k. cold case att arbeta med, en liten flicka som försvann spårlöst för 15 år sedan. Marian börjar jobba lite försiktigt under sin konvalescens, men är tacksam att få vila ut, när hon kommer hem till sin nya bostad, ett hundraårigt kråkslott, där hon bor högst upp med tornrum och vind.

Här finns både saga och skräck. På nedre botten i huset bor en virrig gammal ”häxa” och närmaste grannen är kanske en prins! Den norska titeln Jeg vet hvor du bor får givetvis läsaren att ana oråd och man får bekräftelse med besked. Marian jobbar trots sömnlösa nätter idogt med sitt fall samtidigt som Oslopolisen med Cato Isaksen i spetsen undersöker en serie aktuella försvinnanden, vuxna män den här gången.

Författaren väver sakta men säkert ihop de olika fallen, om än med god hjälp av några märkliga sammanträffanden.

Där satan har sin tron är Lindells trettonde bok och Marian Dahle är en intressant och komplex person, samtidigt känslig och tuff, intelligent men dumdristig och ibland kanske lite väl mycket av ”wonder woman”, men det tycker jag är tillåtet i en polisroman med så här starka thrillerinslag. Unni Lindell är i god form men verkar ha tröttnat lite på den gode Cato och satsar förhoppningsvis på Marian i ytterligare någon rafflande berättelse.

BERIT ENGDAHL

Unni Lindell

Unni Lindell. Foto Jørn Grønlund

Sagan om resan till Bhaarat

$
0
0

Bertil FalkDast Magazines förre chefredaktör Bertil Falk gav ut den första boken om den skånske vikingen Gardar Gåtlösaren år 2005, då som sitt förlag Zen Zats julbok. Den återutgavs på Orda Förlag 2014 och nu skriver författaren på en uppföljare. Det är ur den som denna novell är hämtad. I år är han aktuell med biografin Feroze the forgotten Gandhi, som utkommit i Indien dit Falk har inbjudits till en föreläsarturné runt hela subkontinenten i höst. Falk medverkar också med novellen Avbruten julkonsert i samlingen Den blommande framtid …, utgiven i år av Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord i samarbete med Exilium Förlag. Foto Ahriv Engholm.

____________________________________________

Novell av BERTIL FALK

Tartartåget såg ut som en härstyrka där det långsamt kom rullande på bred front över stäppen. Gardar hade aldrig förr i hela sitt liv sett något liknande. Sida vid sida kom de, vagnar som var formliga hus på hjul dragna av ett tjugotal oxar. Husen var runda och bortemot trettio fot breda och kärrorna som de vilade på hade hjulaxlar som var tjugo fot långa. De kom över slätten och Gardar såg att en av vagnarna drogs av elva oxar sida vid sida framför vagnen och lika många oxar sida vid sida bakom vagnen. Husets öppning stod vänd mot de framförvarande oxarna, så att den motsvarade en kuskbock med en körsven, som emellertid visade sig vara en ung flicka, som stod i öppningen och höll i tömmarna.

Efter den uppehållande händelsen med de falskmyntande nunnorna i Miklagård hade Gardar gett sig av för att hinna i kapp sin svåger Sigurd Sigfadersson, som var på väg till fjärran Bhaarat, dit kvinnan, som mördat svågerns frilla och sårat svågern själv, hade flytt. Ryktet om det märkliga Bhaarat talade om ett märkvärdigt land, där människor kunde sitta nakna med benen i kors i åratal och bara tänka.

Där fanns människor som hade en duk för munnen för att inte andas in och döda insekter. Det var ett land med trollkarlar som var långt mycket konstigare än han själv och minst lika dugliga som den vida beryktade skalden och slagskämpen Egil Skallagrimsson från Island. Egil hade rykte om sig att vara väldigt bra på att galdra med lösvisor på drottkvätt och andra versslag och det bättre än vad Gardar själv med sitt gåtlösande någonsin skulle kunna göra. Ändå var Egil till skillnad från Oden allt annat än kärringaktig.

Färden genom Sjåvidarsundet och ut i russernas hav hade varit isande kall, som hemmavid under de värsta vintrar. Gardar, som var iförd björnskinnshudar, förnam ändå kölden. En pinande sunnanvind som övergick i storm hade så plötsligt tvingat farkosten norröver och upp till Krim, där Gardar beslöt sig för att ansluta sig till en karavan som skulle ta norra vägen över landremsan till Kaspiska sjön.

I hamnen på Krim råkade det ligga en handelsknarr från Trelborgen, hans egen hemmahamn i den danske kungens rike, så han kom nu att fira midvintern tillsammans med landsmän. Infödingarna gjorde stora ögon när nordmännen med Gardar som blotgode slaktade svin, som befolkningen betraktade som orena. De blev inte mindre förvånade när männen rusade runt i ring och slog med sina svärd på sköldarna och skränade ”Jól! Jól! Jól!”

***

Efter några månader beslöt sig nordmännen för att återvända hem. Gardar, som hade andra planer fortsatte som han planerat med en karavan till Kaspiska sjön, där han anslöt sig till en lokal handelsman som skulle ta sig över till den andra sidan. När de närmade sig den motsatta stranden såg Gardar redan på långt avstånd det lysande skimret ovanför de vattenmassor som ständigt störtar ner i det svarta hålet på sjöns ostsida. Men han fick aldrig möjlighet att närmare bese detta omtalade fenomen då farkosten var på väg söderut.

Gardar gick i land flera dagar senare på den östra stranden i förhoppning om att få tag i någon karavan som han kunde medfölja till Bhaarat. Han lyckades också köpa in sig i en karavan av packhästar och hade nu stor nytta av det vin han fört med sig i sin kont från Konstantinopel och som visade sig vara minst lika värdefullt i dessa trakter som mynt med de samregerande kejsarna Basileios och Konstantin på.

Gardar hade kommit ihop sig med sin svåger. Denne påstod att Gardar inte bara bett den mördade Helga att skriva ett näverbrev till sitt blivande mordoffer. Han påstod också att det varit Gardars idé att locka offret till Boukeleon. Det hade Gardar förnekat och det hade väl inte varit mer med det om han inte en natt där han låg i ett tält plötsligt satte sig upp ur sömnen och klarvaken minns att han verkligen uppmanat henne att locka stympmördaren Ragnar till Boukeleon. Hur hade han kunnat glömma det? Kanske för att det hade hänt flera år tidigare. Inte heller ändrade det någonting i sak. Men det störde honom att han kunde vara så minnesglömsk.

***

Hästkaravanen som Gardar anslutit sig till rörde sig i sakta mak österut och efter några dagar stötte den ihop med de oxdragna husen som ännu långsammare drog fram över den vidsträckta slätten. Karavanen stannade upp, slog läger och lät nomaderna dra förbi och försvinna. Karavanens deltagare förklarade för Gardar att det var bäst att inte ge sig i lag med de nomadiska mongolerna.

Överallt där karavanen rastade väckte Gardar uppseende bland befolkningen. Han var inte bara huvudet längre än de flesta. Hans röda skägg och flammande hår var något nytt som aldrig förr skådats i dessa trakter

Efter några veckor kom man fram till en handelsplats där karavanens medlemmar bytte sina varor mot sidentyger och bambu från Kina varpå de återvände med sina hästar tillbaka till Kaspiska sjön. Det åtrådda sidenet från Kina skulle snart vara till salu i Konstantinopel. De metaller och de hudar  som var på väg till Kina hade fortfarande en lång väg framför sig.
Här fick Gardar också nyheter. På värdshuset hade hans svåger Sigurd lämnat kvar ett näverbrev till honom, där det stod skrivet med runor att den flyende Gerd Ragnarsdotter befann sig på ungefär en veckas försprång men att han och Bjarne Assarsson säkert skulle hinna i kapp henne.

Den nya karavanen som Gardar följde bestod av kameler. Han blev nu bekant med Prem Nath, en jämnårig man från Bhaarat, som berättade att man snart skulle byta ut puckeldjuren mot jakdjur och påbörja den mödosamma färden på hög höjd genom den enorma bergskedjan som de hade framför sig. Landskapet ändrade karaktär. Slätten försvann bakom dem, jakarna fick på en rastplats överta arbetet som packdjur och bergstigningen påbörjades.

De kom till ett igensnöat pass och tvingades slå läger. Det fanns redan flera karavaner på plats som fått stanna upp. Gardar och Prem Nath slog upp sitt vindskydd och ordnade med en liten eldstad där de brände torkad jakspillning för att hålla värmen och laga mat. Gardar gick runt i det stora lägret men han fann inte sin svåger någonstans. Tydligen hade Sigurd och Bjarne tagit sig igenom passet innan det snöade igen i samband med en snöstorm. Våren stod visserligen för dörren, men det kunde dröja månader innan passet var genomfarbart i denna del av världen.

***

Han började också att fundera över varför han egentligen gett sig in på denna långfärd. Han hade ingen gåta att lösa och det var egentligen inte hans uppgift att fånga in förövare som han avslöjat. Den uppgiften hade tingen hemmavid och kejsaren i Miklagård, bortsett från fall där blodshämnd var av nöden påkallad. Och han hade personligen ingen blodshämnd att utkräva av den mordiska, unga kvinnan Gerd. Dotter till seriemördaren Ragnar.

Det Prem Nath berättade om sina gudar och sina trollkarlar intresserade Gardar. Guden Indra med sina åskviggar påminde honom om Tors framfart med hammaren Mjölner, som också han åstadkom blixt och dunder. Herren Shiva med benen i kors och sin lingam påminde Gardar om träbelätet av Frej med korsslagna ben och lemmen i fullt pek, som stulits i en by i götarnas land, en stöldgåta, som Gardar lyckades lösa.

Händelserna i samband med slaget vid Kurukshetra i Bhagavad-Gita, som Prem Nath berättade för honom, påminde i flera detaljer om Bråvallaslaget. Han kände på sig att det fanns ett samband mellan hans egen tro och Prem Naths övertygelse och Gardar var nyfiken på att få träffa utövare av denna läras ritualer. Vid den brinnande elden skanderade Prem Nath mystiska texter morgon, middag och kväll.

O Eld, skydda oss från all ondska
med ditt mäktiga överflöd
ja, från dödliga människors hat.
För över Dig, O vän från födelse,
har människors vrede ingen makt.
Nej, Du är jordens väktare.
Som sådan, med alla gudar,
O Styrkans son, nådig i Din låga,
skänk oss välstånd, alla goda ting.

Prem Naths hymner lät samtidigt främmande och bekanta och hans tillbedjan av elden Agni var naturlig för visst var elden både skyddande och skrämmande, skyddande mot kyla, men farlig att vidröra. Vid andra tillfällen kunde Prem Nath låta annorlunda.

Må gudarnas nåd nå oss, helige,
stötta oss med snabb undsättning.
Så må vi glada bli vänner
och i segerglädje klara alla problem.

Precis som vid mötet med den kristna religionens egenartade bud så var denna Gardars första bekantskap med de vediska gudarna lätt omtumlande. Han såg nu fram emot att få träffa en mer intensiv utövare än Prem Nath, som bara dyrkade, som han alltid gjort tre gånger om dagen, mer eller mindre av gammal vana.

***

Solen strålade från en klarblå himmel. Varma vindar svepte fram från sydväst och snön smalt och rann bort. Stora snösjok lossnade från bergkanter och föll ner i avgrunder. Snart var passet farbart och de strandsatta karavanerna satte sig i rörelse med sina dyrbara laster. Ju längre in i och högre upp i bergmassiven som karavanerna rörde sig desto mäktigare blev omgivningarna. Allt fler människor var hinduer och buddhister och Prem Nath förklarade så gott han kunde skillnaden.

Snart förstod Gardar att medan hinduerna trodde på massor av gudar, som alla egentligen var speglingar av en enda skapande Gud, så trodde buddhisterna inte på en enda gud. Det var egendomligt att tänka sig en värld utan skapande gudar, men Prem Nath sa att enligt buddhisterna så är det vi själva som skapar tillvaron. Tydligen var dessa människors tro ännu konstigare än de trossatser som gatans teologer käbblade om i det kristna Miklagård. Men i de buddhistiska klostren utmed färdvägen såg Gardar människor som tillbad beläten av Buddha. När han påpekade detta för Prem Nath, så ryckte denna på axlarna och sa: ”Det spelar ingen roll. Det finns ingenting som säger att man inte får vantro.” Han gjorde ett uppehåll och tillade sedan: ”Det är likadant bland oss hinduer. Vi får egentligen tro vad vi vill.”

Gardar var mer förbryllad än någonsin, men han fick snart helt andra saker att tänka på. En död man hade hittats i den kalla snön utmed bergsvägen och när Gardar gick fram och betraktade den döde insåg han att hans svåger Sigurd Sigfadersson aldrig skulle återvända hem och ta hand om sina föräldrars Ullergård. För där låg han i en snödriva med avskuren strupe.
”Han måste ha fallit offer för stigmän”, sa Prem Nath, ”för det vimlar av stråtrövare i  bergen. Det har till och med hänt att de har överfallit smärre karavaner.”

”Jag vet inte det”, sa Gardar och knäböjde vid sin svågers döda kropp.

Den döde hade på sig sin ryggtaska och Gardar lösgjorde den. Den var fylld med don. Klädseln var intakt. Sigurd hade inte något annat att bära saker i än sin packkont. Gardar drog slutsatsen att antingen hade förövaren överraskats innan offret hann plundras eller också hade Sigurd mördats av något annat skäl. Vilket ledde tanken till Gerd Ragnarsdotter. Men vart hade Bjarne Assarsson tagit vägen? Hade han också blivit mördad av den tilltagsna och hämndlystna unga Gerd? Om hon nu  blivit Sigurds bane? I  vilket fall så hade Gardar plötsligt en gåta som han måste lösa. Vem hade skurit halsen av hans svåger?

Det fanns inga möjligheter att gräva en grav i dessa steniga trakter och inte heller fanns det tillräckligt med virke för att göra ett likbål. För att Sigurd inte skulle ligga och bli uppäten av snöleoparder och andra rovdjur lades hans kropp över en jakrygg. När karavanen härnäst kom till en dal, grävde Sigurd med Prem Naths hjälp en grav invid en brusande bäck. Det var vid en sen aftonstund som jord dolde den döde fränden. Väl vetande vad som krävdes av honom kvad Gardar följande strof på versmåttet kviduhattr:

Svårt känna
svekfull dödslek;
ont illblods
otäcka bäck.
Fränden som
fällts vid dälden;
hämnas skall
helt och odelt.

Någon solvända senare skulle Sigurd rista en minnessten över sin svåger vid Ullergård. Men varför hade hans svåger mördats? Vem var mördaren? Vart hade Bjarne Assarson tagit vägen? Och var Gerd Ragnarsdotter också skyldig till detta nya mord?  Sigurd hade redan från början varit ett av hennes mål. Det var mycket troligt att hon nu fått möjlighet att avsluta det hon påbörjat i Miklagård. Dråpet kunde inte ha utförts senare än något dygn tidigare. Mördaren kunde med andra ord inte befinna sig längre än på ett á två dygns avstånd framför dem. I vilken riktning var inte gott att veta, men troligast var i riktning mot Bhaarat.

***

De närmade sig nu Kashmir och efter någon vecka var de i Srinagar. Där fick de veta att en kvinna med kortklippt gult hår och en man med blont skägg passerat söderut genom passet på vägen ner mot Bhaarats slättland. Denna upplysning fick Gardar att undra. Att beskrivningarna stämde på de båda nordborna var inte att ta miste på. De måste ha varit Gerd och Bjarne. Och att de väckte uppseende, precis som han själv gjorde, var inte så konstigt. De var kanske de första nordbor som färdats så här långt ut i världen.

Då paret tagit vägen söderut, bestämde Gardar sig för att följa med Prem Nath till dennes hemland medan karavanen fortsatte sin färd till Ladahk och Kina. Tio dagar senare hade Gardar och Prem Nath lagt de väldiga bergmassiven och passen bakom sig och en helt annan värld bredde ut sig framför dem med mangogårdar och risfält. De kom till ett rastställe där det rådde en viss uppståndelse.

När ett naket lik bars ut ur rastplatsens värdshus insåg Gardar att han var på rätt väg. För den döde var ingen mindre än Bjarne Assarsson, också han dräpt. Han hade ett djupt sår i sitt bröst, orsakat av en kniv eller en skära.
Det visade sig att Bjarne kommit till platsen dagen innan tillsammans med en gulhårig ung kvinna som emellertid var försvunnen. Gardar insåg att det inte kunde vara någon annan än Gerd Ragnarsdotter. Hon kunde inte ha långt försprång. Inte heller kunde hon gärna veta att Gardar var henne hack i häl.

Gardar förebrådde sig själv. Han borde aldrig ha gått med på att finna den eller de som mördat Gerds pappa, massmördaren Ragnar Halvdansson. Han hade då ingen aning om att hans egen svåger och dennes frilla var de skyldiga. När han tog sig an detta uppdrag så hade en snöboll satts i rullning som dragit med sig det ena dråpet efter det andra. Och man kunde aldrig veta hur detta skulle sluta. Han kanske borde vända hem och låta Gerd Ragnarsdotter gå sitt okända öde till mötes utan hans inblandning i detta märkvärdiga land.

Människorna på värdshuset sa att det storvuxna paret verkade kärvänliga, men man hade hört dem gräla på sitt rum någon gång efter midnatt. Tidigt på morgonen innan solen gått upp hade en mindre grupp människor med packåsnor dragit vidare söderöver och det var möjligt att kvinnan med det gula håret hade följd med dem. Men om hon var skyldig till Bjarnes död kunde man inte säga.

Gardar gissade i detta läge att Bjarne Assarsson av okänd anledning troligen svikit Sigurd, men han kunde inte låta en landsmans kropp förbli obegravd för den sakens skull. Således fick Bjarne Assarsson sin grav bakom ett värdshus i det stora landet Bhaarat. Och Gardar kvad en helming:

Konstfullt valda verser
virkar jag med tankar
för att färga domen
över fult och vekt svek.

Gardar hade nu en föreställning om vad som hänt. Han gissade att Sigurd och Bjarne hunnit upp Gerd. Av någon anledning hade Bjarne tagit ställning för den unga kvinnan. Gerd var tilltalande  och efter långa tider bland män och kvinnor av annan stam var det inte obegripligt om Bjarne fattat tycke för hennes fägring. Men Bjarne hade inte insett vilken farlig kona den fagra Gerd var. Gardar hade själv inte förstått det trots att hon visat upp sin djärvhet, sin förslagenhet och sina mordiska egenskaper redan första gången de träffades. Den gången hade Gerd trott på det falska ryktet att han, Gardar, skulle ha dödat hennes far seriemördaren. Men det var Gardars svåger och Helga fra Kaupang som utfört mordet på Gerds far, ett faktum som Gardar inte heller hade fått klart för sig förrän det var för sent.

Prem Nath som kunskapat bland folk vid rastplatsen fick reda på att den minikaravan som avgått på natten före soluppgången främst forslade parfymer, men att där också ingick en grupp slavhandlare. Gardar fann att de inte hade något annat att göra än att följa efter karavanen i förhoppningen att Gerd anslutit sig till den.

Två dagar senare passerade de en plats där döda människor brändes. Här mötte de en grupp nakna män som var helt gråfärgade eftersom de rullat sig i askan efter de uppbrända liken. Prem Nath förklarade för Gardar att dessa män var heliga sadhun som gett upp det vanliga livet och helt ägnade sig åt meditation. De var helgade åt Herren Shiva och det var därför som de bar på treuddar, som var ett av Herren Shivas många tecken.

Gardar tyckte att de såg hiskliga ut, men ju längre söderut de färdades, desto fler grådaskiga och vitpudrade heliga män och några kvinnor träffade de på och efter ett tag vande Gardar sig vid deras utseenden och tyckte inte längre att de var så fasliga. Han spelade tärning med några av dessa heliga män och fann att de inte var särskilt mystiska och gärna slets med av spelets spänningar. Vad deras helighet bestod i annat än att de skanderade ”Åm Namah Shivaya” i tid och otid och satt med benen okade och utförde yogiska övningar, fick han aldrig något riktigt grepp om. Alltsammans var till för att de skulle uppnå moksha, vilket var någon slags anslutning till den högsta gudomligheten. När han berättade för dem om Tor och Mjölner nickade de instämmande och pratade om Indra och dennes åskviggar.

***

Någon dag senare hamnade de mitt i en festlighet där vuxna och barn lekte med drakar av olika form och färg som de skickligt flög med en lina. Drakarna var gjorda med ramar av bambuträd och vindfång av silke. Något liknande hade de aldrig haft för sig i Alevi, men Gardar erinrade sig att han vid något tillfälle sett lek med vindfångare hemma vid Trelborgen.

Efter några dagar hann de upp karavanen nere på slätten. Den hade slagit läger vid en bred flod. Prem Nath fann snabbt att Gerd var på plats, men hon var inte fri utan fånge hos slavhandlarna. När Gardar fick detta klart för sig bestämde han sig för att befria henne. I detta läge hade han gärna sett att han haft ett huggsvärd till hands, men han hade bara en stor kniv och beväpnad med den följde han efter Prem Nath som visade vägen till det tält där Gerd hölls fången.

Det fanns ingen vakt utanför tältet och anledningen till det var att Gerd och ytterligare tre kvinnor låg bakbundna till händer och fötter inne i tältet.

”Gardar!” utbrast Gerd när hon fick syn på mannen som hon anlitat för att han skulle finna hennes fars mördare.

”Han själv!” sa Gardar bistert medan han befriade de tre kvinnorna och lät dem försvinna ut ur tältet. Därefter vände han sig mot Gerd. Hon såg smutsig ut, men hennes skönhet lyste igenom de dagar av fångenskap som hon genomlidit.

”Du tänker döda mig!” sa hon. ”Det är inte mer än rätt efter allt jag har gjort.”

”Du har utnyttjat mig svekfullt”, sa Gardar. ”Följde mig till Miklagård och lade dig före mig i jakten på din fars mördare. Du hade inte behövt anlita mig. Du klarade uppgiften på egen hand.”

Medan Gardar sa detta skar han upp läderbanden som fängslade hennes fötter.

”Ställ dig upp!” sa han mjukt.

Hon gjorde som han sa.

”Någon ersättning för det jag gjort kan jag inte förvänta mig nu”, fortsatte Gardar. ”Men du har stulit en stor bit av mitt liv.Minst en solvända.”

”Jag kan visst göra rätt för mig!” utbrast Gerd. ”Jag bär på guld och ädla stenar i en pung under min vänstra armhåla. Ska du inte fria mina händer?”

”Varför skulle jag det?” undrade Gardar. ”Jag ser ingen anledning. Nu ska vi återvända till Miklagård och därefter hem till Trelborgen. Det är en lång färdväg vi har framför oss och den kommer att ta sin tid. Jag är rädd för att du måste vara fängslad under den långfärden. Hemmavid ska ditt öde avgöras vid tinget.”

”Varför inte döda mig?”

”Jag skulle visst kunna utkräva blodshämnd för mordet på min svåger.”

Gerd skrattade till.

”Jaså, du tror att jag dödade Sigurd. Det gjorde jag inte.”

”Det var alltså Bjarne som mördade honom.”

”Nej, det  var stråtrövare som överföll Sigurd och Bjarne. Sigurd blev ihjälhuggen. Bjarne greps av raseri och gick bärsärkagång, vilket skrämde förövarna på flykten. Några dagar senare stötte Bjarne ihop med mig. Vi slog oss ihop. Bjarne hade ju till skillnad från Sigurd inget otalt med mig.”

”Ni lär ska ha grälat natten då han mördades. Dödade du Bjarne?”

”Vi kom ihop oss för att jag ville ligga överst. Det ville inte Bjarne att jag skulle göra. I det läget stormade slavhandlarna in. Det uppstod strid och Bjarne blev nedhuggen med en skära och jag togs till fånga. Om jag lovar att inte försöka fly …”

”Varför skulle jag lita på dig?”

I det ögonblicket kom Prem Nath in i tältet och uppmanade Gardar att skynda på. Men det var för sent. Slavhandlarna hade upptäckt vad som hänt och det uppstod en strid i tältöppningen. Gardar fann sig mitt emot en man med en skära i högsta hugg. Mannen gav till ett rungande rop och rusade mot Gardar, som slet fram sin kniv. De båda vapnens metall klang mot varandra, flera män kom rusande och Gardar rycktes med av stridens hetta. Hans rörelser gick upp i högvarv utan att övergå i bärsärkagång, men tillräckligt för att göra honom rasande och effektiv. Han såg i ögonvrån hur Prem Nath höggs ner och i nästa ögonblick föll Gardars motståndare samman, träffad av Gardars kniv i bröstet. När de övriga männen såg den högvuxne främlingens raseri slutade de strida och försvann.

Gardar såg sig om. Prem Nath reste sig upp med blod strömmande från axeln. Gerd hade fallit omkull och nu såg Gardar att en skära satt i hennes bröst. Han lutade sig fram över henne.

”Du behöver inte släpa med mig tillbaka till Trelborgen”, viskade hon. ”Lösgör pungen i min armhåla och tag hand om din lön för din möda. Det är dyrbara ting, guld och smaragder och rubiner och bör mer än väl täcka värdet av den solvända du anser att du slösat bort till ingen nytta för min skull. För mig är det dags att dö. Jag känner hur livet rinner bort. Eftersom jag dött i strid kommer jag till Valhall och nästa gång du träffar mig är jag en valkyria i Odens …”

Där dog  Gerd.

***

Efter att ha plåstrat om Prem Nath tog Gardar vara på pungen som var fastspänd under Gerds armhåla, varpå han lät bränna hennes lik på den närbelägna eldbegängelsesplatsen. Kanske skulle någon sadhu i helig fröjd rulla sig i hennes aska. Och  Gardar kvad:

Grymt är det
Gerd att lägga
stel på bålets
sträva likbädd.
Mycken oro
mäkta konan
innan hennes
otur hände.

Den kvällen satt Gardar länge bredvid likbålet och såg på solnedgången. När mörkret föll satte människorna ut små båtar av blad med brinnande olja på floden. Visst hade många mordgåtor inträffat och lösts, men det hade inte skett genom hans insatser utan avslöjats för honom av Gerd, den fagra unga kvinnan från höga norden som gått sitt öde till mötes i detta fjärran land. Bhaarats hemligheter kändes inte längre lika lockande. Gardar bestämde sig denna natt för att återvända hem.

När Prem Nath och Gardar skildes åt gav Gardar sin färdkamrat några guldslantar från Gerds pung. Ensam färdades Gardar tillbaka till Srinagar. På vägen dit hamnade han återigen i en fest. Hinduerna firade högtiden holi som bestod i att folk smorde in varandra i färger. Gardar kom inte undan. Nedstänkt av färger tvingades han att tvätta sina kläder i en bäck.

I Srinagar fick han veta att en lärd buddhistisk yogi slagit sig ner i en grotta högt uppe på ett berg och han beslöt sig för att besöka grottan innan han fortsatte hemåt. Så kom det sig att Gardar Varinsson vid denna tidpunkt i sitt liv blev den store mahasiddhan Naropas lärjunge. Under flera månaders tid lärde han sig att utöva meditation och tränade värmeyoga under denne gurus överinseende. Han satt ute i snön endast iförd ett bomullskläde och visualiserade gudinnan Vajra Yogini som Naropa instruerade honom att göra.

Han tänkte sig henne som rödfärgad med strålglans som hos en rubin. Han föreställde sig hennes anlete, de båda händerna och de tre ögonen. I sin högra hand håller hon en halvmåneformad dolk, som hon svingar över sitt huvud och skär bort sinnesstörande tankar med. Med vänsterhanden pressar hon till sitt bröst en människas skalle fylld med blod. Hennes halsband består av femtio bloddrypande människohuvuden och hon har fem av de sex symboliska prydnaderna. Den som saknas är smörjelsen av likaska från en begravningsplats. I det böjda armvecket håller hon en lång stav, som symboliserar den gudomlige fadern, Heruka, en naken manslem. Hon är i sin jungfrudoms fulla blomning, sexton år gammal. Hon dansar med högra benet höjt och foten lyftad. Vänstra foten trampar på bröstet av en liggande mänsklig gestalt. Visdomens flammor inramar henne likt en ljusgård.

***

På detta sätt introducerad i en helt ny tankevärld lärde sig Gardar att utföra Tummo Yoga och smälta snön där han satt genom att höja sin kroppstemperatur via visualisering. När han kring vintersolståndet äntligen bröt upp var han tämligen väl införstådd med sin buddhistiske lärofaders föreställningar, men när han med tiden försökte att utöva värmeyoga hemmavid, så upptäckte han att det var lättare sagt än gjort . Han insåg att metoden kanske bara fungerar i den tunna och syrefattiga luften uppe i Snöns Boning i fjärran Bhaarat men inte på Söderslätt med dess fuktiga vinterklimat. Men mantrat ”Åm Mani Padmi Hum” som betyder ”O juvelen i lotusblomman” kom att följa Gardar livet ut. Och med den visdom, som han tillskansade sig i Bhaarat vidgade Gardar sitt kunnande om livet och sin förståelse av döden.

Gardar

Den vikingatida detektiven Gardar Gåtlösaren presenterades på en omslagsbild tillsammans med sin hustru 2005. Hon kommer att få en mer framträdande roll i den nya boken som Falk arbetar med nu.

DEN DÖENDE RADIOMANNEN

$
0
0

Omslag till Den döende radiomannenAv Ulf Broberg
Arx Förlag, 2017
ISBN 9789187043833, kartonnage, 232 sidor

Ulf Broberg är en erfaren författare och radiojournalist. Han har skrivit ett antal polisromaner, några tillsammans med polisen Peter Lundström. Ihop med advokaten Leif Ericksson skrev han också Du ska dö, boken om Fadime.

Författaren återkommer med sina senaste huvudpersoner Uppsalapoliserna Kenneth Klintman och Lisa Norén. De får ett par knepiga fall på halsen. En kvinna kastas ut ur en bil och avlider. En vanlig Uppsalabo blir brutalt mördad när han sitter och tar en öl. En känd radioman får beskedet att han har fått cancer. Hur ska han förgylla sina sista två månader i livet? Och kan det vara så, som det ofta är i kriminalromaner, att någon eller några av dessa historier hör ihop?

Ulf BrobergDessa parallellhistorier vävs samman med noggranna beskrivningar av polisens rutiner. Flera av polismännen uppträder med sina egna namn. Det ger en realistisk prägel. Dessutom får läsaren bekanta sig rent geografiskt med trakten runt Uppsala, även det lärorikt.

Ulf Broberg har intressant blandat in musik i boken, inte ett helt oanvänt uppslag. Det är främst äldre musik som blir nagelfaren och läsaren får i detalj veta det mesta om artister och grupper.

Problem uppstår när dessa ingredienser ska bakas ihop till en bok. De tenderar att bli lösa separata delar istället för en helhet. Det saknas ett bindande kitt mellan de olika intrigkomponenterna.

Jag vet att Ulf Broberg kan bättre.

NISSE SCHERMAN

 

VÄNNEN I HAVANNA

$
0
0

Omslag till Vännen i HavannaAv Reidar Jönsson
Historiska Media, 2017
ISBN 978-91-7545-531-0, 273 sidor

Reidar Jönsson har efter romansuccéerna med Mitt liv som hund från 1983 (filmad av Lasse Hallström som kammade hem två guldbaggar, en Golden Globe och två Oscarsnomineringar för besväret) och En hund begraven från 1988 övergått till att skriva om farliga män i politikens värld. I fjol kom han med boken En god man, av Dasts Lena Lundgren karaktäriserad som en blandning av deckare och osannolikt skruvad spänningsroman med inslag av burlesk och satir (http://www.dast.nu/recension/en-god-man-3). Den utspelar sig i Sverige medan Jönssons senaste Vännen i Havanna självklart har Kuba som spelplats, en önation i förändring efter den långlivade ledaren Fidel Castros död.

Hans protagonist denna gång är en kvinnlig amerikansk soldat vid namn Monica Aguirre som får i uppdrag att övervaka en överordnad, översten Hector Linares, som i likhet med henne själv har gjort karriär inom den hemligaste av hemliga underrättelsetjänster. Han misstänks ha dolda förbindelser med Kuba och Aguirre (vars motto är En död ond man är en god man) tar till gruvligt våld under resan till Castrolandet, ett våld som känns omotiverat brutalt i flera av de många scenerna.
Eftersom våldet är så explosivt och likt de vapen som används så noggrant beskrivet borde kanske Jönsson ha berättat mer om orsakerna till utövandet. Med tanke på de flesta av personernas relationer till varandra kan man också fundera över om det alls finns någon vänskap av det slag som titeln anger. Merparten av dem är udda maktspelare eller kriminella ute efter snabba vinster förutom de personer som skönjer politiska framgångar och agerar därefter.

Men det är förstås rappt skrivet och emellanåt dyker Jönssons svarta humor fram som, märkligt nog, en ljusglimt. Hela storyn verkar författad med sikte på Hollywood, där författaren bott och arbetat i många år. Och säga vad man vill om Hollywood, där är man specialister på att underhålla.

Det finns en intressant underliggande fråga i berättelsen – vad sker i en diktatur när diktatorn försvinner? Försvinner den också eller byter den bara skepnad med samma språkliga metod som förvandlade kalhyggen till föryngringsytor?

Reidar Jönsson debuterade 1969 med romanen Endast för vita. Succéerna Mitt liv som hund  och En hund begraven följdes upp med Hundens Paradis (2010).

Nu har han återvänt till hemlandet och bosatt sig på Österlen i Skåne.

PER MAGNUSSON

Reidar Jönsson

Reidar Jönsson. Foto Jörgen Sprisse Nilsson

DET FÖRLOVADE LANDET

$
0
0

Omslag till Det förlovade landetAv Mari Ljungstedt
Albert Bonniers Förlag, 2017
ISBB 978-91-0-015411-0, 347 sidor

Det förlovade landet är en fristående uppföljare till En mörkare himmel från 2015 som Jungstedt skrev tillsammans med Ruben Eliassen. De två var ett par både som författare och på det privata planet men har nu gått skilda vägar och Jungstedt fortsätter att ensam skriva på den påbörjade serien om liv och död på Kanarieöarnas största ö Gran Canaria.

Mari JungstedtDär finns en bofast svensk och nordisk koloni där hemligheter som inte tål dagens ljus frodas. Efter en våt fest hittas 45-åriga svenskan Linda Andersson ihjälslagen i familjens bungalow i San Augustin och maken Benke saknar helt minnesbilder från kvällen innan.

Journalisten Sara Moberg, som jobbar på öns skandinaviska tidning, är ensam kvar på redaktionen när hon i polisradion hör om mordet. Hon skyndar naturligtvis till brottsplatsen och förstår av kriminalkommissarien som är lite betuttad i henne att man har den dödas make som huvudmisstänkt. Han har ju avvikit från platsen. Den före detta polisen Kristian Wede, välbekant från förra boken, som arbetar för det norska konsulatet, kan berätta att maken gripits och att saken därmed är utagerad.

Men the plot thickens. En liten tid senare hittar man ett lik ihjälslaget i en kyrka samtidigt som flera turistanläggningar bränns och en buss sprängs i luften. Det väcker bistra minnen från den tidiga charterturismen till liv. Då drabbades ön också av våldsdåd.

Mari Jungstedt berättar om Kanarieöarnas historia och dess kultur som skiljer sig avsevärt från fastlandets. Detta varvas med beskrivningar av huvudpersonernas bekymmersmättade privatliv. Inte minst Sara Mobergs funderingar över hur det är att bli äldre.

Det är en lättsamt skriven roman där författaren också tar ganska lätt på intrigen. Behållningen ligger i beskrivningen av öns betydelse för turismen och hur det hela började.

Mari Jungstedt debuterade 2003 med Den du inte ser och har dess etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare.

BARBRO LINDBORG

HETTA

$
0
0

Omslag till HettaAv Jane Harper
The Dry, 2016
Översatt av Jessica Hallén
Forum, 2017
ISBN 978-91-37-14805-2, 336 sidor

Klimatkrisen har börjat spridas till litteraturen. Den australisk-engelska författaren Jane Harper berättar om den lilla orten Kiewarra i en av Australiens avfolkningsbygder där vattenbristen är svår på grund av århundradets värsta torka, något som vetenskapen skyller på fenomenet El Niño. Fälten ger inte längre någon gröda och boskapen dör. Ekonomin krisar och de människor som finns kvar i trakten lider. Luke Hadler tar i vad man tror är desperation ner sin bössa från väggen och skjuter hustrun och den sexårige sonen innan han vänder den mot sig själv. Den enda familjemedlem som överlever är dottern Charlotte som ännu är för liten för att förstå vad som har hänt.

Kommissarie Aaron Falk kommer från Melbourne till sin barndoms hemtrakter för att bevista begravningen och hedra den gamle vännen men det dröjer inte länge innan han börjar undra om det verkligen handlade om ett mord och självmord och börjar nysta i saken. Det tas inte väl upp överallt, i synnerhet som Falks tidigare liv på orten lämnade en del att önska. Folket på bygden tycks vara överens om att det var hettan som fick Luke Hadler att bli galen och att det inte behövs någon utredning eftersom den inte bara är onödig utan också skulle riva upp gamla sår och misshälligheter.

Falk blir påmind om att han hastigt lämnade Kiewarra som tonåring efter att hans och Lukes väninna Ellie försvann och senare påträffades död i floden och det kommer mer än en antydning om att han på något sätt var inblandad. När han tillsammans med stadens polischef för fram tvivel på att det verkligen var Luke som låg bakom sin och de övriga familjemedlemmarnas död stiger stadsbornas irritation till något som liknat hat och Falk börjar ana att han kan ha sett något i samband med Ellies försvinnande som gör att han blivit farlig för någon.

Begravda lögner bubblar upp till ytan och hotar att spricka. Detta skildrar debutanten Harper med hjälp av klassiska berättarknep som hon turnerar alldeles lysande i denna spännande, detaljrika och atmosfärfyllda berättelse som utspelar sig i ett kargt landskap långt ifrån de urbana miljöer som brukar vara kriminalromanens hemvist. Här befinner vi oss i en miljö där människorna har långt minne när det gäller oförrätter.

Engelskfödda Jane Harper har levt stora delar av sitt liv i Australien där hon arbetat som journalist på bland annat The Herald Sun i Melbourne.

ELISABETH CARLSSON

Jane Harper

Jane Harper. Foto Nicholas Purcell

DE FÖRDÄRVADE

$
0
0

Omslag till De fördärvadeAv Karin Slaughter
Cop Town, 2014
Översatt av Villemo Linngård Oksanen
Harper Collins, 2017
ISBN 978-91-509-2428-9, 428 sidor

Karin Slaughter har en rätt pekpinnefri feministisk syn på tillvaron vilket inte hindrar henne från att skriva brutalt rättframma kriminalromaner med ett ärende. Edgar-nominerade Cop Town blev en snackis  när den kom ut i USA och när den nu finns på svenska som De fördärvade i Villemo Linngård Oksanens utmärkta översättning är det lätt att förstå varför.

Tidigare har vi våndats tillsammans med hennes litterära personligheter FBI-agenten Will Trent, Sara Linton, Angie Polaski och Faith Mitchell men här får vi lära känna – och våndas i samma utsträckning med de kvinnliga poliserna Kate Murphy och Maggie Lawson i en historia som utspelar sig 1974 i staden Atlanta i den oerhört segregerade sydstaten Georgia. Poliskåren där är lika hopplöst rasistisk som resten av staten. Att låta svarta och vita byta kläder i samma lokal är en omöjlighet och synen på kvinnor är oerhörd nedlåtande, smått äcklig, både hos vanliga vita människor och hos de polismän som är till för att skydda befolkningen som helhet. Snutarna är nästan värre. Vita poliser vägrar arbeta ihop med svarta kolleger och kvinnliga poliser ses obönhörligt som sexobjekt. Tyvärr är inte detta fiktion, samhällsklimatet i sydstaterna var som det var för fem decennier sedan – och faktiskt längre fram än så.

Men De fördärvade är inte en politisk pamflett. Boken är samtidigt en spännande och pusselmässigt intrikat skildring av jakten på en polismördare i en storstad i förändring och en oroad befolkning. Brottsligheten är hög och gatorna är lika farliga för poliser som för kriminella och vanliga medborgare. Jakten på förövaren som skjuter poliser intensifieras och Maggie Lawson, som likt sin bror polisen Jimmy, som nyligen såg sin kollega falla för krypskytten, bestämmer sig för att tillsammans med sin partner Kate lägga allt krut hon har på utredningen. Samtidigt måste de bevisa för motsträviga kolleger och överordnade att de är mogna för jobbet. När detta, egentligen utan deras förskyllan, misslyckas och de stängs ute från uppdraget initierar de sin egen utredning osynliga för polismyndighetens radar.

Slaughters förmåga att smälta samman intrigen med de två kvinnornas försök att i ett slags vänskap jämka ihop sig trots sina mycket olika bakgrunder. De har var för sig sina egna demoner att bekämpa. Denna utveckling är mycket väl beskriven utan att den grymma berättelsen som sådan blir lidande samtidigt som bifigurerna också blir mänskliga och inte bara pappfigurer som i många böcker av andra författare.

När de till sist lyckas avslöja mördaren är det en logisk om än överraskande förövare de hittar.

Karin Slaughter bor i staden hon beskriver i De fördärvade. Redan debutboken Blindbock blev en internationell framgång och översattes till nästan 30 språk. Fortsättningsvis har Slaughter  sålt 35 miljoner böcker världen över.  2015 nominerade Svenska Deckarakademin hennes roman De vackraste  till Årets bästa översatta kriminalroman.

NINNI C. LARSSON

Karin Slaughter

Karin Slaughter. Foto Calison Rosa


KIDNAPPNINGEN En släktberättelse

$
0
0

Omslag till KidnappningenAv Anna Schulze
Wahlström & Widstrand, 2017
ISBN 978-91-46-22980-3, 456 sidor

När Anna Schulzes far Ragnar 1936 var elva år gammal rövades han bort av sin desperata mor Daisy, fördes ut i Europa och gömdes där i tre år, allt för att få en förhandlingsfördel. Vid den tiden hade den vackra och charmiga Daisy två misslyckade äktenskap bakom sig och var förskjuten av släkt och vänner. Dessutom pank, vilket måste ha känt mycket ovant för en kvinna som tidigare levt ett rätt extravagant liv.

Denna episod i familjen Schulzes liv har blivit en del av släktkrönikan, en motsatsrik berättelse om både utsatthet och personlig viljestyrka.

Anna Schulze har i sin berättelse om familjens historia gått arkeologiskt tillväga och börjar mycket tidigare än kidnappningen som gett boken dess titel. Personerna är motsägelsefulla men alla är i stort sett påverkade av händelser som inträffat, av de känslostormar de upplevt och på olika sätt formats av allt detta. Med hjälp av sitt grävande i familjens efterlämnade papper (domstolshandlingar, brev och tidningsurklipp) har hon vandrat bakåt genom generationerna och åstadkommit en berättelse om sin familj, en berättelse som har bäring bortom släktgränserna. Det är en historia om pengars betydelse, om psykisk ohälsa, om människans utsatthet i en epok där det inte alltid gick att lita till den legala rättvisan.

Det är på många sätt en vacker men oroande skildring.

Anna Schulze har sedan debuten 2006 med novellsamlingen Brist och tre romaner, däribland de kritikerrosade Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv, den senare nominerad till Sveriges Radios romanpris. Hon är född 1968, utbildad violinist, bosatt i Skogås söder om Stockholm och är nu konstnärlig ledare för Skrivarakademin.

ELISABETH CARLSSON

Anna Schulze

Anna Schulze. Foto Hans Alm

#ÄLSKA NOVELLER: 30 nyanser av frihet

$
0
0

Omslag till 30 nyanser av frihetRed Ewa Åkerlind. Noveller av Benny Fröjd, Elisabeth Mannerfeldt,Eva Jansson, Jeanette Niemi, Mirjam Lindahl, Linda Jansson, Mia Kim, Jessica Berggren Turban, Cecilia Hultberg, Elsa Tormena, Rose Tillberg Mattsson, Johanna Hedström, Cahtrin Monell, Karolina Latsson, Sylvia Lidén Nordlund, Katarina Foss, Kjell E Genberg, Jenny Jacobsson, Cecilie Östby, Sanna Oliv de Vale, Vanessa Leontina Allerth, Helena Grundström, Kersti Vikström, Susanne Schemper, Helena Hedström, Cecilia Hedberg, Anna Lundgren, Josefin Nordmark, Johan Engman, Annika Melin, Agneta Söderberg, Linda Bonaventura Åberg.
Ordberoende förlag, 2017
ISBN 978-91-87595-58-5, inbunden, 277 sidor.

Litteraturvärlden talar ofta om att ”nu är det dags för noveller”, men särskilt många novellsamlingar kommer inte ut. Däremot har ett par mindre förlag (och flera veckotidningar) satsat på novelltävlingar och gett ut vinnarna. Ihärdigast är Ordberoende förlag som för fjärde året har haft tävling och gett ut en bok. De har under rubriken ”älska noveller /#älskanoveller” haft ett tema för varje tävling, nu senast frihet, tidigare Sverige, kärlek och saknad. Dast har recenserat alla tidigare.

Och det är samma huvudintryck: en överväldigande mängd kvinnor (tre män bland 32 bidrag), de flesta debutanter eller tidigare medverkande i detta eller ett annat förlags novellantologier. De som kommit ut på andra sätt är det på egna eller mindre förlag. Den ende etablerade författaren är Kjell E Genberg, som också suttit i juryn men vars bidrag (Det barkar åt helvitte) liksom övrigas var anonymt för juryn. Hans bidrag är bland de bästa, där jag också vill nämna Bengt Fröjds Annektering, Cecilia Hultbergs En kopp te, älskling?, Elsa Tormenas Skillnad och Anna Lundgrens Alla dagar jag minns. De har alla den där extra knorren på slutet. Kersti Vikstens Bäcken är en liten tankeväckande text om främlingskap.

Övriga ej omnämnda är inte dåliga, alla håller en god lägstaklass, men många av dem är mer berättande av en händelse eller ett skeende och inte så mycket gestaltande. Och så slås jag av att så väldigt många noveller, alla av kvinnor, handlar om skilsmässor, att lämna en relation.

Något att tänka på för männen.

LEIF-RUNE STRANDELL

Uppföljare, tryckfrihet och upphovsrätt

$
0
0

Omslag till Det som inte dödar ossHar just läst David Lagercrantz Millenium-uppföljare. Vår recensent, som inte hade läst Stieg Larssons tre böcker, var inte helt förtjust. Själv är jag helt nöjd, men de överraskningar som originalen gav finns ju inte här. Jag vet ju att de båda huvudpersonerna ska vara med i denna och också i minst en kommande bok till.

Men detta med uppföljare till folkkära författares verk (och nu talar jag inte om det som kallas fan fiction) har gett väldigt olika och ojämna resultat.

Agatha Christie-uppföljaren var inte lyckad, även om författaren släktingar som äger upphovsrätten gett sitt godkännande. Också i Milleniumfallet är ju Stieg Larssons far och bror helt med på noterna.

Det är ju kring det etiska i att göra uppföljningar där författaren inte kan påverka som diskussionen varit som hetast. Förra året, när uppföljaren, eller möjligen föregångaren, till Dödssynden (To kill a mockingbird) kom ut, blev det en fråga om den sjuka och åldrade Harper Lee verkligen var medveten om att man gav ut hennes manus som hon själv tidigare inte velat.

Upphovsrätten gäller ju 70 år efter författarens död, och det är många klassiker som får nytt liv när förlag inte längre behöver betala författarens efterlevande. I många fall blir böckerna numera också helt fritt tillgängliga i elektronisk form på webben.

Men helt fritt förfogande är det inte. När det gäller svenska författares verk har Svenska Akademien uppgiften att bevaka så att ett ekonomiskt fritt verk inte används på ett sätt som inte stämmer med vad författaren kunde tänkas vilja. Senast i Sverige var det en dikt av Karin Boye som användes i en annonskampanj, men den fick stoppas.

Ibland kan man starkt misstänka att författare skulle misstycka om de kunnat läsa vad mindre begåvade skribenter gjort av deras verk.

Skriva illa får man dock. Numera är det ju också enkelt att publicera sig om man bara har en dator och en internetuppkoppling. Tryckfrihetslagstiftningen i Sverige fyller 250 år i år. Vi var inte först, som det ofta sägs. I England fanns skrivningar och beslut som också gällde tryckfrihet, men Sverige var det första land i världen som ordnade en tydlig lag som också är grundlag. Det blir många aktiviteter under året där tryckfriheten och yttrandefriheten kommer att belysas, Inte minst Kungliga Biblioteket har ett uppdrag, och de håller under våren i sin hörsal tillsammans med Kulturrådet en serie samtal, ”Tisdagar med tryckfriheten”.

Att den moderna teknikutvecklingen och lagstiftningen inte går i takt ses i många sammanhang. Nu senast har det kommit förslag om hur man ska kunna beivra hot och trakasserier på nätet.

Dast är en tidskrift med utgivningsbevis, vilket gör att det vi publicerar faller under tryckfrihetsreglerna och att det är utgivaren som ansvarar för vad som publiceras, inte den enskilde skribenten. Men eftersom vi försöker att också lägga ut sådant som fanns i den tryckta tidskriften (ännu inte helt komplett) uppstår egendomliga effekter efter domstolsbeslut i ett ärende som gällde Dagens Nyheter: det är dagens ansvarige utgivare som ansvarar också för äldre material om det kan hittas på webben (och DN firade 150 år förra året och har mycket på sin webbplats).

För vår del är det en recension av en bok, som hittas i den tryckta tidningen som vi efter påtryckningar från efterlevande till den person som boken handlar om har tagit bort. Vi har inte ekonomiska resurser att försvara oss i en rättsprocess om förtal.

Boken, Carlösten Nordmarks Mannen som köpte slott och tidningar (1997), utgår från en rättegång där den åtalade fälldes. Boken skrevs, recenserades, men sedan friades mannen i hovrätten. Att lägga till hovrättens dom på webben räcker inte för de efterlevande.

Läget är alltså att boken finns att läsa (i alla fall på bibliotek), att recensionen i Dast nr 4 1997 finns att läsa i den tryckta tidskriften (som kan finnas på bibliotek), men inte på webben ens med en kompletterande information.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mer om Millenium:

Tisdagssamtal om tryckfrihet på Kungliga biblioteket, pdf-broschyr

EN GUD I SPILLROR

$
0
0

Omslag till En gud i spillrorAv Kate Atkinson
A God in Ruins, 2015
Översatt av Anna Strandberg
Massolit Förlag, 2016
ISBN 978-91-7679-045-8, 464 sidor

Kate Atkinson hade stretat i författarfabriken ett tag innan hon till sist uppmärksammades av både kritiker och publik med boken Liv för liv där Ursula Todd levde om sitt liv i all oändlighet. Och det är en mycket intressant bok liksom uppföljaren En gud i spillror där hennes lillebror diktaren Teddy i stället för att bli poet låter sig värvas som pilot i Royal Air Force och lyckas överleva andra världskriget som flygare i Bomber Command.

De två omfångsrika volymerna om familjen Todd är rätt olika. Ursulas krigsupplevelser under blitzen i London handlar mycket om vad som kunde ha blivit annorlunda om ödet inte ingripit. Lite av H. G. Wells Tidsmaskinen dyker upp i minnet under läsningen.

Kate AtkinsonEn Gud i spillror berättar om ett liv efter kriget. Teddy inser att han klarat livhanken mot alla odds och nu försöker han göra det bästa av det liv han aldrig trodde att han skulle få. Han får familj och barnbarn men inom honom lever kriget kvar och det ger honom en speciell syn på världen och tillvaron, en syn som på sätt och vis förs vidare till hans efterkommande och påverkar relationer.

Atkinson går in i själen hos mannen som vet med sig att han dödat många människor. Kan en människa med den bakgrunden läka. Kan han någonsin älska på allvar. Han upplever en kall hopplöshet mitt i vetskapen att han lever. Han känner att han tappat den gnista som en gång fick honom att vilja bli diktare. Allt detta och mer därtill skildrar författaren med humoristiskt allvar och stor kännedom om det mänskliga psyket.

Det stora finns i det lilla.

Kate Atkinson erhöll 1995 Whitbreadpriset (som numera döpts om till Costa Novel Award) för sin debutroman I museets dolda vrår. Romanen Liv efter liv fick samma utmärkelse 2013 och nominerades till flera andra priser, och i januari i år fick Atkinson för tredje gången priset för En gud i spillror.

BARBRO LINDBORG

BRON

$
0
0

Omslag till BronAv Stephen Booth
Corpse Bridge, 2014
Översatt av Carla Wiberg
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14528-9, 353 sidor

Stephen Booth har under de senaste åren seglat upp som en av favoriterna bland engelska kriminalförfattare. Det är nu femton år sedan hans första bok Svarta hunden kom på svenska och sedan dess har det blivit ytterligare drygt ett dussin. Huvudpersoner har så gott som hela tiden varit kriminalinspektör Ben Cooper och hans kollega Diane Fry som under bokseriens gång löst krångliga problem samtidigt som läsaren fått vara med om deras personliga utveckling från aningen litterära figurer till människor som känns som gamla kamrater av kött och blod.

Stephen BoothBöckerna brukar utspela sig i grevskapet Derbyshire där Booth har skapat den fiktiva staden Edendale. Där hamnar vi även denna gång och staden har inte kommit undan den irländska seden att fira Halloween. Detta år har 31 oktober varit särskilt stökigt och under den bro som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire och därför kallas Likbron hittar man en död kvinna. Ben Cooper har haft svåra personliga bekymmer, men nu är han tillbaka på jobbet och vid bron är det inte som på de brottsplatser han är van vid, snarare liknar det en voodotillställning där en docka ligger på en gravsten, mellan träden hittas snaror och en lerfigur föreställer earlen av Mansby som äger marken och har tänkt göra om gravplatsen till parkering.

Att läsa Booth är som att ta på sig sin allra käraste och skönaste urtvättade lusekofta. Man vet exakt hur den känns och den smiter så bekvämt längs kroppen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, trots att författaren också denna gång använder sig av det slitna seriemördartemat.

Det hittas naturligtvis fler mördade människor på vägen vid bron så Cooper och Fry får använda de små grå till bristningsgränsen i en utredning där både politik och gammal folktro tillhör ingredienserna. Givetvis uppkommer misstanken att dödsfallen har med den tilltänkta parkeringsplatsen att göra. Det är en driven intrig som Booth åstadkommit och mitt i allt det hemska och bedrägliga återfinns den beska humor som vi lärt oss att förknippa med England.
Eftersom vi befinner oss i Storbritannien kommer förstås klassfrågan upp, ett fenomen som inte personalen på den lokala mordroteln heller är opåverkad av.

Långsamt, men obevekligt, förs vi mot ett slut där avgörande beslut måste fattas innan gärningsmannen finns i utredarnas hålkors.

Stephen Booth, född 1952, bor sedan många år tillsammans med sin fru och sina husdjur på en gård i Nottinghamshire. Han var i 25 års tid verksam som journalist inom ett antal olika områden. Debutboken Svarta hunden belönades med en Barry Award som årets bästa brittiska kriminalroman, och uppföljaren Jungfrudansen blev nominerad till en Gold Dagger.

ELISABETH CARLSSON

Viewing all 4552 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>