Dast Magazines förre chefredaktör Bertil Falk gav ut den första boken om den skånske vikingen Gardar Gåtlösaren år 2005, då som sitt förlag Zen Zats julbok. Den återutgavs på Orda Förlag 2014 och nu skriver författaren på en uppföljare. Det är ur den som denna novell är hämtad. I år är han aktuell med biografin Feroze the forgotten Gandhi, som utkommit i Indien dit Falk har inbjudits till en föreläsarturné runt hela subkontinenten i höst. Falk medverkar också med novellen Avbruten julkonsert i samlingen Den blommande framtid …, utgiven i år av Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord i samarbete med Exilium Förlag. Foto Ahriv Engholm.
____________________________________________
Novell av BERTIL FALK
Tartartåget såg ut som en härstyrka där det långsamt kom rullande på bred front över stäppen. Gardar hade aldrig förr i hela sitt liv sett något liknande. Sida vid sida kom de, vagnar som var formliga hus på hjul dragna av ett tjugotal oxar. Husen var runda och bortemot trettio fot breda och kärrorna som de vilade på hade hjulaxlar som var tjugo fot långa. De kom över slätten och Gardar såg att en av vagnarna drogs av elva oxar sida vid sida framför vagnen och lika många oxar sida vid sida bakom vagnen. Husets öppning stod vänd mot de framförvarande oxarna, så att den motsvarade en kuskbock med en körsven, som emellertid visade sig vara en ung flicka, som stod i öppningen och höll i tömmarna.
Efter den uppehållande händelsen med de falskmyntande nunnorna i Miklagård hade Gardar gett sig av för att hinna i kapp sin svåger Sigurd Sigfadersson, som var på väg till fjärran Bhaarat, dit kvinnan, som mördat svågerns frilla och sårat svågern själv, hade flytt. Ryktet om det märkliga Bhaarat talade om ett märkvärdigt land, där människor kunde sitta nakna med benen i kors i åratal och bara tänka.
Där fanns människor som hade en duk för munnen för att inte andas in och döda insekter. Det var ett land med trollkarlar som var långt mycket konstigare än han själv och minst lika dugliga som den vida beryktade skalden och slagskämpen Egil Skallagrimsson från Island. Egil hade rykte om sig att vara väldigt bra på att galdra med lösvisor på drottkvätt och andra versslag och det bättre än vad Gardar själv med sitt gåtlösande någonsin skulle kunna göra. Ändå var Egil till skillnad från Oden allt annat än kärringaktig.
Färden genom Sjåvidarsundet och ut i russernas hav hade varit isande kall, som hemmavid under de värsta vintrar. Gardar, som var iförd björnskinnshudar, förnam ändå kölden. En pinande sunnanvind som övergick i storm hade så plötsligt tvingat farkosten norröver och upp till Krim, där Gardar beslöt sig för att ansluta sig till en karavan som skulle ta norra vägen över landremsan till Kaspiska sjön.
I hamnen på Krim råkade det ligga en handelsknarr från Trelborgen, hans egen hemmahamn i den danske kungens rike, så han kom nu att fira midvintern tillsammans med landsmän. Infödingarna gjorde stora ögon när nordmännen med Gardar som blotgode slaktade svin, som befolkningen betraktade som orena. De blev inte mindre förvånade när männen rusade runt i ring och slog med sina svärd på sköldarna och skränade ”Jól! Jól! Jól!”
***
Efter några månader beslöt sig nordmännen för att återvända hem. Gardar, som hade andra planer fortsatte som han planerat med en karavan till Kaspiska sjön, där han anslöt sig till en lokal handelsman som skulle ta sig över till den andra sidan. När de närmade sig den motsatta stranden såg Gardar redan på långt avstånd det lysande skimret ovanför de vattenmassor som ständigt störtar ner i det svarta hålet på sjöns ostsida. Men han fick aldrig möjlighet att närmare bese detta omtalade fenomen då farkosten var på väg söderut.
Gardar gick i land flera dagar senare på den östra stranden i förhoppning om att få tag i någon karavan som han kunde medfölja till Bhaarat. Han lyckades också köpa in sig i en karavan av packhästar och hade nu stor nytta av det vin han fört med sig i sin kont från Konstantinopel och som visade sig vara minst lika värdefullt i dessa trakter som mynt med de samregerande kejsarna Basileios och Konstantin på.
Gardar hade kommit ihop sig med sin svåger. Denne påstod att Gardar inte bara bett den mördade Helga att skriva ett näverbrev till sitt blivande mordoffer. Han påstod också att det varit Gardars idé att locka offret till Boukeleon. Det hade Gardar förnekat och det hade väl inte varit mer med det om han inte en natt där han låg i ett tält plötsligt satte sig upp ur sömnen och klarvaken minns att han verkligen uppmanat henne att locka stympmördaren Ragnar till Boukeleon. Hur hade han kunnat glömma det? Kanske för att det hade hänt flera år tidigare. Inte heller ändrade det någonting i sak. Men det störde honom att han kunde vara så minnesglömsk.
***
Hästkaravanen som Gardar anslutit sig till rörde sig i sakta mak österut och efter några dagar stötte den ihop med de oxdragna husen som ännu långsammare drog fram över den vidsträckta slätten. Karavanen stannade upp, slog läger och lät nomaderna dra förbi och försvinna. Karavanens deltagare förklarade för Gardar att det var bäst att inte ge sig i lag med de nomadiska mongolerna.
Överallt där karavanen rastade väckte Gardar uppseende bland befolkningen. Han var inte bara huvudet längre än de flesta. Hans röda skägg och flammande hår var något nytt som aldrig förr skådats i dessa trakter
Efter några veckor kom man fram till en handelsplats där karavanens medlemmar bytte sina varor mot sidentyger och bambu från Kina varpå de återvände med sina hästar tillbaka till Kaspiska sjön. Det åtrådda sidenet från Kina skulle snart vara till salu i Konstantinopel. De metaller och de hudar som var på väg till Kina hade fortfarande en lång väg framför sig.
Här fick Gardar också nyheter. På värdshuset hade hans svåger Sigurd lämnat kvar ett näverbrev till honom, där det stod skrivet med runor att den flyende Gerd Ragnarsdotter befann sig på ungefär en veckas försprång men att han och Bjarne Assarsson säkert skulle hinna i kapp henne.
Den nya karavanen som Gardar följde bestod av kameler. Han blev nu bekant med Prem Nath, en jämnårig man från Bhaarat, som berättade att man snart skulle byta ut puckeldjuren mot jakdjur och påbörja den mödosamma färden på hög höjd genom den enorma bergskedjan som de hade framför sig. Landskapet ändrade karaktär. Slätten försvann bakom dem, jakarna fick på en rastplats överta arbetet som packdjur och bergstigningen påbörjades.
De kom till ett igensnöat pass och tvingades slå läger. Det fanns redan flera karavaner på plats som fått stanna upp. Gardar och Prem Nath slog upp sitt vindskydd och ordnade med en liten eldstad där de brände torkad jakspillning för att hålla värmen och laga mat. Gardar gick runt i det stora lägret men han fann inte sin svåger någonstans. Tydligen hade Sigurd och Bjarne tagit sig igenom passet innan det snöade igen i samband med en snöstorm. Våren stod visserligen för dörren, men det kunde dröja månader innan passet var genomfarbart i denna del av världen.
***
Han började också att fundera över varför han egentligen gett sig in på denna långfärd. Han hade ingen gåta att lösa och det var egentligen inte hans uppgift att fånga in förövare som han avslöjat. Den uppgiften hade tingen hemmavid och kejsaren i Miklagård, bortsett från fall där blodshämnd var av nöden påkallad. Och han hade personligen ingen blodshämnd att utkräva av den mordiska, unga kvinnan Gerd. Dotter till seriemördaren Ragnar.
Det Prem Nath berättade om sina gudar och sina trollkarlar intresserade Gardar. Guden Indra med sina åskviggar påminde honom om Tors framfart med hammaren Mjölner, som också han åstadkom blixt och dunder. Herren Shiva med benen i kors och sin lingam påminde Gardar om träbelätet av Frej med korsslagna ben och lemmen i fullt pek, som stulits i en by i götarnas land, en stöldgåta, som Gardar lyckades lösa.
Händelserna i samband med slaget vid Kurukshetra i Bhagavad-Gita, som Prem Nath berättade för honom, påminde i flera detaljer om Bråvallaslaget. Han kände på sig att det fanns ett samband mellan hans egen tro och Prem Naths övertygelse och Gardar var nyfiken på att få träffa utövare av denna läras ritualer. Vid den brinnande elden skanderade Prem Nath mystiska texter morgon, middag och kväll.
O Eld, skydda oss från all ondska
med ditt mäktiga överflöd
ja, från dödliga människors hat.
För över Dig, O vän från födelse,
har människors vrede ingen makt.
Nej, Du är jordens väktare.
Som sådan, med alla gudar,
O Styrkans son, nådig i Din låga,
skänk oss välstånd, alla goda ting.
Prem Naths hymner lät samtidigt främmande och bekanta och hans tillbedjan av elden Agni var naturlig för visst var elden både skyddande och skrämmande, skyddande mot kyla, men farlig att vidröra. Vid andra tillfällen kunde Prem Nath låta annorlunda.
Må gudarnas nåd nå oss, helige,
stötta oss med snabb undsättning.
Så må vi glada bli vänner
och i segerglädje klara alla problem.
Precis som vid mötet med den kristna religionens egenartade bud så var denna Gardars första bekantskap med de vediska gudarna lätt omtumlande. Han såg nu fram emot att få träffa en mer intensiv utövare än Prem Nath, som bara dyrkade, som han alltid gjort tre gånger om dagen, mer eller mindre av gammal vana.
***
Solen strålade från en klarblå himmel. Varma vindar svepte fram från sydväst och snön smalt och rann bort. Stora snösjok lossnade från bergkanter och föll ner i avgrunder. Snart var passet farbart och de strandsatta karavanerna satte sig i rörelse med sina dyrbara laster. Ju längre in i och högre upp i bergmassiven som karavanerna rörde sig desto mäktigare blev omgivningarna. Allt fler människor var hinduer och buddhister och Prem Nath förklarade så gott han kunde skillnaden.
Snart förstod Gardar att medan hinduerna trodde på massor av gudar, som alla egentligen var speglingar av en enda skapande Gud, så trodde buddhisterna inte på en enda gud. Det var egendomligt att tänka sig en värld utan skapande gudar, men Prem Nath sa att enligt buddhisterna så är det vi själva som skapar tillvaron. Tydligen var dessa människors tro ännu konstigare än de trossatser som gatans teologer käbblade om i det kristna Miklagård. Men i de buddhistiska klostren utmed färdvägen såg Gardar människor som tillbad beläten av Buddha. När han påpekade detta för Prem Nath, så ryckte denna på axlarna och sa: ”Det spelar ingen roll. Det finns ingenting som säger att man inte får vantro.” Han gjorde ett uppehåll och tillade sedan: ”Det är likadant bland oss hinduer. Vi får egentligen tro vad vi vill.”
Gardar var mer förbryllad än någonsin, men han fick snart helt andra saker att tänka på. En död man hade hittats i den kalla snön utmed bergsvägen och när Gardar gick fram och betraktade den döde insåg han att hans svåger Sigurd Sigfadersson aldrig skulle återvända hem och ta hand om sina föräldrars Ullergård. För där låg han i en snödriva med avskuren strupe.
”Han måste ha fallit offer för stigmän”, sa Prem Nath, ”för det vimlar av stråtrövare i bergen. Det har till och med hänt att de har överfallit smärre karavaner.”
”Jag vet inte det”, sa Gardar och knäböjde vid sin svågers döda kropp.
Den döde hade på sig sin ryggtaska och Gardar lösgjorde den. Den var fylld med don. Klädseln var intakt. Sigurd hade inte något annat att bära saker i än sin packkont. Gardar drog slutsatsen att antingen hade förövaren överraskats innan offret hann plundras eller också hade Sigurd mördats av något annat skäl. Vilket ledde tanken till Gerd Ragnarsdotter. Men vart hade Bjarne Assarsson tagit vägen? Hade han också blivit mördad av den tilltagsna och hämndlystna unga Gerd? Om hon nu blivit Sigurds bane? I vilket fall så hade Gardar plötsligt en gåta som han måste lösa. Vem hade skurit halsen av hans svåger?
Det fanns inga möjligheter att gräva en grav i dessa steniga trakter och inte heller fanns det tillräckligt med virke för att göra ett likbål. För att Sigurd inte skulle ligga och bli uppäten av snöleoparder och andra rovdjur lades hans kropp över en jakrygg. När karavanen härnäst kom till en dal, grävde Sigurd med Prem Naths hjälp en grav invid en brusande bäck. Det var vid en sen aftonstund som jord dolde den döde fränden. Väl vetande vad som krävdes av honom kvad Gardar följande strof på versmåttet kviduhattr:
Svårt känna
svekfull dödslek;
ont illblods
otäcka bäck.
Fränden som
fällts vid dälden;
hämnas skall
helt och odelt.
Någon solvända senare skulle Sigurd rista en minnessten över sin svåger vid Ullergård. Men varför hade hans svåger mördats? Vem var mördaren? Vart hade Bjarne Assarson tagit vägen? Och var Gerd Ragnarsdotter också skyldig till detta nya mord? Sigurd hade redan från början varit ett av hennes mål. Det var mycket troligt att hon nu fått möjlighet att avsluta det hon påbörjat i Miklagård. Dråpet kunde inte ha utförts senare än något dygn tidigare. Mördaren kunde med andra ord inte befinna sig längre än på ett á två dygns avstånd framför dem. I vilken riktning var inte gott att veta, men troligast var i riktning mot Bhaarat.
***
De närmade sig nu Kashmir och efter någon vecka var de i Srinagar. Där fick de veta att en kvinna med kortklippt gult hår och en man med blont skägg passerat söderut genom passet på vägen ner mot Bhaarats slättland. Denna upplysning fick Gardar att undra. Att beskrivningarna stämde på de båda nordborna var inte att ta miste på. De måste ha varit Gerd och Bjarne. Och att de väckte uppseende, precis som han själv gjorde, var inte så konstigt. De var kanske de första nordbor som färdats så här långt ut i världen.
Då paret tagit vägen söderut, bestämde Gardar sig för att följa med Prem Nath till dennes hemland medan karavanen fortsatte sin färd till Ladahk och Kina. Tio dagar senare hade Gardar och Prem Nath lagt de väldiga bergmassiven och passen bakom sig och en helt annan värld bredde ut sig framför dem med mangogårdar och risfält. De kom till ett rastställe där det rådde en viss uppståndelse.
När ett naket lik bars ut ur rastplatsens värdshus insåg Gardar att han var på rätt väg. För den döde var ingen mindre än Bjarne Assarsson, också han dräpt. Han hade ett djupt sår i sitt bröst, orsakat av en kniv eller en skära.
Det visade sig att Bjarne kommit till platsen dagen innan tillsammans med en gulhårig ung kvinna som emellertid var försvunnen. Gardar insåg att det inte kunde vara någon annan än Gerd Ragnarsdotter. Hon kunde inte ha långt försprång. Inte heller kunde hon gärna veta att Gardar var henne hack i häl.
Gardar förebrådde sig själv. Han borde aldrig ha gått med på att finna den eller de som mördat Gerds pappa, massmördaren Ragnar Halvdansson. Han hade då ingen aning om att hans egen svåger och dennes frilla var de skyldiga. När han tog sig an detta uppdrag så hade en snöboll satts i rullning som dragit med sig det ena dråpet efter det andra. Och man kunde aldrig veta hur detta skulle sluta. Han kanske borde vända hem och låta Gerd Ragnarsdotter gå sitt okända öde till mötes utan hans inblandning i detta märkvärdiga land.
Människorna på värdshuset sa att det storvuxna paret verkade kärvänliga, men man hade hört dem gräla på sitt rum någon gång efter midnatt. Tidigt på morgonen innan solen gått upp hade en mindre grupp människor med packåsnor dragit vidare söderöver och det var möjligt att kvinnan med det gula håret hade följd med dem. Men om hon var skyldig till Bjarnes död kunde man inte säga.
Gardar gissade i detta läge att Bjarne Assarsson av okänd anledning troligen svikit Sigurd, men han kunde inte låta en landsmans kropp förbli obegravd för den sakens skull. Således fick Bjarne Assarsson sin grav bakom ett värdshus i det stora landet Bhaarat. Och Gardar kvad en helming:
Konstfullt valda verser
virkar jag med tankar
för att färga domen
över fult och vekt svek.
Gardar hade nu en föreställning om vad som hänt. Han gissade att Sigurd och Bjarne hunnit upp Gerd. Av någon anledning hade Bjarne tagit ställning för den unga kvinnan. Gerd var tilltalande och efter långa tider bland män och kvinnor av annan stam var det inte obegripligt om Bjarne fattat tycke för hennes fägring. Men Bjarne hade inte insett vilken farlig kona den fagra Gerd var. Gardar hade själv inte förstått det trots att hon visat upp sin djärvhet, sin förslagenhet och sina mordiska egenskaper redan första gången de träffades. Den gången hade Gerd trott på det falska ryktet att han, Gardar, skulle ha dödat hennes far seriemördaren. Men det var Gardars svåger och Helga fra Kaupang som utfört mordet på Gerds far, ett faktum som Gardar inte heller hade fått klart för sig förrän det var för sent.
Prem Nath som kunskapat bland folk vid rastplatsen fick reda på att den minikaravan som avgått på natten före soluppgången främst forslade parfymer, men att där också ingick en grupp slavhandlare. Gardar fann att de inte hade något annat att göra än att följa efter karavanen i förhoppningen att Gerd anslutit sig till den.
Två dagar senare passerade de en plats där döda människor brändes. Här mötte de en grupp nakna män som var helt gråfärgade eftersom de rullat sig i askan efter de uppbrända liken. Prem Nath förklarade för Gardar att dessa män var heliga sadhun som gett upp det vanliga livet och helt ägnade sig åt meditation. De var helgade åt Herren Shiva och det var därför som de bar på treuddar, som var ett av Herren Shivas många tecken.
Gardar tyckte att de såg hiskliga ut, men ju längre söderut de färdades, desto fler grådaskiga och vitpudrade heliga män och några kvinnor träffade de på och efter ett tag vande Gardar sig vid deras utseenden och tyckte inte längre att de var så fasliga. Han spelade tärning med några av dessa heliga män och fann att de inte var särskilt mystiska och gärna slets med av spelets spänningar. Vad deras helighet bestod i annat än att de skanderade ”Åm Namah Shivaya” i tid och otid och satt med benen okade och utförde yogiska övningar, fick han aldrig något riktigt grepp om. Alltsammans var till för att de skulle uppnå moksha, vilket var någon slags anslutning till den högsta gudomligheten. När han berättade för dem om Tor och Mjölner nickade de instämmande och pratade om Indra och dennes åskviggar.
***
Någon dag senare hamnade de mitt i en festlighet där vuxna och barn lekte med drakar av olika form och färg som de skickligt flög med en lina. Drakarna var gjorda med ramar av bambuträd och vindfång av silke. Något liknande hade de aldrig haft för sig i Alevi, men Gardar erinrade sig att han vid något tillfälle sett lek med vindfångare hemma vid Trelborgen.
Efter några dagar hann de upp karavanen nere på slätten. Den hade slagit läger vid en bred flod. Prem Nath fann snabbt att Gerd var på plats, men hon var inte fri utan fånge hos slavhandlarna. När Gardar fick detta klart för sig bestämde han sig för att befria henne. I detta läge hade han gärna sett att han haft ett huggsvärd till hands, men han hade bara en stor kniv och beväpnad med den följde han efter Prem Nath som visade vägen till det tält där Gerd hölls fången.
Det fanns ingen vakt utanför tältet och anledningen till det var att Gerd och ytterligare tre kvinnor låg bakbundna till händer och fötter inne i tältet.
”Gardar!” utbrast Gerd när hon fick syn på mannen som hon anlitat för att han skulle finna hennes fars mördare.
”Han själv!” sa Gardar bistert medan han befriade de tre kvinnorna och lät dem försvinna ut ur tältet. Därefter vände han sig mot Gerd. Hon såg smutsig ut, men hennes skönhet lyste igenom de dagar av fångenskap som hon genomlidit.
”Du tänker döda mig!” sa hon. ”Det är inte mer än rätt efter allt jag har gjort.”
”Du har utnyttjat mig svekfullt”, sa Gardar. ”Följde mig till Miklagård och lade dig före mig i jakten på din fars mördare. Du hade inte behövt anlita mig. Du klarade uppgiften på egen hand.”
Medan Gardar sa detta skar han upp läderbanden som fängslade hennes fötter.
”Ställ dig upp!” sa han mjukt.
Hon gjorde som han sa.
”Någon ersättning för det jag gjort kan jag inte förvänta mig nu”, fortsatte Gardar. ”Men du har stulit en stor bit av mitt liv.Minst en solvända.”
”Jag kan visst göra rätt för mig!” utbrast Gerd. ”Jag bär på guld och ädla stenar i en pung under min vänstra armhåla. Ska du inte fria mina händer?”
”Varför skulle jag det?” undrade Gardar. ”Jag ser ingen anledning. Nu ska vi återvända till Miklagård och därefter hem till Trelborgen. Det är en lång färdväg vi har framför oss och den kommer att ta sin tid. Jag är rädd för att du måste vara fängslad under den långfärden. Hemmavid ska ditt öde avgöras vid tinget.”
”Varför inte döda mig?”
”Jag skulle visst kunna utkräva blodshämnd för mordet på min svåger.”
Gerd skrattade till.
”Jaså, du tror att jag dödade Sigurd. Det gjorde jag inte.”
”Det var alltså Bjarne som mördade honom.”
”Nej, det var stråtrövare som överföll Sigurd och Bjarne. Sigurd blev ihjälhuggen. Bjarne greps av raseri och gick bärsärkagång, vilket skrämde förövarna på flykten. Några dagar senare stötte Bjarne ihop med mig. Vi slog oss ihop. Bjarne hade ju till skillnad från Sigurd inget otalt med mig.”
”Ni lär ska ha grälat natten då han mördades. Dödade du Bjarne?”
”Vi kom ihop oss för att jag ville ligga överst. Det ville inte Bjarne att jag skulle göra. I det läget stormade slavhandlarna in. Det uppstod strid och Bjarne blev nedhuggen med en skära och jag togs till fånga. Om jag lovar att inte försöka fly …”
”Varför skulle jag lita på dig?”
I det ögonblicket kom Prem Nath in i tältet och uppmanade Gardar att skynda på. Men det var för sent. Slavhandlarna hade upptäckt vad som hänt och det uppstod en strid i tältöppningen. Gardar fann sig mitt emot en man med en skära i högsta hugg. Mannen gav till ett rungande rop och rusade mot Gardar, som slet fram sin kniv. De båda vapnens metall klang mot varandra, flera män kom rusande och Gardar rycktes med av stridens hetta. Hans rörelser gick upp i högvarv utan att övergå i bärsärkagång, men tillräckligt för att göra honom rasande och effektiv. Han såg i ögonvrån hur Prem Nath höggs ner och i nästa ögonblick föll Gardars motståndare samman, träffad av Gardars kniv i bröstet. När de övriga männen såg den högvuxne främlingens raseri slutade de strida och försvann.
Gardar såg sig om. Prem Nath reste sig upp med blod strömmande från axeln. Gerd hade fallit omkull och nu såg Gardar att en skära satt i hennes bröst. Han lutade sig fram över henne.
”Du behöver inte släpa med mig tillbaka till Trelborgen”, viskade hon. ”Lösgör pungen i min armhåla och tag hand om din lön för din möda. Det är dyrbara ting, guld och smaragder och rubiner och bör mer än väl täcka värdet av den solvända du anser att du slösat bort till ingen nytta för min skull. För mig är det dags att dö. Jag känner hur livet rinner bort. Eftersom jag dött i strid kommer jag till Valhall och nästa gång du träffar mig är jag en valkyria i Odens …”
Där dog Gerd.
***
Efter att ha plåstrat om Prem Nath tog Gardar vara på pungen som var fastspänd under Gerds armhåla, varpå han lät bränna hennes lik på den närbelägna eldbegängelsesplatsen. Kanske skulle någon sadhu i helig fröjd rulla sig i hennes aska. Och Gardar kvad:
Grymt är det
Gerd att lägga
stel på bålets
sträva likbädd.
Mycken oro
mäkta konan
innan hennes
otur hände.
Den kvällen satt Gardar länge bredvid likbålet och såg på solnedgången. När mörkret föll satte människorna ut små båtar av blad med brinnande olja på floden. Visst hade många mordgåtor inträffat och lösts, men det hade inte skett genom hans insatser utan avslöjats för honom av Gerd, den fagra unga kvinnan från höga norden som gått sitt öde till mötes i detta fjärran land. Bhaarats hemligheter kändes inte längre lika lockande. Gardar bestämde sig denna natt för att återvända hem.
När Prem Nath och Gardar skildes åt gav Gardar sin färdkamrat några guldslantar från Gerds pung. Ensam färdades Gardar tillbaka till Srinagar. På vägen dit hamnade han återigen i en fest. Hinduerna firade högtiden holi som bestod i att folk smorde in varandra i färger. Gardar kom inte undan. Nedstänkt av färger tvingades han att tvätta sina kläder i en bäck.
I Srinagar fick han veta att en lärd buddhistisk yogi slagit sig ner i en grotta högt uppe på ett berg och han beslöt sig för att besöka grottan innan han fortsatte hemåt. Så kom det sig att Gardar Varinsson vid denna tidpunkt i sitt liv blev den store mahasiddhan Naropas lärjunge. Under flera månaders tid lärde han sig att utöva meditation och tränade värmeyoga under denne gurus överinseende. Han satt ute i snön endast iförd ett bomullskläde och visualiserade gudinnan Vajra Yogini som Naropa instruerade honom att göra.
Han tänkte sig henne som rödfärgad med strålglans som hos en rubin. Han föreställde sig hennes anlete, de båda händerna och de tre ögonen. I sin högra hand håller hon en halvmåneformad dolk, som hon svingar över sitt huvud och skär bort sinnesstörande tankar med. Med vänsterhanden pressar hon till sitt bröst en människas skalle fylld med blod. Hennes halsband består av femtio bloddrypande människohuvuden och hon har fem av de sex symboliska prydnaderna. Den som saknas är smörjelsen av likaska från en begravningsplats. I det böjda armvecket håller hon en lång stav, som symboliserar den gudomlige fadern, Heruka, en naken manslem. Hon är i sin jungfrudoms fulla blomning, sexton år gammal. Hon dansar med högra benet höjt och foten lyftad. Vänstra foten trampar på bröstet av en liggande mänsklig gestalt. Visdomens flammor inramar henne likt en ljusgård.
***
På detta sätt introducerad i en helt ny tankevärld lärde sig Gardar att utföra Tummo Yoga och smälta snön där han satt genom att höja sin kroppstemperatur via visualisering. När han kring vintersolståndet äntligen bröt upp var han tämligen väl införstådd med sin buddhistiske lärofaders föreställningar, men när han med tiden försökte att utöva värmeyoga hemmavid, så upptäckte han att det var lättare sagt än gjort . Han insåg att metoden kanske bara fungerar i den tunna och syrefattiga luften uppe i Snöns Boning i fjärran Bhaarat men inte på Söderslätt med dess fuktiga vinterklimat. Men mantrat ”Åm Mani Padmi Hum” som betyder ”O juvelen i lotusblomman” kom att följa Gardar livet ut. Och med den visdom, som han tillskansade sig i Bhaarat vidgade Gardar sitt kunnande om livet och sin förståelse av döden.
![Gardar]()
Den vikingatida detektiven Gardar Gåtlösaren presenterades på en omslagsbild tillsammans med sin hustru 2005. Hon kommer att få en mer framträdande roll i den nya boken som Falk arbetar med nu.