Av Gard Sveen
Den siste pilegrimen, 2013
Översatt av Per Olaisen
Lind & Co, 2016
ISBN 978-91-7461-484-8, 552 sidor

När det norska originalet kom ut 2013 var det en debutroman som slog direkt. Den fick Rivertonpriset (norsk motsvariget till Svenska Deckarakademins pris) samma år och blev därmed den första debut som vunnit sedan Jo Nesbø tog hem priset 1997. Priset är uppkallat efter författaren Sven Elvestad som skrev kriminalromaner under pseudonymen Stein Riverton.

Men det räckte inte med det, han fick också priset Glasnyckeln 2014, utdelat av Skandinaviska Kriminalsällskapet och döpt efter Dashiell Hammets kriminalklassiker med samma namn. Inte heller nu räckte det: samma år fick Gard Sveen (som är senior rådgivare i norska försvarsdepartementet) Maurits Hansenprisen – Nytt Blod för bästa norska debutroman i kriminalgenren, döpt efter den nationalromantiske författaren Maurits Christopher Hansen (1794–1842) som enligt många nationalistiska norrmän skrev världens första kriminalroman 1839. Den heter Mordet på Maskinbygger Rolfsen och utkom två år före Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, som ofta sägs vara världens första verkliga litterära kriminalgåta.

Förtjänar boken då all denna uppmärksamhet?

Jodå!

Det är en hantverksskickligt skriven roman där ett spekulativt mysterium inte får sin lösning förrän på de absolut sista sidorna och som befolkas av en trovärdig besättning människor där morden inte kommer på var och varannan sida – det kan bli spännande ändå.

Den utspelas på två tidsplan, nutid och under den nazistiska ockupationen av Norge på 40-talet. I ett rätt makligt tempo och med ett stort persongalleri förs läsaren i denna litterära tidsmaskin runt i Norge och ner till Tyskland, vägledda av utredaren kriminalinspektör Tommy Bergmann och av författaren Sveen som genom sitt arbete hos det norska Försvarsdepartementet uppenbart har skaffat sig stor historisk kunskap om andra världskriget.

Agnes Gerner är på ytan extrem nazistsympatisör men i hemlighet en kugge i det maskineri som utgörs av motståndsrörelsen. Hon är förlovad med en nationalsocialist men förälskad i en motståndsman med täcknamnet Pilgrimen. Det gäller att överleva i en hård tid. Alla gör det inte.

Där kliver kriminalinspektör Bergmann in i handlingen. Han engagerar sig i ett tio år gammalt fall där man hittat tre skelett i Nordmarka – en tätt skogbevuxen region i norra Oslo. Kan det vara så att det är liken efter Agnes Gerner, en flicka och en hushållerska som försvann 1942? De vuxna döda har skotthål i pannan. Strax innan har man hittat den gamle motståndsmannen Carl Oscar Krogh mördad i Holmenkollen med ögonen uthackade med en kniv av den sort som Hitlerjugend använde. Bergmann, som själv inte är någon ängel, bestämmer sig för att försöka lösa det gamla fallet trots sin chefs uppmaning att låta bli. Han hittar nämligen kopplingar till det aktuella mordet.

Sveen skriver lugnt och detaljerat vilket gör boken lätt att läsa trots tyngd och omfång. Personerna är tecknade med omsorg – inte bara de som har huvudroller utan också bipersonerna – och Bergmanns privatliv gör att man inte helhjärtat kan gilla honom trots att man hejar fram honom i hans polisiära gärning.

Gard Sveen föddes 1969.

BJÖRN ENMAN

Gard Sveen. Foto Charlotte Hveem

Av Val McDermid
Skeleton Road, 2014
Översatt av Lena Karlin
Alfabeta, 2016
ISBN 978-91-501-1837-7, 352 sidor

Deckarveteranen Val McDemid visar åter vilken skicklig kriminalförfattare hon är i denna psykologiska thriller där hon tar läsarna på en obeveklig resa som börjar med fyndet av ett skelett med skotthål i kraniet i en gammal förfallen skola i skotska Edinburgh.

Kriminalkommissarie Karen Pirie, experten på gamla olösta fall och huvudperson i de tidigare böckerna Ett fjärran eko och Mörka domäner, kallas in. Hon är en intressant person som här får bekanta sig med minst lika intressanta personer. En av dessa är professor Maggie Blake vid universitetet i Edinburgh med bistra minnen från krigets Dubrovnik på 90-talet och det visar sig att även skelettet har anknytning till de ohyggliga massakrerna under Balkankriget. När liket identifierats visar det sig att det är den våldsamme jugoslaviske generalen och barnslaktaren Dematrov Petrovic, en man som varit försvunnen i åtta år.

Samtidigt hittas en man mördad på Medelhavsön Kreta och det visar sig att de båda fallen kan kopplas ihop. Kan det vara så att någon tar livet av krigsförbrytare innan de grips och hinner dömas. Kommissarie Pirie får resa en hel del och träffa märkliga personer som Alan Macanespie som har bekymmer med sin chef vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, vidare det fortfarande farliga – åtminstone för vissa utredare – Kroatien.  Och under tiden växer olika vänskaper fram samtidigt som hemligheter avslöjas. Skickligt för McDermid fram etiska frågor om svek och hämnd medan Karen Pirie råkar ut för en oväntad personlig tragedi som nästan tar överhanden i hennes arbete.

Val McDermid, föddes i Skottland och är nu bosatt utanför Manchester, England. Hennes böcker har filmats för tv och visats i Australien, USA, England och Sverige. Kriminalromanen Sjöjungfrun sjöng sin sång belönades med The Golden Dagger Award 1995 och Dödsdomen nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001. I fjol utkom Brottets gåta – kriminaltekniken inifrån, en fackbok där hon berättar om verkliga brottsfall och visar hur de löstes.

KARL HJELM

Val McDermid. Foto Charlie Hopkinson

Av Fiston Mwanza Mujila
Tram 83, 2014
Översatt av Elin Swahn
Rámus Förlag, 2016
ISBN 978-91-86703-53-0, 202 sidor

Tram 83 av Fiston Mwanza Mujila, som utkommit på flera europeiska språk samt i USA, åtnjuter en viss internationell hajp – och är värd den. Mujila skriver på ett rytmiskt drivet språk om människans åsikter om de andra som de måste samsas med i sitt krigshärjade afrikanska land där lagen inte längre är det viktigaste. Mötesplatsen för traktens gruvarbetare är baren Tram 83 där de dricker öl och käkar grillad hund till ett ständigt jazzigt soundtrack. I gruvindustrins spår följer också droger och prostitution, där flickorna försöker locka kunder till ett snabbt skjut men ännu hellre få fast någon som kan hjälpa dem ut ur Afrika till något bättre.

I denna miljö hittar vi de två vännerna Lucien, som är en fattig nybliven författare, och trickstern Requiem, en före detta marxist, som anser att livet på Tram 83 är som livet ska vara. Deras samtal kretsar kring det nödvändiga eller onödiga med samhällsengagemang och möjligheten att världen ska bli bättre. När en förläggare från Europa blandar sig i historien breddas kontexten till en utredning om litteraturens nödvändighet för att rädda den afrikanska kontinenten och jag är inte längre säker på om författaren är högtidlig eller ironisk.

Den schweiziske förläggaren Malingeau, som först förlöjligar Luciens litterära humanism i ett land som egentligen behöver sophämtare, läkare och mekaniker, bestämmer sig till sist – efter otaliga öl – att se till att Luciens pjäs blir uppsatt. Men inte som den är skriven nu. Rollistan måste minska och medan snacket går fattar Lucien att något skumt pågår mellan Requiem och förläggaren.

En stor del av romanen handlar om de spända relationerna mellan tre huvudpersoner, språket är en spänstig mischmasch av högbrynt och slang, filosofiska utläggningar och missförstånd. Den exotiska miljön och den originella handlingen är fängslande i sin blandning av pastisch, debattartikel och ovanliga syn på Afrika och afrikanerna nu och i en möjlig framtid.

Fiston Mwanza Mujila är född i Kongo och bosatt i Österrike. Under flera år har han varit en omtalad dramatiker och poet på den europeiska spoken word-scenen. Tram 83 är hans debutroman, en energisk skildring av en globaliserad värld där fördomar och föreställningar möter verkligheten.

PER MAGNUSSON

Av Johan A Lundin och Fredrik Nilsson
Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015
ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor

Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings början lärde man sig använda humle i ölet, vilket fick viktig konserverande verkan och gav ölet angenäm smak. Öl var på medeltiden en viktig basvara tillsammans med bröd.

På medeltiden upptäckte vetenskapsmän att den flyktiga alkoholen förångades fortare än vattnet om en alkoholhaltig vätska värmdes. Det gick att fånga upp ångan och kyla ned den, så att den blev till vätska igen, och på så sätt få ett destillat med högre alkoholprocent. Därmed var spriten uppfunnen.

I takt med att försöken att destillera alkohol ur till exempel sockerrör, potatis, enbär eller malört uppstod olika spritsorter. På 1400-talet brände skottar och irländare whisky (uisge beatha) på korn och malt. Ännu tidigare gjorde ryssarna vodka av säd, potatis och druvor och i Norden gjordes brännvin på säd eller potatis. Spanjorerna tog med sig kunskapen till nya världen och lärde mexikanerna att göra tequila med agaveplantan som bas. När holländska sjömän märkte att deras vin förstördes under långa seglatser destillerade de vinet till sprit och därmed var konjaken född.

Gin och genever, tillverkat av säd, potatis och kryddat med enbär (namnet kommer från det franska ordet för enbär: genièvre) var ursprungligen tänkt som medicin mot gikt men fick en helt annan popularitet. Rom framställs av melass som är en restprodukt från sockertillverkningen i Karibien och blev snabbt drycken för slavar och mindre bemedlade sjömän.

Något senare började Henri-Louis Pernod i Frankrike bränna absint på anis och malört som snabbt blev innedrycken för landets intellektuella. Det visade sig att drycken innehöll ämnet tujon som orsakar nervskador och den förbjöds år 1915 men finns återigen i modifierad form på marknaden.

Folks dryckenskap oroade myndigheterna som med hjälp av olika lagar försökte minska drickandet. I Sverige ställdes saken på sin spets 1922 då man efter en häftig debatt om den höga alkoholkonsumtionen och under inflytande av en växande nykterhetsrörelse genomförde en folkomröstning om rusdrycksförbud den 27 augusti. Valdeltagandet blev rätt lågt och nejsidan vann med 50,8 procent mot48,8 procent som ville införa ett fullständigt rusdrycksförbud. Kanske hade Albert Engströms affisch ”Kräftor kräva dessa drycker” viss inverkan på resultatet.

Det motbokssystem, skapat av Ivan Bratt, som infördes 1917 och avskaffades på ”Svenska flaskans dag” 1 oktober 1955, var mycket restriktivt och hade säkert stor betydelse för den spritsmuggling till Sverige som förekom längs stora delar av Östersjön. Trots dagen Systembolag och relativa frihet att dricka smugglas det fortfarande, inte minst från Tyskland, vilket bevisar att priset på varan har betydelse.

För ett antal år sedan studerade jag spritsmugglingen i Mellansverige och södra Norrlandskusten för en roman som dock aldrig blev skriven. En av  de större aktörerna jag stötte på var Algot (ibland Algoth) Niska (1888–1954), smugglarkung och idrottsman (finsk landslagsman och OS-deltagare i fotboll) som började med sprithantering när Finland 1919 införde spritförbud. Den sprit han smugglade kom huvudsakligen från de baltiska länderna. Han satt i fängelse korta perioder. Under andra världskriget räddade han 150 judar undan döden och var efterlyst av Gestapo.

Boken Spritsmuggling på Östersjön belyser förhållandena i Öresundsregionen där det 1920- och 1930-talet årligen skeppades ut miljontals liter sprit från hamnar i Nordtyskland och via mötande snabba båtar på internationellt vatten förde alkoholen över gränsen till Sverige och Norge. Myndigheterna hade svårt att sätta emot dessa tekniskt överlägsna personer med racerbåtar, amerikanska bilar utrustade med radio när de själva av besparingsskäl i början fick nöja sig med cyklar, segel- och roddbåtar. Sedermera fick de dock snabbare båtar.

Men författarna Johan A. Lundin (bilden th) och Fredrik Nilsson (bilden tv) har inte enbart intresserat sig för smugglingens geografi. De skildrar organisationen bakom smugglingen och de nätverk, skapade på tillit, som krävdes för att allt skulle fungera över nationsgränserna. Verksamheten var inte helt fri från våld, något som många trodde och därför såg smugglarna som hjältar som stod upp mot den statliga övermakten.

Lundin och Nilsson hänger ut många av smugglarna med namn och polisfoton, vilket känns en aning problematiskt. Ingen av de tyska, danska eller svenska förbrytarna gjorde sig egentligen inte skyldiga till brott mot annat än skattelagarna, de var inga Palmemördare eller Breivik-typer. De förde emellertid in mycket sprit till Sverige och när någon åkte fast blev tidningsrubrikerna feta. Men det var – som många smugglare anförde under det amerikanska spritförbudet mellan 1920 och 1933 – en fråga om tillgång och efterfrågan, en tillgång som stryptes av den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Där efterfrågan finns är också chansen att bli riktigt förmågen. En smuggelorganisation leddes av en tysk affärsman (aldrig gripen) i Danzig som enligt pressen var en stor filantrop och dessutom en av de rikaste personerna i hemstaden.

Smugglarna såg sig som affärsmän. Det gjorde också många inom allmänheten och röjde därför inte sina kunskaper om verksamheten för myndigheterna. Att hjälpa till att föra in spriten – till exempel hålla utkik – betalade sig också hyggligt för en fattig medborgare. Acceptansen syns även i att många kvinnor, som efterhand kunde kläd sig snyggt och modernt, var inblandade i hanteringen.

Myndigheterna försökte givetvis beskriva smugglingen som något klandervärt men lyckades sällan. Befolkningen i landet, där de politiska konflikterna var många och återkommande, tyckte inte om överhetens påbud om att de borde hålla sig nyktra och även om ekonomin i Sverige ännu var rätt hyfsad var fattigdomen utbredd. Därför hjälpte många till när smugglare bad om det och kunde få en slant och kanske en butelj för besväret.

Tullen, polisen och kustbevakningen hade förstås en annan syn på saken. Man kämpade mot organiserad och i vissa fall också beväpnad brottslighet. Det hände att skottlossningar utbröt. Men det blev aldrig lika hårdfört som i USA där förbudstiden också gjorde smuggling lukrativt och dessutom fick maffian att stabiliseras.

Alkohol är en drog som många vill ha och när efterfrågan växer finns det alltid entreprenörer som kan bistå med det önskade, ofta billigare än i de av staten sanktionerade butikerna. Ingen gräns är heller starkare än sin svagaste länk – vilket dagens flyktingsituation  påvisat – och därför kan vi räkna med att det människor vill ha kommer in i landet.

KJELL E. GENBERG

TV-profilen, författaren, professorn i etnologi och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn har avlidit 90 år gammal. För Dasts läsare är han mest känd för att ha skrivit ett antal böcker i de genrer vi brukar skriva om. Ett par av de senaste böckerna som uppmärksammandes av Dast är Vampyrer och varulvar (http://www.dast.nu/recension/vampyrer-och-varulvar) och Svenska mord (http://www.dast.nu/recension/svenska-mord). För den stora publiken blev han känd som programledare för TV-programmen Kvitt eller dubbelt, Fråga Lund och Tv-serien Skäggen förutom åtskilliga radioprogram om matlagning och folklivsforskning.  Fast debuten i radio kom tidigt, som 15-åring 1940 och 18 år senare TV-debuterade han i ett program om Lundakarnevalen.

Han var chefredaktör för Bra Böckers lexikon, ingick i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och var under en period chef för Nordiska museets bibliotek. Hans senaste bok Potatisboken kom ut 2011.

Jan-Öjvind Swahn föddes den 15 maj 1925 i Karlskrona och avled 21 mars 2016.

Novell av TOBIAS HAGLUND
som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter.

————————————

”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är du! Här, kom hit, jag vill kramas. Du, älskling, du är det bästa och finaste som hänt mig. Förstår du? Jag… ÅH! Jag blir fan tårögd. Du är så jäkla fin. När vi blir större så ska jag segla dig till stranden och där ska vi bygga ett slott som vi bor i, okej? Solen och vågorna, det är allt som kan röra oss då, okej? Allt det här andra skiten, det bara… spolas bort.”

Främlingen stod vid bordskanten, ringade in något på sitt anteckningsblock och sökte kontakt med mamma: ”Smuts, marsvin som springer runt i lägenheten, en sanitär katastrof… Unga dam, jag pratar med dig. Hör du vad jag säger?”

”Jag hinner inte alltid fixa med allt. Jobbar natt och…” Mamma pussade mig på pannan. ”Jag kan inte tacka nej till jobb. Det går inte, jag kan bara inte. Då blir jag aldrig uppringd igen! Jag måste säga ja. Och ofta vet man inte när. Det kan ibland vara så sent som… bara nån timma innan passet.”

Främlingen suckade och flärpade på tapeten jag rev upp en gång förut. ”Hör här, jag förstår att det är tufft. Men vi tittar bara på situationen för Johan, förstår du? Rent ekonomiska lösningar, det är inget vi kan hjälpa dig med. Se det som att… det bara är en tillfällig omplacering. Tills du fått bättre kontroll.”

Jag sparkade till bordet, skrek ”NEJ!” och sprang till köksvrån där jag gömde mig under vasken.

Främlingen sänkte rösten. ”Han gick utan jacka till skolan, rispade in ett könsorgan i sin lärares bil—”

”Jag vet, men han är den goaste människan på jorden. Han… jag satte på honom jackan, men han tog själv av den.  Jag ska ha bättre koll. Jag är bara så jävla trött på morgnarna. Men jag ska skärpa mig. Jag måste! Jag SKA följa med till skolan.”

”Situationen här hemma då?”

”Det är inte så farligt. Hur många har ett städat hem? Alltså ett kliniskt städat hem?”

”Många. Och det är en helhetsbild vi tittar på. Johan är stökig. Och Eva, du blev faktiskt arresterad—”

”Det har INGENTING! att göra med Johan. Jag älskar honom. Johan, kom hit!” Jag sprang upp i mammas knä och hon höll om mig, klappade bak min lugg och pussade pannan. ”Vet du, för en vecka sen plockade vi svamp i skogen. Han läste i boken och vi jämförde bilderna med svamparna. Sen gick vi hem och lagade svamp med smör och salt. Som vi bredde på macka.”

”Jaha?”

”Men istället vill du att jag städar min lägenhet? Nej men lyssna! Vet du, vi höll våra handflator på varsina sida om en ek och låtsades att vi en dag skulle gå dit, om trettio år, och stället vi la händerna på hade rest sig tio meter högre upp.”

”Det låter mysigt, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag kommer rekommendera att Johan tvångsomhändertas vid ett senare tillfälle. Denna situation är skadlig.”

***

Jag tänker ofta på hur det varit om jag stannat. Om mamma bara hade lite bättre ordning. Jag skulle förmodligen inte stå i detta rum. Bordet framför mig hade inte varit specialtillverkat av en ek jag själv valde ut. Teresas, min dotters, piano hade varit den billigaste synten. Jag själv, var hade jag slutat? Förmodligen i samma barer som mamma sitter på nu. Eller värre. Eva, min fru, vad hade hon tyckt? Hade hon gått förbi mig och tyckt synd om mig? Jag hade varit en frän stank bakom henne i kön på Systemet. Nu ler hon här, i mörkret, i natten när Teresa sover. Eva lägger sin hand på träbordet och går mot mig. Hon tar upp vasen med färska tulpaner och andas in, precis framför mig.

”Mmm… Det är en sån sak man inte tänker på men, blommor blomstrar även i mörkret.”

Jag säger inget. Alla säger vackra ord, men jag skulle bara smutsa ner dem. Ännu är jag pojken under vasken, i köksvrån.

Av Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor

Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.

Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.

Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.

Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.

Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.

Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.

Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.

ÅSA PETTERSSON

Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter

Det blev en glad och uppsluppen avslutning på vårsäsongen hos Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord torsdagen den 27 april trots att en liknande glädje i grannlokalen störde en aning. Trots detta genomförde kvällens gäst, författaren Kerstin Svevar, sitt föredrag med bravur. Hon berättade om sin bakgrund som dalkullan som blev lärare, teatermänniska och författare för både barn, ungdom och vuxna. Hennes författarskap inleddes 1993 med en bokserie för unga vuxna där en pojke från nutiden hamnar tillsammans med de fornnordiska gudarna, gudinnorna, jättarna och monstren. Men hon har skrivit mer än så, spännande böcker för små och när hon fick erbjudande att skriva erotiska berättelser med kvinnliga förtecken fick hon också en tacksam äldre publik. 2010 utdelades Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nords Sven O. Bergkvist-pris till Kerstin Svevar.

Efter föreläsningen firades sommarlovets ankomst [sic!] med mingel, ett glas med något läskande och lite tilltugg. Höstsäsongen startar torsdagen den 7 september. Då presenteras sällskapets nya antologi Den blommande framtidmed deltagande av flera av bokens författare.

Av Limme & Palmqvist
Massolit, 2016
ISBN 978-91-7679-056-4, inbunden 237 sidor

Författarpar har blivit allt vanligare i den svenska deckarlitteraturen under det senaste decenniet. Paret Martin Limme och Johanna Palmqvist har skrivit tillsammans sedan år 2000 och har tidigare publicerat fem deckare tillsammans. Nu har deras sjätte roman, Amerikakistan, utkommit, och är dessutom författarduons fjärde historiska deckare med kyrkoherden Simon Eldfeldt och hans nevö Ivar Jönsson i huvudrollerna. Den jovialiske och rundhyllte Eldfeldt är vid sidan av sin prästgärning en ivrig privatdetektiv, som gärna bistår poliskåren i dess arbete. Hans systerson Jönsson, en spänstig ung man med stort kvinnotycke, avancerar i böckerna från sysslan som kyrkoherdens dräng till det i sammanhanget lämpliga yrket poliskonstapel.

Miljön för Limme och Palmqvists historiska deckarserie är den blekingska lilla hamnstaden Karlshamn och tiden är det förra sekelskiftet. Amerikakistan utspelar sig under våren och sommaren 1901. Den detaljerade skildringen av miljön och av livet i den tidens Karlshamn utgör en av romanens allra största förtjänster. Det märks att författarna, som är gymnasielärare i bl.a. historia, svenska och religionskunskap, har bedrivit en omfattande research för att kunna ge en trovärdig bild av levnadsvillkoren för olika samhällsklasser i en svensk småstad för drygt hundra år sedan.

Författarna har också lyckats skapa en tydlig sekelskiftesstämning, både genom det ganska makliga berättartempot och det lätt arkaiska språket. Den ålderdomliga svenskan märks framför allt i kyrkoherde Edfeldts och konstapel Jönssons många replikväxlingar, där till exempel till och med familjemedlemmar tilltalar varandra i tredje person.

Det lugna författartempot betyder inte att Amerikakistan saknar spänningsmoment. Boken innehåller hela fyra brutala mord och dessutom flera spekulativa slagsmål och mördarjakter. Främst är det den unge konstapeln Jönsson som utsätter sig för livsfara i jakten på den mystiske seriemördaren i Karlshamn.

Deckarintrigen i romanen är dock inte lika övertygande som miljö- och personskildringen. Medan den vardagliga tillvaron i det tidiga 1900-talets Karlshamn skildras in i detalj med största trovärdighet blir fantasifullheten nästintill gränslös i konstruktionen av de fyra utstuderade morden och de händelser i det förflutna som förenar mordoffren. Efter diverse irrgångar nystar i alla fall vår hjälte kyrkoherden upp det riktiga mordmotivet och kan därefter direkt peka ut den listige seriemördaren.  Och på vägen fram till upplösningen har läsaren haft en trivsam stund med angenämt umgänge som vi gärna återser.

LENA LUNDGREN

Av ANDERS N. NILSSON

Kioskböckers titlar kan ibland vara missledande när det gäller att upprätta identitet mellan översättning och originaltext, liksom mellan olika översättningar av samma originaltext. Problemen kan orsakas av multipla utgåvor med olika titlar på originalspråket, bristande information eller rent slarv. Att fel undgår upptäckt kan hänföras till den traditionella separeringen av böckers metadata och innehåll. Här föreslås att ledande karaktärers namn kan användas som en brygga mellan böckers titlar och innehåll om de rutinmässigt anges tillsammans med metadata. På detta sätt kan vi undvika att i grunden identiska texter behandlas som om de har olika ursprung.

Artikeln i pdf, bättre för utskrift: DAST Namnidentitet

Den som börjar titta närmare på kioskböcker slutar snart att förvånas när det gäller slarv och brott mot bokutgivningens alla oskrivna lagar. Det finns alltså alla skäl till att vara misstänksam och inte ta något för givet. Åtminstone inom westerngenren utgör flertalet i Sverige publicerade texter översättningar av engelskspråkiga original (Nilsson & Myrman 2013). I översatta böcker överlag föreligger två intressanta relationer, väl värda att titta närmare på: (1) den mellan den svenska titeln och originaltiteln, och (2) den mellan originaltiteln och bokens innehåll. En fråga att ställa sig är alltså: ”utgör den svenska text jag nu läser verkligen en översättning av den engelskspråkiga text som den anförda originaltiteln utgör en etikett för?”

Boktitlars väsen och egenskaper har dragit till sig en del intresse från litteraturvetare, och jag har själv tidigare gett en kortare översikt gällande västernböcker (Nilsson 2014a). Titlarna brukar tilldelas tre huvudsakliga funktioner (Genette 1988): (1) tillhandahålla ett namn för hantering av verkets identitet och individualitet, (2) ge en indikation om innehållet, och (3) väcka köplusten. En basal fråga är huruvida en boks titel utgör en del av själva texten eller bara kan ses som en mer fristående etikett (Wilsmore 1987).

Svaret på frågan beror mycket på vilken typ av litteratur det handlar om, och i fallet kioskböcker bör nog titeln framför allt ses som säljande och inte sällan även föränderlig. Ett bra exempel är den Pingvin-bok (nr 168, 1956) som på svenska heter Det gryr ingen morgon …, trots att originaltiteln uppges vara Overland Mail. Troligen har översättaren här lånat den finlitterära titeln från den svenska översättningen av Nelson Algrens roman Never Comes Morning från 1942. När olika titlar använts även på olika utgåvor på originalspråket kan det lätt uppstå problem med att upprätthålla en viss romans identitet, eller som Wilsmore (1987:408) uttrycker problemet: ”Succesful use of a title to refer to a work often depends on the capability of a community to sustain that connection over time.”

Jag vill här visa hur översatta kioskböckers titlar i enstaka fall utgör en otillräcklig grund för att upprätthålla deras identitet i förhållande till de engelskspråkiga originalen. Som ett komplement till titlarna vill jag rekommendera omnämnandet av huvudpersonernas namn, som bibliografiskt hjälpmedel och ett slags förenklad men fungerande länk till texternas innehåll.

Innehåll kontra metadata
Jag vill här peka på den existerande distinktionen mellan en boks innehåll och dess metadata. Medan bibliotekens katalogisering av böcker och försäljarnas listor hanterar metadata utgör själva texten man läser innehållet. Om man tar en kioskbok och river bort pärmen tillsammans med de ett eller två blad i inlagan som föregår själva texten så har man rent fysiskt separerat metadata och innehåll. Det är nu som regel endast två saker som kan upprätta en förbindelse mellan bokens två delar: (1) arksignaturen nederst i liten stil på varje nytt tryckark, och (2) reklamtexten på pärmens baksida (eng. blurb). Arksignaturer var vanligare förr och citerade som regel bokens titel och/eller bokseriens namn och nummer, dvs. en viss mängd metadata. En löpande titel inne i boken är extremt ovanlig i kioskböcker, men förekommer till exempel i Walt Slade nr 212, Semester i helvetet.

Reklamtextens längd och innehåll varierade avsevärt, men i bästa fall utgjorde den en kort sammanfattning av bokens innehåll. Det var inte heller ovanligt att den bara citerade några lösryckta meningar ur något av bokens mer aktionfyllda avsnitt. I värsta fall saknades den helt, som på tidigare nummer av Pingvin-böckerna, men dessa hade under en period i många böcker istället en sammanfattning av bokens innehåll på titelbladets baksida. Sammanfattningen flyttades i slutet av 1962 till sin normala plats på pärmens baksida. Speciellt B. Wahlströms böcker hade ofta även en reklamtext på smutstitelbladets framsida, vilken ibland var identisk med den på pärmens baksida, men även kunde tillföra ytterligare information om bokens innehåll. Relativt ofta innehöll reklamtexten namn på karaktärer som förekom i den aktuella berättelsen, och företrädesvis då huvudpersonen. Då kioskböcker hos oss som regel aldrig recenserades innehåller deras reklamtext inga omdömen.

Titelidentiteten osäker
Som läsare förutsätter man vad jag skulle vilja kalla titelidentitet (TI), dvs. att inom en och samma bok avser översatt titel och nämnd originaltitel samma berättelse av samma författare. Denna typ av identitet kan även föreligga mellan två eller flera böcker när separata översättningar med olika svenska titlar anför samma originaltitel och även författarens namn är detsamma. Denna situation är inte ovanlig bland svenska västernböcker, som inte alltför sällan förekommer i alternativa översättningar. TI kan som regel utläsas ur bibliotekskataloger som LIBRIS, utan egen tillgång till de aktuella böckerna, och kan sägas bygga endast på metadata om böckerna, vilket förstås är en begränsning. Då LIBRIS tyvärr ej i någon större utsträckning digitaliserat innehav av äldre kioskböcker, utgör Patrik Myrmans hemsida Serielagret en mer täckande, och även bättre illustrerad, katalog.

Som läsare antar man automatiskt att TI avspeglar en djupare verksidentitet (VI) mellan böcker vars text kan härledas till samma originalmanuskript. Det kan här röra sig om samma berättelse i olika språkdräkt, eller mellan två oberoende översättningar till samma språk. VI låter sig inte fastställas med mindre än att man läser de inblandade texterna i syfte att avgöra om de innehåller samma berättelse eller inte. Då olika utgåvor kan vara mer eller mindre förkortade är problemet inte alltid så enkelt som det kan tyckas.

Namnidentitet enkel och effektiv
I och med att TI inte alltid är att lita på och VI kräver tillgång till flera böcker, och dessutom är lite tidsödande att fastställa, finns ett uppenbart behov av någon mellanliggande nivå som är någorlunda säker och relativt enkel att hantera. Utifrån iakttagelsen att namn på karaktärer och platser som regel ej översätts, framför jag här namnidentitet (NI) som ett användbart alternativ. Denna typ av identitet grundas på en likhet i namn på ledande karaktärer och huvudsakliga platser, som regel småstäder och rancher, mellan böcker vars text kan härledas till samma originalmanuskript, dvs. samma ursprung. NI utgör en liten men viktig del av VI och kan även överlappa med TI när, som ofta är fallet, namn ingår i boktitlarna. Bland kioskböcker är det inte ovanligt att huvudpersonernas namn ingår i titlarna eller kan utläsas ur bokseriernas namn (Nilsson 2014b).

NI fungerar bäst för böcker med amerikanska original utan återkommande hjältar. I sådana böcker räcker det som regel med att jämföra huvudpersonens namn, då dessa inom en viss författares produktion tenderar att vara unika. Vanligen återges huvudpersonens namn i böckernas reklamtext, varför det lätt kan fastställas endast med tillgång till pärmbilder. Ett undantag är böcker som amerikanska Ace Double, i vilka två romaner är sambundna rygg mot rygg och reklamtext därmed saknas på pärmen. I flertalet bokserier med samma huvudperson kan den huvudsakliga antagonistens namn, när detta är unikt, läggas till huvudpersonens för fastställande av NI. Ett problem är här att antagonistens namn omnämns i reklamtexten mindre frekvent än huvudpersonens, varför tillgång till originalboken kan visa sig nödvändig.

Att jämföra karaktärernas namn endast utifrån vad som anges i böckernas reklamtext kan dock vara lite riskabelt med tanke på allt slarv som förekommer. Då det händer att namnen i reklamtexten är förvanskade eller felstavade rekommenderas en kontroll med bokens innehåll när så är möjligt. Ett exempel där två böcker fått reklamtexten förväxlad är Pingvinböckerna nr 551 och 552 från 1971.

För att bibliografier inte bara ska lista metadata utan även representera innehållet föreslår jag att även uppgift om huvudpersonens namn tas med, i likhet med hur jag listat den nordiska utgivningen av Ray Hogans böcker (Nilsson 2017). Underförstått bygger en sådan förteckning förutom på TI även på NI, vilket stärker kopplingen mellan översatta titlar och deras original. En bibliografi av detta slag skulle vara mycket användbar i de fall man önskar identifiera en originaltitel som inte finns angiven i den aktuella boken.

När titelidentiteten saknas eller är felaktig
Vanligen överensstämmer TI med NI och VI, och jag ska här se på de ovanliga fall där så inte är fallet. Upprättande av TI kräver att översättningarnas originaltitlar anges i böckerna. Det var dock på 1950-talet inte ovanligt att böcker saknade uppgift om originaltitlar, som i En Nyckel Bok eller Pingvin-böckerna. Då de förra hämtade huvuddelen av sitt material från amerikanska pulpmagasin och de senare från engelska böcker är originaltitlarna som regel mycket svåra att belägga i efterhand. Exempel på översättningar av amerikanska böcker utan originaltitlar återfinns bland annat i Topp Wild West från 1960- och 70-tal. Jag lägger här till de saknade originaltitlarna baserade på studier av böckernas innehåll:

• Nr. 6, 1960, Will Cook, Revolverlagen = The fighting Texan
• Nr. 29, 1963, Michael Scott, Logan City = Logan City
• Nr. 126, 1972, Barry Cord, I galgens skugga = Gallows ghost
• Nr. 127, 1972, Lee Floren, De hårda ryttarna = The hard riders
• Nr. 128, 1972, William Hopson, De sista apacherna = The last Apaches
• Nr. 129, 1972, J.E. Grinstead, Djävulens ryttare = When Texans ride
• Nr. 130, 1973, Nelson Nye, Dödens bäste vän = Saddle Bow Slim
• Nr. 131, 1973, L.L. Foreman, Förrädare mot sin ras = The renegade

I Longhorn nr 38 från 1972 kombineras avsaknad av originaltitel med ett innehåll som inte stämmer med varken titel eller författare, dvs. Döden i Abilene av William Hopson (Bild 1). Bokens innehåll har Wyatt C. Bannister (= Rune S. Mantling) som upphovsman och fanns tidigare utgivet 1962 som Hämnaren från Texas i Topp Wild West nr 23 (Nilsson 2016).

Bild 1. Longhorn nr 38 från 1972 ska enligt pärmen innehålla romanen Döden i Abilene av William Hopson, men innehåller egentligen Wyatt C. Bannisters roman Hämnaren från Texas, redan utgiven 1962 som Topp Wild West nr 23. Även om uppgift om originaltitel saknas för Hopsons roman leder den svenska titeln tankarna till Hopsons bok Long Ride to Abilene, redan utgiven i svensk översättning 1960 och 1969

En trivial orsak till missledande TI är att förlaget helt enkelt råkat förse boken med en felaktig originaltitel. Ett danskt exempel på detta återfinns på Bild 2.

Bild 2. I den danska boken Seksløberens sejr från 1958 (En Texas Bog 27) anges originaltiteln felaktigt som Six-Gun Vengeance medan själva innehållet utgör en översättning av Ray Hogans roman The Friendless One från 1957.

I Sverige kastade Wahlströms 1982 om originaltitlarna i bok nr 9 och 10 i andra utgåvan av serien om Morgan Kane. En skenbar avsaknad av TI mellan olika översättningar till samma språk kan föreligga trots att såväl originaltitlar som översatta titlar är olika. Detta förhållande orsakas som regel av att originaltexten föreligger i olika utgåvor med olika titlar, vanligen en amerikansk och en brittisk. Två olika svenska översättningar kan då ha utgått från olika originalutgåvor med olika titlar. Ett exempel på detta förfarande återges i Bild 3.

Bild 3. Ray Hogans roman The Last Shoot-Out utkom i USA 1958 och året därpå i England under titeln Six Shooter from Socorro. Då de två svenska utgåvorna från 1963 och 1973 utgått från olika engelskspråkiga versioner anges i dem olika originaltitlar. Man förleds härav att tro att det rör sig om två olika texter.

Tre andra exempel är följande:

• Barry Cords roman Utan val i Sheriff nr 6, 1964, i original The masked gun, Ace Books 1963, avser samma verk som Tågrånet i Sheriff nr 82, 1971, i original Bound for bounty, Robert Hale 1971.
• Nelson Nyes roman Ryttare i natten i Silver Star nr 6, 1960, i original Riders by night, Dodd Mead 1950, avser samma verk som I morgon död i Topp Wild West nr 63, 1966, i original Rustlers of K.C. Ranch, London Partridge 1950.
• Matt Chisholms roman Hans sista kula i Bravo nr 59, 1967, i original The last gun, Panther 1966, avser samma verk som McAllister – förföljaren i McAllister nr 13, 1972, i original McAllister strikes, Panther 1969.

Matt Chisholm (pseud. för Peter Watts) är även inblandad i ett fall där inte bara titlarna, utan även författarnamnen, skiljer sig mellan utgåvorna. Det gäller romanen My gun is justice (Panther 1966) med Cy James som författare, senare utgiven som McAllister justice (Panther 1969) av Matt Chisholm. Den tidigare utgåvan finns på svenska från 1966 som McAllister – mördare jagas i översättning av O. Lilljequist (Pingvin-bok nr 433), medan den senare på svenska 1971 i Tommy Schinklers översättning fick heta McAllister – i blint hat (McAllister nr 8).

Ett troligen mycket sällsynt fall av missledande TI återfinns bland de olika nordiska utgåvor i vilka Ray Hogans The Shotgunner uppges som originaltitel (Nilsson 2017). Upphovet till problemet ligger i att man i USA gett ut två olika berättelser av författaren under en och samma titel (Bild 4).

Bild 4. Trots att titlarna är identiska innehåller de två olika amerikanska utgåvorna av Ray Hogans bok The Shotgunner två helt olika berättelser. Då i de två svenska utgåvorna samma originaltitel anges blir det svårt att avgöra vilken av de två berättelserna som egentligen avses.

Då de båda berättelserna har samma huvudperson och utspelar sig på samma plats krävdes det ingående studier av själva texterna för att separera de olika utgåvorna.

Namnidentitetens begränsningar
NI fungerar bäst när huvudpersonens namn är unikt i den aktuella författarens produktion. Problem uppstår lätt i serier av böcker med samma huvudperson(er). Min tidigare studie av de namngivna karaktärerna i Kjell E. Genbergs 55 böcker om hjälten Ben Hogan visade på en gradvis övergång från Hogan som är med i alla böcker till de karaktärer som är unika för en viss bok (Nilsson 2015). Problemet blir då att veta hur frekvent en viss karaktär förekommer utan att behöva studera samtliga böcker i detalj. Nu var ju böckerna om Ben Hogan skrivna på svenska, men problemet med NI föreligger ändå från en dansk eller finsk horisont där olika urval av böckerna förekommer i översättning.

Förutom problemet att hitta karaktärer med unika namn bygger bruket av NI på att namnen inte översätts utan behålls oförändrade. Vid sidan av mina egna observationer talar även förhållandet att någon geografisk eller tidsmässig överföring inte förekommer i västernlitteraturen för detta. Ett bra exempel på geografisk överföring inom kiosklitteraturen är den norske detektiven Knut Gribb, som i svensk översättning bland annat kom att kallas Harald Ask och förses med Göteborg istället för Oslo som hemort (Wopenka & Nordberg 2000).

Västernbokshjältar som försetts med olika namn i olika regioner återfinns bland den australiska författarpseudonymen Marshall Grovers många böcker. Originalens Larry Valentine och Stretch Emerson fick i USA heta Larry Vance och Streak Everett, medan de i Skandinavien blev kända under namnen Bill Valentine och Ben Emerson, dvs. Bill och Ben.

Skälen till namnbytena var i detta fall främst legala, och av samma skäl fick Grovers hjälte Big Jim Rand byta namn till Nevada Jim Gage när författaren bytte förlag till Horwitz. Trots att Jim hos oss är tänkt att heta Rand, har han av misstag fått heta Gage i bok nr 38 i serien om Big Jim, Svarta Masken. Författarpseudonymen ändrades i USA till Marshall McCoy, vilken används även på ett fåtal böcker i Australien och även på fyra böcker hos oss. Trots att alla fyra i original handlar om Jim Gage har hans namn i två av de svenska böckerna ändrats till Jeff Grant respektive Bob Gold (Präriebok nr 186 & Pyramidbok nr 386).

En annan västernhjälte med namnförbistring är Walt Slade, med egen bokserie i Sverige mellan åren 1960 och 1982. Karaktären, som var en Texas Ranger, hette först Jim Hatfield när han i slutet av 1930-talet dök upp i pulpmagasinet Texas Rangers. Berättelserna trycktes under kollektivpseudonymen Jackson Cole, och skrevs egentligen av bland andra A. Leslie Scott. Att Scott sen skrev om Hatfield för ett annat förlag gillades förstås inte, varför han efter ett tjugotal titlar tvingades ändra namnet till Walt Slade, en figur han själv skapat, och började kalla sig Bradford Scott som författare. Även om en del av historierna om Jim Hatfield i Sverige utgetts med namnet bibehållet har flertalet fått namnet ändrat till Walt Slade, och författarnamnet har genomgående varit Jackson Cole.

I de bokserier där hjältarnas namn förekommer i flera olika varianter blir problemet att fastställa identitet mellan texter trots att namnidentitet ej tycks föreligga mellan huvudpersonerna. En möjlighet är här att ta fasta på att övriga namn i berättelserna behållits oförändrade och med hjälp av dessas identitet jämföra en viss utgåva med originaltexten. Man kan här tala om en skiktad namnidentitet.

De ledande karaktärernas namn kan även bytas i syfte att dölja medvetna plagiat. Alex Jackinson (1987) nämner ett fall där en missnöjd läsare kontaktat det aktuella förlaget och angett att den bok han läst förutom karaktärernas namn var identisk med den hyllade författaren Luke Shorts roman High Vermillion från 1947. Den falske författaren Bob Haning hade satt detta i system och hans agent hade i sin tur sålt det aktuella manuskriptet till förlaget Belmond-Tower som gett ut den 1973 under namnet Strike at Cripple Creek. Att det hela uppmärksammades berodde alltså helt på att en uppmärksam läsare hade ett gott minne för böckers innehåll.

Källor

• Genette, Gérard, 1988: Structure and functions of the title in literature. Critical Inquiry 14(4):692-720.
• Jackinson, Alex, 1987: The romance of publishing: An agent recalls thirty-three years with authors and editors. Associated University Presses.
• Nilsson, Anders N. 2014a: Westernpockets paratext är bara peritext. DAST Magazine 26:e januari 2014.
• Nilsson, Anders N. 2014b: Big Jim, Bill & Ben, Cactus Jim och Coyote: Om flytande gränser mellan namn på hjältar, bokserier och böcker. DAST Magazine 4:e november 2014.
• Nilsson, Anders N. 2015: Ben Hogan rider igen, del 4: De namngivna karaktärerna. DAST Magazine 31:a augusti 2015.
• Nilsson, Anders N. 2016: William Hopsons nordiska utgåvor har hanterats olika. DAST Magazine 3:e november 2016.
• Nilsson, Anders N. 2017: Den nordiska utgivningen av Ray Hogans många västernromaner: en bibliografi. DAST Magazine 22:a februari 2017.
• Nilsson, Anders N. & Patrik Myrman, 2013: Populärpocketböcker inom västerngenren i Sverige – en kartläggning. DAST Magazine 13:e oktober 2013.
• Wilsmore, S. J. 1987: The role of titles in identifying literary works. The Journal of Aesthetics and Art Criticism 45(4):403-408.
• Wopenka, Johan & Nils Nordberg, 2000: Knut Gribb – ved Göteborgspolisen, s. 199-208, i: Nils Nordberg, 2000: Døden i kiosken: Knut Gribb og andre heftedetektiver. Oslo: Bladkompaniet.

Av Jo Nesbø
Tørst, 2017
Översättning Per Olaisen
Albert Bonniers förlag, 2017
ISBN 978-91-0-016713-4, inbuden, 585 sidor

En Harry Hole-thriller står det på omslaget. Harry är inte längre aktiv polis utan lärare på Polishögskolan. Dessutom nykter och lycklig, och det är han förstås orolig för. Sådant kan väl inte vara för evigt.

Ett problem är hustruns väldiga huvudvärk, och den blir allt sämre och hon tas till sjukhus och försätts i koma medan läkarna försöker komma underfund med vad hon har drabbats av.

Och Harry kallas in av poliserna, för Oslo har drabbats av en mördare som tycks vara vampyr, som biter ihjäl sina offer med speciella japanska järntänder, ett fasaväckande lösgarnityr. Finns vampyrister? Är det blodet som lockar dem?

Oslos polismästare har fått veta att han kanske kan bli justitieminister, och han inser att då måste den här mördaren fångas.
Harry ska, tillsammans med en liten utvald handplockad skara, tänka i andra banor än vad de ordinarie kriminalpoliserna gör, men i samarbete, inte i konkurrens.

Men Verdens Gangs kriminalreporter får alltför mycket information från någon inom polisen (och vi läsare vet redan från början och utredarna ganska snabbt vem det är).

Harry kan inte låta bli att tacka ja till jobbet för han känner (det känns en hel del i den här boken) att mördaren, vampyristen, kan vara den som han misslyckades med att ta för några år sedan.

Så även om detta handlar om en seriemördare, vi följer polisernas utredning, är det mindre en deckare än en thriller. Delvis beror det på att vi både får följa mördaren och hans offer, och på att denne blir identifierad ganska tidigt i berättelsen.

En gåta finns kvar mot slutet: är mördaren ensam eller finns fler inblandade?

Det är spännande, ibland olidligt spännande, men mest för att man oroar sig för de olika inblandade personerna. Skall Harrys hustru klara sig? Hur blir relationerna mellan fäder och söner, mellan kolleger, mellan gifta män och älskarinnor?

Och: finns vampyrister? Författaren tycks ha läst in sig ordentligt på ämnet. En vampyrist är alltså inte en vampyr, utan en som beter sig som en. Inget övernaturligt alls.

Författaren är mästare på vändningar, där en ny liten detalj pekar åt nya håll. Läsaren luras än hit än dit, och Harry säger till sig själv: Vi blir alla lurade till slut.

Så är det, och det är bra. Mindre bra att författaren inte lyckats banta sin fabuleringsförmåga, det skulle kunna vara en betydligt tätare bok, utan en del transportsträckor (som dock alla är välskrivna).

Men det bör inte avskräcka alla Harry Holes fans (det här är den elfte boken). Inte heller den som vill lära känna honom, det går bra att njuta av denna utan förhandskunskap.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jo Nesbø. Foto Thron Ullberg

Så mycket kan vi avslöja som att författarens namn är en pseudonym. Dock är detta inte ett debutverk, för under det namnet finns flera böcker utgivna, en av dem på bild här intill.

____________________________________________________________________

Av Robin Schöön

Jag älskar att shoppa!

Det är en av de två sakerna jag är riktigt bra på, att shoppa och laga mat. Jag spanar in vad jag vill ha så väntar jag och när det blir rea slår jag till. Fast jag ju som så många andra arbetslös och mitt bankkonto är ständigt tomt. Det betyder att jag behöver trösta mig. Kläder och skor behöver man alltid för den delen.

Jag får jobb säkert igen snart nog. I ett helt år var jag slaktarlärling innan de offrade mig då delikatessen där jag jobbade bytte ägare. Men jag är bra på det jag gör.

Man ska njuta av livet tycker jag.

Min lilla lägenhet är fantastisk, en vindsvåning i ett litet gult hyreshus med sneda tak och fönster mot gatan. Min granne, runda lilla fru Ekeberg, är en snäll ensam tant. Hon är så mån om alla och trots att hon kan komma och knacka i tid och otid tycker jag mycket om henne. Hon är nästan allt jag har, mina föräldrar är i graven sen tio år och vänner har jag inga sen min bästa tjejkompis snodde min pojkvän. Det blev svårt att lita på folk sen dess och kvinnor i blå korta klänningar gör mig fortfarande irriterad.

Men sånt kan man ju inte gå och hänga läpp för. Livet är ju så kort. Jag bryr mig inte. Jag skulle bli tokig av att älta alla sina bekymmer hela tiden.

Fast jag ändrade mig när det där brevet kom från kronofogden.

***

Utmätning är precis lika fruktansvärt som det låter. En man från Kronofogden kommer hem till dig och petar på alla dina saker för att ta några av dem för att täcka en del av din skuld. Ovanpå allt så var utmätaren som kom en hemsk människa! Fet och sur som för gammal gräddfil. Han hade en penna och ett block som han gick och smällde med hela tiden och han kollade sin telefon stup i ett, ja, när han inte skällde på mig vill säga.

”Du har försatt dig i den här situationen själv, med ditt slöseri och ditt direkt amoraliska beteende ekonomiskt, så typiskt fruntimmer!” sa han. ”Vad ska du med så många skor till, och den där soffan, fanns det ingen billigare?”

Så hade han säkert aldrig sagt så till någon som hade pengar. Bara för att jag inte har några är det omoraliskt av mig att slösa. Rika människor kan ju ge bort till välgörenhet istället för att handla för dem.

Men nej, det var jag som skulle skämmas och ingen annan. Han fick mig känna som om ingen någonsin gjort fel innan mig.
Jag blev jättearg och jätteledsen men lyckade inte få ur mig ett ord på hela tiden.

Visst ville jag att han bara kunde trilla död ner. Men jag svär att det som hände var en olycka. Han gick förbi bokhyllan i köket precis när kokböckerna gled lite och välte ner den gröna marmormorteln som trillade rakt ner i huvudet på honom.
Han stönade till, knappt mer än det där ljudet hörs ur halsen innan man rapar. Ljudet från benen som krasade i skallen gick heller knappt att höra. Jag skrek inte ens, det gick för fort.

Han var stendöd innan han ens tog i golvet och ingen kommer att tro på att jag inte mördade honom.

***

Det var bara att sätta igång. Inget blir bättre av att man skjuter upp saker.

Förutom jacket i parketten efter morteln, som jag inte kunde göra något år, fanns det faktiskt inte en fläck att städa upp efter den elake mannen. Någon förment klok människa har kläckt ur sig att de fattiga borde äta sina barn. Då löstes samhällsproblemet med att fattiga svalt. Själv tycker jag att det vore bättre om de fattiga kunde äta upp de rika. Det är mer kött på sådana och dryga är de också. Det var så jag tänkte när jag satte igång spisen.

Jag bestämde mig för att äta upp problemet, så att säga.

Jag styckade upp honom i badkaret och kokte buljong på benen.

Haggis är en traditionell rätt från Skottland. Där kokar man ihop alla inälvorna insydda i fårets magsäck. Jag har lagat den rätten många gånger förr och fast jag hade en gubbe från Kronofogden i grytan i stället för får så smakade det precis som det ska den här gången också. Filéerna skar jag ut hela och frös in till senare, Filet Mignon med svampsås skulle det bli minsann.

Hjärnan körde jag i en mixer med ströbröd, rullade lagom stora bollar av smeten och friterade som kalvbräss. Resten av karlens kött hackade jag upp och kokade kalops på.  Det blev så himla mycket att alla mina grytor blev överfulla. Men jag kom på att det var längesedan jag lagade paj, så späckade genast mina pajformar med massor med kött ihop med lök och salvia.

Jag hade att göra i nästan två dagar med all maten. Det doftade i hela huset så grannarna trodde jag skulle ha fest.

Jag tänkte först inte bjuda bort någonting, det tänkte jag verkligen inte, men när lilla fru Ekeberg bjöd in sig precis när jag nyss tagit ut den sista pajen ur ugnen och fick stora, hungriga ögon så kunde jag ju inte bara säga nej.

***

Jag visste att jag aldrig skulle komma undan med det!

Nu står polisen utanför, två stycken och bankar på dörren! De kommer aldrig tro att det var en olycka och hela frysen är fortfarande full med kronofogde!

De låtsas som om de inte är angelägna men jag hör dem prata på andra sidan dörren. De vet att jag är hemma, de vet att jag gjorde det!

Jag borde fattat att någon skulle sakna en hel kronans utmätare och kolla var han gjorde sitt sista utmätningsbesök.

De hade naturligtvis redan frågat hans bekanta och arbetskamrater. Troligen hade de också fått reda på att han var en otrevlig fan. När de fått veta att han skulle göra utmätning hos mig behövde de bara lägga ihop två och två.

Och det har de förstås redan gjort.

De är ju för fan här!

Jag kan tänka mig rubrikerna i tidningarna: ”Skattmas mördad av galen patetiskt arbetslös slösaktig kvinna”.

Mina gamla kompisar kommer att se min bild och skratta åt mig!

Ingen kommer tro på min historia, jag kommer aldrig att komma undan!

Herregud, vad har jag gjort?

Bara en sak kvar att göra, jag måste försöka fly!

Jag springer till fönstret och tittar ut. Fem våningar är inte så himla högt upp, eller är det? Hur högt kan man falla innan man bryter alla benen?

Ett kort ögonblick tänker jag att jag kanske borde öppna för poliserna ändå, gråta sådär hysteriskt som de kunde förvänta sig, erkänna allt på en gång och sen kan jag skriva en bok om det i fängelset.

Jag kanske blir rik, till och med, och då kan jag shoppa så mycket jag vill och sen kommer ingen jäkla skattmas att våga visa näsan vid min dörr!

Polisen bankar på dörren igen. Jag snyftar till högt innan jag öppnar fönstret på vid gavel, tar tre djupa andetag. Vårluften är tjock av doften från blommande scilla. Den fyller mig innan jag lämnar fönsterkarmen.

Det går bra, det är inte så långt ner ändå och känslan av att falla är inte s

***

Det är aldrig den som köper ett dödsbo som kommer för att rensa upp. I stället dyker det upp två män i billiga, skitiga overaller som luktar cigaretter och målarfärg.

De här två heter Andreas och Hassan och de passade perfekt i stereotypen. Den förste var singel och mager, den andre hade tre skrikande småbarn därhemma och var således vanprydd med mörka ringar under ögonen.

Skåpbilen hade stannat med ett ryck utanför det lilla femvåningshuset och Hassan tittade upp mot fönstret som fruntimret hoppat ifrån. Chefen hade inte berättat något om dödsboet men Hassan läste tidningen och kände igen huset på en gång.
Han sa inget till Andreas. Det behövdes inte.

Grannen mitt emot hade kikat efter dem i titthålet i dörren hela morgonen och flög på dem när de kom. Hon kunde inte nog berätta för dem hur hemskt det varit när polisen kom för att fråga om fru Ekeberg hört något mystiskt samma natt som det var inbrott i butiken bredvid och grannen bara hoppade ut genom fönstret sådär och bröt nacken på kullerstenarna nedanför.

De två männen lyssnade med ett halvt öra medan de packade ner den döda kvinnans liv i kartonger och sopsäckar. De fick höra hur snäll hon varit, alltid snyggt klädd och så duktig på att laga mat som hon alltid bjöd lilla grannen på.

Lägenheten var full med prylar, nya, fina saker, och grannen smög ner några småsaker i fickan när männen vände ryggen till. Till sist tröttnade depå hennes tjatter och bad henne gå så de kunde jobba.

Hassan tömde garderoberna, log med hela käften och viftade mot Andreas med de lårhöga stövlarna han hittat. Men Andreas ryckte bara på axlarna. Det var inte lönt att hetsa upp sig över någon som redan var död.

Lägenheten var som en död val och där gick de och plockade innanmätet. Inte ett roligt jobb precis.

När Andreas skulle tömma kylskåpet kom han ihåg det grannen sagt om den där fantastiska pajen. Enligt reglementet skulle han slänga maten eftersom man aldrig kan så noga veta om den är ätbar eller ej.

Men det får väl vara någon måtta på dumheterna, tänkte han när han öppnade frysen och såg godsakerna. ”I kväll ska jag minsann äta gott.”

Av Yuval Niah Harari
Homo Deus. A Brief History of Tomorrow, 2015
Översatt av Joachim Retzlaff
Natur och Kultur, 2017
ISBN 978-91-27-15079-9, 397 sidor

Harari hävdar att framtidens människa, efter att ha löst så mycket av det som plågat stora delar av jordens befolkning i tusentals år, kommer att försöka bli evigt lyckliga och odödliga. När forskare och uppfinnare dessutom skaffat sig makten att skapa liv med hjälp av de maskiner som redan tycks vara på väg behövs ingen Gud längre. Då har Homo Sapiens blivit Homo Deus.

I sin bok Sapiens – en kort historik över mänskligheten (på svenska 2015) slog den israeliske historikern Harari fast att djuret människan är oerhört framgångsrikt och fortsätter att bli bättre och bättre. Homo Deus fortsätter i samma tankegångar. Efter en mycket underhållande och tankeväckande redogörelse för mänsklighetens utveckling från förhistorisk tid till våra dagars tekniska och vetenskapliga framsteg som möjligen i slutändan kan leda till att vi slipper dö. Men han introducerar också möjligheten att mänskligheten kan bli helt överflödig i ett samhälle där datorer klarar av allt en människa kan göra – bara bättre. Så vart är vi flexibelt samarbetande varelser egentligen på väg?

Homo Deus är en roande och intellektprövande historisk och framtidsspekulativ berättelse där det historiska känns betydligt tryggare än den science fictionartade beskrivningen av en möjligt framtida värld. Vissa delar känns geniala och briljanta, andra är svårare att smälta. En del av de anekdoter han berättar är förvisso festliga men knappast så vetenskapligt belagda som författaren vill göra gällande. Mycket känns som rena spekulationer, dock framförda lika övertygande som kom de från en predikant. Och predikanter lär vi, enligt Harari, få se fler av i hans framtidsvision. Nya religioner kommer att uppstå och de kommer att kriga lika mycket mot varandra som de vi dras med i nutiden. Har vi en själ eller är det en algoritm av samma slag som Facebook och Google använder för att frälsa oss?

Det må vara hur det vill med den saken. Yuval Niah Harari har med Homo Deus gett oss ett tankepussel som kan räcka hur länge som helst, i synnerhet om vi får evigt liv.

Yuval Noah Harari är född 1976 och doktorerade i historia vid University of Oxford och undervisar vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.

PER MAGNUSSON

Härmed utlyses år tvåtusensjuttons stora Fantastiknovelltävling! Den är för noveller inom science fiction, fantasy, skräck – ofta kallat fantastik. Tävlingen stödjs av tidningen Skriva och förlagen Exilium, Wela och Zenzat – med moraliskt stöd av föreningen Novellmästarna som verkar för att främja just novellkonsten. Se: http://www.novellmastarna.se/ Gigantiskt tack till våra sponsorer!

Tävlingsregler:

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 3 september till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik “tävlingsbidrag”.
2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. (Genre får tolkas en smula generöst. Det bör finnas något “fantastiskt” element.) Man får skicka flera bidrag. Maxlängd 50.000 tecken, inkl blanksteg och skiljetecken. Språk svenska.
3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.
4. Förstapris 999 kr. Andrapris 600 kr. Tredjepris 400 kr. De tre på prispallen erbjuds Novellmästarnas höstantologi och erhåller också en gratis årsprenumeration på tidningen Skriva! Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Tävlingen är djupt tacksam för sponsorskap av tidningen Skriva http://tidningenskriva.se/, Wela förlag http://www.welaforlag.se/ , förlaget Zenzat http://zenzat.wordpress.com/ samt Exilium Förlag http://exiliumforlag.se/ – gynna våra gynnare!

Förresten, man “måste” inte skriva hela 50.000 tecken! Gränsen är satt bara för att någonstans bör en gränskontroll finnas. De flesta noveller som klarar sig bra brukar vara på 10–25.000 tkn.

SKRIVA är den äldsta aktiva e-postlistan för novellförfattare, startad 1997 och har drivit Fantastiknovelltävlingen sedan år 2000. Listan behandlar skrivande, fantastik, litteratur, kultur, olika nyheter, evenemangsinfo, ibland lite vetenskap, man kan posta och kommentera noveller, eller chatta med andra skrivare om det mesta. För att ansluta, maila skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.

–Ahrvid

Av Liselotte ”Lotta” Holmgren
Vulkan, 2017
ISBN 978-91-639-3096-6, 222 sidor

Gräv där du står, heter det, och det är just vad Lotta Holmgren gjort. Hon har suttit i kommunalfullmäktige och arbetar nu som företagsrådgivare i Österåkers kommun i södra Roslagen. Hennes debutroman handlar om kidnappningen av ett kommunalråd i den fiktiva staden Lillängen som hon geografiskt placerat mellan Österåker och Vaxholm.

Det är en riktigt trivsam, lagom spännande kriminalhistoria utan större åthävor. Det som jag fäste mig mest vid är berättelsen om en ung kvinnas uppväxt på 60-talet då den tidigare så strikta synen på sex förvandlades, inte över en natt men ändå påfallande hastigt.

Författaren skriver ledigt, till och med i de erotiska avsnitten, som annars brukar vara en stötesten även för erfarna författare. Som satir betraktat – och det måste man kanske göra när en politiker skriver om det politiska – är den rätt snäll. Det som utspelas i romanen pågår från 1960-talet fram till i dag och omfattar ett antal människor som för det mesta beskrivs på ett, som jag uppfattar det, välmenande sätt. Här finns ett hämndmotiv, ett maktmotiv och ett ekonomiskt motiv men undertonen är hela tiden kärleksfull, ibland nästan kåserande.

NINNI C. LARSSON

I julas utnämnde Handelns utredningsinstitut VR-glasögonen till årets julklapp, så att vi ska kunna gå in i en virtuell verklighet, virtual reality. Många tror att utnämningen är baserad på vad som sålts bra, men så behöver det inte vara, utan oftare vad utredarna tror att handeln kommer att satsa på.

Och visst finns glasögonen, och det kommer dessutom allt fler filmer som också ska ge den tredimensionella upplevelsen.
Redan nu klagas det på att unga hellre sysselsätter sig med internet via datorer och telefoner, spelar spel, umgås med vänner, kollar på filmer — ja allt som finns där i cyberrymden. Med VR blir upplevelsen ännu mer verklig.

Sex ligger som ofta i framkant när det gäller teknisk utveckling. Så det är inte så förvånande att sex, sexuellt utnyttjande, är grunden för problematiken i den omskrivna pjäsen The Nether som i våras hade svensk premiär på Dramaten, engelsk prisbelönt pjäs från 2013. The Nether är det som internet har utvecklats till inom en inte alltför avlägsen framtid, en virtuell värld dit du kan bege dig.

Där har en man skapat en plats där besökarna kan få sina speciella sexönskemål tillgodosedda, som sex med barn, som man också kan mörda.

Och det är ju bra för då lever ma inte ut sådana drifter i verkligheten. Eller?

Man kan alltså begå brott som inte kan straffas för de har ju aldrig skett. Eller?

Det är en föreställning som inbjuder till vidare tankar om rätt och fel. Härom dagen läste jag en artikel i engelska The Guardian av en man som hade svårt att få sin far att förstå varför sonen inte ville att pappan skulle träffa sina barnbarn. Pappan var dömd för innehav av grov barnpornografi, och kan fortfarande inte förstå att det egentligen är brottsligt, för det enda han gjorde var ju att titta på bilder och filmer; aldrig att han skulle röra ett barn. Att sonen försökte förklara att de bilder han såg faktiskt handlade om verkliga barn, och att efterfrågan på sådana bilder gjorde att fler barn utsattes, kunde fadern inte ta till sig.

Och i The Nether är det ju inte ens riktiga barn, bara datorskapade bilder, hur verkliga de än tycks vara. Att i pjäsen se den virtuella lilla flickan Iris be besökaren ta yxan och hugga ihjäl henne är obehagligt (för att uttrycka det milt).

Men det här är ingen recension utan funderingar som kom efter att ha sett pjäsen. För också när man läser kan man hamna i bokens värld, och en välskriven och fängslande berättelse kan få oss att hoppas att också skurkar klarar sig. Tom Ripley har ju varit huvudperson i flera böcker (och i filmer), och han är otvivelaktigt en skurk.

Och vi kan inte låta bli att, åtminstone delvis, identifiera oss med den som flyr, även om det är de goda som är på jakt efter skurken och författaren lyckas förmedla skurkens oro.

Tillbaka till sex: de många 50-tal nyanser av sadomasochistiskt sex som skildrats i bästsäljare skulle nog inte locka lika många i verkligheten.

Inte heller vill vi ha, eller lockas av, den alltid helt korrekta litteraturen, med bara goda människor och ofarliga konflikter.

För sådan är ju inte heller verkligheten.

Det är en del av kulturens viktiga uppdrag att få oss att fundera över var våra moraliska gränser går. Vi läsare av klassiska deckare brukar ju försvara oss med att det är den mest moraliska litteraturen: det goda vinner och det onda straffas.

Så förenklad är inte The Nether. Se den, och fundera vidare.

LEIF-RUNE STRANDELL

Bilden från föreställningen med Sigrid Johnson som Iris och Reine Brynolsson som den virtuella bordellens skapare Papa/Sims. Foto Markus Gårder. Mer på Dramaten: http://www.dramaten.se/repertoar/the-nether/

Av Eva Swedenmark
Ordberoende förlag, 2017
ISBN 978-91-87595-50-9, inbunden 222 sidor

Eva Swedenmark är en verklig veteran som författare med trettiofem böcker bakom sig, för vuxna, barn och ungdomar. Cirka femton av dem har hon skrivit tillsammans med Maria Herngren och Annika Wennström under författarsynonymen Emma Vall, bland annat en serie detektivromaner som utspelar sig i Sundsvall. Under åren 2005–2009 gav hon tillsammans med Annika Wennström ut en serie feel-good-romaner, som alla hade bär i titeln. Smultron och svek var titeln på den första av dem.

År 2016 kom Eva Swedenmark ut med romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut, som hon skrivit utan någon medförfattare. Boken kan närmast kategoriseras som en blandning av feel good och spänningsroman med inslag av burlesk. Den handlar om fyra kvinnor i sextioårsåldern, som gemensamt försöker förverkliga sina livsdrömmar och hamnar i sällskap med både gangsters och miljardärer. Innan boken är slut har de fyra väninnorna kommit i besittning av en väska full med flera miljoner i sedlar och dessutom upplevt dramatiska förändringar i sina privata liv.

Om ni inte börjar leva gör jag slut gjorde lycka hos läsarna och boken fick goda recensioner i pressen. Antagligen är det framgången som lockat författaren till att nu skriva en fortsättning på berättelsen om De fyras gäng, som väninnorna kallar sig. Uppföljaren har fått namnet Se upp med vad du önskar. Den handlar om vad som har hänt de fyra väninnorna efter att den första boken slutade, när de hade kommit över sin kappsäck med pengar och fått många av sina privata önskningar uppfyllda.

Det ska sägas med en gång att man helst bör ha läst Om ni inte börjar leva gör jag slut för att riktigt kunna uppskatta Se upp med vad du önskar.  I annat fall kan det ta sin tid att engagera sig i den nya berättelsen, eftersom de fyra huvudpersonerna och deras närstående presenteras ytterligt summariskt, med knappt mer än förnamnet och yrket som vägledning för läsaren att orientera sig efter. Författaren ger dock underhand korta briefings till nytillkomna läsare om vad som hände i den första boken, som förklaring och bakgrund till de nya äventyr som den här gången utspelar sig i och omkring De fyras gäng.

Om den första boken i hög grad byggde på humor och spänning i högt tempo så är uppföljaren mer eftertänksam i tonen. Här handlar det mer om vad som händer när man har fått det man önskade sig. Var det verkligen just så här man ville att livet skulle vara? När boken tar slut har läsaren i alla fall kommit att fästa sig vid både de fyra damerna och deras förtjusande nyfunna vänner, åttioplussarna Mirre och Maggan. Och kanske anar man i det öppna slutet en kommande tredje roman om De fyras gäng?

LENA LUNDGREN

Har just läst David Lagercrantz Millenium-uppföljare. Vår recensent, som inte hade läst Stieg Larssons tre böcker, var inte helt förtjust. Själv är jag helt nöjd, men de överraskningar som originalen gav finns ju inte här. Jag vet ju att de båda huvudpersonerna ska vara med i denna och också i minst en kommande bok till.

Men detta med uppföljare till folkkära författares verk (och nu talar jag inte om det som kallas fan fiction) har gett väldigt olika och ojämna resultat.

Agatha Christie-uppföljaren var inte lyckad, även om författaren släktingar som äger upphovsrätten gett sitt godkännande. Också i Milleniumfallet är ju Stieg Larssons far och bror helt med på noterna.

Det är ju kring det etiska i att göra uppföljningar där författaren inte kan påverka som diskussionen varit som hetast. Förra året, när uppföljaren, eller möjligen föregångaren, till Dödssynden (To kill a mockingbird) kom ut, blev det en fråga om den sjuka och åldrade Harper Lee verkligen var medveten om att man gav ut hennes manus som hon själv tidigare inte velat.

Upphovsrätten gäller ju 70 år efter författarens död, och det är många klassiker som får nytt liv när förlag inte längre behöver betala författarens efterlevande. I många fall blir böckerna numera också helt fritt tillgängliga i elektronisk form på webben.

Men helt fritt förfogande är det inte. När det gäller svenska författares verk har Svenska Akademien uppgiften att bevaka så att ett ekonomiskt fritt verk inte används på ett sätt som inte stämmer med vad författaren kunde tänkas vilja. Senast i Sverige var det en dikt av Karin Boye som användes i en annonskampanj, men den fick stoppas.

Ibland kan man starkt misstänka att författare skulle misstycka om de kunnat läsa vad mindre begåvade skribenter gjort av deras verk.

Skriva illa får man dock. Numera är det ju också enkelt att publicera sig om man bara har en dator och en internetuppkoppling. Tryckfrihetslagstiftningen i Sverige fyller 250 år i år. Vi var inte först, som det ofta sägs. I England fanns skrivningar och beslut som också gällde tryckfrihet, men Sverige var det första land i världen som ordnade en tydlig lag som också är grundlag. Det blir många aktiviteter under året där tryckfriheten och yttrandefriheten kommer att belysas, Inte minst Kungliga Biblioteket har ett uppdrag, och de håller under våren i sin hörsal tillsammans med Kulturrådet en serie samtal, ”Tisdagar med tryckfriheten”.

Att den moderna teknikutvecklingen och lagstiftningen inte går i takt ses i många sammanhang. Nu senast har det kommit förslag om hur man ska kunna beivra hot och trakasserier på nätet.

Dast är en tidskrift med utgivningsbevis, vilket gör att det vi publicerar faller under tryckfrihetsreglerna och att det är utgivaren som ansvarar för vad som publiceras, inte den enskilde skribenten. Men eftersom vi försöker att också lägga ut sådant som fanns i den tryckta tidskriften (ännu inte helt komplett) uppstår egendomliga effekter efter domstolsbeslut i ett ärende som gällde Dagens Nyheter: det är dagens ansvarige utgivare som ansvarar också för äldre material om det kan hittas på webben (och DN firade 150 år förra året och har mycket på sin webbplats).

För vår del är det en recension av en bok, som hittas i den tryckta tidningen som vi efter påtryckningar från efterlevande till den person som boken handlar om har tagit bort. Vi har inte ekonomiska resurser att försvara oss i en rättsprocess om förtal.

Boken, Carlösten Nordmarks Mannen som köpte slott och tidningar (1997), utgår från en rättegång där den åtalade fälldes. Boken skrevs, recenserades, men sedan friades mannen i hovrätten. Att lägga till hovrättens dom på webben räcker inte för de efterlevande.

Läget är alltså att boken finns att läsa (i alla fall på bibliotek), att recensionen i Dast nr 4 1997 finns att läsa i den tryckta tidskriften (som kan finnas på bibliotek), men inte på webben ens med en kompletterande information.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mer om Millenium:

• Recensionen i Dast
• Artikel om David Lagercrantz
• Så togs Millenium 4 emot i Frankrike
• David Lagercrantz på bokmässan

Tisdagssamtal om tryckfrihet på Kungliga biblioteket, pdf-broschyr

Av Kate Atkinson
A God in Ruins, 2015
Översatt av Anna Strandberg
Massolit Förlag, 2016
ISBN 978-91-7679-045-8, 464 sidor

Kate Atkinson hade stretat i författarfabriken ett tag innan hon till sist uppmärksammades av både kritiker och publik med boken Liv för liv där Ursula Todd levde om sitt liv i all oändlighet. Och det är en mycket intressant bok liksom uppföljaren En gud i spillror där hennes lillebror diktaren Teddy i stället för att bli poet låter sig värvas som pilot i Royal Air Force och lyckas överleva andra världskriget som flygare i Bomber Command.

De två omfångsrika volymerna om familjen Todd är rätt olika. Ursulas krigsupplevelser under blitzen i London handlar mycket om vad som kunde ha blivit annorlunda om ödet inte ingripit. Lite av H. G. Wells Tidsmaskinen dyker upp i minnet under läsningen.

En Gud i spillror berättar om ett liv efter kriget. Teddy inser att han klarat livhanken mot alla odds och nu försöker han göra det bästa av det liv han aldrig trodde att han skulle få. Han får familj och barnbarn men inom honom lever kriget kvar och det ger honom en speciell syn på världen och tillvaron, en syn som på sätt och vis förs vidare till hans efterkommande och påverkar relationer.

Atkinson går in i själen hos mannen som vet med sig att han dödat många människor. Kan en människa med den bakgrunden läka. Kan han någonsin älska på allvar. Han upplever en kall hopplöshet mitt i vetskapen att han lever. Han känner att han tappat den gnista som en gång fick honom att vilja bli diktare. Allt detta och mer därtill skildrar författaren med humoristiskt allvar och stor kännedom om det mänskliga psyket.

Det stora finns i det lilla.

Kate Atkinson erhöll 1995 Whitbreadpriset (som numera döpts om till Costa Novel Award) för sin debutroman I museets dolda vrår. Romanen Liv efter liv fick samma utmärkelse 2013 och nominerades till flera andra priser, och i januari i år fick Atkinson för tredje gången priset för En gud i spillror.

BARBRO LINDBORG

Av Stephen Booth
Corpse Bridge, 2014
Översatt av Carla Wiberg
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14528-9, 353 sidor

Stephen Booth har under de senaste åren seglat upp som en av favoriterna bland engelska kriminalförfattare. Det är nu femton år sedan hans första bok Svarta hunden kom på svenska och sedan dess har det blivit ytterligare drygt ett dussin. Huvudpersoner har så gott som hela tiden varit kriminalinspektör Ben Cooper och hans kollega Diane Fry som under bokseriens gång löst krångliga problem samtidigt som läsaren fått vara med om deras personliga utveckling från aningen litterära figurer till människor som känns som gamla kamrater av kött och blod.

Böckerna brukar utspela sig i grevskapet Derbyshire där Booth har skapat den fiktiva staden Edendale. Där hamnar vi även denna gång och staden har inte kommit undan den irländska seden att fira Halloween. Detta år har 31 oktober varit särskilt stökigt och under den bro som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire och därför kallas Likbron hittar man en död kvinna. Ben Cooper har haft svåra personliga bekymmer, men nu är han tillbaka på jobbet och vid bron är det inte som på de brottsplatser han är van vid, snarare liknar det en voodotillställning där en docka ligger på en gravsten, mellan träden hittas snaror och en lerfigur föreställer earlen av Mansby som äger marken och har tänkt göra om gravplatsen till parkering.

Att läsa Booth är som att ta på sig sin allra käraste och skönaste urtvättade lusekofta. Man vet exakt hur den känns och den smiter så bekvämt längs kroppen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, trots att författaren också denna gång använder sig av det slitna seriemördartemat.

Det hittas naturligtvis fler mördade människor på vägen vid bron så Cooper och Fry får använda de små grå till bristningsgränsen i en utredning där både politik och gammal folktro tillhör ingredienserna. Givetvis uppkommer misstanken att dödsfallen har med den tilltänkta parkeringsplatsen att göra. Det är en driven intrig som Booth åstadkommit och mitt i allt det hemska och bedrägliga återfinns den beska humor som vi lärt oss att förknippa med England.
Eftersom vi befinner oss i Storbritannien kommer förstås klassfrågan upp, ett fenomen som inte personalen på den lokala mordroteln heller är opåverkad av.

Långsamt, men obevekligt, förs vi mot ett slut där avgörande beslut måste fattas innan gärningsmannen finns i utredarnas hålkors.

Stephen Booth, född 1952, bor sedan många år tillsammans med sin fru och sina husdjur på en gård i Nottinghamshire. Han var i 25 års tid verksam som journalist inom ett antal olika områden. Debutboken Svarta hunden belönades med en Barry Award som årets bästa brittiska kriminalroman, och uppföljaren Jungfrudansen blev nominerad till en Gold Dagger.

ELISABETH CARLSSON