Av Eva Frantz
Schildts & Söderströms, 2018
ISBN 978-951-52-4633-2, inbunden, 317 sidor
Kriminalkonstapel Anna Glad är tillbaka, julen närmar sig, isen ligger och polisen blir kallad till en vinterbadarvak som en förening håller igång. En vinterbadare hittar en död kvinna i vaken. Det tycks vara ett solklart fall av olycka.
Men det finns en del oklarheter, och de måste utredas. Den omkomna var fotolärare på folkhögskolan i närheten, en skola som några decennier tidigare hade varit ett försök med internatskola för ungdomar som kommit på sned i livet. Också i den här boken (recension av förra Anna Glad-boken Blå villan) finns kursiva mellankapitel där vi får följa vad en tonårig flicka, som vi snart förstår var en av dem på internatskolan, berättar om hur hon blivit utsatt för övergrepp men där ingen tror henne utan hon låses in för att lära sig att äta och inte anklaga andra.
Det som avslöjas om hur livet på den skolan var påminner mig om en av danske Jussi Adler-Olsens böcker som också handlade om övergrepp mot unga på en skola.
Polisen får underliga tips med bilder på nakna småflickor. Handlar det om pedofili? Polisledningen tar fasta på det, men Anna Glad och hennes närmaste kollega tror inte på det, men motarbetas av en nyanställd manlig kollega.
Porträttet av den nyanställde är det som tilltalar mig minst, även om de flesta av oss har mött motsvarande personer på egna arbetsplatser, en man med hög självuppskattning som anser att just han alltid har rätt och vägrar att lyssna på andra. Att jag retar mig på denna (mindre) del av berättelsen beror på att jag tycker mig ha lärt känna chefen, och tycker att hon borde ha anat oråd tidigare. För vi lär känna de viktigaste personerna ganska bra.
Bland dem är också ett antal av de ungdomar som går på folkhögskolan i dag. Där finns, som en reminiscens av den tidigare verksamheten, en tiondeklass för de ungdomar som inte klarat niondeklasser i grundskolan utan kan få gå ett extraår, alltså mest strulputtar.
Det är en bra intrig, med flera bottnar, och jag tycker mig ana författarens vrede över hur ungdomar kunde behandlas förr, och jag undrar om hon har en faktisk skola som grund.
Denna bok två om Anna Glad är ännu mindre mysdeckare, mer en vanlig polisroman. Miljön är som i första boken en liten finlandssvensk kuststad, de flesta vi möter är svensktalande och det finns en del finlandismer i texten. Vill särskilt påpeka för svenska läsare att polisstationens firande före jul där det sägs att det finns tårtor kvar inte betyder tårtor utan julstjärnor som är den rikssvenska beteckningen på dessa kakor.
Jag gillade denna bok ännu mer än den första och ser gärna fram mot fler möten med Anna. De är alltså skrivna på svenska men finns i Finland också översatta till finska.
LEIF-RUNE STRANDELL
Eva Frantz. Foto Marica Rosengård