Av Elly Griffiths
The Ghost Fields, 2015
Översatt av Gunilla Roos
Forum, 2015
ISBN 978-91-37-14462-7, 331 sidor
På en vindpinad åker nära havet i engelska Norfolk ska det byggas men när en grävmaskin stöter på, först vingen och sedan cockpiten på ett amerikanskt stridsflygplan från andra världskriget blir uppståndelsen stor. I synnerhet som en sedan länge död pilot sitter därinne.
In i handlingen träder rättsarkeologen Ruth Galloway, som varit Elly Griffiths huvudperson i flera böcker, en kvinna med stort kunnande och med avväpnande torr humor. Hon konstaterar snart att det inte är en av världskrigets piloter som sitter död vid spakarna. DNA-analys avslöjar att mannen som tydligen dött av ett skott i pannan är en människa som rapporterades saknad vid krigsslutet. Ruth får snabbt sällskap av kriminalkommissarie Harry Nelson och utredningen kommer snart fram till att byggplatsen är ett övergivet gammalt amerikanskt flygfält – ett av många som nu i folkmun går under namnet ”spökfält”, som också är originalets titel – och att det i omgivningen finns människor och platser med skelett i sina garderober. Ett sådant i form av en kropp hittas i närheten.
Intrigen tätnar, inte minst beroende på att flera av de människor polisen talar med uppför sig lite underligt. Och läsnöjet ökar ju mer man får veta centralgestalten Ruth Galloway och hennes förhållande till kommissarie Nelson, som inte tycks begripa hur mycket han är påverkad av sin grävande kollega. Det kommer mycket stillsam och subtil humor ur detta. Det brittiska sättet att flirta får också en hel del rader.
Griffithts skriver en effektiv och enkel prosa av det slag som aldrig ger några Nobelpris och hennes få men sinnrika beskrivningar av arkeologi, Norfolks varma väder och ödslighet skänker en mystisk aura åt berättelsen. Och vad är det egentligen för människor som bebor Blackstock Hall som gränsar till de gamla bronsåldersplatser där planet hittades?
Men de misstänktas – eller åtminstone de intressantas – skara utökas och förhören är legio. Lite irriteras jag av att boken är skriven i presens. Det känns som om detta stör handlingen.
Slutet är väl också lite formulär 1A där Ruth blir en av pjäserna i en maktkamp och därför blir hotad till livet. I hur många böcker har vi inte läst detta.
ELISABETH CARLSSON