Av David Peace
Nineteen Seventy Seven 2000
Översättning Rebecca Alsberg
Modernista 2013
ISBN 978-91-7499-252-6, inb, 382 sidor

Jag ska genast erkänna: jag har bara läst den första tredjedelen av boken, den andra i serien Yorkshirekvartetten. Jag behöver inte veta hur det går, och det är ganska ovanligt när det gäller spänningslitteratur. Men jag står inte ut med berättelsen. Det finns inte en sympatisk person, det är rasism, könsförtryck och polisövervåld hela tiden. Kanske var det så 1977 i Yorkshire, och författaren gjort ett utomordentligt gott arbete med att beskriva den solkiga verkligheten under den period när The Yorkshire Ripper mördade prostituerade.

Jag vill alltså inte säga att detta är en dålig bok, bara att jag inte kan uppamma minsta intresse för hur det berättas. Det är väldigt kortfattat och mängder med dialog. Ingen av de två huvudpersonerna, den lyckligt (?) gifte polisen som mest oroar sig för att den prostituerade han (också?) älskar skall mördas, och den avdankade journalisten skulle jag vilja bli närmare bekant med.

Jag vet att den första delen i kvartetten, 1974, fått en del goda recensioner, och säkerligen kommer det en del goda nu också, men jag vill inte läsa mer. Även mina medrecensenter i Dast, Jean Bolinder och Per Magnusson, hade invändningar mot 1974.

Men jag slutar här.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Torbjörn Lagmark
Hoi Förlag 2013
ISBN 978-91-86775-48-3, 551 sid

Jag kan gå med på förlagets beskrivning att detta är Sveriges första kockroman eftersom ingen författare jag känner till tidigare gått ut med att vara kock. Men Lagmark är inte först med att beskriva mat i deckare och thrillers. Tänk Rex Stout som lät sin väldige detektiv Nero Wolfe äta och tänka sig igenom ett otal kulinariska deckare. I Sverige har vi matglada författare som Stieg och Ulla Trenter samt Jan Mårtenson som med vällustiga beskrivningar får snålvattnet att dyka fram hos en hungrig läsare. Inte ens i texten insmugna recept är helt nytt. Det läste jag senast i en novellsamling av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm.

Torbjörn Lagmark har tidigare gett ut böcker om mat och hur sådan bör tillagas, men som thrillerförfattare är han debutant. Det är en fartfylld historia han har skrivit om – enligt förlagsreklamen ”en kocks otroliga äventyr”. Håller med, otroliga äro i sanning dessa äventyr.

Alltsammans börjar på Mallorca där kockfamiljen Hugo och Paula Larsson hamnar mitt i en mordscen under lunchen och i detta tumult råkar Hugo få med sig en bägare av okänt ursprung. Aha, tänker ni och ser genast Dan Brown framför er viftande med den heliga Graal. Jodå, fast här är det en riktig bägare och inte Maria Magdalena och kärlet måste ha stor betydelse för någon eftersom han genast börjar bli jagad av busar som vill ha den tillbaka.

Där någonstans borde författaren ha stannat upp och tänk efter hur man gör en kriminalhistoria av alltsammans. I stället drämmer han i med storsläggan och plockar ur rockärmen fram gamla nazistsymboler, ett dussin mördade professorer i Köpenhamn, ytterligare en sådan akademiker som självmördar sig i Helsingborg, och ett par lik i en sommarstuga. Som om inte det skulle räcka hamnar en kraschande rymdfärja i historien och allt utmynnar i en händelserik jakt genom ett stort antal europeiska länder. Och överallt dräller det av matlagningskunnigt folk.

Man hinner knappt dra efter andan, än mindre svälja.

KARL HJELM

Av John Grisham
The Litigators 2011
Översatt av Kjell Waltman
Inläst av Peter Andersson
Bonnier Audio 2012
ISBN 978-91-7-433185-1, 12 CD (14 tim 9 min)

Ibland har man anledning att känna sig imponerad av John Grishams historier. Efter ett par svackor har han nu kommit tillbaka med en berättelse som innehåller både humor, empati och social medvetenhet på flera plan.

Allt börjar med att Harvardutbildade advokaten David Zinc flyr från den stora advokatbyråns förnedrande grottekvarn, super sig full på en kvarterskrog och hamnar utbränd hos den lilla advokatbyrån Finley & Figg – boutiqebyrå kallar ägaren sin firma som inte är så lite på dekis. De försöker överleva på att jaga skadeståndsmål och skilsmässor. Oscar Finley har problem med sin fru och Wally Figg med alkoholen, som han dock lyckats hålla sig ifrån i drygt ett år. Men Wally har visioner och när han får höra talas om att kolesterolläkemedlet Krayoxx kan orsaka hjärtfel och död ser han sin chans. Byrån går ihop med andra advokater som är kända för masstämningar och hoppet stiger om stora inkomster. Problemet är bara att företaget Varrick Labs, som tillverkar läkemedlet, har gott om pengar och gott om skickliga jurister.

Naturligtvis är varningsflaggorna många och de viftar för full storm. Processen drar igång och det går inte så bra. Oscar Finley stupar på sin post i rättssalen och hamnar på sjukhus, Wally Figg får återfall i spritmissbruket och David Zinc är den ende återstående i trion och han känner sin förödmjukad när han ska driva ärendet.

Men han är samtidigt en driftig herre som på hederligt vis vill hitta egna mål att driva. Han har tilltro till lagens bokstav men gläds inte åt hur den manipuleras. Naturligtvis slutar allt i ljus eftersom detta är en berättelse om hur den amerikanska drömmen kan gestalta sig om man bara arbetar hårt och ärligt.

Jag gillar den här historien eftersom den är moralistisk utan alltför synliga pekpinnar, väl skriven och väl översatt (tycker jag mig fatta, trots bristande juridiska kunskaper) och inte minst trevligt inläst av Peter Andersson (bilden ovan tv).

KJELL E. GENBERG

John Grisham. Foto Bob Krasner

Av Viveca Sten
Forum 2013
ISBN 9789137140384, inb, 378 sidor

Viveca Sten fortsätter sin författarutveckling. Hon blir lite bättre för varje bok. Nu kommer hon med sin sjätte roman om polisen Thomas Andreasson och juristen Nora Linde. Som vanligt delas boken skickligt mellan kriminalgåta och relationsberättelse.

En kvinna hittas död i Sandhamn mitt i julhelgen. Det är kallt och man tror först att hon frusit ihjäl. Men inte, det är naturligtvis ett mord som Thomas får hand om. Det kvinnliga mordoffret var grävande journalist och hon har flera gånger blivit hotad av högerextremistiska krafter. Dessutom låg hon i vårdnadstvist med sin f d man om dottern. En dotter som har flera problem, dels med sina föräldrar och dels med ätstörningar.

Nora Linde blir denna gång inte så indragen i mordutredningen som hon blivit i tidigare böcker. Hon får ett moraliskt problem på sitt jobb. Ska hon säga vad hon tycker även om det sannolikt gör henne arbetslös. Samtidigt blir hon uppvaktad av sin ex-man. Livet blir plötsligt komplicerat för Nora.

Viveca Sten har blivit avsevärt bättre på att teckna sina karaktärer, bättre på att gestalta. Ibland gapar hon dock över lite för mycket. Det känns som om hon vill ha med en ingrediens till, att hon inte riktigt litar på sin historia.

Hon håller definitivt på att avfolka Sandhamn även om mordoffren inte alltid är permanentboende där. Jag tror att det nog blir dags för henne att välja andra miljöer så småningom, och kanske också lite nya karaktärer. Det är inte lätt att utveckla sådana här bokserier. Det finns en risk att det bli mer och mer relationer och tunnare och tunnare kriminalhistorier.

NISSE SCHERMAN

Viveca Sten. Foto Anna-Lena Ahlström

Av Sofie Sarenbrant
Damm förlag 2013
ISBN 9789175370125, inb, 339 sidor

Detta är Sofie Sarenbrants fjärde deckare och hon har precis som i förra boken Vila i frid förlagt handlingen till Stockholm. Närmare bestämt Stockholms innerstad. Hela boken tilldrar sig under ett Stockholm Maraton. Det är naturligtvis en idealisk skådeplats för mord, panik och utredningsproblem för polisen. Visserligen förlades filmatiseringen av Sjöwall & Wahlöös Terroristerna till detta evenemang, men där var det inte så centralt och avgörande för handlingen som i denna bok.

Hon skriver i presens vilket ökar närvarokänslan och får de fyra timmarna som är bokens spelrum att kännas spännande i varje sekund. Visserligen gör hon några återblickar för att vi ska få det historiska perspektivet på händelserna i loppet, men i det stora hela får vi följa löparna från start till mål. Inte elitlöparna och inte heller de allra långsammaste. Fyratimmarslöparna är ändå hyfsat goda motionärer.

Två mord begås under loppet, på två personer som till en början inte verkar ha tydliga kopplingar. Polisen och arrangörerna förstår först inte att det lurar en mördare i staden. När de väl får fart på utredningen är det bråttom. Vem kan tänkas bli nästa offer? Skall man försöka med det omöjliga – att bryta loppet? Emma Sköld, Sarenbrants kriminalpolis är ledig. Hon är ute för att heja på sin syster Josefin som springer loppet. Hon blir omgående indragen i utredningen eftersom hon är snabbt framme vid den ena brottsplatsen. Kanske är det till och med så att hennes syster är hotad?

Författaren har använt det väder som faktiskt rådde vid Stockholm Maraton när hon gjorde sin research 2012. Ösregn, stark vind och c:a 5 graders temperatur. Det gör ju inte spänningen mindre.

Samtidigt som detta är en kriminalroman är det också ett relationsdrama. Flera personers känsloproblem har avgörande betydelse för intrigen. Det uppdagas under de historiska återblickarna, men också under loppet. Det är tydligt att författaren sätter fokus på just detta.

Personligen hade jag önskat mig mer dramatik kring själva loppet, mer panik, mer skräck, en mördare är lös på Stockholm Maraton! De relationsbeskrivande delarna i boken blir ibland störande när allt man vill är att få mer dramatik under löparnas färd mot målet på Stadion.

NISSE SCHERMAN

Sofie Sarenbrant. Foto Lars Trangius

Av Val McDermid
The Vanishing Point 2012
Översättning Lena Karlin
Alfabeta 2013
ISBN 978-91-501-1526-0, inb, 416 sid

De senaste åren har jag läst flera spänningsböcker som börjar på likartade sätt: ett barn försvinner. Och sedan blir det allt värre.

Här i denna thriller, som int ingår i någon av McDermids serier, är det en engelsk dam, blivande adoptivförälder till en femårig gosse, som på Chicagos flygplats tas åt sidan för säkerhetskontroll. Hon är van, hon har skadat benet och skruvarna ger alltid utslag. Gossen väntar och vaktar deras grejer när hon ser hur en man, klädd som en säkerhetsvakt talar med pojken och för bort honom, helt lugnt. När hon börjar ropa på hjälp och springer efter stoppas hon av säkerhetsvakter när hon lämnar visiteringsbåset.

Hon bedövas med elpistol och först senare, alltför sent, kommer en FBI-agent som fattar vad som hänt. Men då har mannen och pojken redan lämnat flygplatsen.

Det är inledningen. Sedan är nästan hela boken kvinnans vittnesmål, hela bakgrunden till vem hon är och vem pojken är. Kvinnan är professionell spökskrivare, och har skrivit en dokusåpas bok till sitt barn när hon får veta att hon är gravid. Och gossen är alltså barnet.

En oväntad vänskap utvecklas mellan kändisen och spökskrivaren, mer än bara den professionella kontakten. Pojkens far är knarkande dj. Han dör i en överdos, lite senare dör mamman i cancer. Hon har blivit rik, men spökskrivaren får inte ärva men får ansvaret för barnet.

Så vad är motivet bakom bortförandet av pojken? Han har faktiskt själv inte någon förmögenhet, släktingarna är inte intresserade. Men kan det vara den fd pojkvännen till spökskrivaren, en man med kontrollbehov? Det mesta pekar i den vägen.

Större delen av boken är som en memoar och biografi över en oväntad vänskap. Inte vanlig thrillermetod, det lunkar på för att illustrera hur obegripligt det skedda är. Visst finns här dramatik, men på en personlig nivå.

Det är ändå spännande. Så som upplägget är måste det ju sluta lyckligt med att pojken hittas välbehållen. Eller?

Så här måste jag sluta, för upplösningarna, i flera steg, ska absolut inte avslöjas. Ge inte upp i mitten när ni undrar vart thrillerdelen tagit vägen.

LEIF-RUNE STRANDELL

Val McDermid. Foto Mimsi Moller

Red Catharina Söderbergh och Malin Grände
De litterära sällskapens samarbetsnämnd

Drygt hälften av tidningen ägnas åt Birger Sjöberg. Eva Haettner Aurelius och Johan Svedjedal tecknar hans biografi. Sören Sommelius skriver personligt om hans liv i Helsingborg. Björn Hellberg får berätta om sin Sjöberg och och uppmanar oss att läsa och läsa om Kvartetten som sprängdes. Flertalet bidrag är korta, ryms på en sida, men alla hjälper till att skapa en helhetsbild av författaren.

Och han är inte bortglömd! För ett par  veckor sedan hade jag nöjet att träffa en av mina gamla realskoleklasser. En flicka kom fram och påminde mig om att jag spelade Ingvar Wixells Sjöberg-skiva för dem. Hon upptäckte honom då och läser honom än idag!

Numret innehåller också tips om författarhem från Övralid till Strand, presenterar nya litterära sällskap och berättar om Maria kyrkogårds författare, Stagnelius och Taube t.ex.

Ett fullmatat nummer!

BENGT HEURLIN

Av L Marie Adeline
Secret 2013
Översättning Hanna Svensson
Albert Bonniers 2013
ISBN 978-91-0-013522-5, inb, 265 sid

Jag måste be o ursäkt för den här recensionen. Jag är nämligen fel målgrupp beroende på ålder och, främst, kön. Sedan De 50 nyanserna öppnade portarna för erotisk litteratur för kvinnor, företrädesvis under övre medelåldern, har förlagen skyndat sig att skaffa fler inom genren. Den här boken, skriven av en pseudonym , en framgångrik kanadensisk tv-producent (enligt omslagstexten), kom ut i år och är alltså redan översatt.

Erotisk (och pornografisk) litteratur har gamla anor, men har sällan accepterats inom finlitteraturen. Så finns romaner med erotiska inslag, men där sex inte är huvudsaken. Lady Chatterleys älskare handlade verkligen inte bara om sex.

Men den här boken har budskapet att alla lite äldre kvinnor, över 30, behöver förstärka sin självkänsla med bra sex. Och det är hela historien, om hur Cassie, änka efter en man som varit hennes enda sexuella erfarenhet och som levt utan sex i fyra år, kommer i kontakt med det hemliga sällskapet Secret (med stora finansiella resurser) vars ideella uppgift är att förlösa sådana som henne till ett fullödigt sexliv där hon kan leva ut alla sina fantasier.

Och fantasier är det hela tiden.

Denna grupp av kvinnor som hjälper medsystrarna till ett fullödigt (sex)liv har hjälp av män. Som man blir jag lätt stött över hur män skildras. Och särskilt upphetsande är det inte för det är alltför långt från verkligheten. Fantasier alltså.

Inte mycket annat.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av ANDERS N. NILSSON

För de flesta är Stora popboken lika med Hans Olofssons och Sten Hallbergs omfattande svenska diskografi och artistbiografi, som kom ut 1995, snabbt såldes slut, och idag är mycket eftersökt. Den boken har dock lånat sitt namn från en betydligt tunnare (111 sidor) och äldre volym, sammanställd av Rolf ”Carvan” Carvenius och tryckt på det egna Svenska Popförlaget redan 1966.

Även om den äldre bokens omslag utlovar ”729 toppartister i ord och bild” behandlar den på sina 106 sidor egentligen inte fler än 173 grupper inklusive ett mindre antal enskilda artister. Baseras räkningen på antalet individer, får jag det dock till 740. Bokens undertitel ”En översikt av svensk nöjesindustri under 1960-talets mitt” är därmed tilltagen något i överkant. Den mer fullständiga sammanställning som enligt förordet planeras utkomma senare, kom såvitt jag vet aldrig att förverkligas.  Redaktören finns för övrigt själv med på bild då han vid den aktuella tiden blåste saxofon och klarinett i, och även var kapellmästare för, showbandet Burksmen.

Enligt Rolf Carvenius (e-post 2010, bilden tv) gavs Stora popboken ut i samband med att han var med och arrangerade en mässa i Ostermans Marmorhallar vid Stureplan i Stockholm i slutet av 1966. Mässan kallades ”Pop Sport Mode av idag” och hade popen som övergripande tema. Genom en förfrågan ställd till olika artistagenturer, -förmedlingar och skivbolag kom Carvenius i kontakt med en mängd grupper och enskilda artister.

Han skickade till dessa ut ett erbjudande om att vara med i boken, och för detta krävdes att de besvarade ett frågeformulär, bifogade ett foto på sig själva, samt betalade in 25 kronor. De insända svaren i frågeformuläret redigerades och utökades av Carvenius i samarbete med Bertil Bertilsson. Boken, som trycktes i 1000 exemplar, såldes enligt det på omslaget tryckta priset för 11:55 kr och intäkterna från försäljningen kom enligt Carvenius att ganska precis betala tryckkostnaden.

Boken riktar sig enligt förordet till såväl arrangörer som publik, och för varje artist/grupp ges en text innehållande basfakta och kontaktinformation, som regel kompletterad med ett foto. Basfakta talar om hemorten, en kortare historik, vilken typ av musik man framför, vilken typ av ställen man brukar spela på, samt medlemmarnas namn, ålder och instrument.

Viktig dokumentation
Genom de i boken infogade mer kåserande texterna och artistpresentationernas ibland lite skämtsamma stil ger boken ett lättsamt intryck. Den förmedlar därmed lite av den poppiga, till synes lätta och ytliga 60-talsstilen och kan med rätta ses som ett tidsdokument. Detta till skillnad från Olofssons och Hallbergs bok från 1995, vilken med nödvändighet förhåller sig mer retrospektivt till den tidsperiod man valt att behandla (1954–1969).

Carvenius bok kan ses som en viktig dokumentation av en central period i svensk populärmusiks utveckling, vilken av Per-Erik Brolinson och Holger Larsen (1994, s. 203) beskrivits med följande ord: ”Det samlade intrycket av epoken 1963–68 inom svensk populärmusik är att den rymmer den mest expansiva och dynamiska fasen i ungdomskulturens historia även i vårt land.”

Tidsmässigt tangerar Stora popboken även in den brytpunkt i svensk dansmusiks utveckling som innebar att elektrifierade gitarrer kom att ersätta den tidigare dominerande storbandsinspirerade sättningen med mycket blåsinstrument (Ibid., s. 247). Enligt Tor Larsson & Gunnar Svensson (1992, s. 99) skedde under 60-talet ett påtagligt genremässigt trendbrott ”då musik i schlager- och jazztraditionen konkurrerades ut av fonogramlanserad ’kilowattmusik’ i rock- och poptraditionen.” Elgitarrerna gjorde även att dragspelet som bärande instrument i dansmusiken snabbt marginaliserades. Dessa skiften i gruppernas instrumentering tog sin utgångspunkt i den s k ståltrådspopen, med utpräglat metalliskt gitarrsound (Brolinson & Larsen 1984, Malmström 1996, s. 200 f.).

En av de stora förebilderna var här det brittiska bandet The Shadows med Cliff Richard som vokalist. I likhet med detta band blev det nu legio med manliga vokalister, vilka kom att ersätta de tidigare vanliga refrängsångerskorna. I och med popens genomslag i Sverige 1963–64 förflyttades de utländska musikinfluensernas tyngdpunkt från USA till Storbritannien (Horgby 2007, s. 273 f.).

Tomas Ekman (2009) har sammanfattat den svenska ungdomens 60-tal, och en av hans slutsatser är att ”Popmusiken skapade sextiotalet” (s. 141). Popmusiken utgjorde alltså en mycket viktig del av ungdomskulturen, och enligt Dan Malmström (1996, s. 213) var det nu ”första gången en ungdomskultur verkligen blev uppmärksammad och omtalad som nånting att räkna med, vilket kan ha berott på att ungdomarna utgjorde en större grupp i samhället och att de dessutom hade mer ekonomisk makt än någonsin tidigare.”

Det svenska 60-talet bildar dock ingen enhetlig period, och t ex Leif Nylén (1998, s. 16) urskiljer följande tre olika skeden: ”den estetiska avantgardismen i början av decenniet, ungdomskulturens rebelliska expansion i mitten, den politiska radikaliseringen mot slutet.” Carvenius bok kan ses som ett dokument över den mellersta av dessa tre skeden. Björn Håkansson (1997) har etablerat en gräns kring 1966 där decenniets litteratur övergår från att vara ”barnsligt och lekfullt” till att bli ”strängt och allvarligt”.

Även om Stora popboken gavs ut mitt på gränsen, måste den ses till tillhörande den tidigare delen av 60-talet då litteraturens svängningar blev märkbara före populärmusikens. Nylén (1998, s. 21) anger träffande ”ung” och ”ny” som två av 60-talets honnörsord, och kopplar även dessa till ett mer ytligt förhållningssätt till omvärlden. I detta ligger mycket av popens attityd, som så tydligt kan avläsas direkt från Stora popbokens sidor.

Bokens urval
Av bokens totalt 173 behandlade artister är hela 25 enskilda vokalartister, varav åtta kvinnor och 17 män (inklusive en pianist). Gruppen utgör en spretig blandning av typiska schlagerartister, som t ex Siw Malmkvist och Per Myrberg, trubadurer, som t ex Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, och andra typer av artister. Flertalet av de i boken behandlade grupperna har fyra (50 st), fem (71 st) eller sex medlemmar (18 st). När text och bild ej sammanfaller har jag använt det högsta värdet. För att få ett enhetligare material att analysera har jag i mina analyser av genrer och instrumentering exkluderat de enskilda artisterna, samt även de som främst kan betraktas som showband, som t ex Gals and Pals och Oktetten Läderläpparne. Efter denna rensning kvarstår 140 grupper, varav för 17 ej ges någon uppgift om vilken typ av musik de spelar.

Geografisk fördelning
Geografiskt fördelar sig de i boken behandlade 173 artisterna så att 46 kommer från Götaland, 100 från Svealand, 24 från Norrland, och tre är bosatta utomlands. När det gäller storstadsregionerna så är det en stor övervikt för Stockholmsområdet, representerat av 76 artister, medan Göteborg och Malmö endast har med 12 respektive 2 grupper i boken. Även om artisterna är spridda över hela landet, föreligger därmed ändå en kraftig fokusering på Stor-Stockholm. Enligt Lars Berggrens (2009, s. 53) uppskattning fanns det i Malmö 1967 kring 400 popgrupper, varav då Stora popboken tar upp futtiga en halv procent. En liknande Stockholmscentrering har noterats även i tidningen Bildjournalens val av artister att behandla (Horgby 2007, s. 252).

Könsfördelning
Som noterats av bl a Lars Lilliestam (1998, s. 86) var ”Popbandens värld en utpräglat manlig värld, ännu mera så på 60-talet än idag.” Lite statistik från Stora popboken ger ett starkt kvantitativt stöd åt detta påstående. Av de 740 i boken listade artisterna är 33 kvinnor, vilket är mindre än 5 procent. Flertalet omnämnda kvinnliga artister är vokalister och endast sju av dem är instrumentalister. Fyra av dessa återfinns i gruppen Nursery Rhymes tillsammans med sångerskan Marie Selander, och gruppen presenteras i boken (s. 64) som ”Landets bästa popband (i damklassen)” och vidare omnämns som ”de fem flickorna”. Inga av de manliga banden omnämns i boken som ”pojkar”, men benämningen ”flickor” används även för de båda kvinnliga sånggrupperna The Kays och The Pearlettes.

Utifrån exemplet Plommons, tillsammans med Nursery Rhymes ett av de mest kända kvinnliga popbanden på 60-talet, menar Horgby (2007, s. 281 f.) att i media ”Med hjälp av sådana karakteristika förankrades kvinnliga artister i en traditionell genus ordning med hjälp av begrepp som framhävde traditionell kvinnlighet.” Lilliestam noterade även att ”Blandade band med både män och kvinnor var sällsynta” och vid sidan av vokalgruppen Gals and Pals är de enda grupperna innehållande musiker av båda könen The Guides, Meritones och Combo d’Anita.

I ångermanländska The Guides spelade Jeanette Berglund orgel tillsammans med fyra pojkar på trummor och gitarrer. Meritones beskrivs som ”landets bästa orgelgrupp” med ”pop-jazz-stil” och innehåller vid sidan av Merith Hemmingsson på orgel och sång tre manliga musiker. Combo d’Anita från Jakobsberg saknar tyvärr bild i boken, men beskrivs som en ”dansorkester” under ledning av Anita Larsson på orgel med en kvinnlig vokalist och två manliga musiker. Orgel var tydligen ett av de få instrument som trakterades av kvinnor, och Nursery Rhymes framstår därmed som unika för sin tid genom att ha kvinnliga musiker på såväl trummor som gitarrer. Den manliga dominansen inom svensk popmusik har förklarats som en kombination av att branschens alla viktiga poster innehades av män samtidigt som veckopressen huvudsakligen riktade sig mot den kvinnliga publiken (Malmström 1996, s. 223 f.).

Instrumentering
I den enkät som användes för att samla in material till boken efterfrågades bandmedlemmarnas namn och vilka instrument var och en spelade. Av de 140 utvalda banden är det endast The Shamrocks som saknar uppgifter om instrumentering. Sångare anges endast för 73 procent av banden, men det förefaller rimligt att anta att sång ändå förekom hos alla band, då inga grupper uttryckligen anger sig vara instrumentalband. För en del band tycks en del instrument ha utelämnats i texten, t ex för The Telstars där Gösta Nilsson och Rolf Bäckman nämns som kapellmästare utan att det anges att de spelar trumpet respektive saxofon (s. 92). Jag har dock undvikit att försöka rätta fel av detta slag. Följande typer av instrument anges i boken trakteras av de presenterade banden, och jag anger även synonyma namn och vilka sorters instrument som grupperats. Instrumenten har ordnats fallande efter andelen band som uppger sig använda dem.

Basgitarr, el-bas, bas (97%)
Trummor (96%)
Kompgitarr, 12-strängad gitarr, el-gitarr, gitarr (1), guitar, rhytmgitarr (91%)
Sologitarr, 1:a gitarr, gitarr (2), Hawaigitarr (69%)
Klaviatur, cordovox, elorgel, hammond, orgel, piano, pianotrone (46%)
Saxofon, altsaxofon, sax, tenorsax, tenorsaxofon (24%)
Munspel (12%)
Dragspel (9%)
Trumpet (9%)
Klarinett (7%)
Flöjt (4%)
Banjo (2%)
Trombon, trombone, ventilbasun (2%)
Kontrabas (1%)
Oboe (1%)
Vibrafon (1%)

Lansering
Nästan vart fjärde band anger att de deltagit i musiktävlingar av olika slag. Då nästan alla anger att de uppnått framskjutna placeringar i tävlingarna förefaller det troligt att fler av banden varit med utan att uppge detta då resultatet ej varit tillfredställande. De tävlingar som namnges varierar från att vara rikstäckande, som t ex Sveriges Radios twistbandstävling, till att ha varit begränsade till enskilda nöjesställen, som t ex Nalens och Jump In’s tävlingar för pop- och twistband. Medan nämnda tävlingar omfattat popband, har andra, som t ex Musikerförbundets dansorkestertävling, haft en annan inriktning. Några band, som t ex The Flatters, uppger att de deltagit i tävlingar av båda slagen. Flera band uppger att tävlingsframgångarna haft stor betydelse för lanseringen, i vissa genom att de resulterat i radio- och TV-framträdanden.

Genrebestämningar
Som en del av Carvenius frågeformulär ombads grupperna och artisterna att själva beskriva vilken typ av musik de sjöng eller spelade. Vid min genomgång av boken har jag påträffat följande genrebestämningar, till vilka jag även bifogat i boken använda varianter och specificeringar:

beat (-musik): hårdsvängande
blues (-improvisation)
budskapslåtar (= protestsånger)
calypso
country & western
dans (-band, -musik, -orkester): all slags, allround, blandad, gammal, gammeldans, god, med popinslag, med svenska sångnummer, modern, popbetonad, poppig, populär, schlagerbetonad, Sven-Ingvar-stil
folk (-music, -musik, -sångare): amerikansk, svensk
hootenanny (-sång)
håll-i-gång (-band)
jazz (-pop): tradjazz
musical
musik: all slags
pop (-artist, -band, -entertainer, -flickor, -idéerna, -låtar, -musik, -parodi, -program): all slags, blandad, genuin, hårdsvängande, i damklassen, jazzinspirerad, Kinks-stil, Liverpool-pop, modern, Shadows gitarrstil, svenskpop, välljudande, värmlandspop
revy
rhytm & blues (= R & B)
rock’n roll
schlager (-musik, -s)
show (-band, -musik)
trubadur: helsvensk
twist (-band)
underhållningsmusik: all slags, lättare
visor (-sångare)

Av de 123 grupper som angett vilket typ av musik de framför har hela 95 st angett pop och 59 st dansmusik som del av deras repertoar. Endast 23 grupper anger specifikt att de spelar rhytm & blues. Ser man till repertoarens bredd dominerar svar som omfattar två olika typer av musik, vilket angetts av 60 st grupper, varav hela 48 st angett kombinationen dans- och popmusik. Nästan lika många, eller 53 st grupper har uppgett att de spelar endast en typ av musik, medan nio st grupper uppger en repertoar med tre olika typer av musik.

Bredaste repertoaren har gruppen Seagulls från Trollhättan, som spänner över ”Rhytm and Blues, Country and Western, Calypso, blues, Bob Dylan och Donovaninspirerade låtar samt dansmusik.” Detta trots att de ser ut som ett typiskt popband. Twistmusiken hade tappat redan 1963, men radion envisades med att ordna ”twist- och popbandstävling” både 1964 och 1965, vilket kan ha bidragit till att några band hållit fast vid den beteckningen.

Beteckningen ”håll-i-gång” avser troligen en mer dynamisk scenshow med en större rörlighet hos musikerna än vad som vanligen var fallet. Detta gäller t ex engelsmännen i The Deejays, om vilka sägs att ”De gjorde vad som föll sig in på scenen” (s. 23).

Alla spelade pop
Vissa drag kan användas för att placera in de avbildade grupperna på en skala mellan det typiska popbandet och den typiska dansorkestern. Högre medelålder i kombination med enhetlig, lite stramare klädsel och kortare hår kännetecknar många av de mer utpräglade dansorkestrarna, som t ex Beatmakers, Bengt Öslöfs orkester och Stieg Ericson Pop Stars. Närvaron av blåsinstrument, främst saxofon, är en annan markör i samma riktning. Men repertoaren beskrivs som bred även för grupper med denna kombination av egenskaper, som text Cool Candys ”dans- och pop” eller Sten & Stanley som anges spela ”god pop-dansmusik”. De grupper som innehåller en kvinnlig vokalist tycks ofta vara mer utpräglade dansorkestrar, som t ex Weine Renlidens Orkester eller Sandstones med Sandie. Hur en storbandsinspirerad dansorkester kom att möta popvågen illustreras väl av följande text från orkesterledaren Yngve Forsell i Skellefteå, påträffad på baksidan av ett orkestervykort i DAUM:s arkiv:

“Som Ni alla känner till så har, under början av 60-talet, en förödande nedläggning av storband skett. Orsaken till denna i och för sig tråkiga utveckling har varit musikstilen. Popmusiken var till en början så enkelt upplagd att möjligheter till klanger och variationer ej kunde hittas i harmoniseringen. En glädjande tendens i popmusikens utveckling är att man nu insett klangernas och variationernas möjligheter, vilket också gjort att popmusiken i dag är av skyhögt högre klass än för bara ett par år sedan. Yngve Forssells orkester i Skellefteå är ett av de få band som redan från början har valt att följa utvecklingen för att tillfredsställa sin trogna publiks smak. Man har gjort detta utan att ändra sättningen nämnvärt i orkestern. Vad säger Ni själv om samtliga orkestrar i Sverige hade samma sättning? Vi har förutom den traditionella sättningen av tenor, el-gitarr, orgel, el-bas och trummor även trumpet och en tenor till, när sedan saxarna har flöjter som biinstrument måste resultatet bli variationsrikt och levande.

Det typiska pobandet å andra sidan består av yngre, ofta långhåriga och mindre formellt klädda medlemmar med den typiska instrumenteringen trummor och elektrisk bas-, komp- och sologitarr. Bra exempel återfinns i The Dealwalkers, The Stainers och The Sunlighters. Men även grupper med denna sammansättning, som t ex The Dawn, kan säga sig ha en bred repertoar, i detta fall ”pop, R&B- och dansband”.

Genom att bandens egna genrebestämningar ofta är ganska breda är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, att placera in dem i några klara kategorier som popband eller dansband. Detta stämmer väl överens med andras iakttagelser, och t ex säger Olofsson & Hallberg (1995, s. 11) att ”skillnaden mellan pop och svensktopp var mycket mindre under sextiotalet än vad det är mellan dagens pop och svensktopp (dansbandsmusik).”

Den engelska popgruppen The Beatles framgångar hade stor betydelse för den svenska popmusikens utveckling, och det har noterats att typiska dansband som Trio me Bumba turnerade tillsammans med The Beatles (Eriksson & Bogren 2008, s. 36), medan Streaplers fick agera förband till engelsmännen på Johanneshov 1964 (Ibid., s. 52). Enligt Lars Gurell (2001, s. 245) var det t o m så att The Beatles var förband till Trio me Bumba, och inte tvärtom. För dansbanden var The Beatles ett lyft, medan rockkungarna och jazzen fick det svårt att hänga med.

För dansbanden var alltså 60-talet en expansiv tid med ett mycket öppet musikklimat, ingen gjorde skillnad på pop- och dansband. Ett belysande exempel är göteborgsbaserade Flamingokvintettens samtidiga närvaro på tio i topp och svensktoppen med låten ”Happy Birthday Sweet Sixteen” i en engelsk respektive en svensk version 1968 (Engström & Svensson 2003, s. 124 f.). Det var framför allt ungdomsgårdar plus radion som skapade en scen för orkestrarna, eller som Eriksson & Bogren (2008, s. 51) säger: ”Lägger man ihop skol- och ungdomsspelningar – på såväl ungdomsgårdar som i parker och bygdegårdar – så har man grunden till i princip all dansbandsmusik som utvecklades på 60-talet.” När sedan någon gång under 1967 luften började gå ur det svenska popundret, vilket hävdas av bl a Ekman (2009, s. 56), fick horder av svenska popmusiker sadla om till dansbandsmusik för att fortsätta kunna spela. Det som så småningom skulle bli dansband föddes ur popmusiken och Carvenius dokumentation visar tydligt avsaknaden av klara gränsdragningar vid 1960-talets mitt.

Källor
Tryckta källor

• Berggren, Lars, ” ’Popgrupper växer upp som svampar i jorden …’  Reflektioner kring en ungdomsrörelse i sextiotalets Malmö”, s. 44-64, i: Lars Berggren, Mats Greiff & Björn Horgby (red.), Populärmusik, uppror och samhälle (Malmö, 2009)
• Brolinson, Per-Erik & Holger Larsen, När rocken slog i Sverige. Svensk rockhistoria 1955-1965 (Stockholm, 1984)
• Brolinson, Per-Erik & Holger Larsen, ”Populärmusiken”, s. 163-277, i: Leif Jonsson & Hans Åstrand (red.), Musiken i Sverige. Konstmusik, folkmusik, populärmusik 1920-1990 (Stockholm, 1994)
• Carvenius, Rolf, Stora popboken. 729 toppartister i ord och bild. En översikt av svensk nöjesindustri under 1960-talets mitt (Stockholm, 1966)
• Ekman, Tomas, Ung på 60-talet (Stockholm, 2009)
• Engström, Thomas & Christer Svensson, Stora dansbandsboken 1963-2003. Ett stycke svensk dansbandshistoria (Kode, 2003)
• Eriksson, Leif & Martin Bogren, Livets band. Den svenska dansbandskulturens historia (Stockholm, 2008)
• Gurell, Lars, ”Dansbanden”, s. 244-246, i: Håkan Elmquist (red.), Det svenska musikundret. Från Winter till vård tid (Stockholm, 2001)
• Horgby, Björn, Rock och uppror. Amerikansk, brittisk och svensk rockkultur 1955-1969 (Stockholm, 2007)
• Håkansson, Björn, ”60-talets två ansiken”, s. 9-18, i: Goy Persson (red.), 60-talets två ansiken (Nässjö, 1997)
• Larsson, Tor & Gustav Svensson, Twilight Time. Studier i svenskt dansmusikliv (Uppsala, 1992)
• Lilliestam, Lars, Svensk rock. Musik, lyrik, historik (Göteborg, 1998)
• Malmström, Dan, Härligt, härligt men farligt, farligt. Populärmusik i Sverige under 1900-talet (Stockholm, 1996)
• Nylén, Leif, Den öppna konsten. Happenings, instrumental teater, konkret poesi and andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet (Stockholm, 1998)
• Olofsson, Hans & Sten Hallberg, Stora popboken. Svensk rock & pop 1954-1969 (Stockholm, 1995)

E-post

Carvenius, Rolf, Re: Stora Popboken 1966, 13 september 2010

Av GUSTAV KÄLLSTRAND

Trilogin Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan utkom på svenska 2010–2012. I den första delen, Släktet, sprider sig ett vampyrvirus över USA och världen, och de två följande delarna, Förgörelsen och Evig natt, handlar om hur några få överlevare försöker bekämpa de allt mäktigare vampyrerna.

Medan Chuch Hogan (bilden tv) är författare så är del Toro (nedan tv) mer känd som regissör. Hans filmer rör sig i gränslandet mellan skräck och fantasy, som i den mörka sagan Pans labyrint. Det finns flera paralleller mellan den och handlingen i Släktet-trilogin. Båda handlar om myternas kraft, om kärlek som kan skada och om vad som händer när de mäktiga väljer att inte ta ansvar för dem de har makt över.

Släktet startar suggestivt med att ett flygplan som just landat i New York blir stående på landningsbanan, nedsläckt och tyst. När räddningspersonal tar sig in i planet upptäcker de att alla utom tre passagerarare är döda, inklusive piloterna. Ingen nödsignal har hörts från planet – vad kan ha dödat alla så snabbt. Man misstänker en smitta och kallar in Ephraim Goodweather från Smittskyddsinstitutet, som genast sätter de tre överlevarna i karantän.

Det visar sig snart att de mycket riktigt drabbats av ett virus, ty det är så vampyrismen beskrivs. Ett bättre ord kanske hade varit en parasit, eftersom vampyrsmittan sprids via en slags maskar i blodet, som förvandlar bäraren både fysiskt och psykiskt. Fysiskt genom att omvandla människor till hår- och könlösa vampyrer och psykiskt genom att utplåna individualiteten. Vampyrerna delar ett slags kollektivt medvetande med den urspungsvampyr de härstammar från – de bildar ett släkte. Det finns sju urvampyrer – den som kommit till New York ombord på flygplanet kallas Mästaren och är den yngste av dem.
Olika mytologier
Del Toro och Hogan använder en blandning av olika mytologier för att förklara vampyrerna, från bibliska till moderna. Till exempel har Mästaren färdats till Amerika i lastutrymmet på flygplanet liggande i en kista med jord, vilket är hämtat från Bram Stokers Dracula (1897) där Dracula kommer till London på samma sätt.

Kopplingen till Stokers Dracula är en nyckel till tolkningen eftersom den direkt talar om för läsaren att berättelsen är självreflexiv. Släktet inte bara använder myter – serien handlar också om myterna. En bekräftelse på denna läsning kommer i början av Förgörelsen där det förs ett resonemang om myterna och deras historia. Ephraim Goodweather har vid det laget förstått att hans uppsättning av kunskaper, vetenskapen, inte räcker till för att kämpa mot vampyrerna, och han samarbetar med folkloristen och förintelseöverlevaren Abraham Setrakian. Denne, vars förnamn också är en koppling till Dracula, inte bara genom författaren, Abraham ”Bram” Stoker, utan också till vampyrkännaren Abraham van Helsin, för ett resonemang om myternas historia.

Enligt Setrakian kan myter inte förstås som enbart fiktion utan de är sprungna ur ett mänskligt behov av att göra världen begriplig. Myterna är de traditionella sätten för människor att hantera sådant som inte går att förstå: olyckor, sjukdomar och ondska. Det går att läsa detta som en kritik av moderniteten: Max Weber kallade ju den moderna världen för ”avförtrollad”. Den moderna världen är meningslös, dess teorier är kraftfulla men saknar djupare mening. Samtidigt kan man se att vetenskapen svarar mot samma behov som myterna, den handlar också om att göra världen begriplig. Men där den traditionella mytologin innebar att man såg mening i olyckor tillhandahåller den moderna mytologin verktyg för att förändra sin situation.

När epidemologen Goodweather och folkloristen Setrakian är detta ett möte mellan två olika kunskapstraditioner, som dock förstärker varandra snarare än att hamna i konflikt. Ett handfast på vampyrjaktens modernisering är att de använder lampor med UV-ljus för att bekämpa vampyrerna, eftersom de inte tål solljus. Exemplet är viktigt, eftersom det också löser upp skillnaden mellan naturligt och artificiellt – det är de ultravioletta strålarna som får vampyrerna att brinna, och det spelar ingen roll om de produceras av solen eller av en strålkastare.

Maktmedel
I Släktet-trilogin kan både vetenskap och myter användas som maktmedel. När Setrakian tänker tillbaks på sin tid i Treblinka så är det centralt att lägret byggdes för att människor valt att bygga dem. Någon hade för avsikt att utplåna andra människor i industriell skala. Men för att rättfärdiga beteendet – för att göra det meningsfullt – har de skapat en mytologi enligt vilken judarna måste utplånas. Myterna är funktionella, och inte i sig vare sig goda eller onda – lika lite som den moderna vetenskapen.

I Evig natt återkommer temat med läger. Mästaren har lyckats utplåna de andra sex vampyrsläktena och därmed gjort sig till världens härskare. Genom att låta stora delar av världens kärnvapenarsenal detonera har de skapat ett konstant molntäcke, en evig natt, som bara släpper igenom solljus två timmar om dagen. Vampyrerna är herrar och människorna slavar.

Människornas tillvaro är ordnad, men präglas av fruktan. Ingen vågar protestera, eftersom alla vet att deras familjer får betala för olydnaden. Kärlek blir ett maktmedel, och en ursäkt för undfallenhet och kollaboration. Själva hjärtat i det nya samhället är lägersystemet. Om städerna är enorma ladugårdar där människorna hålls lugna så är lägren slakterierna. Förutom att människorna (till skillnad från i människornas egna läger) inte dödas, utan bara används som mjölkkor.

Den mest osympatiske
Lägerchefen Everett Barnes är trilogins mest osympatiska karaktär. Genom att samarbeta har han fått en maktposition som låter honom leva ett gott liv (enligt hans omdöme). Han försvarar sitt handlande med att lägren varken är onda eller goda – de är bara effektiva. Detta påminner om Zygmunt Baumans teori om koncentrationslägren som en logisk konsekvens av den avförtrollade moderniteten. Barnes beskriver effektiviteten som i sig eftersträvansvärd – enligt honom behöver människor struktur. Del Toro och Hogan knyter här an till Hannah Arendts banala ondska – i jämförelse med Mästaren så är Barnes den verkligt skrämmande.

Vi kan också tänka på Barnes med hjälp av två andra filosofer. Dels är hans handlande en invertering av John Rawls teori om rättvisa – enligt vilken ett rättvist samhälle byggs upp genom att alla som ska leva i det skulle kunna tänka sig att födas i vilken position som helst. Barnes tycker endast att vampyrernas samhälle är godtagbart eftersom han befinner sig längst upp.

Den andra filosofen är Kant, som framlade den etiska principen att människor inte får användas som medel utan måste ses som ändamål. Denna tes, och konsekvenserna av den för synen på makt och ansvar är det andra stora temat i Släktet-trilogin.

I Evig natt finns en passage om Ephraim Goodweathers tonårige son Zack. I slutet av Förgörelsen tas han till fånga av Mästaren, som håller honom vid liv som ett lockbete för Goodweather. Zacks fångenskap är priviligierad, och han lär sig uppskatta den nya ordningen som gjort honom viktig och mäktig. På så sätt blir Zack en slags dubbelgångare till Barnes, förutom att han inte själv valt sin position utan den tvingas på honom av Mästaren, som blir en inverterad fadersgestalt.

Efter att ha lovat att han ska ta hand om det har Zack fått ansvaret för djurparken i Central Park; en slags parallell till hur ett barn kan få en hund för att lära sig ansvar. Men inverteringen syns i att Mästaren lär Zack att djurparken inte alls handlar om att ta hand om djuren, utan om att ha makt över dem. Under Mästarens inflytande börjar Zack se förhållandet mellan honom och djuren som assymetriskt – han är herren, ändå verkar det som om han tjänar djuren. När Mästaren ber honom att döda djuparkens snöleopard tvekar han först, men övertygar sig sedan om att det handlar om att visa djuret (och sig själv) vem som är herre och vem som är slav.

Precis som Barnes ser han ser på dem som står under honom, snarare än att se det ansvar som följer på en maktställning. Den moral Mästaren lär ut är att makt innebär makten att använda andra som medel för sin egen lycka.

Förälder/barn
Den relation som verkligen står i centrum för seriens tematik om makt är den mellan förälder/barn. Genom att vara sina barns skapare så har föräldrarna makt över sina barn, men de har också ansvar för dem – deras maktutövning måste syfta till barnen som mål. Men relationen mellan föräldrar och barn kompliceras av att kittet i det är kärlek. Av trilogins teman så är det om kärlek, och hur vampyrerna inverterar den, det mest obehagliga, och det som verkligen gör berättelsen till skräck.

I slutet av Släktet förvandlas Zacks mamma Kelly till en vampyr, och i Förgörelsen gör hennes band till sonen att hon dras till honom. Det djävulska med del Toros och Hogans vampyrer är nämligen att deras första instinkt när de förvandlats är att söka upp sin familj. Detta kan vi se som en invertering av kärleken: den blir en mekanism för att få vampyrviruset att spridas snarare än någonting meningsfullt i sig – den blir ett medel och inte ett mål.

Kellys jakt på Zack är en invertering av moderskärleken, en relation som borde präglas av omhändertagande handlar plötsligt om begär. Ty Kelly drivs inte att leta efter Zack av kärlek, utan av den drift som tvingar vampyrer att söka upp sina nära och kära. Vi ser en annan invertering, så att säga åt andra hållet, i vampyrjägaren Gus som tillfångatagit sin mamma, som blivit vampyr. Han förmår inte döda henne, utan förvarar henne i en bur och matar henne med droppar av blod från sin egen kropp – en nästan övertydlig invertering av amningen. Asymmetrin har ställts på huvudet, istället för att sonen får näring från modern så tär hon på sin son.

Här ser vi också sambandet mellan temat om myter och det om kärlek, makt och ansvar. Setrakian försöker förklara vad som är så skrämmande med Kellys inverterade kärlek, och han använder då det freudianska begreppet unheimlich, som syftar på hur obehag skapas av att det välbekanta blandas med det okända. Det är den effekten som gör enkla spökhistorier så effektiva: en dörr som öppnas utan synbar förklaring kan i litteraturen vara mer skrämmande än ett monster.

Men Zacks pappa jagar honom också, och hans skäl är inte helt osjälviska. Tvärtom motiverar han tydligt sin jakt på sonen med att han behöver den bekräftelse han får genom att ha någon som kallar honom pappa. Han behöver vara behövd. Såväl fadern som modern vill alltså ha någonting från sonen. Å andra sidan – om ingen får användas som medel i en relation så måste detta gälla även föräldrar i relationen till sina barn. Att känna sig behövd är belöningen för att man tar ansvar för sina barn. Och i slutändan är det oviljan mot Mästarens korrumperande inflytande över Zack som förmår Ephraim att offra både sitt eget och Zacks liv för att bryta vampyrernas makt. Hellre dö än att överleva som en parasit.

Brist på ansvar
Släktet kan alltså läsas som en moralistisk allegori över det moderna livets brist på ansvarstagande. Del Toro och Hogan pekar på att såväl vår kultur som vår vetenskap kräver ansvarstagnade: myter kan vara lika mäktiga och skadliga som bomber. Men både myterna och vetenskapen kan användas på ett ansvarsfullt sätt, och då är de av godo. För att detta ska ske måste ansvaret bottna i ansvarsfyllda relationer mellan människor.

———————-

Gustaf Källstrand är kulturforskare och verksam dels vid Tema Q (Kultur och samhälle) vid Linköpings universitet och dels som 1:e intendent på Nobelmuseet. Han disputerade hösten 2012 på en avhandling om Nobelpriset i pressen i början av 1900-talet.

De tre böckerna har recenserats i Dast: Släktet, Förgörelsen (med kommentar) och Evig natt.

Novell av SUNE E OLSSON

Författaren har skrivit en rad noveller i Dast (sök på kategorin Novell eller på författarens namn i sökrutan). Han skriver också recensioner och har gett ut två egna deckare, Granne med lyckan och Mordet i Risveden.

—————-

Vrålet ekade över hela kontoret. Visserligen Länskriminalens minsta enhet endast bemannad med en kriminalkommissarie och en kriminalinspektör, men de befann sig i olika rum.

Ett svagt ljud av gummisulor mot linoleum antyder att vrålet hörsammats.

– Jo?

– Svensson-Nynäs från rättsmedicin har ringt. Han påstår sig ha ett mordoffer på obduktionsbordet. Han fantiserar, det är en självspilling, en man som kastat sig framför tåget är inte spännande nog för honom.

– Jo.

– Men vi får åka dit verka intresserade.

– Jo då åk jag.

***

Fredag, snart lunch och inga aktuella spaningsmord, enhetens specialitet, innebar att Kommissarie Örn skulle ge sig iväg till sitt lantställe och komma tillbaka först måndag. Sent på förmiddagen.

Annalena gick direkt till hissen och åkte ner till garaget. Hon körde ut på Skånegatan och tog sig i hög fart till Rättsmedicinska på Medicinareberget. Hon parkerade regelvidrigt på gatan utanför och gick in på avdelningen i förhoppning att snart vara ute igen. Hade kommissarien bestämt att obducenten fantiserade gick det inte att komma tillbaka med annat än fantasier.

I den ljusa och starkt upplysta obduktionssalen stod Birger Svensson-Nynäs lutad över en kropp på ett rostfritt bord med uppsamlingskanaler för blod och kroppsvätskor.

– Jo hej.

– Hej, svarade obducenten och tittade upp.

Framför honom stod en attraktiv, lång, blond kvinna klädd i vit skyddsrock och med blå plasttossor över skorna. Hennes figur var slank utan att vara mager. Hon gav intryck av fysisk styrka utan att vara bredaxlad och biffig. Hennes blå ögon såg ärliga och intresserade ut men skimrade också av värme och vänlighet. Ögonen speglade intelligens.

– Är det hela kroppen?

– Vi tror det. Den är massakrerad. Vi får pussla ihop den av flera delar.

– Mord?

– Jag har nyss konstaterat det. Se här, obducenten vände på en stor kroppsdel. Här har vi bålen som klarat sig relativ bra. Bröstkorgen är intryckt men ryggen är nästan oskadd. Han vänder upp bålens baksida.

– Titta här. Ett tunt snitt genom huden som fortsätter genom ryggen. De flesta skadorna består av krosskador. Men förutom den här skadan finns inga skär eller stickskador.

– Jo, räcker det?

– Nej. Men titta här.
 Han höll fram en blodig klump framför henne.

– Det här är hjärtmuskeln. Ser du här, han stack in en smal tång i klumpen och tvingar isär skänklarna. Framför Annalena Lisens ögon öppnade sig en kanal genom hjärtat.

– Jag har tagit mått på såret. Det är tre centimeter brett. Hjärtat sitter vänt så här framför ryggen på ungefär samma avstånd som nu. Sticksåret passar. Mördaren har stuckit offret med en dubbeleggad kniv genom ryggen och in i hjärtat. Kniven är 3-4 cm bred och mer än 12 cm lång. Kan vara en bajonett av formen att döma. Med stor säkerhet kommer jag att hitta märken på revbenen också.

– Hur kom du på det?

– Vid obduktionen fann jag en massiv inre blödning runt hjärtat och i lungorna. En sådan blodansamling stämmer inte med krosskadorna från kollisionen med tåget. Dessutom var de flesta ansiktsskadorna missfärgade. De var minst en timma gamla av färgen att döma. Offret har misshandlats och mördats. Kanske bara en kort stund innan det kastades framför tåget. Det är vad jag kommer att skriva i min rapport.

– Jo, vi får utreda då.

***



Annalena Lisen körde söderut med blåljusslungan på taket. Hon hade aldrig varit på polisstationen i Kungsbacka förr men hittade dit och svängde in på parkeringen framför polishuset.

På kriminalroteln tog vakthavande fram rapporten som poliserna på plats skrev efter tågolyckan. Han skrev ut ett exemplar till Annalena.

– Självmord, konstaterar han. Vi har identifierat mannen, han heter Berg, Samuel. Bor, bodde, i Kungsbacka, känd homosexuell som igår var på en bögfest i stan. Han lämnade festen ensam. Inom en timma från det han lämnat festen kastade han sig framför tåget vid en tunnel söder om Fjärås. Lokföraren såg honom hoppa men hade ingen chans att stanna. Kroppen släpades med under lokomotivet genom hela tunneln och ytterligare en kilometer innan man fick stopp. Ett tungt godståg är inte lätt att få stopp på.

– Hur kom han dit? Stod hans bil kvar på platsen?

– Nej, vi vet inte, kanske liftade han med någon?

– Såg lokföraren att Berg hoppade?

– Han har sagt så men förhöret med honom var bara ett kort samtal i förbigående. Han fördes till Varbergs Sjukhus. Chockad.

– Vem skrev rapporten?

– Fredriksson, en förste polisassistent.

– Tjänstgör han nu?

– Skall se.

Vakthavande sökte i datorn på bordet och kom tillbaka.

– Han och hans kollega går på om två timmar.

– Be dem ringa, säger Annalena Lisen och lämnar sitt kort till vakthavande.

***

Efter besöket körde hon söderut och letade sig på småvägar fram till tågtunneln där offret påträffats. Hon ställde bilen på planen utanför ett grönmålat förråd och gick sista biten  till tunneln. Efter att ha synat bergväggen ovanför tunnelmynningen gick hon runt i området och orienterade sig. 

Fredriksson ringde när han gått på sitt skift.

– Jobbar du kväll, frågar Annalena.

– Är det något du vill ha hjälp med?

– Var du med på olycksplatsen vid Fjärås?

– Jag var först på olycksplatsen i onsdags kväll.

– Kan du komma till Fjärås? Jag står vid de där grönmålade husen före tunneln.

– Vi kommer direkt. Än är det lugnt och stilla så vi hinner gott.

Annalena Lisen kopplade från samtalet. Efter någon minut lyfte hon telefonen på nytt i ett kortfattat samtal.

Polisbilen svängde in på grusplanen och stannade bredvid Annalena Lisens civila bil. Hon gick rakt på sak och ställde frågor till polismännen:

– Tog ni upp vittnesmål?

– Ja men bara av lokföraren, det fanns inga fler vittnen.

– Var ni uppe på berget ovanför tunneln?

– Nej, vad skulle jag hitta där, ett självmordsbrev kanske?

– Jo kanske.

– Lokföraren såg honom hoppa och det köpte jag.

– Meddelade du Bergs anhöriga?

– Nej det sköttes från huset. Men varför tar du upp ett självmord?

– Mannen var redan död när han hoppade.

– Det går väl inte.

– Just det.

– Du menar att han inte hoppade själv? Fredriksson såg från Annalena Lisen till sin kollega.

– Han fick hjälp, jo.

Leif Fredriksson och kollegan Gösta Karlsson såg skuldmedvetna och bekymrade ut. Annalena trodde sig kunna läsa deras tankar och ville tala om att varken hon eller någon annan kunde klandra dem för dåligt utfört arbete. Men en förklaring krävde för många ord. Hon teg.

– Inte ert fel. Ni såg inga personer eller bilar i omgivningen?

– Nej, bara behörig personal från SJ och Räddningstjänsten som kom efter larmet om olyckan.

– Ni hörde inte med folk runt omkring?

– Nej. Kanske vi skulle.

– Jo kanske men inte för sent nu.

– Vill du vi skall höra med dem som bor längs vägarna här?

– Jo. Kanske en mil eller två från här.

På sitt korthuggna sätt förklarade Annalena för sina yngre kollegor vilka frågor hon vill ha svar på och vilka iakttagelser som kunde vara värdefulla.

***

Den blåvita patrullbilen försvann över krönet på vägen samtidigt som en mörkblå skåpbil kom till platsen. Annalena Lisen förklarar vad hon vill ha hjälp med och de två teknikerna tog sig upp på berget ovanför tunneln. 

Annalena Lisen återvände till sitt kontorsrum på polishuset i Göteborg. Hon sneglade på vägen in efter den välklädde, rent av snobbigt klädde, kommissarien på Länskriminalens spaningsrotel. Hon kan för sitt liv aldrig komma ihåg vad den överordnade kollegan hette.

– Var det Sommar? Nej, jo Vår …

***

Följande dag kom teknikerna till Annalena Lisen med iakttagelser från Fjärås.

– Vi fann en nytrampad stig upp på berget, redovisade en av dem, som nyss trampats upp av flera människor. Vi säkrade spår av fyra personer.

– Staketet som skall skydda för stupet ner på spåren var sönderklippt, fyllde kollegan i. Den som klippt sönder staketet glömde avbitare. Den kan bära på fingeravtryck, kanske DNA.

– Där fanns också avtryck efter en kropp som legat på marken. Dessutom fanns det en blodfläck. Liten för all del men tillräcklig för ett DNA-test. Att det var den där Bergs blod vi fann är ganska så troligt. Du får vår rapport utskriven i början av nästa vecka. Sannolikt har vi blodanalysen klar då också.

– Jo, men tack då.

Telefonen ringde innan teknikerna hunnit stänga dörren efter sig.

– Kommissarie Persson, jag ringer från Halmstadspolisen. Håller du i en utredning i vårt distrikt?

– Jo.

– Hur kommer det sig?

– Vet inte, det blev så.
   – Vore det inte lämpligt att du informerade oss?

– Jo. Passar det i morgon?

– Kan du lämna allt material redan i morgon?

– Jo, de mesta, det jag har själv.

– Vet du vem gärningsmannen är?

– Nej.

– Är du alltid lika talträngd? Eller är det bara när du pratar med överordnade.

– Alltid, jo.

– En av mina spanare ringer dig om tid och plats. Han heter Lasse Avredd.

– Jo.

Med en suck la hon på luren men lyfte den omedelbart på nytt. Hon bytte ett par ord med en kollega i Kungsbacka som lovade återkomma fortast möjligt.

***

Två timmar senare körde Annalena Lisen förbi Kungsbacka på motorvägen. Svängde av vid Fjärås men fortsatte förbi avfarten till tunneln och valde den gamla kustvägen till Åsa. Hon parkerade utanför en vägkrog och gick in. Efter en snabb titt på menyn beställer hon en biffstek med lök.

Annalena dröjde sig kvar efter maten. Drack kaffe och påtår under tiden hon oavvänt såg på trafiken som passerade utanför fönstret. Slutligen lämnade hon restaurangen. Hon lät bilen stå och promenerade en bit söderut, gick över järnvägen och in på en smal grusväg som hon följde en bit.

Kanske fyra kilometer utanför samhället, vid vägens slut, låg en gård. Hon vände och gick tillbaka efter en flyktig blick på tre bilar som parkerats utanför mangårdsbyggnaden.

På väg tillbaka till Göteborg ringde mobiltelefonen. Kollegan från Halmstad vill veta när de kunde träffas.

– En död bög, skall det vara ett fall att bråka om, frågade han, och gärningsmannen är inte känd?

Annalena hörde kollegan sucka i telefonen och förstod att han inte tänkte lägga den minsta energi på att lösa fallet.

Följande dag samlade Annalena Lisen ihop ärendet i en mapp och tog med sig till mötet med Avredd. På vägen stannade hon i utkanten av Kungsbacka. Vägen gick mellan ett bostadsområde och ett område med industrier. Hon gick ur bilen och sökte sig ut på ett grönområde utanför hyreshusen. Bakom en kulle märkte hon att gräset ruggats upp. Uppsparkade tuvor låg spridda på ett område.

Två nya samtal, ett kort som resulterar i att den mörkblå skåpbilen med teknikerna kom på plats och ett längre med anvisning av vägval.

***



Avredd och Annalena Lisen sammanstrålade på samma servering som Annalena ätit på dagen innan. Hon var ute i god tid och hade ätit en pytt i panna och satt med en kopp kaffe framför sig när Avredd kom. Han hälsade på henne på sin väg mot disken där han beställde lunch. Vid bordet räckte Annalena över mappen som han la åt sidan utan att ta del av innehållet.

– Osäkert om det är mord och okänd gärningsman i så fall, muttrade han.

– Jo, än så länge, frågor?

– Nej. Jag skall bara äta sedan kör jag tillbaka. Förstår inte varför jag skulle åka upp från Halmstad för detta? Vi har ju ett postverk.

Annalenas telefon ringde. Hon lyssnade en halv minut, tackade och la på. Ringde själv ett samtal om möjligt kortare än det förra.

– Vi skall gripa gärningsmännen nu. Vill du följa med?

– Men jag ska ju äta nu?

Annalena svarade inte. Hon satt sig i sin bil och körde samma väg som vid gårdagens promenad. I backspegeln såg hon Avredd springa ut från restaurangen och till sin bil. Han följde henne. Hon log och såg för sitt inre hans tallrik med entrecote och pommes frittes som stod kvar oäten på bordet.

***

De tre bilarna stod parkerade som dagen innan. Annalena Lisen parkerade sitt fordon så att det blockerar utfarten.

– Baksidan, ropar hon till kollegan från Halmstad.

Utan att knacka sparkade hon upp dörren till huset och störtade in med sitt vapen i färdigställning. I husets stora kök satt fyra män och drack pilsner. Samtliga hade rakade hjässor och var klädda i snarlika påsiga byxor och kängor.

– Sitt stilla! Finns det några fler i huset?

Hon fick inget svar. Männen satt med gapande munnar och stirrade på henne. Mållösa.

Tjutet från en siren annonserade att Fredriksson och Karlsson anlänt. De gick lugnt in i köket.

– Jo.

– Transport är på väg.

– Bra. En man från Halmstad står posterad på baksidan. Glöm honom när ni åker.

***

På måndag förmiddag satt Annalena Lisen vid sitt skrivbord när Kommissarien anlände.

– Kaffe, muttrade han surt.

– Jo.

Ett par minuter senare bar hon in två kaffemuggar och ett fat flottyrringar till sin chef och satte sig vid soffbordet i hans rum.

– Har helgen varit lugn?

– Lite småtråkigt och händelselös kanske.

– På tiden du skaffar en karl som håller dig sysselsatt.

– Jo, men kanske tar min sambo illa upp om jag träffar en man.

– Jaså, är du sambo? Vad heter han?

– Pia.

– Jaha. Vad hade obducenten att berätta i fredags?

– Mest en rolig historia, jag konstaterade att kroppen var odöd när den hamnade under tåget. Dessutom hände det inom Hallands Polisdistrikt så jag har lämnat över fallet till dem.

– Jaha, vad var det jag sa. Bra jobbat Annalena, vad har vi på gång idag då?

Pengar vill de flesta av oss ha. Så att pengar är ett vanligt motiv till brott, i verkligheten och i fiktionen, är väl inte att förvåna sig över.

Men vad är pengar? Vad är pengar är också titeln på en liten pocketbok av Andreas Cervenka, häromveckan rankad som Sveriges bäste ekonomijournalist (http://www.dagensps.se/artiklar/2013/06/12/86452524/index.xml). Den har undertiteln Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om. Den är lättläst, pedagogisk och skrämmande för oss som gärna vill känna oss trygga med pengarna vi samlat och vanligen lämnat i bankens förvar. Tryggt förvar? Garanterat av staten? Läs, kan också klassas som thriller.

Visst finns det ekonomiska thrillers, men verkligheten överträffar dikten. Den senaste jag läste (och recenserade) är Fear Index av Robert Harris. När man läser om hur börsrobotarna faktiskt fungerar så känn Harris dystopi inte så avlägsen.

För oftast är pengar bara elektriska impulser i stora datasystem.

Cash is king. Sägs det. Men kontanterna flyter numera bort i betalsystem med plastkort, internetbanker och mobilbetalningar. Det blir allt svårare att betala stora summor med det vi traditionellt menar med kontanter, alltså mynt och sedlar. Butiker, banker, finansbolaf, bensinbolag, alla vill de att vi ska ha deras kort och betala med det.

Själv har jag sedan nu många år tillbaka ett tjusigt plastkort från en stor internationell hotellkedja. Jag är silvermedlem, och när kortet vartannat år förnyas tackas jag för att jag bor hos dem och de försäkrar att jag uppnått silverstatus. Dock har jag aldrig bott på något av deras hotell. Och jag undrar då om det finns någon lägre grad än silver…

Det finns ju många som vill ge mig pengar, och inte bara mig. Nej, jag tänker inte i första hand på alla de ekonomiska rådgivare som vill hjälpa mig att förmera de pengar jag har, eller de som erbjuder mig snabba lån, eller de som vill att jag ska spara pengar genom att teckna abonnemang på piller eller strumpor. Nej, jag gläds åt de allt mer udda varianterna av Nigeria-brev.

Numera är det inte bara någon banktjänsteman, eller advokat, som behöver min hjälp, och vill dela med sig av vinsten, från undanhållna miljoner eller arv utan arvingar. Nu kommer också glada underrättelser att jag vunnit stora summor bara genom att jag är ansluten till Internet, eller, som senast härom dagen, att Facebook vill ge mig en miljon dollar. De delar ut bonus vartannat år.

Det mystiska är dock att jag inte är med i Facebook, och att avsändaren inte verkar ha något med Facebook att göra, och att den svenska texten är så erbarmligt dålig. Vill Facebook verkligen ge mig så mycket pengar har de ju Sverige-kontor som kan stava.

Jag har just nu också erbjudits ett militärlån som vänder sig till krigsveteraner. jag som inte ens gjort värnplikten…

Western Union ber också om ursäkt för att de inte lyckats skicka de pengar som jag bett om. Men jag har inte bett dem, och jag har inget konto i den bank de hänvisar till.

Nej, Nigeria-brev och deras moderna efterföljare har arbetat också före elektroniken med alldeles vanliga brev. Visst kan man förstå att snabba vinster kan locka, men nu många decennier senare borde det inte finnas många kvar som blir så enkelt lurade. Men tydligen vill mänskligheten bedras, för det känns som om försöken kommer allt oftare.

Eller så är det ett förhoppningsfullt tecken på att det går så dåligt att bedragarna måste jobba hårdare.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Vilhelm Smed (pseud för Leif Smith)
Idus förlag, 2013
9789187001512, Pocket, 373 sidor

Bakom namnet Vilhelm Smed döljer sig en person som heter Leif Smith. Smeds första bok hette Trastfältet, och då var också Leifs far och son medförfattare. Men nu står han på egna ben, men säger sig ha tagit goda råd från omgivningen.

Och det har lyckats ganska bra. Beheshta är en bok som handlar om vad som kan hända när underrättelseinformation feltolkas. Författaren vrider och vänder på Sveriges och USA:s politiker och säkerhetspoliser. Han har fått till en tämligen spännande historia där man som läsare får huvudet fullt av hämndbegär.

Beheshta är en svensk kvinna som är född i Afghanistan. Hon träffar den världsberömde svenska konstnären Thomas Ek och gifter sig med honom. En dag är hon spårlöst försvunnen. Så småningom finner Thomas spåren efter henne och följer dem med risk för sitt eget liv. Spåren leder till CIA och Säpo med förgreningar på regeringsnivå. Samtidigt börjar en journalist nysta i härvan som innehåller både kidnappning och mord.

Thomas beger sig till Kina, Ryssland och Pakistan för att försöka hitta sin försvunna fru. Samtidigt finner journalisten Beata saker som regering och polis absolut inte vill ska komma fram i dagens ljus.

Författaren har ett bra driv i språket som gör att man utan besvär kan följa alla diplomatiska komplikationer och att man snabbt tar sig fram mot det dramatiska slutet.

NISSE SCHERMAN

Av Martín Caparrós
Valfierno 2008
Översättning Elinor Wilson & Tomas Wedin
Lethe. 2013
ISBN 9789187135385, inb, 346 sid

En känd målning stjäls och försvinner. Medan originalet är undangömt passar tjuvarna på att sälja ett antal förfalskningar av tavlan till ljusskygga samlare med välfyllda plånböcker och kassaskåp. På det sättet mångdubblar de värdet av det stulna utan att göra sig av med det.

Denna typ av konstkupp i stor stil har blivit ett återkommande inslag i romaner, filmer och tv-serier. Men den är inte bara ett påhitt. Originalet – om man kan tala om ett sådant – är förra seklets största konststöld. Den ägde rum en ångande varm augustidag 1911 då några tjuvar förklädda till museipersonal helt sonika bar ut Mona Lisa från Louvren i Paris.

Även om tavlan kom till rätta har stölden fortsatt att förbrylla.

Den ende av tjuvarna som ställdes till svars var en italiensk hantverkare som påstod att han ville återbörda Leonardo da Vincis målning till hemlandet. Men några år senare framträdde en annan person som påstod att han iscensatt kuppen bara för att kunna sälja ett antal förfalskningar till mångmiljonärer på respektive sida av Atlanten. Denne kom från Argentina, kallade sig Valfierno och hade under några år bott i Paris där han påstod sig vara en välbeställd adelsman.

Den italienske hantverkare som greps för stölden av Mona Lisa ville dock aldrig kännas vid denne Valfierno, och ingen av dem som skulle ha köpt förfalskningarna framträdde av förklarliga skäl i offentligheten.

Om Valfierno – eller Juan Maria Bonaglia, som han ursprungligen hette – har den argentinske författaren Martín Caparrós skrivit en djuplodande skröna med litterära kvaliteter. Här varvas Valfiernos tidiga levnadsöde som fånge, handelsbiträde och revisor på en bordell med detaljer från konststölden 1911 och dess efterspel.

Caparrós skriver i en modernistisk stil, med snabba perspektivskiften som först kan verka förvirrande. Men bitarna faller på plats, även om de inte räcker för att ge den sanna bilden av vad som låg bakom kuppen mot Mona Lisa. Ur den lätt bisarra historien växer istället en mycket mänsklig berättelse fram om vad som är falskt och äkta i livet – och i konsten.

PÄR ALEXANDERSSON

Av Alex Marwood (pseud för Serena Mackesy)
The Wicked Girls 2012
Översättning Carla Wiberg
Modernista 2013
ISBN 978-91-7499-244-1, inb, 399 sid

En mycker otrevlig bok. Och en väldigt bra bok.

Flera gånger under läsningen måste jag ta en paus. Det är en otäck historia, och även om den är påhittad finns alltför mycket som ligger nära verkligheten.

Det kan sägas vara en dubbel thriller/deckare. Dels finns berättelsen om ett an tal mord på unga flickor på en lite sjabbig badort på den engelska sydkusten och arbetet med att hitta mördaren, dels berättelsen om hur dessa mord påverkar två unga kvinnor. När de var 11 år dömdes de för ett mord på en yngre flicka, anklagade för att ha kidnappat henne, torterat henne och mördat henne. Nu, 25 år senare, är de fria sedan ganska många år, men fria villkorligt. De får absolut inte ha kon takt med varandra. Och de vågar inte berätta om sin bakgrund ens för sina närmaste.

Den ena, ursprungligen från en  “finare” familj, är nu städledare på badortens nöjespir, där ett par av morden inträffar. on  är gift med en snygg, men otrogen nöjesfältarbetare. Den andra, från en socialt uttalgen familj, har lyckats och är nu frilansjournalist, gift med två barn. Hon får juppdraget att bevaka morden och vad som händer på badorten.

Och båda fasar för att utredningen ska upptäcka vilka de är. Naturligtvis kommer de att mötas.

Det mest spännande är hur de hanterar situationen, hur de förmår klara vardagen och alla lögner de måste ge sina arbetskamrater, kolleger och familjer. För den engelska allmänheten har ingen förståelse för att barn som är inblandade i dödsfall, mord, inte är medfött onda.

Det finns alltför många vittnesbörd om  hur man i Storbrittannien bedömer brottsliga barn, minns bara det kända fallet Mary Bell.

Boken ger också mindre smickrande bilder av hur den engelska tabloidpressen arbetar och fungerar.

Huvuddelen av berättelsen följer huvudpersonerna i n jutid, men med korta instick om v ad som  hände då, 25 år tidigare. Och det är också en sorglig och thrillerliknande historia, om hur tillfälligheter ger en situation som ingen kunnat förutse. Och de nu vuxna “förövarna” har inte själva klart över hur verkligheten var.

Författaren är journalist och har publicerat böcker tidigare. detta är hennes debut i kriminalgenren. En lysande debut. En bok som mycket mer är socialreportage än klassisk deckare. På omslaget citeras Val McDermid: “Genuint skrämmande och känslomässigt omtumlande …oemotståndlig.” Bara att instämma.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Johan Eriksson och Per Lindroos
Trafiknostalgiska Förlaget 2011
ISBN 9789185305803, inb, 168 sid

En orgie i bilder från Stockholms Söder, det gamla och det nya. Kartor hjälper läsaren att orientera sig.

Spårvägskartan  ger oss en översikt av östra Söder med buss- och spårvägslinjer inritade. En liknande karta visar var de numrerade bilderna är tagna och den väg vi tar under turen. För varje avsnitt får vi en mindre karta, där vi kan se var fotografen stått och vart han riktat kameran.

Oftast är alla bildtexter samlade på uppslagets ena sida och vi hittar rätt genom ett tydligt pilsystem. Bilderna är helt fria från text!

Den kommenterande texten är faktarik, ofta personlig, men jag känner aldrig att jag trampar in på privat mark.

Utom foton i svartvitt och färg finns det teckningar som visar bebyggelsen i  numera rivna kvarter, t.ex. Liljeholmens stearinfabrik. Biobiljetter och reklamklipp väcker minnen.

Boken är ett verkligt fynd för den som trampat de flesta av Söders gator. Man får många aha-upplevelser förutom att minnen väcks till liv.

BENGT HEURLIN

Av Mari Jungstedt
Inläst av Katarina Ewerlöf
Bonnier Audio 2013
ISBN 978-91-7433-203-2, 7 CD (7,5 tim)

Idén är inte så tokig – en liten flicka försvinner plötsligt och återkommer lika plötsligt för att halva historien ska upprepas kort tid senare. Mari Jungstedt har gett sin vanliga huvudperson Anders Knutas ledigt i större delen av boken. Han måste vårda sin depression och sin nyinledda relation med Karin Jacobsson som nu får bli romanens huvudsakliga utredare.

På fodralets baksidan poängteras att Jungstedt etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika spänningsförfattare. Den meningen skrevs säkert innan Du går inte ensam fortfarande låg på manusstadiet. Framgångsrik blir säkert denna bok, men spännande är den inte trots att den utmärkta Katarina Ewerlöf (bilden th) gör sitt bästa för att låta både medkännande och dramatisk.

Inte ens de korta stickspår där Knutas känner sig förföljd och råkar ut för otrevligheter lyckas få några hår att resa sig. Polisutredningen består mest av dödsnack och när upplösningen kommer känns det om ett Västgötaklimax. Man får en känsla av att Jungstedt pliktskyldigast randat sitt antal beställda tecken och mot slutet kommit på vad nästa bok (den tolfte) ska handla om vilket resulterat till den kraftigaste cliffhanger jag stött på efter Olov Svedelid.

KJELL E. GENBERGl

Av Pia F. Davidson
Hoi Förlag 2013
ISBN 9789186775506, inb, 523 sidor

Att skriva om mäns våld mot kvinnor kräver en del av författaren för att det ska bli engagerande och trovärdigt. Att samtidigt göra det på ett humoristiskt sätt kan tyckas vara en omöjlig uppgift. Men i denna debutroman av Pia F. Davidson har den kombinationen blivit överraskande lyckad.

Samtidigt som man förbluffas och förskräcks av de dominanta männen och fylls av hämndbegär, fnissar man åt kvinnorna som smider planer på att utkräva rättvisa och skaffa sig själva ett mer människovärdigt liv.

Veera, Miriam och Erika är olyckliga i sina respektive äktenskap, men på helt olika sätt. Det gemensamma de har är att männen styr deras liv. De träffas av en händelse i en kolonistuga på Järvafältet i Stockholmstrakten. De finner varandra och beslutar sig för att utkräva hämnd och i något fall rädda äktenskapet.

De tre kvinnorna är fantasifulla och deras planer är komiska, men effektiva. Den finländska Veera är drivande och hennes genomgående kraftord är Makkara, vilket såvitt jag vet betyder korv.

Författaren växlar skickligt mellan männens vidriga beteende, som innefattar allt ifrån allvarlig misshandel till alkoholism, och kvinnornas skrattframkallande planerande.

I de komiska styckena kan jag dra paralleller med Tomas Arvidsons studierektor och Donald E Westlakes Dortmunder och Kelp.

Detta är en finfin debut!!!

NISSE SCHERMAN

Av Dan Buthler & Dag Öhrlund
Massolit Förlag 2013
ISBN 9789187135187, inb, 468 sidor

Så var det då dags för den av många efterlängtade fjärde delen om psykopaten och seriemördaren Christopher Silfverbielke och hans ständige antagonist kriminalkommissarien Jacob Colt. Ryktet har sagt att nu skulle den slutliga bataljen stå, och titeln på boken antyder ju också det. Om det blir så kan jag naturligtvis inte avslöja, det skulle förstöra spänningen för många.

Bokserien har en stor och stadig läsarkrets. Psykopater har alltid fascinerat. Alltifrån monstret i Keplers böcker till Hannibal Lecter. Vi vill gärna läsa om de allra mest onda människorna, men vi vill naturligtvis inte träffa dem i levande livet.

Silfverbielke överträffar till och med sig själv i denna bok, när han lagom till jul även blandar in kommissariens familj för att utkräva den hämnd som han så hett eftertraktar.

Det blir som vanligt olidligt spännande. Boken är verkligen svår att lägga ifrån sig. Polisen står maktlös och Jacob Colt är frustrerad eftersom han inte får leda utredningen. Hans familj är ju involverad.

Buthler och Öhrlund (och Silfverbielke) väver en intrig som nästan är värdig en Jo Nesbø. Psykopatens planer är komplicerade men intelligenta. Kanske är det därför som han aldrig har åkt fast.

I mitt tycke har böckerna stadigt ökat i kvalitet. Kanske är det igenkännandet som skapar det, men jag tror mer på att författarna utvecklas. Det har blivit fler kvinnor med i handlingen och de familjerelaterade beskrivningarna har fått ta mer plats. Bra!

Men trots allt är ju detta i första hand en gastkramande thriller. Det är mycket nervpåfrestande när galningen lyckas med gärning efter gärning. Läskigt bra!

NISSE SCHERMAN

Buthler och Öhrlund. Foto Knut Koivisto

Krönika av JEAN BOLINDER

För ungefär två hundra år sedan var Sverige illa ute i Napoleons Europa. Vår danskfödde tronföljare dog och när hans bror skulle väljas till kronprins ville man veta vad Napoleon tyckte om saken. En löjtnant Karl Otto Mörner såg till att själv bli sändebud och företog sig så att 1810 fråga Napoleons general, marskalken Bernadotte om han skulle kunna tänka sig att byta religion och bli svensk tronföljare.

Bernadotte samtyckte och blev först kronprins och sedan kung under namnet Karl XIV Johan. Efter honom har följt en rad Bernadotter som svenska kungar: Oskar I, Karl XV, Oskar II, Gustav V, Gustav VI Adolf och nu Carl XVI Gustaf. Kungarnas makt har minskat och handlar numera mest om representation och ceremonier. De flesta svenskar är enligt opinionsmätningar ganska nöjda, men de finns de som förargar sig över “bristande jämlikhet”.

Förr var det straff på att angripa “majestätet”, men idag tycks det gå bra att skriva vilka lögner som helst om de kungliga. Eller ondgöra sig över rena bagateller. Kungen utpekades bl.a. som porrklubbsbesökare med en bild som sedan bedömdes som hopklippt! Ingen fick något straff för det. En prinsessa körde med bil i fel fil – något som hon sedan friades för. Det var tydligen en hovstallbil som kan följa samma regler som en taxi. Jag antar att så gott som alla frekventa bilister hamnar fel någon gång. Det brukar inte leda till något, men prinsessan fick dyrt sota i TV och tidningar.

I en tidning undrade en journalist “lite spetsigt … vilka övriga lagar prinsessan visar papper på att hon inte behöver ta hänsyn till?”. Sanningen är väl snarare den att en prinsessa inte är befriad från att lyda lagen, utan mer påpassad än vi andra. Hade jag hamnat i en bussfil hade det inte basunerats ut vare sig i TV eller stora tidningar.

När Jean Baptiste Bernadotte tackade ja till att hjälpa ett Sverige i nöd, tackade han också ja till att hans ättlingar skulle vara lovliga villebråd för journalister i en långt fjärran framtid.

När prinsessan gifte sig gjorde hon en makalös reklam för det tämligen okända, långt norrut belägna, konungariket Sverige. De många som var intresserade tittade i TV, de som inte gillade spektaklet kunde ägna sig åt annat. Men en av de stora kvällstidningarna skrev om detta bröllop, i vad en insändare sedan kallade, en “elak och förnedrande ton”.

Sedan försökte denna tidning sälja lösnummer på att brudgummen bytt jobb, något som hovet “dolde”. Ett magasin utlovade “Alla skandalerna på bröllopet”. När brudparet försökte fira sin smekmånad avskilt, kunde man naturligtvis läsa reportage om detta, liksom man publicerade parets äktenskapsförord!

När det inte fanns mera småaktigt att mjölka ur bröllopet, gav man sig på underhållet av Stenhammars slott. Då blev kungen så irriterad att han svor till och det blev en nyhet i sig. Löjlig journalistik!

Våra kvällstidningar spekulerar i folks genomusla smak och intresserar sig bara för negativa skriverier. Själv är jag måttligt intresserad av kungahuset, men jag tycker det är larvigt att utan anledning prata illa om dem. En gång träffade jag Gustav VI Adolf när jag var på lunch hos trädgårdsmästare Danielsson på Sofiero. Kungen gjorde i alla fall ett gott, intelligent och trevligt intryck. Vi pratade om hans praktfulla rhodedenronbuskar. Nu har vi några sådana i vår trädgård och har god nytta av vad gamle kungen berättade.

Det är ju oss svenskar som kungahuset representerar och vi har nytta av den reklam de ger oss ute i världen.

Apropå Stenhammars slott så bodde på sin tid Prins Vilhelm där. Han var författare, filmare, upptäcktsresande – kort sagt en kändis. I en närbelägen bokhandel var han stamkund. En dag betjänades han av en ny bokhandelsmedhjälpare som inte kände igen kunden.

– Var snäll och sänd de här böckerna till mig! sade prinsen.

– Vart då?

– Till Stenhammar!

– Men var bor herr Stenhammar?