Kristianstad bokfestival har i år temat Berättelser som berör. Det vill belysa vad som fascinerar och kittlar oss med självbiografin, vad säger det om vår tid och om oss själva? Bland dem som kommer finns Louise Hoffsten, Lena Katarina Swanberg, Ann Heberlein, Elizabeth Wein, Anna Laestadius, Katerina Janouch, Susanna Alakoski och Yvonne Hirdman Och nu kommer också författaren och löparen Markus Torgeby som har levt fyra år helt ensam i en kåta i Jämtland, Katarina Wennstam som är kriminalreportern som sadlade om och började skriva böcker om allt hon såg på rättegångar och brottsplatser med ilska och brinnande engagemang som drivkraft och Erik Wijk som skrev om sin far som bosatte sig helt utanför samhället och som nu skrivit en bok om sin mor. För att knyta ihop ämnet kommer professorerna Lisbeth Larsson och Christian Lenemark diskutera den kittlande livsberättelsen.

Hur viktigt är det fria skrivna ordet? Fredrik Elg och Naeimeh Doostdar samtalar om hur viktigt det är att ta emot fristadsförfattare. Festivalen kommer i år ha musikaliska avslutningar bägge dagarna. På lördagen med den amerikanske countryartisten Chip Taylor och på fredagen Trefaldighetskören Christianstad som bjuder på tonsatt poesi av bl a Tranströmer, Fröding och Martinsson.

Den numera traditionella författarstafetten bjuder på ett brett spektrum med polisarbete, restaurangliv, dekadens, globetrotters, häxor och dansbandsliv.

Bokfestivalen erbjuder även ett förnämt internationellt poesiprogram med några svenska poeter i släptåg som stretchar språket förbi de fysiska gränserna.

För barnen erbjuds ett program med berättarteater, firande av Lilla spöket Laban som fyller 50 år och prisutdelning i Bästa Berättelsen (f d novelltävlingen). Denna tävling har i år ändrat form så att det går att delta även med exempelvis en dikt eller tecknad serie. Bokfestivalen innehåller mer än det som finns med i det offentliga programmet, nämligen ett skolprogram med plats för 2000 elever!

Och som vanligt står bokborden på gågatorna!

Hela programmet: www.bokfestivalen.se

Av Anders Aspenberg
Megamanus, 2015
ISBN 9789187285158, häftad, 304 sidor

Annika är arkitekt och har det lite knepigt, och det blir bara värre under bokens gång. Hon har blivit dumpad av sin pojkvän som dragit iväg till Grekland. Hon åker till sin sjuke pappa för att få tröst. Hon börjar planera en ombyggnad av deras gamla båthus. Ett hus som grannen Svensson är ute efter. Svensson har också en gång blivit brädad av Annikas pappa när de konkurrerade om samma kvinna, Annikas numera bortgångna mamma.

Fadern blir brutalt mördad och polisen misstänker Annika. Hon blir dömd till många års fängelse trots sitt nekande. På fängelset möter hon Lena, som har en helt annan bakgrund. Brottsling, missbrukare och prostituerad. De två kvinnorna blir mot alla odds vänner.

Samtidigt har den f d pojkvännen fått kalla fötter. Han läser i tidningen om Annikas öde och reser hem till Sverige. De återupptar kontakten och han börjar privatspana för att försöka bevisa hennes oskuld.

Denna historia går mycket väl att bygga en bok på, men jag tycker att författaren lite missbrukar sin egen historia. Det brister allt som oftast i logiken. Till att börja med; hur kunde Annika bli dömd egentligen? Det fanns i princip inga bevis. När sedan boken fortskrider är det alltför ofta slumpens skördar som styr händelseförloppet. Dessutom hade säkert till och med en dålig polisutredning löst detta som det visar sig ganska triviala brott.

Men intrigen är det i grunden inget fel på. Samspelet mellan Annika och Lena är intressant eftersom de är så olika karaktärer. Deras olika infallsvinklar på de problem som uppstår lyfter handlingen. Det kunde ha varit mer av den varan.

NISSE SCHERMAN

Av Björn Lundén
Lindelöws förlag, 2015
ISBN 978-91-85379-97-2, 170 sidor

Författaren Björn Lundén bor i Näsviken, ett samhälle ett par mil väster om Hudiksvall och är mest känd för att ha skrivit ett femtiotal böcker om skatt, ekonomi och juridik. Nu har han kommit med den ganska korta romanen Fader saknad, om revisorn Martin på svenska ambassaden i Rwandas huvudstad Kigali, och om kärlek. Författaren har bott i detta land i flera år varför hans få miljöskildringar känns genuina.

Huvudpersonen ger sig ut på vandring där han träffar en kvinna vid namn Sharita och hennes dotter Dolly, blir inbjuden på lunch i deras lilla hus på en kulle och får lyssna till parets berättelse om deras liv. Dollys pappa är försvunnen sedan länge, något som knyter an till Martins eget liv med en far som försvann när han var liten. Han bestämmer sig för att försöka finna den försvunne rwandiske fadern, trots att modern – som han redan hunnit bli förälskad i – envisas med att säga att han är död.

Det blir en intressant färd genom Rwanda, där författarens lokalkännedom kommer till sin rätt, men också en resa till östra Tyskland och Sverige för att finna fler bitar i pusslet om de saknade fäderna.

Lundén för snabbt in läsaren i berättelsen och lyckas skapa viss spänning genom sitt korthuggna språkbruk där insprängda ord på språket kinyarwanda ger extra must. Dramatiken ökar när huvudpersonen efter en tid får sällskap av en romantiskt lagd kamrat från ambassaden och de träffar på en ovanlig dam som säger sig vara en rwandisk prinsessa och allt fler lögner och bedrägerier uppenbaras.

Det skulle kunna ha blivit en ännu mer spännande historia om dramaturgin varit mer genomtänkt. Nu störs man en aning av den allvetande författarens upprepade behov av att ge läsaren förklaringar.

ELISABETH CARLSSON

Av Helena Sigander
Exilium Förlag, 2015
ISBN 9789187511240, häftad, 302 sidor

Författaren är flitig. Hon har givit ut mänga böcker och sysslar också med mycket annat som är litteraturanknutet. Det märks, hon kan skriva med ett driv som få debutanter lyckas med. Hon kan skapa intressanta karaktärer och annorlunda intriger.

Hennes huvudperson på senare år har varit privatdetektiven Eva S:t Clair, en kvinna med skinn på näsan och en stor portion nyfikenhet. Men hon har en mjukare och bräckligare sida också. Tur då att hon nästan är sambo med polisen Tor Bonde – en trygg famn att vila i och ett bra sätt att låta Eva komma närmare brottsutredningarna.

Inte så långt från huvudstaden slingrar sig länsväg 263. Där färdas Sven Eklund. Han blir stoppad av ett blinkande ljus. Vad han inte vet är att han är på väg att bli mördad med en kniv i magen.

När polisen ska lämna dödsbud till hans fru uppdagas det att han är bigamist. Meddelandet ges till två olika kvinnor. Båda kvinnorna blir naturligtvis misstänkta av svartsjukeskäl. Den ena kvinnan kontaktar Eva S:t Clair, de är gamla vänner. På det viset dras Eva in i utredningen som leds av hennes Tor.

Fler mord sker på samma plats, och på samma sätt. Utredningen pekar bakåt i tiden. Nästan alla inblandade har umgåtts som ungdomar. Då har även föräldrarna till två av de unga mördats, även det ett ouppklarat fall.

Bigamin, de gamla morden och återblickarna till karaktärernas ungdom gör boken både spännande, läsvärd och lite åt bladvändarhållet. Det är ändå en pusseldeckare, som läsare funderar man hela tiden på olika misstänkta – ända till den ganska överraskande upplösningen.

Helena Sigander skriver med ett flyt som jag uppskattar. Att hon dessutom visar upp en stillsam underfundig humor gör inte saken sämre. Men, uj uj uj, så många korrekturfel!!!

NISSE SCHERMAN

Av Martin Elman
Mörkersdottir Förlag, 2015
ISBN 9789175990552, häftad, 337 sidor

Martin Ekman har varit polis och bär med sig sina erfarenheter in i denna bok. Han är född i Örebro där också det mesta utspelar sig i den här debutromanen.

Håkan Steen är polis och får ett fall med en mördad man som hittas i drivande i en båt på Svartån. Den som hittar liket är Håkans son Mårten och kamraten Rikard. Trots stora insatser lyckas inte polisen lösa brottet.

Mårten, Håkans son, blir själv polis. Det har skurit sig med föräldrarna efter att han avslöjat att han är homosexuell. Därför arbetar han i Stockholm. När hans pappa får en stroke åker han genast till Örebro.

Han försonas med sin far, börjar jobba som faderns efterträdare och inleder ett förhållande med den gamla barndomskamraten Rikard. Då inträffar ett nytt mord, nästan identiskt likt det som pappan misslyckats med att lösa 25 år tidigare.

Det blir naturligtvis återigen en hård nöt att knäcka. Spåren leder så småningom långt tillbaks i historien, ända till Engelbrekt.

Det historiska perspektivet är intressant, till och med Olof Palme blir inblandad. Mårtens samspel med sin inspektör Anna-Lena Hallberg genom boken är ganska underhållande. Intrigupplägget är fyndigt och lite originellt. Men att låta mördaren komma till tals i egna kapitel då och då är jag lite allergisk mot. (s k skurkpresens) Dessutom fallerar dialogen här och var, den gör att poliserna låter lite korkade och får läsaren att undra varför de inte löser brotten på ett enklare sätt.

Men som sagt, det är en bra intention med en annorlunda historia som Martin Ekman presenterar. Vi får se vad som kommer härnäst. Boken slutar med en rejäl cliffhanger!

NISSE SCHERMAN

Martin Ekman. Foto Mårten Rapp/Sveriges Radio Örebro

Av Mary Kubica [pseud för Mary Kyrychenko]
Good girl, 2014
Översatt av Susanne Andersson
Harper Collins Nordic, 2015
ISBN 978-91-640-9927-3, 380 sidor

Sedan i maj 2015 finns bokförlaget Harlequin enbart som imprint hos Harper Collins Nordic AB. Kultursverige har länge tittat snett på Harlequin som gett ut massor av romanrik- och feelgood-böcker och därför räknat förlaget som utgivare av sekundärlitteratur. Tongångarna kommer kanske att bli annorlunda nu med kopplingen till det 200 år gamla förlaget Harper Collins med både Nobel- och Pulitzerpristagare på författarlistan. Fast säkert är det inte. Detta är en del av mediekoncernen News Corporation, som i sin tur ägs av mogulen Rupert Murdoch som inte heller är så populär i vissa kretsar.

Förlaget HarperCollins Nordic AB får sitt huvudkontor i Stockholm och filialer i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors och kommer att ge ut ”allt utom poesi och religiös litteratur”, huvudsakligen spänningslitteratur på svenska, norska, danska och finska, och räknar med att publicera mer än 1100 titlar per år. Hittills har man publicerat förlagets egna författare, men för tillfället arbetar man med att knyta till sig svenska författare.

Det börjar inte illa alls. Första boken som kommit Dast tillhanda är Mary Kubicas debutthriller Good girl som haft stora framgångar i både USA och Storbritannien, så pass stora att författaren redan skrivit filmkontrakt.

Huvudpersonen Mia Dennett, bosatt i centrala Chicago, kidnappas och historiens stora fråga är hur detta gick till och varför det hände. Hon har egentligen aldrig blivit riktigt omhändertagen i livet, varken av sina ständigt flyttande föräldrar eller av sin nervöst lagda storasyster, så konstläraren Mia har lärt sig att ta vara på sig själv, men gör misstaget att låta sig raggas upp på en bar i stället för att vänta på pojkvännen.

Detta gör mysteriet ännu mer mystiskt och författaren byter skickligt mellan Mias och de tre övriga huvudpersonernas perspektiv i berättelsen. Det ger psykologiskt djup och lite extra spänning på köpet. Kidnapparens velande blir ytterligare en knorr i dramatiken och den oväntade upplösningen fick mig att hicka till, bläddra tillbaka och utbrista i ett något självbesviken ”Ja, naturligtvis!”

Det finns inga perfekta familjer. Och även denna familj går i bitar sedan kriminalkommissarie Gabe Hoffman jobbar sig förbi alla lögner.

Mary Kubica bor utanför Chicago med man och barn. Hon har en kandidatexamen i historia och amerikansk litteratur. Efter debuten med Good Girl har hon skrivit Pretty Baby, om en kvinnas ödesdigra möte med en hemlös kvinna, som kommer ut i hemlandet i höst.

BARBRO LINDBORG

Av Lina Neidestam
Kartago förlag, 2015
ISBN 9789175150802, 171 sidor

I denna fjärde bok fortsätter livet för feministen Zelda som vanligt: hon har en pojkvän hon föraktar, ett jobb hon hatar, vantrivs i Stockholm och är kroniskt avundsjuk på den alltmer framgångsrike Nova.

Zelda kan delas in i två delar. Den ena delen handlar om Zeldas och hennes omgivnings privatliv och relationsproblem. Den delen är underhållande och engagerande. Särskilt när det handlar om Zeldas vän Tove och hennes kärleksäventyr.

Den andra delen kretsar kring Zeldas feministiska analys av omvärlden, och Zeldas ganska inkonsekventa relation till sagda analys. Den tycker jag (man som jag är) saknar skärpa utan satsar på att ta de mest upprörande påståenden vissa män spottar ur sig någon gång varje fullmåne och samlar alla dessa i en och samma bok för att visa hur patriarkatet snedvrider mäns könsuppfattningar (och kvinnors också förstås). Jag förstår väl att om man inte samlade ihop allt och koncentrerade det utan lät dumheterna trilla in proportionellt så skulle det inte bli många skämt i varje bok. Men resultatet är att boken ger ett starkt intryck av att skapa halmgubbs–mansgrisar för att på ett enkelt men nesligt sätt “bevisa” feministiska ståndpunkter.

Om boken ska agera verktyg för att belysa könsbaserade orättvisor är det inte en skalpell, utan en bulldozer. Den river inte bara ner patriarkatet utan även sina egna teorier samtidigt genom att presentera en väldsbild som känns lika uppdiktad som huvudpersonen själv. Och det, trist nog, helt ofrivilligt tror jag.

Zelda för mig känns som ett bra försök att vara feministiskt uppläxande och humor i ett, och trots att den faktiskt blir bättre och bättre (främst tack vare seriens bifigurer) så har den fortfarande inte hittat rätt balans mellan ilska, självironi, folkbildning och småskratt.

Om du är en ung, arg kvinnlig feminist lär du gilla Zelda. Om du fattar Zeldas feministiska budskap men är mer intresserad av hennes och bifigurernas privatliv så lär du också gilla den. Är du en arg “jämställdist” (kommer ni ihåg den termen?) kommer du nog däremot hata den. Och det tror jag inte Lina Neidestam är ledsen för.

JOHANNES GENBERG

Lina Neidestam. Foto Gabriel Liljevall

Av Fionnuala Kearney
You, me & Other People, 2015
Översatt av Annika Sundberg
Massolit Förlag, 2015
ISBN 978-91-87783-62-3, 398 sidor

Debutromanerna duggar tätt så här i sommartid. En hel del av dem handlar om otrohet och svek, kanske också ett sommarfenomen. En sådan bok är Fionnuala Kearneys Du, jag & alla andra som handlar om Adam och Beth som varit gifta i tjugo år när Beth kommer på att hennes make haft ett kärleksförhållande med en yngre kvinna.

Nu vill Beth bryta upp för gott men Adam stretar emot, tänker med ånger på deras dotter som han i så fall skulle mista. Om växlande berättas om de båda makarna olika sätt att hantera problemet och efter en något trevande inledning tar författaren greppet om sina personer. Till att börja med ogillar man Adam men efterhand ökar förståelsen även för honom, trots att han har mer än ett skelett i garderoben. Beth blir lite kyligare, en karriärmänniska som satsar på sig själv.

Författaren har vinnlagt sig om att ge sina personer mänsklighet och djup på ett sätt som gör att man funderar över om detta verkligen är hennes debut. Det är människorna mer än händelserna som driver handlingen framåt, grubblet över om man själv är den störste bedragaren, om det går att älska den som svikit. Ingen är ju hundraprocentigt ond eller till hundra procent ond. Och Kearneys sätt att vänta med olika avslöjanden till dess de får störst effekt visar att hon är en naturlig berättare.

LENA JEPPSSON

Av Anne och Even Holt
Sudden death, 2014
Översatt av Margareta Järnebrand
Piratförlaget, 2015
ISBN 978-91-642-0461-5, 491 sidor

Jag får associationer till Olov Svedelids kriminalromaner vid läsandet av Anne Holts och hennes bror Evens senaste roman. I Norge talas det om att det är första gången en inhemsk judisk kvinna får huvudrollen i en deckare. I Sverige skrev Svedelid tillsammans med Leif Silbersky många kriminalromaner om den judiske advokaten Samuel Rosenbaum. I Sudden death är den egentliga inledningen till historien spektakulär. Hjärtspecialisten Sara Zuckerman, som följt sin partner till Champions League-finalen på Wembley Stadium i London, bevittnar hur en spelare segnar ner just som domaren blåser av matchen. Hon rusar ut på planen och försöker rädda den stackars fotbollsspelaren. Det skulle också Roland Hassel ha gjort, eftersom Svedelid gillade att ha magnifika inledningar. Här ser 600 miljoner TV-tittare räddningsinsatsen, alltså betydligt fler än de Fyrtio miljoner vittnen som Ed McBain hade i sin 60-talsbok med den titeln.

Men … och det är väl viktigt att påpeka efter denna inledning … syster och bror Holt är inga epigoner. Liksom Svedelid, som ofta tog upp internationella problem i sina romaner, även medicinska, tar Anne Holt och kirurgen Even upp ett av idrottens stora bekymmer – prestationshöjande medel. Vem tjänar stora pengar på ett medel som får hjärtat att klappa längre än det egentligen borde göra? Det är vad denna bok diskuterar.

Huvudpersonen Zuckerman, just fyllda femtio, är en av världens ledande läkare inom hjärtkirurgi, skarp i omdöme och tankar och med social kompetens. Efter den tragiska händelsen på Wembley drar hon och kollegan Ola Farmen slutsatsen att fallet har med ett nytt och för vetenskapen okänt dopningsmedel att göra. Alltså är fler fotbollsspelare på toppnivå i farozonen, något som skrämmer sexbarnsfadern Farmen eftersom han samtidigt är manager för en bollklubb med säte i London – och inte har alltför god personlig ekonomi. Alltså uppstår nya bekymmer. Tänk om hennes vän kan vara inblandad. Men det finns fler tänkbara misstänkta, sådana med både ekonomiska, politiska och nationella motiv.

Jag får en känsla av att Anne har haft svårt att tygla sin bror hjärtläkaren. Jag gissar i alla fall att det är han som haft svårt att killa sina darlingar eftersom boken är fylld med medicinsktekniska termer och en del beskrivningar som inte mycket ökar berättelsens framåtrörelse. Det förekommer också en hel del politiska spekulationer, vilket är tråkigt eftersom det tar död på spänningen.

KJELL E. GENBERG

Av Kristoffer CH Wahlund
Affront Förlag, 2015
ISBN 978-91-87585-37-1, 199 sidor

Detta är en dystopisk trilogi – Katakrestrilogin – bestående av tre kortromaner (novellas) som utspelas i ett framtida men inte alltför avlägset Sverige där landet till stora delar är översvämmat och styrt med järnhand enligt Orwellsk förebild. Till råga på allt dyker det mystiska havsmonstret Hafgufa upp här och där i det vattensjuka riket. När detta siktas noteras och beskrivs det noga i byråkratisk anda av Observatorieministeriet. Skrivdon av alla slag är förbjudna för gemene man, skrivmaskiner är särskilt farliga men också penna och papper.

Huvudpersonen, tillika berättaren, tillhör Observatorieministeret och har därför tillåtelse att inneha sådana saker och skriver sin berättelse på en Silver Reed SR 20 och därför är hela boken satt med skrivmaskinstext, något som gör den aningen svårläst.

Wahlunds språk, i en blandning av science fiction och fantasy, är väl avvägt och han tar tid på sig att presentera sina personer och sätta in dem i historien. Det blir emellanåt spännande på samma sätt som en del av Poes och Hoffmans berättelser alstrar spänning även om jag tycker mig hitta logiska glapp här och var. Hur håller sig folk vid liv? Alla kan inte ha självhushåll och om affärsidkare inte får räkna med papper och penna måste de vara mästare på tankens matematik.

Berättaren befinner sig mest ute på fältet men i den andra delen, Isolatopia, förflyttas berättelsen mer eller mindre inomhus, till maktens människor där semantik diskuteras, viss misstänksamhet råder och förhör hålls.

Allt avslutas med den kortaste långnovellen kallad Den tredje neologismen där konklusioner dras och existensiella frågor till del ställs på sin spets.

Författaren Kristoffer CH Wahlund är, trots att han tydligen skrivit en del i genren, okänd för mig. Boken påminner om varnande samizdat, den underjordiska litteraturspridning som förekom i Sovjetunionen och östblocket under kommunisttiden. De var också ofta maskinskrivna med karbonkopior.

ÅSA PETTERSSON

Av Jakob Ratz Endler
Llandudno Care, 2015
ISBN 9789163781179, 75 sidor

Det låter som namnet på en kriminalroman: Döden är försenad. Ett bra deckarnamn faktiskt, jag kan tänka mig hur jag skulle skriva. En “hjälte” som i första kapitlet med knapp nöd räddar livhanken och som hamnar i ett kriminalfall. Vem är skyldig? I slutet visar det sig vara denne vår hjälte som äntligt drabbas av sina gärningars lön och möter den försenade död han i början av boken klarat sig undan …

Men boken jag håller i min hand är ingen spekulativ deckare utan något mycket allvarligare än så. Doktor Jakob Ratz Endler som arbetat/arbetar som narkosläkare både i Stockholm och Sydafrika. Han skriver krönikor i Läkartidningen och det är ett urval av dessa som han nu har samlat till en bok. En högst läsvärd sådan, därtill nyttig för den som hamnat i sjukvården. En “Ofullkomlig vård”, skriver doktor Endler i en underrubrik. Så här tänker en läkare, får man i denna bok äntligen veta. Han spelar schack med Döden som är en helt överlägsen motståndare och som säger “Schack och matt” när han själv vill.

Eller så är doktorn en höjdhoppare. Han kanske lyckas bra i sin livsviktiga tävling, men han kommer ändå alltid att sluta den med att riva ribban.

Döden är försenad, men kommer snart, heter första krönikan. Den handlar om en mer än nittioårig man som får en magblödning. Han ges vård och Döden motas tillfälligt men kommer ihärdigt igen. Situationen kompliceras: “Vi var så många inblandade, likt en stafettpinne skickades patienten mellan olika läkare, jourhavande och avdelningar.”

Hade det varit en deckare, hade något oväntat skett, men detta är den nyktra och inte alltid så muntra verkligheten: “Patienten dog naturligtvis, precis som vi alla kommer att göra någon gång.” Så är det ju för människan men doktor Endler lastar sig för att den gamle mannen fick dö omgiven av främmande vårdpersonal och inte bland nära och kära.

Ibland blir det en deckarhistoria av en läkares erfarenhet. På akuten i Sydafrika söker en man som ramlat och slagit huvudet i en klippa. Han har fått en sårskada som sträcker sig från pannan och 25 cm rakt bakåt mot nacken. Det är ett djupt sår som går ner till kraniet. Det sys ihop men en röntgenbild visar en ca 3 mm stor främmande kropp, kanske en sten, inkilad i skallbenet. Det blir till att öppna det sydda såret och leta.

Stenen går inte att finna!

För att orientera sig i röntgenbilden sträcker man ut ett gem och tejpar det längs såret. På nästa röntgenbild syns gemet men inte såret. Läget visar att stenen knappast kan ha kommit in via såret.

I ett samtal med patienten berättar han att han i ungdomen varit med om en motorcykelolycka och då fått ett sår i huvudet. Kanske kom stenen in då och har sedan blivit kvar i alla år?

Tygerberg hospital i Kapstaden är ganska märkligt byggt. Det ser ut som ett stort H med två ingångar. Den svenske läkaren undrar över detta och får då veta att byggnaden kom till under apartheidregimens storhetstid och av de två flyglarna var den ena för svarta och den andra för vita. Det gällde att hålla grupperna separerade och gynna vita!

I Sydafrika dödas tio gånger fler i trafiken än i Sverige, andelen hiv är 80 gånger högre och – kan jag tro, kanske som en följd av apartheidtiden orättvisor – mordfrekvensen drygt fyrtio gånger större.

En dag kommer en 23-årig kille med magsmärtor. En undersökning visar vad smärtorna beror på. Han har fått två knivhugg strax under sin vänstra revbensbåge. Jo, vid frukosten bråkade hans lillebror och mamma om smutstvätten. Killen gick emellan och hans lillebror högg honom då med en kökskniv två gånger i magen.

Frukost heter krönikan om detta.

För min egen del är jag glad att jag läst Döden är försenad. Normalt är jag hypokondrisk och oroad av sjukbesök. Barndomens uppfattning om doktorer hänger fast. De vet allt och har alltid rätt. Säger de att man ska bli bra, blir man det. Får man en dödsdom är den definitiv. Men doktorn kan bota. Alltid!

Nu är jag lugnad. Doktorn är en vanlig människa som gör så gott han kan. Vi befinner oss i samma båt i den konstiga, skoningslösa värld där vi utan egen förskyllan har hamnat. En kort tid möts vi och glömmer sedan i allmänhet snart varandra.

Men en och annan doktor minns man. Och doktor Endler vittnar att minnet av vissa patienter bär doktorn med sig hela livet. De kan ha varit tappra, vänliga eller otrevliga. Ibland blir de ihågkomna för att de lärt doktorn något. Mannen med den mångåriga stenen i skallbenet var till exempel uppvuxen på en strutsfarm – han berättade att det är en myt att strutsar gömmer huvudet i sanden …

Döden är försenad är en välskriven, intressant bok som lärt mig något om Livet och som givit mig en smula mer livsmod. Den är vackert gjord med sköna bilder av röntgenplåtar. Vår kropp är byggd som en gotisk kyrka och innehåller hemligheter som vi oftast bara vagt kan ana.

JEAN BOLINDER

Av Jens af Ekenstam Stenman
Kapitel 1 Förlag, 2015
ISBN 978-91-87781–22-3, ebok, 234 sidor

Jens af Ekenstam Stenman, aka J Starsmoor bland författarvännerna på Piratförlagets sida Kapitel 1, där Jens är sidans kanske främsta dragplåster. Han är politiskt engagerad och ordförande för ett riksdagspartis lokalavdelning i Sydsverige. Framför allt framstår han på nätet som en sympatisk människa. Hur han hinner med allt engagemang och att författa romaner är för många en gåta?

Jens tidigare litterära bana består i att ha varit initiativtagare till och deltagit med noveller i novellsamlingarna Vildsint och Vildsint Skymningslandet.

Shiver är en erotisk spökthriller om Alicia, en författare som bor ensam i en stuga. Hennes böcker säljer som smör. Något flyttar in till henne. Något vars namn uttalas på niohundraåttio nanometers våglängd. Något som fattar tycke för henne.

Bit för bit råkar hon ut för händelser som blottar hennes innersta hemligheter för världen.

Centralt i berättelsen är den form av kinky sex som Alicia ägnar sig åt och skriver om. När man som läsaren börjar reagera för de många sexscenerna vänder författaren berättelsen. In kommer faran. In kommer spänning. Vem utsätter Alicia för våld? Vem ligger bakom utpressning och mord. Det väsen som bevittnar händelserna vill få styrka nog att ingripa. Slutet är inte förutsägbart.

Det finns ett par trådar i berättelsen som förefaller oavslutade. Något säger mig att det kan bli en förklaring till dessa i ett senare skede.

Shiver är Jens debutroman. Hans språk är rakt igenom bra och väl anpassat till berättelsen. En bra debut som lovar mer i framtiden.

SUNE E. OLSSON

Av T. R. Richmond [pseud för Tim Relf]
What she left, 2015
Översatt av Cecilia Falk
Massolit Förlag, 2015
ISBN 978-91-87783-64-7, 410 sidor

2001, när Alice Salmon var 15, skickade hon in en tävlingsartikel till Kulturrådets tidning. Texten skulle handla om betydelsen av ett namn och Alice vann tävlingen. En vintermorgon elva år senare hittas hon död i ett vattendrag i Southampton, vilket kommenteras på nätets Online forum för studenter. Professor Jeremy Cook på universitetet blir djupt gripen av flickans öde (var det en olycka på fyllan, självmord eller möjligen mord?) Han beslutar sig för att ta reda på bakgrunden, vilket inte tycks gillas av alla som funnits i Alices närhet. Man kan undra över vilka motiv som driver professorn.

Det är en rätt knepig historia som journalisten Tim Relf totat ihop under pseudonymen T. R. Richmond. Han försöker följa den döda flickans livshistoria genom att följa vad som sagts om henne på sociala medier och samtidigt åstadkomma en detektivhistoria. Utgångspunkten är tydligen att om man lusläser de miljoner bloggar, Twitter- och Facebookinlägg kommer man på hur många intima detaljer som helst om en människa. Den engelska titeln – Vad hon lämnade efter sig – säger mer om författarens intentioner även om den svenska titeln också är adekvat. Berättelsen om Alice Salmons digitala arv består alltså av en serie tweets, Facebookinlägg, emejl, spellistor och kommentarer på olika digitala forum, men även av vanliga brev och dagbokstexter.

Hoppen mellan dessa digitala och analoga medier, detaljerna som avslöjas om professor Cookes relation (han tänker använda materialet i en bok) till Alice och hennes familj och pojkvän gör boken en aning spretig, enligt min åsikt. Bit för bit kommer han närmare förklaringen till flickans död och hur hennes liv – och död – påverkat de efterlevande.

Av naturliga skäl hoppar berättelsen i tid, vilket gör den svår att följa. Men ger man sig den på att läsa klart detta pussel – vilket jag ju måste – blir det till sist en ganska begriplig skildring av ett liv fyllt av kärlek, motsägelser, förvirring och alkohol. Alice var inte den de flesta trodde att hon var.

Och som en beskrivning av vad människor har för sig på nätet har boken en extra poäng. I stort är boken inte mycket roligare eller mer givande än att skrolla det bekanta skrivit på nätet om musik, mat och evenemang. Vi tycks alla vara en hop banala narcisisster.

INGER STRANDBERG

“En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe när våren går bort
och liten glädje oss giver“, skrev Lars Wivallius för snart ett halvt årtusende sedan. Han skrev betydligt bättre än det gäng av utländska deckarförfattare vars böcker jag plikttroget läst detta år. Gud hjälpe mig när våren 2015 har gått bort och dessa böcker så liten glädje mig giver. Dagens översatta utländska kriminalskribenter är kunniga och vet hur man bör göra, backas upp av en stab välutbildade experter och böckerna blir välgjorda men nästan identiska. De flesta har enligt vad som stolt skyltas på omslaget i olika länder nominerats eller prisbelönats av ett gäng kritiker, vilka alla förefaller befriade från smak för det originella.

I min barndom hölls varje år hästpremiering på mina föräldrars gods. Man slog då upp ett specialtält med stolar och bord för de märkvärdiga bedömarna. Det var en högtidsstund och vi ungar var entusiastiska åskådare. En tvåhundrakilos medlem i premieringsnämnden och hingstar som fick mäktiga stånd, hörde till toppunkterna i showen. Mitt ardennersto “Lillan” fick ett år en skådepenning, som jag fortfarande har kvar i mitt vardagsrum.

På ena sidan en bild av “Gustaf V Sveriges Göters och Venders Konung” och på den andra en häst i relief “För hästafvelns Främjande”, “Prisbelöning” och ingraverat “LILLAN” och “1937 No 2.

Nu sitter jag själv som expert i det blåsiga tältet och ser häst efter häst, ledas fram, trava och frusta genom vidgade näsborrar. Synd bara att alla öken verkar vara klonade. På pricken lika varandra. Jag tycker synd om människor som betalar hundralappar för dessa upprepningar av ett mönster för att få lite underhållning i sjuksängen, sommarstugan eller hängmattan.

Desto gladare blir jag åt Vem var Alice? av journalisten T.R. Richmond, översatt av Cecilia Falk.

Alice som besökte Underlandet finns för alltid och det gör kanske den Alice B Toklas som inte skrev en självbiografi – för det gjorde Gertrude Stein. Nu får vi en tredje litterär Alice att grubbla över, Alice Salmon hette hon innan sin förtidiga död.

Den unga Alice Salmon läser på universitet och förefaller vara en ganska vanlig student. En vintermorgon hittas hon död i en sjö i Southampton. Hon är borta för alltid. Vem var hon? Varför dog hon? Vem bragte henne om livet? Varför?”

Släktforskare får bittert erfara att de enda spår deras förfäder lämnat efter sig är när de hamnat inför domstol och dömts för något brott. Dagligt, idogt arbete på 17- och 1800-talen har gått spårlöst förbi. När man fötts, döpts och avlidit har detta noterats. Prästerna har antecknat om någon begått enkelt eller dubbelt hor.

Vi moderna människor lever i en tid där vi lämnar efter oss spår i mängder. På ett sätt dör vi aldrig även om vi slutar andas, tänka och agera. På nätet fastnar vi t ex som insekter i spindelns fälla och sprattlar till dess nätet förintas …

Vi möter först Alice Salmon i en självbiografisk artikel i Kulturrådets tidning 2001. Hon kommer bl a in på sitt namn: “Förr brukade jag önska att fler kända människor hette Alice … Alice Cooper finns förstås men det är en man och det är inte ens hans riktiga namn. Och Alice i Underlandet, som folk alltid brukar citera för mig …”

Därnäst kastas vi mer än tio år framåt i tiden till Southamptons onlineforum StudentNet, 5 februari 2012. Det har skett en olycka och folk rapporterar rörigt och osammanhängande. Något har skett nere vid floden. Falska rykten surrar. Någon tror småningom att det gäller en “Alice Samson eller nått”. Det ändras till Alice Salmon.

“Fisken Alice brukade vi kalla henne!”. “Smithy” kommenterar: “Borde inte fiskar kunna simma?”, vilket retar “Linz” som kallar “Smithy” för “Idiot!”.

Så får vi läsa ett brev till “Larry” som skrivits av professor Jeremy Cooke 6 februari 2012. En Twitterbiografi 2011 följs av ett utdrag ur Alice Salmons dagbok för 6 augusti 2004 då hon är 18 år. Så har professor Cooke skrivit ett nytt brev 7 februari 2012 till “Larry”.

Lite senare i en artikel, augusti 2013 kommer professorn på att alla människor varenda dag lämnar ett spår, ett avtryck, ett märke. “Kan det vara möjligt, funderade jag, att rekonstruera liv av sådana fragment? Att återskapa en person, att sätta ihop dem av dessa skärvor?”

Det är en genial idé och den genomförs konsekvent och fascinerande. Ett slag av växelsång om den döda flickan, där allt ej är frid och fröjd – vad ligger t ex bakom professor Jeremy Cookies intresse för den döda studentskan?

Detta är en av de bästa och mest fascinerande kriminalromaner som jag läst – och jag har ändå läst tiotusentals deckare!

En klar favorit till Deckarakademins pris för 2015!

JEAN BOLINDER

Av Jens Ganman
Bookmark Förlag, 2015
ISBN 978-91-87441-21-9, 414 sidor

Ganman använder sina huvudpersoner Carsten och Angel både som berättelsen om ett trassligt äktenskap och som historik över svensk samhällsutveckling när 1900-talet började ta slut. När de båda gifter sig är 1960-talet nytt, de är förälskade, framtidstron är stark, de får hus och barn, eget företag och stort umgänge i privatlivet.

Författaren plockar in saker och företeelser man känner igen i sin text, ting man minns från olika delar av den tid som berörs i historien som utspelas i jämtländska Östersund. Växelvis berättas om Carsten och Angela, om Carsten som faller från en bra position i samhällslivet på grund av ändrade förutsättningar och ett eskalerande spritmissbruk, om Angela och hennes inställning till livet och dess förändringar och det politiska skeendet där socialdemokratins förändring har en betydande roll. Det stora svinet Carsten avskyr Palmes form av socialism och framstår som både tragisk och komisk i sitt förfall.

Naturligtvis skils de båda men när de hamnar på det privatstyrda ålderdomshemmet (förlåt: äldreboendet) visar det sig att de får rummen intill varandra. Fler gamla bekanta – vänner och fiender – hamnar också där och nu kommer minnena och ruelsen tillbaka. Liksom behovet att ta itu med det som varit.

Denna institution beskrivs med sarkastisk vitriol i pennan och Carstens hopp om några lugna år i väntan på döden går om intet.

Ganmans berättelse om Sverige, sett från ett gediget beskrivet Östersund, är underhållande och skriven med viss humor som dock inte döljer författarens sympatier. Enligt boken var det på 1980-talet som landet förlorade stadga och riktning, folkhemsidyllen försvann och människorna förvandlades till självupptagna konsumenter.

Jens Ganman är journalist, musiker och författare. 2004 debuterade han med boken Mess som uppmärksammades för sina populärkulturella iakttagelser och samhällsskildringar. Efter det har han gett ut ytterligare en roman och tre faktaböcker om musik.

BJÖRN ENMAN

Av Peter Barlach
Lind & Co, 2015
ISBN 978-91-7461-374-2, 317 sidor

25-åriga Caroline drömmer om att starta en egen restaurang, men innan drömmen uppfylls arbetar hon på en livsmedelsbutik i Lidingö centrum. Men nu är trivseln på jobbet på upphällningen eftersom matvarukedjan Maxfood tagit över affären och förhållandena ändrats. Hon visar sitt missnöje genom att snatta på jobbet – en anställd vid delidisken har stora möjligheter till det. Men en dag får hon en chock: ett anonymt meddelande i hennes fack berättar att hon är avslöjad. Vad göra?

Plötsligt känns det inte så kul att festa på kvällarna, inte ens att laga mat tillsammans med sin rätt dryckesglade far som en gång i tiden var stjärnkock. Hon vet med sig att hon också är en utmärkt kock och för att drömmen om den egna restaurangen ska bli av måste hon satsa minst en halv miljon som startkapital. Medan hon grunnar på hur denna förmögenhet ska införskaffas – lönen hos Maxfood är ju inte överväldigande – får hon förslaget att råna en transport, inte med pengar utan med kött.

Det är en intressant och mänsklig feelgood-huvudperson Barlach har skapat, fylld av galna infall och en stor dos självironi. Att hon befinner sig i samhällets moraliska utkant förlåter läsaren gärna.

Dramaturgin har amerikanskt stuk trots historiens placering i Sverige. Framåtrörelsen är stark, dialogerna välskrivna och språket liksom maträtterna som beskrivs läckert kryddat. Dessutom finns en svärta i botten som gör att boken trots allt inte känns alltför lättviktig.

Vissångaren, dramatikern och programledaren Peter Barlach har tidigare skrivit böcker för ungdom. Konsten att vara Caroline är Barlachs vuxendebut.

HELGA LINDH

Av Björn Hellberg
Lind & Co, 2015
ISBN 978-91-7461-379-7, 302 sidor

Björn Hellberg är en arbetsmyra. Inte nog med att han åker land och rike runt tillsammans med Ingvar Oldsberg och gör frågesportprogrammet Sverigequizen för TV4, han sitter också och signerar böcker över hela riket flitigare än någon annan författare i landet. Till detta hinner han skriva en deckare per år – till dags dato tjugotvå stycken – och att 2015 bevaka sin 49:e Wimbledonturnering i rad. Man måste lyfta på hatten för detta mänskliga fenomen.

Årets roman heter De hatiska och ingår som den sjätte utgåvan i Hellbergs Lovikenserie, böcker som författaren varvar med historier där kriminalkommissarie Sten Wall har huvudrollen. Här är det kriminalinspektörerna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson som är utredare och denna gång tar de itu med nättroll, de figurer som hotar eller förnedrar andra människor på nätet. Detta drabbar flera av invånarna i Loviken under en värmedallrande försommarmånad och texterna är så grova och grava att polisen kopplas in eftersom innehållet i meddelandena tyder på att något mycket mer allvarligt kan inträffa.

Det gör det också, fast det grövsta, ett mord i en öde gränd, inträffar inte förrän 120 sidor in i berättelsen. Innan dess har Hellberg presenterat dramats personer, en något apart samling människor ur olika samhällsskikt. Det finns som alltid i Hellbergs romaner flera intrigtrådar och hans språk är, likaledes som alltid, ganska sirligt. Vid sidan av historien om näthatet – idén till detta lär han ha fått från Robert Aschbergs tv-program Trolljägarna – spelar han också upp en passionshistoria.

Ofta är Björn Hellbergs böcker genomtänkta och välskrivna. Välskriven är även denna, men på något sätt märks det att hans tid inte riktigt räckt till den här gången. Den vanliga stringensen saknas, så man får väl räkna De hatiska som en mellanbok i produktionen eftersom jag tycker att det verkliga serveässet mot slutet inte heller lyckades hålla sig inom linjerna.

De tidigare titlarna i Lovikensviten är Paria, Club Karaoke, Dominans, De tysta och minideckaren Fallet Martin Felt.

LENA  JEPPSON

Björn Hellberg. Foto PeO Persson

Av Per Erik Tell
Ultima Esperanza Books, 2015
ISBN 978-91-982370-6-1, 259 sidor

Författaren, globetrottern och Dastmedarbetaren Per Erik Tell, ibland bosatt i Ystad, har gett sig ut på resor igen och dessa färder har resulterat i boken Läsa Resa Dö. Han började sin författarbana 2003 med kriminalromanen Ljuva september, som året efter följdes upp med ännu en spänningsroman som fick titeln Olof, Tore, Tore. Sedan drog han iväg från Sverige igen, denna gång till USA vilket resulterade i den alldeles underbara skildringen Lost Springs 2005 (nyutgåva 2010) som samma år följdes upp med den minst sagt grymma boken Detta fredliga uppdrag – om 522 svenskar i terrorns Kongo. I detta land, som ägdes av kungen av Belgien, begicks otroliga grymheter mot den inhemska befolkningen. De som inte arbetade hårt nog, eller bara var uppkäftiga, fick händerna avhuggna.

2007 återgick Tell till deckare och gav ut romanen Efter alla dessa år. Efter ett mellanspel då han skrev en bok om en lokal spelman tillsammans med Bertil Sandström kom 2010 kriminalromanen Whisky Blues.

Därefter har det blivit resor och skildringar av dessa färder för hela slanten. 2011 gav boken Den falske ingenjören – och andra svenska spår i Argentina ut följd av ett par böcker om författarens hemlandskap Skåne. Dast har recenserat nästan alla – om inte alla – hans böcker och det har alltid varit ett nöje. Per Erik Tell är inte enbart en utmärkt skribent, utrustad med stora ögon och öron och en lakonisk humor av ett slag jag är mycket förtjust i. Inte nog med att han med några få penndrag kan beskriva en plats så det känns som om man fått följa med, han letar också reda på ställen som ligger en bit från allfarvägarna och vid sidan av beskrivningarna av platsen kan han berätta relevanta och reflekterande saker om människor, ibland kända, emellanåt okända, men alltid intressanta personer med anknytning dit.

Läsa Resa Dö innehåller 85 reportage från Syd- och Mellanamerika, USA, östra och västra Europa, delar av Asien och i slutet av boken en motorcykelresa genom Sverige – ett okänt land för många – från Ystad till Haparanda.

Under resorna stöter han på folk och mjölkar dem, om inte på deras själar, så åtminstone på deras berättelser. Det är kanske inte så att han gillar dem alla, det finns några sådana beskrivna på boksidorna. Han har rest långt, men åtminstone en av dem han träffat har rest längre: månfararen Ed Mitchell. Under några av resorna har han haft sällskap med den skånske författaren och mc-kamraten CJ Charpentier vilket lett till ölprovningar och rätt magnifika diskussioner om både hög och låg litteratur, något Tell fortsatt att diskutera på egen hand när han färdats utan resesällskap.

Dast delar inte ut getingar eller plus, men nog är denna bok värd en hel hög motorcykelhjälmar.

KJELL E, GENBERG

Av Johanna Mo
Forum, 2015
ISBN 978-91-37-14430-6, 341 sidor

Mordutredaren Helene Mobacke vid Stockholmspolisen är med för tredje gången i Johanna Mos Allting trasigt ska bli helt som inleds med att en äldre man knivskärs till döds under ett upplopp i Skärholmen. När en ung man grips med den blodiga kniven på sig kan våldsroteln hoppas på en snabb lösning. Men när man närmare granskar den dödade mannen finner man sådant som kan ge en annan motivbild (hemlighållen homosexualitet och oegentligheter under hans tid som FN-soldat på Cypern) än den man tänkte sig från början. Mobacke börjar ana att utredningen blir mer komplicerad än vad hon och kollegerna först trott.

Intrigen visar att Johanna Mo är väl uppdaterad på tidens händelser. Händelserna i Alby nyligen visar att upplopp med vidhängande bilbränder blivit, om inte vanliga, så dock möjliga i allt större utsträckning i vårt land. Gängkriminalitet har vi haft länge nu och i Allting trasigt ska bli helt spelar den dessutom en politisk roll eftersom ledaren för en sådan gruppering visar sig ha samarbete med en riksdagsman från Sverigedemokraterna.

När Nisse Scherman i Dast skrev om författarens bok Döden tänkte jag mig så kategoriserade han den som ” en polisroman med ett djupare själsligt fokus” och han harangerade den för dess närvarokänsla. Sådan finns också i denna. Helena Mobacke söker inre frid och det är förståeligt med tanke på vad hon gått igenom i de tidigare berättelserna – ett barn har dött, maken har övergivit henne och gift sig med en kvinna som lyckats bli gravid. Visserligen har Helena skaffat ny karl, en polis, och det ger nya fortsättningsmöjligheter och -svårigheter om man ska tro på statistik gällande polisäktenskap.

Med tanke på hur boken började kunde man tro att denna kriminalroman skulle utvecklas till en thriller – med ytterligare mord och en slutkläm som får formen av ett gisslandrama – men i stort sett har handlingen rätt stillsam framåtrörelse med bihandlingar om dåligt samvete och annat som rör sig inom de medverkande poliserna och de som de träffar på under utredningen. Mördarjakten får ungefär lika mycket utrymme som psykologin.

Johanna Mo är född 1976 och uppvuxen i Kalmar, men bor nu i Stockholm. Innan hon skrev Döden tänker jag mig så, Vänd om och var still och Allting trasigt ska bli helt gav hon ut romanerna Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det, som båda fått gott mottagande. Med novellen Allt annat får glömskan ta nominerades hon 2011 till Sveriges Radios Novellpris och 2013 tilldelades hon Barometern-OT:s kulturpris “Gyllene Fjädern”.

BARBRO LINDBORG

Johanna Mo. Foto Sofia Runarsdotter

Av Anna Lihammer
Historiska Media, 2015
ISBN 9789175452340, Inbunden, 368 sidor

Förra året fick Anna Lihammer Svenska Deckarakademins debutantpris för Medan mörkret faller. Nu låter hon sina karaktärer återkomma i en ny historisk roman.

Året är 1935 och Nürnberglagarna har just införts i Tyskland. Judar fråntogs sitt medborgarskap och äktenskap med ”tyskar” ogiltigförklarades. Dessa lagar fick till följd att många judar trakasserades även i andra länder, så också i Sverige.

En tysk delegation är i Sverige för att forska på runristningar som man tror kan förklara den ariska rasens storhet. I Torshälla, vid Sigurdsristningen, sker ett våldsdåd. En tysk man mördar en annan. Tyska ambassaden kräver en snabb lösning på fallet. Den duktige men egensinnige kommissarien Carl Hell får leda utredningen.

Precis som i den första boken kräver han att som assisten få polissystern Maria Gustavsson. Trots massivt motstånd lyckas han med det, han tycker att hon är den bäste polisen att tillgå.

Fler mord inträffar och det blir spänt mellan Carl och de tyska tjänstemännen när fallet drar ut på tiden. Men i samband med mordet på en tysk judisk kvinna har ett barn försvunnit, och kommissarien prioriterar att finna det till tyskarnas förtret.

Det brukar sägas att andra boken är den svåraste, men Anna Lihammer lyckas lika bra med denna som den första. Det historiska perspektivet är naturligtvis centralt, det är sådana böcker hon skriver. Men hon blandar även in Carls och Marias relationsproblem, även de satta historiskt i tiden. Det är inte så att de har en gemensam relation. Carl är olyckligt förälskad i en judisk ministerfru och Maria får smyga med sin homosexualitet. Året är ju 1935.

Mixen med historia, kriminalgåta och relationsbeskrivningar är alldeles utmärkt. De är var för sig lika spännande. Anna Lihammer tillhör redan den svenska deckareliten vilket gör att man ivrigt väntar på nästa bok.

NISSE SCHERMAN

Anna Lihammer. Foto Johanna Jeansson

Av Isabel Allende
El juego de Ripper, 2014
Översättning Hanna Axén
Norstedts, 2015

Amandas föräldrar är skilda och hon bor tillsammans med sin mor Indiana i de mer bohemiska delarna av San Francisco. Mor och dotter är olika som natt och dag. Indiana är en vacker, holistisk helare som ser det goda hos alla människor. Dottern Amanda är däremot som sin far, chefen för San Franciscopolisens mordkommission, fascinerad av människors mörka sidor.  Hon älskar att lösa mordgåtor tillsammans med ungdomar från hela världen i rollspelet Ripper. När modern kidnappas blir leken plötsligt allvar och Amanda tvingas kämpa mot klockan i sina försök att rädda moderns liv.

Detektivromanen är en ny genre för författaren men hennes sätt att skildra färgstarka och originella personligheter känns väl igen. Det gäller allt från den hyperintelligenta  och lite nördiga  Amanda till hennes gudmor, en berömd astrolog som förespår ett kommande blodbad och Ryan, specialtränad yrkesmilitär, navy seal, som mist sitt ena ben i Afghanistan och som är djupt förälskad i Indiana.

Indiana behandlar sina patienter med allt från intuitiv massage till magnet- och kristallterapi i den ryktbara Holistiska kliniken. På väggen i väntrummet finns en bild av den hinduiska gudinnan Shakti som Indiana är en ivrig anhängare av. Beskrivningen av den bohemiska miljön med magiska inslag, det färgstarka persongalleriet och de täta relationerna mellan de sinsemellan olika karaktärerna är intressant att läsa men man börjar undra om boken platsar i deckargenren. Efterhand blir dock thrillerelementen mer frekventa och boken utvecklar sig till en riktig bladvändare med en oväntad upplösning. Kan varmt rekommenderas.

GUDRUN WINFRIDSSON

Isabel Allende. Foto Lori Barra