Av T. R. Richmond [pseud för Tim Relf]
What she left, 2015
Översatt av Cecilia Falk
Massolit Förlag, 2015
ISBN 978-91-87783-64-7, 410 sidor
2001, när Alice Salmon var 15, skickade hon in en tävlingsartikel till Kulturrådets tidning. Texten skulle handla om betydelsen av ett namn och Alice vann tävlingen. En vintermorgon elva år senare hittas hon död i ett vattendrag i Southampton, vilket kommenteras på nätets Online forum för studenter. Professor Jeremy Cook på universitetet blir djupt gripen av flickans öde (var det en olycka på fyllan, självmord eller möjligen mord?) Han beslutar sig för att ta reda på bakgrunden, vilket inte tycks gillas av alla som funnits i Alices närhet. Man kan undra över vilka motiv som driver professorn.
Det är en rätt knepig historia som journalisten Tim Relf totat ihop under pseudonymen T. R. Richmond. Han försöker följa den döda flickans livshistoria genom att följa vad som sagts om henne på sociala medier och samtidigt åstadkomma en detektivhistoria. Utgångspunkten är tydligen att om man lusläser de miljoner bloggar, Twitter- och Facebookinlägg kommer man på hur många intima detaljer som helst om en människa. Den engelska titeln – Vad hon lämnade efter sig – säger mer om författarens intentioner även om den svenska titeln också är adekvat. Berättelsen om Alice Salmons digitala arv består alltså av en serie tweets, Facebookinlägg, emejl, spellistor och kommentarer på olika digitala forum, men även av vanliga brev och dagbokstexter.
Hoppen mellan dessa digitala och analoga medier, detaljerna som avslöjas om professor Cookes relation (han tänker använda materialet i en bok) till Alice och hennes familj och pojkvän gör boken en aning spretig, enligt min åsikt. Bit för bit kommer han närmare förklaringen till flickans död och hur hennes liv – och död – påverkat de efterlevande.
Av naturliga skäl hoppar berättelsen i tid, vilket gör den svår att följa. Men ger man sig den på att läsa klart detta pussel – vilket jag ju måste – blir det till sist en ganska begriplig skildring av ett liv fyllt av kärlek, motsägelser, förvirring och alkohol. Alice var inte den de flesta trodde att hon var.
Och som en beskrivning av vad människor har för sig på nätet har boken en extra poäng. I stort är boken inte mycket roligare eller mer givande än att skrolla det bekanta skrivit på nätet om musik, mat och evenemang. Vi tycks alla vara en hop banala narcisisster.
INGER STRANDBERG
“En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe när våren går bort
och liten glädje oss giver“, skrev Lars Wivallius för snart ett halvt årtusende sedan. Han skrev betydligt bättre än det gäng av utländska deckarförfattare vars böcker jag plikttroget läst detta år. Gud hjälpe mig när våren 2015 har gått bort och dessa böcker så liten glädje mig giver. Dagens översatta utländska kriminalskribenter är kunniga och vet hur man bör göra, backas upp av en stab välutbildade experter och böckerna blir välgjorda men nästan identiska. De flesta har enligt vad som stolt skyltas på omslaget i olika länder nominerats eller prisbelönats av ett gäng kritiker, vilka alla förefaller befriade från smak för det originella.
I min barndom hölls varje år hästpremiering på mina föräldrars gods. Man slog då upp ett specialtält med stolar och bord för de märkvärdiga bedömarna. Det var en högtidsstund och vi ungar var entusiastiska åskådare. En tvåhundrakilos medlem i premieringsnämnden och hingstar som fick mäktiga stånd, hörde till toppunkterna i showen. Mitt ardennersto “Lillan” fick ett år en skådepenning, som jag fortfarande har kvar i mitt vardagsrum.
På ena sidan en bild av “Gustaf V Sveriges Göters och Venders Konung” och på den andra en häst i relief “För hästafvelns Främjande”, “Prisbelöning” och ingraverat “LILLAN” och “1937 No 2.
Nu sitter jag själv som expert i det blåsiga tältet och ser häst efter häst, ledas fram, trava och frusta genom vidgade näsborrar. Synd bara att alla öken verkar vara klonade. På pricken lika varandra. Jag tycker synd om människor som betalar hundralappar för dessa upprepningar av ett mönster för att få lite underhållning i sjuksängen, sommarstugan eller hängmattan.
Desto gladare blir jag åt Vem var Alice? av journalisten T.R. Richmond, översatt av Cecilia Falk.
Alice som besökte Underlandet finns för alltid och det gör kanske den Alice B Toklas som inte skrev en självbiografi – för det gjorde Gertrude Stein. Nu får vi en tredje litterär Alice att grubbla över, Alice Salmon hette hon innan sin förtidiga död.
Den unga Alice Salmon läser på universitet och förefaller vara en ganska vanlig student. En vintermorgon hittas hon död i en sjö i Southampton. Hon är borta för alltid. Vem var hon? Varför dog hon? Vem bragte henne om livet? Varför?”
Släktforskare får bittert erfara att de enda spår deras förfäder lämnat efter sig är när de hamnat inför domstol och dömts för något brott. Dagligt, idogt arbete på 17- och 1800-talen har gått spårlöst förbi. När man fötts, döpts och avlidit har detta noterats. Prästerna har antecknat om någon begått enkelt eller dubbelt hor.
Vi moderna människor lever i en tid där vi lämnar efter oss spår i mängder. På ett sätt dör vi aldrig även om vi slutar andas, tänka och agera. På nätet fastnar vi t ex som insekter i spindelns fälla och sprattlar till dess nätet förintas …
Vi möter först Alice Salmon i en självbiografisk artikel i Kulturrådets tidning 2001. Hon kommer bl a in på sitt namn: “Förr brukade jag önska att fler kända människor hette Alice … Alice Cooper finns förstås men det är en man och det är inte ens hans riktiga namn. Och Alice i Underlandet, som folk alltid brukar citera för mig …”
Därnäst kastas vi mer än tio år framåt i tiden till Southamptons onlineforum StudentNet, 5 februari 2012. Det har skett en olycka och folk rapporterar rörigt och osammanhängande. Något har skett nere vid floden. Falska rykten surrar. Någon tror småningom att det gäller en “Alice Samson eller nått”. Det ändras till Alice Salmon.
“Fisken Alice brukade vi kalla henne!”. “Smithy” kommenterar: “Borde inte fiskar kunna simma?”, vilket retar “Linz” som kallar “Smithy” för “Idiot!”.
Så får vi läsa ett brev till “Larry” som skrivits av professor Jeremy Cooke 6 februari 2012. En Twitterbiografi 2011 följs av ett utdrag ur Alice Salmons dagbok för 6 augusti 2004 då hon är 18 år. Så har professor Cooke skrivit ett nytt brev 7 februari 2012 till “Larry”.
Lite senare i en artikel, augusti 2013 kommer professorn på att alla människor varenda dag lämnar ett spår, ett avtryck, ett märke. “Kan det vara möjligt, funderade jag, att rekonstruera liv av sådana fragment? Att återskapa en person, att sätta ihop dem av dessa skärvor?”
Det är en genial idé och den genomförs konsekvent och fascinerande. Ett slag av växelsång om den döda flickan, där allt ej är frid och fröjd – vad ligger t ex bakom professor Jeremy Cookies intresse för den döda studentskan?
Detta är en av de bästa och mest fascinerande kriminalromaner som jag läst – och jag har ändå läst tiotusentals deckare!
En klar favorit till Deckarakademins pris för 2015!
JEAN BOLINDER