Av Henric Bagerius och Louise Berglund (red), Karin Tegenborg Falkdalen, Fabian Persson, Avigail Rotbain, Kristina Widestedt samt Mattias Frihammar
Natur och Kultur, 2015
ISBN 978-91-27-14282-4, 331 sidor

Kungliga bröllop och andra kungliga ceremonier har duggat ganska tätt på sista tiden och om man jämför med ”gamla tider” har de blivit mer veckotidningsanpassade Askunge-sagor än de bröllop mellan blåblodiga kungligheter som tidigare vigdes i grandios pompa och ståt. Bröllopets samhälleliga funktion finns fortfarande kvar men den politiska innebörden har förskjutits. Tidigare skulle en Westling eller Hellqvist knappast varit välkomna som nya invånare i de kungliga slotten.

Förr var bröllop mellan kungligheter en sak för staten mer än för personerna ifråga. Det gällde att skapa allianser mellan släkter, länder och maktcentra. De blev modeller för samhällets organisation och var ofta rena konvenansäktenskap där landets utrikespolitik stod i centrum samtidigt som det skulle visa det egna landets invånare på det moraliskt riktiga i att bilda en familj som håller ihop i vått och torrt.

Det blev inte alltid så lyckat för kontrahenterna men det förekom också äktenskap där glöd och passion fanns mitt i det realpolitiska tänkandet och omtanken om tronföljden.

Louise Berglund (bilden th) inleder de kungliga berättelserna på medeltiden med att konstatera att kungariket Sverige är en ganska sen konstruktion. På 800-talet bestod landet av en mängd hövdingadömen för att utvecklas till ett kungarike där regenten valdes. De kungliga äktenskapen knöt samman män från angränsande riken till ett nätverk och på motsvarande sätt skickades släktens kvinnor till utlandet för att gifta sig. Barnäktenskap var inte ovanligt, dagens moral var ännu inte uppfunnen när den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter som ettåring lovades bort till Magnus Ladulås son, hertigen Erik Magnusson. Tio år senare, 1312, gifte hon sig med den 30-årige hertigen.

Berglund fortsätter att berätta om äldre tid – 1400-tal – i historien om Filippa av England och Erik av Pommern. De gamla skrifterna, ofta gjorda i propagandasyfte, beskriver Filippa som ett helgon med anknytning till Birgittaorden i Vadstena medan Erik, regenten över de tre nordiska rikena blev jagad ur landet och tvingades försörja sig som sjörövare på Gotland innan han tvingades tillbaka till födelselandet Pommern. Deras äktenskap, som instiftades när hon var åtta år, var i detalj reglerat. I krönikor över deras liv svämmar lovorden om Filippa som duglig drottning över medan Erik framställs som en horbock och en rex inistus, en orättfärdig kung.

Louise Berglund berättar vidare om hur Gustav Vasa under tidigmodern tid, vid midsommar 1523, rider in i Stockholm som landets nye regent, vald av riksmötet i Strängnäs den 6 juni. Kalmarunionen var avslutat och nu skulle kungamakten stärkas, reformationen inträdde och nu kunde kungen berika sig – och i viss mån landet – genom att expropriera katolsk egendom. Gustav bestämde sig också för att Sverige skulle bli ett arvrike. Det blev nödvändigt för honom att få en avkomma och han införskaffade sin drottning Maria Eleonora från det tyska furstendömet Brandenburg.

Karin Tegenborg Falkdalen ägnar sin essä åt Gustavs dotter Sofia och hennes äktenskap med Magnus av Sachsen-Lauenburg och de bekymmer hon hade med hertig Magnus. Hon var en motvillig brud, men det var kvinnans lott att lyda. Äktenskapet var ett kall och en nödvändighet för dynastins fortlevnad. Tegenborg Falkdalens redogörelse är en spännande resa genom 1500-talets tankesätt och visar att det kunde blir stressigt för kungligheterna när äktenskapsförhandlingar gick i stöpet. Det gällde ju att upprätthålla en ideal relation mellan överhet och undersåtas och där var kungafamiljen samhällskroppens huvud och hjärta. Sofia fick det inte lätt i äktenskapet med den snåle och något illistige Magnus.

Fabian Perssons (bilden tv) text tar upp bekymret med kungliga änkor. 1632 stupade Gustav II Adolf vid Lützen och en död kung var ingen privatsak. Hans änka Maria Eleonora ville ta ansvaret för den döde makens minne genom att ta hand om hans kropp och hans urtagna hjärta. Balsameringen av kungen hade skett på ett mindre genomtänkt sätt och änkedrottningen behövde hållas i schack, tyckte det svenska rådet, och nu blev det förvecklingar som fortsatte i åratal. Änkans försök att bygga en kult kring liket såg ut att lyckas. Till sist förlorade hon möjligheten att leva ihop med liket.

Henrik Bagerius (bilden tv) har tagit sig an en av de mer exceptionella äktenskapliga historierna i det svenska kungahuset. Gustav III var gift med Sofia Magdalena men gick inte till sängs med henne. Han var okunnig om hur sådant gick till och när det till sist blev dags att förfärdiga en tronarvinge gick han i sin nöd till gunstlingen Adolf  Fredrik Munck, förste hovstallmästare och tydligen kär vän sedan länge, för att få hjälp. Det var ett svårt uppdrag för Munck att lirka drottningen till samlag eftersom kungen i alla år behandlat henne illa. Men han lyckades till sist och var tvungen att vara med om akten som kungens instruktör. Detta skedde i stor hemlighet men snart visste hela hovet om det och tungorna fladdrade om detta ”ménage à trois”. Nästan med detsamma spreds ryktet att det i själva verket var Munck som befruktat rikets första dam. Det var ett farligt rykte eftersom det mer än antydde att Sverige i framtiden skulle regeras av en kung som saknade arvsrätt till kronan. Nå, en tronarvinge blev det eftersom drottningen blev gravid men för den utpekade gravören  gick det sämre. Han drevs i landsflykt och dog utfattig 1831.

Det hade hittills varit rätt ont om äkta romanser i den svenska monarkin, men på 1800-talet släppte det, berättar historiedoktoranden Avigail Rotbain (bilden th) i sin artikel ”Tvenne hjältars knutna ätter” om Oscar I och Josefina. När de två gifte sig 1823 sågs deras äktenskap som resultatet av sann kärlek och tidningar kallade Josefina för ”kärlekens drottning”. Det låg i tiden att lansera ett familjeideal som låg nära den nya medelklassen. Hur mycket som var kärlek och hur mycket som var politik eller public relationsåtgärder är svårt att veta, dock känner man till att Oscar till som tätt hoppade över skaklarna och hade ett långt förhållande med en av tidens uppmärksammade aktriser.

Så inträdde 1900-talet och pressen fick allt större inflytande. Kristina Widestedt (bilden tv) skriver i sitt kapitel om prins Wilhelms äktenskap med den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna om dess roll i deras skilsmässa 1914. Samma år fick hon tillbaka sin gamla titel vilket noterades men mest ältade tidningarna misstankarna om att hon var rysk spion, var lösaktig och hade fäbless för practial jokes. Något rynkades också på näsa åt att Maria Pavlovna sagt att ”att svenska folket behandlade sina kungliga som stora, bortskämda barn”. Hon flyttade utomlands och arbetade en tid som sömmerska åt det franska modehuset Dior.

Mattias Frihammar (bilden th) har under rubriken ”Krona och keps” valt att berätta historien om kronprinsessan Victoria och gemålen Daniel Westling från Ockelbo i Gästrikland. Det som förvånar skribenten mest är att det blev en så stor nyhet att de förlovade sig 2009, de hade ju faktiskt haft en lång känd relation innan dess. Deras giftermål hade inte heller någon större betydelse för Sverige som rike där regenten är avskuren från politisk makt och enbart har ceremoniella befogenheter.

KJELL E. GENBERG

Karin Tegenborg-Falkdalen. Foto Roland-Falkdalen

Festivalen Crimetime Gotland, som sker i augusti, inrättar ett nytt pris för deckardebutanter, Crimetime Specsavers Award. Priset kommer att delas ut under deckarfestivalen som pågår stapeln 13–16 augusti, och gå till en ny stjärna på deckarhimlen.

– Crimetime Specsavers Award är ett nytt efterlängtat deckarpris som sätter ljus på den nya deckargenerationen, säger Carina Nunstedt, festivalchef och juryordförande, i ett pressmeddelande.

De fem nominerade är: Jenny Rogneby, Sara Larsson, Stefan Ahnhem, Anna Karolina och Anna Lihammer.”

Mer info: http://www.helagotland.se/kulturnoje/crimetime-delar-ut-nytt-deckarpris-11138412.aspx

Det brukar hänga ihop: gillar man böcker och att läsa så gillar man bibliotek.

Känslan av att någonstans finns alla böcker, och att flitiga människor håller rätt på dem, ger en trygghet för oss med kontrollbehov. Att man dessutom kan läsa böcker som man inte behöver köpa, och att man kan skaffa facklitteratur för ett tillfälligt behov, är ju väldigt praktiskt.
Givetvis har it-revolutionen också förändrat bibliotekens roll. Numera kan man låna eböcker utan att besöka biblioteket, och en massa böcker finns gratis att läsa via webben.

De flitiga bibliotekariernas verk kan man nå via öppna databaser som Libris på Kungliga biblioteket (en viktig källa för oss som sysslar mycket med litteratur).

Men hur ska det gå med detta i framtiden? Kanske kan vi få en del idéer när förslaget till en nationell biblioteksstrategi blir klar i mars 2019.
Det är Kungliga biblioteket som fått uppdraget av kulturdepartementet. Målet är att vi ska ha en långsiktig vilja att behålla och utveckla biblioteksverksamheten. Dessutom ska man titta på bibliotekariernas roll och förutsättningar. Skolbiblioteken granskas speciellt för att se hur de kan främja språkutveckling och stimulera till läsning.

Och Libris ska också kunna göra eböcker tillgängliga.

Men de senaste veckorna är det inte dessa övergripande mål som diskuterats mest. I stället har det varit biblioteket som tvingats stänga vissa tider för att det int räckt med att ha väktare på plats när ungdomar ockuperar lokalerna i brist på andra gratis tillhåll.

De är förstås välkomna, säger bibliotekarierna, men då ska de läsa, använda datorerna, inte störa andra besökare.

Vi som är lite äldre minns, inte med saknad, hur stränga damer och herrar hyssjade, höll koll på hur många böcker man fick långa och sorterade efter ålder. Att de dessutom plockade undan olämplig litteratur, och sådana hemskheter som Fem-böckerna, förstod vi först senare.

Inställningen till läsning har lyckligtvis ändrats. Tidigare generationers ängslan över att ungdomar hängde över böckerna (och förstörde ögonen) har nu ändrat fokus till datorer.

Men vi kan ju läsa via datorer, läsplattor och telefoner också. Innan talstyrningen slagit igenom helt har vi förmodligen aldrig läst så mycket som nu.

Och vilken roll biblioteken ska ha i detta kanske vi får svar på.

Om nu inte utvecklingen går fortare än vad utredningar tänker.

Dessutom ska vi inte glömma vad vår ende vän, fakiren Falstaff, sagt: Läsa mycket gör dig klok, därför läs varenda bok!

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Mons Kallentoft & Markus Lutteman
Bookmark, 2015
ISBN 9789187441257, inbunden, 369 sidor

Nu kommer författarparets andra bok om kriminalinspektör Zack Herry. Han är inte som andra. Han har gjort snabb karriär inom polisen, avancerat trots sin ungdom. Men han har allvarliga problem. Han missbrukar narkotika och hans kontaktnät innefattar kriminella element, som förser honom med kokain mm.

En person i Stockholm fängslar barn i en bur. Han är iklädd lejondräkt och mördar sina offer likt ett vilddjur. Dessutom spelar han in våldsdåden och skickar länkar till både polis och press.

När han skickar en länk till en direktsändning där en pojke sitter i buren till polisen och till pojkens far ställs allt på sin spets. En klocka i bilden tickar obönhörligt ner mot tidpunkten då lejonet ska döda sitt byte. Det blir en förtvivlad kamp mot klockan för polisen. Zack dras in i parallella historier som får honom att nästan förlora kampen mot sitt missbruk och som också hotar hans liv.

Till skillnad från Kallentofts serie om Linköpingspolisen Malin Fors sparas det inte på actionscener här. Det är verkligen full fart framåt. Den ena filmiska spänningsscenen avlöser den andra. Zack kastas mellan käftarna på sin karatetränare och maffialiknande organisationer. Han hamnar till och med i ett parti rysk roulett.

Han är skamfilad som en John Wayne, men han reser sig alltid ur dammet och tar nya tag mot brottsligheten. Det blir aldrig tråkigt runt denne superhjälte.

Författarna har valt att kalla dessa böcker för Herkulesserien. De grundar sig löst på Herkules stordåd. Det är ingenting man som läsare tänker på. Man har fullt upp med att hänga med i svängarna i denna händelserika bok.

Lyckas då författarna med att skriva spänning som inte tar paus. Jo, jag tycker nog det. Sällan har väl bladvändare varit ett mer lämpligt ord. En nervkittlande osannolik skröna med en superhjälte i centrum. Det fungerar!

NISSE SCHERMAN

Det nordiska kriminalromanpriset Glasnyckeln går i år till den danske författaren Thomas Rydahl för romanen Eremitten, uppger Skandinaviska kriminalsällskapet.

Romanen handlar om en taxichaufför på den kanariska semesterön Fuerteventura som utreder ett spädbarns död. I hemlandet har boken även fått Bogforums debutantpris.

Glasnyckeln har delats ut sedan 1992.

Thomas Rygardh. Foto Tomas Nörgaard Pedersen

Av Lars Thunell
Outdoorbooks, 2015
ISBN 9789198142068, danskt band, 264 sidor

Lars Thunell har tidigare medverkat i flera novellsamlingar och gör nu romandebut med en mustig skröna om hur förhållandena i liten by i Mellansverige förändras när ett par vargar sätts ut i området av Länsstyrelsen.

Byn är liten och ganska inskränkt, man måste bo där länge för att bli accepterad. En invandrarfamilj som just flyttat in har svårt att bli accepterade. Mannen i familjen åtar sig att skjuta vargarna för att bättre komma in i bygemenskapen.

Det finns en pizzeria i byn med ganska usla pizzor. Det finns en lanthandel med dåligt sortiment. Båda dessa besöks sporadiskt av byborna bara för att de inte ska behöva stänga. Det finns en servering utan alkoholrättigheter. De serverar insmugglad öl och hembränd sprit. Dessutom har kvinnan som innehar caféet ett förhållande med Rebecka Fors som är länsstyrelsens rovdjursansvarige och värnar om vargarna. Detta komplicerar livet i byn.

Läsaren får möta många färgstarka karaktärer som är väl gestaltade och därför blir intressanta. Man får också följa vargarna i skogen, hur de tänker och agerar. Maktkampen mellan dem och byns innevånare är bokens centrala tema. Dessutom förekommer ett par ganska intressanta kärlekshistorier utanför äktenskapen.

Allt är beskrivet med en dämpad humor. Författaren har också undvikit att skuldbelägga någon. Han beskriver både vargkramare och varghatare med värme.

Boken är både informativ, spännande och underhållande. En trevlig mix måste jag tillstå.

NISSE SCHERMAN

Av Thomas Erikson
Ponto Pocket, 2015
ISBN 978-91-74752-13-7, 446 sidor

När den inbundna boken utkom 2014 på Massolit Förlag skrev Leif-Rune Strandell bland annat följande i Dast: ”Detta är den fjärde boken med beteendevetaren Alex King i huvudrollen. Han är ledarskapskonsult (liksom författaren), sambo med en kriminalpolis som ingår i den överviktige och bufflige kommissarie Hellmarks utredningsgrupp. De har gripit och åtalat en av de viktigaste ledarna för ett stort kriminellt nätverk, och nu gäller det att det inte ska finnas minsta lucka i materialet som försvaret ska kunna använda. Alex kallas in under förevändning att utvärdera hur gruppen fungerar tillsammans, men ska också i hemlighet försöka att avslöja om det är någon i gruppen som läcker till press och omvärld. […] Men rättsprocessen kompliceras av att den åtalades advokater, först hans juridiske medbrottsling, sedan en kändisadvokat utan skrupler och en karriärsugen kvinnlig advokat mördas en efter en. Till sist är det ju ingen som vill ställa upp. Får man ens hålla rättegång utan försvarsadvokat? Kan man tvinga någon att åta sig uppdraget? […] Det är mycket fart och hyfsade karakäristiker av de inblandade, även om jag saknar några förklaringar till de mindre gåtorna i periferin. Grundfrågan, om rättssamhällets gränser och hur vi klarar rättssäkerheten när också advokater är skurkar, får bra illustration.”

Av Mikael Köhler Larsson
Litet Förlag, 2015
ISBN 978-91-87548-51-6, 350 sidor

Lite olyckligt kan man tycka att denna bok fått samma titel som Britt-Marie Mattssons roman som uppmärksammades för några år sedan. Båda böckerna har en internationell prägel där dock Mattsson mer rör sig i den storpolitiska sfären och Köhler Larsson mer inriktar sig på lokala brott, fast dessa utspelas i olika länder, Sverige, Schweiz och Frankrike.

Det är ingen oäven debut Mikael Köhler Larsson åstadkommit. Om de följande två delarna i den tilltänkta trilogin blir lika välskrivna och håller samma hårda tempo har Sverige troligen en thrillerförfattare att räkna med i framtiden.

Författaren är född i Sollentuna, en kommun han i berättelsen passerar som hastigast mellan den inledande dramatiken i Roslagen och det spektakulära attentatet vid Medelhavskusten i Frankrike. Att han förmår att skriva snärtigt kommer sig troligen av att han har ett förflutet i reklambranschen.

Personen Snöleoparden alias Josef – en av många anlitad mördare och terrorist – tycks till viss del vara kalkerad på Carlos eller Schakalen, den dödsbringande venezolanen Ilich Ramírez Sánchez som numera tillbringar sina dagar och nätter i franskt fängelse. Det är också en fransk kommissarie, Jacques Bellion, som leder jakten på honom. Inte så dumt som omväxling till alla Wallander-typer som rosat deckarmarknaden på senare år.  Dessutom påminner berättelsen uppbyggnadsmässigt om de thrillers som skrevs av Desmond Bagley och hans kolleger för ett antal år sedan, vilket lika tacksamt tas emot.

Konstaterar alltså att Snöleoparden är en riktigt spännande berättelse, dessutom lättläst. Kanske inte något litterärt storverk, men troligen inte heller avsett som ett sådant. Hur Mikael Köhler Larssons författarframtid ser ut bestäms troligen av hur nästa bok i serien blir. Det är, som de flesta vet, nummer två som är svårast att få till.

KJELL E. GENBERG

På 1970-talet kontaktades Kjell E. Genberg av B. Wahlströms Bokförlag. De hade funderingar på att ge ut en bokserie med namnet Brottsplats: Sverige. Genberg hade med viss framgång skrivit några deckare och var känd för att vara snabb vid skrivmaskinen. Förslaget tilltalade honom men utgivningstakten var alltför betungande för att han skulle klara uppdraget ensam.

I stället tog han kontakt med några vänner och kolleger i branschen: Jenny Berthelius, K. Arne Blom, Jean Bolinder, Sture Hammenskog och Jan Moen. De hade alla varit med i Skånska Deckarsällskapet och nu slog de sig samman för att skriva deckare åt den nya serien. Men det behövdes ett samlande författarnamn och efter att ha slagit sina kloka huvuden samman kom man fram till att den nya firman skulle heta “Bolag är vi” fast med stavningen Bo Lagevi.

Genberg inledde 1976 med boken Om sanningen ska fram, där staden Staden och seriens huvudpersoner presenterades och en karta gjord av Curt Dahlgren skulle leda resten av författarna genom omgivningarna. Den mest spektakuläre polisen blev afrosvenske Harald H. Harald (antagligen lätt kalkerad på Ed McBains judiske kriminalare Meyer Meyer) som därmed fick ge den svenska polisen ett nytt ansikte efter att i alla år varit homogen.

Sedan följde böckerna Allt vad du gjort mot någon, 1976, Döden på väg, 1976, Förloraren tar allt, 1976, Maskerat mord, 1977, Utan personligt ansvar, 1977, Medaljens baksida, 1977, En död i skönhet, 1977, En förlorares brott, 1977, En kritikers död, 1978, Gyllene triangeln, 1978, Spel över två zoner, 1978 och Ensam är svag, 1978.

Efter en tid tappade pseudonymen orken och trots skrivinsatser av Tommy Schinkler, Bo Sehlberg och Jan Håkansson hamnade serien till sist på fallrepet. Efter 19 utgåvor tog äventyret slut. Men Bo Lagevi uppmärksammandes lite varstans. Kåsören Erik Zetterström, alias Kar de Mumma, menade att Bo hade en bror vid namn Sam som skrev porr.

Men nu, år 2015, har de flesta av Bo Lagevi-böckerna utgivits som e-böcker av Wela Förlag. Jean Bolinder avböjde att vara med men resten tackade ja. Jan Moen och Sture Hammenskog är döda sedan länge men deras efterlevande godkände återutgivningen.

Cecilia Wennerström har tillsammans med Kjell E. Genberg gjort de nya omslagen. På bilden i den ordning de utkom på 1970-talet.

Av Dan Buthler & Dag Öhrlund
Lind & Co, 2015
ISBN 9789174613780, inbunden, 344 sidor

Författarnas polishjälte Jacob Colt har förekommit i fler böcker, men det är endast i sex av dem som psykopaten Christopher Silfverbielke figurerar. Det kan tyckas märkligt att en så absurd och genuint otrevlig och sympatisk person som Silfverbielke har blivit så populär. Jag hoppas att det beror på att många fascineras av att läsa om den djupa ondskan och att det inte beror på att man identifierar sig med hans extrema åsikter.

Antalet personer som han har tagit livet av på de mest vidriga sätt är oräkneliga. Minsta oförrätt kan få honom att reagera med dödligt våld. Hans åsikter är uttalat rasistiska och fascistiska. För att inte tala om Silfverbielkes kvinnosyn. Han använder kvinnor uteslutande till sadomasochistiskt våld och sex.

Men det är ändå svårt att slita sig från berättelsen. Man vill ju bara en sak, att se den j-n få sota för allt elände han har ställt till med.

I den här boken har han just frigivits och gett sig in i politiken. Han har blivit kristdemokratisk riksdagsman och han siktar högre. De hinder som finns i hans väg gör han sig av med på sitt eget speciella vis.

Jacob Colt, som har fått nästan hela sin familj mördad av psykopaten arbetar nu på Europol i Haag, men han har inte gett upp kampen mot Silfverbielke.

Christopher Silfverbielke har en lista på personer som ska elimineras. Colt finns naturligtvis på den. Han bockar av en efter en, men det verkar också som om listan ständigt fylls på. Det finns ingen ände på hans mördande. Men en dag måste det ske! Han måste stoppas! Om det är i den här boken berättar jag naturligtvis inte!

NISSE SCHERMAN

Dan Buthler & Dag Öhrlund

Av David Baldacci
Memory Man, 2015
Översatt av John-Henri Holmberg
Bokfabriken, 2015
ISBN 978-91-76290-32-3, 431 sidor

Baldacci är något av ett fenomen bland amerikanska spänningsförfattare. Sedan debuten 1996 har han fått ut trettio romaner och så gott som alla har blivit bestsellers. Han har en makalös fantasi – ibland tycker jag faktiskt att den kan vara alltför makalös – och även i Jakten på Amos Decker tycker jag att den på några ställen skjuter över målet, men i stort sett är det här en av hans bättre böcker. Det beror, skulle jag tro, på att här håller sig på en betydligt lägre politisk nivå än i många andra av romanerna.

Amos Decker är kriminalare i en småstad i Mellanvästern. En kväll kommer han hem och finner att hans hustru och den nioåriga dottern blivit slaktade av en okänd mördare. Överväldigad av sorg och vrede funderar han på att ta sitt liv, men ångrar sig och bestämmer sig för att ägna sitt liv åt hämnd.

Det går nästan ett och ett halvt år, Decker har lämnat poliskåren och morden är fortfarande ouppklarade. Hemmet är övergett, han bor på ett motell och försörjer sig någorlunda som privatdetektiv när han en dag får veta att en man erkänt morden. Det visar sig dock vara en falsk bekännelse. Så inträffar en skolmassaker: en maskerad man tränger sig in och dödar åtta människor, både lärare och elever och då det visar sig att det finns ett samband till morden på Deckers familj erbjuds han att delta i utredningen.

Decker är i sanning en ovanlig utredare. Som idrottsman fick han en gång en så kraftig smäll i huvudet att han för en kort stund dödförklarades, men efter ett tag hade synapserna i han hjärna kopplats om på ett exceptionellt sätt. Han minns allt han sett eller upplevt (därför heter originalet Memory Man – minnesmannen) och har en superb analytisk förmåga i en numera överviktig kropp. På sätt och vis är han en seriefigur, men Baldaccis manövrerande med honom får snart läsaren att tänka på annat. Till exempel på att mördaren börjar lämna meddelanden för att reta huvudpersonen och göra klart för honom att här finns ett brinnande hat. Lite otroligt, faktiskt, men låter man sig hänga med i storyn så blir det godtagbart. Och det gäller att hänga med. Det går nämligen undan i den vindlande, smarta och välbalanserade  intrigen.

BJÖRN ENMAN

Av Henning Mankell
Leopard Förlag, 2015
ISBN 978-91-7343-600-7, 443 sidor

Den pensionerade läkaren Fredrik Welin hinner med knapp nöd rädda sig själv när hans hus på en ö i en svensk obestämd skärgård brinner ner. Allt försvinner i lågorna och det enda som återstår på tomten är ett båthus och den gamla husvagn han får ta sin tillflykt till. Så börjar Henning Mankells nya roman Svenska gummistövlar. Men den som hoppas på en rafflande Wallanderjakt på mordbrännaren – det är en sådan som tänt på och polisen misstänker honom för dådet– blir besviken. Mankell har helt andra avsikter med boken, som är en fristående fortsättning på Italienska skor från 2006.

Och jag gläds åt att de brott som förekommer i romanen är nedtonade och åt att författaren i stället skildrar en gammal man frustration över tillvaron. En handlingskraftig, praktiskt lagd man i vissa avseenden, självömkande i andra och utsatt för det som äldre människor ofta får utstå – att människor i omgivningen slutar leva. Han har några få kontakter kvar: sin Lisbeth Salanderliknande dotter, den mycket yngre journalisten Lisa Molin som vill skriva om branden och dess följder i lokaltidningen och den fast bosatte mannen som ofta kör honom i sin båt när han behöver ta sig till fastlandet och inte vill använda den egna båten.

Han har minnen att älta, åldrandets fysiska begränsningar att gräma sig över – inte minst när det visar sig att han är lite förälskad i den 30 år yngre journalisten Molin – och förtretligheter som att de svenska gummistövlarna inte passar när hans beställning äntligen blir uppfylld.

Handlingen går ganska långsamt fram (emellanåt kan man som läsare undra om det går att hitta en sparsammare sparlåga) men Mankell är en så skicklig författare att han hittar en framåtrörelse även i det nästan stillastående. Ska ha ta itu med de år han har kvar eller är det dags att ge upp när han nu förlorat alla världsliga tillhörigheter.

Welins tankfulla tillvaro bryts till något nytt, som också innehåller gamla minnen, när dottern åker fast för fickstöld i Paris och han känner sig tvungen att resa dit för att på något sätt rädda henne. När han lyckas locka dit Molin får man en känsla av att han på sin ålders höst ska få uppleva lite erotisk lycka. Men i den parbildningen blåser oss Mankell på konfekten. Lite synd, för det hade man unnat gubben.

Hur blir det då med mordbränderna (det blir nämligen fler)? Jo, lösningen kommer läsaren, och enbart läsaren, till del utan några större åthävor. Det är en berättelse långt ifrån Ystad.

KJELL E. GENBERG

Av Sofie Sarenbrant
Massolit Förlag, 2015
ISBN 9789187783210, inbunden, 365 sidor

Sofie Sarenbrant kommer träget ut med en deckare om året. Detta är den sjätte i raden, och samtidigt den fjärde om kriminalinspektör Emma Sköld.

Emma har råkat ut för en ridolycka, men hon tror själv att det är ett attentat. Hon hamnar i koma på sjukhuset och det är osäkert om hon kommer att vakna upp igen. Men när det sker efter fem månader är inte allt så okomplicerat längre. Hennes baby har nu blivit ett halvår gammal. Dessutom har den lilla flickan under tiden tagits om hand av Emmas sambo Kristoffers före detta flickvän.

Emma ligger ovetande om detta på intensiven. När hon så småningom flyttas till Avdelning 73 börjar hon forska i sin olycka och är också undrande över Kristoffers beteende. På denna avdelning är hon inte så skyddad och vem som helst kan komma åt henne.

Den enda person som tror på hennes teorier är hennes chef Nyllet som börjar göra efterforskningar eftersom Emma inte kan komma ur sjukhussängen.

Boken börjar som en relationsroman, med svartsjuka och beskrivningar av Emmas förhållande till sina föräldrar, sin man och sin syster. Så småningom ökar dramatiken för att stegras rejält mot slutet.

Att den före detta sambon inte har rent mjöl i påsen förstår man snart, men finns det fler skurkar? Det är för en van deckarläsare inte så svårt att gissa, men Sofie Sarenbrant förmår ändå att överraska rejält med sin avslutning på denna bok.

Författaren har funnit sin ton i skrivandet och hon blir allt skickligare på att spinna sina intriger. Hon har en bra balans mellan familjerelationer och spänningsmoment, men jag tror att det finns mer att hämta, toppen är inte nådd än.

NISSE SCHERMAN

Sofie Sarenbrant. Foto Bingo Rimér

Av Donna Leon
About Face, 2009
Översatt av Ing-Britt Björklund
Forum, 2015
ISBN 9789137144849, 299 sidor

Donna Leons böcker är unika i sitt slag, i sin särart. De fungerar som kombinationer av indignationsreportage i kriminallitterär förklädnad och feel good-lektyr. Hennes artonde roman om kommissarie Guido Brunetti utgör inget undantag. Denna gång riktar hon sökarljuset mot dumpning av miljöfarligt avfall och Italiens – främst Neapels – katastrofala sophanteringssituation. Och sin vana trogen tydliggör hon oförfärat det skumrask som genomsyrar samhället och når ända upp till regeringen och Vatikanen, med maffiastyrd korruption och en mestadels tomt ekande katolicism. Systemet är genomruttet, de flesta tvingas spela med i det eller åtminstone hålla god min. Det visar sig att man rentav får anledning att ifrågasätta Brunettis högättade svärfars affärsmoral.

Och om ett mord inträffar, som här på sidan 42, kan det mycket väl hända att mäktiga intressen har hotats och någon överordnad beslutsfattare försöker lägga locket på. De som styr och ställer är bakbundna av vänskapsband, ryggdunkningstraditioner eller oheliga allianser. Ytterst handlar det om gränslös och allestädes närvarande girighet.

Med tanke på den kritik hon framför ter det sig nästan mirakulöst att Donna Leon varken fallit offer för en lönnmördares kula eller – veterligen – hittat ett hästhuvud i sin säng.

Men, som sagt, de betänkligheter som de skildrade inrikesförhållandena förmedlar mildras av att hon också lägger stor vikt vid det goda livet. Det representeras av den sympatiske polismannen och hans familj liksom av den mat och dryck man avnjuter i deras sällskap och av den snobbkulturella delaktighet man kan snylta sig till i umgänget med makarna Brunetti som båda håller hög intellektuell svansföring. Paula närläser ständigt Henry James, Guido kopplar av med Cicero och Ovidius. Och för dem som drömmer om att välkomnas bland nobelt folk i fashionabla salonger står greveparet Falier och deras palazzo till förfogande. (Kan det vara en slump att så många aristokrater tillhandahålles i den anglosaxiska krimlitteraturen, från Lord Peter Wimsey till Thomas Lynley?)

Tidigt i Dödlig bekantskap råkar Brunetti under promenad i turistvimlet observera en elegant kvinna med en egendomlig ansiktsförlamning. Varpå han inom kort får han henne som bordsdam vid en middagsbjudning. En sådan tillfällighet brukar kännas konstruerad och för att släta över detta nödgas Leon ideligen betona att Venedig är en småstad. Jaså, verkligen?

Hur som helst, mötet leder till bokens parallellhandling, dess andra huvudspår, ett drama som Brunetti så småningom nystar upp och som utmynnar i en lika dramatisk som överraskande final. Han lyckas knäcka gåtan trots sin suveränt vedervärdige chefs saboterande krumbukter tack vare bistånd från dennes förslagna sekreterare, signorina Elettra.

I vårdsvängen tillämpas på sina håll den så kallade LEON-principen. Den betyder att man eftersträvar Lägsta Effektiva OmhändertagandeNivå. Det är ett cost benefit-begrepp som i lika mån borde gälla primadonna Leon vars samtliga deckare Lyckligtvis Erbjuder Omedelbara Nettovinster för var och en som ger sig i kast med dem, likgiltigt vilken man väljer. De är knepiga, kompetent presenterade och pålitligt engagerande. Den näst senaste bok jag läste – före den nu aktuella (Forum ger ut dem med metronomisk regelbundenhet) – råkade vara fjolårets Inte ens i döden av … gissa vem! Vilket säger en del om författaren, troligen även något om

ULF DURLING

Donna Leon. Foto Regine Mosimann

Av Ulla Bolinder
Förlaget Orda, 2015
ISBN 978-91-7553-128-1, eBok, 282 sidor

Ulla Bolinder är född och uppvuxen i Uppsala men bor numera i Knivsta, några mil norr om Stockholm. Hon gick humanistisk linje på Magdeburg och har sedan dess arbetat på reklambyrå, restaurang, sjukhus, arkiv och bokförlag. Ulla debuterade som författare 1997.

Går i alla gårdar är ingen spänningsroman eller deckare trots att det förekommer ett mord. Författaren har upprättat en katalog över samtliga innevånare i byn där mordet begicks. Människor som berättar om sig själva och sina liv och delvis om mordet. 

Romanen beskriver människor, miljö och språk under femtiotalet. Ett innehåll som säkert är intressant för många.

SUNE E. OLSSON

 Av ANDERS N NILSSON

Även om Kjell E. Genbergs 56 västernböcker från 1970-talet om Ben Hogan alla har en inlaga på nära 128 sidor så varierar textmängden mellan 148 och 209 tusen tecken per bok. Denna variation sätts här i samband med andelen dialog som i grova drag varierar mellan 25 och 50 procent av en viss boks text. Även meningarnas ordantal, som uppvisar en ökande tendens under seriens gång, påverkar böckernas textmängd. Det visar sig även att andelen dialog, genom sin lägre ord- och meningslängd, påverkar andra mått som läsbarhetsindex och ordvariationsindex. Textens struktur jämförs även med en av de isländska sagornas.

Inledning
Kjell E. Genbergs 56 kioskböcker om den svenskättade västernhjälten Ben Hogan utkom i original mellan åren 1972 och 1977 (Nilsson 2015a). Böckerna hålls ihop av en ramhandling centrerad kring den lilla bergsfarmen Eden Valley och den närliggande staden Tombstone i Arizona mellan åren 1879 och 1893, och strukturen är episodisk på samma sätt som i många TV-serier (Nilsson 2015b). Varje bok innehåller ett avslutat äventyr med mer eller mindre starka kopplingar till själva ramhandlingen och de tre huvudpersonerna Ben Hogan, Perrita och Hobo McKim.

I böckernas berättarstruktur kombineras den allvetande berättaren eller författarrösten med gestaltning i form av direkt dialog. Växlingen mellan dialog och berättande skapar en omväxling i läsningen och gör texten mer levande (Johansson 2014). Rent typografiskt ger dialogen ett luftigare intryck än den övriga texten, främst genom sina ofta kortare rader (Bild 1).

Bild 1. Uppslag ur bok nr. 560 Lockbetet i serien om Ben Hogan med sidorna 38 och 39. Uppslaget rymmer sju stycken med dialog på tillsammans tolv rader, och elva stycken med berättande text på sammanlagt 48 rader. Detta innebär att ca tre av fem rader dialog är en slutrad medan endast ca var fjärde rad av övrig text är det. Det är endast slutraderna som kan innehålla högerställda tomrum av varierande längd.

Vid sidan av de positiva funktioner dialogen kan sägas ha i prosa (se till exempel Kernan 2015), bör dess mer spatiösa utformning även sättas i samband med textens forcerade tillkomst. Kjell E. Genberg hävdar själv att han som regel skrev tjugo manussidor om dagen och därmed en hel bok om Ben Hogan på en dryg arbetsvecka (Genberg 2005:131). Det faktum att dialogen fyller en manussida snabbare än vad själva berättandet gör borde helt klart kunna utgöra en drivkraft mot en större andel dialog i böckerna.

Andelen dialog i en roman har framförts som ett potentiellt kännetecken för en viss författare eller en viss genre utifrån studier av den variation som dokumenterats genom jämförelser av olika texter (De Haan 1996). Det har även framförts att dialogen skiljer sig på olika sätt från den övriga texten, till exempel genom sina ordfattigare meningar, och därmed intar en språklig mellanställning i förhållande till skrift och tal (De Haan 1996). Min studie av dialogen i böckerna om Ben Hogan visar på att dess andel av hela texten varierar även inom en serie av i övrigt mycket likartade böcker. Förutom att dokumentera denna i sig intressanta variation, vill jag även koppla den till några andra karakteristika som total textmängd, ordvariation och läsbarhetsindex.

Material och metod
Texten till samtliga 56 böcker om Ben Hogan erhölls från författaren som MS Word-filer. Då den sista boken i serien utgör en ren repris på den fjärde har den ej tagits med i analyserna. Filerna gicks igenom varvid alla observerade fel rättades till. Det kontrollerades att alla stycken med direkt anföring inleds med pratminus och att dessa stycken var separerade från övrig text med markering för nytt stycke. Direkt anföring och eventuell anföringssats separerades ej från varandra. Med hjälp av sorteringsfunktionen i MS Word separerades styckena med direkt anföring från övrig text. Vid tveksamhet jämfördes med den aktuella bokens tryckta text.

Med hjälp av räkningsfunktionen i MS Word räknades så bokvis antal stycken, ord och tecken (inklusive mellanslag) separat för dialog och övrig text. Innan räkningen gjordes hade alla överflödiga mellanslag och tabulatortecken avlägsnats från dokumentet. Även all avstavning och alla ”optional hyphens” (^-) avlägsnades.

Läsbarhetsindex (LIX) och ordvariationsindex (OVIX) beräknades genom att textfiler laddades upp till hemsidan lix.se. LIX beräknas som summan av medelantal ord per mening och andelen ord med fler än sex tecken. OVIX utgår från kvoten mellan antal olika ord och totala antalet ord med en justering beroende av mängden text. Uppgifter om antal ord per mening hämtades från samma källa.

Efter digitaliseringens uppkomst står det klart att en text inte har någon inneboende ”längd”, utan endast en viss teckenmängd. På samma sätt borde man inte heller tala om meningars och ords längd då de inte går att mäta med längdmått utan egentligen avser antal ord respektive tecken, det vill säga mängder. Trots denna markering använder jag mig stundtals av traditionellt språkbruk, som en kompromiss.

En tabell med rådata för alla böcker i serien om Ben Hogan kommer att göras tillgänglig via hemsidan Kjell E. Genbergs digitala museum (keg.se).

Textmängd och andel dialog
Böckernas totala antal tecken inklusive mellanslag varierar mellan 148.041 och 209.766. Den minsta textmängden återfinns i bok nr. 560 Lockbetet, medan den största hittas i bok nr. 601 Sheriffmördaren (Bild 2).

Bild 2. Bland böckerna om Ben Hogan återfinns den minsta textmängden i bok nr. 560 Lockbetet med endast 148.041 tecken, medan den största hittas i bok nr. 601 Sheriffmördaren med hela 209.766 tecken.

Medelvärdet ligger på 183.774 och standardavvikelsen på 14.106 tecken. Med undantag för de två första böckerna i serien finns en tydlig tendens att teckenmängden ökar med tiden (Bild 3).

Bild 3. Det totala antalet tecken per bok inklusive mellanslag i serien om Ben Hogan. Böckerna ordnade i utgivningsföljd och sista boken utelämnad som utgörande en ren repris.

Andelen dialog i de olika böckerna har beräknats separat för tecken, ord och stycken (Bild 4).

Bild 4. Andelen dialog per bok i serien om Ben Hogan uttryckt i procent. Separata värden ges för tecken inklusive mellanslag, ord och stycken. Böckerna ordnade i utgivningsföljd och sista boken utelämnad som utgörande en ren repris.

Även om de tre värdena följs relativt väl åt är det tydligt att andelen i samtliga böcker är högst för stycken och även något högre för ord än för tecken. Jag tolkar detta som att dialogens stycken i genomsnitt innehåller färre ord än de i den övriga texten och att även dialogens ord i genomsnitt består av något färre tecken än den övriga textens. Den lägsta andelen dialog återfinns i bok nr. 591 Jakten. I boken jagas en ensam Hogan av ett trettiotal banditer utan större chanser till samtal med dem, vilket förklarar dialogens ringa andel av texten. Böcker med hög andel dialog karakteriseras av uppdrag som utförs i grupp, inom vilken samtal förekommer frekvent. Exempel på detta är bok nr. 564 Blod och silver i vilken Ben och Hobo följs av den förres halvbror Mark, och bok nr. 572 Utpressaren där Ben jobbar i nära kontakt med Billy Spunk och Reg Hazzard. Andelen dialog i böckerna ökar i början och slutet av serien för att i mitten ligga lite lägre. Detta mönster kan delvis reflektera Ben Hogans oftast ensamma arbete som Daggermanagent i bok nr. 575–590.

Ordvariation och läsbarhet
Ordvariationsindex OVIX varierade mellan 58,2 och 67,8 med ett medelvärde på 63,3 och en standardavvikelse på 1,9. Lägsta värdet observerades i bok nr. 607 Rännsnaran väntar, medan det var bok nr. 575 En ärlig chans som hade det högsta värdet (Bild 5).

Bild 5. Bland böckerna om Ben Hogan återfinns det högsta OVIX-värdet 67,8 i bok nr. 575 En ärlig chans, medan det lägsta värdet 58,2 observerades i bok nr. 607 Rännsnaran väntar.

Bokserien om Ben Hogan uppvisar en svagt fallande trend när det gäller OVIX. Jämför man med Daniel Kvicks värden för ett urval ungdomsböcker och deckare ter sig Hogans värden rätt låga, samtidigt som Mikael Nordenfors anger värdet 65 för Camilla Läckberg. Jag vet inte om värdena är helt jämförbara då åtminstone Kvicks värden baseras på tjugo grafiska meningar per bok och jag använt mig av hela texten. Men min poäng är inte att Genbergs böcker kännetecknas av en låg ordvariation, utan att mina beräkningar av OVIX uppvisar märkvart lägre värden för dialogen än för den övriga texten. Skillnaden ligger som regel mellan åtta och tio enheter, så helt klart påverkas en texts OVIX-värde av dess andel av dialog.

Böckerna om Ben Hogan har ett läsbarhetsindex som varierar mellan tjugosex och trettio. Medelvärdet ligger på 27,98 med en standardavvikelse på 0,95. Enligt den skala som används på lix.se är värdet trettio gräns mellan ”mycket lättläst” och ”lättläst”. Daniel Kvicks värden för moderna deckare ligger nära Hogans värden, medan hans urval av äldre deckare (1950–1965) ligger något högre. Även i detta fall baseras Kvicks värden på ett urval av meningar och inte hela texter. Precis som för OVIX är min poäng här att mina beräkningar visar på lägre värden för dialogen än för Hogan-böckernas övriga text. Skillnaden ligger mellan sju och elva enheter och därmed motsvarar dialogens låga värden barnboksnivån, medan den övriga textens värden är väl förankrade i kategorin över om trettiogränsen. Läsbarhetsindex är helt klart känsligt för en texts andel av dialog.

Meningslängden varierar i böckerna om Ben Hogan mellan 9,03 och 11,59 ord per mening. Medelvärdet ligger på 10,39 och standardavvikelsen på 0,59 ord per mening. Dessa värden ligger något under moderna deckare och mycket under äldre deckare enligt de siffror som David Kvick sammanställt. Det föreligger även en tydlig trend att Genbergs meningar blir ordrikare med tiden (Bild 6). Då meningslängden utgör en viktig del av läsbarhetsindex är det inte förvånande att se att dialogen har färre ord per mening än den övriga texten. Skillnaden ligger mellan två och fyra ord per mening.

Bild 6. Meningslängdens medelvärde per bok i serien om Ben Hogan. Böckerna ordnade i utgivningsföljd och sista boken utelämnad som utgörande en ren repris.

Tecken och sidor – en skenbar paradox
Då böckerna i serien om Ben Hogan har en homogen utformning med en inlaga på 128 sidor levererade författaren med få undantag manuskript av en förbestämd omfattning på ett hundra ark med trettiotre rader gånger sjuttiosex nedslag (Nilsson 2015a). Trots manuskriptens och böckernas uniforma sidantal innehåller mina data en tydlig tendens till ökande textmängd med tiden (Bild 3), vilket kan förefalla paradoxalt.

Givet det förbestämda formatet finns endast två möjliga källor till variation i den totala textmängden. Den första avser mängden överkryssade ord i manuskripten, vilket var författarens sätt att rätta felskrivningar. Utan att ha kvantifierat överkryssningarnas omfattning är min uppfattning att de är relativt få och utan tydlig tidsmässig trend i materialet. De kan därmed inte förklara böckernas ökande textmängd.

Den andra källan till variation är andelen rader som inte fyller ut manuskriptarkets maximala radlängd och deras längd. En viktig orsak till denna variation är andelen dialog i boken i och med att dialogens ordfattigare meningar och stycken ger upphov till en hög andel outfyllda rader. Men detta kan inte utgöra hela förklaringen till böckernas med tiden ökande textmängd då andelen dialog ej uppvisar samma typ av trend (Bild 4). Som författaren själv påpekat beror andelen dialog i stor omfattning av själva intrigen, vars utformning kan växla mellan närliggande böcker. Istället vill jag koppla ihop böckernas ökande textmängd med det ökande antalet ord per mening (Bild 6), en trend som även kan ses i antal ord per stycke. Ordrikare meningar och stycken resulterar helt klart i mindre luft på manuskriptsidorna och därmed en totalt högre textmängd.

Meningslängd kan i sig ses som en stilmarkör, även om dess bakomliggande orsaker kan vara många (Lagerholm 2008:135 ff.). Exempel på orsaker kan vara användandet av bisatser eller förhållandet mellan grafiska och syntaktiska meningar. Även uppräkningar och brist på koncentration kan öka meningslängden. Vilken orsaken är i Genbergs fall vet jag inte, men kanske den observerade trenden kan ses som en del i hans utveckling som författare. Efter Ben Hogan skrev han främst kriminalromaner, vilket både gav honom nya läsare och höjde hans status som författare (Genberg 2005). Då hans första deckare, Fnask i fördärvet, kom redan 1974 finns det ett tidsmässigt överlapp i hans författarskap mellan västern och deckare.

Ben Hogan och de isländska sagorna
Den kortfattade lakoniska dialogen som kännetecknar böckerna om Ben Hogan återfinns även i de isländska sagorna. Jag har på prov studerat Njals saga på samma sätt som jag studerat Ben Hogan. Denna saga omfattar enligt mina beräkningar hela 476.030 tecken, vilket motsvarar mellan två och tre Hogan-böcker. För att få texterna mer jämförbara plockade jag bort alla kapitelrubriker och kväden i Bååths svenska översättning från 1879, hämtad från Icelandic Saga Base. Jag ändrade även i texten så att själva anförandet alltid föregick anföringssatsen, i syfte att underlätta sorteringen av styckena. Sagans andel av dialog är 43,4 % för tecken, 44,4 för ord och 54,5 för stycken. Värdena överensstämmer väl med de mer dialogrika av böckerna om Ben Hogan.

Meningslängden är i Njals saga som helhet något större än i Hogan-böckerna, men till skillnad från dessa är meningarna i medeltal längre i dialogen än i den övriga texten (Dialog 13,4, övrig text 10,7, hela texten 11,8 ord per mening). Såväl LIX- som OVIX-värdena är dock lägre för Njals saga än för Hogan-böckerna, vilket antyder en högre frekvens av kortare ord i sagan (LIX 23, OVIX 56,5 för hela texten).

Man kan alltså gott påstå att Njals saga och böckerna om Ben Hogan representerar enkla texter med vissa strukturella likheter, om än nedskrivna under helt olika tidsepoker och förhållanden.

Källor

• De Haan, Pieter, 1996: More on the language of dialogue in fiction. ICAME Journal 20:23-40.
• Genberg, Kjell E. 2005: Ur min skottvinkel. Baserad på en sann historia. Eslöv: Förlags AB Gondolin.
• Icelandic Saga Database, 2015: Nials saga, svensk översättning av A.U. Bååth från 1879, http://sagadb.org/brennu-njals_saga.se
• Johansson, Sten, 2014: Dialog och gestaltning i berättande prosa. http://www.ipernity.com/blog/168707/763701
• Kernan, Jenna, 2015: Eight good reasons to use dialogue. http://www.jennakernan.com/extras/resources/Dialogue Article.pdf
• Kvick, Daniel, 2015: Läsbarhet nu och då. En undersökning om ungdomsbokens och deckarens språkliga förändring över 50 år. Kandidatuppsats lärarprogrammet högskolan i Halmstad, fulltext i DIVA.
• Lagerholm, Per, 2008: Stilistik. Lund: Studentlitteratur.
• Nilsson, Anders N. 2015a: Ben Hogan rider igen, del 1. En bibliografisk översikt. DAST Magazine 24 april 2015.
• Nilsson, Anders N. 2015b: Ben Hogan rider igen, del 2. Ramhandlingen. DAST Magazine 2 juni 2015.
• Nordenfors, Mikael, 2009: Ord är kul. Alfa, Lärarförbundets tidning för lärare i svenska, SO-ämnen och språk, 28 maj 2009.

Av Olle Edström
Carlssons Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-7331-708-5, 396 sidor

Som 16-årig medlem i Club Jaznie (vi var nio medlemmar) föreslog jag i Hälsinge-Kuriren att kyrkan borde öppna sina portar för jazzkonserter. Reaktionen på artikeln blev massiv och jag fick flera förslag om i vilken nivå i Helvetet jag borde brinna. Att bannlysning inte fanns kvar som straff för hädiska tankar ansågs vara sorgligt.

Numera är jazz i kyrkan söndagsmat (även vardagar jazzas det ibland). Duke Ellingtons orkester var emellanåt kyrksamma men när de spelade i Sverige – vilket skedde åtskilliga gånger genom åren – var det mest i konsertlokaler och i folkparkerna där de både konserterade och spelade dansmusik. 1963 var jag lokalredaktör för Hälsinge-Kuriren i Ljusdal och skrev om Ellingtons konsert i Ljusdals Folkpark den 25 juni. Sedan skyndade jag tillbaka för att hinna dansa till den, trots sitt späckade schema, spelglada orkestern med de världsberömda solisterna.

I boken Duke Ellington och jazz i Sverige står det inte så mycket om mästarens person men desto mer om jazz och dansmusik i vårt land sedan 20-talets början. Därför tar jag mig friheten att berätta lite om Edward Kennedy ”Duke” Ellington som föddes i en svart övre medelklass familj den 29 april 1899 i USA:s huvudstad Washington, District of Columbia. Han blev rätt tidigt känd som pianist och orkesterledare, kompositör och arrangör, hamnade i New York, turnerade jorden runt och avled till sist i N Y den 24 maj 1974.

Däremot berättar Edström nästan allt om hans musik som efterhand togs upp av allt skickligare svenska musiker. Då och då interfolieras texten av notexempel och andra bilder, redogörelser för den tid då det blev något av krig mellan de som ansåg den senare jazzen vara konstmusik och att de som dansade till Ellingtons musik var hedningar och en minst lika stridbar grupp som hade motsatt åsikt. Tidens musiktidningar citeras ofta, inte minst Orkester-Journalen och Estrad som upplät sina spalter till jazzintresserade och -kunniga skribenter.
Det var på 1930-talet som Ellingtons orkester vann världsrykte och han besökte Sverige första gången redan 1939. Då hade han varit ledare för alltmer personalstinna orkestrar sedan 1917. Hans solister gick inte av för hackor heller: trumpetarna Bubber Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gosalves, altsaxofonisten Johnny Hodges, barytonsaxofonisten Harry Carney, trombonisterna Tricky Sam Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard och basisten Jimmy Blanton. Ellington själv gjorde skivor tillsammans med Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus.

Han valdes in i Musikaliska Akademien i Stockholm och arbetade ihop med många ledande svenska musiker och artister. 1963 började han samarbeta med Alice Babs och spelade med henne i konsertlokaler, kyrkor  och grammofonstudios. 1994 utkom LP-skivan Alice Babs serenading Duke Ellington, ett samlingsalbum med ett urval av hennes tidigare insjungningar av Ellingtonmaterial. Duke Ellington lät också svenska arrangörer skriva arr till låtar som orkestern framförde.

Alla svenska samarbeten blev kanske inte fullt så lyckade. Han tillät till exempel Lena Junoff från Göteborg framträda ihop med orkestern och recensenterna blev inte precis överlyckliga. Detta samarbete beskrivs i serieboken Lena Junoff – Primadonnan från Hisingen av Pontus Lundkvist och Bo Sjökvist från 2014 (Rec i Dast: http://www.dast.nu/recension/lena-junoff-primadonnan-fran-hisingen). Efter Duke Ellingtons död fortsatte hans son Mercer under en tid att turnera med bandet som då fått yngre personal eftersom de gamla musikerna avlidit. Det höll inte så länge.

Boken kan vara intressant även för dem som inte är överdrivet intresserade av musikformen jazz. Här finns intressanta skildringar av hur Sverige förändrades från 20-talet och framåt, fast förstås mest ur musikhistorisk synvinkel.

KJELL E. GENBERG

Av Marianne Cedervall
Natur & Kultur, 2014
ISBN 978-91-27-13994-7, inbunden, 278 sidor

Jag vet inte varför vi missat att recensera denna sista bok om Mirjam och Hervor. Jag och många andra har ju gillat de tidigare.

Marianne Cedervall sade tidigt att det kunde bli fem böcker om de udda vännerna. Så detta är den sista. I de tidigare har miljöerna varit Gotland, Norrbotten och New York. Nu är det mest författarens hemstad Västerås (med små inslag av Gotland, Norrbotten och Belgien).

Två teman slingrar sig om varandra och hänger försås delvis ihop: konflikten mellan dem som vill rädda pilgrimsfalkarna och brevduveentusiasterna, och Hervors letande efter sin barndomskamrat och hennes pappa.

Det var något med brevduvor som gällde Hervors kamrat, och hon med sina magiska förmågor försöker lära sig mer om duvorna för att få ledtrådar till sökandet. Mirjam och hennes älskade Calle åker till Västerås för Calle, ivrig ornitolog, vill vara med i Projekt Pilgrimsfalk (inget författaren hittat på utan ett verkligt projekt som satte fart på hennes fantasi).

En egen sidohistoria handlar om den nypensionerade läraren som har duvslag och som tar sig an en av sina gamla elever med trasslig bakgrund.

Det har förekommit att brevduveägare har lyckats döda rovfåglar genom att förgifta döda duvor som rovfågeln sedan ätit, mest i de länder där brevduvesporten handlar om stora pengar.

Naturligtvis händer sådant också i Västerås (i alla fall i boken). Och andra brott också. Hervor lyckas klara upp det mesta.

Om den första boken var mest en skröna har de senare efter hand fått allt mer allvarliga inslag, även om tonfallet är åt det lättsamma slaget. Jag tror att författaren kan lämna de magiska delarna och skriva angelägna nutidsromaner med eller utan kriminella inslag.

I så fall vill jag gärna läsa.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Sture Lönnerstrand
Noveller 1943, 1944
ZenZats klassikerserie, 2015
ISBN 978-91-981269-3-9, 155 sidor

2009 utkom Den siste Iguanodon av Sture Lönnerstrand (1919–1999) på Zen Zat Förlag. Lönnerstrand skrev på 1940-talen en serie utomordentliga sf-noveller för Levande Livet (1943–45). Tillsammans blev det hela 65 berättelser. Han var mångsidig, diktade lyrik som var före sin tid och skrev lärt om indisk filosofi. Därtill komponerade han elektronisk musik. År 1954 vann hans roman Rymdhunden förstapris i en tävling utlyst av Bonniers. Den världsberömde avantgardisten Öyvind Fahlström (1928–76) hörde till beundrarna.

När sf-kännaren Bertil Falk 2009 gav ut 10 noveller i samlingen Den siste Iguanodon passade han också på att presentera den skicklige illustratören Allan Löthman (1900–1969), som utbildats i USA, bl a vid samma konstskola som Walt Disney. Nu utger Zen Zat och Bertil Falk ytterligare tio av Lönnerstrands fascinerande historier: Det hoppande fenomenet Splunknig. Jag har läst dem med en lustfylld glädje som jag unnar många att få uppleva. Om möjligt ännu större nöje har jag haft av det porträtt John-Henri Holmberg presenterar av Lönnerstrand. Holmberg talar om den uppfordrande rösten som gärna väckte honom tidigt på morgonen, helst en söndag. “Vakna nu, jag vill prata med dig!”

Sture Lönnerstrand var enligt Holmberg “en lindrigt sagt komplex människa. Gudabenådad berättare och samtidigt häpnadsväckande fri från ens den mest elementära självkritik. Han var självgod intill det absurdas gräns …”.

Han föddes 1919 i Jönköping, tog studenten 1937 och begav sig så till universitetet i Lund. Debuterade med diktsamlingen Ung mans gåtor. Han försörjde sig på att skriva noveller för veckopressen. 1952 skadades han svårt i en bilolycka i Tyskland. 1954 var han med och startade den nya sf-tidskriften Häpna!. Lönnerstrand var som person dominant, ibland kolerisk och hade svårt att kompromissa. På 1990-talet drabbades han av ett slaganfall och blev delvis förlamad. 1999 fick han ett nytt anfall som tog hans liv.

Bakpå Det hoppande fenomenet Splunknig finns ett verkligt njutbart fotografi. Där stoltserar och kråmar sig en ung Lönnerstrand vid en fantastisk bil, en Graham av 1939 års modell. Dess kylare går fram i en spets och kallades “sharknose”, dvs hajtryne.

Vem som helst skulle kunna vara stolt över en sådan kärra.

Men bilen tillhör inte ynglingen Sture utan hans mor …

Jag vill inte stjäla den upplevelseglädje mina läsare kommer att finna i Det hoppande fenomenet Splunknig, genom att berätta om novellernas innehåll. Lönnerstrand är lika charmerande barnslig som han ser ut på omslagsbilden med mammans bil, så poserande och därtill helt och fullt övertygad om sina berättelsers bärighet och styrka.

I första novellen Ödesradion blir kanske barnsligheten i magstarkaste laget medan den nästföljande, Inspärrade i evighetstunneln sätter ens hela existens i gungning. Hur skulle det kännas att vakna i en annan tid som en Rip van Winkel? För egen del hör en av mina värsta mardrömmar ihop med tanken att vakna och upptäcka att hustru, barn och barnbarn är döda för länge sedan. Det förstör effektivt Livets innersta mening.

Att sätta sig i en skön fåtölj och läsa en Lönnerstrandare har tycke av att plocka fram en dammig bordeauxflaska och konsumera något som mognat för många solvarv sedan. Kvinnorna på 1940-talet skulle i stort sett bara utstråla skönhet medan männen borde vara modiga (eller verka vara det). De förväntades rädda damerna med risk för eget liv. Sedan är det underförstått att paren skulle leva lyckliga i all sin tid.

Det låter kanske inte så feministiskt men vi får inte glömma att Lönnerstrand också skrev om superkvinnan Dotty Virvelvind, som även blev en tecknad serie.

Någon superkvinna är knappast den vackra Jack Ready i De enögda jätteaporna på Uranus, som är med i den nyutgivna samlingen. “Henne släppte man inte där man tog henne, det var ett allmänt ordstäv i trakten.”

När hjälten kysser henne med våld säger hon: “Hur kan ni bära er åt så där mot en alldeles obekant flicka! Ni borde skämmas. Så skamlig ni är! Usch, så elak!”

Stackars söta Jack, råkar ut för värre elände än att bli kysst. Hela hennes fars gård sugs upp och skickas till Uranus. Denna planet bebos av brutala gorillor som i medicinskt syfte dödar såväl varelser från jorden, som långörade marsianer och blå venusbor med vingar …

Ska man sedan rädda hela surven inklusive fröken Jack, bör man komma ihåg att vrida om startnyckeln till rymdskeppet …

JEAN BOLINDER

Adress till ZENZAT: Västra Alstad PL 59, 23195 Trelleborg E-post zenzat@telia.com telefon 040.485418

Av Christina Larsson
Bokfabriken 2015
ISBN 978-91-76290-97-2, 283 sidor

Jag blev mycket förtjust i Larssons deckare Silhuetten. Den här boken är lite svårare att genrebestämma. Man skulle kunna tro att det är en feelgood-roman, men hur bra mår egentligen 19-årige oskulden Felix Koskinen när hans far hamnat på sjukhus efter stroke, firman har försatts i konkurs och storebror sitter på kåken för ett manschettbrott. Felix är arbetslös och alla skyller eländet på den luspanke grabben.

Så vänder det i Larssons skruvade historia. Felix är en charmerande ung man med talets gåva som lyckas få ansluta sig till en kurs i Starta Eget i arbetsförmedlingens regi. I kursen paras han ihop med en kufisk, drygt medelålders kvinna vid namn Viola. Hon älskar sin motorcykel som hon skruvar på så ofta hon kan hemma i den stora villan. Viola glömmer aldrig något hon lärt sig och egentligen borde hon med sin intelligens vara med i Mensa. Hur smart hon än är har hon aldrig lyckats bli anställd.

Men tillsammans med Felix lyckas hon komma på en idé om vilket slags bolag de ska starta – ett tjänsteföretag som hjälper till att underlätta människors vardag. Alla har ibland anledning att ljuga om något för att i enskildhet kunna göra något annat i stället. Det ska Alibi AB kunna hjälpa dem med.

Idén är förträfflig och när de kommit igång är kundtillströmningen stor.

Ett aber tillstöter dock. Felix storebror har i fängelset gjort nya bekantskaper som blir mycket intresserade av företaget där de menar att arbetsbeskrivningen mycket väl kan modifieras.

Jag gillar den här boken också, men inte direkt av samma anledningar som jag gillade hennes deckare.

INGER STRANDBERG