Krönika av JEAN BOLINDER

Att vara skapande författare eller konstnär i dagens Sverige är ingen sinekur. Författaren Bodil Mårtensson fick en dator med isittande nyskriven roman stulen. Hon vädjade i pressen, men varken sig tjuvarna eller andra brydde sig – hon tvingades skriva om hela boken! En konstnär hade skapat en skulptur i koppar. Den stals från trädgården och smältes förmodligen ner. Vi lever i ett kulturfientligt land. Konstnären Lars Vilks hotas till livet för att hans verk provocerar somliga. En annan konstnär, på väg in i ett galleri som ställer ut Vilks, slogs sönder och samman av poliser som trodde ett konstverk han bar på var ett vapen! I en tidning, beskrivs hans skador: “Skrubbsår i ansiktet och på benen, ett blått öga, blåmärken i sidorna, en krossad mobiltelefon och dito glasögon”.

På en bild ser man hur den arme konstnären ser ut blodig och omplåstrad.

Man kommer att tänka på hur en konstnär (lekare) behandlades på medeltiden. I äldre Västgötalagen från 1200-talet, stadgas: “Om en lekare blir sargad, då ska man ta en otämd kviga, raka allt håret från svansen och smörja den; så skall lekaren, iförd nysmorda skor, hålla kvigan om svansen, medan man slår kvigan med gissel. Kan han hålla den, då skall han hava kvigan och njuta den som hund gräs.” Det innebär att man fritt fick klå upp en lekare och att han sedan i praktiken aldrig kunde få rätt.

Det är över 800 år sedan och inte mycket tycks ha blivit bättre i svensk lagstiftning!

Och det är inte bara konstnärer som är rättslösa i dagens Sverige.

När jag växte upp kunde man i allmänhet känna sig juridiskt trygg, så länge man var laglydig. Nu har världen förändrats och det påverkar också Sverige. I dag hotas vi vanliga människor i stort alltid. Vi kan råka ut för skojare på datorn, per brev, i telefon, vid ytterdörren och när vi ger oss ut på sta´n.

Någon skurk sände ett brev från Hongkong om att en man med samma efternamn som jag dött och lämnat en massa miljoner efter sig. Han tänkte tydligen presentera mig som arvinge och kräva pengar i arv. Jag ringde polisen, som sade att jag skulle slänga skiten. Vänner som kan en del om saken säger att den döde miljonären är påhittad. Hade jag nappat skulle jag snart fått saltade räkningar på “kostnader” i sammanhanget.

Men miljonären kan ju ha funnits. Om skojaren åker dit skyller han förstås på mig. Kanske blir jag hängd i Kina… Vilket praktfullt slut på mitt liv!

Hur var det den där lilla modiga flickan Malala Yousafazai sade i Skavlan? “Då är det bättre att prata först och sen bli dödad. Jag föredrar i alla fall det.”

I mobilen fick en vän veta att han vunnit 2 miljoner dollar – svarar han, kan han få sina konton länsade eller tecknas för någon svindyr prenumeration. Jag hörde i Rapport om någon som attackerats på gatan av en försäljare. Denne spelade in delar av vad personen sade och så var hon vips mot sin vilja fast för en ny, dyr elleverantör. Ringer någon man inte känner, ska man inte uppge sitt namn och aldrig säga “ja” – det kan spelas in och kopieras in på fel fråga.

När jag en mörk vinterkväll gick ut med våra sopor mötte jag en kvinna som trots Privat- och Förbudsskyltar gick omkring i trädgården. Hon ville intressera mig för ett nytt som hon påstod jättebra telefonabonnemang!

En av mina dramaelever har ett flertal gånger blivit uppringd av några som låtsas vara från Microsoft och propsar på att laga datorn för en större summa. De vill ha ett kontonummer för att länsa kontot!

Jag menar att Sveriges Regering ska sätta stopp för detta. I Sverige ska svensk lag gälla och lagen får ej kunna tänjas så att högsta rätt – för att tala med Olaus Petris Domareregler, blir största orätt. Faktiskt känner jag mig som fåglarna på min gräsmatta. Spanar åt alla håll om kanske en rovfågel hotar. “Land skola med lag byggas, och ej med våldsgärningar” stadgade Upplandslagen för över sju hundra år sedan.

Jag har skrivit brev om detta till två regeringsmedlemmar, men inte fått något som helst svar. En tredje, Göran Häggström svarade i alla fall vänligt. Man jobbar på saken. En gång skrev jag till Olof Palme och klagade på orättvisa kontokortsregler. Han svarade prompt att han skulle tillsätta en utredning. Så blev det också strax och reglerna ändrades till det bättre.

Nu är situationen en annan. I en tidning citeras en rånad butiksägare som säger: “Sverige är de kriminellas paradis”.

Några rättegångar är på gång mot skojarna. Men straffen är låga och föga avskräckande. Därtill sköter en och annan jurist sig så att man blir mörkrädd. I Malmö tipsade vid ett stort mål rättens ordförande åklagaren i en paus så att hela målet får tas om på grund av jäv. Att en nämndeman gör fel må vara hänt men att en professionell jurist gör det är oförlåtligt. Dyrt blir det och ineffektivt!

Så mycket elände som de fräcka kriminella skapar borde juristerna bruka allvar och straffen vara kännbara. Och vårt samarbete med utlandet borde stärkas. Tänk om man kunnat säga till mig om det där otrevliga Hongkongbrevet: “Skicka hit brevet, ska vi kontakta kinesiska polisen!”?

Dast har haft ett Facebook-konto en längre tid men en del praktiska problem har gjort det svårt med uppdateringarna. Men de problemen är lösta så nu går det att följa vår publiceringsverksamhet också den vägen. Bli vän med oss och få uppdateringarna för nya recensioner, artiklar och noveller.

De kallas ju ”sociala medier”, men är inte alla medier sociala? Den som har något att säga, eller tror sig ha det i alla fall, vill ju nå ut till omvärlden, till andra människor. Även runstenarna var förstås sociala, även om det inte var så lätt att snabbt kommentera på plats.

Men ett problem är ju att de som vi vardagligen kallar just ”sociala medier” ju lyckats bli både osociala och asociala, med hat och hot och anonyma utgjutelser. Visst, det finns regler. Dast har utgivningsbevis, så vi uppför oss som en tidskrift. Eftersom vi är en liten redaktion kan vi inte ha öppna kommentarsfält, även om vi inte tror att just våra åsikter, mestadels rörande olika utgivna aktuella böcker, skulle locka till hat och hot.

Men vi välkomnar synpunkter och kommentarer, skicka till redaktionen@dast.nu. Än har vi inte stoppat någon från att uttrycka sig i våra elektroniska spalter.

Hur hitta oss på Facebook? Enkelt: längst ner på våra sidor finns vår logotype i Facebook-variant. Klicka på den så kommer du rätt.

Bara så du vet: det blir ingen daglig uppdatering, men oregelbundet ofta.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Pehr Thermaenius
Atlantis 2014
ISBN 978-91-7353-662-2, dansk band, 223 sidor

Det blir mycket första världskrigsjubilerande i år, hundra år efter krigsutbrottet. Men det var ett gammal intresse som fick journalisten Pehr Thermaenius att fundera över vad som hände vid jul och nyår 1914. Redan 1987 började han läsa om julstilleståndet och ryktena om fotbollsmatch mellan tyskar och engelsmän. Så närmade sig 2014 och för ett par år sedan satte han igång på allvar att kolla källorna.

Resultatet är ett långreportage i bokform. Som gammal kvällstidningsjournalist har han försökt hitta personer att följa, och lyckats ganska väl. Det är två fotbollsspelande soldater (han har hittat relevant bakgrundsmaterial om dem) som i varsin armé under de första krigsmånaderna marscherar längs fronten och vid jultid befinner sig i skyttegravarna mitt emot varandra i Flandern.

Första halvan av boken är en beskrivning av huvudpersonerna och deras två regementens väg till fronten och de första krigshandlingarna. Arméerna rör sig fram och tillbaka (kartor visar hur), och vi får (åter) lära oss hur hårt soldatlivet var, hur många som dog och skadades.

Sedan höjdpunkten: julstilleståndet. Det sträcktes ut i vissa fall över hela julhelgen. Detta läste jag om redan under skoltiden, för här finns hårda fakta i form av officiella krigsdagböcker och brev och andra ögonvittnesskildringar. Alla högre officerare var inte förtjusta; att fiender umgicks, bytte presenter, sjöng tillsammans kunde ju bara fördärva krigsmoralen.

Och så fotbollsmatchen, eller möjligen flera olika matcher utefter frontlinjen. Här är dåtida fakta mer svävande, men författaren drar ändå slutsatsen att man faktiskt spelade fotboll. Det finns berättelser, dåtida och senare.

Denna match, eller möjligen matcher, måste ju vara de enda riktigt internationella. Man spelade på det område mellan skyttegravarna som ingendera sidan hade kontroll över, på Ingen mans land. Så vilken nation hade hemmaplan? Ingen. Det vinnande laget fick skrivas först i matchresultatet.

Sedan följer en kortfattad sammanfattning av resten av kriget, och boken avslutas med två nutida funderingar. Dels författarens återuppväckta avsky för slarvigt använda krigsmetaforer, inte minst i pressen, dels frågan om julstilleståndet hade kunnat användas för att avsluta hela kriget.

Det fanns höga militärer (och soldater) som redan tidigt insåg att det fanns ytterst lite hat mot motståndaren bland de meniga, och för soldaternas del hade man gärna avbrutit det hela på ett tidigt stadium. Särskilt gloriös var inte verksamheten.

Författaren intervjuar nutida medlare i internationella konflikter, Peter Wallensteen och Therese Jönsson, och de tror att det hade funnits möjligheter att i alla fall få till stånd ett vapenstillestånd.

Det har kommit (och kommer) många böcker om andra världskriget. För dem som inte har mer än rudimentära kunskaper om det första är detta en strålande introduktion.

LEIF-RUNE STRANDELL

Den som vill läsa mer kan besöka författarens blogg om julmatchen: http://footballinnomansland.blogspot.se/

Av Jakob Schultz
Turbineförlaget 2013
ISBN 9789187135422, 285 sidor

Jag ska börja med att påpeka att detta är en snygg bok. Den innehåller många snygga och välgjorda tatueringar, kombinerat med mängder med anekdoter från olika berömda tatuerare. En mycket trevlig bok för dem som gillar tatueringar.

Dock skiljer sig inte denna bok på något sätt från andra tatueringsrelaterade publikationer. Vare sig det är böcker eller tidningar. För dessa visar också upp snygga tatueringar och intervjuar tatuerare som berättar om sina utmaningar med att göra ett bra jobb Och utvecklas. Jag vet inte varför det är så lite variation inom denna genre, men det är så och efter ett tag är det inte så intressant att läsa längre.

Denna bok passar den som inte redan äger flera böcker inom samma tema. Annars är detta en dussinpublikation som man gott klarar sig utan.

JOHANNES GENBERG

Red Thérèse Tangen och Elin Järnemo
De litterära sällskapens samarbetsnämnd

Full av förväntan slog jag upp innehållsförteckningen i hopp om att hitta Geijers Vikingen. Den fann jag först när jag läste Lars Lönnroths bidrag: Från isländska sagor till Röde Orm och Asterix. På två sidor får  vi läsa om vikingaintresset genom tiderna, hur det har påverkat och påverkats av sin tid. Nazisterna och deras syn på vår forntid t. ex. Catharina Söderbergh står som ansvarig för texten, vilket får mig att undra: Baseras den på en intervju eller har CS utnyttjat tidigare skrivet material?

Ulf Zander skriver om Röde Orm. Jan Fridegårds trilogi och Holme och Aussi behandlas av de båda redaktörerna. Karl Schultz intervjuas om asatro idag.

För oss som läste om Götiska förbundet och ägnade 1800-talet flera lektionstimmar än vår egen tid är det roligt att påminnas om författarna. För yngre läsare kan detta nummer måhända få några att läsa Frithiofs saga.

Så undrar jag vad som fått redaktörerna att låta sig avbildas  iförda hornprydda vikingahjälmar. Sådana lär ju vara helt ohistoriska, även om butikerna längs Drottning- och Västerlånggatan gör goda affärer med dem.

Efter att jag tagit del av alla uppsatser om vikingar frågar jag mig: Står vi mitt i en renässans?

BENGT HEURLIN

Av Susannah Cahalan
Brain on fire 2013
Översättning Karin Falk
Massolit Förlag 2013
ISBN 978-91-87135-48-4, inb, 321 sidor

Susannah Cahalan är 29 år och arbetar på The New York Post. Boken är en självbiografisk skildring och baseras på författarens uppmärksammade artikel My Mysterious Lost Month of Madness i The New York Post. I artikeln och boken berättar Calahan om den sjukdom som drabbade henne och fick henne tvångsintagen på psykiatrisk klinik. Calahans bok har sålts i över 70 000 exemplar i USA och är såld till ett flertal länder.

Boken utspelar sig i New York och börjar med att Susannah Cahalan vaknar upp i en säng och fastbunden i ett spännbälte. Hon vet inte vad som hänt eller varför hon är där. Därefter får läsaren följa den unga journalistens resa från ett arbete som journalist på The New York Post till att hamna på ett psykiatriskt sjukhus.

Calahan är 24 år när allt börjar. Först drömmer hon om vägglöss och hittar röda fläckar på sin arm. Hon tillkallar skadedjursbekämpare som inte hittar några löss, varför hon kräver att de ska leta igen, med samma resultat. Hon blir så besatt av tanken på vägglöss att hon glömmer att förbereda en viktig intervju, och den misslyckas helt. Hon börjar visa tecken på paranoia och letar i pojkvännens telefon och e-post. Hon misstänker sin far för hemska dåd. Allt eftersom symtomen tilltar får Calahan panikattacker, slutar sova, och klarar inte längre sitt arbete. Anhöriga, arbetskamrater och sjukvården ser hennes totala personlighetsförändring med paranoid misstänksamhet, hallucinationer och aggressivitet som följd, men ingen förstår varför. Efter en tid kan Calahan inte längre kontrollera sin kropp och dreglar och har svårt att tänka och tala. Olika läkare ställer hela tiden nya diagnoser: epilepsi, multipel personlighetsstörning, schizofreni, bipolär sjukdom.

Till slut träffar hon läkaren Najjar, en invandrare från Syrien. Najjar frågar Cahalan om hon kan rita en klocka. Cahalan ritar alla siffror i en halv cirkel vilket får dr Najjar att inse att endast den ena sidan av hennes hjärna fungerar. Hon är inte psykiskt sjuk, utan hennes symtom beror på en halvsidig hjärninflammation, encefalit. Läkaren prövar med höga kortisondoser som har god effekt på Calahans symtom, och till slut ställer han diagnosen anti-NMDA-receptorencefalit, en sällsynt autoimmun sjukdom som gör att kroppens eget immunförsvar attackerar hjärnan. Förbättringen av Calahans tillstånd går successivt. Hon börjar kunna gå igen, och det tar ett år innan hon kan prata obehindrat som tidigare.

Susannah Calahan har skrivit en fascinerande och ovanlig bok som trollbinder läsaren. Som journalist lyckas hon använda många medicinska termer och förklaringar utan att dessa gör boken svårläst. Att denna otäcka historia är sann gör inte boken mindre spännande eller gripande.

LARS-ERIK HOLM

Av Marie Lu
Legend 2011
Översättning Karin Falk
Modernista 2013
ISBN 978-91-7499-289-2, inb, 291 sidor

Marie Lu föddes 1984 i Beijing, Kina, och flyttade med familjen till Texas, USA, vid fem års ålder. Hon studerade vid University of Southern California and arbetade som art designer för videospel innan hon blev författare på heltid. Legend kom ut 2011 och har följts av Prodigy och Champion (bägge 2013). Legend har sålts till 24 länder. Marie Lu har en förkärlek för s.k. dystopisk litteratur utspelar sig i en skräckvision av framtiden i ett postapokalyptiskt samhälle som förtrycker sina medborgare.

Boken utspelar sig i Los Angeles. Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar. Huvudpersonerna är två: 15-åriga June som kommer från en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och 15-åriga Day som är född i slummen.

June har vuxit upp med bra mat och utbildning, riktiga bostäder och vaccinationer mot de återkommande pestepidemierna. Hon är dessutom den första och enda som fått ett perfekt resultat på de test som alla barn måste göra när de fyllt tio, och hon utbildas för att ingå i Republikens militära ledning. I slummen i en annan del av Los Angeles lever Day. Han är landets mest eftersökte brottsling och försöker på olika sätt hålla sig själv och sin familj vid liv. Deras vägar korsas när Junes storebror Metias dödas, och Day blir efterlyst som huvudmisstänkt för mordet och June letar efter sin brors mördare.

Boken börjar på så sätt bra med snabba händelseförlopp och två huvudpersoner på olika sidor av samhället. Sedan blir det kärlek vid första ögonkastet mellan dem och boken blir till stor del en kärlekshistoria med klichéer. June och Day upptäcker senare olika konspirationer på regeringsnivå och hur långt ledarna är beredda att gå för att bevara sina hemligheter.

Många tycker om den här typen av dystopiska samhällsskildringar. Legend känns som en variant på Hungerspelen av Suzanne Collings. Det som började bra blev en förutsägbar historia om två ungdomar som upptäcker ruttenheten hos sitt lands ledning varvat med kärlek mellan olika samhällsklasser. Dessutom uttrycks de bägge huvudpersonerna i jagform, och de blir ibland så lika att man blandar ihop dem.
Det här är ingen bok jag kan rekommendera. Jag orkade knappt läsa boken färdigt.

LARS-ERIK HOLM

Marie Lu. Foto Paul Gregory

TV-serie från HBO  (8 avsnitt om 60 minuter)
Skapare: Nic Pizzolatto
Skådespelare: Matthew McConaughey, Woody Harrelson, Michelle Monaghan, Alexandra Daddario mfl

En prostituerad kvinna hittas mördad i delstaten Louisiana, i den amerikanska södern. Kroppen är arrangerad likt ett experimentellt konstverk. Naken mitt i ett majsfält, märkt och med hjorthorn på huvudet. Detta fynd blir början på en sjutton år lång jakt efter en seriemördare av det otäckare slaget.

Amerikanska deckare på svensk teve finns det gott om men True Detective sticker ut ur mängden på ett positivt sätt. Det är inte intrigen i sig som är särkilt märkvärdig. Nersupna poliser med mördade prostituerade har vi hört talas om förr. Nej, det är en kombination av de båda huvudpersonerna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohole (Matthew McConaughey) och de märkliga miljöerna som gör att serien lyfter högt.

Stundom småkorkade kriminalpolisen Martin Hart har svårt för att hålla sig trogen och nykter samtidigt som en explosiv ilska gör honom oberäknelig. En nyckfullhet som leder honom förbi de gränser som en normal tevedeckare följer. Hans kollega Rusty Cohle sörjer sin dotter, super, röker, bor i en lägenhet utan möbler och citerar österländska filosofer. En rättshaverist som följer sina egna regler. Dessutom bär han omkring på ett stort noteringshäfte vilket gör att han kallas skattmasen av sina kollegor.

Miljön kring Mississippifloden, staden Lafayette, den tryckande värmen, hägrar och träsk. Floddeltan, trashiga hus med hönsnät,  turnerande religiösa sällskap, horor i trailerparker. En stat som helt övergivits av centralmakten i Washington efter stormar och översvämningar ger en obehaglig känsla som biter sig tag i kroppen på en. De båda polisernas samspel och deras dialoger när de glider genom ett öde marsklandskap. De fantastiska skådespeleriet, bilderna och seriemusiken glömmer man inte heller.

Den bakvända berättartekniken, där olika tider blandas friskt med varandra ökar på spänningen och de åtta avsnitten flyger förbi som en utandning och avslutas i en grand final som heter duga. True Detective påminner om en god blandning mellan Red Riding-filmerna, Winter’s Bone och filmen Deliverance. Nu påstås det att Nic Pizzolatto skriver för en ny säsong. Det ser vi redan fram emot.

MARTIN PALMQVIST

Av Melker Becker & Mattias Lindeblad
Bokfabriken 2014
ISBN 978-91-87301-33-9, 361 sid

Detta är den rejält (108 sidor) utvidgade pocketutgåvan av en bok som 2008 gavs ut av Bokförlaget Semic. På omslaget sägs att boken nu också fått ett ”sensationellt förord” av Siewert Öholm, TV-programledaren som gav moralpaniken ett ansikte när han i ett inslag tog upp hårdrocken. Det mest sensationella torde vara att ”förordet” här hamnat på sidan 254.

Nå, författarparet Melker Becker och Mattias Lindeblad skaffade sig ett namn inom den svenska hårdrockssektorn när de gjorde både radio- och TV-program under titeln Rundgång och fick många proselyter.

Den handlar inte enbart om musikformen utan också om vad hårdrockare i övrigt borde gilla: vissa tidningar, hårspray, blodiga filmer, speciell idoldyrkan och förmågan att skratta åt samma saker, helst då sådant som fick andra att fundera över vad de egentligen garvade åt.

En stor del av texten går åt till namedropping. Historier berättas om de rockidoler som författarna intervjuat i sina program och om hur det gick till att göra dessa program. Otaliga människor uttalar sig och man bör vara medlem av den inre cirkeln (som tycks vara mycket stor) för att till fullo uppskatta boken. Samtidigt är det något av en biografisk skildring av Melker Beckers och Mattias Lindeblads tonår som får en extra botten av Henrik Langes teckningar.

När en äldre man som jag läser boken för jag känslan av att inte vara tillräckligt gammal. Om några år, när jag går i min andra barndom, kommer jag säkert att gilla den bättre eftersom det finns mycket i hårdrockarnas gemenskap som tilltalar barnasinnet.

KJELL E. GENBERG

Av Johanna Mo
Forum 2014
ISBN 978-91-37-14203-6, inb, 367 sidor

Ett par unga flickor hittas döda i Stockholms södra förorter. Snart börjar poliserna tro att båda har någon koppling till en väldigt sluten kristen sekt. Det vet vi läsare redan, för vi får parallellt med polisarbetet också följa sektmedlemmarna och deras ledare.

Det är alltså en berättelse där vi läsare redan tidigt vet vad som hänt, och spänningen ligger främst i hur det ska sluta, och hur kommissarie Helena Mobacke (som vi träffade i deckardebuten Döden tänkte jag mig så) ska klara tillvaron. Hon är fortfarande tilltufsad efter sonens död och skilsmässan, och allt kommer tillbaka när exmaken vill träffa henne, och då berättar att han ska gifta om sig. Hon får allt svårare att behärska sig, får vredesutbrott.

Det blir alltså mer en roman om människor, deras relationer och sätt att möta problem än en regelrätt deckare, thriller eller polisroman. Det blir ändå spännande, lika spännande för hur kommissarien ska klara både jobb och privatliv.

Berättelsen flyter på, vi kommer en del nära, och vill gärna veta hur det ska gå för huvudpersonerna i nästa bok.

LEIF-RUNE STRANDELL

Johanna Mo. Foto Sofia Runarsdotter

Av Carin Bartosch Edström
Albert Bonniers förlag 2014
ISBN 978-91-0-013780-9, inb, 468 sidor

Pusseldeckaren har återuppstått. Men i pratigare form. Maria Lang klarade sina, också de akademiska, gåtorna på under 300 sidor. Här är särskilt inledningen full av samtal mellan massor av människor. Och författaren bryter ett par av SS Van Dines 20 regler för pusseldeckare. Läsaren har inte riktigt alla fakta för att kunna gissa själv, men visst är avslöjandet överraskande.

Kanske beror det på att alla de olika personerna är ganska summariskt och statiskt beskrivna. Vi både får och inte får veta vad de känner och tycker.

Det startar med en fest efter en doktorsdisputation där alla (utom poliserna förstås) finns på plats från början: den nyblivne doktorn i psykiatri, hans mentor och handledare den kraftfulle tv-doktorn och psykiatriprofessorn på Karolinska Institutet, dennes fd maka, också hon hög psykiatrichef på Karolinska, ytterligare en psykiatrichef, ett par doktorander, en chef på ett läkemedelsföretag med lämpliga mediciner, disputandens far, stor i den ekonomiska världen och ägare till en institution som mot hög betalning tar emot näringslivets höjdare som gått in i väggen (men som inte vill förknippas med en psykiatrisk diagnos).

Så efter drygt 100 sidor hittas disputanden död, polis tillkallas och det visar sig vara mord. Och vad hände många år tidigare med psykiatriprofessorns medarbetare och vän? Tog han verkligen livet av sig?

Och så har poliserna det också svårt, alltså både akademiska, ekonomiska och polisinterna konflikter. Och så förstås känslor, kärlek, hat, förakt, karriärångest.

Det är mycket. Kanske hade det kunnat kokas ihop till en tätare historia. Att berättelsen inte har så mycket med verklighet att göra spelar just ingen roll i den här typen av litteratur, men det blir yvigt och många sidospår.

Carin Edström Bartosch har ett bra språk, särskilt levande blir det i de få delar där musik kommer med; hon är tonsättare och har varit orkesterchef. Hennes debut, Furioso, hade den miljön. Mer musik och lite färre ord, tack.

LEIF-RUNE STRANDELL

Carin Bartosch Edström. Foto Cato Lein

Av Jan Lidbeck
Arconia 2011
ISBN 978-91-633-8674-9, 360 sidor

Jan Lidbeck är legitimerad läkare och är specialist i internmedicin, allmänmedicin och smärtlindring. Han doktorerade i hematologi och har sedan 1990-talet arbetat med diagnostik och behandling av patienter med kronisk smärta.

I förordet skriver Lidbeck att boken grundar sig på verkliga skeenden som han levt med som läkare under de senaste decennierna. Författaren vill visa på konflikter mellan patienter och läkare, mellan de sjukskrivna och Försäkringskassan, och mellan läkaretiken och statsmaktens ”spel om de sjukskrivna”. Han anser att det sedan 1990-talet pågår ett tyst krig mellan läkare, de sjuka och Försäkringskassan. Ett krig som har krävt många offer. Och enligt författaren riskerar regelverket kring sjukskrivning och sjukvårdens möte med den smärtsjuke att bli en katastrof med dödlig utgång. Shamanens sång skildrar detta.

Boken handlar om Martin Lehman, läkare och nybliven änkeman, och hans dotter Johanna. Lehman har efter en lång karriär som läkare tröttnat på hur samhället utvecklat sig i Sverige och arbetar som läkare i Afrika.  Johanna drabbas av en svår nackskada efter en trafikolycka, och hon tvingas till en resa i sjukvården som inte är ovanlig för patienter med kronisk smärta. Johanna möter frustrerade läkare som misstror och felbedömer hennes besvär, hon förödmjukas, Försäkringskassan nekar fortsatt sjukersättning och hennes värld rasar till slut samman.

Martin Lehman har under tiden fått en livshotande sjukdom i Afrika. Där träffar han en shaman som ger honom de redskap han behöver för att hämnas sin dotter. Lehman reser sedan till Sverige där han straffar de läkare som han anser vara skyldiga det som hänt hans dotter.

Boken har ett ovanligt och intressant tema, och det framgår tidigt vad författaren vill kritisera. Personerna i boken beskrivs som övertydligt onda eller goda. Lidbecks skildring av de tre läkare som förstör Johannas liv blir så grotesk att de framstår som osannolika karikatyrer. Kanske finns det en satirisk tanke bakom detta, och de enskilda egenskaperna som beskrivs finns säkert hos många läkare, men sammanförda till tre personer blir det för mycket. Även myndigheterna (Försäkringskassan och Socialstyrelsen) och politiken beskrivs som inhumana som inte ser eller bryr sig om den svaga individen. Författaren har inte tillräcklig distans till sitt ämne och därmed förlorar skildringen sin skärpa. Det blir bara irriterande att redan tidigt i boken så tydligt förstå var författarens sympatier ligger.

Men boken har sina styrkor också. Skildringen av Johannas lidanden görs så professionellt att man nästan kan känna hur ont hon har. Hämndscenerna är också starka och spännande. Samtidigt haltar det även här. En döende far kommer hem för att hämnas sin dotter som han inte träffat på många år. Han har ägnat sitt liv åt att rädda liv och åker sedan till Sverige för att ta livet av någon han aldrig har träffat, och därefter åker han tillbaka till Afrika. Nja…

Baksidestexten kallar boken för en medicinsk thriller med satiriska inslag. Det är ingen passande beskrivning på vad som snarast är ett drama.

LARS-ERIK HOLM

Författarens webb om boken: http://www.shamanenssang.se/

Av Kim W Andersson
Kolik förlag 2014
ISBN 9789186509354, 132 sidor

Kim har förmågan att ta alla de klyschor som vi serie- och filmälskare känner till så väl och genom dem skapa helt nya, korta historier med varierande tema som ibland överaskar, ibland bekräftar det vi redan misstänkte och ibland bara är ren, bisarr underhållning.

Love Hurts 2 är ännu en serienovellsamling med kärlek i centrum. Vare sig det är på jorden, i rymden eller i alternativa världar. Det håller Kims höga klass och aldrig tråkig. Det behövs inte sägas så mycket mer än att det är väl värt ett köp.

JOHANNES GENBERG

DYLAN DOG Vila i frid
Av Paola Barbato
Ades Media 2013
ISBN 9789198112702, 98 sidor

DYLAN DOG, en seriemördares bekännelser
Av Paola Barbato
Ades Media 2013
ISBN 9789198112719, 20 sidor

Dylan Dog är en mycket populär serie i Italien, och har kommit till Sverige i omgångar. Nu har den kommit som seriealbum via Ades Media. Dylan Dog är en före detta Scotland Yardpolis som sadlat om till privatdetektiv, med en fallenhet för det övernaturliga. Tillsammans med sin Groucho Marxlookalike Groucho (som gått helt upp i sin roll) löser han diverse naturliga och övernaturliga mysterier.

I En seriemördares bekännelser får vi följa en seriemördare som specialiserat sig på att mörda privatdetektiver. Detta är en kort historia med en intressant twist i slutet, något denna serie är känd för.

I Vila i frid blir Dylan anlitad av ett gäng ungdomar för att hjälpa spöket Lula. Hon dog i en bilolycka för tre år sedan och sitter sen fast i ett limbo. Men ingen vet varför. Det finns ingen anledning för henne att vara kvar och hon vill inget hellre än att få sluta existera. Dessutom angrips hon av någon anledning varje kväll av ett litet hundspöke.

Problemet blir värre av att dem som vidrört Lula får uppleva hennes minnen och personlighet och dessa äter sig sakta in i de levandes medvetande. Om de inte lyckas lösa hennes problem kommer Dylan och ungdomarna sakta men säkert att förvandlas till Lula.

Jag har aldrig läst Dylan Dog förr och jag blev förvånad över hur intressanta dessa två berättelser var. Det är sällan jag läst mysterieserier som väckt mitt intresse men särskilt Vila i frid gjorde det. Jag ser fram emot att läsa mer och i dessa två fall rekommenderar jag gärna ett köp.

JOHANNES GENBERG

Av Ellen Ekman
Kolik förlag 2014
ISBN 9789186509293, 157 sidor

För den som växt upp med den senaste 25 årens humorserier känner väldigt snabbt igen sig. Någon påpekar någon annans brist, och i sista rutan får man se personen göra samma sak själv. Den är lika förutsägbar som den är grundmurad i den nya svenska humorn. Det verkar fungera som ett sorts försvar att påpeka att allt och alla i grund och botten är hycklare, inklusive en själv. Men efter 25 år är det så himla tjatigt. Numera önskar jag att någon har lite ryggrad och faktiskt står får någonting och dessutom vågar göra narr av dem man kritiserar.

Ellens serier gör narr av ”hipsters”, och dessa kännetecknas stereotypiskt som personer som avskyr allt mainstream och vill vara så “alternativa” som möjligt. Vilket känns lite billigt då alla gör narr av hipsters.

Hon gör också narr av folk som lever sitt liv via Facebook och Instagram, de som skryter om vilka konstiga ölsorter de dricker, de som engagerar sig i mobiltelefoner och inte i världssvälten samt alla möjliga och omöjliga sociala neuroser.

Nu låter jag som jag avskydde denna serie, men det gör jag absolut inte. Det är snyggt, välskrivet och har bett i sina punchlines. Hon har en stor publik och det är välförtjänt. Men det börjar bli gammalt. Det behövs en ”proggvår” i seriernas värld enligt min mening. Jag riktigt längtar efter någon som har mage att läxa upp mig, vare sig jag håller med eller inte. En sån som Ellen tror jag skulle kunna göra detta. Synd bara att hon följer en uttjatad tradition istället.

JOHANNES GENBERG

Av Oskar Ekman och Peter Bergting
Kartago förlag 2013
ISBN 9789175150390, 58 sidor

Det är knappast någon som missat hur attityder och vardagspratet har förändrats i och med Sverigedemokrateras intåg i riksdagen 2010. Det pratar mer om människor nu än någonsin. Om vad de tror, tycker och vill. Om de är här för att parasitera sig på vår välfärd eller inte. Det pratas mycket ”om”, men sällan ”med”. Och det har i mångt och mycket förgiftat debatten.

Det är detta denna serie försöker göra en ändring på. Den handlar om Hamid, som flyr Afghanistan när talibanerna gör sitt återtåg och hotar med att tvångsrekrytera honom. Kvar blir hans mor och lillasyster Sanam som måste ta fram burkorna igen. Han flyr först till Iran, hamnar i flyktingläger Grekland innan han lyckas ta sig till Sverige.

Detta är en historia bland många, men den andas mycket av den desperation många måste uppleva när de väljer att överge allt de håller kärt för att de helt enkelt inte har några realistiska val. Jag som är svensk har knappast en aning om hur verkligheten i Afghanistan ser ut lika lite som flyktingläger i Sydeuropa. Och finns det ingen i din närhet du kan fråga personligen är denna serie ett blygsamt men meningsfullt substitut.

JOHANNES GENBERG

Av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård, Marian Radetzki, med en introduktion av Hans Bergström
Ekerlids förlag 2013
ISBN 9789187391224, 230 sidor

Först och främst tänker jag inte recensera denna bok i egentlig bemärkelse. Det finns det redan gott om folk som gör. Det som förenar dessa recensenter är att de har bestämt sig i förväg vad de ska tycka om boken. Antingen är den skriven av “klimatförnekare” som inte ska lyssnas på alls. Eller så är den skriven av tystade sanningssägare som slåss mot korrupta, pseudovetenskapliga vänsterorganisationer med världsherraväldsdrömmar.

Den enda ståndpunkt en lekman som jag kan ta är den skeptiska. Att den här frågan är för viktig för att hamna i händerna hos folk med en ekonomisk eller politisk agenda är självklar. Men som jag ser det är detta precis det som har hänt. Och därför kan man egentligen inte lita på någon.

Min egna hypotes i frågan är denna: marxismen hade sedan länge förutspått kapitalismens fall på grund av sina egna motsägelser, men på 60-talet hade det blivit tydligt att det inte var på väg att hända. Samtidigt kollapsade den traditionella arbetarrörelsen och vänsterrörelserna riskerade att bli irrelevanta. Detta löstes med att smälta ihop med den begynnande och snabbt växande miljörörelsen, kapa deras frågor och hävda att kapitalismen orsakade så stora miljöskador att socialism var den enda lösningen. På så sätt fick marxismen rätt i alla fall: kapitalismen var dömd att kollapsa, men under tyngden av en alltmer förgiftad jord. För vissa verkar det nämligen vara viktigare att basera sina slutsatser på huruvida dessa skulle glädja en sedan länge död ekonom eller inte.

Håller människan på att ta död på planeten? Det kan inte jag veta. Men jag är väldigt skeptisk som sagt.

På 60-talet pratades det om att den direkta miljöförstöringen skulle döda allt liv på jorden. Det hände inte. På 70-talet var en ny istid på ingång. Det hände inte. På 80-talet var det ökenspridningen som skulle göra livet ohållbart på rekordtid. Det hände inte. På 90-talet skulle ozonhålet och det sura regnet göra planeten kal väldigt snabbt. Det hände som bekant inte heller.

Och nu springer det en massa forskare/”forskare” och aktivister och skriker att vi måste släcka ner hela planeten omedelbart, annars så dör vi innan nästa tisdag. Såvida vi inte ger dem inflytande i politiken förstås. Och en massa pengar. Detta är inget som ska diskuteras, för är man inte med dem så är man “klimatförnekare”, ett ord jag avskyr något innerligt på grund av dess antydan och likhet med “förintelseförnekare”. Som om sanningen var en moralisk ståndpunkt.

Om denna boks innehåll är sant så är det skrämmande läsning om en värld där en lögn ska bevisas vara sann oavsett konsekvenserna. Men det kan inte jag avgöra. Så jag tänker tillbaka till hur det var förr och kommer ihåg att det var precis likadant för inte så länge sen då också. Det som påstods då visade sig vara lögn och fantasier. Efter ett tag.

JOHANNES GENBERG

Svenolof Karlsson

Jacob Nordangård

Av Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Ordalagets Bokförlag 2014
ISBN 978-91-7469-075-0, inb, 223 sidor

Varför en biografi om Maria Lang kan man undra? En avsatt deckardrottning som varit död i tjugotre år, kan det intressera någon? Ja, det tror jag absolut!

Vi var många som från mitten av förra seklet och fyrtio år framåt lärde känna och älska deckarförfattaren Maria Lang, men vi var nog inte lika många som visste vem Dagmar Lange var, den verkliga kvinnan bakom de trivsamma pusseldeckarna. I många år har Maria Lang varit bortglömd, men under året som gått har hon fått en renässans genom filmatisering av sju av hennes böcker, varav den första, Mördaren ljuger inte ensam, hade premiär för ett år sedan. Författarinnan skulle dessutom ha fyllt hundra år 31 mars 2014 och Lena Lundgren (bilden tv) och Lisbet Wikner (bilden th) kunde inte kommit mera rätt i tiden med sin biografi. Den är dessutom välskriven och med lika god svenska som författarna själva understryker att Maria Lang har.

Författarna beskriver Dagmar Lange ur olika perspektiv: Vi får möta henne i sällskap med många vänner, som älskad lärare i litteratur, genom släktingar och ur bokförlaget Norstedts perspektiv och till viss del hämtar också författarna information ur hennes egen självbiografi. (Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang). Den nya biografin innehåller också en hel del intressanta fotografier.

Det är en mångsidig bild av en av dåtidens mest kända svenskar som växer fram. Författarens goda sidor beskrivs naturligtvis, som kvinna var hon modig och en föregångare på många områden. Men Lundgren och Wikner räds heller inte för att sakligt berätta de mindre smickrande dragen. Dagmar Lange älskade stora fester och ville gärna vara i rampljuset, samt pedantiskt ha kontrollen helt och hållet.

Hon ställde stora krav på sina vänner och det gällde att ställa upp när hon kallade, annars fick det vara. En smärtsam berättelse om detta finns med i biografin då Dagmar Lange avspisar sin tecknare Chris Bergendorff efter 20 års vänskap och gemensamt arbete, bara för att Chris, vid ett enda tillfälle, inte hade möjlighet att resa till Nora. På Norstedts förlag skämde man också bort Dagmar Lange på alla sätt, eftersom hon var förlagets kassako i många år och därför särbehandlades. När jag läser biografin får jag intrycket av en karismatisk kvinna med grandiosa drag, van att få sin vilja fram i alla lägen.

Dagmar Langes lyxiga liv, med taxiresor även korta sträckor, skräddarsydda kläder, god mat och whisky eller champagne som genomgående måltidsdryck var bland annat det som gjorde att hon vid sin död var skuldsatt och även detta beskriver författarna på ett sakligt sätt men ändå med en stor portion medkänsla. Vid begravningen av Dagmar Lange i Nora kyrka var det inte många där och förrättningen var tämligen opersonlig. Det kunde ha handlat om vem som helst. Ett sorgligt slut på ett fantastiskt kvinnoliv.

När jag avslutat min läsning av Maria Lang, vår första deckardrottning är det med ambivalenta känslor för författaren. Jag tycker mycket om biografin och jag älskar fortfarande Maria Lang, men Dagmar Lange var en krävande, egocentrisk kvinna. Jag tror inte jag skulle ha orkat ha henne som vän.

MARIANNE CEDERVALL

Rapport från bokpresentation: http://www.dast.nu/artikel/nu-kan-maria-lang-erovra-varlden

Den 31 mars skulle Dagmar Lange fylla 100 år. Hon har varit i det närmaste bortglömd, utom i sin hemstad Nora, Maria Langs Skoga. Men förra året gav Norstedts ut hennes sex första deckare, och de har också filmats för bio, tv och dvd. Och nu kommer också den första biografin över hennes liv och författande.

Men det är tydligen inte bara vi här i Sverige som (åter-)upptäckt henne. BBC har köpt de sex filmerna. Nordiskt krim har ju varit hett utomlands men kanske hade vi inte gissat på Maria Lang.

Detta avslöjades vid biografipresentationen som förlag och författare, Lena Lundberg (till vänster) och Lisbet Wikner, höll på Rönnells antikvariat i Stockholm den 24 mars, en vecka före jublleumsdagen. Den kommer att firas i Nora som passar på att bjuda in alla till fest, och där biografiförfattarna kommer att berätta mer om sitt arbete.

Tanken på boken kom för bara två år sedan när Lisbet Wikner, nyinflyttad till Nora gick på lokal kurs för att lära sig mer om bygden. Då berättade man förstås om stadens stora dotter och hon insåg att det närmade sig ett jubileum.

Hon kollade med kompisen Lena Lundgren, deckarentusiast, och de upptäckte strax att någon biografi inte fanns skriven.
Så då gjorde de det. De delade upp så att Lena tog sig an deckardrottningen och hennes verk, Lisbet berättade om personen och hennes liv. Lisbet har dessutom en personlig koppling; hon är släkt med Pontus Wikner som Dagmar Lange skrev sin doktorsavhandling om.

Lisbet vill gärna påpeka att hon var en kvinnlig pionjär, inte bara som deckarförfattare (de flesta män i Sverige dessförinnan) utan också som kvinnlig akademiker. Bara hundra kvinnor hade doktorerat före henne. Och hon var rektor för en skola, ett annars manligt yrke.
Trots heltidsjobb hann hon med att skriva 42 deckare under 42 år plus ungdomsdeckare och några andra böcker.

Håller hennes böcker än i dag? Undrade biografiförfattarna och svarar själva att det tycker de, som underhållning som Dagmar själv underströk att hon skrev. Hennes språk är levande och vi kan i dag njuta av tidsskildringarna. I dag finns många deckardrottningar men Maria Lang hade redan då flera drag i sina verk som lever än i dag: mycket fokus på människors relationer och inte så mycket på våldet, och hon hade också sin egen miljö i Skoga där 25 av böckerna utspelar sig. Precis som dagens Fjällbacka, Sandhamn, Gotland och andra mordiska orter.

De båda författande vännerna skickade sina texter mellan sig och tycker att de lyckats få till ett gemensamt språk. De vill tacka alla som hjälpt dem, Dagmar Langes vänner, bekanta och vänners barn som delat med sig av minnen, fakta och bilder. De har också kunnat gräva i Norstedts arkiv och läsa breven och recensionerna där, i Kungliga Biblioteket och i privata arkiv.

Många hade kommit för att träffa författarna och höra vad de hade att berätta (och köpa boken), och också många av Dagmar Langes gamla elever. Det blev väldigt fullt inne i Rönnells.

LEIF-RUNE STRANDELL

Läs recensionen av boken: http://www.dast.nu/recension/maria-lang-var-forsta-deckardrottning

Av Caroline Eriksson
Forum 2013
ISBN 9789137140353. inb, 330 sidor

För ett par år sedan lufsade jag runt på klostret i Ystad. Lokalen var spökligt nedsläckt. Det var sent på kvällen och jag var helt ensam i de gamla salarna från tolvhundratalet. Obehagliga skuggor dansade längs med klostermuren.  Den nyöppnade utställningen handlade om livet, moralen och döden. Om att vara människa i en förgången tid, präglad av andra rättesnören och normer. Stupstockar blandades med blodiga koffertar. Änglamakerskor och kinesiska tortyrmaskiner prydde fotografierna på väggarna. I en monter i ena hörnet fanns den enorma yxa som riksbödeln Gustaf Dahlman använde när han avrättade Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Jag blev stående en lång stund, stirrandes på utställningsskåpen. Det påstås att när yxan föll mot den dödsdömda Anna vände hon på huvudet varpå bilans vassa egg högg henne mitt i kinden. Skarprättare Dahlman fick därför hugga en gång till innan huvudet slutligen delades från kroppen. En avgjutning av hennes ansikte låg nu innanför monterglaset, mitt framför mina ögon.

Vad är det som är så fascinerande med Yngsjömordet? Är det tiden, svartsjukan eller det sjukliga triangeldramat? Eller är det alla öppna frågor som historien lämnat därhän? De som vi aldrig fått några svar på. Vem var hon denna Anna Månsdotter? Vem var hennes son Per som hon bedrev otukt med? Och vem var det stackars offret Hanna Johansdotter, häradsdomarens dotter, som fick sätta livet till?  Det har skrivits massor om fallet, både i texter och avhandlingar. Jag själv minns Arne Matssons något suggestiva men goda film från 1966 med Gösta Ekman och Gunnel Lindblom i huvudrollerna.

Debutanten Caroline Eriksson försöker i Djävulen hjälpte mig ta ett nytt grepp på hela historien kring Yngsjömordet genom att blanda det dokumentära och det påhittade, ett grepp som jag tycker att det är ganska lyckat. Tidsmiljön och karaktärsteckningen är väl genomförda. Eriksson språk är drivet och stilrent, kanske så rent och redaktörputsat att jag emellanåt snarare tänker på romankaraktärer från det tjugoförsta århundradet snarare än hemmansägare i artonhundratalets Skåne.  Eriksson driver också en del alternativa teorier till de gängse uppfattningarna. Kittlande, men möjligen på sina ställen för alternativt och fantasifullt för min smak.

Att skriva historiska kriminalromaner är ingen barnlek. Balansen i språket, att behöva förklara hela sceneriet och undvika löjligheter är ett svårt hantverk. Denna konstart behärskar Caroline Eriksson dock utmärkt. Författaren har lovat att skriva flera böcker om historiska brott i en serie som hon kallar för  Svenska mord. Jag läser dem gärna.

MARTIN PALMQVIST

Caroline Eriksson. Foto Caroline Andersson