![Ulf Durling]()
Novell av ULF DURLING
Författaren debuterade 1971 med Gammal ost och har sedan dess gett ut en rad deckare och invalts i Svenska Deckarakademin. Han har skrivit en hel del noveller också, och den senaste boken, Höstligheter, är en samling av sådana som publicerats på skilda håll. Läs förordet här och recensioner här. Nedanstående är dock nyskriven och han förklarar bakgrunden:
Pink Lady – so much more than an apple, lyder en reklamslogan. Man undrar om produkten även är gångbar som mordredskap (“kärnvapen”).
Vid ett nyligen hållet föredrag för Sällskapet Idun i Stockholm talade jag om de äpplen som skänker gudarna evig ungdom och de som vi vanliga dödliga får hålla tillgodo med. Och mycket riktigt, en del livsfarliga sorter förekommer här och var i deckarlitteraturen och lär oss att de visserligen kan hålla doktorn borta men inte säkert begravningsentreprenören. Bland de många berättelser som behandlar temat – alltifrån Edens förbjudna frukt över stackars Snövits smakprov till munsbitarna i Agatha Christies Hallowe’en Party m. fl. – saknas emellertid, så vitt jag kunnat finna, en mycket speciell och egentligen alldeles självklar pomologiskt mordmetod. Den bristen måste avhjälpas, tyckte jag.
Om inte Höstligheter vid det laget redan varit under tryckning skulle Fallfrukt ha dumpit ner i samlingen och blivit dess avslutande novell. Nu får i stället Ian Wilsons och baron Rutger von G:s mellanhavande avnjutas (?) separat, i Dasts nätupplaga. Väl bekomme!
UD
____________________________________________________________
FALLFRUKT
Evidence as well as Beauty is in the Eye of the Beholder
Fritt efter ett talesätt med antika anor
Sedan min gamle vän Anders betalat vår krognota for vi till hans lilla stuga i samhällets utkant. Vi slog oss ner vid eldstaden i vardagsrummet. En brasa fanns förberedd. Veden brann snabbt ner och lämnade ett antal glödande kol som pyrde dystert i askan. Det passade bra till stämningen mellan oss. Vi var behagligt uppvärmda men, med tanke på Olle Hedbergs sorgliga död, samtidigt djupt beklämda. Tre veckor tidigare hade han, av för oss okänd anledning, valt att ta en överdos sömnmedel och gå in i den eviga vilan.
Vi mindes hur stolta vi varit vid hans inval i Svenska Akademien. Det kändes nästan som om vi personligen bidragit till hans välförtjänta upphöjelse.
Det var Anders som föreslagit att vi skulle träffas. Hade tragedin i Tveggesjö påmint honom om den egna hädanfärden, var den rentav nära förestående? Vid åttio års ålder är ens framtidsperspektiv mycket begränsat.
Utanför fönstret syntes svävande dimstråk i höstmörkret. Vi satt med var sin cigarr i handen och en skål äpplen inom räckhåll. Eftersom kvällens mest prioriterade samtalsämne redan var avverkat liksom en del övrigt, däribland våra respektive hälsotillstånd, gick Anders rakt på sak.
– I mitt yrke får man höra ett och annat i största förtroende. Både jag och mina ämbetsbröder… ja, du vet ju hur vi har det!
Liksom också era systrar, tänkte jag. Anders är lite konservativ och det var bara fjorton år sedan Margit Sahlin prästvigdes.
– Hur som haver, fortsatte han, efter den händelse jag nu ska beskriva har exakt ett sekel passerat. Efteråt ställdes man helt enkelt inför fait accompli och fick nöja sig med att dryfta saken privat, mellan skål och vägg. Detta gäller speciellt två perifert inblandade personer. En av dem har traderat vissa viktiga uppgifter vidare till mig.
Det ska nämnas att Anders och jag gick i skolan ihop och konfirmerades tillsammans, av hans far. Efter realexamen gick vi skilda vägar men behöll kontakten. Han gick i sin släkts fotspår och läste teologi, jag kom – i likhet med flera Axelsöner före mig – att tjäna rättsväsendet.
Parallella spår, arv och miljö. Jag slutade som polismästare i distriktet och flyttade som pensionär och änkeman tillbaka till Kisa. Och vem bodde väl där! Prosten och ungkarlen Anders Somenius!
Vi är olika till både utseendet och sättet, men ytterligheter brukar ju mötas. Fast det är jag som är rund som en edamer och mild som en brie medan han är lång, mager och en smula hetlevrad. Hans humör är ett familjedrag. Det kan ganska oberäkneligt ta sig uttryck i såväl tal som handling.
Bägge är vi gudskelov i någorlunda god vigör. Anders klarar sig skapligt tack vare ett par snälla hjälpfruar, som städar och göder honom. Även om hans tillvaro är avundsvärd ska jag själv inte klaga, sannerligen inte, jag som får så utmärkt service på Nattviolens äldreboende.
Detta var en parentes.
***
Jag satte mig tillrätta och lyssnade på Anders berättelse:
Någon gång på efter lunch den 11/10 1874, obekant exakt när, hade baronen och ryttmästaren Rutger von G hittats död i sin trädgård. Han var urgammal och att stillsamt somna in i hans ålder är normalt och inte sällan önskvärt. Men snart skulle det tillkommande uppgifter komplicera bilden.
Rutger von G på fideikommisset Örneholm var lika stenhård som stendöv och en av de mest avskydda invånarna i Kinda kommun. Han hade lyckats göra sig till ovän med praktiskt taget varenda en i trakten. Att hans sjuttonåriga skyddsling Alicia alls stått ut med att vistas under hans tak berodde enbart på att hon saknade alternativ. Hennes föräldrar var framlidna.
Hushållets tredje medlem, utöver en kokfru och en lakej, var lika strandsatt som hon. Slashasen och alkoholisten Klaus von B stoltserade som en påfågel med sitt adelskap och hade till uppgift att växelvis spela bräde och krocket med Alicia. Mer dög han inte till. Han ansågs allmänt vara otillräknelig.
Ättens vapensköld finns på Riddarhuset i Stockholm. Den föreställer en spade mellan två rovfåglar i profil. Till utseendet lär de likna ett par skator, ängsligt bevakande en stöldbegärlig silversked.
Det kan tilläggas att köksan var en lokal änka och att betjänten och f d kavalleristen Kristian Bäck, som en gång varit kalfaktor åt ryttmästare von G vid Smålands rytteri, kunde fått det bättre förspänt i livet, om man så säger.
Till historien hör att godsets daglönare, tillfälligt eller permanent rekryterade bland bygdens folk, behandlades mycket illa av sin principal. Särskilt besvärlig var han mot sina spiltpiltar, som han kallade dem. Den senaste, stalledrängen Pär Olsson, hade nyligt fått sparken efter bara ett par månaders slit och släp.
Nå, sedan en vecka plägade von G parkera sig under ett äppelträd på tomten. Redan i ottan stapplade han dit för att hämta sig efter en förkylning som en tid sängbundit honom. Där satt han och njöt av brittsommarvärmen, insvept i en pläd, skuggad av bladverket och med sin malätna peruk som en pälsmössa på huvudet. Bredvid honom stod hans frukost serverad. Den bestod av smörgåsar, ägg, kaffe och ett dricksglas calvados. Efter måltiden brukade han sluta ögonen för att förmodligen hänge sig åt diverse ondsinta grubblerier.
Att han ständigt bar sin falska hårbeklädnad berodde på att han tidigt blivit skallig och skämdes över det. Han ville se attraktiv och lockande ut inför bygdens fruntimmer. Håg och medgivande till intima nöjen var annars inget krav från hans sida, inte ens ett önskemål, samverkan inte heller. I sin krafts dagar hade han ändå tagit för sig. Und bist du nicht willig so brauch ich Gewalt, löd hans paroll. Den var hämtad från Goethes dikt Der Erlkönig.
Om han vetat att det hundra år senare skulle anses sexigt att vara flintis, som Kojak och Picasso, kunde han rönt mer otvungna framgångar i pigkamrarna med subtilare raggningssignaler – via slickepinnar och penslar, till exempel – än grova och övertydliga gester och högljudd ordergivning.
Från corps de logiet togs det denna fredag ingen notis om honom. Troligen tyckte man att det var skönt att slippa ha honom i närheten. Det blev lugnare så. Inga störande fasoner, inga koleriska utbrott.
Den i menageriet som kanske mest uppskattade gubbens förmiddagssiesta var Karo, Karon kallad eftersom varje möte med honom gav en försmak av dödsriket. Trött och genompryglad uppehöll han som regel i sin hundkoja på stallbacken men började råskälla så snart någon obehörig vittrades och kom genast rusande i raketfart för att hugga fridstöraren i strupen.
Dock hade inget hörts från honom denna dag, inte ens ett dovt morrande!
Allt hade varit gott och väl om inte en kallfront nalkats och tunga moln seglat in österifrån. Solen skymdes, regndropparna föll allt ymnigare.
Först då erinrade man sig baronens frånvaro. Det tvingade Alicia och Klaus att motvilligt gå ut för att titta till honom, varvid det bara var att konstatera faktum. Han satt i upprätt snedställning, höger arm hade fallit ner från stolskarmen och äppelbrännvinet var ännu inte urdrucket.
Ingen av dem blev nämnvärt förvånad eller upprörd. Den dominerande känslan torde, skam till sägandes, ha varit lättnad.
Bäck tog genast befälet. Han lät duka av, bar sin husbonde till gula salongen och tillkallade medicinsk expertis. Läkaren bodde en fjärdingsväg därifrån och kom i vändande sporrsträck. Tacka för det, det gällde ju självaste von G!
Sedan liket noga besiktigats utan beaktansvärda fynd, förklarade doktorn att obduktion var en uppenbart obehövlig åtgärd och utfärdade dödsattesten på stående fot. Hög ålder och nedsatt vitalitet, konstaterades det. En svag fläkt, en bris, hade släckt en redan flämtande livslåga.
Men så skedde något oväntat. Hux flux dök kronolänsman Axelson upp.
– Min farfar! utbrast jag.
– Densamme. Hör upp nu!
***
Nyheten om dödsfallet hade nått honom via djungeltelegrafen. Och väl på plats uppförde han sig högst besynnerligt. Med outgrundlig min synade han området under äppelträdet, undersökte marken kring frukostbordet, strök sig om hakan och stirrade fjärrskådande rakt ut i tomma intet. Vad pågick? Det avslöjade han inte. Efter en timme tackade han för sig och försvann.
– Märkligt, sade jag. Fick man nånsin veta varför han …
– Ja, så småningom.
Kvällen innan hade en stupfull yngling väckt uppseende på skjutshållet i Horn genom att högljutt orera om att han skulle slå ihjäl sin förre arbetsgivare von G. Så när det ryktades att denne avlidit for Axelson naturligtvis till Örneholm, fast förvissad om att våldsdådet ägt rum. Men eftersom inga tecken på brott kunde påvisas hade han tvingats avskriva sina misstankar och dra sig tillbaka.
Bråkstaken var, inte överraskande, Pär Olsson och således identisk med den spiltpilt som nyligen körts på porten efter att ha blivit beskylld för stöld av en skäppa potatis. Men när han greps under fredagsnatten hade han trovärdigt kunnat bevisa att han sovit ruset av sig hos sin mor under nästan ett dygn.
– Hunden som inte skällde om dagen, påpekade jag. Det var det verkligt underliga!
– Vilket?
– Att Karon inte gav skall. Utöver godsets eget folk tog sig ju ingen in på tomten obemärkt. Och Olsson för ingen främling för Karon, eller hur? Smart av min… och utan att ha läst Silverbläsen av Conan Doyle! Den novellen publicerades nämligen först 1894 i The Memoirs of Sherlock Holmes och då var farfar både död och begraven.
Summan av kardemumman blev att liket forslades bort, att vällingklockan fick slå några raskt förtonande slag och att en flagga halades på halv stång. Ingen sörjde den hädangångne, alla upptagna av de många praktiska bekymmer som förestod. Man …
Mittåt! Hur var det egentligen med Karon? Kanske hundkräket trots allt saknade Rutger von G? I varje fall sågs han stryka omkring runt huset i allt vidare cirklar, slokörad och vilsen. Letade han doftspår efter sin husse. Kunde hans plågoandes otaliga piskrapp, slag och sparkar under åren ändå ha varit uttryck för något slags egendomlig och bakvänd samhörighet?
– Vare därmed hur som helst, avslutade Anders sina spekulationer. I stort sett hade man kunnat andas ut om inte … gissa vad!
Jag slog ut med händerna i en hjälplös gest.
Om inte, visade det sig, en granne samma kväll tagit livet av sig och efterlämnat ett avskedsbrev där han tog på sig ansvaret för baronens död!
Det var ett otvetydigt erkännande. Dess sanningshalt kunde inte ifrågasättas.
Motiv och modus operandi, då? Varför och hur?
Hur skulle vederbörande ha burit sig åt? Hade han lyckats överlista Karon, revirväktaren med häradets mest osvikliga väderkorn, med hjälp av woodoo eller med egentillverkad strålkanon?
Ett omöjligt brott, ett mysterium.
Axelson hade famlat i blindo.
Utredningen gick i stå.
Fallet lades ned.
Så långt hunnen i sin berättelse reste sig min värd för att uträtta ett privat ärende. Vi äldre herrar får ibland kapitulera inför vissa nödvändigheter.
***
När han återkom och skulle sätta sig gjorde han plötsligt en grimas.
– Aj, kved han. Det är min förbaskade rygg som spökar!
Han lyckades mödosamt sänka sig ner i fåtöljen men tillkännagav att han nu måste sitta blick stilla för att inte få ännu mer ont.
– Jag rör mig inte ur fläcken, deklarerade han. Möjligen kan jag ta lyra!
– Förlåt?
– Som när vi lirade brännboll i plugget. Minns du? Två lag, ett ute och ett inne. Vi… äsch, strunt det. Gör mig en björntjänst och släng hit ett av de röda äpplena så ska jag nog sjutton kunna fånga det!
Jag lydde, även om jag nog tyckte att påhittet var i barnsligaste laget. Han grep frukten i flykten och tog, efter ett par tuggor och ett kortare uppehåll medan hans moraklocka slog tio slag, åter till orda:
– Dramat på Örneholm, akt två. Låt mig börja med ett litet påpekande. Är det inte lustigt att vi två sitter här idag, liksom som kyrkoherden David Somenius och kronolänsmannen Gustaf Adolf Axelson, våra farfäder, måste ha gjort på 1870-talet, ofta och ingående. Förmodligen vidarebefordrade de sina funderingar i rakt nedstigande led, till din och min far, som i sin tur och på sin tid säkert också diskuterade saken sinsemellan, utan att heller komma sanningen ett myrsteg närmare. Men sen dess har ett nytt läge uppstått!
– Skämtar du? Säg inte att du har lyckats …
– Jag tror det. Uppslaget fick jag i förrgår, då jag händelsevis befann mig i ICA-hallens avdelning för frukt och grönt. Fast innan jag ger dig gåtans lösning ska jag presentera dig för Ian Wilson. Here we go!
***
Den närboende självspillingen var engelsman. Han hade ett dunkelt förflutet och torde i sin ungdom mest ha sysslat med olika sportliga aktiviteter. Det stod skrivet i stjärnorna vad som blivit av honom om han inte mött Gud och John Wesley, eller snarare någon av den senares lärjungar. Så skedde emellertid och Ian Wilson hade anslutit sig så varmt till metodismen att han omsider skickats ut i världen för att vittna om sin omvändelse och ge den nya väckelserörelsen vidare spridning. Mer eller mindre av en slump tycks han först ha hamnat i Ingatorp och sedan i Kisa. Eller hade han aktivt destinerats till dessa orter i det så kallade bibelbältets utkant? Människor i regionen ansågs ju av hävd ha fallenhet för pietistisk fromhet och fritänkande.
– Alltnog, sade Anders och gav mig en närmast triumferande blick, han tog sig hit och sökte samarbete med… just det, David Somenius! Som alls inte satte sig på tvären, liberal och vidsynt och ekumeniskt sinnad som han var. Apropå, om man hellre vill ge begreppet bibelbältet en bildlik än en geografisk tolkning kan man säga att andlighet varken ska vara som en hårt spänd livrem eller ett strypkoppel, det… ja, ja, jag vet, jag står inte i predikstolen! Hur som helst, min farfar tyckte om honom. En uppriktig sökare, så beskrev han honom, en verklig gentleman.
De hade således umgåtts en tid före den hemska höstfredagen 1874, därför var det självklart att Somenius var en av de första som fick veta vad som hänt på Lidhult, som Örneholms grannboställe hette. Redan före dess visste han således åtskilligt om Wilson, bland annat att denne varit bråddjupt förälskad i fröken Alicia! Som, till yttermera visso, besvarat hans känslor. Stor lycka men ännu större olycka eftersom en gemensam framtid dem emellan var omöjlig. Baron Rutger von G, Alicias förmyndare, hade nämligen uttalat sitt förbud mot förbindelsen, slagit dövörat till för flickans enträgna böner om att ändra sin inställning och vägrat henne att träffa ”den satans utlänningen”.
Det var känt att han hatade England och hela imperiet. Berodde det på att drottning Elisabet I skulle ha avböjt Erik XIV:s frieri eller ogillade den gamle ärkereaktionäre antisemiten Israel Disraelis reformvänliga styre? De rykten han omgavs av överensstämde helt med allas omdöme om von G, att han var en degenererad sopprot som gjort sig bäst i en forngrav från järnåldern.
– Respekterade Alicia hans veto? undrade jag.
– Nej. Hon …
– Ah, en riktig liten tonårsrevoltör? Jo, jag tackar! Mera vild än tam, va?
– Inte alls, tvärtom. Men de sågs i hemlighet, under lönnliga spatserturer om aftnarna, och de hoppades förstås att draken snart skulle självdö så att de äntligen kunde legalisera sitt förhållande.
– Varpå det slutligen brast för Ian! Var det så? Han orkade inte vänta, han gick liemannen i förväg och …
– Riktigt så enkelt var det inte. På sätt och vis är du ändå på rätt spår för han kan ha fantiserat i ungefär de banorna, att det vore bra om man – eller han – kunde göra sig kvitt baronen. Så lyssna noga nu!
I det följande klargjordes att de unga tu – för all del, Ian var en medelålders ungdom – skulle ha träffats på fredagskvällen, om vädret tillåtit det. Nu blev mötet ändå inställt, av en annan orsak. Lika fullt skulle Alicia, oberoende av vad som var comme il faut, säkerligen ha smugit sig över till Lidhult för att underrätta Ian om baronens välsignade bortgång. Men för den eventuella eskapaden satte Klaus stopp genom att be Bäck att spänna för trillan och åka till Vimmerby för att hämta några bördsdryga ankare i släktföreningen. Och då måste Alicia närvara, kanske för att stämma gästerna till dekorum med klaverspel och sorgekväden i gustavianska gemaket. Att utebli från det evenemanget kunde hon bara drömma om, om ens det.
Hon hade burit förlusten av von G med fattning. Vid beskedet om Ians död bröt hon däremot ihop så ingen behövde fråga sig vad han betytt för henne.
Nästa dag var hon borta. Vart hade hon tagit vägen? Det blev aldrig klarlagt. Enligt vissa förljudanden hade hon förts till en kurort i Schweiz.
Märkligt nog var det tack vare henne som Wilson hade upptäckts. När skulle han i annars ha påträffats – efter en vecka, en månad?
Så nog var det tur att hon i skymningen skrivit en förseglad biljett till Ian och låtit sända den till Lidhult. Budbäraren, en flicka från trakten, hade funnit hans ytterdörr olåst och när ingen besvarade hennes knackningar steg hon in och såg ett papper ligga innanför tröskeln, läste texten och hämtade hjälp.
DYRAST ALICIA, stod det, MITT BROTT VILL ALDRIG I LIVET BLI SONAT. BARA GUD KAN FÖRGIVA MIG MIN OGÄRNING. DU VAR DET BÄST SOM HÄNT UNDER MIN JORDVANDRING, MIN LILJA I SARON. BED FÖR MIG.
Axelson hade låtit sin vän David Somenius ta del av såväl Ians rader som innehållet i Alicias förslutna kuvert: MIN EGEN, MIN SKATT! ÄNTLIGEN ÄR VI BEFRIADE! JAG OCH DU OCH VI FÖR EVIGT. DIN ALICIA.
Hon hade utgått från att Ian fattat det underbara som hänt på Örneholm. Uppståndelsen där och flaggningen talade ju sitt tydliga språk!
Men då, vid det planerade mottagandet av Alicias försändelse hade det varit för sent. Hur mycket för sent? Två timmar? Tre, fem?
Vid sin andra utryckning denna dag, medförde Axelson en assistent, 20-årige sonen Leonard, sedermera advokat och far till blivande polismästaren i Kisa.
Wilson, som hängt sig på vinden, skars ned och den än en gång tillkallade doktorn hade blott och bart en uppgiven gest att bidra med.
Man beslöt att låta natten passera och återkomma i gryningen. Det var ett klokt beslut för det öste ner, mörkret hade sänkt sig och vindstyrkan ökat. Att snava omkring i blötan med tända fotogenlyktor och försöka genomföra en brottsplatsundersökning bedömdes vara meningslöst.
***
Mycket riktigt, på morgonen hade regnet upphört, stormen bedarrat och temperaturen stigit. Solen behagade lysa och småfåglar kvittra i äppelträdet.
Men vad fann de? Tyvärr ingenting. Inga främmande föremål, inga fotavtryck eller nedtrampade grässtrån annat än på bevuxna partier av grusstigen mellan frukostbordet och terrassen på herrgårdsbyggnadens sydsida.
Och provinsialläkaren, nymornad och ånyo förhörd om sina iakttagelser på Örneholm under föregående dag, intygade att baronen då befunnits vara fysiskt oskadad. Han hade noga och förgäves letat efter nålstick, blåmärken, sår, svullnader. Vissa likfenomen fanns visserligen, däribland livores mortis, missfärgning av huden på grund av blodstockning i kadavrets dekliva delar, men sådana uppträdde rätt snart post mortem, efter bara några timmar.
Så varför allt tjat och tvivel? Litade de inte på honom? Kränkt och outsövd som han var hade han knappt lyckats göra sin ordinarie svenska begriplig.
Lika upprörd blev köksan. Vad insinuerade de? Att hon skulle ha handlat på en för henne okänd invandrares uppdrag och serverat något otjänligt som… en befängd beskyllning! Hade hon inte själv unnat sig en slät kopp ur kannan direkt efter koket och senare även inmundigat den smörgås, en av tre, som baronen inte mäktat äta, och detta utan varje opasslighet? Eller verkade hon förgiftad eller rentav död, tyckte de det? Var hon en vålnad?
Spisrosig om kinderna av indignation hotade hon att säga upp sig.
Hacka i stället på Klaus, hade hon föreslagit. Som stjälper i sig allt drickbart inom räckhåll. Igår till exempel, när vi kacklade runt baronens lik, tömde han till exempel hela det glas med calvados som ryttmästaren lämnat orört. Var det något mer eller kunde de vara så vänliga att…
De hade ursäktat sig och tiggt henne om varsin kopp kaffe, helst med en av hennes omvittnat goda kanelbullar till, och flytt ur köket.
Tanken på att Alicia, som bulvan åt sin hemlige kavaljer eller på eget bevåg, skulle ha blandat gift i baronens spirituosa, hade de inte ens snuddat vid.
Och eftersom Klaus överlevt snyltspriten under äppelträdet kunde ju inte heller han misstänkas för att ha gått Wilsons ärenden. Varför först spetsa våtvaran med arsenik eller blåsyra och sedan dricka den själv? Annars hade det försupna nötet säkert och sedan länge önskat sin onkel åt fanders och trott sig vara arvsberättigad till hela kvarlåtenskapen, inklusive vinkällaren.
Där hade de följaktligen stått, Axelsons, lika hjälplöst handfallna. Hur i hela friden skulle von G kunna vara mördad? Han hade varit garanterat oåtkomlig där han suttit i sin trädgård och Karon hade ju tigit som muren.
Det måste ha skett en överhettning i Ians hjärna, konstaterade de. Han hade helt enkelt blivit offer för fria, förvirrade fantasier.
– Var det så? undrade jag. Att mordet var en inbillning från hans sida?
Vid åsynen av min förvirring sträckte Anders vällustigt på sig.
– Ja. Eller nej. Mord har erkänts. Möjlighet kan ha funnits. Metod och medel gäckar oss. Motivet är oklart och miljön …
– M som i Marabou, sade jag och ångrade genast min fåniga kommentar.
– Va? Vad… ja, just det. Beträffande motivet fanns det många som inget hellre ville än att baronen förpassades ur världen. Flickor han gjort på smällen, illegitima barn han vägrat befatta sig med, subalterner och bassar han plågat, affärsbekanta han lurat, gäldenärer som inte fått betalt och tjänstefolk som i likhet med Pär Olsson hade avskedats.
Anders redogörelse för nästa M, miljön, blev kortare än befarat tack vare att hans nyliga besök på platsen för dramat resulterat i en total besvikelse. Syftet hade varit att försöka öppna sinnen och lagrade minnen för Örneholm med environger. Men både örnnästet och Lidhult var jämnat med marken och en konferensanläggning uppförd. Den nya ägaren, en stiftelse, hade köpt upp ett antal omgivande hektar och anpassat terrängen till en arton håls golfbana.
– Rena skandalen, sade han. Ingen fruktodling så långt ögat nådde!
Att de orden var tungt betydelsebärande skulle inom kort uppenbaras.
För att hindra hans broderingar om var de ursprungligt aktörerna inblandade blivit av lade jag band på min nyfikenhet i det avseendet. Huvudpersonernas öden känner vi till eller kan ana. Wilson och von G dog båda den 11 oktober 1874 och Alicia… man kan bara hoppas att hon repade sig och fick ett bra liv.
(Senare upplyste Anders mig om vad som hänt med de övriga personerna:
Veckan efter katastrofen utrymdes Örneholm i avvaktan på den försäljning som ansågs nödvändig. Rutger von G hade varit på obestånd i åratal och haft ett koppel otåliga björnar i hasorna. Så när godset stängdes återförvisades kokfrun till de sina, den allmoge varur hon en gång rekryterats, medan Bäck for till Eksjö och snodde värvning som kvartermästare på stadshotellet. Och Klaus von G fick sin slutförvaring på ett herresäte utanför Bjuv, där han kom att medföra avsevärda olägenheter för värdfolket på grund av sin oförmåga att hitta hem efter olika irrfärder på skåneslätten.
Två rashästar med tillhörande accessoarer, stamtavlor och seltyg, togs om hand på ett stuteri i Horn som dellikvid för en av baronens skulder, och ardennern gick till slakt. Byrackan Karon hade ingen velat befatta sig med. Han lämnades kvar på gården för att möta svältdöden i sin kula.
För att balansera de många debetposterna påpekade han att metodismen, allt övrigt tråkigt till trots, fick medvind i vårt land. Den nya läran lockade fler och fler anhängare. 1876 tillerkändes samfundet status som kyrka i Sverige.)
***
– Dags att ta bladet från munnen, sade jag mer bestämt än jag egentligen avsett. Hur gick Ian till väga? Du vet det, eller hur?
– Nja, det … men jag kan prestera en kvalificerad gissning. Rättvisan är blind, åtminstone fru Justitia. Med lite normal klarsyn…
– Fimpa dösnacket, väste jag i ett försök att dölja min otålighet genom att spela tuff snut à la Dick Tracy. Kom till saken!
– Gärna det, sade Anders och log mångtydigt. Låt oss då ta fantasin i anspråk. Vi backar i tiden. Föreställ dig att du är Ian Wilson och att klockan är… tja, två på fredagen, kanske tre. Du ska snart träffa ditt hjärtas dam. Det har mulnat och blivit en smula blåsigt. Det oroar dig. Måste ert rendezvous inställas? När du går ut för att göra en metereologisk bedömning ser du tunga regnmoln på himlen bortom gärdsgården mellan era tomter – din är pytteliten, din grannes stor som en mindre fotbollsplan. Och på rätt nära håll – trettio meter, plus minus tio – sitter din värste fiende von G. Synbarligen sover han, fortfarande svag efter den sjukdom som enligt Alicia däckat honom och nära nog tagit kol på honom en vecka tidigare. Vad tänker du?
– Tja, det…
Jag hejdades av ett stopptecken i luften. Han skulle prata, inte jag.
– Att det vore fint om fanskapet gick och dog förstås, gärna fortare än kvickt. Så om han bara blev sittande där ett tag till, kyldes och blöttes ner och fick lunginflammation och…
Han sköt in en av de konstpauser han säkert ofta praktiserat på tjänstetid.
– Men, återtog han, knappt har detta föresvävat dig förrän du får svåra samvetskval för din lika onda som förbjudna ingivelse. Den stämmer inte med dig och det kristna kärleksbudskapet! Så du måste göra avbön och bot för dina syndiga villfarelser. Hur? Genom att varna baronen för förestående faror, ingen annan tycks ju ha uppmärksammat dem! Men återigen, hur ska du bära sig åt? Att handgripligen väcka von G går inte, Karon skulle ju bums få korn på dig och anfalla. Inte heller kan du larma den gamle dövnicken med rop och oväsen. Så vad återstår?
Han såg uppfordrande på mig. Jag behövde inte låtsas vara rådlös, jag var det och skakade därför till hans märkbara belåtenhet på huvudet.
– Käre bror, du blir tvungen att ruska om honom via fjärrmanövrering!
– Via vad? Hur…
– Tänk dig in i situationen! Du står vid tomtgränsen och vad får du syn på? Små röda klot i gräset, helt nära baronen. De har hängt löst ovanför honom, släppt greppet och dunsat i marken. Vilket ger dig en lysande idé. Du har själv äpplen. De växer överallt i trakten, odlade sorter och vildaplar, och nu är det oktober och skördetid. Om du kastar ett av dina – det väger halvannat hekto – och siktar rätt och noga, rakt mot trädets krona, kan du utlösa en liten nederbörd. Dessutom kommer din egen projektil att bromsas upp bland grenarna, tappa rörelseenergi, ändra riktning och dråsa ner. Med stor sannolikhet träffas von G och vaknar. Fallhöjden är maximalt ett par meter, ingen risk att gubben skadas. Skit samma om han får en fallfrukt i huvudet, han har ju sin stötdämpande tova på sig! Heureka! Problemet är löst. Du kan andas ut!
– Är du tokig? Ingen skulle kunna… aldrig! Trettio meter eller mer!
– Jo, en kan det. Eller kunde det. En som varit idrottsligt aktiv och utövat en av Englands nationalsporter. Cricket!
Jag stirrade stumt på honom. Innan jag hann få mål i mun förekom han mig:
– Ian var vältränad och kan ha varit sitt lags främste bowler, den som placerades vid planens bortre ände och med störst kraft och precision kunde nå en lämplig brännare vid någondera grinden. En pitch är 20 gånger 2,63 meter. Bollen väger ungefär lika mycket som ett ordinärt äpple, drygt 150 gram, och har en korkkärna och ett hölje av…
– Bespara mig detaljerna, please. Vad händer?
– Du har legat av dig. Troligen går redan ditt första kast för lågt. Det blir en direktträff och när du ser von G rycka till och falla åt sidan drar du dig snabbt undan, utom synhåll för honom. I hastigheten får du för dig att du lyckats med ditt vällovliga uppsåt, att han bara registrerat en oförklarlig dunk mot axeln eller bröstkorgens sida och strax kommer att resa sig och pallra sig därifrån. Men senare, kanske efter en timme eller två, drabbas du av hemska farhågor. Du blir kallsvettig och stel av fasa. Tänk om… så du tittar ditåt igen och vad upptäcker du? Folkvimmel på altanen, en uniformerad polis vid trädgårdsbordet, flaggan på halv stång. Allt talar sitt tydliga språk. Du har dödat baron Rutger von G!
Vår Herres vägar är outgrundliga. Ians långskott, som skulle väcka baronen till liv, hade fått rakt motsatt effekt.
– Och inte nog med det, fortsatte Anders. Du inser att det finns ett bindande bevis på din skuld, ett som lär ligga kvar på brottsplatsen, som formligen skriker ut sin närvaro och som skulle fälla dig till ansvar även om blånekar. Vilket för övrigt är uteslutet för en person med din höga moraliska svansföring. Så du ger upp. Du har – om än i gott syfte – ställt till det för dig, ohjälpligt. Alicia är förlorad. Du kommer gripas, fängslas, dömas till döden och avrättas. I ett slag har du gått miste om heder och självrespekt och framtid och… ja, det slår slint för dig. Allt är kaos, inget hopp i sikte. Du skriver några rader till den kvinna du älskar men svikit och skandaliserat. Du tar ett rep. Du hänger dig på vinden.
En lång tystnad vidtog. Efter flera minuter bröt jag den.
– Det är en sak som jag…
– Ja?
– Jag… äh, något säger mig att baronen var död när äpplet kastades. Annars skulle väl inte de där fläckarna hunnit uppträda?
Det kan inte hjälpas att Anders föreföll en smula snopen. Han hade säkert tänkt bereda mig en rejäl överraskning.
– Stämmer, muttrade han. Han dog nog redan under frukosten! Något som gör Wilsons missuppfattning extra tragisk. Allt hade ju varit gott och väl om Ian fattat att hans lilla kärnvapen inte föste von G över gränsen utan enbart rubbade de jordiska kvarlevornas ställning i stolen. Det var ingen levande människa Ian såg spritta till utan ett skenbart tillkvicknande – liket skakades om vid stöten av äpplet så att armen föll åt sidan och kroppens tyngdpunkt försköts och… ja, vad är det?
– Det bindande bevis du nämnde… vilket skulle det ha varit? Både min farfar och min far hade ju noga undersökt varje kvadratcentimeter av…
– Ackurat. Men missat det. På grund av sin daltonism!
Jag stirrade jag vidöppet på honom. Hade jag hört rätt? Hans avslöjande fyllde mig med lika delar vilsenhet och förtrytelse.
– Herregud, skulle… och hur länge har du vetat det om oss, om mig?
– Sen en skoldans i trean. Två tjejer i parallellklassen. Vi bjuder upp dem, föreslog jag. Du tar henne i grönt, okej? Minns du vad du svarade? Bra, för hon är sötast! Men smaken är olika. Så när du gick fram till den av dem som bar en knallröd blus och bockade blev jag lite förbryllad… fast talgdanken gick inte upp för mig förrän senare, när jag hörde talas om färgblindhet och… jag gjorde förresten ett test nyss och bad om ett rött äpple ur skålen. Efter viss tvekan valde du ett på måfå utan att förstå alla har samma färg. De är gröna. Ska vi styrka oss med en klämtare?
Han reste sig, överraskande obesvärat, och försvann.
***
Och där satt jag och kände mig besynnerligt demaskerad, liksom avklädd. Han hade haft vetskap om min noga bevakade hemlighet i sextiofem år!
Jag har ofta undrat hur jag, trots min defekt – i och för sig bagatellartad och utan större betydelse i det praktiska livet – kunnat bli antagen som polis. Vissa yrken… äsch, inget att bry sig om så här långt efteråt. Saken kom aldrig på tal när jag sökte utbildningen. Hur var det med inträdeskraven på den tiden? Hade pappa Leonard haft ett finger med i spelet?
Tillståndet beskrevs första gången av John Dalton i början av 1800-talet. Den vanligaste formen gäller rött och grönt. 7 till 8 procent av befolkningen – de flesta män – är drabbade, varav många förblir omedvetna om sitt handikapp. Det finns en genetisk faktor, ibland mycket stark och i mitt fall…
Anders återkomst förhindrade ytterligare kunskapsinventering. Han hade en flaska whisky i kavajfickan och ett seltersglas med isbitar i vardera nypan.
***
Så tvärstannade han, tydligt välplanerat:
– Visst, ja. Det bindande beviset! Wilson kom helt enkelt på att det var ett grönt äpple han slungat mot von G och att det låg kvar på marken i bordets närhet, bland dennes alla röda, ett vältaligt vittne om varifrån det härrörde. För vem bodde på ett äppelkasts avstånd, bara han! Som i och med det skulle bindas till brottet. Men – håll i dig nu! – på grund av sitt lyte kunde ingen av blindstyrena Axelson märka någon skillnad mellan de röda fallfrukterna och den inkastade grönsaken. Så ironiskt nog skulle Ian ha gått fri från misstankar även om gubben inte avlidit av naturliga orsaker och en mordutredning blivit nödvändig. Men han feltolkade som sagt situationen: baronens slummer var riskabel, han borde genast väckas! Så hade Ian resonerat och sedan missuppfattat skälet till din farfars närvaro i den dödes trädgård. Givetvis måste det varit hans äpple som… inte undra på att han fick panik! Han irrade väl runt på Lidhult som ett djur i bur, innan han… nej, broder Björn, ska vi ta en avslutande sängfösare, en nightcap?
Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå.
***
Under vårt dryckeslag vankades det grammofonmusik. Min värd letade fram en EP och placerade den i skivspelaren. Pickupens stift hann repa spåren på plattan så det tjöt i örat innan Monica Zetterlund fyllde rummet. Gud gjorde ej gröna små äpplen, det finns inga hav, det finns inga öar i så fall…
Orden harmonierade rätt dåligt med de tankar som upptog oss, på Alicias och Ians olycksöde, men hade ändå en klar bäring på kvällens tema. Vi drack och lyssnade, om och om igen, drack och lyssnade. Hans ögon var tårade, själv hade jag en åtstramande känsla i halsen. Påminde han sig tonårens rödklädda flicka eller något senare svärmeri? För min del handlade det om the apple of my eye, Märta, min bortgångna hustru, henne och ingen annan.
Anders satt tungt nedsjunken i sin fåtölj. Han snöt sig lite generat, sneglade på mig och harklade sig.
– Skärp dig, Axelson! Ge inte efter för din jävla sentimentalitet. Botten upp, sen kör jag dig till Nattmössan och…
– Nattviolen.
Han ryckte på axlarna och kom på fötter, aningen ostadigt.
– Whatever! Där dumpar jag dig och säger natti, natti. Du tror väl inte att snuten har några nykterhetspatruller ute så här dags?
Klockan var över elva när han bromsade in vid porten till mitt seniorboende. Det hade varit ett par omtumlande timmar.
– Tack för idag, sade jag med en hastigt lagd hand på hans högra arm och öppnade dörren på passagerarsidan. Tack för idag, slut för idag.
Jag var halvvägs ute ur fordonet när jag hörde hans röst bakom mig:
– Det påminner mig om Olles senaste roman. Tack och farväl, hette den.
– Hans näst senaste. Den kom i fjol och var rättare sagt hans näst sista.
Därmed var det jag som satte punkt för kvällens samtal. Skönt att åtminstone få göra det, efter alla de ändlösa utläggningar som Anders hängivit sig åt.
***
Ganska snart efter uppvaknandet nästa morgon började jag författa min rapport, innan minnet skulle svika mig. Arbetet pågick till igår, Fars dag. Jag tänker spara anteckningarna i skrivbordslådan, bra att ha saker och ting dokumenterade och på plats. Man vet aldrig vad som händer här i världen.
Kisa i november 1974
Björn Axelson
Fd pm
![]()
Av Nora Roberts
