Quantcast
Channel: DAST Magazine
Viewing all 4552 articles
Browse latest View live

FRÄMLINGEN VID HAVET

$
0
0

Omslag till Främlingen vid havetAv Nora Roberts
Whiskey Beach 2013
Översättning Tove Janson Borglund
Albert Bonniers förlag 2013
ISBN 097-91-0-013633-8, inb, 431 sid

Nora Roberts är en enormt populär författare av romantiska spänningsromaner. Hennes böcker har sålt i närmare 150 miljoner exemplar över hela världen. Under de senaste 20 åren har över 40 av hennes titlar översatts till svenska.

Här har hon återigen hittad en dramatisk miljö för sin historia – det är hon bra på! – nämligen en klippig kust i Massachusetts, där snöstormen viner i det lilla samhället och Atlantens iskalla vågor dånar mot sandstranden mellan klippblocken. Originaltiteln Whiskey Beach ger mig de rätta associationerna till en kust med stormar, pirater och smugglare i en förgången tid. Hit kommer Eli Landon, nej, det är inte han som är den svenska titelns främling, utan det är en man som återvänder till sin barndoms hus för att återfinna sig själv. Hans mörka förflutna har plågat honom länge och att vistas i hans farmors ståtliga gamla hus, Bluff house, som stått på kanten av klippan vid havet i flera århundraden, är hans enda chans att reda ut sitt liv.

Han träffar Abra, den vackra, sexiga och intelligenta kvinnan i byn, och man anar direkt en ljuv kärlekshistoria utan större komplikationer. Berättelsen om det olösta mordet på Landons hustru löper parallellt med en gammal legend i trakten om en förlisning nedanför Bluff house och en skatt, som skulle ha bärgats och grävts ner i husets dolda källargångar. Nu verkar det faktiskt som om någon gräver där på nätterna och så börjar en skatt- och skurkjakt, som skulle platsa bra i en gammaldags ungdomsdeckare.

Nej, miljöskildringen är inte så dum och kärlekshistorien har sina poänger, men som spänningsroman, enligt förlaget, är den inte särskilt upphetsande.

Och den enda verkliga gåtan i denna rätt så tjocka roman får inget svar: jag blir i alla fall inte klok på vad det är för främling som åsyftas i den svenska titeln Främlingen vid havet.

BERIT ENGDAHL

Nora Roberts

Nora Roberts. Foto John Earle


LÅT DEN ONDE SOVA

$
0
0

Omslag till Låt den onde sovaAv John Verdon
Let the devil sleep  2012
Översättning Jan malmsjö
Forum 2014
ISBN 978-91-37-14175-6, inb, 511 sid

Detta är John Vedons tredje bok om den pensionerade New York-kriminalaren Dave Gurney. Jag läste den förra där han (liksom i den första) långleddes i sin valda pensionärstillvaro ute på landet i delstaten New York. Så när han lockas in i kriminalgåtor lever han upp och löser dem (förstås).

Nu är han dock mest deprimerad, kanske i någon slags posttraumatisk chock, efter bok tvås våldsamma avslutning. Hans fru är bekymrad.
En stor del av inledningen är ett porträtt av denna stumhet inför tillvaron. Han väcks när en bekant ber honom hjälpa dottern som fått chansen att göra tv-program om hur närstående klarar sig efter mord. Hon har valt seriemord, tio år gamla, där mördaren inte hittats.
Mamma är dessutom lite bekymrad över att dotterns expojkvän beter sig konstigt, kanske är han en stalker.

Dave övertalas, motvillig, att för någon dag ställa upp. Och så blir det en utredning där den pensionerade polisen ifrågasätter både lokalpolisens och FBIs slutsatser, liksom den gärningsmannaprofil som blivit skolexempel på hur sådana kan ställas upp. Många gillar inte han inblandning, men sådant får Dave bara mer på bettet.

Det blir en blandning av personporträtt, pusseldeckare, thriller och en skildring av hur maktkamper mellan olika intressenter i rättsväsendet fungerar. Det är intelligent och spännande, och som läsare vill man verkligen både huvudpersonen, hans fru, som och den unga tv-journalisten allt väl.

Avskräcks inte av kopplingen till föregående bok, det sägs tillräckligt för att man kan börja läsa direkt. Dessutom finns hänvisningar till tidigare fall när han arbetade i New York som alls inte finns beskrivna några böcker.

Ska bli spännande att se hur John Verdon löser Daves pensionärstillvaro om han fortsätter i kommande böcker att ramla över brott.

LEIF-RUNE STRANDELL

John Verdon

John Verdon. Foto Naomi Fisch

John Verdons webbplats: http://www.johnverdon.net

CHARLIE PARKER I SVERIGE – med en avstickare till Köpenhamn

$
0
0

Omslag till Charlie Parker i SverigeAv Martin Westin
Premium Publishing 2014
ISBN 978-91-87581-05-2, 181 sid

I dagens Sverige är utländska artistbesök vardagsmat. Annat var det för 64 år sedan när bebopprofeten, numera jazzlegenden Charlie ”Bird” Parker i november 1950 kom hit för att spela med svenska musiker (Roffe Ericson, Charlie Norman, Arne Domnérus, Gösta Theselius, Thore Jederby, Simon Brehm och Jack Norén som alla nu, liksom turnéns huvudperson spelar med Gabriel). Birds jazziga eriksgata till de svenska städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Jönköping och Gävle – med avstickaren till den danska huvudstaden däremellan – blev en upplevelse för dåtidens svältfödda jazzentusiaster och inte minst en upplevelse för de medverkande svenska musikerna (kanske också för Roy Eldridge som kom att hänga med på ett hörn).

Charlie (han döptes till Charles) Parker Junior föddes 29 augusti 1920 i Kansas City, Kansas, bodde som ung i Kansas City, Missouri, hamnade i New York och kom som altsaxofonist att utveckla jazzstilen bebop (även kallad re-bop) tillsammans med trumpetaren Dizzy Gillespie. Det revolutionerande med den nya musiken var användandet av toner som låg utanför de skalor som tidigare använts inom jazzen men som genom okonventionella fraseringar kom att låta bra. Som så många andra av tidens jazzmusiker fastnade Parker i herointräsket och dog ung den 12 mars 1955 i New York City.

Han besökte Europa två gånger, andra gången blev turnén till Sverige och Danmark, arrangerad av Nils Hellström.

Martin WestinAtt Parker dog bara 35 år gammal fem år efter Sverigebesöket gjorde att mytbildningen kring honom tog fart. Så även skrönorna om vad han verkligen haft för sig i kalla Norden. Arne Domnérus brukade berätta att Bird hade svårt att sova – utom på biograf med folk runt omkring sig. De såg tillsammans filmen Den brutna pilen med James Stewart och Jeff Chandler. ”Då somnade han och snarkade som fan”. Men han vaknade till och när dialogen rörde rasproblem kommenterade han detta högljutt och så. Övriga biobesökare krävde att negern skulle kastas ut från salongen.

Skånejournalisten Björn Fremer kommenterade hans biobesök så här: ”Han somnade efter fem minuter och sov right through. Det var nog den sömnen han fick här nere”.

Detta är möjligen sant, men en annan av Fremers berättelser (i Orkester-Journalens sommarnummer 1957) om Birds turné är det knappast. Han påstår att Parker och hans svenska musikerkamrater åkte bil i Skåne när kylaren kokade. Då stannade de hos bonden Jönsson i Lomma nära Malmö för att fylla på vatten. Parker klev ur och gick till ladugården där han började blåsa några fraser på altsaxen för de intresserade korna. Där hade lantbrukaren en bandspelare med musik som fick korna att mjölka bättre. Nu tryckte han med Birds goda minne på inspelningsknappen för att få lite musik alldeles gratis. Enligt Fremer var det så Birds låt Cow Cow Blues kom till.

En rolig historia. Men musikerna turnerade per tåg, aldrig per bil.

Det är en rolig och intressant bok som Martin Westin (sekreterare i Gruppen för Svensk Jazzhistoria) åstadkommit. Det mest fantastiska med boken är väl att han lyckats få med snart sagt varje ögonblick av den veckolånga turnén utan att det blir en trist uppräkning. Sedan kan man undra lite över om det är en brasklapp när han skriver om Luleåpojken, klarinettspelaren och smått legendariske jazzskribenten i Orkester-Journalen Carl-Erik ”Celi” Lindgren som en man som handskades rätt lättvindigt med sanningen.

Att inte alla i det avlånga landet kände till vad denna relativt nya musik innebar får man en aning om genom att betrakta de annonser och recensioner som Westin hittat. Och bilderna är en förtjusande tidskapsel.

KJELL E. GENBERG

PACIFICA

$
0
0

Omslag till PacificaNoveller av Kjell Rynefors
Förord av Inge RL Larsson
ZenZat 2014
ISBN 978-91-981269-0-7, 157 sid

Kjell Rynefors var en framstående forskare i fysikalisk kemi och en utmärkt science fictionförfattare. 1986 försökte han rädda två av sina fyra barn ur en brinnande villa och omkom tillsammans med barnen. Hans vän Inge RL Larsson skriver: “Att bära kistan med Kjell och hans två yngsta barn den kalla vinterdagen var den tyngsta börda jag någonsin burit; långt tyngre för sinnet än för kroppen.”

Nära trettio år har gått sedan den dagen och nu vet förmodligen mycket få utanför den nära familjekretsen vem Kjell Rynefors var. Nu gör den energiske Bertil Falk en kulturinsats genom att ge ut några av Rynefors noveller i Zan Zats Klassikerserie: Pacifica med ett klurigt omslag av hustrun Ingrid Rynefors.

Kjell RyneforsKjell Rynefors föddes 1948 i Herrestad, Bohuslän. Sedan flyttade familjen till Gråbo där han växte upp. 1977 doktorerade han i fysikalisk kemi vid Göteborgs universitet. Ett stort intresse var science fiction och flera sådana noveller publicerades i fantazinet Cosmos Bulletin.

Titelnovellen i den nu aktuella samlingen handlar om en sjöfärd i vad som verkar vara utomjordiskt vatten. Den börjar: “Jag är kall trots att solen bombarderar mig med sina strålar. Jag är våt, vågorna svarar för det. Jag är trött, farkosten måste ösas var tredje timma. Jag är lycklig.”

Det är en mästerlig inledning. Fem svårigheter som jagberättaren möter räknas upp. Man väntar sig ett negativt omdöme i stil med “Det var verkligen ett rent helvete” men istället får vi helt överraskande veta: “Jag är lycklig”. Det får berättaren att stiga fram som en levande människa och en som sporras av svårigheterna och till och med blir lycklig av dem. En som andas bäst i motvind!

Fortsättningen uppfyller de förväntningar inledningen skapat och som läsare smittas man av huvudpersonens dristiga upptäckaranda. Det är faktiskt andlöst spännande. Jag kommer att tänka på Den gamle och havet.

Var är vår berättare? Han har drivit och om han inte “fullständigt drivit ur kurs, är det enda land söderut Antarktis.” Det tyder ju på att han är på jorden, men i övrigt tycks han ha drivit in i en fiktiv värld. Divina Comedia nämns och Scylla och Carybdis. När den resande når fasta land är detta “exotiskt och ett reportage skulle man kunna sälja till vilken tidning som helst”.

Småningom börjar jagpersonen samtala med stenarna, luften och askan som säger att de är hans föregångare och livskamrater: “Utstötta, utlämnade. Här fann vi vad vi sökte. Och du ska följa oss.” Slutet på novellen är också mycket gåtfullt. Kanske handlar den om att begå självmord, att våga slänga sig ut i bråddjupet. Vad finns det där? Måhända bara mörker?

Denna novell, liksom de de flesta andra i boken, har ursprungligen publicerats i Cosmos Bulletin. Jag har aldrig hört talas om vare sig författaren eller Cosmos Bulletin, men jag har haft en väldigt trevlig tid med att tränga in i den värld Kjell Rynefors skapat. Spännande på ytan, tankeväckande i djupet.

Bertil Falk fortsätter att upptäcka gammal kultur som verkade vara glömd för alltid, det är sannerligen något att vara tacksam över!

JEAN BOLINDER

JAG VAR DORA SUAREZ

$
0
0

Omslag till Jag var Dora SuarezAv Derek Raymond (pseud för Robert Cook)
I was Dora Suarez 1990
Översättning Niklas Darke
Modernista 2013
ISBN 97-891-86629-25-0, inb, 220 sid

Detta är ingen recension en varning, alltså VARNING:

Derek RaymondLäs inte denna bok om ni vill behålla maten som ni har ätit, ty något så vidrigt, vedervärdigt äckligt har jag aldrig tillförne läst i hela mitt långa (77 år) liv och jag har läst en hel del. Jag var inne på nätet och läste lite om boken och där stod bl.a. “the publisher vomited on his desk”. Det säger en hel del. På omslaget kallar någon boken för “ett mästerverk”. Mästerverk??? Ja ett mästerverk i äcklighet i så fall. En annan säger att den beskriver Englands tillstånd. Jag har svårt att se metaforen. Så läs den inte, om ni inte vill spy!

BERTIL ENGMAN

Den som kolla själv hur andras reaktioner varit kan läsa engelska Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/I_Was_Dora_Suarez

THE KEPT

$
0
0

Omslag till The keptAv James Scott
Hutchinson 2014
ISBN  978-0-09-194451-3, 359 sid

När jag läst boken till slut, kom jag att se närmare på omslagsbilden. Den sammanfattar hela boken: två personer, en kvinna och en pojke på vandring i ett vinterlandskap, kanske på väg till en fallfärdig lada.

Tiden är slutet av 1800-talet, platsen norra delen av staten New York.

Elspeth kommer hem till sin ensligt belägna gård efter en period då hon arbetat som barnmorska. I huset möts hon av sin mördade familj, man och barn skjutna. Ett skott hörs – den överlevande sonen – Caleb – skjuter henne i tron att hon är en av mördarna.

James ScottDet blir snart uppenbart att Elspeths liv gömmer på hemligheter. De avslöjas sent omsider.

Hon överlever skottskadan tack vare Calebs vård och de beslutar att ge sig av, söka upp mördarna och hämnas. Elspeth klär sig i manskläder. Historien får formen av en pikaresk, när de vandrar genom vintern, fryser och går hungriga. De träffar människor men stannar inte länge utan jagar vidare.

De kommer till en stad där de misstänker att de män de söker finns. De hyr ett hotellrum, Elspeth får arbete vid ett företag som tar upp is för att sälja under sommaren. Caleb städar på en bordell.

Berättelsen växlar mellan de båda huvudpersonerna, vilket ger omväxling.

Skälet till morden finns i Elspeths förflutna.

Inte en bok där jag får medkänsla med någon av personerna; jag blir ganska likgiltig inför deras öden. Styrkan är skildringen av kylan, vedermödorna. Läsvärd!

BENGT HEURLIN

Författarens webplats: http://www.jamesscottwriter.com/

MISSDÅDARE Brott och människoöden i Sverige omkring 1600

$
0
0

Omslag till MissdådareAv Annika Sandén
Atlantis 2014
ISBN 978-91-7353-665-3, 274 sid

Hur kan det rättsligt gå till i samhällen där religion och stat bildar allians? Den frågan har aktualiserats i debatten om sharialagar och islamism på sistone. Men man behöver inte gå över ån efter vatten.

Historikern Annika Sandén leder oss bakåt några hundra år i den svenska historien och låter oss hamna i just ett sådant samhälle. Sverige hade blivit en stormakt i Europa och här hade kyrka och regim slagit sina påsar ihop till en överhet som ville diktera undersåtarnas leverne så gott som in i minsta detalj. Kungar, adel och präster kunde klara sig undan med mord (för att ta till ett modernt TV-begrepp) medan de såg till att från predikstolarna meddelade sina edikt till folket i rikets socknar.

Annika SandénSandén försöker få oss att förstå vad folk tyckte om det. Kunde de leva som de ville, lösa sina konflikter så som de önskade? Hur såg de på sin tillvaro, på brottslighet, på straff, skam och heder? I stort var det de lokala myndighetspersonerna som utmätte påföljd för sådant som både störde ortens rättsmedvetande och dåd som överheten krävde bestraffning för.

Sandén har valt att reda ut begreppen via ett antal av dåtida brott, av vilka en del inte ses som olaga utan hör hemma i den privata sfären. Fast en del av rubriceringarna gäller som brott än i dag. Hon berättar Karin i Strå som strax före sekelskiftet 1500-tal och 1600-tal hamnar inför Vadstena rådstugurätt för stöld och eftersom hon tillika legat med karlar utan att vara gift med dem och därför levt ogudaktigt riskerade hon att halshuggas. Drakoniskt enligt vårt sätt att se, men fullkomligt naturligt på den tiden. Men även då fanns medmänsklighet. Hon klarade livhanken eftersom rätten menade att det var onödigt att döda henne för den relativt lindriga stöld hon begått.

Det finns ytterligare fem berättelser om kyrkostölder, mord, självmord, förtal, druckna präster och inte minst horeri (en annan betydelse då än nu) och allt material kommer ur tidens rättsprotokoll från området kring Vadstena och Linköping, författarens egna hemtrakter. Hon drar slutsatser på samma sätt som en arkeolog kan se något övergripande i en nyss uppgrävd skärva. Slutsatserna verkar plausibla och de ger historierna ur historien liv.

KJELL E. GENBERG

HÖSTLIGHETER

$
0
0

Omslag till HöstligheterAv Ulf Durling
MB Bokförlag 2014
ISBN 978-91-85635-53-5, 238 sid

Ulf Durling, som debuterade redan 1971, hör till våra allra främsta kriminalförfattare. Eller hörde, ska man kanske säga eftersom han antyder att han ska sluta. När han nu kommer med en samling berättelser, Höstligheter – 20 deckarnoveller från fem årtionden, säger han i sitt förord: “Jag har länge retat mig på min nuvarande position som föredetting, ohjälpligt akterseglad som jag är av en hel generation av framgångsrika bästsäljare”.

Det är hemskt att det ska vara så. Rena skräpböcker ligger i travar på bokhandelsdisken och det berättas på fliken att de redan är sålda till ett tiotal länder och ska filmas! Det är tydligen något som varit bestämt redan innan boken skrivits. Och TV och Radio intervjuar dessa “författare” och låter dem i sitta i soffor och tycka till om allt möjligt. Publiken verkar sedan sakna smak och pretentioner, de köper smörjan i parti och minut.

Det borde inte vara någon överraskning för mig, jag förutsade vad som skulle hända i Janus nr 2.1981.

Månglarna i Templet hette min essä.  Jag konstaterade att det var omöjligt att kämpa mot marknadskrafterna, bakåtsträvarna och törnrosasovarna. “Det gäller att sälja efter samma principer som man säljer amerikanska hamburgare. Inga hembredda knäckemackor med kalvstek och ättiksgurka göre sig besvär.”

Jag fick mycket stryk för mitt tilltag. Därtill fick jag tyvärr rätt. Om en bok är väl eller illa skriven, det har ingen betydelse nu för tiden. Månglarna har tagit över templet. Folk käkar hamburgare och minns inte hur knäckebröd med kalvstek och ättiksgurka smakar.

1993 kom den mycket begåvade författaren Elisabet Peterzén med den geniala Sista ordet (Hanvedens Förlag), genrebetecknad som “Satirisk kriminalroman”. Den handlar om förlagskoncernen Valhall med storstjärnan Molly Malone som gästar Sverige och firas med ett dunderparty. Objudna gäster är några “riktiga” författare som infinner sig. Givetvis blir de utkörda! Vad har författare på ett förlagsparty att göra?

Boken är genial och fruktansvärt rolig. Författarinnan möttes med raseri av det obegåvade och fega deckaretablissemanget och stoppades effektivt av marknadskrafterna och deras äckliga medlöpare. Hon råkade ännu mera illa ut än jag. Kanske för att hon är kvinna …

Ulf DurlingNär Ulf Durling nu spelar upp hela sitt register i sina noveller så är detta ett nytt bevis för hur bra den svenska kriminalromanen verkligen var innan en usel kritikerkår och hänsynslösa profitörer störtade den ut i avgrunden. Ulf Durling har varit psykiater och hans kunskaper i psykologi besjälar hans figurer. Därtill skriver han briljant och kan verkligen skapa spänning utan att på det moderna, äckliga viset vispa naket våld med blod, dregel, tårar, avföring, urin och sperma till en dallrig aladåb som luktar lika illa som den ser ut.

Ulf Durlings första novell i den nya boken, Rart av pastorn att titta in är från 1972 och publicerades ursprungligen i Forums förlagskatalog. Man ville veta vilken svensk klassiker den åsyftade. Det som sägs påstås vara inspelat på en fonografrulle 1926 av Per Lindmalm, pastorsadjunkt i Dalarö församling. Bland de personer som omnämns är Pastorn, Lotten, Clara, Carlsson, Gusten … Durling menar att “Ingen kan ha missat det rätta svaret, absolut ingen, vilket liksom heller inte var meningen …”.

Efter detta underbara gesällprov följer en rad mästarnoveller. Redan i Tjuvens bästa vän från 1975 möter vi en enormt intressant karaktär: Fil lic Nils Nordberg. På en krog stjäl han ett kryddställ och går till polisen för att straffas. Men polisen säger sig ha annat att syssla med. Dock iakttar en man från en passerande buss licentiaten flyktigt vilket övertygar den stackaren om att han ställts under bevakning …

Novellerna i boken är genomgående av samma höga klass. Jag läste och njöt och tycker alla som har kulturella intressen ska göra detsamma!

JEAN BOLINDER

Detta är på sätt och vis en sammanfattning av författaren Ulf Durlings novellkonst. Som romanförfattare debuterade han 1971 med deckaren Gammal ost som kommit att räknas som en minor classic. Flera av hans verk, både romaner och noveller, har belönats och 2010 utnämndes Durling till Grand Master av Svenska Deckarakademin.

Denna samling innehåller noveller skrivna mellan 1972 och 2013 och Durling är trogen sin vana att skapa psykologisk spänning utan att spilla alltför mycket blod. Dessutom är han rolig på ett stillsamt sätt. Varje novell har ett litet efterord där författaren berättar om anledningen till varför den skrevs och var den först publicerades. Dessa kluriga förklaringar är små noveller i sig, mycket underhållande och har en doft av intellektuella understatements.

Eftersom Ulf Durling är deckarförfattare handlar novellerna givetvis om brott, men inte alltid särskilt spektakulära sådana. I Tjuvens bästa vän från 1975 lider huvudpersonen Nils Nordberg (troligen en blinkning till den norske teatermannen och kriminallitteraturexperten med samma namn) helvetets alla kval för ett brott han begått och undgått att bli straffad för. Vad är rättvisans tjänare egentligen ute efter?

Flera av novellerna har tillkommit på uppdrag av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS) som med jämna mellanrum gav ut antologier. En sådan är Vinka till mamma från föreningens första utgåva och sedermera televiserad under titeln Majmördaren. En undertryckt skräckis.

Jag gillar de här 20 novellerna trots att jag läst många av dem tidigare.  Igenkännandets glädje ska inte underskattas. Som ett litet monument över 50 års författande i det korta formatet är det alldeles utmärkt. Hatten av!

PER MAGNUSSON


MORDEN PÅ SKATHINAWJÖ

$
0
0

Omslag till Morden på SkathinawjöAv r. V. Kluge
Baba Books 2013
ISBN 978-91-980678-3-5, 200 sid

Författarinnan r. V. Kluge är född i Amsterdam. Hon tycks vara hemligare än Greta Garbo och har enligt förlagsreklamen, liksom Greta, arbetat som skådespelerska både i Stockholm (Oscarsteatern), i Malmö (Teater 23)  och Östberlin  (Volksbühne där hon också regisserat), förutom att hon arbetat inom radio, TV och film. Kluge har bott tjugo år i New York där hon som författare fått ut ett antal engelskspråkiga romaner. Nu har hon återkommit till Sverige och skrivit sin första roman på svenska. En så offentlig människa borde vara frekvent på nätet, men när jag googlar henne får jag inte fram ett enda dugg.

r. V. KlugeVara hur det vill med det. Hennes samhälls- och kriminalroman Morden på Skathinawjö är en riktigt välskriven historia som utspelas i en glesbefolkad, skogrik del av Skåne. En tomt grävs upp i jakt på bevis för ett gammalt mord som begick för ett och ett halvt decennium sedan. Och i det tysta begås fler mord. Romanens personer har det inte lätt, men berättelser förs framåt med lätt hand och mitt i alltsammans finns viss humor. Författaren verkar vilja lyfta fram det som människor kan göra med varandra och ställer frågan om det finns gränser för vad som den mänskliga naturen kan ställa till med. Om man inte hört eller sett ett träd falla, har det då fallit?

Den svårstavade titeln har också sin förklaring. Enligt boken och även enligt Landsarkivet i Lund är Skathinawjö en gammal benämning på Skåne och betyder “den farliga halvön”. Skathin betyder ”skada” eller ”farlighet” och awjö betyder ”ö” eller ”halvö”. Namnet förändrades och förvandlades till Scadinavia som senare fick formen Scandinavia och Skandinavien betecknade ett större område. Skåne blev så småningom den benämning vi känner i dag.

KJELL E. GENBERG

DE FÖRSTA LJUVA ÅREN (och de alltför tjocka låren)

$
0
0

Omslag till De första ljuva åren och de alltför tjocka lårenBiografin om countrydrottningen Christina Lindberg
Av Vesna Maldaner
Baba Books 2013
ISBN 978-91-98067-2-8, 241 sid

Under en hel karriär verkar sångerskan Christina Lindberg ha betraktat sina framgångar med förundrat höjda ögonbryn, aningen oviss om varför det mestadels gått så bra för henne. Samtidigt har hon varit rädd för att hennes bakgrund som resande (en grupp som fram till slutet av 1900-talet även gick under beteckningen tattare och så sent som 2005 i en riksdagsproposition påstås tillhöra folkgruppen romer) skulle avslöjas med diskriminering som följd. Boken beskriver inga knark- eller spritproblem, som brukar vara vanligt förekommande i artistbiografier. Däremot beskrivs Lindberg av författaren Vesna Maldaner som ständigt sugen på mat och som följd alltid tvingats kämpa mot viktökningar. Därav bokens minst sagt fåniga undertitel.

Christina LindbergI övrigt är det en rörande berättelse om tjejen som växte upp i en musikalisk familj, alltid älskat att sjunga och som femåring erhöll sitt första arvode för ett framträdande, något hon inte är ensam om att ha upplevt eftersom gaget knappast var hisnande stort. Men framgångarna fortsatte – hon vann en talangtävling som elvaåring, fick skivkontrakt och två år senare fann sig ute på turné.

Så har det fortsatt. Hon har varvat schlagers med countrymusik, sjungit covers och egna kompositioner, fått guldskivor, slagit folkparksrekord och uppträtt med gräddan av branschens artister. Den av hennes låtar som verkligen bitit sig fast i svenskarnas medvetande är den rimfria De sista ljuva åren (text och musik av Jan Christer Eriksson) som hon 1988 spelade in med den eminenta orkestern Lasse Stefanz.  Året efter hamnade den på Svensktoppen och låg där i vad man trodde var oslagbara 65 veckor.  Rekordet slogs dock senare av Sven-Ingvars med Två mörka ögon. I samband med att Svensktoppen fyllde 40 utsågs De sista ljuva åren till Tidernas svensktoppslåt.

Vesna MaldanerBoken om Christina Lindberg har en befriande naiv ton. Här finns anekdoter från barndomen, från det flackande turnélivet, oftast glada minnen men också mörkare om hur artister lever under trycket av sina skivbolag och andra branschmakthavare. Det optimistiska i berättelsen handlar om hur Lindberg lyckas ta sig ur ekorrhjulet och på egen hand börjar utnyttja son kapacitet.

KJELL E. GENBERG

SIMMAREN

$
0
0

Omslag till SimmarenAv Joakim Zander
Inläst av Peter Andersson
Bonnier Audio 2013
ISBN 978-91-7433-224-7, 10 CD, 11 tim 30 min

Peter Andersson (bilden nedan) läser denna bok om maktspel på hög nivå alldeles utmärkt. Ändå har jag lite svårt att bli riktigt engagerad. Det beror troligen på att jag har svårt att identifiera mig med de människor som befolkar historien. Här finns en konfliktforskare,  äkta och falska CIA-agenter, EU-parlamentariker och –jurister. Det är först mot slutet som ”vanligt” folk förs in i berättelsen och då är tempot så högt att man inte hinner dra efter andan.

Peter AnderssonKanske irriterar jag mig också på det slimmade språket. Det känns som om författaren ställt anspråken på sig själv högt: här ska minsann inte enbart skrivas action, här ska åstadkommas ”litteratur”. Och så skrivs det om och skrivs om och skrivs om tills all fräschör nått homeopatisk styrka.

Men storyn är det sannerligen inget fel på. Till att börja med ser författaren till att läsaren/lyssnaren fattar att det här ska bli spännande. En rad människor på olika platser (Syrien, Afghanistan, Belgien, Holland, Sverige, USA) introduceras och man ska inte fatta hur det här ska knytas ihop. Zander gör det naturligtvis och mot slutet börjar man förstå sammanhangen. Då har redan mycket blod flutit och mer ska flyta. Författaren flyttar snabbt mellan de olika personerna, det blir korsklippt som i ett filmmanus och jag skulle inte förvånas om Hollywood blir intresserat av storyn. Berättelsen innehåller höga intressens behov att med alla medel behålla sin ställning i världen oavsett hur det går för de små människorna, marionetterna.

Joakim Zander är född 1975, EU-jurist och bosatt i Helsingfors.

KJELL E. GENBERG

Joakim Zander

Joakim Zander. Foto Sofia Runarsdotter

Svensk Serieexport – Hungerhuset

$
0
0

Hungerhuset-omslagLoka Kanarp och C/M Edenborgs serieroman om systararna Elsa och Fredrike som hittar ett ödehus när de rymmer från sina styvföräldrars tråkiga fester, Hungerhuset. blir nu utgiven på 4 språk!

Originalutgåvan kom 2011 på Kolik förlag. 2012 utgavs Hungerhuset på det franska förlaget Actes Sud med titeln La maison de la faim. Och nu är rättigheterna sålda och utgivningen planerad både på engelska och danska.

Läsarna har röstat: 2013 bästa böcker utsedda

$
0
0

Stora läsarprisetLögner, cirkusliv och vittnesmål från en vardag som papperslös. Läsarna har korat 2013 års bästa böcker. För sjätte året i rad delar Bokcirklar.se ut Stora Läsarpriset – läsarnas eget pris, i fem kategorier. I samarbete med vinnande förlag arrangeras prisutdelning torsdagen den 27 mars kl 18.00 i Rotundan i Stockholms stadsbibliotek.

Stora Läsarpriset tilldelas i år:

Årets roman
Mikael Fant: Vattnet i mars
Piratförlaget

Årets barn- och ungdomsbok
Mats Berggren: Jag ljuger bara på fredagar
Opal förlag

Årets debut
Toni Rhodin: Rex Mundivalsen
Kira förlag

Årets diktsamling
Athena Farrokhzad: Vitsvit
Albert Bonniers Förlag

Årets tecknade serie
Amalia Alvarez: Fem papperslösa kvinnors historier
Seriefrämjandet – Tusen serier

Fakta om Stora läsarpriset
Stora läsarpriset arrangeras av bokcirklar.se, som är en virtuell mötesplats för läsare som drivs av landets läns- och regionbibliotek. Bokcirklar.se är den enda icke-kommersiella mötesplatsen för att diskutera läsning och böcker.

Kjell Genberg blir museal

$
0
0

Kjells nya websidaDasts tidigare ägare och nuvarande bokredaktör har blivit museal, i alla fall om man ska tro hans uppdaterade webbplats. Det är samma adress som tidigare, keg,se, men med hjälp av sin son (tillika recensent i Dast av serier) har sidan fått vidstående utseende i starten. Men eftersom museeföremålet inte helt lagt av med att komma ut i olika former så är det ett levande museum.

Gack dit och botanisera. Senaste nyheten är tre nya e-böcker.

OTRYGG HAMN

$
0
0

Omslag till Otrygg hamnAv Tana French
Broken Harbour 2012
Översättning Peter Samuelsson
Albert Bonniers förlag 2014
ISBN 978-91-0-013021-3, inb, 543 sid

Jag har inte läst Tana Frenchs tre tidigare till svenska översatta böcker. Det lockar nu när jag läst denna.

Hon har ingen återkommande huvudperson, men huvudpersonen i denna, kriminalinspektör Michael ”Scorcher” Kennedy, var tydligen med som bifigur i den föregående, Brottsplats: Faithful Place.

Miljön är Dublin med en nybyggd förort, som påbörjades under den irländska högkonjunkturen men som nu är i stort förfall, knappt halvfärdigt, och det som byggt är fullt med byggfel och byggfusk. Men för Kennedy är platsen välbekant, Broken Harbour, där han tillbringat sin barndoms somrar i en husvagn med pappa, depressiv mamma som tar sitt liv just här, och sina systrar där lillasyster sedan dess kräver syskonens uppmärksamhet, hon är inte riktigt normal.

Namnet på platsen passar förstås inte dem som ska sälja dyra bostäder, utan de har bytt till Brianstown med bostadsområdet Ocean View.
Hit kallas polisen när en syster till en boende där inte får kontakt, och mycket riktigt är något väldigt fel. Man hittar en död man, en nästan död kvinna, båda allvarligt skadade av knivstick, och dessutom parets båda små barn kvävda i sina sängar. Ett utvidgat självmord verkar det som, men var det mannen eller kvinnan som var förövaren? Troligen mannen; men var finns vapnet? Kan det i stället ha varit en utomstående förövare?

Kennedy och hans unge assistent, nu ute på sitt första kriminaluppdrag, funderar och vill inte avskriva något alternativ. De fortsätter att leta (tillsammans med en stor skara poliser) och hittar så småningom en ej färdigbyggd lägenhet där någon campat, men också riggat upp kikare så att man har fri insyn i den mördade familjens kök, där kropparna hittades.

Här kan man inte berätta mer om handlingen utan att förstöra spänningen.

Det är berättat ur kriminalinspektör Kennedys perspektiv. Han är väldigt nöjd med sin karriär och arbete, sin noggrannhet och förmåga att klara ut också svåra problem. Han försöker uppfostra sin unga assistent till att bli lika duktig, och till sin förvåning början han få kollegiala känslor för honom, han som alltid försökt hålla sig känslomässigt neutral, vilket gjort honom till en enstöring.

Michael Kennedy är en besserwisser till ensamvarg, och har svårt att hantera sin lätt galna lillasyster, som försöker få honom att avsäga sig just detta fall, eftersom hon tycker sig se att brodern påverkas av platsen där deras mor tog livet av sig.

Och dessutom visar sig hans assistent ha delvis andra synpunkter på rätt och fel…

Det är alltså spännande, det är tragik både på sociala, personliga och samhälleliga plan. Irland efter ekonomikraschen 2008 är ett depressivt land där den tidigare framgångsrika medelklassen har svårt att erkänna det katastrofala läget, och hur krisen påverkar livet. Mer en samtidsroman än en klassisk polisroman. Läs den.

LEIF-RUNE STRANDELL

Tana French

Tana French. Foto Kyran O’Brien


DIMRIDÅ

$
0
0

Omslag till DimridåAv Philip Kerr
The Pale Criminal 1990
Översatt av Hans O Sjöström
Historiska Media 2014
ISBN 978-91-7545-039-1 334 sidor

Detta är mittboken i Kerrs trilogi Berlin Noir. Jag har inte läst den första boken men det betyder inget.Varje bok står tydligen helt på egna ben.

Ett originellt grepp av en engelsk  författare att skriva om Nazityskland – och lyckas!

Philip KerrTidsfärgen finns där i form av aktuella händelser, som Kristallnatten i november 1938, men han faller inte för frestelsen att låta intrigen störas av många detaljer. Man märker att det ligger mycket ”research” bakom, men han har inget behov av att visa hur väl inläst han är på sitt ämne. Handlingen och människoskildringen är det primära.

Bernie har varit polis, gått över till att bli privatdetektiv, kallas tillbaka för att försöka lösa några mord  på unga flickor. Han accepterar  mot att han tillfälligt flyttas uppåt i karriärstegen.

Bernie samlar bevis, t.ex. en papperslapp i en ficka, och upptäcker andra detaljer som man tidigare missat eller medvetet struntat i.

Han märker snart att han trampar in på minerat område, när spåren leder till personer i nazistpartiet.

Bernie har drag av den klassiske hårdkokte privatdeckaren. Cynisk, snabbtänkt, rapp i repliken. Behåller  viktiga pusselbitar för sig själv och väntar till finalen med att spela ut sina trumfkort.

Philip Marlowe och Lew Archer är förvisso döda liksom många av de andra 40- och 50-talshjältarna, men Philip Kerr har fått liv i en tysk motsvarighet. Jag hoppas att han får ett långt liv!

BENGT HEURLIN

KVINNAN I SVART

$
0
0

Omslag till Kvinnan i svartAv Susan Hill
The Woman in Black 1983
Översatt av Ola Klingberg
Modernista 2013
ISNB 978-91-7499-196-0, 139 sid

Susan Hills smått kultförklarade spökhistoria har kommit rätt sent till Sverige, men i rätt tid för att få draghjälp av James Watkins film från i fjol, The Woman in Black, som i sin tur haussats för att den har Daniel ”Harry Potter” Radcliffe i huvudrollen. Men allra först har den dramatiska historien (som i sitt spänningsskapande påminner om När skruven dras åt [The Turn of the Screw] från 1898 av Henry James) spelats på scenen i England snudd på oavbrutet i ett kvartssekel och därmed blivit den mest långlivade pjäsen sedan Råttfällan av Agatha Christie. Den skickliga dramatiseringen är gjord av Hill efter hennes egen kortroman, i samarbete med Stephen Mallaratt. Det är denna kortroman – eller långnovell om man så vill – som nu getts ut av Modernista.

Susan HillSkillnaden mellan filmen och boken är påfallande. Filmmanuset skrevs av Jane Goldman och regisserades av James Hawkins som tagit till alla gamla skräckfilmsknep som finns för att få publiken i den rätta kolsvarta stämningen. Den producerades av Hammer Film som nästan från starten 1934 gjort sig känd för gotiska skräckfilmer, ofta med Christopher Lee i huvudrollerna.

Boken är egentligen ingen skräckstory eller thriller utan en klassisk spökhistoria. Susan Hills kortroman letar sig fram till det obehagliga utan några filmiska specialeffekter men även här dras skruven åt sakta men effektivt och orsakar därmed ännu värre hjärtklappning.

Allt börjar i juletid när den unge advokaten och berättaren Arthur Kipp från London anländer till en avlägsen landsortshåla för att ordna en bouppteckning från ett virrvarr av papper. Sakligt, enkelt och steg för steg berättar Hill om det övergivna Eel Marsh House och den svartklädda kvinna som år efter år satt skräck i bygden eftersom varje gång någon sett henne har ett barn dött. Men också Kipps ruvar på en hemlighet, en alldeles egen spökhistoria vilket gör att han flyr från julaftons berättarstund för att vandra ensam med magont i den regnvåta skogen.

Hills historia bottnar i texter från 1800-talets berättarkonst. Här finns föraningar, natur som inte är helt vänlig och invånare som är märkliga … och så är det Eel Marsh House, det spöklika huset mitt ute i sankmarkerna, dit man bara kan ta sig eller lämna vid lågvatten, och som tycks ruva över något och ge upphov till konstiga synintryck. En gungstol bär sig åt som den i svenska Borgvattnet och en kvinna dyker upp för att sedan försvinna i tomma intet.

Som ung på 50-talet lyssnade jag på skrämmande uppläsningar i radioserien Mannen i svart där Olof Thunberg med stor inlevelse läste skräcknoveller där kusliga ljuseffekter ingick. Kvinnan i svart ger mig liknande rysningar.

KJELL E. GENBERG

Förord till Höstligheter

$
0
0

Omslag till HöstligheterDetta förord finns i ULF DURLINGs novellsamling Höstligheter. Läs recensioner här, men också en novell som blev klar efter bokens utgivning, Fallfrukt.

FÖRORD

Varför begår så många människor moraliskt förkastliga och lagstridiga handlingar? Vad är det för lockrop som får oss att hoppa över skacklar och skrank?

Så lyder några av de frågor jag ständigt har brottats med.

Är det inre demoner som tar herraväldet över oss eller världens vreda vindar som blåser in i våra hjärtan? Styrs vi av förbjudna begär och frestelser, trots de Du-skall-icke-förbud som vi släpar med oss på stentavlorna?

Varje novell i den här samlingen har en särskild och avsiktlig bäring på äldre läsare. Varför? Jo, de utgör min främsta målgrupp och har alltid gjort det, alltsedan Gammal ost (1971), där huvudrollerna spelades av tre deckartokiga pensionärer.

Mitt urval har i övrigt dikterats av två grundtankar.

Den ena sammanhänger med vad förlagsdirektören Åke Runnquist en gång anförtrodde mig, att kriminalberättelser ovillkorligen måste innehålla minst ett mord. En story om oinbetalad hundskatt väcker ingens intresse, sade han.

I majoriteten av mina både längre och kortare övningar förekommer mycket riktigt inslag av ond bråd död även om våldet mestadels är ganska diskret eller i det närmaste överflödigt.

Men ibland har det roat mig att gå i alldeles motsatt riktning. Några av mina historier är därför påtagligt, kanske rentav störande, obrottsliga. Hör de verkligen hemma bland Höstligheterna? Det kan diskuteras. Jag tycker det.

Den andra drivkraften bakom det hopplock jag nu presenterar – en blandning av äldre material och nyskrivet – härrör från ett personligt storhetsvansinne. Jag har länge retat mig på min nuvarande position som föredetting , ohjälpligt akterseglad som jag är av en hel generation framgångsrika bästsäljare. I det läget kan jag ju egentligen bara konkurrera med min senioritet. Så varför inte göra en dygd av nödvändigheten och hävda att jag, hör och häpna, är den alltjämt aktiva krimförfattare i landet som har flest tjänsteår i bagaget?

För att bevisa det påståendet skrev jag en i sammanhanget tematiskt lämplig skröna under hösten 2013, Uppbrott, och tänker tills vidare passa på att njuta av mitt riksmästerskap. Tids nog hör säkert någon bråkstake av sig och berättar att hon eller han var verksam som spänningsmakare redan på 1950-talet och fortfarande är det…

Låt inte lura er av mina självironiska fasoner. De är en specialitet hos mig, eller snarare ett lyte. Tillsammans med en svårtyglad munterhet (kanske ett släktdrag, därav efternamnet) har den kunnat få fritt spelrum i skrivarlyan, vilket troligen varit hälsosamt för mig och mina medmänniskor eftersom sådana särdrag sällan varit gångbara under arbetstid i mitt ordinarie yrke.

Likväl har jag alltid tagit mig an mitt fritidsfögderi på största allvar samtidigt som jag varit starkt medveten om såväl mina egna som genrens inbyggda begränsningar med vidhängande risker. Inre och yttre regelverk kan nämligen lätt förvandlas till strypkoppel och tvångströjor så det gäller ju att garantera sig lite rörelseutrymme.

Sorgligt nog hamnar det mesta som kommer ut av trycket förr eller senare (oftast förr) i förrådet, sopcontainern, makuleringskvarnen eller – om turen är framme – på antikvariatet. Och det folk har läst glöms alltför hastigt, vilka ambitioner författarna än må ha haft och hur förtjänstfulla och/eller marknadsledande de än må ha varit. Namn som Tage Giron, Olov Svedelid och Jan Ekström, för att nämna några, ser ut att snart vara minnen blott. Det är tidens gång, en besvärande sanning.

Populärlitteratur har snävt bästföredatum och lågt andrahandsvärde. Det är inte mycket att göra åt. Nya röster köar för att bli hörda och uppmärksammade och de ska så småningom också tystna. Det gäller de eskapistiska underhållarnas (jag ser mig som en nöjespappa, möjligen en nöjesfarfar) i lika hög grad som seriemördaraktivisternas, de mörksynta samhällskritikernas och de övriga lekkamraternas.  Ingen är odödlig.

Apropå röster – en av mina mest uppskattade men emellanåt onödigt öppenhjärtiga recensenter, BL, har påpekat att min stämma alltid är lätt igenkännlig och att mina karaktärer ofta och oavsett ålder talar samma språk. Jag håller med honom. Vi pratar som jag, lite knarrigt och omständligt, och min skrivstil är ganska oförändrad sedan 1971. Den har, då som nu, en svag doft av gammal och väl lagrad ost.

Med detta sagt hoppas jag att mina texter trots allt har en del att tillföra dagens publik.

Åberopande dedikationen till mina barnbarn vill jag slutligen försäkra att jag, även om jag faktiskt försökt att variera mig i avseende på både takt och ton under åren, varit fullt nöjd med att skutta omkring (”smidigt och lätt, nästan kokett”), ungefär som det sjöngs i en känd 30-talsschlager:

Se farfar dansar gammalvals,

nej se sån stil han har

Han dansar samma gamla vals

som i sin ungdoms dar

Får jag lov?

Sollentuna i december 2013
Ulf Durling

Fallfrukt

$
0
0

Ulf DurlingNovell av ULF DURLING

Författaren debuterade 1971 med Gammal ost och har sedan dess gett ut en rad deckare och invalts i Svenska Deckarakademin. Han har skrivit en hel del noveller också, och den senaste boken, Höstligheter, är en samling av sådana som publicerats på skilda håll. Läs förordet här och recensioner här. Nedanstående är dock nyskriven och han förklarar bakgrunden:

Pink Lady – so much more than an apple, lyder en reklamslogan. Man undrar om produkten även är gångbar som mordredskap (“kärnvapen”).

Vid ett nyligen hållet föredrag för Sällskapet Idun i Stockholm talade jag om de äpplen som skänker gudarna evig ungdom och de som vi vanliga dödliga får hålla tillgodo med. Och mycket riktigt, en del livsfarliga sorter förekommer här och var i deckarlitteraturen och lär oss att de visserligen kan hålla doktorn borta men inte säkert begravningsentreprenören.  Bland de många berättelser som behandlar temat – alltifrån Edens förbjudna frukt över stackars Snövits smakprov till munsbitarna i Agatha Christies Hallowe’en Party m. fl.  – saknas emellertid, så vitt jag kunnat finna, en mycket speciell och egentligen alldeles självklar pomologiskt mordmetod. Den bristen måste avhjälpas, tyckte jag.

Om inte Höstligheter vid det laget redan varit under tryckning skulle Fallfrukt ha dumpit ner i samlingen och blivit dess avslutande novell. Nu får i stället Ian Wilsons och baron Rutger von G:s mellanhavande avnjutas (?) separat, i Dasts nätupplaga. Väl bekomme!

                                                                                                                                  UD

____________________________________________________________

FALLFRUKT

Evidence as well as Beauty is in the Eye of the Beholder
Fritt efter ett talesätt med antika anor

Sedan min gamle vän Anders betalat vår krognota for vi till hans lilla stuga i samhällets utkant. Vi slog oss ner vid eldstaden i vardagsrummet. En brasa fanns förberedd. Veden brann snabbt ner och lämnade ett antal glödande kol som pyrde dystert i askan. Det passade bra till stämningen mellan oss. Vi var behagligt uppvärmda men, med tanke på Olle Hedbergs sorgliga död, samtidigt djupt beklämda. Tre veckor tidigare hade han, av för oss okänd anledning, valt att ta en överdos sömnmedel och gå in i den eviga vilan.

Vi mindes hur stolta vi varit vid hans inval i Svenska Akademien. Det kändes nästan som om vi personligen bidragit till hans välförtjänta upphöjelse.

Det var Anders som föreslagit att vi skulle träffas. Hade tragedin i Tveggesjö påmint honom om den egna hädanfärden, var den rentav nära förestående? Vid åttio års ålder är ens framtidsperspektiv mycket begränsat.

Utanför fönstret syntes svävande dimstråk i höstmörkret. Vi satt med var sin cigarr i handen och en skål äpplen inom räckhåll. Eftersom kvällens mest prioriterade samtalsämne redan var avverkat liksom en del övrigt, däribland våra respektive hälsotillstånd, gick Anders rakt på sak.

– I mitt yrke får man höra ett och annat i största förtroende. Både jag och mina ämbetsbröder… ja, du vet ju hur vi har det!

Liksom också era systrar, tänkte jag. Anders är lite konservativ och det var bara fjorton år sedan Margit Sahlin prästvigdes.

– Hur som haver, fortsatte han, efter den händelse jag nu ska beskriva har exakt ett sekel passerat. Efteråt ställdes man helt enkelt inför fait accompli och fick nöja sig med att dryfta saken privat, mellan skål och vägg. Detta gäller speciellt två perifert inblandade personer. En av dem har traderat vissa viktiga uppgifter vidare till mig.

Det ska nämnas att Anders och jag gick i skolan ihop och konfirmerades tillsammans, av hans far. Efter realexamen gick vi skilda vägar men behöll kontakten. Han gick i sin släkts fotspår och läste teologi, jag kom – i likhet med flera Axelsöner före mig – att tjäna rättsväsendet.

Parallella spår, arv och miljö. Jag slutade som polismästare i distriktet och flyttade som pensionär och änkeman tillbaka till Kisa. Och vem bodde väl där! Prosten och ungkarlen Anders Somenius!

Vi är olika till både utseendet och sättet, men ytterligheter brukar ju mötas. Fast det är jag som är rund som en edamer och mild som en brie medan han är lång, mager och en smula hetlevrad. Hans humör är ett familjedrag. Det kan ganska oberäkneligt ta sig uttryck i såväl tal som handling.

Bägge är vi gudskelov i någorlunda god vigör. Anders klarar sig skapligt tack vare ett par snälla hjälpfruar, som städar och göder honom. Även om hans tillvaro är avundsvärd ska jag själv inte klaga, sannerligen inte, jag som får så utmärkt service på Nattviolens äldreboende.

Detta var en parentes.

***

Jag satte mig tillrätta och lyssnade på Anders berättelse:

Någon gång på efter lunch den 11/10 1874, obekant exakt när, hade baronen och ryttmästaren Rutger von G hittats död i sin trädgård. Han var urgammal och att stillsamt somna in i hans ålder är normalt och inte sällan önskvärt. Men snart skulle det tillkommande uppgifter komplicera bilden.

Rutger von G på fideikommisset Örneholm var lika stenhård som stendöv och en av de mest avskydda invånarna i Kinda kommun. Han hade lyckats göra sig till ovän med praktiskt taget varenda en i trakten. Att hans sjuttonåriga skyddsling Alicia alls stått ut med att vistas under hans tak berodde enbart på att hon saknade alternativ. Hennes föräldrar var framlidna.

Hushållets tredje medlem, utöver en kokfru och en lakej, var lika strandsatt som hon. Slashasen och alkoholisten Klaus von B stoltserade som en påfågel med sitt adelskap och hade till uppgift att växelvis spela bräde och krocket med Alicia. Mer dög han inte till. Han ansågs allmänt vara otillräknelig.

Ättens vapensköld finns på Riddarhuset i Stockholm. Den föreställer en spade mellan två rovfåglar i profil. Till utseendet lär de likna ett par skator, ängsligt bevakande en stöldbegärlig silversked.

Det kan tilläggas att köksan var en lokal änka och att betjänten och f d kavalleristen Kristian Bäck, som en gång varit kalfaktor åt ryttmästare von G vid Smålands rytteri, kunde fått det bättre förspänt i livet, om man så säger.

Till historien hör att godsets daglönare, tillfälligt eller permanent rekryterade bland bygdens folk, behandlades mycket illa av sin principal. Särskilt besvärlig var han mot sina spiltpiltar, som han kallade dem. Den senaste, stalledrängen Pär Olsson, hade nyligt fått sparken efter bara ett par månaders slit och släp.

Nå, sedan en vecka plägade von G parkera sig under ett äppelträd på tomten. Redan i ottan stapplade han dit för att hämta sig efter en förkylning som en tid sängbundit honom. Där satt han och njöt av brittsommarvärmen, insvept i en pläd, skuggad av bladverket och med sin malätna peruk som en pälsmössa på huvudet. Bredvid honom stod hans frukost serverad. Den bestod av smörgåsar, ägg, kaffe och ett dricksglas calvados. Efter måltiden brukade han sluta ögonen för att förmodligen hänge sig åt diverse ondsinta grubblerier.

Att han ständigt bar sin falska hårbeklädnad berodde på att han tidigt blivit skallig och skämdes över det. Han ville se attraktiv och lockande ut inför bygdens fruntimmer. Håg och medgivande till intima nöjen var annars inget krav från hans sida, inte ens ett önskemål, samverkan inte heller. I sin krafts dagar hade han ändå tagit för sig. Und bist du nicht willig so brauch ich Gewalt, löd hans paroll. Den var hämtad från Goethes dikt Der Erlkönig.

Om han vetat att det hundra år senare skulle anses sexigt att vara flintis, som Kojak och Picasso, kunde han rönt mer otvungna framgångar i pigkamrarna  med subtilare raggningssignaler – via slickepinnar och penslar, till exempel – än grova och övertydliga gester och högljudd ordergivning.

Från corps de logiet togs det denna fredag ingen notis om honom. Troligen tyckte man att det var skönt att slippa ha honom i närheten. Det blev lugnare så. Inga störande fasoner, inga koleriska utbrott.

Den i menageriet som kanske mest uppskattade gubbens förmiddagssiesta var Karo, Karon kallad eftersom varje möte med honom gav en försmak av dödsriket. Trött och genompryglad uppehöll han som regel i sin hundkoja på stallbacken men började råskälla så snart någon obehörig vittrades och kom genast rusande i raketfart för att hugga fridstöraren i strupen.

Dock hade inget hörts från honom denna dag, inte ens ett dovt morrande!

Allt hade varit gott och väl om inte en kallfront nalkats och tunga moln seglat in österifrån. Solen skymdes, regndropparna föll allt ymnigare.

Först då erinrade man sig baronens frånvaro. Det tvingade Alicia och Klaus att motvilligt gå ut för att titta till honom, varvid det bara var att konstatera faktum. Han satt i upprätt snedställning, höger arm hade fallit ner från stolskarmen och äppelbrännvinet var ännu inte urdrucket.

Ingen av dem blev nämnvärt förvånad eller upprörd. Den dominerande känslan torde, skam till sägandes, ha varit lättnad.

Bäck tog genast befälet. Han lät duka av, bar sin husbonde till gula salongen och tillkallade medicinsk expertis. Läkaren bodde en fjärdingsväg därifrån och kom i vändande sporrsträck. Tacka för det, det gällde ju självaste von G!

Sedan liket noga besiktigats utan beaktansvärda fynd, förklarade doktorn att obduktion var en uppenbart obehövlig åtgärd och utfärdade dödsattesten på stående fot. Hög ålder och nedsatt vitalitet, konstaterades det. En svag fläkt, en bris, hade släckt en redan flämtande livslåga.

Men så skedde något oväntat. Hux flux dök kronolänsman Axelson upp.

– Min farfar! utbrast jag.

– Densamme. Hör upp nu!

***

Nyheten om dödsfallet hade nått honom via djungeltelegrafen.  Och väl på plats uppförde han sig högst besynnerligt. Med outgrundlig min synade han området under äppelträdet, undersökte marken kring frukostbordet, strök sig om hakan och stirrade fjärrskådande rakt ut i tomma intet. Vad pågick? Det avslöjade han inte. Efter en timme tackade han för sig och försvann.

– Märkligt, sade jag. Fick man nånsin veta varför han …

– Ja, så småningom.

Kvällen innan hade en stupfull yngling väckt uppseende på skjutshållet i Horn genom att högljutt orera om att han skulle slå ihjäl sin förre arbetsgivare von G. Så när det ryktades att denne avlidit for Axelson naturligtvis till Örneholm, fast förvissad om att våldsdådet ägt rum. Men eftersom inga tecken på brott kunde påvisas hade han tvingats avskriva sina misstankar och dra sig tillbaka.

Bråkstaken var, inte överraskande, Pär Olsson och således identisk med den spiltpilt som nyligen körts på porten efter att ha blivit beskylld för stöld av en skäppa potatis. Men när han greps under fredagsnatten hade han trovärdigt kunnat bevisa att han sovit ruset av sig hos sin mor under nästan ett dygn.

– Hunden som inte skällde om dagen, påpekade jag. Det var det verkligt underliga!

– Vilket?

– Att Karon inte gav skall. Utöver godsets eget folk tog sig ju ingen in på tomten obemärkt. Och Olsson för ingen främling för Karon, eller hur? Smart av min… och utan att ha läst Silverbläsen av Conan Doyle! Den novellen publicerades nämligen först 1894 i The Memoirs of Sherlock Holmes och då var farfar både död och begraven.

Summan av kardemumman blev att liket forslades bort, att vällingklockan fick slå några raskt förtonande slag och att en flagga halades på halv stång. Ingen sörjde den hädangångne, alla upptagna av de många praktiska bekymmer som förestod. Man …

Mittåt! Hur var det egentligen med Karon? Kanske hundkräket trots allt saknade Rutger von G? I varje fall sågs han stryka omkring runt huset i allt vidare cirklar, slokörad och vilsen. Letade han doftspår efter sin husse. Kunde hans plågoandes otaliga piskrapp, slag och sparkar under åren ändå ha varit uttryck för något slags egendomlig och bakvänd samhörighet?

– Vare därmed hur som helst, avslutade Anders sina spekulationer. I stort sett hade man kunnat andas ut om inte … gissa vad!

Jag slog ut med händerna i en hjälplös gest.

Om inte, visade det sig, en granne samma kväll tagit livet av sig och efterlämnat ett avskedsbrev där han tog på sig ansvaret för baronens död!

Det var ett otvetydigt erkännande. Dess sanningshalt kunde inte ifrågasättas.

Motiv och modus operandi, då? Varför och hur?

Hur skulle vederbörande ha burit sig åt? Hade han lyckats överlista Karon, revirväktaren med häradets mest osvikliga väderkorn, med hjälp av woodoo eller med egentillverkad strålkanon?

Ett omöjligt brott, ett mysterium.

Axelson hade famlat i blindo.

Utredningen gick i stå.

Fallet lades ned.

Så långt hunnen i sin berättelse reste sig min värd för att uträtta ett privat ärende. Vi äldre herrar får ibland kapitulera inför vissa nödvändigheter.

***

När han återkom och skulle sätta sig gjorde han plötsligt en grimas.

– Aj, kved han. Det är min förbaskade rygg som spökar!

Han lyckades mödosamt sänka sig ner i fåtöljen men tillkännagav att han nu måste sitta blick stilla för att inte få ännu mer ont.

– Jag rör mig inte ur fläcken, deklarerade han. Möjligen kan jag ta lyra!

– Förlåt?

– Som när vi lirade brännboll i plugget. Minns du? Två lag, ett ute och ett inne. Vi… äsch, strunt det. Gör mig en björntjänst och släng hit ett av de röda äpplena så ska jag nog sjutton kunna fånga det!

Jag lydde, även om jag nog tyckte att påhittet var i barnsligaste laget. Han grep frukten i flykten och tog, efter ett par tuggor och ett kortare uppehåll medan hans moraklocka slog tio slag, åter till orda:

– Dramat på Örneholm, akt två. Låt mig börja med ett litet påpekande. Är det inte lustigt att vi två sitter här idag, liksom som kyrkoherden David Somenius och kronolänsmannen Gustaf Adolf Axelson, våra farfäder, måste ha gjort på 1870-talet, ofta och ingående. Förmodligen vidarebefordrade de sina funderingar i rakt nedstigande led, till din och min far, som i sin tur och på sin tid säkert också diskuterade saken sinsemellan, utan att heller komma sanningen ett myrsteg närmare. Men sen dess har ett nytt läge uppstått!

– Skämtar du? Säg inte att du har lyckats …

– Jag tror det. Uppslaget fick jag i förrgår, då jag händelsevis befann mig i ICA-hallens avdelning för frukt och grönt. Fast innan jag ger dig gåtans lösning ska jag presentera dig för Ian Wilson. Here we go!

***

Den närboende självspillingen var engelsman. Han hade ett dunkelt förflutet och torde i sin ungdom mest ha sysslat med olika sportliga aktiviteter. Det stod skrivet i stjärnorna vad som blivit av honom om han inte mött Gud och John Wesley, eller snarare någon av den senares lärjungar. Så skedde emellertid och Ian Wilson hade anslutit sig så varmt till metodismen att han omsider skickats ut i världen för att vittna om sin omvändelse och ge den nya väckelserörelsen vidare spridning. Mer eller mindre av en slump tycks han först ha hamnat i Ingatorp och sedan i Kisa. Eller hade han aktivt destinerats till dessa orter i det så kallade bibelbältets utkant? Människor i regionen ansågs ju av hävd ha fallenhet för pietistisk fromhet och fritänkande.

– Alltnog, sade Anders och gav mig en närmast triumferande blick, han tog sig hit och sökte samarbete med… just det, David Somenius! Som alls inte satte sig på tvären, liberal och vidsynt och ekumeniskt sinnad som han var. Apropå, om man hellre vill ge begreppet bibelbältet en bildlik än en geografisk tolkning kan man säga att andlighet varken ska vara som en hårt spänd livrem eller ett strypkoppel, det… ja, ja, jag vet, jag står inte i predikstolen! Hur som helst, min farfar tyckte om honom. En uppriktig sökare, så beskrev han honom, en verklig gentleman.

De hade således umgåtts en tid före den hemska höstfredagen 1874, därför var det självklart att Somenius var en av de första som fick veta vad som hänt på Lidhult, som Örneholms grannboställe hette. Redan före dess visste han således åtskilligt om Wilson, bland annat att denne varit bråddjupt förälskad i fröken Alicia! Som, till yttermera visso, besvarat hans känslor. Stor lycka men ännu större olycka eftersom en gemensam framtid dem emellan var omöjlig. Baron Rutger von G, Alicias förmyndare, hade nämligen uttalat sitt förbud mot förbindelsen, slagit dövörat till för flickans enträgna böner om att ändra sin inställning och vägrat henne att träffa ”den satans utlänningen”.

Det var känt att han hatade England och hela imperiet. Berodde det på att drottning Elisabet I skulle ha avböjt Erik XIV:s frieri eller ogillade den gamle ärkereaktionäre antisemiten Israel Disraelis reformvänliga styre? De rykten han omgavs av överensstämde helt med allas omdöme om von G, att han var en degenererad sopprot som gjort sig bäst i en forngrav från järnåldern.

– Respekterade Alicia hans veto? undrade jag.

– Nej. Hon …

– Ah, en riktig liten tonårsrevoltör? Jo, jag tackar! Mera vild än tam, va?

– Inte alls, tvärtom. Men de sågs i hemlighet, under lönnliga spatserturer om aftnarna, och de hoppades förstås att draken snart skulle självdö så att de äntligen kunde legalisera sitt förhållande.

– Varpå det slutligen brast för Ian! Var det så? Han orkade inte vänta, han gick liemannen i förväg och …

– Riktigt så enkelt var det inte. På sätt och vis är du ändå på rätt spår för han kan ha fantiserat i ungefär de banorna, att det vore bra om man – eller han – kunde göra sig kvitt baronen. Så lyssna noga nu!

I det följande klargjordes att de unga tu – för all del, Ian var en medelålders ungdom – skulle ha träffats på fredagskvällen, om vädret tillåtit det. Nu blev mötet ändå inställt, av en annan orsak. Lika fullt skulle Alicia, oberoende av vad som var comme il faut, säkerligen ha smugit sig över till Lidhult för att underrätta Ian om baronens välsignade bortgång. Men för den eventuella eskapaden satte Klaus stopp genom att be Bäck att spänna för trillan och åka till Vimmerby för att hämta några bördsdryga ankare i släktföreningen. Och då måste Alicia närvara, kanske för att stämma gästerna till dekorum med klaverspel och sorgekväden i gustavianska gemaket. Att utebli från det evenemanget kunde hon bara drömma om, om ens det.

Hon hade burit förlusten av von G med fattning. Vid beskedet om Ians död bröt hon däremot ihop så ingen behövde fråga sig vad han betytt för henne.

Nästa dag var hon borta. Vart hade hon tagit vägen? Det blev aldrig klarlagt. Enligt vissa förljudanden hade hon förts till en kurort i Schweiz.

Märkligt nog var det tack vare henne som Wilson hade upptäckts. När skulle han i annars ha påträffats – efter en vecka, en månad?

Så nog var det tur att hon i skymningen skrivit en förseglad biljett till Ian och låtit sända den till Lidhult. Budbäraren, en flicka från trakten, hade funnit hans ytterdörr olåst och när ingen besvarade hennes knackningar steg hon in och såg ett papper ligga innanför tröskeln, läste texten och hämtade hjälp.

DYRAST ALICIA, stod det, MITT BROTT VILL ALDRIG I LIVET BLI SONAT. BARA GUD KAN FÖRGIVA MIG MIN OGÄRNING. DU VAR DET BÄST SOM HÄNT UNDER MIN JORDVANDRING, MIN LILJA I SARON. BED FÖR MIG.

Axelson hade låtit sin vän David Somenius ta del av såväl Ians rader som innehållet i Alicias förslutna kuvert: MIN EGEN, MIN SKATT! ÄNTLIGEN ÄR VI BEFRIADE! JAG OCH DU OCH VI FÖR EVIGT. DIN ALICIA.

Hon hade utgått från att Ian fattat det underbara som hänt på Örneholm. Uppståndelsen där och flaggningen talade ju sitt tydliga språk!

Men då, vid det planerade mottagandet av Alicias försändelse hade det varit för sent. Hur mycket för sent? Två timmar? Tre, fem?

Vid sin andra utryckning denna dag, medförde Axelson en assistent, 20-årige sonen Leonard, sedermera advokat och far till blivande polismästaren i Kisa.

Wilson, som hängt sig på vinden, skars ned och den än en gång tillkallade doktorn hade blott och bart en uppgiven gest att bidra med.

Man beslöt att låta natten passera och återkomma i gryningen. Det var ett klokt beslut för det öste ner, mörkret hade sänkt sig och vindstyrkan ökat. Att snava omkring i blötan med tända fotogenlyktor och försöka genomföra en brottsplatsundersökning bedömdes vara meningslöst.

***

Mycket riktigt, på morgonen hade regnet upphört, stormen bedarrat och temperaturen stigit. Solen behagade lysa och småfåglar kvittra i äppelträdet.

Men vad fann de? Tyvärr ingenting. Inga främmande föremål, inga fotavtryck eller nedtrampade grässtrån annat än på bevuxna partier av grusstigen mellan frukostbordet och terrassen på herrgårdsbyggnadens sydsida.

Och provinsialläkaren, nymornad och ånyo förhörd om sina iakttagelser på Örneholm under föregående dag, intygade att baronen då befunnits vara fysiskt oskadad. Han hade noga och förgäves letat efter nålstick, blåmärken, sår, svullnader. Vissa likfenomen fanns visserligen, däribland livores mortis, missfärgning av huden på grund av blodstockning i kadavrets dekliva delar, men sådana uppträdde rätt snart post mortem, efter bara några timmar.

Så varför allt tjat och tvivel? Litade de inte på honom? Kränkt och outsövd som han var hade han knappt lyckats göra sin ordinarie svenska begriplig.

Lika upprörd blev köksan. Vad insinuerade de? Att hon skulle ha handlat på en för henne okänd invandrares uppdrag och serverat något otjänligt som… en befängd beskyllning! Hade hon inte själv unnat sig en slät kopp ur kannan direkt efter koket och senare även inmundigat den smörgås, en av tre, som baronen inte mäktat äta, och detta utan varje opasslighet? Eller verkade hon förgiftad eller rentav död, tyckte de det? Var hon en vålnad?

Spisrosig om kinderna av indignation hotade hon att säga upp sig.

Hacka i stället på Klaus, hade hon föreslagit. Som stjälper i sig allt drickbart inom räckhåll. Igår till exempel, när vi kacklade runt baronens lik, tömde han till exempel hela det glas med calvados som ryttmästaren lämnat orört. Var det något mer eller kunde de vara så vänliga att…

De hade ursäktat sig och tiggt henne om varsin kopp kaffe, helst med en av hennes omvittnat goda kanelbullar till, och flytt ur köket.

Tanken på att Alicia, som bulvan åt sin hemlige kavaljer eller på eget bevåg, skulle ha blandat gift i baronens spirituosa, hade de inte ens snuddat vid.

Och eftersom Klaus överlevt snyltspriten under äppelträdet kunde ju inte heller han misstänkas för att ha gått Wilsons ärenden. Varför först spetsa våtvaran med arsenik eller blåsyra och sedan dricka den själv? Annars hade det försupna nötet säkert och sedan länge önskat sin onkel åt fanders och trott sig vara arvsberättigad till hela kvarlåtenskapen, inklusive vinkällaren.

Där hade de följaktligen stått, Axelsons, lika hjälplöst handfallna. Hur i hela friden skulle von G kunna vara mördad? Han hade varit garanterat oåtkomlig där han suttit i sin trädgård och Karon hade ju tigit som muren.

Det måste ha skett en överhettning i Ians hjärna, konstaterade de. Han hade helt enkelt blivit offer för fria, förvirrade fantasier.

– Var det så? undrade jag. Att mordet var en inbillning från hans sida?

Vid åsynen av min förvirring sträckte Anders vällustigt på sig.

– Ja. Eller nej. Mord har erkänts. Möjlighet kan ha funnits. Metod och medel gäckar oss. Motivet är oklart och miljön …

– M som i Marabou, sade jag och ångrade genast min fåniga kommentar.

– Va? Vad… ja, just det. Beträffande motivet fanns det många som inget hellre ville än att baronen förpassades ur världen. Flickor han gjort på smällen, illegitima barn han vägrat befatta sig med, subalterner och bassar han plågat, affärsbekanta han lurat, gäldenärer som inte fått betalt och tjänstefolk som i likhet med Pär Olsson hade avskedats.

Anders redogörelse för nästa M, miljön, blev kortare än befarat tack vare att hans nyliga besök på platsen för dramat resulterat i en total besvikelse. Syftet hade varit att försöka öppna sinnen och lagrade minnen för Örneholm med environger. Men både örnnästet och Lidhult var jämnat med marken och en konferensanläggning uppförd. Den nya ägaren, en stiftelse, hade köpt upp ett antal omgivande hektar och anpassat terrängen till en arton håls golfbana.

– Rena skandalen, sade han. Ingen fruktodling så långt ögat nådde!

Att de orden var tungt betydelsebärande skulle inom kort uppenbaras.

För att hindra hans broderingar om var de ursprungligt aktörerna inblandade blivit av lade jag band på min nyfikenhet i det avseendet. Huvudpersonernas öden känner vi till eller kan ana. Wilson och von G dog båda den 11 oktober 1874 och Alicia… man kan bara hoppas att hon repade sig och fick ett bra liv.

(Senare upplyste Anders mig om vad som hänt med de övriga personerna:

Veckan efter katastrofen utrymdes Örneholm i avvaktan på den försäljning som ansågs nödvändig. Rutger von G hade varit på obestånd i åratal och haft ett koppel otåliga björnar i hasorna. Så när godset stängdes återförvisades kokfrun till de sina, den allmoge varur hon en gång rekryterats, medan Bäck for till Eksjö och snodde värvning som kvartermästare på stadshotellet.  Och Klaus von G fick sin slutförvaring på ett herresäte utanför Bjuv, där han kom att medföra avsevärda olägenheter för värdfolket på grund av sin oförmåga att hitta hem efter olika irrfärder på skåneslätten.

Två rashästar med tillhörande accessoarer, stamtavlor och seltyg, togs om hand på ett stuteri i Horn som dellikvid för en av baronens skulder, och ardennern gick till slakt. Byrackan Karon hade ingen velat befatta sig med. Han lämnades kvar på gården för att möta svältdöden i sin kula.

För att balansera de många debetposterna påpekade han att metodismen, allt övrigt tråkigt till trots, fick medvind i vårt land. Den nya läran lockade fler och fler anhängare. 1876 tillerkändes samfundet status som kyrka i Sverige.)

***

– Dags att ta bladet från munnen, sade jag mer bestämt än jag egentligen avsett. Hur gick Ian till väga? Du vet det, eller hur?

– Nja, det … men jag kan prestera en kvalificerad gissning. Rättvisan är blind, åtminstone fru Justitia. Med lite normal klarsyn…

– Fimpa dösnacket, väste jag i ett försök att dölja min otålighet genom att spela tuff snut à la Dick Tracy. Kom till saken!

– Gärna det, sade Anders och log mångtydigt. Låt oss då ta fantasin i anspråk. Vi backar i tiden. Föreställ dig att du är Ian Wilson och att klockan är… tja, två på fredagen, kanske tre. Du ska snart träffa ditt hjärtas dam. Det har mulnat och blivit en smula blåsigt. Det oroar dig. Måste ert rendezvous inställas? När du går ut för att göra en metereologisk bedömning ser du tunga regnmoln på himlen bortom gärdsgården mellan era tomter – din är pytteliten, din grannes stor som en mindre fotbollsplan. Och på rätt nära håll – trettio meter, plus minus tio – sitter din värste fiende von G. Synbarligen sover han, fortfarande svag efter den sjukdom som enligt Alicia däckat honom och nära nog tagit kol på honom en vecka tidigare. Vad tänker du?

– Tja, det…

Jag hejdades av ett stopptecken i luften. Han skulle prata, inte jag.

– Att det vore fint om fanskapet gick och dog förstås, gärna fortare än kvickt. Så om han bara blev sittande där ett tag till, kyldes och blöttes ner och fick lunginflammation och…

Han sköt in en av de konstpauser han säkert ofta praktiserat på tjänstetid.

– Men, återtog han, knappt har detta föresvävat dig förrän du får svåra samvetskval för din lika onda som förbjudna ingivelse. Den stämmer inte med dig och det kristna kärleksbudskapet! Så du måste göra avbön och bot för dina syndiga villfarelser. Hur? Genom att varna baronen för förestående faror, ingen annan tycks ju ha uppmärksammat dem! Men återigen, hur ska du bära sig åt? Att handgripligen väcka von G går inte, Karon skulle ju bums få korn på dig och anfalla. Inte heller kan du larma den gamle dövnicken med rop och oväsen. Så vad återstår?

Han såg uppfordrande på mig. Jag behövde inte låtsas vara rådlös, jag var det och skakade därför till hans märkbara belåtenhet på huvudet.

– Käre bror, du blir tvungen att ruska om honom via fjärrmanövrering!

– Via vad? Hur…

– Tänk dig in i situationen! Du står vid tomtgränsen och vad får du syn på? Små röda klot i gräset, helt nära baronen. De har hängt löst ovanför honom, släppt greppet och dunsat i marken. Vilket ger dig en lysande idé. Du har själv äpplen. De växer överallt i trakten, odlade sorter och vildaplar, och nu är det oktober och skördetid. Om du kastar ett av dina – det väger halvannat hekto – och siktar rätt och noga, rakt mot trädets krona, kan du utlösa en liten nederbörd. Dessutom kommer din egen projektil att bromsas upp bland grenarna, tappa rörelseenergi, ändra riktning och dråsa ner. Med stor sannolikhet träffas von G och vaknar. Fallhöjden är maximalt ett par meter, ingen risk att gubben skadas. Skit samma om han får en fallfrukt i huvudet, han har ju sin stötdämpande tova på sig! Heureka! Problemet är löst. Du kan andas ut!

– Är du tokig? Ingen skulle kunna… aldrig! Trettio meter eller mer!

– Jo, en kan det. Eller kunde det. En som varit idrottsligt aktiv och utövat en av Englands nationalsporter. Cricket!

Jag stirrade stumt på honom. Innan jag hann få mål i mun förekom han mig:

– Ian var vältränad och kan ha varit sitt lags främste bowler, den som placerades vid planens bortre ände och med störst kraft och precision kunde nå en lämplig brännare vid någondera grinden. En pitch är 20 gånger 2,63 meter. Bollen väger ungefär lika mycket som ett ordinärt äpple, drygt 150 gram, och har en korkkärna och ett hölje av…

– Bespara mig detaljerna, please. Vad händer?

– Du har legat av dig. Troligen går redan ditt första kast för lågt. Det blir en direktträff och när du ser von G rycka till och falla åt sidan drar du dig snabbt undan, utom synhåll för honom. I hastigheten får du för dig att du lyckats med ditt vällovliga uppsåt, att han bara registrerat en oförklarlig dunk mot axeln eller bröstkorgens sida och strax kommer att resa sig och pallra sig därifrån. Men senare, kanske efter en timme eller två, drabbas du av hemska farhågor. Du blir kallsvettig och stel av fasa. Tänk om… så du tittar ditåt igen och vad upptäcker du? Folkvimmel på altanen, en uniformerad polis vid trädgårdsbordet, flaggan på halv stång. Allt talar sitt tydliga språk. Du har dödat baron Rutger von G!

Vår Herres vägar är outgrundliga. Ians långskott, som skulle väcka baronen till liv, hade fått rakt motsatt effekt.

– Och inte nog med det, fortsatte Anders. Du inser att det finns ett bindande bevis på din skuld, ett som lär ligga kvar på brottsplatsen, som formligen skriker ut sin närvaro och som skulle fälla dig till ansvar även om blånekar. Vilket för övrigt är uteslutet för en person med din höga moraliska svansföring. Så du ger upp. Du har – om än i gott syfte – ställt till det för dig, ohjälpligt. Alicia är förlorad. Du kommer gripas, fängslas, dömas till döden och avrättas. I ett slag har du gått miste om heder och självrespekt och framtid och… ja, det slår slint för dig. Allt är kaos, inget hopp i sikte. Du skriver några rader till den kvinna du älskar men svikit och skandaliserat. Du tar ett rep. Du hänger dig på vinden.

En lång tystnad vidtog. Efter flera minuter bröt jag den.

– Det är en sak som jag…

– Ja?

– Jag… äh, något säger mig att baronen var död när äpplet kastades. Annars skulle väl inte de där fläckarna hunnit uppträda?

Det kan inte hjälpas att Anders föreföll en smula snopen. Han hade säkert tänkt bereda mig en rejäl överraskning.

– Stämmer, muttrade han. Han dog nog redan under frukosten! Något som gör Wilsons missuppfattning extra tragisk. Allt hade ju varit gott och väl om Ian fattat att hans lilla kärnvapen inte föste von G över gränsen utan enbart rubbade de jordiska kvarlevornas ställning i stolen. Det var ingen levande människa Ian såg spritta till utan ett skenbart tillkvicknande – liket skakades om vid stöten av äpplet så att armen föll åt sidan och kroppens tyngdpunkt försköts och… ja, vad är det?

– Det bindande bevis du nämnde… vilket skulle det ha varit? Både min farfar och min far hade ju noga undersökt varje kvadratcentimeter av…

– Ackurat. Men missat det. På grund av sin daltonism!

Jag stirrade jag vidöppet på honom. Hade jag hört rätt? Hans avslöjande fyllde mig med lika delar vilsenhet och förtrytelse.

– Herregud, skulle… och hur länge har du vetat det om oss, om mig?

– Sen en skoldans i trean. Två tjejer i parallellklassen. Vi bjuder upp dem, föreslog jag. Du tar henne i grönt, okej? Minns du vad du svarade? Bra, för hon är sötast! Men smaken är olika. Så när du gick fram till den av dem som bar en knallröd blus och bockade blev jag lite förbryllad… fast talgdanken gick inte upp för mig förrän senare, när jag hörde talas om färgblindhet och… jag gjorde förresten ett test nyss och bad om ett rött äpple ur skålen. Efter viss tvekan valde du ett på måfå utan att förstå alla har samma färg. De är gröna. Ska vi styrka oss med en klämtare?

Han reste sig, överraskande obesvärat, och försvann.

***

Och där satt jag och kände mig besynnerligt demaskerad, liksom avklädd. Han hade haft vetskap om min noga bevakade hemlighet i sextiofem år!

Jag har ofta undrat hur jag, trots min defekt – i och för sig bagatellartad och utan större betydelse i det praktiska livet – kunnat bli antagen som polis. Vissa yrken… äsch, inget att bry sig om så här långt efteråt. Saken kom aldrig på tal när jag sökte utbildningen. Hur var det med inträdeskraven på den tiden? Hade pappa Leonard haft ett finger med i spelet?

Tillståndet beskrevs första gången av John Dalton i början av 1800-talet. Den vanligaste formen gäller rött och grönt. 7 till 8 procent av befolkningen – de flesta män – är drabbade, varav många förblir omedvetna om sitt handikapp. Det finns en genetisk faktor, ibland mycket stark och i mitt fall…

Anders återkomst förhindrade ytterligare kunskapsinventering. Han hade en flaska whisky i kavajfickan och ett seltersglas med isbitar i vardera nypan.

***

Så tvärstannade han, tydligt välplanerat:

– Visst, ja. Det bindande beviset! Wilson kom helt enkelt på att det var ett grönt äpple han slungat mot von G och att det låg kvar på marken i bordets närhet, bland dennes alla röda, ett vältaligt vittne om varifrån det härrörde. För vem bodde på ett äppelkasts avstånd, bara han! Som i och med det skulle bindas till brottet. Men – håll i dig nu! – på grund av sitt lyte kunde ingen av blindstyrena Axelson märka någon skillnad mellan de röda fallfrukterna och den inkastade grönsaken. Så ironiskt nog skulle Ian ha gått fri från misstankar även om gubben inte avlidit av naturliga orsaker och en mordutredning blivit nödvändig. Men han feltolkade som sagt situationen: baronens slummer var riskabel, han borde genast väckas! Så hade Ian resonerat och sedan missuppfattat skälet till din farfars närvaro i den dödes trädgård. Givetvis måste det varit hans äpple som… inte undra på att han fick panik! Han irrade väl runt på Lidhult som ett djur i bur, innan han… nej, broder Björn, ska vi ta en avslutande sängfösare, en nightcap?

Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå.

***

Under vårt dryckeslag vankades det grammofonmusik. Min värd letade fram en EP och placerade den i skivspelaren. Pickupens stift hann repa spåren på plattan så det tjöt i örat innan Monica Zetterlund fyllde rummet. Gud gjorde ej gröna små äpplen, det finns inga hav, det finns inga öar i så fall…

Orden harmonierade rätt dåligt med de tankar som upptog oss, på Alicias och Ians olycksöde, men hade ändå en klar bäring på kvällens tema. Vi drack och lyssnade, om och om igen, drack och lyssnade. Hans ögon var tårade, själv hade jag en åtstramande känsla i halsen. Påminde han sig tonårens rödklädda flicka eller något senare svärmeri? För min del handlade det om the apple of my eye, Märta, min bortgångna hustru, henne och ingen annan.

Anders satt tungt nedsjunken i sin fåtölj. Han snöt sig lite generat, sneglade på mig och harklade sig.

– Skärp dig, Axelson! Ge inte efter för din jävla sentimentalitet. Botten upp, sen kör jag dig till Nattmössan och…

– Nattviolen.

Han ryckte på axlarna och kom på fötter, aningen ostadigt.

– Whatever! Där dumpar jag dig och säger natti, natti. Du tror väl inte att snuten har några nykterhetspatruller ute så här dags?

Klockan var över elva när han bromsade in vid porten till mitt seniorboende. Det hade varit ett par omtumlande timmar.

– Tack för idag, sade jag med en hastigt lagd hand på hans högra arm och öppnade dörren på passagerarsidan. Tack för idag, slut för idag.

Jag var halvvägs ute ur fordonet när jag hörde hans röst bakom mig:

– Det påminner mig om Olles senaste roman. Tack och farväl, hette den.

– Hans näst senaste. Den kom i fjol och var rättare sagt hans näst sista.

Därmed var det jag som satte punkt för kvällens samtal. Skönt att åtminstone få göra det, efter alla de ändlösa utläggningar som Anders hängivit sig åt.

***

Ganska snart efter uppvaknandet nästa morgon började jag författa min rapport, innan minnet skulle svika mig. Arbetet pågick till igår, Fars dag. Jag tänker spara anteckningarna i skrivbordslådan, bra att ha saker och ting dokumenterade och på plats. Man vet aldrig vad som händer här i världen.

Kisa i november 1974
Björn Axelson
Fd pm

Van Dines 20 regler för deckarförfattare

$
0
0

Ahrvid EngholmKanske är pusseldeckaren på uppgång igen, och Maria Lang firar 100 år i år. AHRVID ENGHOLM minns de 20 regler för deckarförfattare som kom ut 1928.

SS Van Dine (1888–1939, bilden nedan till vänster), pseud för William Huntington Wright, var en av de populäraste deckarförfattarna under 1900-talets första decennier. Hans hjälte hette Philo Vance, en gentlemannadetektiv som också dök upp på film och i radio.

Hans 20 regler för deckarförfattande publicerades 1928 i American Magazine och blev ganska uppmärksammade och kontroversiella. Det var viktigt för deckarförfattarna att inte “fuska”, utan att vara ärliga mot läsarna och ge dem en juste chans att lista ut vem mördaren var – det som är grunden i vad vi kallar pusseldeckare.

Nu är dock Van Dines regler aningen för hårda. De är stenhårda, faktiskt! Redan Sankt Sherlock bryter mot flera av dem; exempelvis var han specialist på att jämföra tobaksaskor. Drottning Agatha verkade mest se reglerna som en utmaning, och sysslade systematiskt med att finurligt bryta mot dem (som i Dolken i Tunis eller Mordet på Orientexpressen). Och själv är jag föga förtjust i förbudet mot att kasta loss mot julesverneska kustlinjer.

Annars gillar jag den klassiska pusseldeckaren. Moderna kriminalromaner om en knarkare som begår ett meningslöst knivmord på samhällets skuggsida och jagas av en polis med magsår och bekymmer för en dement pappa har säkert sin charm. Men det är något visst med att myspysigt sitta och läsa och försöka redan ut en massa ledtrådar.

Men i alla fall, så här uttryckte sig Van Dine i min snabböversättning:

S S Van DineDetektivberättelsen är ett slags intellektuellt spel. Och det är mer än så – det är som en sport. För att skriva detektivberättelser finns mycket bestämda lagar, kanske oskrivna men icke desto mindre bindande; och varje skapare av litterära mysterier med självrespekt måste leva upp till dem. Här följer sålunda en sorts Credo, delvis baserat på hur alla stora detektivförfattare arbetar, delvis på vad som pockar från den hederlige författarens inre samvete.

1. Läsaren måste ha samma möjlighet som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste beskrivas och uppvisas tydligt.

2. Inga elaka trick eller bedrägerier får begås mot läsaren, andra än dem som brottslingen själv finner befogat att utöva mot detektiven.

3. Det får inte finnas någon kärlekshistoria. Det handlar om att föra en brottsling inför domarens skrank, inte att bringa ett älskande par till altaret.

4. Detektiven själv, eller någon officiell utredare, får aldrig själv visa sig vara gärningsman. Det vore ett fräckt trick, ungefär som att erbjuda någon en skinande penny för ett femdollars guldmynt. Det är falska förutsättningar.

5. Gärningsmannen måste bestämmas genom logiska slutledningar, inte av en olyckshändelse, slump eller genom en omotiverad bekännelse. Att lösa ett brottsproblem på så vis är som att avsiktligt sända ut läsaren på en meningslös jaktutflykt och när denne misslyckats berätta att du hade bytet i skjortärmen hela tiden. En sådan författare är inte ett dugg bättre än en misslyckad skämtare.

6. Detektivberättelsen måste rymma en detektiv; och en detektiv är inte en detektiv såvida han inte detekterar. Hans funktion är att samla ledtrådar som slutligen skall leda till personen som utförde det smutsiga hantverket i det första kapitlet; och om detektiven inte når sina slutsatser genom analys av dessa ledtrådar, har han lika litet löst problemet som skolpojken som får sina svar genom att titta i facit.

7. Det bara måste finnas ett lik i en detektivberättelse, och ju dödare liket är desto bättre. Inget mindre brott än ett mord duger. Tre hundra sidor blir för mycket för något annat brott än mord. Trots allt måste läsarens besvär och möda få sin belöning.

8. Brottsproblemet måste lösas med hjälp av strikt naturliga medel. Metoderna för att finna sanningen såsom automatisk skrift, ouija-bord, tankeläsning, spiritualistiska seanser, kristallskådande och liknande är tabu. Läsaren måste få en chans att mäta sin begåvning med en rationell detektiv, men om han måste tävla med andarnas värld eller jaga genom den fjärde dimensionen av metafysik, besegras han ab initio.

9. Det får bara finnas en detektiv – det vill säga, bara en protagonist som utövar deduktion – en deus ex machina. Att föra ihop tankarna hos tre eller fyra, eller ibland ett helt gäng av detektiver för att lösa problemet, är inte bara att tunna ut intresset och bryta den logiska kedjan, det är också att skaffa sig en orättvis fördel mot läsaren. Om det finns fler än en detektiv vet inte läsaren vem hans med-dedukterare är. Det är som att låta läsaren löpa mot ett staffetlag.

10. Gärningsmannen måste visa sig vara en person som har spelat en mer eller mindre framträdande roll i berättelsen, en person läsaren är bekant med och har ett intresse av.

11. Betjänter får inte väljas av författaren såsom gärningsman. Det är att förutsätta vad som skall bevisas. Det är en för lätt lösning. Gärningsmannen måste absolut vara en värdig person, någon som man vanligtvis inte skulle fatta misstankar mot.

12. Det får inte finnas mer än en gärningsman, oavsett hur många mord som begås. Gärningsmannen kan, naturligtvis, ha en underordnad medhjälpare eller medkonspiratör; men hela motivet måste vila på ett par skuldror; läsarens hela indignation måste tillåtas att koncentreras mot en enda dunkel natur.

13. Hemliga sällskap, camorran, maffian m fl, har ingen plats i en detektivberättelse. Ett fascinerande och verkligt snyggt mord blir ohjälpligt förstört av sådana grosshandlare. Förvisso skall mördaren i en detektivberättelse ha en sportslig chans; men det är ett gå för långt att ge honom ett hemligt sällskap som uppbackning. Ingen högklassig mördare med självrespekt skulle vilja ha sådana odds.

14. Mordets utförande, och metoderna för att detektera det, måste vara rationellt och vetenskapligt. Det betyder att pseudo-vetenskap och helt påhittade eller spekulativa medel inte kan tolereras i en roman policier. Om författaren väl irrar sig ut i fantasins rike, på Jules Vernes sätt, är han utanför detektivberättelsens gränser, i äventyrens icke kartlagda territorier.

15. Sanningen i problemet måste hela tiden vara uppenbart förutsatt att läsaren är finurlig nog att se den. Med detta menas att om läsaren, efter att ha hört brottets förklaring, skulle läsa om boken, skulle han se att lösning hela tiden, på sätt och vis, hade stirrat honom i ansiktet – att alla ledtrådar faktiskt pekade mot gärningsmannen och att, om han varit lika duktig som detektiven, skulle han ha löst mysteriet själv utan att behöva bläddra till sista kapitlet. Att den begåvade läsaren på så vis faktiskt ofta löser problemet behöver inte påpekas.

16. Detektivberättelsen bör inte innehålla långa, beskrivande passager, inget litterärt daltande med sido-saker, inga subtilt utarbetade karaktärsanalyser, ingen dröjande vid “atmosfären”. Sådant är oviktigt i en redogörelse för brott och deduktion. Det får handlingen att stanna upp och introducerar saker som är irrelevanta för huvudsyftet, vilket är att uttrycka ett problem, analysera det, och föra det till en framgångsrik upplösning. Men förvisso måste det finnas tillräckligt med beskrivningar och personskildring för att göra berättelsen mångsidig.

17. En yrkesbrottsling får aldrig belastas med brottskulden i en detektivberättelse. Brott som inbrottstjuvar och banditer utför hör till polisens område, och tillhör inte författare och lysande amatördetektiver. Ett verkligt fascinerande brott är något som utförs av kyrkans stöttepelare eller en fin dam känd för sitt välgörenhetsarbete.

18. Brottet i en detektivberättelse får aldrig visa sig vara en olyckshändelse eller ett självmord. Ett avsluta en odyssé av spårfinnande med ett sådant antiklimax är att lura den förtroendefulla och godhjärtade läsaren.

19. Motivet för alla brott i detektivberättelser bör vara personligt. Internationella intriger och krigspolitik tillhör en annan kategori, till exempel hemliga agent-historier. Men en mordhistoria måste förbli gemütlich, så att säga. Den måste återspegla läsarens vardagsupplevelser, och ge honom ett visst utrymme för egna undertryckta drifter och känslor.

20. Och (för att hamna på ett jämnt tal) härmed listar jag några av de medel som ingen detektivförfattare med självrespekt vill använda sig av. De har används alltför ofta, och är välbekanta för alla sanna älskare av litterära brott. Att använda dem är som att bekänna sin oförmåga och avsaknas av originalitet:

(a) Att bestämma gärningsmannens identitet genom att jämföra en cigarettfimp som lämnats på brottsplatsen med det märke som den misstänkte röker.
(b) En falsk spiritualistisk seans för att skrämma gärningsmannen till att avslöja sig.
(c) Förfalskade fingeravtryck.
(d) Att använda en välliknande docka som alibi.
(e) En hund som inte skäller och därmed avslöjar att inkräktaren är bekant.
(f) Att för brottet nagla fast en tvilling eller släkting som liknar den misstänkte precis, men som är oskyldig.
(g) En spruta eller knockout-droppar.
(h) Att utföra mordet i ett låst rum efter det att polisen faktiskt brutit sig in.
(i) Att använda ordassociations-tester för att avgöra skulden.
(j) Ett skiffer eller brev i kod, som slutligen knäcks av detektiven.

–SS Van Dine

Viewing all 4552 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>