Av Johan A Lundin och Fredrik Nilsson
Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015
ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor

Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings början lärde man sig använda humle i ölet, vilket fick viktig konserverande verkan och gav ölet angenäm smak. Öl var på medeltiden en viktig basvara tillsammans med bröd.

På medeltiden upptäckte vetenskapsmän att den flyktiga alkoholen förångades fortare än vattnet om en alkoholhaltig vätska värmdes. Det gick att fånga upp ångan och kyla ned den, så att den blev till vätska igen, och på så sätt få ett destillat med högre alkoholprocent. Därmed var spriten uppfunnen.

I takt med att försöken att destillera alkohol ur till exempel sockerrör, potatis, enbär eller malört uppstod olika spritsorter. På 1400-talet brände skottar och irländare whisky (uisge beatha) på korn och malt. Ännu tidigare gjorde ryssarna vodka av säd, potatis och druvor och i Norden gjordes brännvin på säd eller potatis. Spanjorerna tog med sig kunskapen till nya världen och lärde mexikanerna att göra tequila med agaveplantan som bas. När holländska sjömän märkte att deras vin förstördes under långa seglatser destillerade de vinet till sprit och därmed var konjaken född.

Gin och genever, tillverkat av säd, potatis och kryddat med enbär (namnet kommer från det franska ordet för enbär: genièvre) var ursprungligen tänkt som medicin mot gikt men fick en helt annan popularitet. Rom framställs av melass som är en restprodukt från sockertillverkningen i Karibien och blev snabbt drycken för slavar och mindre bemedlade sjömän.

Något senare började Henri-Louis Pernod i Frankrike bränna absint på anis och malört som snabbt blev innedrycken för landets intellektuella. Det visade sig att drycken innehöll ämnet tujon som orsakar nervskador och den förbjöds år 1915 men finns återigen i modifierad form på marknaden.

Folks dryckenskap oroade myndigheterna som med hjälp av olika lagar försökte minska drickandet. I Sverige ställdes saken på sin spets 1922 då man efter en häftig debatt om den höga alkoholkonsumtionen och under inflytande av en växande nykterhetsrörelse genomförde en folkomröstning om rusdrycksförbud den 27 augusti. Valdeltagandet blev rätt lågt och nejsidan vann med 50,8 procent mot48,8 procent som ville införa ett fullständigt rusdrycksförbud. Kanske hade Albert Engströms affisch ”Kräftor kräva dessa drycker” viss inverkan på resultatet.

Det motbokssystem, skapat av Ivan Bratt, som infördes 1917 och avskaffades på ”Svenska flaskans dag” 1 oktober 1955, var mycket restriktivt och hade säkert stor betydelse för den spritsmuggling till Sverige som förekom längs stora delar av Östersjön. Trots dagen Systembolag och relativa frihet att dricka smugglas det fortfarande, inte minst från Tyskland, vilket bevisar att priset på varan har betydelse.

För ett antal år sedan studerade jag spritsmugglingen i Mellansverige och södra Norrlandskusten för en roman som dock aldrig blev skriven. En av  de större aktörerna jag stötte på var Algot (ibland Algoth) Niska (1888–1954), smugglarkung och idrottsman (finsk landslagsman och OS-deltagare i fotboll) som började med sprithantering när Finland 1919 införde spritförbud. Den sprit han smugglade kom huvudsakligen från de baltiska länderna. Han satt i fängelse korta perioder. Under andra världskriget räddade han 150 judar undan döden och var efterlyst av Gestapo.

Boken Spritsmuggling på Östersjön belyser förhållandena i Öresundsregionen där det 1920- och 1930-talet årligen skeppades ut miljontals liter sprit från hamnar i Nordtyskland och via mötande snabba båtar på internationellt vatten förde alkoholen över gränsen till Sverige och Norge. Myndigheterna hade svårt att sätta emot dessa tekniskt överlägsna personer med racerbåtar, amerikanska bilar utrustade med radio när de själva av besparingsskäl i början fick nöja sig med cyklar, segel- och roddbåtar. Sedermera fick de dock snabbare båtar.

Men författarna Johan A. Lundin (bilden th) och Fredrik Nilsson (bilden tv) har inte enbart intresserat sig för smugglingens geografi. De skildrar organisationen bakom smugglingen och de nätverk, skapade på tillit, som krävdes för att allt skulle fungera över nationsgränserna. Verksamheten var inte helt fri från våld, något som många trodde och därför såg smugglarna som hjältar som stod upp mot den statliga övermakten.

Lundin och Nilsson hänger ut många av smugglarna med namn och polisfoton, vilket känns en aning problematiskt. Ingen av de tyska, danska eller svenska förbrytarna gjorde sig egentligen inte skyldiga till brott mot annat än skattelagarna, de var inga Palmemördare eller Breivik-typer. De förde emellertid in mycket sprit till Sverige och när någon åkte fast blev tidningsrubrikerna feta. Men det var – som många smugglare anförde under det amerikanska spritförbudet mellan 1920 och 1933 – en fråga om tillgång och efterfrågan, en tillgång som stryptes av den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Där efterfrågan finns är också chansen att bli riktigt förmågen. En smuggelorganisation leddes av en tysk affärsman (aldrig gripen) i Danzig som enligt pressen var en stor filantrop och dessutom en av de rikaste personerna i hemstaden.

Smugglarna såg sig som affärsmän. Det gjorde också många inom allmänheten och röjde därför inte sina kunskaper om verksamheten för myndigheterna. Att hjälpa till att föra in spriten – till exempel hålla utkik – betalade sig också hyggligt för en fattig medborgare. Acceptansen syns även i att många kvinnor, som efterhand kunde kläd sig snyggt och modernt, var inblandade i hanteringen.

Myndigheterna försökte givetvis beskriva smugglingen som något klandervärt men lyckades sällan. Befolkningen i landet, där de politiska konflikterna var många och återkommande, tyckte inte om överhetens påbud om att de borde hålla sig nyktra och även om ekonomin i Sverige ännu var rätt hyfsad var fattigdomen utbredd. Därför hjälpte många till när smugglare bad om det och kunde få en slant och kanske en butelj för besväret.

Tullen, polisen och kustbevakningen hade förstås en annan syn på saken. Man kämpade mot organiserad och i vissa fall också beväpnad brottslighet. Det hände att skottlossningar utbröt. Men det blev aldrig lika hårdfört som i USA där förbudstiden också gjorde smuggling lukrativt och dessutom fick maffian att stabiliseras.

Alkohol är en drog som många vill ha och när efterfrågan växer finns det alltid entreprenörer som kan bistå med det önskade, ofta billigare än i de av staten sanktionerade butikerna. Ingen gräns är heller starkare än sin svagaste länk – vilket dagens flyktingsituation  påvisat – och därför kan vi räkna med att det människor vill ha kommer in i landet.

KJELL E. GENBERG

TV-profilen, författaren, professorn i etnologi och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn har avlidit 90 år gammal. För Dasts läsare är han mest känd för att ha skrivit ett antal böcker i de genrer vi brukar skriva om. Ett par av de senaste böckerna som uppmärksammandes av Dast är Vampyrer och varulvar (http://www.dast.nu/recension/vampyrer-och-varulvar) och Svenska mord (http://www.dast.nu/recension/svenska-mord). För den stora publiken blev han känd som programledare för TV-programmen Kvitt eller dubbelt, Fråga Lund och Tv-serien Skäggen förutom åtskilliga radioprogram om matlagning och folklivsforskning.  Fast debuten i radio kom tidigt, som 15-åring 1940 och 18 år senare TV-debuterade han i ett program om Lundakarnevalen.

Han var chefredaktör för Bra Böckers lexikon, ingick i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och var under en period chef för Nordiska museets bibliotek. Hans senaste bok Potatisboken kom ut 2011.

Jan-Öjvind Swahn föddes den 15 maj 1925 i Karlskrona och avled 21 mars 2016.

Novell av TOBIAS HAGLUND
som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter.

————————————

”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är du! Här, kom hit, jag vill kramas. Du, älskling, du är det bästa och finaste som hänt mig. Förstår du? Jag… ÅH! Jag blir fan tårögd. Du är så jäkla fin. När vi blir större så ska jag segla dig till stranden och där ska vi bygga ett slott som vi bor i, okej? Solen och vågorna, det är allt som kan röra oss då, okej? Allt det här andra skiten, det bara… spolas bort.”

Främlingen stod vid bordskanten, ringade in något på sitt anteckningsblock och sökte kontakt med mamma: ”Smuts, marsvin som springer runt i lägenheten, en sanitär katastrof… Unga dam, jag pratar med dig. Hör du vad jag säger?”

”Jag hinner inte alltid fixa med allt. Jobbar natt och…” Mamma pussade mig på pannan. ”Jag kan inte tacka nej till jobb. Det går inte, jag kan bara inte. Då blir jag aldrig uppringd igen! Jag måste säga ja. Och ofta vet man inte när. Det kan ibland vara så sent som… bara nån timma innan passet.”

Främlingen suckade och flärpade på tapeten jag rev upp en gång förut. ”Hör här, jag förstår att det är tufft. Men vi tittar bara på situationen för Johan, förstår du? Rent ekonomiska lösningar, det är inget vi kan hjälpa dig med. Se det som att… det bara är en tillfällig omplacering. Tills du fått bättre kontroll.”

Jag sparkade till bordet, skrek ”NEJ!” och sprang till köksvrån där jag gömde mig under vasken.

Främlingen sänkte rösten. ”Han gick utan jacka till skolan, rispade in ett könsorgan i sin lärares bil—”

”Jag vet, men han är den goaste människan på jorden. Han… jag satte på honom jackan, men han tog själv av den.  Jag ska ha bättre koll. Jag är bara så jävla trött på morgnarna. Men jag ska skärpa mig. Jag måste! Jag SKA följa med till skolan.”

”Situationen här hemma då?”

”Det är inte så farligt. Hur många har ett städat hem? Alltså ett kliniskt städat hem?”

”Många. Och det är en helhetsbild vi tittar på. Johan är stökig. Och Eva, du blev faktiskt arresterad—”

”Det har INGENTING! att göra med Johan. Jag älskar honom. Johan, kom hit!” Jag sprang upp i mammas knä och hon höll om mig, klappade bak min lugg och pussade pannan. ”Vet du, för en vecka sen plockade vi svamp i skogen. Han läste i boken och vi jämförde bilderna med svamparna. Sen gick vi hem och lagade svamp med smör och salt. Som vi bredde på macka.”

”Jaha?”

”Men istället vill du att jag städar min lägenhet? Nej men lyssna! Vet du, vi höll våra handflator på varsina sida om en ek och låtsades att vi en dag skulle gå dit, om trettio år, och stället vi la händerna på hade rest sig tio meter högre upp.”

”Det låter mysigt, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag kommer rekommendera att Johan tvångsomhändertas vid ett senare tillfälle. Denna situation är skadlig.”

***

Jag tänker ofta på hur det varit om jag stannat. Om mamma bara hade lite bättre ordning. Jag skulle förmodligen inte stå i detta rum. Bordet framför mig hade inte varit specialtillverkat av en ek jag själv valde ut. Teresas, min dotters, piano hade varit den billigaste synten. Jag själv, var hade jag slutat? Förmodligen i samma barer som mamma sitter på nu. Eller värre. Eva, min fru, vad hade hon tyckt? Hade hon gått förbi mig och tyckt synd om mig? Jag hade varit en frän stank bakom henne i kön på Systemet. Nu ler hon här, i mörkret, i natten när Teresa sover. Eva lägger sin hand på träbordet och går mot mig. Hon tar upp vasen med färska tulpaner och andas in, precis framför mig.

”Mmm… Det är en sån sak man inte tänker på men, blommor blomstrar även i mörkret.”

Jag säger inget. Alla säger vackra ord, men jag skulle bara smutsa ner dem. Ännu är jag pojken under vasken, i köksvrån.

Av Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor

Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.

Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.

Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.

Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.

Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.

Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.

Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.

ÅSA PETTERSSON

Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter

Torsdag 2 februari kommer författaren pedagogen och trollerikonstnären Per Eklund och berättar utifrån sin nyutkomna bok Trolleri som konst och kultur om trollerikonstens historia och utveckling, om artisterna som kom att använda det oförklarliga för att underhålla en hel värld. I föredraget berättar Per också om hur historien formade dessa artister och om trollerikonsterna som fick det omöjliga att verka möjligt. Vi får även uppleva trollerikonster från förr, trollerikonster som sällan framförs idag, men som gjorde stor succé och innebar att dåtidens artister, kvinnor och män, blev uppskattade underhållare som kunde leva på sin konst. Som författare har Per Eklund skrivit läroböcker för grundskolans senare del, gymnasiet och vuxenutbildning. Som trollerikonstnär har han vunnit SM i Close-up-trolleri, varit coach för Svenska Landslaget i Magi, suttit som President för Svensk Magisk Cirkel och är nu ständig sekreterare i Svenska Magiska Akademien.

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord håller sina föreläsningsaftnar klockan 19 varje torsdag under vårsäsongen, fram till den 27 april, på Scandic Hotell i Sollentuna. Föreläsningarna är öppna för allmänheten och inträdet fritt.

Förra veckans möte var med den samiska författaren Annica Wennström:

Det blev en verkligt högljudd början på kvällen när Annica Wennström kom till Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord för att  berätta om sig själv och sitt författarskap. I den intilliggande lokalen satt ett stort och glatt sällskap så när Annica började tala var det knappt någon som hörde något. Men Scandics personal var hjälpsam och efter några minuter fick vi flytta till hotellets konsertsal Colosseum. Den var verkligen så stor som namnet antyder. Sällskapets cirka 40 åhörare syntes knappt men nu hördes Annica.

Hon berättade om sin samiska bakgrund, om tiden när det var förbjudet att tala sitt modersmål på offentliga platser, om tätorten Holmsund vid Umeälvens mynning och dess skötsamma människor. Om detta har Annica (född 1966) skrivit i böckerna Lappskatteland – en familjesaga och Svart kvark. Hon är en lidelsefull berättare, både i sina böcker och som estradör och var mån om att framhålla sin samiska identitet. Om just detta har hon skrivit flera ungdomsböcker och hon är också känd som deckarförfattare, som en i trion som skriver under pseudonymen Emma Wall. Att hennes framträdande höll publiken alert märktes på alla frågor som ställdes både under och efter föredraget.

Kommande möten
9 februari
Författaren Kristina Lejdström berättar om Grotta Azzurra, Stockholms första nattklubb. Varför ville författare, journalister, bildkonstnärer, skådespelare, adel och andra kändisar besöka denna källare på Grev Magnigatan under tjugo- och trettiotalet? Varför ville myndigheterna genom en ny ordningsstadga sätta stopp för detta? Hur startade det hela och hur slutade det?

Torsdag 16 februari
Rymdingenjören, hedersdoktorn, författaren och Sollentunabon Sven Grahn berättar om sin verksamhet inom Rymdbolaget där han varit drivande bakom den tidiga svenska pionjärssatsningen på små, kostnadseffektiva rymdfarkoster, något som idag alltmer efterfrågas internationellt. Och Svens skrivklåda är outsläcklig. Han är sedan 2006 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin och fick året efter H.M. Konungens medalj av 12:e storleken med högblått band. 2008 förärades han Thulinmedaljen i guld. 2011 utkom hans memoarer, Jordnära rymd – min rymdhistoria. Hans föredrag heter Hopplöst förälskad i rymdfärder.

Torsdag den 23 februari
kommer Håkan M. Wahlbom (född 1930), författare och tidigare verksam inom rederi- och skeppsmäkleribranschen, för att berätta den intrikata historien om sin far skådespelaren Nils Wahlbom som avled för exakt 80 år sedan. Om honom har han tillsammans med Kjell E. Genberg skrivit boken Från pråm till tilja. Som tvååring bodde Nils 1888 tillsammans med sina föräldrar på en pråm i Sundsvalls hamn när staden drabbades av en förödande brand. Nils kom ifrån föräldrarna men hittades senare, något han som vuxen grubblade mycket över. Är jag den rätte Nils Wahlbom? Han blev själv skådespelare, spelade mot den tidens stora både som dramatisk aktör och revyartist. Mest känd blev han genom filmen. Han hade både huvud- och biroller i 37 filmer. Men boken handlar inte enbart om honom, den är också en exposé över teaterns och filmens utveckling under första delen av 1900-talet och innehåller roliga, tragiska och rörande berättelser om dem som roade svenska folket innan TV:n kom.

Torsdag 2 mars
får vi besök av överstelöjtnant Jan Forsberg, flitig artikelskribent om militärhistoria, militärteknik, säkerhetspolitik och strategi som han undervisat om på Försvarshögskolan. Forsberg är född i Skanör och han började också sin militära bana på P7 i skånska Revingehed. Han är mycket kunnig när det gäller andra världskriget och inför sin bok Luftwaffes elit, som han ska föreläsa om, genomförde han grundliga efterforskningar i arkiven om de uppdrag de olika flygarna genomförde och djupintervjuade historiernas fyra huvudpersoner.

9 mars
Författaren och domaren Omi Söderblom har arbetat i Svea hovrätt i snart 22 år. Hennes bok heter I skuggan av Nathan och handlar om den hyllade ärkebiskopen Nathan Söderbloms äldste son som var bisexuell skådespelare, något som inte kunde accepteras av föräldrarna. Omi är Nathan Söderbloms barnbarnsbarn. Ett nytt verk är på gång.

16 mars
Charlotta von Zweigbergk är journalist och författare och har kommit ut med fjorton böcker inom olika genrer.  Kommer att prata om sin nya barnboksserie som handlar om Ebbe och mamman, om sin senaste relationsroman Hundkärlek men förstås också om sin kritikerhyllade och Augustnominerade bok Fattigfällan.

23 mars
talar författaren Rolf Christerson under rubriken Från Grönköping till romaner och haikudikter. Han har nämligen medarbetat i varje nummer av Grönköpings Veckoblad sedan 1970-talet. Dessutom har han skrivit 39 böcker i olika genrer: pedagogik, ledarskap, humor, romaner och poesi. Hans senaste roman, Ensam under stjärnorna, utkom i april 2016 och handlar om en bergslagsby på 1950-talet.

30 mars
kommer Odd Zschiedrich som är kansliansvarig hos Svenska Akademien, verksamhetsansvarig för Nobelbiblioteket och ceremonimästare vid hovet berättar om Svenska Akademiens historia och verksamhet under rubriken Snille och smak under 230 år.

6 april
berättar författaren och globetrottern Per Erik Tell om sin nya bok Till fots genom Europa, en resa som började i Abbekås i Skåne och slutade i spanska Pamplona.

13 april
kommer sällskapets ordförande Ulf Broberg för att berätta om sin nya roman om Uppsalapolisen Kenneth Klintman. Boken heter Den döende radiomannen och ställer frågan om vad som händer när ens förväntade livslängd plötsligt och överraskande blir dramatiskt förkortad? Kanske ges det till och med ett svar …

20 april
kommer fotografen och författaren Larsåke ”Skuggan” Thuresson för att tala om sin bok Ikoner. Den innehåller mer än 600 spektakulära och närgångna fotona ur hans samling av bilder från 60-talets början till mitten av 70-talet på svenska och internationellt berömda artister. Boken väger 3,2 kilo så det är ett tungt innehåll.

27 april
Författaren, pedagogen och skrivcoachen Kerstin Svevar har i sitt författande hämtat inspiration från sin egen livsresa (delvis beskriven i ungdomsboken Utan att säga hej då) och hon berättar om att skriva i olika genrer, alltifrån bilderböcker till erotiska noveller. Kerstin har skrivit ett femtiotal läroböcker i svenska, arbetat som skrivpedagog i över tjugo år och är numera skrivcoach.

Av Nora Roberts
The Obsession, 2016
Översatt av Milla Emrén
Albert Bonniers Förlag, 2016
ISBN 978-91-0-016733-2, 551 sidor

Nora Roberts är ett säkert kort för dem som gillar kuslig spänning blandat med småstadsromantik (och därefter lite mer spänning) skrivet på det träffsäkra och lättfattliga språk som blivit författarens signum, här dessutom lyhört överfört till svenska av Milla Emrén.

Intrigen är egentligen rätt fantastisk – men trots det trovärdigt beskriven med detaljer som visar på gedigen research. När Naomi Bowes är på väg att fylla tolv smyger hon efter sin far för att försöka ta reda på vad hon ska få i födelsedagspresent. I stället råkar hon avslöja honom som en av USA:s värsta seriemördare och befria ett av hans offer som sitter bunden i en jordkällare mitt i mörka skogen.

Det blir givetvis ett trauma för henne och hon och familjen tvingas mer eller mindre gå under jorden. Sjutton år senare har hon ändå lyckats skapa sig en lysande karriär som fotograf under ett nytt namn eftersom det gamla är fläckat av blod och brott. Nu har hon dessutom köpt ett fantastiskt hus, visserligen ett renoveringsobjekt, vid havet i delstaten Washington, långt borta från barndomshemmet. Där har hon tänkt sig att leva ett undanskymt liv men det visar sig att det lilla samhällets invånare tar emot henne med öppna famnen – i synnerhet tycks den sexige musikern Xander Keaton intressera sig särskilt för henne. Lyckan ler och solen skiner på Naomi, pojkvännen och den nyinskaffade hunden. Men det mörknar när kvinnor börjar försvinna i trakten. Hon påminns om sin faders dåd.

Vi är mest vana vid att deckarförfattaren Roberts är lätt på handen när hon beskriver brott ur förövarens vinkel. Men här är hon riktigt explicit när det gäller att beskriva våldtäkter och andra råheter. Jag förstår att hennes avsikt är att påvisa en grym individs beteende och det är skickligt gjort men också svårt att läsa för en lättskrämd själ.

Trots allt finns det också humor i boken. Jag var nära att skratta högt åt Roberts beskrivningar av den nya hunden.

BARBRO LINDBORG

Nora Roberts. Foto Bruce Wilder

Av Ian McEwan
Nutshell, 2016
Översatt av Meta Ottosson
Brombergs, 2017
ISBN 978-91-7337-835-2, 217 sidor

I P. C. Jersild roman En levande själ från 1980 lät han en bortopererad hjärna berätta om förälskelse. I McEwans roman är det ett väl utvecklat foster som inifrån mammans livmoder uppfattar allt som händer utanför hennes kropp och ännu längre bort genom att lyssna in både radio, tv och olika samtal och berättarröster.  Det ofödda barnet absorberar och lär sig det mesta om livet, till och med om den fysiska kärleken som skildras inifrån, men också om in- och utrikespolitik, handelsförbindelser och länders mat. Och om vin, vilket ger honom flera bakrus.

Genom sitt instinktiva nätverk får fostret reda på att hans mor och hennes banale älskare också smider planer på att mörda hans far som är förläggare och poet. Trots att modern slängt ut honom ur hemmet hyser han starka känslor för henne.

Det är skruvat, minst sagt. Det ofödda barnet föreläser om mångahanda ting medan författaren gör sitt bästa för att läsaren ska behålla känslan av att det inte helt fullgångna fostret faktiskt finns kvar inne i livmodern fast det uppträder som en vuxen karl.

Knepigheterna mildras av att McEwan leker med både litteraturen och samhällsmoralen. Fostret har blivit en inkarnation av William Shakespeares Hamlet (som själv blir mördare för att hämnas faderns död) och modern och hennes älskare till ett par moderna och ytliga medelklassmänniskor med sviktande moral. Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral, skrev Brecht. Här handlar mordmotiven inte om mat utan om att fastighetsbubblan gjort mordoffrets hus värt bortåt 80 miljoner kronor, en summa absolut värd att döda för.

Trots det märkliga upplägget har McEwans bok blivit en historia om girighet, men också av oväntad kärlek, fylld av spänning och med en huvudperson som bara väntar på att få göra sig verkligt gällande. Den är dessutom förbaskat rolig stundtals.

Ian Russell McEwan (född 1948 i engelska Aldershot) skrev noveller innan han 1978 romandebuterade med Cementträdgården. Genombrottet kom 20 år senare då han erhöll Man Booker-priser för boken Amsterdam som 2002 följdes av den filmatiserade Försoning. De följande böckerna blev också kritikersuccéer. Han har också skrivit för ungdom.

LEIF PETER JONSSON

Ian McEwan. Foto Carola Bromberg

Av Tobias Olsson
Wahlström & Widstrand, 2016
ISBN 978-91-46-23023-6, inbunden, 360 sidor
“Spänningsroman” står det på omslaget. Det passar precis. Inte en deckare, inte en renodlad thriller. Spännande, oroväckande, välskrivet, och man känner författarens ilska över hur vi så gärna glömmer alla brott mot flyktingar som pågår hela tiden. Och inte är det något nytt heller, han pekar på liknande händelser för hundra år sedan.

Boken har två huvudpersoner, och vi möter dem omväxlande i korta kapitel. Det är journalisten Jonathan Sandler, van rapportör från oroshärdar i många länder och just nu i Grekland. Han finns i närheten och skickas av redaktionen för att skriva om att en svensk polis hittats mördad vid en bordell nära den gränsstations mellan Grekland och Turkiet där han arbetar med att hjälpa grekisk polis att sortera de flyktingar som kommer.

Den andra huvudpersonen är människorättsjuristen Livia Köhler i Stockholm. Det är hennes far som mördats, men hon sörjer honom inte för de har haft ett svårt förhållande. Naturligtvis bevakas hon av journalister som vill ha uttalanden av henne. Men hon håller sig undan. Det hjälper inte för hon blir förföljd och misshandlad av någon som vill ha något av henne.

Ända till slutet är ett enda telefonsamtal från Jonathan till Livia, ej besvarat, den enda kopplingen. Fast kopplingen är egentligen att polisen inte alls mördats av en prostituerad, som också snart hittas död, troligen av självmord. Jonathan börjar allt mer tvivla på det som sägs.

Han får hjälp av en lokaljournalist, och smart börjar han ana att det finns allvarligare saker bakom. En av Greklands rikaste affärsmän tycks styra inte bara bordellerna utan också polisen.

Det utmynnar i en konspirationsteori som verkar helt överdriven tills man betänker vad som händer med alla de nya nationalistiska partierna i Europas alla länder.

Spännande, välskrivet, och med förmåga att få oss att tänka på mer än bara underhållande spänning.

Författaren har varit avslöjande reporter på Svenska Dagbladet, och detta är hans debut som skönlitterär författare.

LEIF-RUNE STRANDELL

Tobias Olsson. Foto Emil Malmborg

Skådespelaren Lars-Erik Berenett avled den 1 februari 2017. Han föddes i Skellefteå 1942, växte upp i Uppsala och efter en tid som sjöman bestämde han sig för att bli skådespelare  och gjorde stora roller inom både film och teater. Mest känd för den stora publiken blev han när han med början 1986 gestaltade Olov Svedelids litteräre polistuffing Roland Hassel i tolv filmer.

Filmerna gjordes efter Svedelids romaner men tydligen mycket fritt bearbetade. Jag brukade titta på dem när de gick på TV och fann dem spännande. Efter en av filmerna ringde Olov till mig och frågade: ”Såg du Hassel-rullen?”

”Javisst. Den var ju riktigt hyfsad.”

”Visst var den det”, sa Svedelid. ”Men du … kan du tala om för mig vad tusan den handlade om?”

KJELL E. GENBERG

Av Lennart Brohed
Eget förlag, 2017
ISBN 9789163920080, danskt band, 253 sidor

Vissa författare slutar att skriva. Andra säger att de ska sluta – flera gånger. Som Lennart Brohed. Likt Owe Thörnqvist som är ute på sin sjuttielfte farewell-tour. Nu ger Brohed ut sin trettonde deckare om polisen Göran Persson i Lysekil. Ingen blir gladare än läsarna för det. Att de är uppskattade i hemstaden förstår jag, att de inte är lika kända utanför hembygden är mig en gåta.

Författaren har lyckats kombinera sina kriminalromaner med ett rejält stycke hembygdshistoria utan att tidsmarkörerna får ta överhanden. Göran Persson är en hygglig prick, en polis att lita på. De första elva böckerna tilldrar sig mellan 1932 och 1941. Den förra romanen och denne ger en återblick till 1916 och 1917 och konstapelns första steg i karriären.

Boken är illustrerad med annonser från Lysekilsposten vilket gör läsningen till ett än större nöje. När någon går in i en herrekipering finns där en annons från tiden för B.P. Jonssons Handelsaktiebolag som säljer färdiga mans- och gosskostymer. Genialiskt.

Lysekils Mekaniska Verkstad blomstrar. Man säljer Skandiamotorer över hela världen. I en låda som är på väg på export hittas ett lik. Polischefen Nordenhöök och hans bäste polisman, konstapel Göran Persson, får ett mycket svårt fall att lösa. Chefen är lat, men ändå en skicklig polisman. Göran är smart, även om han är både lite obstinat och oerfaren. Tillsammans bildar de ett underhållande par som till sist löser de flesta brott.

Det är berättat med mycket värme och en lagom balanserad humor. Det är inte utan att småleendet är klistrat i mitt ansikte under läsningen. Gestaltningen av polischefen, Göran och hans blivande hustru är fenomenalt skicklig. Med små medel lyckas Lennart Brohed skriva en underhållningspärla.

NISSE SCHERMAN

Av Jakob Mjöbring
North Chapter, 2016
ISBN 9789188445032, 239 sidor

Jag var relativt förtjust i Mjöbrings förra bok Köld som var en fartfylld skriven thriller där delar av intrigen utspelades kring biltestarbanorna vintertid i Arjeplog. Där introducerade Mjöbring specialpolisen Katja Lyss vid NOAx, en rotel som hanterar brott med internationella förgreningar, en dam som dessutom är före detta professionell friåkare.

I denna andra bok i en tänkt trilogi är Katja och hennes väninna, psykologen Esmeralda på skidsemester i Kittelfjäll. De har tänkt fira jul och nyår där men det spricker när Katja beordras att svara på ett avbrutet nödsamtal från en renvaktarstuga i den västerbottniska fjällvärlden. Efter att ha tagit sig dit i ett tilltagande snöoväder finner hon två döda människor där. Vid en första anblick ser det ut som mord och självmord, men Katja inser snart att brottsplatsen är tillrättalagd. Det handlar snarare om ett dubbelmord, menar hon och tar fotografier samtidigt som hon försöker tillkalla tekniker. Det går inte alls. Enda möjligheten att ta sig till den ensliga stugan är per helikopter och en sådan resa sätter vädergudarna stopp för.

Under tiden hittar Katja bland alla villospår ledtrådar som för henne till Frankrike och när hon återkommer till det vackra Västerbotten inser hon att hennes utredning kan skada vissa hemlighetsfulla personer som absolut inte vill bli synliga. De är beredda att gå långt för att hålla det de vill mörka dolt. Snart inser hon att hon själv är i fara.

För att vara en så pass ny författare är Mjöbring driven när det gäller att både beskriva känslor och miljöer. Här finns också en nypa samhällskritik. Den nya tidens ”alternativa fakta” får på näbben

Kommunikationskonsulten Jakob Mjöbring  är ursprungligen från Laholm (tydligen ett drivhus för deckarförfattare – Björn Hellberg är också därifrån) men är sedan femton år bosatt i Umeå.

LEIF PETER JONSSON

Jacob Mjöbring. Foto Matthew Phillips

Av Hugo Wilcken
David Bowie: Low, 2005
Översatt av Stig Hansén
Lindelöws Bokförlag, 2017
ISBN 978-91-87291-77-7, 244 sidor

I år fyllde David Bowies album Low 40 år. Det fick upphovsmannen aldrig uppleva. Han avled i cancer i New York den 10 januari 2016. Bowie föddes som David Robert Jones den 8 januari 1947 i stadsdelen Brixton i södra London och gjorde avtryck inom flera konstarter, även om han betydde mest för populärmusiken. Om honom, men mest om skivan Low, har den australiensiske författaren Hugo Wilcken skrivit boken med samma namn som kommit ut i Lindelöws musikbokserie 33 ½. Denna platta, som i bokbeskrivningen delas upp i “framsidan” och “baksidan”, är den första i det som kallas Bowies Berlintrilogi, som också består av Heroes och Lodger, eftersom verken till allra största delen spelats in i Hansastudion i Kreutzberg, inte långt ifrån muren som delade den tyska huvudstaden.

Bowie var en musikens rastlösa kameleont som bytte stil mycket ofta men ändå lyckades hålla en hög profil. Han bytte från glamrock till tysk krautmusik utan att blinka och tog sig via skivor inom mainstreammusiken till modernare uttryck innan millennieskiftet inträffade. Dessutom har han gjort filmroller (en del märkliga) och roller i pjäser på Broadway (Elefantmannen var minnesvärd), tolkat Jacques Brel och Berthold Brecht och varit entreprenör inom flera branscher inom och utom musikvärlden. Han har fått rubriker både för ekonomisk extravagans och för sitt narkotikamissbruk.

Wilcken berättar om bakgrund, tillkomst och de möjliga idéerna bakom skivan Low, om Bowies umgänge med andra musiker under Berlin-tiden.

I serien 33 ½ ingår också böckerna Bob Dylan: Highway 61 Revisited av Mark Polizotto samt Neil Young: Harvest av Sam Inglis. Dessa två kom ut under 2016 och hela serien är förtjänstfullt översatt av Stig Hansén.

KJELL E. GENBERG

Av Carolina Neurath
Piratförlaget, 2017
ISBN 9789164205032, inbunden, 285 sidor

Först av allt. Det är en sympatisk längd på denna bok. Runt 300 sidor tycker jag är ett utmärkt format. Det är sällan en historia räcker till fler sidor. Och ändå finns här några parallella intriger.

Neurath kom förra året ut med Fartblinda och mutade därmed in området finansdeckare. Även om hon inte var först så rönte hon mer uppmärksamhet än de flesta. Själv är hon nämligen välkänd ekonomijournalist på Svenska Dagbladet och har mottagit både Stora Journalistpriset och Guldspaden. Man får därmed anta att hon vet vad hon skriver om. Skriv där du står är ju ett av de vanligaste tips en blivande romanförfattare får.

Förmår hon då utnyttja sina kunskaper. Nja, sådär. Hon skriver mest om självklarheter, ingenting revolutionerande. Persongestaltningarna är ganska platta och kriminalhistorien är hyggligt spännande, men ändå förutsägbar. Det finns en viss naivitet i berättarspråket, alltför lite lämnas till läsarens fantasi.

Lånebolaget Kritan vinner ett fint pris för sitt entrepenörskap. De lånar ut pengar till människor som egentligen inte har råd att betala tillbaka. Företagets två ägare VD:n Gustaf och hans kompanjon Pierre arbetar mycket cyniskt. När Gustaf blir kidnappad kommer mycket upp till ytan. Ekonomijournalisten Beatrice gräver i Kritans arbetssätt och metoder, men blir själv hotad. Vem är vän och vem är fiende? Vad är sant och är allt bara ett spel?

Kan författarskapet då förbättras, finns där en potential? Jovisst är det så. Läsaren måste få mer utrymme för sin egen fantasi, författaren verkar lite försiktig i överkant. Låt de onda bli lite ondare, men helst utan att skriva det – låt karaktärerna själva visa det i ord och handling. Ge oss lite mer detaljer från styrelserummen med fler intriger och dolkstötar i ryggen, och kanske också en gnutta humor.

NISSE SCHERMANN

Carolina Neurath. Foto Anna-Lena Ahlström

Den 9 februari kommer författaren Kristina Lejdström till Sollentuna för att inför Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord berätta om Grotta Azzurra, Stockholms första nattklubb. Varför ville författare, journalister, bildkonstnärer, skådespelare, adel och andra kändisar besöka denna källare på Grev Magnigatan under tjugo- och trettiotalet? Varför ville myndigheterna genom en ny ordningsstadga sätta stopp för detta? Hur startade det hela och hur slutade det?

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord håller sina föreläsningsaftnar klockan 19 varje torsdag under vårsäsongen, fram till den 27 april, på Scandic Hotell i Sollentuna. Föreläsningarna är öppna för allmänheten och inträdet fritt.

Förra veckans möte handled om trolleri:

Trollerikonstnären och författaren till den intressanta boken Trolleri som konst och kultur, Per Eklund, visade sig vara en sjutusan till estradör när han torsdagen den 2 februari 2017 höll föredrag.  Han berättade om bokens tillkomst (den tog fem år att åstadkomma), om trollerikonstens historia genom seklerna och dess utveckling till ett nöje, först för hoven och till sist för gemene man. Allt roligt har dock ett slut. På 50-talet tog intresset för konstarten slut. Då kom andra nöjen och TV:n lurade om hörnet.

Mellan alla fakta visade han sina konster som fick publiken att gapa av förvåning och skratta av hjärtans lust. Det var lätt för alla närvarande att förstå framgången för de artister som kom att använda det oförklarliga för att underhålla en hel värld.

Hans skicklighet på området har gjort att han vunnit SM i Close-up-trolleri, varit coach för Svenska Landslaget i Magi, suttit som President för Svensk Magisk Cirkel och nu är ständig sekreterare i Svenska Magiska Akademien.

Kommande möten
Torsdag 16 februari
Rymdingenjören, hedersdoktorn, författaren och Sollentunabon Sven Grahn berättar om sin verksamhet inom Rymdbolaget där han varit drivande bakom den tidiga svenska pionjärssatsningen på små, kostnadseffektiva rymdfarkoster, något som idag alltmer efterfrågas internationellt. Och Svens skrivklåda är outsläcklig. Han är sedan 2006 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin och fick året efter H.M. Konungens medalj av 12:e storleken med högblått band. 2008 förärades han Thulinmedaljen i guld. 2011 utkom hans memoarer, Jordnära rymd – min rymdhistoria. Hans föredrag heter Hopplöst förälskad i rymdfärder.

Torsdag den 23 februari
kommer Håkan M. Wahlbom (född 1930), författare och tidigare verksam inom rederi- och skeppsmäkleribranschen, för att berätta den intrikata historien om sin far skådespelaren Nils Wahlbom som avled för exakt 80 år sedan. Om honom har han tillsammans med Kjell E. Genberg skrivit boken Från pråm till tilja. Som tvååring bodde Nils 1888 tillsammans med sina föräldrar på en pråm i Sundsvalls hamn när staden drabbades av en förödande brand. Nils kom ifrån föräldrarna men hittades senare, något han som vuxen grubblade mycket över. Är jag den rätte Nils Wahlbom? Han blev själv skådespelare, spelade mot den tidens stora både som dramatisk aktör och revyartist. Mest känd blev han genom filmen. Han hade både huvud- och biroller i 37 filmer. Men boken handlar inte enbart om honom, den är också en exposé över teaterns och filmens utveckling under första delen av 1900-talet och innehåller roliga, tragiska och rörande berättelser om dem som roade svenska folket innan TV:n kom.

Torsdag 2 mars
får vi besök av överstelöjtnant Jan Forsberg, flitig artikelskribent om militärhistoria, militärteknik, säkerhetspolitik och strategi som han undervisat om på Försvarshögskolan. Forsberg är född i Skanör och han började också sin militära bana på P7 i skånska Revingehed. Han är mycket kunnig när det gäller andra världskriget och inför sin bok Luftwaffes elit, som han ska föreläsa om, genomförde han grundliga efterforskningar i arkiven om de uppdrag de olika flygarna genomförde och djupintervjuade historiernas fyra huvudpersoner.

9 mars
Författaren och domaren Omi Söderblom har arbetat i Svea hovrätt i snart 22 år. Hennes bok heter I skuggan av Nathan och handlar om den hyllade ärkebiskopen Nathan Söderbloms äldste son som var bisexuell skådespelare, något som inte kunde accepteras av föräldrarna. Omi är Nathan Söderbloms barnbarnsbarn. Ett nytt verk är på gång.

16 mars
Charlotta von Zweigbergk är journalist och författare och har kommit ut med fjorton böcker inom olika genrer.  Kommer att prata om sin nya barnboksserie som handlar om Ebbe och mamman, om sin senaste relationsroman Hundkärlek men förstås också om sin kritikerhyllade och Augustnominerade bok Fattigfällan.

23 mars
talar författaren Rolf Christerson under rubriken Från Grönköping till romaner och haikudikter. Han har nämligen medarbetat i varje nummer av Grönköpings Veckoblad sedan 1970-talet. Dessutom har han skrivit 39 böcker i olika genrer: pedagogik, ledarskap, humor, romaner och poesi. Hans senaste roman, Ensam under stjärnorna, utkom i april 2016 och handlar om en bergslagsby på 1950-talet.

30 mars
kommer Odd Zschiedrich som är kansliansvarig hos Svenska Akademien, verksamhetsansvarig för Nobelbiblioteket och ceremonimästare vid hovet berättar om Svenska Akademiens historia och verksamhet under rubriken Snille och smak under 230 år.

6 april
berättar författaren och globetrottern Per Erik Tell om sin nya bok Till fots genom Europa, en resa som började i Abbekås i Skåne och slutade i spanska Pamplona.

13 april 
kommer sällskapets ordförande Ulf Broberg för att berätta om sin nya roman om Uppsalapolisen Kenneth Klintman. Boken heter Den döende radiomannen och ställer frågan om vad som händer när ens förväntade livslängd plötsligt och överraskande blir dramatiskt förkortad? Kanske ges det till och med ett svar …

20 april
kommer fotografen och författaren Larsåke ”Skuggan” Thuresson för att tala om sin bok Ikoner. Den innehåller mer än 600 spektakulära och närgångna fotona ur hans samling av bilder från 60-talets början till mitten av 70-talet på svenska och internationellt berömda artister. Boken väger 3,2 kilo så det är ett tungt innehåll.

27 april
Författaren, pedagogen och skrivcoachen Kerstin Svevar har i sitt författande hämtat inspiration från sin egen livsresa (delvis beskriven i ungdomsboken Utan att säga hej då) och hon berättar om att skriva i olika genrer, alltifrån bilderböcker till erotiska noveller. Kerstin har skrivit ett femtiotal läroböcker i svenska, arbetat som skrivpedagog i över tjugo år och är numera skrivcoach.

Av Elisabet Larsson
Framställd av Vulkan, 2016
ISBN 9789163920219, häftad, 368 sidor

I bästa Midsomer Murdersmanér har författaren placerat största delen av handlingen till lilla Ektunas konstförening. Där frodas småstadens skvaller, avund och småaktighet. När den årliga vårsalongen skall arrangeras är diskussionerna livliga om vad som ska hänga på väggarna. Föreningens medlemmar har olika makt och fallenhet för att få sin vilja igenom.

När sedan dessa medlemmar börjar mördas blir det ännu mer infekterat i samvaron. Vem kan man lita på? Vad ligger bakom? Är det någon som är ute efter själva konstföreningen? Ava Mollgren är en av ledamöterna i styrelsen och hon är lite av en Miss Marple. Hon får så småningom en självpåtagen roll som detektiv och hjälper polisen med olika tips.

När en ung utländsk man med oklart syfte dyker upp i bygden blir han givetvis misstänkt. Det är ju bekvämast så. Annars är det vanliga medborgare som är huvudpersoner, även om de flesta har något att dölja.

Grundintrigen är inte så tokig, men jag saknar en del ingredienser för att vara helt nöjd. Karaktärerna är inte så noggrant gestaltade, vilket gör att mitt intresse för dem inte är så högt. Det blir tyvärr lite tråkigt emellanåt. Därför saknar jag lite mer av den humor som just en sådan här historia hade mått bra av. En berättelse med lite distans till handlingen och fler intrikata detaljer från småstadslivet.

Jag är mycket obekant med författaren. Vad hon har för bakgrund är mig obekant. Den här boken visar ändå på att hon har potential att skriva en riktigt bra bok, bara hon vågar släppa loss och gå utanför ramarna lite mer.

NISSE SCHERMAN

Av Hanns Heinz Ewers
Die Besseren. Setsame Gesichten, 1908
Översatt av John Berggren
Illustrerad av Jonas Wessel som också skrivit förordet
Hastur Förlag, 2016
ISBN 978-91-86835-27-9,  214 sidor

Den mytomspunne tyske författaren Hanns Heinz Ewers (1871–1943) var mycket mer än skribent. Han författade visserligen skräckberättelser, romaner med självbiografisk grund (och där fanns det en del att hämta: han var alkoholberoende bisexuell, kosmopolit, narkotikabrukande kabaréartist, spion och inte minst nazist) samt noveller om elaka zombies och vampyrer. Ofta var dessa berättelser sällsamma som onda drömmar, fyllda av blod och märkliga förvandlingar.

De groteska innehåller sex av dessa mörka noveller, där de flesta andas den besatthet som många menar hör ihop med fin de siècle.  I mycket av det han skriver kan man ana inspirationen från Edgar Allan Poe, en man som inte heller spottade i glaset. Men även E. T. A. Hoffman och Charles Pierre Baudelaire var författare han såg upp till.

Hanns Heinz Ewers föddes i Düsseldorf och avled i Berlin och hann med att leva ett minst sagt intressant liv med resor runt så gott som hela världen. Där och då skaffade han den erfarenhet som gjorde honom till uppmärksammad dramatiker, poet och författare, inte enbart i Tyskland. Flera av hans noveller och romaner kom i svensk översättning redan 1911. Ewers importerade också svensk litteratur till hemlandet. Samma år såg han till att Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf gavs ut där. Anknytningen till Sverige fanns där redan. Kring sekelskiftet hade han träffat August Strindbergs andra hustru Frida Uhl och med henne ordnade han kabaréer i det Berlin som redan då var på väg att bli så dekadent som 20-talet skulle påvisa. Innan 20-talet inträdde hann han vara i USA och lyckades bli anklagad för spioneri. Åter hemma i Tyskland sökte han sig till NSDAP, Hitlers Nationalsocialistiska tyska arbetareparti (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei), men det var en något obesvarad flirt. Nassarna ogillade hans filosofier – trots att han skrev en förhärligande bok om den nazistiske martyren Horst Wessel – och själv kunde han inte förmå sig till att hata judar.

Den politiska bördan gjorde att det blev tyst om Ewers ända fram till 1978 då B. Wahlströms förlag gav ut Solveig Karlssons översättning av hans Skräckens klor: fyra ruggiga rysarnoveller i bokserien Kalla kårar.

Hastur Förlag, som tagit förlagsnamnet från “Den onämnbare” fiktive halvguden i Cthulhu-mytologin (Cthulhu Mythos), en term myntad av förläggaren August Derleth som ett samlingsnamn för olika teman i Howard Phillips Lovecrafts litterära världar. Förlagets utgivning, som väl knappast kan löna sig, är en kulturell gärning som bör uppmärksammas och stödjas.

ÅSA PETTERSSON

Av Bjørn Berge
Landene som forsvant 1840–1970, 2016
Översatt av Jan Wibom
Fischer & Co, 2017
ISBN 978-91-8824-327-0, 240 sidor

Vilken rolig idé! Att bara komma på tanken att skriva en bok om länder som inte längre existerar och finna att det finns rätt gott om sådana.

Som så många andra barn samlade jag som liten frimärken och ett svagt minne berättar att jag i samlingen hade ett märke från Schleswig. Inte visste jag då att det var ett land som bara funnits mellan åren 1864 och 1867. Detta och mycket annat fick jag lära mig genom att läsa Bjørn Berges intressanta, rikt illustrerade och mycket informativa bok Länder som försvunnit 1840–1970.

Frimärken är det genomgående tema och Berge har utgått från sin egen samling. Varje land med självrespekt ser till att ha frimärken och eftersom postväsendet inte ansåg sig ha behov av sådana förrän i mitten av 1800-talet tar berättelsen sin början 1840. Författaren berättar kortfattat – varje land redogörs bara över högst fyra sidor – om femtio länder som man inte längre kan hitta på kartan. Enligt Berge har det funnit över tusen regimer som gett ut egna frimärken.

Boken är både en sorts reseskildring, en historik över politik som innehåller en hel del grymheter som massakrer, övergrepp mot människor som exempelvis japanernas härjningar i lydstaten Manchukuo i Manchuriet och norra delarna av Inre Mongoliet.

Men det finns också roligare historier. Den excentriske fransmannen Charles-Marie David de Mayréna lät 1888 lät kröna sig till kung av indokinesiska Sedang och tog emot hyllningarna i en scharlakansröd kavaj med epåletter där bröstet pryddes av en drös värdighetstecken och byxor med ränder i guld. Konungariket Sedang bestod i två år och det enda som finns kvar av det är frimärken. Mellan 1931 och 1946 existerade i närheten av Franska Guyana i norra Sydamerika det hyfsat stora landet Inini som bara hade 3.000 invånare förutom några indianer som ingen brytt sig om att räkna.

Berge berättar, ibland med citat från både skönlitterära författare och reseskildrare, ett slags världshistoria där han letat upp en hel del roliga detaljer. Han ger också tips om vad man ska läsa eller lyssna till ifall man fattat tycke för ett visst land. Det har blivit en upptäcksresa (ibland alltför kortfattad) till försvunna länder i jordens alla utkanter. Boken är en anekdotfylld liten pärla för alla som intresserar sig för historia, geografi – och filateli.

KJELL E. GENBERG

Av Eli Åhman Owetz
Bokfabriken, 2017
ISBN 9789176294000, inbunden, 292 sidor

Återigen har jag lämnat mitt deckarläsande. Vad ska det bli av mig? Återigen har jag gett mig på en riktig feelgoodbok. Och återigen har jag valt Eli Åhman Owetz. Jag har tidigare recenserat två av hennes tre böcker och det var en självklarhet att läsa denna fjärde också.

Författaren har lämnat sin tidigare huvudperson, Anna-Lisa, som läsarna fått följa när hon gått på luffen och när hon öppnat en egen antikaffär. Men förfäras inte, Anna-Lisa dyker upp i en biroll i den här boken också. Hennes butik finns kvar och hon verkar ha rotat sig i bygden. Puh! Som man har undrat.

Nu handlar det istället om Bettan och hennes två barndomskamrater Matte och Carina. De har fortsatt hålla kontakten sedan sommarloven i norra Uppland. Nu är de femtio + (ett begrepp som inte får uttalas högt i boken) och ganska vilsna i livet. Bettan kör buss i Stockholm, men är ganska less på det. Matte är författare, men de stora förlagen vill inte nappa och Carina som är chef har just blivit erbjuden avgångsvederlag.

Bettan vill öppna en inredningsbutik i Norrtälje och bjuder ut sina vänner till sin stuga i närheten för att uppleva 70-talet på nytt. Kamraterna nappar, men när Bettans affärsplaner går omkull kommer de på en annan idé. De ska öppna ett retroretreat för sådana som de, lätt vilsna personer som längtar tillbaka till en tid som flytt. Det VAR bättre förr!

Författaren använder mannen i trion som berättarjag, vilket till en början förvirrar mig. Jag var så säker på att det skulle vara Bettan. Efterhand fick jag istället en känsla av identifikation. Jag kände mig som Matte trots att jag är drygt tio år för gammal. 60-talet är min grej. Men principen var densamma – att längta till den bekymmersfria tiden, som ju inte alltid var sådan som man minns.

Jag kan därför bli lite irriterad på Matte, på mig själv då, när han inte ser det uppenbara. Det som finns framför hans näsa. När han söker efter sin drömkvinna blir han blind på båda ögonen.

Men det är ju feelgood. Allt ordnar sig, det är gemytligt, humoristiskt och mycket, mycket värme i berättelsen. Eli Åhman Owetz är en av landets skickligaste på att få läsarna på gott humör. Som omväxling till det blodiga jag brukar läsa är det perfekt. Det är kanske ändå därför jag önskar mig lite fler konflikter i den här boken. Det går lite för mycket som på räls.

När jag lade ifrån mig boken gjorde jag ändå det med ett stort leende, ett brett sådant. Och nu har hustrun kastat sig över boken.

NISSE SCHERMAN

Eli Åhman Owetz. Foto Bengt Alm

Av Ulla Bolinder
Books on Demand, 2016
ISBN 9789176993712, häftad, 378 sidor

Ulla Bolinder har inte fått den uppskattning hon förtjänar. Det här är hennes trettonde roman och hon fortsätter träget att skriva på sitt eget sätt. Hon har en berättarteknik som ingen annan. En teknik som gör varje bokstav, varje ord och varje mening mer autentisk än om det hade varit en ren dokumentär.

Hon använder sig av utskrivna förhör, av domstolsdokument och av berättelser från många av de inblandade i intrigen, även från de med ganska marginella roller. Av det får man ett intryck av att detta har hänt och att läsaren själv sitter på första bänk på skådeplatsen. Skickligt är bara förnamnet. Ändå tvingas författaren att ge ut på mindre och print on demand-förlag. Kanske har hon valt det själv, jag vet inte, men jag tycker hon är värd en chans hos de mer etablerade utgivarna.

Den här boken kan läsas som en dokumentär, som en kriminalroman, som en relationshistoria eller som en beskrivning av psykopati. Det ligger helt hos läsaren. I alla händelse är det en hemsk historia som rullas upp. Det är det alltid när små barn drabbas av blint våld.

Lilla Nora hittas död under vattenytan i badkaret av sin storasyster Ellen. Barnen är moderlösa och pappan är inte hemma. Styvmamman Camilla blir därför misstänkt och förnekar brott. Kan det i själva verket vara Ellen som har begått det oförlåtliga, ett barn som mördar sitt syskon?

Många vittnesmål får vi läsa ordagrant. Speciellt de med storasystern är gripande och ger läsaren kalla kårar. Vad är sant och vad är inte? Vad är småbarnsfantasier? Eller är Camilla så infernaliskt skicklig att dupera sin omgivning? Jag kan naturligtvis inte avslöja något (spoilervarning).

Släktingar, grannar, arbetskamrater och före detta partners får i egna ord beskriva hur de tycker och känner. Likaså poliser och ambulansmän. Det ger fler infallsvinklar och ytterligare spänning åt berättelsen. Ska man kritisera något är det att boken är lite för lång, vissa vittnesmål känns som upprepningar.

På det hela taget är Ulla Bolinder en udda fågel i författarskrået. Hon skriver helt unikt, som ingen annan, och hon gör det förbaskat bra. Varför får man inte läsa fler lovord och artiklar om hennes böcker?

NISSE SCHERMAN

Boken har tidigare getts ut som ebok och recenserats, länk finns i artikel om Ulla Bolinder

Av Simon Tolkien
Orders from Berlin, 2012
Översatt av Thea Fält
Harper Crime, 2017
ISBN 978-91-509-2230-1, 368 sidor

Simon Tolkien är barnbarn till John Ronald Reuel Tolkien som blivit världsberömd för Sagan om ringen och Bilbo. Juristen Simon, som föddes 1959 i Storbritannien kom själv att bli författare. Han har under 2010-talet kommit ut med tre kriminalromaner med polismannen Trave som huvudperson. En av dessa är Order från Berlin som utspelas hösten 1940 när tyskarna besegrat Frankrike och London hukar under de fruktansvärda bombmattorna som går under namnet blitzen.

Winston Churchill och hans mångårige livvakt Walter Thompson har liksom Hitler och andra nazikoryféer framträdande roller i Tolkiens spännande spionroman men bärande huvudfigur är kriminalinspektör Quaid vid Scotland Yard och hans assistent Trave.

Medan storpolitiken har sin gång (Hitler ville egentligen inte ha krig mot England medan Churchill visste att nazisterna måste stoppas med alla medel) faller en man mot sin död i London. Det avfärdas först som ett urspårat familjegräl med döden som följd men Trave lyckas klura ut offrets rätta identitet och finner att spåren leder mot en mullvad inom den brittiska underrättelsetjänsten – en man som tar sina order från Berlin och vars huvuduppgift är att mörda premiärminister Churchill nu när Hitler övertygats om att de två länderna aldrig kan bli allierade. Trots överordnades motstånd fortsätter Trave med sin utredning.

Det är inte lätt för honom och inte heller för alla andra som bor i London och andra orter när Storbritannien ideligen utsätts för bombningar. Tolkiens beskrivning av mörkläggningarna, ambulansernas sirener som försökte överrösta flyglarmen och livet i skyddsrummen får läsaren att förstå den fruktan som rådde på gatorna och bråten runt de utbombade husen där människor dog och döende väntade på hjälp som kanske skulle komma.
Samtidigt ger Tolkien en politisk historielektion med tydlig tonvikt på tidens konstigheter och faror. Berättelsens många turer ger också en insikt i hur arbetskamraters vänskap kan växa trots motstridiga avsikter i ett händelseförlopp som inte är lätt att genomskåda. Det är en spännande och trovärdig historia men största behållningen fick jag av den autentiskt täta beskrivningen av krigets London.

Simon Tolkien är efter karriären som brottmålsadvokat numera bosatt med sin hustru och de två barnen i Kalifornien.

PER MAGNUSSON