Av Belinda Bauer
Bantam Press 2013
ISBN 9780593066928, inb, 320 sid

Huvudperson är Patrick, en ung man drabbad av Asperger. Han råkar ständigt i konflikt med  skolkamrater, lärare och andra vuxna, eftersom han har en annan verklighetsuppfattning än de.

Hans pappa är död, omkom i en bilolycka. Hans mor lever men har alkoholproblem.

Så får Patrick chansen; tack vare en frikvot antas han till en anatomikurs vid universitetet. Snart visar han sig vara en av de bättre eleverna, eftersom han är känslokall inför deras övningsobjekt, döda människor. Han ser kadavren bara som studieföremål.

Eleverna har gruppvis tilldelats lik som de skall undersöka, dissekera, systematiskt. Allt ska noteras, allt sparas för att begravas eller kremeras när de avslutat arbetet. Patrick upptäcker att dödsattesten i ett fall inte stämmer med hans upptäckter, beslutar sig för att ta reda på vad  som ligger bakom. I det arbetet bryter han mot universitetets regler och blir relegerad.

Tursamt nog blir en polisman intresserad, börjar undersöka Patricks otroliga historia, som visar sig stämma. Man kallar in den misstänkte för förhör. Han bryter samman och erkänner mordet: ”Vad skulle jag göra?” är hans förklaring.

Parallellt följer vi vad som händer på en avdelning med patienter i koma, några tillfrisknar, många dör. Patrick lovar en studiekamrat att läsa för en av patienterna. Hon har en störande ovana att trumma med fingrarna. Patrick kopplar snabbt till alfabetet och lyckas tyda och vidarebefordra damens budskap.

Hennes make har inlett ett förhållande med en sjuksköterska som är på väg att upptäcka att han inte varit helt ärlig. Var det spåret slutar får vi inte veta. Men man kan ju gissa!

En bok som både roar och skrämmer. Patrick hamnar i komiska situationer. Scenerna från vårdavdelningen, där patienterna ligger i koma, är obehagliga. Vi ska nog inte tro att vården här i vårt kungarike är bättre än i ”de förenade kungrikena”!

                                BENGT HEURLIN

Av Micael Ullerteg
Havskusten förlag, 2013
ISBN 9789163717239, danskt band, 528 sidor

Författaren ämnar göra en romanserie av detta, men denna första del har det tagit åtta år att skriva. Med den takten blir det inte så många böcker till med tanke på att han är född 1958. Troligen är det hans stora intresse för politik och samhällsfrågor som fått honom att skriva den här boken.

Titeln anger precis vad det är frågan om. Gotland ockuperas! Det är inte första gången den ön blir militärt beslagtagen i bokform. Lars Wilderäng lät ryssarna komma för några år sedan i Midvintermörker. Skillnaden i Ullertegs bok är att det är gotlänningarna själva som försöker frigöra sig från Sverige. Det är naturligtvis en tänkvärd historia där det går att dra paralleller till många andra länders frigörelser eller olika områdens strävanden efter detta.

Ullerteg beskriver både underhållande och spännande den politiska process som sätts igång i Sverige efter den gotländska ockupationen. Han verkar ha tänkt igenom problematiken ordentligt. Statsministern (KD) och oppositionsledaren (S) står i centrum och leder gemensamt arbetet. De svetsas ihop på mer än ett sätt. Bokens actionhjälte är en kvinna som leder XO, en organisation för extraordinära insatser. I det sällskapet finns bara vältränade Modesty Blaiseliknande kvinnor.

Grundhistorien är intressant och tankeväckande. Bokens karaktärer (där man kan misstänka att några lånat drag av verkliga personer) är däremot förhållandevis ointressanta. De konsumerar ofantliga mängder alkohol, vilket förefaller orealistiskt med tanke på vad de har att arbeta med. Mat- och dryckesfrosserier efterföljs också av andra typer av orgieliknande händelser. Berättelsen hade inte behövt den kryddningen även om det också är en form av gestaltning.

Jag misstänker att författaren inte litade tillräckligt på sin Gotlandsintrig. Därför har han en parallellhistoria med en sprängning av Ölandsbron som endast perifert hänger ihop med grundberättelsen. Den bokserie författaren planerar kunde redan här ha varit två böcker, också med tanke på att sidantalet är över 500 sidor. Ölandsavsnittet är för övrigt det mest spännande och dramatiska i boken.

Jag antar att boken är korrekturläst. Trots det har det släppts igenom så många avstavningsfel att det till sist blir ganska irriterande. Nu låter jag som en sur gammal gubbe, men en sådan enkel rättelse hade inte varit svår att åstadkomma.

Bokserien kommer förmodligen att fortsätta och då får vi säkert träffa Angelica Burman (XO-chefen), Reidar Olheden (statsministern) och Anna Ulfsberg (oppositionsledaren) igen. Jag är faktiskt lite intresserad av hur det ska gå för dem framöver. Både privat och politiskt.

NISSE SCHERMAN

Krönika av JEAN BOLINDER

Mina föräldrar tyckte om att fira familjens olika namnsdagar. Jag har ärvt den vanan och tycker att livet blir roligare om man tar vara på de här små högtidligheterna. Varje människa är värd att firas då och då och särskilt blir barnbarna glada över en present för ett par tjugor.

När den förtjusande TV-personen Jeanette von Heidenstam levde fanns det en namnsdag för Jean och Jeanette. Hon brukade då ringa mig och säga att det var hennes och min alldeles speciella dag. Så gratulerade vi varandra. Nu är den namnsdagen struken och Jeanette von Heidenstam död – det känns tomt och ödsligt.

Nu heter jag tyvärr inte bara Jean utan också Adolf – det senare efter farmors far (och inte efter den hemske Hitler). Men namnet är besudlat och jag försöker att inte låtsas om det. Alla hurtiga reklamerbjudanden till den käre “Jean Adolf” åker rakt i papperskorgen. Det gör förstås att mina barn och barnbarn är särskilt benägna att fira mig på Adolfs-dagen. I år fick jag en bunt gamla Blondie-tidningar, som förmodligen legat på någon vind.

En dag när jag var förkyld och matt, lade jag mig raklång på sängen och läste serierna som var sedan 70- och 80-talen. Blondie var på sin tid världens populäraste serie, och det kan man förstå, när man läser den. Särskilt om man jämför med de andra serierna i dessa tidningar.

“Rufus” handlar om en lurvig hund och är ganska poänglös. I dag totalt glömd. “Tigern” är bättre. Men gänget av ganska anonyma ungar står sig slätt mot alla de utmejslade karaktärerna i den nyare “Snobben”. I “Acke” är det också ett gäng fast medlemmarna har vuxit till en hög bortskämda amerikanska tonåringar som hänger på ett café. Det fanns TV-serier på samma tema. Det blåa femtiotalet känns avlägset nu, även för oss som var med.

Svenska “Oskar” av Torsten Bjarre är betydligt mera läsvärd. Det är för all del klassiska “Lisa och Sluggo” också, men jag tycker den ofta är trist. “Ponny-Fia” handlar om små feta flickor som rider på minst lika feta ponnies. Säkert fanns det en målgrupp …

Tjalle Tvärvigg minns jag från barndomens Allers. Nu är jag betydligt mindre förtjust än då. Arbetsskygga, alkoholiserade män gör mig inte glad. De är vanliga i gamla mansmulliga serier och avnjöts kanske av män som kände igen sig i detta tema. I gamla “Blondie” finns ännu en liknande sådan serie: “Fransson”. Herr Fransson är fet, ful och äter ständigt. Han är inte rolig, snarare pinsam.

Nej, det är serien “Blondie” som är huvudnumret och den skrattar jag åt fastän det gått en fyrtio år sedan de här avsnitten. I ett par böcker av serievetaren Sture Hegerfors inhämtar jag att serien “Blondie” startades 1930 av Chic Young från Chicago. Dagobert var en rik playboy vars föräldrar ogillade att han gifte sig med Blondie. De gjorde honom arvlös! Äktenskapet ingicks 12 feb 1933 – så paret firar platinabröllop i år!

Sonen Alexander föddes i april 1934 och dottern Babsan såg världens ljus 1941 – då sände de 60 miljonerna dagliga läsarna 400 000 lyckönskningsprogram!

Dagobert är en antihjälte. Han hunsas av sin omgivning och har det hemskt. Sina pengar tjänar han som underbetald kontorsslav hos den koleriske direktören Julius Dittling som sparkar honom (även bokstavligen!) med jämna mellanrum. Envisa försäljare köar vid hans dörr, Blondie har höga anspråk, grannen Herbert Perman slår honom på käften, familjens många hundar spårar upp honom när han spelar kort i något garage och brevbäraren är alltid i vägen när Dagobert rusar till jobbet.

Om Blondie och Dagobert var ca 20 när serien startade, så skulle de nu vara över hundra år. De ser de verkligen inte ut att vara, men ett visst åldrande sker i serien. I de tidningar man förärade mig finns både en liten barnslig Babsan och en äldre tonåring med snygga former och markerade bröst. Blondie har sedan mina tidningars tid, slutat vara gammaldags hemmafru och startat en firma som fixar bjudningar åt folk. Och Chic Young lär ha överlåtit serien till en son.

Den ende som tycks oföränderlig är grannens Elon, som då och då promenerar in i villan och ställer till trassel. Han har stannat i växten och får se hur barnen Krikelin utvecklas till vuxna. Kanske en tragedi!

Av Mattias Boström
Piratförlaget 2013
ISBN 089-91-642-0221-5, 514 sid

I år är det jämt hundra år sedan kyrkoherden Frans Oskar Wågman gick ur tiden. När hans “Psalmer i original, bearbetningar och öfversättningar” kom ut 1914 hade han, innan han gick bort, hunnit se första korrekturet. Han hade bl a översatt en psalm av den norske diktaren Magnus Brostrup Landstad. Den kom in i Den svenska psalmboken (631) och börjar: Jag vet mig en sömn i Jesu namn när döden mitt timglas tömmer.

Oskar Wågman var son till en skräddare i Linköping. Han levde 1849–1913 och hade “fin, skär hy, bruna lockar och stora talande blå ögon”. Först var han predikant i Blåvik intill sjön Sommen och blev sedan komminister i Vreta kloster och kyrkoherde i Asby. I det första av hans två äktenskap föddes 1879 tvillingarna Erik och Marianne.

Denne Erik blev min familjs älskade husläkare när jag växte upp i södra Östergötland. Han ställde alltid upp, var vänlig, omtänksam och kom med skarpsynta diagnoser. Få människor har betytt så mycket i mitt liv som den underbare doktor Wågman. När min far sköt sig, kom han, trots att han hade slutat, farande till vår gård och tog hand om min mor, syster och mig.

– Någon måste ju tala med barnen!

Gamle kyrkoherden Wågman skrev mer än psalmer. Hemma hörde jag att han hade författat roande Sherlock Holmes-historier. Det hade visst blivit copyrightgnöl om saken, sade de vuxna – något jag inte fått bekräftat.

Då jag blev vuxen och själv skrev deckare, beslöt jag mig för att författa en essä om Oskar Wågman. I princip fanns inget skrivet, vad jag kunde finna.

Jag letade flitigt på Universitetsbiblioteket i Lund, men hittade inte något. Men min hjärna kom plötsligt med ett minne sedan jag var ca sex år. Jag satt i en läderfåtölj hemma i hallen, då min pappa och Erik Wågman passerade förbi. De samspråkade och vår husläkare sade just:

– Min far var präst i Blåvik …

Jag slog i Linköpings stifts herdaminnen och fann där ledtrådar till vad som sedan blev en artikel i JURY nr 1 1973: Psalmisten, Watson och den löjlige Sherlock Holmes.

När nu den mångsidige (jag har t ex sett honom spela spex) Mattias Boström, kommer med boken Från Holmes till Sherlock, undrar jag naturligtvis ifall gamle Wågman är med. Jo då, han ägnas ett ganska stort utrymme och jag får lära mig en hel del nytt. Ska man vara grinig så kan man klaga på att sjön Sommen vid Blåvik kallas den “lilla östgötska sjön”. Den är dock ganska imponerade 132 kvadratkilometer och ligger både i Östergötland och Småland. Men mitt lilla “stickprov” med Wågman visar ändå på att Mattias Boström gjort sin sak både noggrant och kunnigt.

Därtill är han en utmärkt berättare och det är spännande och roligt att läsa hans redogörelse för Conan Doyles liv.

Det börjar 1878 på sjukhuset Royal Infirmary i Edinburgh. Där fanns docenten Joseph Bell vars storartade iakttagelseförmåga och slutledningskonst gjorde honom till förebild till Sherlock Holmes. En knappt tjuguårig Arthur Conan Doyle hörde till eleverna och tog Bell till inspirationskälla för sin detektiv. Och långt senare blev denne Bell stolt över äran men riskerade drabbas av brevskrivare som vill ha svar på allt möjligt från Sherlock Holmes!

Inte så många känner till att A Conan Doyle besökt Sverige. Det skedde i slutet av hans liv, hösten 1929. Anledningen var hans spiritistiska intressen. När han kom till Stockholm var det disigt och regnigt och Conan Doyle tyckte det var “Londonväder – jag förstår att ni vill att jag ska känna mig som hemma”.

Tyvärr knäckte resan honom och han blev allt sämre under den följande tiden. På morgonen den 7 juli 1930 somnade han in i sitt hem i Sussex.

Conan Doyle är död men Sherlock Holmes lever vidare. Intresset för honom förblir enormt och det är viktigt att det nu finns en svensk bok vilken på ett alltigenom förtjänstfullt sätt berättar det mesta om honom och hans skapare!

JEAN BOLINDER

 * * *

Boströms magnum opus (jag får väl kalla det så?) är inte enbart en redogörelse över Arthur Conan Doyles liv och skriftställeri eller hans uppfinning Sherlock Holmes användbarhet i de mest divergerade sammanhang, i stället ser jag boken en biografisk skildring av en familj i med- och motgång. Mattias Boström har två egenskaper som gör honom till en skicklig biografiförfattare: han är noga med tidsepoken och han kan sin huvudperson och huvudpersonens litterära gestalter. Att han dessutom vet hur man gestaltar sitt ämne får väl läggas som grädde på moset.

Kan sitt ämne, ja. Boström är ledande Sherlock Holmes-kännare i vår del av världen. Gestalten Holmes har gjort djupa avtryck i populärhistorien, är känd över hela världen, hyllad för sitt skarpsinne och minst lika ofta har detta skarpsinne parodierats. Sådant biter sig fast.

Conan Doyle (sedermera Sir Arthur) var för 125 år sedan en småstadsläkare med så liten patientkrets att han behövde ett extraknäck och lyckades tjäna en del på att skriva noveller för dåtida press. I en av novellerna hittade han på en mycket smart huvudperson, i viss mån kalkerad på en annan läkare, som han döpte till Sherlock Holmes och gav en kamrat vid namn doktor Watson.

Den historien är allmängods. Boström använder den som grund till ett projekt som omfattat mycken forskning (malisen säger att författaren skaffade litteratur för 25.000 kronor innan hans ens satte igång att leta opublicerat material). Uppriktigt sagt har jag aldrig varit Holmes-fan men berättelser om författare, deras figurer, affärer och tid fascinerar mig. Och Holmes har med tiden blivit så mycket symbol att nästa bok av Dan Brown borde handla om hur professor Langdon ruinerar hans rykte.

Boström ruinerar ingenting i sin berättelse om hur Conan Doyles figur efter relativt kort tid började leva sitt eget liv utanför författarens kontroll. Holmes förändrades (förbättrades?) för varje tecknare, skådespelare och manusförfattare som tog sig an historier om honom. Med det litterära fenomenet som fyrbåk har Boström åstadkommit en guidebok som för oss förbi 1800-talets sista år och genom 1900-talet. Conan Doyle dog 1930 men det betydde inte att intresset för Holmes försvann, inte heller familjens intresse för arvet. Den delen av berättelsen är saftig.

Den 28 juli konstaterade Leif GW Persson i Expressen att Sherlock Holmes ”den störste detektiven av dem alla” inte är det minsta lik en riktig svensk polis. Det har han säkert rätt i. I andra länder däremot brukar man studera Doyles hjälte och inte minst citera de ord som står på fliken till Boströms bok – ”When you have eliminated the impossible, whatever remains, however impossible, must be the truth.”

I de länder där polisen uppmanas att studera Holmes sker detta för att poliserna på så vis ska bli bättre i sitt yrke. Men dessa uppmaningar är nog en senare företeelse. I 1900-talets början var Doyles hjälte inte lika accepterad av polisen. Detektivchefen Basil Thomson (1861—1939 vid  Scotland Yard skriver i sin bok Konstigt folk (Queer People, översatt av Karin Jensen) från 1925 att ”det verkliga livet är mycket olikt detektivromanerna. Mr Sherlock Holmes, för vilken jag tar av mig hatten i en tyst bön att han aldrig måtte uppenbara sig i levande livet, arbetade med induktionsbevis, men på den vägen kommer man dock inte längre än till sannolikhet. Han försmådde, så vitt jag kan förstå, den enda metod som ger ett positivt resultat, nämligen organisationsförmåga och hårt arbete.”

Fast nu är det ju en gång så att Thomson lämnade jordelivet samma år som andra världskriget utbröt. Sherlock Holmes lär leva för evigt, åtminstone om man ska tro Mattias Boström.

KJELL E. GENBERG

Just nu sitter Åsa Larsson hemma i Mariefred och skriver intensivt på sista boken i serien om Rebecka Martinsson.

– Men jag lovar att inte ta död på henne, utan hon får ett värdigt slut, säger hon när hon frågas ut av en samling deckarvänner på Mariefredsutflykt.
Dessutom skriver hon på en serie barnböcker, och idéer finns för nya romaner. Nya miljöer. “Sverige är stort!”

Kanske något med skräck och spöken…

Hon har också skrivit en rad historiska deckarnoveller med kronolänsman Björnfot i Kiruna som huvudperson. De har publicerats i olika tidskrifter men finns inte samlade. Hon funderar på hur de ska kunna växa vidare. Vi väntar ivrigt.

Den så omtalade “svackan”, när hon inte orkade skriva de planerade böckerna, är helt klart ett avslutat skede.

LRS

Av Eva F Dahlgren
Forum 2013
ISBN 978-91-37-13827-5, 324 sid

Det svenska samhällets syn på sina fattigaste undersåtar vid förra seklets början var i sanning grymt stenhård. Kvinnor som inte levde enligt normen sågs som parasiter och moralisk smitta. Eva F Dahlgren berättar i Fallna kvinnor om de hundratals kvinnor som skickades till Landskronas tvångsarbetsanstalt på 1920-talet för att fostras till dugliga samhällsmedborgare. Där tvingades de arbeta i citadellets fuktiga mörker utan att tillåtas tala högt med varandra eller ens hålla varandra i hand. Den som bröt mot reglerna bestraffades med placering i cell i det fruktade isoleringstornet Stora snurran.

Det är inte första gången Dahlgren uppmärksammar ”de undermåligas” situation. Hon debuterade 2002 med boken Farfar var rasbiolog och under forskningsarbetet för den hittade hon ett album från Rasbiologiska institutet som innehöll foton av nakna kvinnor. När hon senare inbjöds till Landskrona för en utställning med polisporträtt kände hon igen flera av dessa kvinnor och bestämde sig för att ta reda på vilka de var.

Resultatet blev en pjäs (Bara en berglärka) och dokumentärboken Fallna kvinnor. Deras brott var fattigdom som ledde till att de anklagades för lösdriveri och prostitution som 1920-talet ansågs ligga i generna. Socialstyrelsen stämplade majoriteten av dem som psykiskt abnorma. De blev byråkratiskt klassificerade i elva kategorier: berglärkor tillhörde bottenskiktet medan de som fick epitetet demimonder ansågs stå högst i rang.

Boken är skriven med tillbakahållet raseri, ömsom realistiskt faktabeskrivande, ömsom känslomässigt engagerande. Man blir gripen av innehållet.

LENA JEPPSON

Eva F Dahlgren. Foto Ola Kjelbye

Av Marcel Aponno
Zebra art Förlag 2012
ISBN 9778-91-980355-0-6, pocket

Marcel Aponno är läkare och Ebola är hans andra bok i genren medicinska thrillers. Den är en fristående uppföljare till boken Anasarka.

Huvudpersonen Max van Basten arbetar som distriktsläkare på västkusten efter att tidigare ha arbetat i Stockholm (där förra boken utspelade sig). Han har tidigare arbetat i Afrika och fick där erfarenhet av hur blödarfeber, ebola, drabbade befolkningen. Sjukdomen har en mycket hög dödlighet och de som smittas går en kvalfylld död till mötes.

Ebola tas hem till Sverige och Marstrand av en familj som också arbetat i Afrika, och där sonen smittats. Max är den förste som kommer i kontakt med familjen. Hans magkänsla är att detta inte är en vanlig barninfektion, men slår ifrån sig misstanken om blödarfeber. När så en ny pojke kommer med liknande symtom och blödningar inser han att ebola kommit till västkusten. Fler och fler insjuknar och en epidemi bryter ut. Max blir en av huvudpersonerna i kampen för att begränsa spridningen av sjukdomen.

Marcel Aponno har skrivit en intressant bok med ett helt nytt tema: hur en livsfarlig epidemi drabbar befolkningen på västkusten och hur den hanteras av sjukvården. Utöver detta finns också en hel del skildringar av personliga relationer och konflikter i Max van Bastens privatliv.

Boken håller ett högt tempo och Aponno skriver på ledig prosa. Ibland blir dock texten i de beskrivande avsnitten närmast av kvällstidningskaraktär, med korta meningar bestående av tre till fyra ord. För en som har svårt för den skrivstilen blir ibland dessa korta meningar störande.

Aponno utsätter också läsaren för abrupta växlingar i handlingen, mellan Marstrand, Afrika och drömmarna. Det kanske är författarens avsikt att man som läsare ibland ska tappa orienteringen och undra om det man läser beskriver en dröm eller något som händer.

Författaren beskriver ingående och på ett trovärdigt sätt hur den katastrofmedicinska beredskapen fungerar och hur sjukvården hanterar den katastrof som ebolaepidemin innebär.
Boken är en ovanlig och spännande berättelse. Den innehåller många oväntade vändningar och är mycket läsvärd.

LARS-ERIK HOLM

Av Gösta Unefäldt
Tre Böcker 2013
ISBN 978-91-7029-835-9, 243 sid

Pensionerade poliserna Nils Gryt och Gustaf Jörgensson drar siknät i Färingen och får vid sidan av god matfisk upp en död kropp. Gryt, som har stor kännedom om trakten, känner igen den döde som avlivats genom ett yxhugg i huvudet.

Så börjar Gösta Unefäldts sextonde och, enligt vad jag kunnat utläsa av ett meddelande från författaren, också hans sista kriminalroman om poliserna i Strömstad där det inte längre finns så många ur det gamla gardet kvar i aktiv tjänst. Det blir en komplicerad utredning där fler mord följer och som vanligt hittar polisman Larsson (som blivit alltmer normal för varje bok som kommit) av en slump en givande ledtråd som utredningsavdelningens chef Pernilla Bitén och hennes man, förre alkoholisten och stationens högsta höns Kronborg, hugger tag i.

Unefäldt utnyttjar alltid sin hembygds geografi i romanerna och han driver fram berättelsen på sedvanligt vis. Här är det fiske, kunnighet om äldre nät och kännedom om smugglingsleder som ger historien dess kärna.

Jag har alltid varit svag för Gösta Unefäldts kriminalhistorier, kanske inte så mycket för intrigernas skull utan för hans värme i skildringarna av både polisers och bovars bakgrund och levnadsförhållanden.

Det är nog därför – jag fungerar ju som många, många andra – som poliserna i Strömstad blivit så populära både i bokform och som TV-stjärnor i de filmer som gjordes för ett bra tag sedan.

KJELL E. GENBERG

Under den förlidna helgen, bara någon månad innan sin 90-årsdag, har Jan Ekström avlidit efter en stroke.

Jan Ekström var en av våra legendariska förvaltare och utvecklare av den svenska kriminallitteraturtraditionen. Inte minst var han en lysande representant för det slutna rummets mysterium med minnesvärda titlar som Elddansen från 1970 och Ålkistan från 1967 som den svenska höjdpunkten i subgenren.

Flera av hans titlar översattes och Träfracken, för vilken han 1963 fick Expressens Sherlock, och Morianerna har filmatiserats.

År 1997 utnämndes han till Grand Master av Svenska Deckarakademin som han tillhörde från starten 1971 och vars nestor han var.

Jan var civilekonom och reklamman till professionen. Han besatt en enorm idérikedom och vältalighet som kamraterna i Deckarakademin under åren fått ta del och njuta av. Och hans administrativa begåvning var grunden till den stora framgång som den tredje internationella deckarkongressen, som hölls i Stockholm, rönte. För bara någon månad sedan ringde Jan mig och bad om hjälp med att leta i Deckarakademins arkiv för att ta fram material ifrån kongressen och dessutom några protokoll från hans tid som akademins sekreterare, skrivna på vers. Uppenbarligen hade han tänkt sig att sammanställa någon form av minnesskrift ifrån arbetet i akademin.

Jan var inte bara den framgångsrike affärsmannen – han var framför allt gentlemannen, eleganten, familjefadern, maken och sina vänners vän.

Under de senare åren, efter hans älskade Inas bortgång, deltog Jan inte i Deckarakademins möten men han deltog i läsarbetet och valet av akademins pristagare.

Inför varje höst- och vårmöte var vi några kamrater som samlades i Jans vackra hem där han, under livliga diskussioner om genrens utveckling, ”desinficerade” oss innan vi gick ut för att äta en bit mat tillsammans.

Saknaden känns tung men vi gläds åt att ha fått lära känna Jan och att ha fått hans vänskap.
Vi böjer huvudet i vördnad.

THOMAS BÖÖS

Av Lars Berge
Wahlström & Widstrand 2013
ISBN 978-91-46-22399-3, inb, 269 sid

Alla vi som arbetat på kontor och mött konsulter som hyrts in för  att peppa oss, och som gillade tv-serien “The Office”, kan känna sympati för Jens Jansens beslut att försvinna. Han är mellanchef på ett företag som tillverkar och säljer cykelhjälmar. Han ansvarar för pr och marknadsföring, men allt görs i själva verket av den enda kompetenta av hans medarbetare, en ung finlandssvenska. Själv gör han allt för att inte bli befordrad, bl a bär han runt på en pärm med blanka papper för att det ska se ut som om han är ute på ett viktigt ärende.

En dag rymmer han. Till det oanvända kontorsarkivet. Där bygger han en avskild plats med tält. Han lyckas manipulera så att det ska dröja innan hans försvinnande märks, och då ska han misstänkas ha försvunnit till Lappland.

Detta är alltså ingen deckare, även om det blir polis inblandad och vissa illegala, revolutionära, aktiviteter förekommer. Det är en skröna med, tyvärr, viss verklighetsanknytning. Mest roande, samhällskritiken är inte direkt överraskande.

Lars Berge skriver snabbt, lättläst, roligt, och  han beskriver en möjlig flyktväg för kontorsslaven som vill försvinna men inte dö. Brist på nära kontakter är en fördel.

Och jag är glad för att jag aldrig druckit automatkaffe med whitener.

LEIF-RUNE STRANDELL

Lars Berge. Foto Sofia Runarsdotter

Av Cheryl Strayed
Wild 2012
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag 2013
ISBN 978-91-0-013356-0, inb, 364 sid

Förlag skickar till redaktionen böcker som inte  faller in i våra genrer. Den här var det flera av de ordinarie recensenterna som tittade på, läste baksida och omslagsflikar och sedan tackade nej. Då fick jag läsa den själv.

Och då kan man bli glatt överraskad. Under läsningen blev boken också  recenserad i  flera tidningar, alla gillade den. Jag med.

“Memoar” står det på omslaget. Men inte vilken standardmemoar som helst. Cheryl berättar  om sin hundra dagar långa vandring längs större delen av Pacific Crest-leden som i sin hela längd går från Mexicos gräns genom Kalifornien, Oregon och Washington till kanadensiska gränsen. huvudsakligen går den högt upp på bergskedjan, vulkanbergen.

Det är 1995 och Cheryl är 25 år. Två år tidigare har hennes mamma dött, centrum i hennes och familjens liv. Hon har gift sig ung och älskar sin man, men efter mammans död lever hon ett vilt liv med mycket sex och allt tyngre droger. Till sist inser hon att hon måste hitta sig själv. En slump, eller inte, gör att hon som aldrig vandrat någon längre sträcka bestämmer sig för hundradagarsvandringen genom öknar och över snötäckta områden högt upp på bergssidorna. Och hon skiljer sig från sin man.

Hon  överlevde alltså, annars ingen bok. Hon hittade också sig själv och blev det hon alltid drömt om, författare. Detta är inte hennes första bok, men den första på svenska. Under hela vandringen läser hon, böcker har alltid spelat en stor roll i hennes liv.

Det är inte en dagboksbeskrivning av vandringen. Lika mycket ägnas åt vad som hänt innan, uppväxt, relationer, vilsenhet.

Hon möter en räv, björnar, skallerormar och nästan bara vänliga och hjälpsamma människor, vandrare och bofasta. Och sig själv.

Det är numera en driven författare, det märks. Det är alltså mycket mer än memoarer: en berättelse om hur man kan förlora sig själv och finna sig själv. Välskrivet, och stundtals spännande, hela tiden njutbart att läsa.

LEIF-RUNE STRANDELL

Cheryl Strayed. Foto Joni Kabana

Krönika av JEAN BOLINDER

Politiska demonstrationer är i teorin förbjudna vid Olympiska spel och liknande jättelika arrangemang. Egentligen en självklarhet. Redan i det antika Grekland utlystes allmän fred när man hade de olympiska spelen. Men teori är en sak – i praktiken demonstreras det ändå. Lika väl är det – protestlusta hör till människans bästa egenskaper.

Redan 1912 vid OS i Stockholm protesterade Finland mot Ryssland med diplomatiska följder. Vid Berlin-OS 1936 gjordes Hitlerhälsningar till och med på prispallen. I Helsingfors 1952 sprang en kvinnlig “Fredsängel” in under invigningsceremonin. I Mexico 1968 sträckte två svarta sprinters upp händer i svarta handskar. De och den tredje på pallen bar märken där det stod “Human rights now”. För pressen förklarade de att de behandlades som boskap. Vann de OS-guld var de hjältar, annars kallades de “nigger”.

De som protesterade fick dyrt betala för sitt hjältedåd. En av dem lär ha drivits till självmord. Men de hade skrivit historia på ett beundransvärt sätt. I det nyss avslutade friidrotts-VM i Moskva målade svenska höjdhopperskan Emma Green Tregaro sina naglar i regnbågens färger som protest mot ryska lagar mot homosexuella.

Trots segern på 1500 meter blev detta nog den mest uppmärksammade svenska insatsen vid detta VM. Världspressen skrev om denna höjdhopperska och den ryska stavstjärnan Jelena Isinbajeva angrep Emma på ett sätt som väckte ilska på åtskilliga håll – problem med några homosexuella hade man då aldrig haft i Ryssland påstod hon.

Ryskan gjorde sedan en pudel, hon hade inte avsett de homosexuella. Menade att man borde följa lagen. Det hela var enligt min mening under isen både moralisk och intellektuellt. Och Emma gjorde det geniala draget att hon i finalen hade röda naglar – symbol för att kärleken står högst. Både den heterosexuella och homosexuella!

Begåvat Emma! Du blev verkligen en nagel i ögat på makten.

Vad ska man nu tänka om den här episoden? Finns det något att lära av alltihop?

Skillnaden mellan ryskan och svenskan är till största delen den att de lever i olika världar. Jelena Isinbajeva lever i en tankediktatur, där man inte får tycka och tänka själv. Det gäller att tänka som makten tänker. Säger makten att man inte får vara homosexuell, är det så! Ingen bör för sin egen säkerhets skull säga emot. Runt om i världen finns trånga och vidriga celler där man spärrar in intellektuella och oliktänkande.

Det finns en anekdot från det gamla Ryssland om tre fångar i en cell. Varför sitter de då där? Jo, den förste förklarar: “Jag var emot Skjolikov!” Den andre säger: “Jag var för Skjolikov.”

Den tredje säger inget, men på uppmaning av de andra får han ur sig:
– Jo, det är jag som är Skjolikov.”

Stackars Isinbajeva sade som man borde säga. Och fick skit för det!

Green Tregaro lever i den fria världen och gör som man gör där: visar upp vad man tycker och tänker! Och verkar för att världen ska bli en liten smula bättre.

Av Robert Påhlsson
Axplock, Deckare och spänning, 444 sidor, eBok, 2013
ISBN 978-91-85385-98-0 (tryckt)
ISBN 978-91-87119-20-0 (e-bok)

Robert Påhlsson, född 1956 i Göteborg, är professor i skatterätt. Hans produktion omfattar förutom vetenskaplig litteratur och läroböcker även ett stort antal artiklar samt en essäsamling. Påhlsson disputerade 1995 vid Juridiska fakulteten i Uppsala. Sedan 2000 är han professor vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.

Robert Påhlsson tidigare gett ut Den Tyska länken utgiven på Bonniers förlag 1991.

Spänningsromanen Sandlers samvete är läsvärd. Den handlar om ett litet lastfartyg som lämnar en nordengelsk hamn med Uddevalla som mål. Nitton tunnor med okänt innehåll är surrade på däck. Tunnorna når sin destination, men fartyget går under i vad som maskeras till en olyckshändelse.

Säkerhetspolisen Nils Sandler snubblar över ärendet genom en i registren förekommande person som är bekant med en kvinna för vilken utförs en personkontroll i samband med tillsättande av en tjänst. Sandlers utredning av kvinnan leder inte till resultat. Han går i pension. Kvinnan, Georgsson, kontaktar Sandler med vad som verkar vara en fiskarhistoria om ett skepps förlisning. Sandler utreder ärendet på eget initiativ. Han misslyckas först, men gillrar med små medel en fälla för en motståndare som är mycket mäktigare än han själv. En obeveklig händelseutveckling når sin kulmen i ett säkert hus i Roslagen och på havet utanför Bohuskusten. Upplösningen blir något oväntad.

Språket är lättläst. Text och handlingen flyter på. Det finns ett par missar i korrekturläsningen och några konstiga ordvändningar. Professor Påhlssons yrke lyser genom i texten genom stycken som kan ses som lite för detaljerade. Kanske ska en författare undvika värderingar som att 500 meter är en avsevärd sträcka. Texten skulle vinna på gestaltning. Det finns partier som vore lämpliga för detta.

Robert Påhlsson kan åstadkomma bättre och mer fängslande böcker om han tar till sig och utvecklar sin förmåga att skriva skönlitterär text.

SUNE E. OLSSON

Legenderna faller tätt. I lördags avled Jan Ekström och nu nås vi av budet att den amerikanske kriminalförfattaren Elmore Leonard i tisdags dog i sitt hem av en stroke 87 år gammal,omgiven av familjen.

Leonard skrev 45 romaner (den 46:e förblir oavslutad) och flera av dem hamnade i Hollywood och blev kända filmer: Out of Sight av Steven Soderbergh med George Clooney och Jennifer Lopez i ledande roller, Quentin Tarantinos Jackie Brown, baserad på romanen Rum punsch (som han till skillnad från många andra filmatiseringar själv gillade) och inte minst Get Shorty. Han godkände också TV-serien Justified som byggde på hans figur Rayland Givens och den fick honom att skriva boken Rayland som gavs ut i fjol, samma år som han tilldelades America’s National Book Award (2008 erhöll han F Scott Fitzgerald Award och 2009 Pen USA Lifetime Achivement Award). I år har filmen Life of crime som bygger på hans bok The Switch världspremiär på Torontos filmfestival i Kanada senare i år. Hans verk började filmas tidigt. Redan 1967 kom westernfilmen Hombre (byggd på Leonards roman med samma namn från 1961) med Paul Newman i huvudrollen och han låg också bakom klassikern 3.10 to Yuma.

Elmore Leonard föddes 1925 i New Orleans, men flyttade redan som barn till Detroit och fortsatte att bo där resten av livet, vilket förklarar att han brukade kallas Detroits Dickens. Författarkarriären inleddes redan på 1950-talet då han skrev vilda västern-böcker. Nästa årtionde sadlade han om och började skriva kriminalromaner och thrillers.

Han påstod sig ha roligt när han skrev (”I annat fall skulle jag bli galen”) och tyckte nog att andra författare skulle ha det. I New York Times 2001 gav han tips om hur man skriver en bra bok. Undvik ord som ”plötsligt”, när något låter som skriftspråk – skriv om, och skriv inte om sådant som läsarna ändå hoppar över. Var försiktig med utropstecken och börja aldrig en bok med att beskriva vädret.

Han sade för ett par år sedan att han försökte traggla sig igenom världssuccén Män som hatar kvinnor och fann den förfärligt tråkig.

Leonard var gift tre gånger (Beverly Cline 1949, Joan Shepard 1979, Christine Kent 1993 – som han skilde sig ifrån i fjol) och efterlämnar fem barn – alla från det första äktenskapet – tolv barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Av Tage Åström
Bladh by Bladh 2013
ISBN 9789186603694, inb, 416 sidor

Tage Åström hör till en av Sveriges mest välmeriterade och rutinerade poliser. Han har upplevt en turbulent tid där han anklagats för grovt mutbrott, men blivit frikänd från den anklagelsen. Han har ändå valt att sluta som polis och skriver numera manus bl a åt polisserien om Johan Falk

Man kan därför inte anklaga honom för bristande kunskaper i polisarbetet. Han var chef för SSI, Sektionen för särskilda insatser. Det känns då inte konstigt att han förlagt sin handling just till den avdelningen. Där verkar chefen Simon Åslund. Han är en cynisk person som i den här romanen anlitar en informatör och infiltratör. För att få ut så mycket information som möjligt om ett narkotikasyndikat tvekar han inte att äventyra både informatörens och andras liv.

Poliserna i boken är huvudtaget ganska känslokalla. De låter ändamålen helga medlen och har ett språk som om det är verklighetsbaserat utan tvekan förskräcker gemene man. Men dialogen är ändå en av bokens svagheter. Den känns lite styltig och personerna får inte riktigt liv, varken av vad de säger eller av vad de gör.

Styrkan i boken är naturligtvis realismen. Att man känner att det här kan vara på riktigt. Som spänningsroman med underhållning som första mål är den alldeles utmärkt. Lite som en Johan Falkfilm. För att nå högre höjder behöver författaren utvecklas i skrivandets hantverk.

NISSE SCHERMAN

Tage Åström. Foto Dan Norrå

Av Lars Wilderäng
Massolit Förlag 2013
ISBN 9789187135248, inb, 333 sidor

Lars Wilderängs första bok hette Midvintermörker och handlade i nutid om en rysk invasion av Sverige och då framförallt Gotland. I denna fortsättning har året blivit 2023 och Gotland är ”självständigt” under Rysslands beskydd. Det tidigare kriget benämns mellandagskriget.

På midsommardagens morgon vaknar svenskarna med avbrutna kommunikationer, brölande flyglarm och i TV meddelar ÖB att Ryssland har anfallit igen. Ska landet ställas inför samma problem igen eller är det möjligen en statskupp.

Wilderäng är bra på att skapa krigsaction. Han gräver ner läsaren i skyttegravarna. Vi får vara med. Den förra boken innehöll så mycket tekniska och militära beskrivningar att det ändå stundom blev lite enformigt. Han har tonat ner det lite nu, men han kunde stryka ännu mer av den varan. Vikt, längd och tillverkningsår mm på fartyg, stridsplan och robotar är bara intressant för den mest inbitne.

Jag vet inte om han beskriver nu befintliga stridsmedel eftersom handlingen är förlagd tio år framåt i tiden. Men eftersom jag varken vet eller vill veta har det ingen betydelse. Det som är bra är han blandar den lilla människans upplevelser i stridssituationer med befälens och stridsledningens. Det ger dimensioner åt boken som ökar läsvärdet.

Jag skrev i min recension av den förra boken att det var action från första sidan till sista och det är det ånyo, men nu med lite mer krigisk återhållsamhet och med fler dimensioner.

NISSE SCHERMAN

Lars Wilderäng. Foto Ulrica Wilderäng

Av Linwood Barclay
Trust your eyes 2012
Översättning Elisabeth Fredholm
Kabusa böcker 2013
ISBN 978-91-7355-326-1, inb, 407 sid

Barclay är inte jättekänd i Sverige som thrillerförfattare, men vi måste tydligen vara tillräckligt många som gillar honom för förlaget ger nu ut den femte boken. Och den är också spännande, och tankeväckande, men jag är inte lika förtjust som i ett par av de tidigare.

Han har ingen återkommande huvudperson, men en del återkommande teman, främst att huvudpersonen är en alldeles vanlig man som hamnar i en ovanlig situation. Här är det storebror som kommer hem från sitt jobb som illustratör för att reda upp efter faderns död. Mamma är död sedan länge, men lillebror bor kvar.

Lillebror har en diagnos och regelbunden kontakt med psykiater, som säger att det är en form av schizofreni. Han hör röster i huvudet, mest expresident Clinton. Och denne är hans kontakt med CIA. Lillebror är besatt av kartor och arbetar åt CIA, säger han, med att memorera alla städer i världen, gata för gata, för när katastrofen inträffar och alla digitala kartor försvinner så är enda reserven det som han har i huvudet.

Ett företag håller på att, likt Google, fotografera alla gator i världen så att man via internet kan se hur det ser ut på en given adress. Lillebror kollar in, kommer ihåg. Ibland får han se händelser, en bilkrock där en bilist smiter, men storebror vill inte kontakta polisen. Och så ser han i ett  fönster i New York något som måste vara ett mord där någon får en  plastpåse över huvudet och kvävs.

Något måste göras. Storebror har ändå ett ärende till New York och lovar att gå till adressen och kolla. Det skulle han inte gjort. För visst var det mord, med politisk bakgrund, där folk som är vana att “reda upp” olämpliga situationer har gått in.

Läsaren vet redan mer än huvudpersonen, och följer också hyrd mördare och fixare. Så mest en thriller, men där finns också ett par gåtor som får  sina lösningar på slutet.

Spännande alltså. Det tankeväckande är beskrivningen av hur en familj kan agera när en medlem har ett så udda handikapp. Lite  Rain Man över beskrivningen av hur bröderna finner varandra.

LEIF-RUNE STRANDELL

Linwood Barclay. Foto Michael Rafelson

Av JEAN BOLINDER

I Iwan Hedman-Morelius standardverk Kriminallitteratur på svenska (s 202) finns en trespaltig bild han tagit på Deckarakademins höstmöte på Hotel Reisen i Stockholm 1975. Världens just då främsta deckarförfattare Patricia Highsmith var hedersgäst och omges av förlagsdirektör Åke Runnquist och mig. Bakom mig syns Jan Ekström – Sveriges bästa Låsta-rummet-författare.

Ivan Hedman dog förra året och av dem som avbildats lever bara jag! Nog känns det som iskall snålblåst att vara ensam kvar …

Min största deckaridol Patricia Highsmith intervjuades några år senare på ett slott i Frankrike, där hon bodde med ett gäng katter. Hon frågade intervjuaren om han var från Sverige och han svarade “Ja”. Enligt vad som rapporterats sade hon då: “Hälsa i så fall till Jean Bolinder!” Detta är nog det stoltaste jag är för …

Åke Runnquist gick ur tiden 1991 och Patricia Highsmith 1995. Föra året dog fotografen Iwan Morelius och nu i slutet av sommaren författaren Jan Ekström. Samtliga har gjort stora insatser för kriminallitteraturen men förmodligen är de alla, utom Patricia Highsmith, snart glömda.

Iwan Hedman är en av de snällaste människor jag träffat. Det ledde till att hans recensioner alltid blev så positiva att de inte togs på allvar. “Det här är den absolut bästa bok jag någonsin läst, och det gäller för övrigt alla böcker jag någonsin läst!” parodierade jag honom en gång.

Det var Iwan som 1968 startade deckartidskriften DAST som blev världens äldsta innan den övergick till att bli en nättidning. Som sådan existerar den än i dag. Jag har en komplett samling av DAST. Den inleds med några stencilerade blad: “Till er som älskar bra och spännande böcker!”.

Högst orättvist drabbades Iwan av sorger. Med sin andra hustru flyttade han till Spanien och gav ut DAST därifrån. Det blev det en massa strul med datorer och distribution. Kämpen Iwan gjorde allt för att få bladet att fortleva, bl a fotograferade han den lokala postpersonalen på ett nummer. Tanken var väl att omslagsfolket skulle bli så smickrade att de lade på en massa extra kol när de distribuerade magasinet.

Så blev det nog inte och DAST stod inför sin död när den räddades och drevs vidare av Kjell E Genberg.

Ett annat storverk Iwan signerade var hans Kriminallitteratur på svenska, som kom i ett par upplagor och även efter några år i en kompletterande del. Han valdes in i Deckarakademin och fick pris för sin bibliografi.

“Disponenten är därnere. I kistan. Han ligger vit och död i ålkistan och ögonen stirrar rakt upp i evigheten. Och vet du vad han har om halsen – som en snara? En ål – faen Ulla – en ål.”

I Ålkistan (1967) av Jan Ekström är det stora mysteriet det att nyckeln till den låsta ålkistan i Nissan ligger i den inlåste och döde disponentens ficka. Det är sannerligen ett verkligt låsta-rummet-mysterium och som sådant odiskutabelt det mest kluriga på svenska språket.

Jan Ekström var mycket olik Iwan Hedman-Morelius men en egenskap hade de gemensamt: Vänligheten! Jan blev nästan 90 år. Han och jag hade kontakt de senaste åren. Bl a har jag av honom fått en originell julhälsning. Det är en klurig och djupsinnig novell Uniformen tryckt i endast 150 ex “till nära vänner och några andra som jag tycker om”.

“Bort gå de,
stumma skrida de
En efter en till skuggornas värld”

skriver Heidenstam i Gustaf Frödings jordafärd. Men Fröding är inte borta i skuggornas värld. Han lever på ett sätt som man knappt kunde drömma om när han verkligen levde. Hans Strövtåg i hembygden spelas t ex på svensktoppen med allt vad det innebär av exponerande  i press, radio, cd-spelare och television.

Mina döda vänner kring bilden från Deckarakademins möte, har alla givit mig dedicerade böcker, de skrivit. När helst jag vill, kan jag slå mig ner i min läsfåtölj och höra dem berätta med sin röst och sin naturliga andhämtning: Iwan, Jan, Patricia och Åke.

En exkursion till sprickzonerna mellan fiktion och verklighet med fokus på författaren Sture Hammenskog. ANDERS N NILSSON har forskat utifrån “Äkta Texasmusik i Arvidsjaur”, något som hände 1954. Här finns kopplingar till en tidigare artikel om Kjell Hallbing.

Affischen från 1954 som tillhör DAUM:s samlingar. Original i A2-format scannat av forskningsarkivet i Umeå på Staffan Lundmarks anmodan.

Staffan Lundmark på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå (DAUM) visade mig en gång en gul gammal affisch i A2-format som utlovade ”Äkta Texasmusik i äkta Texasmiljö” i Arvidsjaur av alla ställen. Affischen som var daterad till 1954, hade donerats till arkivet av Bengt Martinsson i Luleå. Ett tidningsklipp från samma donation visar att aftonen även var utannonserad i tidningen Norra Västerbotten 8 oktober 1954.

Annons för Texasaftonen i Arvidsjaur införd i Norra Västerbotten 8 oktober 1954. Från DAUM:s samlingar.

Samhället Arvidsjaur ligger i mellersta Lappland, mellan Pite- och Skellefteälven och torde idag vara mest känt för att några europeiska biltillverkare förlagt sina vintertester till orten. ”Arvidsjaurs kyrkostads municipalsamhälle” hade enligt Sjögren (1935:611) vid tiden före kriget 1 152 innevånare och samlade då ”tingshus, läkare, apotek, bankkontor, ett 40-tal hantverkare och handlande.” Förbindelse med omvärlden fanns via inlandsbanan såväl som via en tvärlinje till Jörn; ”oppåt marka” i Sara Lidmans terminologi.

Farmarna
Till denna utpräglade skogsbygd anlände på 1940-talet gävlesonen och jazzmusikern Gösta ”Falinken” Sörlind (1922–2005), trakterande framför allt dragspel och piano. Han samlade lokala musiker kring sig, bland annat i Carioca, som länge var ortens huvudsakliga egna dansorkester. Sörlind har även fått stå som förebild till karaktären ”Farajten” i Sture Hammenskogs debutroman Farmarna från 1965, genom vilken vi erbjudits en inblick i de aktuella musikernas bohemiska livsföring. Ett kapitel ur romanen trycktes även i tidskriften Provins 1988.

Romanen har lite av kultstatus, bland annat för att den är så svår att få tag på. Erik Jonsson har lyft fram Farmarna och Sture Hammenskog i sin serie om bortglömda norrlandsförfattare i några av Övre Norrlands dagstidningar (Jonsson 2009 & 2010).

Ett mått på bokens lokala popularitet är att en författarafton 18 oktober 1973 i Arvidsjaur med Hammenskog och Carioca lockade 1 950 personer till Medborgarhuset (Anonym 1973). Olle Martinsson (f. 1932) misstänker dock att det här föreligger ett tryckfel och att 195 personer låter rimligare.

Här vill jag lyfta fram en märklig koppling till Texas och den affisch jag inledningsvis nämnt. I boken förekommer nämligen svenskamerikanen Joseph Steinman, i 40-årsåldern och försedd med sin ”fantastiska tolvliterskanna”, dvs en stetsonhatt av det rymligare slaget. Elva år gammal sägs Steinman ha fått följa sin far till Texas för att i Beaumont ta hand om en avliden farbrors farm. Fadern hittade olja på farmen och blev rik på kuppen.

Efter faderns död hade Joseph velat återse det gamla landet, och att han hamnat i Arvidsjaur uppges i boken bero på att han ”klev på fel tåg i fyllan och villan.” Begiven på pokerspel hamnar Steinman hemma hos en av Farajtens kumpaner och blir där förälskad i hans unga blonda hustru. Den äkte mannen verkar inte ta förlusten av frun så hårt, men saknar däremot sin pokerpartner efter att Steinman avrest till Texas och hustrun Mary följt i hans fotspår. Som plåster på såren lyckas den före detta maken tillskansa sig några tusenlappar genom att byta in Marys flygbiljett mot en långt billigare dito, avsedd för båt.

Han blir därmed känd som farmaren som sålde sin fru till en texasmiljonär. Hammenskog (1988b) säger sig dock se det mesta i sin roman som en samling ”skrönor, påhittade historier, fantasier.” Han säger dock inget specifikt om att Texasbons uppdykande i Arvidsjaur skulle höra till denna kategori.

Ranchägare Joe
Min poäng är här att romanens Joseph Steinman från Beaumont, Texas, mycket väl skulle kunna kopplas ihop med den ”Joe (Ranchägare)” som på affischen inbjuder till Texasafton på Joes saloon i Arvidsjaur. Lokalen anges på affischen även som ”Parkpaviljongen”, vilken i romanen ges en fyllig beskrivning som det sextonkantiga ”Lusthuset” i folkparken. Den aktuella dansaftonen, som tilldrog sig i oktober månad, kan ha varit en kylig tillställning då det enligt Hammenskog på vintrarna ”drog det iskallt från fönstren så håret fladdrade på brudarna som satt där och dom fick rimfrost i frisyren men i gengäld var det uppåt sjuttio grader varmt i mitten så det jämnade ut sig.”

Man skulle kunna anta att Steinman lärt Falinken och de andra musikerna grunderna till western swing, vilken då kanske genljöd över Arvidsjaurs folkpark denna speciella nionde oktober i mitten av 1950-talet. Orkestern anges på affischen heta ”Nubb-Jones and his City Slickers”, vilket helt säkert är en syftning till Spike Jones och även återspeglar farmarnas sed att sätta egna namn på det mesta. Nubb-Jones avsåg säkert Falinken själv, och den gamla orkestern Carioca hade vid det laget lagts på is.

Mina förmodade kopplingar mellan Arvidsjaurs Texasafton och romanfiguren Joseph Steinman visade sig tyvärr sakna verklighetsförankring när jag väl fick chansen att utreda saken närmare med ögonvittnet Bengt Martinsson (f. 1936) i Luleå. Bengt, bodde i Arvidsjaur när det begav sig och var då engagerad i anordnandet av den aktuella aftonen. Någon äkta Texasbo fanns ej tillstädes och ranchägare Joe avsåg snarare Yngve Skarin (1909–1974), dåtida boktryckare och nöjespappa i idrottsföreningen Arvidsjaur, och som 1957 lämnade orten för att istället ta över den populära dansbanan Perudden i Svensbyn innanför Piteå.

Yngve Skarin, nöjespappa i Arvidsjaur och affischens ranchägare Joe. Foto hämtat från Arvidsjaurs fotoarkiv.

Musiken som spelades på Texasaftonen var enligt Bengt den för tiden vanliga dansmusiken, även om kanske någon låt som ”San Antonios ros” eller ”Texas gula ros” tagits med på spellistan med tanke på kvällens speciella tema. En pärm med ackordsanalyser avseende Cariocas repertoar i Martinssons ägo innehåller åtminstone ett nummer benämnt ”Texas”. Enligt Bengt hade paviljongen kvällen till ära försetts med saloondörrar, som dock inte satt hårdare fast än att en av de första storväxta gästerna fick dem att lossna från sina fästen. En och annan cowboyhatt kan ha burits av orkestern, något man kan se förekom på ett foto från 1953 när de kompade ett gäng pojkar framförande sitt nummer ”Lägerbål” vid Arvidsjaurs socialdemokraters partifest (Anonym 1953).

Steve Hammer
Författaren Sture Hammenskog (1932–1988, född i Mellösa i Sörmland) hette från början Andersson i efternamn som inflyttad predikantson i Arvidsjaur, där han bodde under åren 1939 till 1951. Stures storebror Nils-Olof Andersson var verksam som radioproducent i Luleå, där han bland annat kunde höras i programmet Matbiten, och han lär även ha skrivit en kokbok.

Sture Hammenskog. Fotograf okänd. Foto hämtat från Arvidsjaurs fotoarkiv.

Sture flyttade först till Boden, där han började som femöres radskrivare och sportreferent i lokalpressen, och gifte sig senare med Solweig Häggström från Luleå, med vilken han fick fyra barn. Han träffade Solweig i Stockholm där han delade lya med Olle Martinsson en period samtidigt som han jobbade med korrekturläsning på Expressen.

Tillsammans med Solweig flyttade Hammenskog till Enköping (eller Västerås ?) och jobbade åt en motortidning, bland annat med att bevaka bilmässor och liknande händelser. Familjen flyttade senare vidare och hamnade i slutet av 1960-talet i Malmö, där Sture bytte efternamn, jobbade som journalist på några olika dags- och kvällstidningar samt riksradion, och som frilans och mångsysslare även hann med att skriva några böcker.

Efter Farmarna kom romanen Självmordet 1969, ett pressetiskt debattinlägg samtidigt med Stures eget avhopp från journalistiken, och under pseudonymen Steve Hammer 1971 även tre böcker om hjälten Clay Allison utgivna i serien Sexy Western: Död mans hand (nr 14), Med laddat vapen (nr 15) och Den vilda ritten (nr 16).

Hammenskogs antal böcker i serien har tidigare felaktigt uppgetts som två (Genberg 2005) respektive ”ett halvt dussin” (Jonsson 2009).

År 1976 utkom deckaren Döden på väg, Hammenskogs enda bidrag till genren under kollektivpseudonymen Bo Lagevi. Boken återutgavs i författarens eget namn 1981. Sture och Solweig hade nu separerat och han sammanbodde under en tid med Jenny Berthelius (f. 1923), en annan mångsidig författare och även hon medlem av kollektivet Bo Lagevi. Hammenskog översatte senare även två av den kanadensiska författarinnan Joy Fieldings romaner till svenska: Våldtagen (1985; senare utgiven även med titeln Hämndens offer 1999) och Djupt vatten (1987). Även hans dåtida sambo Gertrud Hemmel (1934–2006) översatte Fielding och även många andra författare. Hon skrev mängder av underhållande texter för SVT i Malmö, och även ett antal romaner under pseudonymerna Helena Henning och Marika Melker.

Seriös författare
Enligt Kjell E. Genberg (2005:142) betraktades Hammenskog som en ”seriös författare” och dold bakom pseudonymen Steve Hammer kunde han behålla epitetet seriös då med Genbergs ord ”ingen visste att han randat porrwesterns”. Den första Allison-titelns författare anges felaktigt på försättsbladet som Leo Manning, medan Steve Hammer helt rätt anges som författare på pärmens baksida.

Sexy Western utkom i Sverige månadsvis under åren 1970 till 1989 i totalt 150 titlar. Serien skrevs från början av norrmannen Kjell Hallbing (1934–2004) under pseudonymen Leo Manning, mest känd för sina böcker om Morgan Kane, skrivna under pseudonymen Louis Masterson. Hammenskog gjorde ett kortare inhopp innan serien togs över av Kjell E. Genberg (f. 1940) under pseudonymen Matt Jade. Enligt Genberg tyckte sig Hammenskog vara för dåligt insatt i Vilda Västerns historia för att förmå sig till att skriva fler böcker i serien (Genberg, e-post 7 mars 2013). Sture menade trots detta att det var ett ”ganska roligt jobb och stimulerade skrivaptiten” (Skånska Deckarsällskapet 1977:79).

Även Genberg gav fort upp, och lämnade över till Bengt-Åke Cras (f. 1943), som under pseudonymen William Marvin Jr. kom att stå för huvuddelen av seriens titlar. Böckerna kännetecknas utåt av omslagens barbystade kvinnor och beväpnade män. Omslagen till Hammenskogs böcker tecknades alla av signaturen Bowen, dvs Bengt Olof Wennerberg (1918–2000), kanske mest känd för sina många teckningar i Svenska Mad, och ej att förglömma vikingaskeppet på Explorer-flaskan med vodka i.

Innehållsmässigt utgörs böckerna om Allison av de sedvanliga västernhistorierna kryddade med mer explicita samlagsskildringar. Den grönögde spelaren och revolvermannen Clay Allison är en riktig kvinnokarl, som beskrivs på följande sätt av Steve Hammer (1971a:16): ”revolvermannen, spelaren och kvinnotjusaren från Wichita, han som sett döden i vitögat fler gånger än någon annan, han som vunnit mer pengar vid spelbordet än någon annan, han som legat med fler kvinnor än någon annan i hela Västern” och även som ”spelaren med de kalla nerverna, revolvermannen med den dödliga snabbheten och träffsäkerheten, kvinnoförföraren som aldrig fäste sig vid en kvinna” (s. 22).

Död mans hand

Svenska, norska och finska omslag till Steve Hammers bok Död mans hand. Fotomontage: Anders Nilsson.

Hammenskogs första bok om Allison, Död mans hand, utspelar sig till en början i staden Denver där Allison efter en stor pokervinst attackeras av saloonägarens hejdukar. Efter en het kärleksnatt med sin hotellgranne Lyn Sherwood saknar Clay sina pengar samtidigt som hon lämnat stan. Han följer i hennes fotspår till gruvstaden Deadwood där han blir sheriff med uppgift att knäcka Hank Dolans band som terroriserar trakten.

Här tar Allison hotellägarens dotter Mary Duesenberg som älskarinna samtidigt som han spårar Lyn Sherwood till hennes brors ranch. Efter några våldsamma uppgörelser med banditerna står Allison som skottskadad segrare varefter han avsäger sig sheriffuppdraget och återgår till spelandet.

Hammenskog anknyter i boken till kända revolvermän och händelser i det historiska västern och bokens titel syftar på den pokerhand Wild Bill Hickock hade i Deadwood när han blev dödsskjuten bakifrån. Nu är det istället Allison som vid samma bord får samma hand när några av skurkarna försöker få honom att framstå som falskspelare för att få en chans att skjuta honom.

Med laddat vapen

Svenska, norska och finska omslag till Steve Hammers bok Med laddat vapen. Fotomontage: Anders Nilsson.

I Med laddat vapen befinner sig Allison i Montana där han på falska grunder blir tagen av sheriffen för ett mord han inte begått. Titeln är dubbeltydig då den kan syfta såväl på Allisons revolver som på hans fallos. Berättelsen har lite av deckarkaraktär med pusselbitar som efterhand bildar ett mönster.

På väg till sin rättegång för mordet fritas Allison av två cowboys som arbetar för traktens pamp Bruce Donovan, som sen lejer Allison för att hjälpa honom bli av med sheriff Harker. Men sheriffen fångar åter in Allison som fängslas men återigen fritas av Donovans män. Därefter stjäl Allison sheriffens papper som Donovan vill ha för att inte sheriffen ska ha en hållhake på honom. Men när Allison ger Donovan dokumenten blir han fasttagen av Donovans revolvermän och den utlovade belöningen uteblir.

Allison lyckas dock smita från Donovans ranch och tar med sig hans dotter Jennifer som gisslan. När hon sen smiter från honom visar det sig vara bara för att få hans uppmärksamhet då hans infångande av henne snabbt övergår i sexuell samvaro. När sen Donovans hejdukar dyker upp för att fånga in Allison övermannar han dem och ger sig beväpnad av mot Donovans ranch. Där övermannas han dock av Donovan, som dock skjuts av en av sina egna män, som tillsammans med en kamrat ställer sig på Allisons sida i den kommande slutuppgörelsen med sheriffen och hans folk.

Allison får nu veta att både Donovan och Harker är skurkar som tidigare samarbetat, men nu försöker bli av med varandra. Sheriffen har nu i sin tur Jennifer som gisslan, men övermannas ändå till sist av Allison. Det slutar med att sheriffen kommer att ställas inför rätta varefter Clay Allison fortsätter sin avbrutna färd mot Alder Gulch och Virginia City.

Den vilda ritten

Svenskt och finskt omslag till Steve Hammers bok Den vilda ritten. Fotomontage: Anders Nilsson.

Då det exemplar av Den vilda ritten jag studerat saknar sidorna 33-64 blir min summering av handlingen lite fragmentarisk (istället är sidorna 65-96 dubblerade!). I förlängningen av den tidigare boken är Clay Allison här inledningsvis inplacerad i Virginia City, Montana. Här spelar han poker med kavallerister som dock är dåliga förlorare och anklagar honom för falskspel. Det slutar med att Allison fängslas och döms till hängning. Han räddas dock ur cellen av en indianpojke tillhörande Nez perce folket, varefter han tvingas rida med indianerna för att undkomma sheriffens folk och militärerna som alla jagar honom.

Allison blir här delaktig i den historiska vandring mot Kanada som dessa indianer genomförde år 1877 för att undkomma militären och slippa placeras i reservat. Han deltar i flera strider mot militären på indianernas sida och hjälper dem i planeringen av hur de bäst ska möta kavalleriets upprepade anfall. Hövdingens syster Winema, som tidigare även bott bland vita, blir kär i Allison och förför honom upprepade gånger.

Även denna boks titel är dubbeltydig och kan lätt kopplas till scenen när Winema ställer sig naken på alla fyra framför Allison och uppmanande säger: ”Bestig mej! Jag är ditt sto och du är min hingst! Min stora hingst!” (s. 96).

En annan hövding, Looking Glass som ska gifta sig med Winema, försöker döda Allison samtidigt som indianernas läger anfalls av en infanteritrupp, vilket räddar honom från den svartsjuke hövdingens kniv. Indianerna fortsätter färden mot sin undergång samtidigt som Allison lämnar dem åt sitt öde för att återgå till pokerspelandet.

Norska och finska utgåvor
Sture Hammenskogs böcker i serien Sexy Western utkom såväl i Norge som i Finland i Leo Mannings namn. I likhet med den svenska utgåvan av seriens 13 första böcker, skrivna av norrmannen Kjell Hallbing, kännetecknas den norska utgåvan av Hammenskogs böcker av frikoppling av titlar, omslagsbilder och numrering (Nilsson 2013). Jag har lyckats belägga att Hammenskogs två första böcker utkom i Norge, fast i omvänd ordning och med omkastade titlar. Det kan heller inte uteslutas att även Den vilda ritten utkommit i Norge under annat namn. Heikki Suikkanen stod för den finska översättningen, som utkom i två olika omgångar. Första gången 1973 som nr. 14-16 med samma omslag som i Sverige, och andra gången 1981 som nr. 58-60 med helt nya omslag.

Tack till Staffan Lundmark för att han satte mig på spåret och guidade mig i DAUM:s samlingar, och till Stefan Hammarén för hjälp med återöversättning av de finländska boktitlarna till svenska. Bröderna Bengt och Olle Martinsson tackas för att de tog sig tid och pratade med mig över telefon.

Källor

• Anonym, 1953: ”På fest med partifolket i Arvidsjaur”. Piteå-Tidningen, 19 november.
• Anonym, 1973: ”Arvidsjaur: Författaraftonen 1940-talspräglad”. Norra Västerbotten, 19 oktober.
• Genberg, Kjell E. 2005: Ur min skottvinkel. Baserad på en sann historia. Eslöv: Gondolin.
• Hammenskog, Sture, 1965: Farmarna. Stockholm: Bonniers.
• Hammenskog, Sture, 1969: Självmordet. Stockholm: Bonniers.
• Hammenskog, Sture, 1988a: ”Grefven. Ur Farmarna (1965).” Provins. Norrländskt magasin 1988(2): 26-31.
• Hammenskog, Sture, 1988b: ”Farmarna i dikten och verkligheten.” Provins. Norrländskt magasin 1988(2): 28-29.
• Hammer, Steve, 1971a: Död mans hand. Sexy Western nr. 14. Göteborg: Pingvinförlaget.
• Hammer, Steve, 1971b: Med laddat vapen. Sexy Western nr. 15. Göteborg: Pingvinförlaget.
• Hammer, Steve, 1971c: Den vilda ritten. Sexy Western nr. 16. Göteborg: Pingvinförlaget.
• Jonsson, Erik, 2009: ”Intensiva sittningar på Ritz”. Västerbottens-Kuriren, 23 november.
• Jonsson, Erik, 2010: ”Med beatniktempo i ett litet Norrlandssamhälle”. Norrbottens-Kuriren, 16 april.
• Lagevi, Bo, 1976: Döden på väg. Brottsplats Sverige nr. 2. Stockholm: B. Wahlström.
• Manning, Leo, 1972a: Med ladet våben. Sexy Western nr. 15. Oslo: Williams Forlag. [Orig. Död mans hand i norsk översättning; pseudonymen Leo Manning avser här ej som brukligt Kjell Hallbing.]
• Manning, Leo, 1972b: En kvinne som pant. Sexy Western nr. 16. Oslo: Williams Forlag. [Orig. Med laddat vapen i norsk översättning; pseudonymen Leo Manning avser här ej som brukligt Kjell Hallbing.]
• Manning, Leo, 1973a: Kuoleman täyskäsi. [= Dödens fulla hand.] Sexy Western nr. 14. Tampere: Williams förlag. [Orig. Död mans hand i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Manning, Leo, 1973b: Petollinen preeria. [= Bedräglig prärie.] Sexy Western nr. 15. Tampere: Williams förlag. [Orig. Med laddat vapen i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Manning, Leo, 1973c: Tuomittu heimo. [= Den dömda stammen.] Sexy Western nr. 16. Tampere: Williams förlag. [Orig. Den vilda ritten i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Manning, Leo, 1981a: Kuoleman täyskäsi. Sexy Western nr. 58. Tampere: Williams förlag. [Orig. Död mans hand i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Manning, Leo, 1981b: Petollinen preeria. Sexy Western nr. 59. Tampere: Williams förlag. [Orig. Med laddat vapen i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Manning, Leo, 1981c: Tuomittu heimo. Sexy Western nr. 60. Tampere: Williams förlag. [Orig. Den vilda ritten i finländsk översättning av Heikki Suikkanen.]
• Nilsson, Anders N. 2013: ”Fallet Kjell Hallbing. Om kioskböckers svåretablerade identitet”. DAST Magazine, april 2013.
• Sjögren, Otto (red.), 1935: Sverige. Geografisk beskrivning. Femte delen. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs län och Norrlandslänen samt register. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
• Skånska Deckarsällskapet, 1977: Skånska brott och herresäten. En antologi. Göteborg: Zindermans. [Sture Hammenskogs novell ”... när givaren är död” återfinns på s. 81-91.]
• Widman, Nils, 2010: ”Jazzmusiker och bohem som dansanta inlandsbor ännu minns”. Piteå-Tidningen, 1 december.
• Genberg, Kjell E., 2013: Bromma, e-post 7 mars.
• Martinsson, Bengt, 2013: Luleå, telefonsamtal 6 maj.
• Martinsson, Olle, 2013: Arvidsjaur, telefonsamtal 17 maj.