Av Pontus Brandstedt
Carlssons Förlag 2013
ISBN 978-91-7331-556-2, 415 sid
Jag hade mina filmfavoriter ordentligt katalogiserade under mitt matinéspring på Hudiksvalls tre biografer under 40-talet och början av 50-talet. Helst såg jag westerns och äventyrsfilmer på söndagsmatinéerna men för att få se och lyssna till Edvard Persson (1888–1957) var man tvungen att gå på en kvällsföreställning och sällan gick det att få en plats när det var premiär. Denne Persson skulle alla se så man fick vänta några dagar tills rusningen avtagit.
Filmerna var ganska lika varandra och det var inte för intrigernas skull jag var angelägen – det var för sångerna. Jag var imponerad av hur Alvar Kraft (mannen som skrev mycket för Edvard) satte ihop låtarna, vackra melodier som Jag har bott vid en landsväg och En fattig trubadur. Detta hände, som alla förstår, innan Tommy Steele och Elvis Presley slog igenom och gav svensk ungdom nya idoler. I slutet av 50-talet gjorde jag lumpen i flottan, hamnade som servitör på Berga Örlogsskolor i Haninge utanför Stockholm. Officersmässen låg i Berga slott och en av männen jag serverade var marinintendenten och kaptenen Karl Harry Persson (1914–2008), son till Edvard.
På senare tid har jag via eftermiddags-TV tagit del av Carl Edvard Perssons filmer och funnit dem ganska naiva men med en charmig och skönsjungande huvudperson.
Att den fryntlige skådespelaren och sångaren inte är glömd trots att det gått så många år sedan han myllades ner på Jonstorps kyrkogård bevisas väl av att det utkommit flera böcker om honom – den senaste så sent som i år, en panegyrisk biografi skriven av Pontus Brandstedt under titeln Jakten på Edvard. Brandstedt har gått synnerligen grundligt till väga, ingen sten har varit för liten för att inte vändas på.
Edvard Persson spelade in 45 långfilmer, varav sju stumfilmer. Brandstedt har letat rätt på överlevande från den tiden och intervjuat dem om bokens huvudperson. Var det sant att han var en diva som krävde att få allt ljus på sig? Svaren är lite ambivalenta men de flesta tycks ha uppfattat Persson som vänlig, jovialisk och framför allt professionell. Det där om ”allt ljus på mig” avfärdas på ett ställe som en missuppfattning medan andra menar att det stämmer på pricken.
Persson gjorde 226 insjungningar på 78-varvsskivor av låtar som blev dåtidens slagdängor, bland annat Jag är en liten gåsapåg från Skåne, Vi klarar oss nog ändå och de tidigare nämnda och de har fått senare popularitet genom inspelningar av bland annat Cornelis Vreeswijk och Skånes reggaestjärna Peps Persson. Skådespelaren Michael Segerström gjorde 1987 en dramadokumentär om Edvard Perssons liv, med sig själv i huvudrollen, som just fick titeln Allt ljus på mig.
Edvards nästan osannolika popularitet avstannade i slutet av 1940-talet, något som antagligen berodde på att Europa-Film, som haft honom på kontrakt (somliga säger slavkontrakt) sedan 1933, överutnyttjade sin stora tillgång. 1950 flyttade han med sin andra fru Mim – som somliga menar varit hans trogna slavinna i många år – till Jonstorp i nordvästra Skåne. Sju år senare dog han av en hjärnblödning 69 år gammal. Då hade filmbolaget tvingat den redan sjuke mannen att spela in filmer trots att han var så trött att han knappt orkade stå på benen.
Han hade inlett sin karriär som amatörskådespelare i Malmö som tonåring, rymde till Stockholm 16 år gammal för att söka in på Dramatens elevskola. Han blev skådespelare i ett turnerande teatersällskap och spelade farser, revyer och operetter, hamnade i Helsingfors i sju år innan han återkom till Malmö som sångare och skådespelare.
På 20-talet var han med i några stumfilmer innan han 1932 kom med i ljudfilmen Söderkåkar. Året efter skrevs kontraktet med Europa-Film där han blev bolagets vinstmaskin. 1946 medverkade han i Sveriges första färgfilm Klockorna i Gamla Stan. Samma år gjorde han en turné i Amerikas svenskbygder, något som resulterade i ännu en film.
Deckarhabituéer kan också få ett litet lystmäte i boken. Där berättas att deckarförfattaren Jenny Berthelius en gång var statist i Edvard Persson-filmen Vart hjärta har sin saga utan att se skymten av huvudrollsinnehavaren. Och filmfotografen Jan Lindström som deltagit i många av den store mannens produktioner samarbetade med Olov Svedelid för att få ordning på sina minnen till memoarerna. Men så dog Olov …
KJELL E. GENBERG
Kalle på Spången filmaffisch