Av Olle Edström
Carlssons Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-7331-708-5, 396 sidor
Som 16-årig medlem i Club Jaznie (vi var nio medlemmar) föreslog jag i Hälsinge-Kuriren att kyrkan borde öppna sina portar för jazzkonserter. Reaktionen på artikeln blev massiv och jag fick flera förslag om i vilken nivå i Helvetet jag borde brinna. Att bannlysning inte fanns kvar som straff för hädiska tankar ansågs vara sorgligt.
Numera är jazz i kyrkan söndagsmat (även vardagar jazzas det ibland). Duke Ellingtons orkester var emellanåt kyrksamma men när de spelade i Sverige – vilket skedde åtskilliga gånger genom åren – var det mest i konsertlokaler och i folkparkerna där de både konserterade och spelade dansmusik. 1963 var jag lokalredaktör för Hälsinge-Kuriren i Ljusdal och skrev om Ellingtons konsert i Ljusdals Folkpark den 25 juni. Sedan skyndade jag tillbaka för att hinna dansa till den, trots sitt späckade schema, spelglada orkestern med de världsberömda solisterna.
I boken Duke Ellington och jazz i Sverige står det inte så mycket om mästarens person men desto mer om jazz och dansmusik i vårt land sedan 20-talets början. Därför tar jag mig friheten att berätta lite om Edward Kennedy ”Duke” Ellington som föddes i en svart övre medelklass familj den 29 april 1899 i USA:s huvudstad Washington, District of Columbia. Han blev rätt tidigt känd som pianist och orkesterledare, kompositör och arrangör, hamnade i New York, turnerade jorden runt och avled till sist i N Y den 24 maj 1974.
Däremot berättar Edström nästan allt om hans musik som efterhand togs upp av allt skickligare svenska musiker. Då och då interfolieras texten av notexempel och andra bilder, redogörelser för den tid då det blev något av krig mellan de som ansåg den senare jazzen vara konstmusik och att de som dansade till Ellingtons musik var hedningar och en minst lika stridbar grupp som hade motsatt åsikt. Tidens musiktidningar citeras ofta, inte minst Orkester-Journalen och Estrad som upplät sina spalter till jazzintresserade och -kunniga skribenter.
Det var på 1930-talet som Ellingtons orkester vann världsrykte och han besökte Sverige första gången redan 1939. Då hade han varit ledare för alltmer personalstinna orkestrar sedan 1917. Hans solister gick inte av för hackor heller: trumpetarna Bubber Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gosalves, altsaxofonisten Johnny Hodges, barytonsaxofonisten Harry Carney, trombonisterna Tricky Sam Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard och basisten Jimmy Blanton. Ellington själv gjorde skivor tillsammans med Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus.
Han valdes in i Musikaliska Akademien i Stockholm och arbetade ihop med många ledande svenska musiker och artister. 1963 började han samarbeta med Alice Babs och spelade med henne i konsertlokaler, kyrkor och grammofonstudios. 1994 utkom LP-skivan Alice Babs serenading Duke Ellington, ett samlingsalbum med ett urval av hennes tidigare insjungningar av Ellingtonmaterial. Duke Ellington lät också svenska arrangörer skriva arr till låtar som orkestern framförde.
Alla svenska samarbeten blev kanske inte fullt så lyckade. Han tillät till exempel Lena Junoff från Göteborg framträda ihop med orkestern och recensenterna blev inte precis överlyckliga. Detta samarbete beskrivs i serieboken Lena Junoff – Primadonnan från Hisingen av Pontus Lundkvist och Bo Sjökvist från 2014 (Rec i Dast: http://www.dast.nu/recension/lena-junoff-primadonnan-fran-hisingen). Efter Duke Ellingtons död fortsatte hans son Mercer under en tid att turnera med bandet som då fått yngre personal eftersom de gamla musikerna avlidit. Det höll inte så länge.
Boken kan vara intressant även för dem som inte är överdrivet intresserade av musikformen jazz. Här finns intressanta skildringar av hur Sverige förändrades från 20-talet och framåt, fast förstås mest ur musikhistorisk synvinkel.
KJELL E. GENBERG