Svenska souvenirer hos Craig Larson – VD för den stora radiokoncernen NRRA i Nebraska.
Av ALICE RADOMSKA
Hos Craig Larson, som är VD för Nebraska Rural Radio Association, står de svenska souvenirerna på hedersplats. Craig och författarinnan Jean Potts var bland personerna vi snackade lite extra om, när vi höll en Nebraska Evening med musik och böcker i fokus i västgötska samhället Göta.
Vi var ett tjugotal personer med speciellt intresse av Nebraska som samlats. Flera var från Göteborg. Och som vanligt funderade vi på någon hälsning att sända till dotterstaden Gothenburg (4.000 invånare) i staten Nebraska mitt i USA. Järnvägaren Olof Bergstrom grundade staden 1882.
Tänk alla gamla Westerns man i yngre dar läste, där postryttarens risk att bli rånad i trånga pass var så överhängande. Vissa gamla stationer för The Pony Express är bevarade än i dag, som så kallade turistfällor. En av de riktigt genuina är ett rejält timrat hus i Gothenburg.
Postryttaren, eller någon ensamt ridande ranger, förekom i många radioföljetonger. Visst är Lone Ranger en klassisk figur. Utöver alla böcker kom hans äventyr på tidiga LP-skivor, i början hårda som stenkakor. Äventyren var upplästa på skivorna. Likt korta nutida talböcker, men de kunde också med ljudeffekter och replikskiften likna radioteater.
Vad mysigt det måtte varit, före televisionen, då folk i mörka kvällar kurade ihop sig vid radion. De mumsade frityrstekta kycklingbitar, hörde vilda västern-avsnitt och konsumerade annars på dagarna ständig countrymusik – av The Carter Family, Jimmie Rodgers, Hank Williams, Kitty Wells med flera.
Nebraska Rural Radio Association
Hos NRRA – The Nebraska Rural Radio Association – är country i princip den enda gångbara musikformen. Koncernen, som kooperativt ägs av fyratusen ranchers och farmers, har populära stationer i flera städer.
– Men vårt flaggskepp är stationen KRVN-AM i Lexington, berättar Adam Smith, som är operativ manager för de utsändningar man producerar. Adam Smith leder också en omtyckt aftonshow i kanalen 93,1 The River.
Lexington, där man har huvudkontoret, är en lite större stad, ett antal mil norr om Gothenburg. Man har etablerat sig även i Scottsbluff, West Point och York där i statens sydligare delar, där utsändningar marginellt också når Kansas.
Lexingtons omgivning är inte lika svenskorienterad som trakterna av Gothenburg, där man över skolans entré kan läsa Home of the Swedes. Stadens stolta lag i American Football heter förstås Gothenburg Swedes. Och dagstidningen Gothenburg Times.
Kring staden finns ett antal mindre ”svenskstäder”, till exempel Loomis, där NRRA:s verkställande direktör Craig Larson växte upp. Jodå, han har besökt släktingar i Ödeshög, Tranås, Lund och så vidare. Och han flaggar gärna blågult, parallellt med stjärnbanéret.
Bess Streeter Aldrich
Då vi på vår Nebraska-afton skulle medföra varsin bok av en författare därifrån och presentera den på under två minuter, blev det en rejäl blandning. Där förekom Loren Eiseley (1907–1977) från Lincoln, John Gneisenau Neihardt (1881–1973) från Bancroft och Bess Streeter Aldrich (188–1954) från Elmwood – rent av en originalutgåva av hennes debutroman Mother Bishop från 1924.
Vidare var det namn som Marjie Lundstrom, Wright Morris, Ted Sorensen och Robert L. Scott.
Bess Streeter Aldrich, född i Iowa, kom som hustru till en bankman att bo större delen av livet i Elmwood, Nebraska. Förutom romanerna skrev hon en mängd noveller, mest för dagspress men också för populära The Ellery Queen’s Mystery Magazine.
Hon visade i författarskapet originalitet, tog ibland till ockultism och parapsykologi, eller formade åtminstone intriger där det övernaturliga inte kunde uteslutas.
Jean Potts i Hitchcocks tycke
Till minne av skräck- och mysteriemästaren Edgar Allan Poe (1809–1849) har samfundet The Mystery Writers of America i långa tider delat ut en årlig Edward Award. 1954 gick den till 44-åriga Jean Catherine Potts för hennes debutroman Go, Lovely Rose.
Jean Potts var född i St. Paul, Nebraska (ej att förväxla med St. Paul i Minnesota). Hon genomgick Nebraska Wesleyan University. Länge skrev hon noveller – det blev närmare tvåhundra titlar innan hon kom ut i romanformat.
Då Jean Potts kom fram i televisionens första tid, intresserade sig TV för henne. På begäran bidrog hon med udda berättelser, då Alfred Hitchcock i flera säsonger presenterade nya mysterier, som långt ifrån alltid fick sin förklaring utan kunde sluta i tittarnas irriterade undran. Det var ingen sekreterare utan mäster Hitchcock personligen som ringde och bad henne om mera sådant.
Ett antal år utgavs tidningen Alfred Hitchcock’s Mystery Magazine. I svenska 68-sidiga utgåvor, först månadsvis och sedan tydligen varannan månad, hette den Alfred Hitchcock’s Mysterie Magasin. (Bilden till höger visar, naggat men gott: Detta Alfred Hitchcock’s Mysterie Magasin, nr 4, 1964, stod för 55 år sedan till salu i svenska tidningsställ.)
Visst var fru Potts i Nebraska bland hans leverantörer av udda mysterier även där. Hon skrev för veckopress till åtminstone 1990 och avled i november 1999, veckan innan hon skulle fyllt 89.
Jean Potts tackade en gång nej till att skriva fem, sex Western-pockets, då en kontrakterad författare efter en bilolycka beräknades vara ur spel en tid. Westerns var en stort säljande grej, men inget hon studerat in sig på.
The Lone Ranger – Svarta Masken
Radioserien The Lone Ranger, skapad av författaren Fran Striker (1903–1962) sändes först på Radio WEBR i hans hemstad Buffalo i staten New York i januari 1933. Därefter på WXYZ i Detroit, Michigan, där Striker blev manuschef för även andra serier. Hans hjälte spreds på licens i radio från stat till stat.
Lone Ranger var som seriefigur tecknad i trettio års tid av Charles Flanders för King Features, ett storbolag på serieleveranser till dagspress. Flanders, som i aktiva år bodde i Ardsley, New York, avled i Palma de Mallorca 1962 efter att två år dessförinnan ha pensionerat sig.
Då serien först dök upp i Sverige, i Karl-Alfred som var en våra allra tidigaste serietidningar, kallades den Ensamma vargen. 1977–1978 gav Hemmets Journal ut ett antal serietidningar kallade Svarta Masken, på 48 eller fler sidor.
I bokform var Lone Ranger benämnd Svarta Masken och kunde följas i en rad grönryggade ungdomsböcker hos B. Wahlströms Bokförlag. Fran Striker angavs som författare även för intriger ihopkokade efter hans död.
Joe Palmer & Nebraska Horse Racing
Befann sig Hollywood-stjärnan Henry Fonda (1905–1982) på sin 60-årsdag den 16 maj 1965 på hästkapplöpning någonstans i sin uppväxtstat Nebraska? Det ryktet, som florerade i flera stater men inte just i Nebraska, tycks ha varit felaktigt. Men någon gång i den majmånaden var han där och satsade på några kusar. Fonda hade i ett flertal filmer på bio själv suttit till häst.
Vid tiden för hans 60-årsdag administrerade The Nebraska Racing Commission sju stycken galoppbanor, som tillsammans hade uppemot 170 tävlingsdagar per år.
En karl som skrev åtskilliga böcker om horse racing, exempelvis American Race Horses (1945) var Joe Palmer. Det är tveksamt om någon enda av Palmers hästböcker är att finna i Sverige. Däremot läste svenskarna ett antal av hans deckare – i den hårdkokta stilen med pistolen laddad i axelhölstret och en synnerligen opålitlig kurvig brud inom räckhåll.
Främst publicerades han i serien X-böckerna (senare kallad Express-böckerna). De var lite tunnare men lite högre och bredare än pockets. Omslagen utstrålade den amerikanska deckarens storhetstid. De lockade med underbart träffsäkra, om än lite förutsägbara, tecknade motiv.
På vår sammankomst förekom ur serien X-böckerna (nr. 27, 1954) Palmers Mördarens ansikte, en titel som senare också Jenny Berthelius, Kjettil Johnson med flera har satt på romaner och noveller. Joe Palmers amerikanska original hette Married To Murder.
Hästfri country-musik
The Nebraska Evening i Göta, inom Lilla Edets kommun, var på matbordet kycklingdominerad, i olika kombinationer, men framåt natten blev det hamburgers. Till såväl varmrätter som kaffe med dopp flödade country-musik på lagom volym från gamla hederliga Dux-grammofonen, där LP-skivor snurrade med 33 och singlar med 45 varv per minut.
Johnny Cash, Dottie West, Alf Robertson, Merle Haggard, Lynn Anderson, Sören Skarback, Crystal Gayle, Wanda Jackson, Countrymasarna, Carina Wessman… Det bjöds på country som NRRA i Nebraska inte skulle tvekat ett ögonblick att spela.
Faktiskt, genom ett mycket positivt bemötande av Tim Marshall och showmannen Adam Smith, kunde radiolyssnarna där i Nebraska i advent i fjol höra unga Linda Rosenberg sjunga på svenska(!), nämligen Denna glittrande julen, komponerad av Håkan Stahre i blekingska Kyrkhult – en förr i tiden verklig utvandrartrakt, fjorton stenkast söder om Småland.
Sällan eller aldrig kan nutida svenskättlingar i Nebraska någon svenska. Men en och annan känslosam tår kan ha runnit av att höra sina strävsamma förfäders språk. Samt meddelandet, förmedlat av Adam Smith. Nämligen att storstaden Gothenburg, Sweden, inför storhelger alltid har det lilla Gothenburg, Nebraska, i käraste åtanke.
Lynn Renée Anderson 1946–2015
Vår sammankomst, hållen tisdagen den 30 juli, hade också stänk av North Dakota. Och så klart av Tennessee. Vi högtidlighöll fyraårsdagen av Lynn Andersons död.
Lynn, född i Grand Forks, North Dakota hösten 1946, och i tidigt 70-tal titulerad ”First Lady of Country Music”, avled i en hjärtattack i samband med en svår lunginflammation i Nashville, Tennessee den 30 juli 2015.
Mest var hon känd för den stort slående låten Rose Garden, skriven av Joe South. Den låg etta på Europas viktigaste topplistor 1970–1971 (inklusive Sveriges Radios ”Tio i Topp”). Några år därefter övertogs countryns drottningatron av Dolly Parton, som förstås år 2015 blev främsta talare vid Lynns begravning.
Lynns mor, artisten Liz Anderson, bar som flicka det norskt klingande namnet Haaby. Och som tonåring, inför sin TV-debut, fick Lynn av sin mormor det enkla rådet: ”Just be a good Scandinavian girl, and you’ll see it will work just alright.”