Hämnden är ljuv

Jag tänkte på det när jag satt vid skärmen den där eftermiddagen och läste mejlet från min värsta fiende. Som vanligt var det artigt formulerat men under ytan lyste föraktet igenom. Jag hatade honom verkligen.

Kanske lade jag in för stor betydelse av den moderna tekniken. Visst hände det att man fick otrevliga brev även då all korrespondens sköttes via papperspost. Ändå fanns där en märkbar skillnad. Tonen blev lätt lite råare när folk skrev på sina datorer än när de höll sig till papper och penna. Möjligen berodde det på hastigheten i de nya medierna. Hur lätt var det inte att via tangentbordet knappa in något elakt i affekt och sedan genast sända iväg det. Förr tog allt längre tid. Det krävdes brevpapper, kuvert och frimärke. Processen gjorde att kommunikationen kändes högtidligare och därmed blev värdigare. Dessutom fanns ju möjligheten att avsändaren hann ångra sig på väg till brevlådan.

I just mitt fall tror jag dock inte det spelade någon roll hur informationen överfördes. Felet låg i andra änden. Där fanns min plågoande som olyckligtvis satt på makten över en viktig del av mitt liv.

Jag var säker på att mina planer inte var några rosa drömmar. Vägen mot framgång framstod tvärt om som mycket realistisk. Allt som behövdes var att få till en bra början på projektet. Fick jag bara det så skulle “snöbollen” komma i rullning och sedan bli omöjlig att stoppa. Tyvärr behövde jag lite hjälp med den första biten. Därför hade jag vänt mig till honom. Inte en gång, inte ett par gånger utan väldigt många gånger. Resultatet blev alltid det samma. Ett mejlsvar som i praktiken var ett slag i ansiktet.

***

Inledningsvis lade jag skulden på mig själv. Det var jag som presterat för dåligt. Alltså behövde jag förbättra mig och höja kvalitén på mitt arbete. Gjorde jag bara det så skulle han se hur bra min insats var och ge sitt godkännande.

Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig och kämpade. Varje försök möttes omedelbart av ett nytt nej. Och det var inte bara ett avslag. Jag tror han njöt av det på samma sätt som katten när den lekte med råttan.

Eftermiddagens mejl blev droppen som fick bägaren att rinna över. Plötsligt insåg jag den bittra sanningen. Jag skulle aldrig få en positiv respons av honom. Inte ens om jag levererade något av högsta världsklass så kunde jag förvänta mig hans stöd. Kanske var det till och med så illa att han aldrig tittade på mitt material. Underbetyget var nog en ren rutinåtgärd.

***

Det var dags att bryta kontakten. Att pröva med honom igen skulle enbart vara ett slöseri med tid. Om jag skulle nå mina mål var jag tvungen att pröva helt nya vägar. Men eftersom jag var kränkt så räckte det inte med att säga upp bekantskapen. Jag behövde få upprättelse och ville hämnas oförrätterna. Och då menade jag inte vilken enkel gengälning som helst som helst utan den slutgiltiga hämnden.

Beslutsamt stängde jag av datorn och gick in i förrådsrummet. Där hade jag min verktygslåda och ur den tog jag upp en hammare. När jag nu väl bestämt mig för att eliminera den där stopp-klossen så gällde det att inte klanta sig. Skulle det hela sluta med att jag åkte fast så innebar det ju att han vann ändå på något sätt.

***

Det var viktigt att ha en plan. Folk som improviserade lämnade ofta avgörande spår efter sig. Samtidigt var det betydelsefullt att inte krångla till saker i onödan. Inget fick peka åt mitt håll. Därför var det bra med en hammare. Föremålet var så vanligt att vem som helst kunde ha det.

Val av brottsplats var också det en avgörande faktor. Efter att ha avvägt saken noga hade jag tagit beslutet att skrida till verket på hans eget kontor. Fördelen var att det inte gav polisen någon ledtråd. Alla som han kände eller hade kontakt med skulle bli lika misstänkta. Dessutom var det en diskret och avskild lokal där jag kunde agera ostört.

Dagen började lida mot sitt slut och det var hög tid att ge sig iväg. Jag drog på mig min överrock och stoppade hammaren i innerfickan. Därefter lämnade jag mitt hem och inledde min promenad.

För varje steg jag tog ökade min upprymdhet. Mitt beslut kändes som det enda rätta och allt verkade gå min väg.

***

Just när allt var som allra bäst fick jag syn på Arvid. Tillsammans med en dam som jag inte var bekant med kom han gående på trottoaren rakt emot mig. Det var för sent att göra något försök att undvika honom. Arvid hade redan sett mig och vinkade en fånig hälsning.

– Hej där! Är du ute och rör på dig, hojtade han.

Vi nådde fram till varandra och jag svarade något småtrevligt som man gör. Arvid presenterade damen som sin kusin från Norrland. De skulle se storstaden tillsammans och besöka traditionella turist attraktioner som Wasaskeppet, kungliga slottet och Gamla stan.

Efter dessa triviala haranger gjorde Arvid ett tvärkast och ställde en högst oväntad fråga.

– Jaha, är mordet planerat nu?

Jag blev så förvånad att jag nästan slutade andas. Kunde han läsa mina tankar? Var jag avslöjad?

Som tur var förklarade Arvid repliken för sin kusin.

– Han är författarnovis förstår du. Mordnoveller är hans specialitet.

Därpå vände han sig till mig.

– Hur går det förresten med den saken? Har du lyckats prångla ut något av dina alster?

– Inte än, medgav jag. Men det är på gång.

Arvid småskrattade lite överseende och önskade mig lycka till. Sedan fortsatte vi åt varsitt håll.

***

Mötet med Arvid var en missräkning men jag tänkte inte låta det stoppa mig. Att personer som Arvid var ironiska när de pratade om mitt skrivande berodde enbart på en sak. Mitt blivande offers ständiga refuserande av mina högklassiga och spännande berättelser. Hade det inte varit för honom skulle folk redan ha sett upp till mig.

Risken att Arvid skulle bli indragen i brottsutredningen var nästan obefintlig. Dessutom hade han inget avgörande att bidra med. Allt Arvid skulle kunna vittna om var att han sett mig gå en sväng under morddagen. Och det var inte skäl nog för att ändra planeringen. Den skulle verkställas.

Jag skyndade vidare. Det var av högsta vikt att jag inte blev sen. Då kanske han skulle hinna avsluta arbetsdagen innan jag fick chansen att utföra mitt uppdrag.

Sträckan att gå var rätt lång. Till sist kom jag ända fram och kunde till min lättnad konstatera att det fortfarande lyste i hans kontorsfönster.

Det fanns ingen anledning att vänta. Gjorde jag det så skulle modet kanske svika mig. Så med bestämda kliv tog jag mig in genom porten och fortsatte uppför trappan.

***

Ståendes framför hans dörr blev jag oerhört nervös. Att planera ett sådant här dåd var en sak, att utföra det en helt annan.

Från tidigare besök visste jag att han inte hade för vana att låsa dörren. Istället för att ringa på prövade jag därför handtaget. Precis som jag hade hoppats på var det bara att stiga in, vilket jag också gjorde.

Det var tänt i hans arbetsrum och på vägen dit lyssnade jag koncentrerat och såg mig omkring men upptäckte inga gäster. Jag och mitt offer tycktes vara ensamma i lokalen. Allt var som det skulle och jag tog ett fast tag om hammaren.

För att få största möjliga överrumplingseffekt rusade jag in i rummet. Mitt hatobjekt satt vid sin dator och tittade förvånat upp men då var det redan för sent. Jag slog det första slaget, det andra slaget och sedan en massa slag.

Om jag ska vara helt ärlig så njöt jag av det. Den som myntade uttrycket “hämnden är ljuv” hade mer rätt än vad de flesta tror.

Det tog någon minut för mig att komma i balans igen. Redan i förväg hade jag insett att detta var ett kritiskt ögonblick. Att dröja sig kvar på brottsplatsen skulle vara ett allvarligt misstag. Därför började jag nu glida ut ur rummet, om än med långsamma rörelser.

Min så negativa granskare var för evigt borta. Plötsligt kom jag att tänka på en följdeffekt av detta. En ersättare till honom skulle komma att utses. Kanske skulle den nytillsatta uppskatta mitt arbete bättre. Speciellt om jag antydde sanningen bakom hans företrädares öde. Då borde den nya medarbetarens egen självbevarelsedrift göra honom samarbetsvillig.

Jag var noga med att stänga dörren ordentligt efter mig när jag lämnade lokalen. Detta för att fördröja upptäckten av brottet vilket alltid var en fördel. Och då såg jag den igen, skylten som satt där på utsidan av dörren och som hittills varit det största hindret för min författarkarriär. Där stod:

“DAST Magazine”.

Nöjd tog jag trappan ner, kom ut på gatan och gick hemåt för att börja skriva på min nya novell.