Av Teodore Werelius
Svensk Scifi, 2018
ISBN 978-91-63980-11-4, 98 sidor
Innan jag på allvar gräver mig ned i Teodore Werelius tidsresande diktverk Noll plus noll vill jag yttra några ord om svensk science fiction-poesi.
Det är en liten men livlig genregren med stadiga rötter i den store Harry Martinson och Aniara, om vilket ordats så mycket att inget behöver tilläggas. Vi har också sticklingar som den för många troligen okände Kjell Borgström, som fick ett helt eget universum att grönska med hundratals dikter i sf-fanzinen och samlingarna Den suckande tungan (1969) och En slags parallell (1997). På senare år har den multikonstnärlige Johannes Hedén blommat ut och odlat poesi om exempelvis exobiologi. Hans bibliografi har så långt vuxit till över 15 verk med titlar som Science fiction, Entropi, Terraforming och Astroekologi. Något av ett ogräs är dock signaturen Comet-Johan Bensin jr som i fyra decennier förbryllat dem som haft oturen att snubbla på hans bladverk, som gödslar en blandning av dadaism och grönköpingslyrik.
Till dessa ansluter sig nu Teodore Werelius via det nystartade, Malmöbaserade förlaget Svensk Sci-Fi. (Not: Den seriöse bör förkorta genren “sf”. Men nog om det.) Baksidestexten hävdar: Teodore Werelius är född 2048 han kom hit 2018…
Poeten ikläder sig rollen som Tidsresenären i detta diktepos som bör uppfattas som denna rolls pseudomemoarer. Det är ett antal länkade dikter som – såvitt jag uppfattar saken – berättar historien om hur och varför Tidsresenären tog sig från 2048 till 2018. Dikterna karaktäriseras av att svänga sig med vetenskapliga termer och metafysiska motsägelser. Typiska rader: “Symmetrisk oordning. / Ingenting krockar, allting träffar. / … Supernovor utan ljus slukar ingenting.”
Symmetri förutsätter ordning, om inget krockar kommer inga träffar, och supernovor sprutar ur sig ofantligt med ljus – motsägelser som sagt och vetenskapligt relaterade begrepp som symmetri och supernovor.
Det hela är mycket underfundigt och vackert skrivet. Men jag måste genast anmäla ett problem. Det blir oerhört svårt att hänga med i den fortgående episka berättelsen, då det är hart när omöjligt att se var dikter börjar och slutar. När det står en kortare fras överst på en sida och den likaväl skulle ha fått plats på föregående, som har ledigt blankt utrymme, kan man misstänka att frasen är titel på en ny, separat dikt. Men det är kinkigt att veta!
Allt blir ännu svårare av att man inte kan säker på att avsaknad av menings eller rads slutskiljetecken (till exempel punkt) signalerar att det kan vara en dikttitel. Hur rader och meningar avslutas varierar nämligen hipp som happ i diktbrödtexten!
För dikttexterna sidan 7–9 avslutas alla meningar med punkt eller annat avslutningsskiljetecken, och rader kan avslutas med komma. Men på sid 10, som överst har frasen “Han river tomrummet” – sedan blankrad– avslutas bara en av elva rader med punkt. Skall “Han river tomrummet” uppfattas som titel på en ny dikt, eller en fortsättning på sid 7–9? Omöjligt att avgöra.
Det finns kortare fraser som skulle kunna vara dikttitlar – de saknar alltså punkt och följs av extra blankrad – överst på sidorna 10, 16, 25, 33, 36, 40, 42, 44, 52, 59, 67, 72, 79, 87 och 95. Utgör dessa sidor separata dikter eller är fraserna bara fortsättning på föregående sidors dikt? Vem vet.
Och det har betydelse. En ny dikt bör uppfattas som ett scenbyte eller kapitelbyte om man jämför med en roman, och Noll plus noll bör uppfattas som en längre sammanhållen berättelse, som en roman i lyrisk form. Vid sådana byten har något hänt och man får göra en sepatat tolkning av det nya avsnittet. Utan ledtrådar till dikt/avsnittsbyten flyter allt ihop till ett sammelsurium.
Den ledande estniske litteraturvetaren Jurij Lotman påpekade i sin klassiska studie Den poetiska texten, att lyrik är en form av text som bland sina främsta företräden har att textstrukturen i sig kan vara betydelsebärande. Men i detta diktverk är strukturen svår att uppfatta, av rent typografiska skäl.
“Handlingen” blir svår att få grepp om sålunda. Det börjar med att huvudpersonen tydligen befinner sig i rymden (omkring 2048 får vi anta). Det är något om ett isigt jätteberg, ett fängelse, flykt, möte med en ryss, byråkrati, ett uppdrag, medicinsk manipulation, kärlek, någon form av hjärnoperation, ankomst till jorden (i vår tid, eller?), finanskris och någon form av död i slutet. Jag blir dock verkligen inte säker på att detta skulle vara en rättvisande sammanfattning.
Men dikterna har många goda enskildheter att försjunka i. Vi kan ta avsnitt med anknytning till avancerad vetenskap som:
Mitt uppdrag kräver att jag är undantagen
händelsehorisontens inverkan.
Enligt Heisenbergs osäkerhet kan ingenting
observeras utan att rubbas. Ingenting.
Mitt uppdrag kräver att Heisenberg har fel.
Händelsehorisont är ett begrepp från svarta hål, och Heisenbergs osäkerhetsprincip är central inom kvantfysiken.
Vi har också djupare psykologiska observationer, “Sjukdomen är: jag tror jag finns till”, eller varför inte:
Den som slåss mot sig själv vinner bara en gång men
den som älskar på riktigt kan förlora om och om
igen.
Ovan ett exempel på hur textstruktur kan vara betydelsebärande i Lotmans anda: “igen” på egen rad förstärker “om och om”, men bryter också loss ordet från övrigt sammanhang och öppnar för att det kanske skall tolkas på ett annat sätt.
Ibland blir det väldigt sciencefictionistiskt, som i:
Membranets deflektion skyddar jorden från
positionsrubbningar. Accelerationsgradienten blir
våldsam. Hans drömmar är mjuka. Kinetisk energi
omvandlas till materiell destruktion. Takplattor och
skallben agerar kollisionsytor. Molekylers brutna
bindningar absorberar energin.
Det handlar tydligen om att mer eller mindre kraschlanda på jorden. “Membranet” är kanske något som skyddar planeten mot tidsresenärstörningar, eller också anknyter det till moderna kosmologiska teorier om att vår tillvaro blott är en sorts projektion på ett “m-brane”. Hm?
Vi får även riktigt lovande, mer klassisk poesi, som i exempelvis:
De säger att,
jag är död och jag lider
jag är nära och jag närmar mig
jag sjunker, snärjd av mörkret
jag är ond, fräls mig
jag sjunker i tystnad
Men kanske blir det litet väl grovt och effektsökande i:
Röda blossande vårtor styva blöta, droppande.
segelspända bukar, vredgat väsande munnar av naket
kött och girig törst.
Det är ett ambitiöst och lovande projekt herr Werelius givit sig in på. Att i lyrisk form berätta en längre historia, och dessutom ren science fiction, har få gjort efter Harry och hans välsignade rymdark Aniara. Men handlingen är svårregistrerbar (i motsats till hos Martinson) bland annat genom tvetydig typografi.
Jag har försökt få reda på mer om Teodor Werelius men Mr Google hittar inte så mycket. Att han är född 2048 finner jag aningen osannolikt… Stephen Hawking hävdade visserligen att tidsresor vore möjliga i en smal zon kring enormt snabbt spinnande svarta hål, men motbevisade samtidigt att slika vore praktiskt möjliga genom att bjuda in till en fest för tidsresenärer. För säkerhets skull skickade han ut inbjudan dagen efter festen. Ingen dök upp.
Vad jag hittar om Werelius är ett Instagram-konto som antyder att han är litterärt och konstnärligt intresserad (Herman Hesse, Haruki Murikami) men också gillar rymd och astronomi (en radda böcker av Peter Nilson på ett foto).
Och så verkar han enligt baksidesfotot på Noll plus noll vara ganska ung. Så jag tror definitivt att Tidsresenären har framtiden för sig.
AHRVID ENGHOLM
Förlagets webbsidor (med inbjudan till novelltävling): http://www.svenskscifi.se/index.html