Av Nele Neuhaus
Die Lebenden und die Toten, 2014
Översättning Christina Bredenkamp
Albert Bonniers förlag, 2018
ISBN 978-91-0-0175887-0, inbunden, 483 sidor
Jag har inte läst de två tidigare i serien, Snövit ska dö och Stora stygga vargen, men det gör inget. Dessutom finns ytterligare tre tidigare på tyska. Hon gav ut på eget förlag, lyckades bra så att ett stort etablerat förlag fångade upp henne.
Det är samma plats, Frankfurtområdet, och samma poliser, främst kriminalchefen Oliver von Bodenstein och inspektör Pia Kirchhoff. Och deras kolleger. Hit kommer också en profilerare som odrägligt skryter men mest vållar ilska bland kollegerna.
Jägaren i titeln är vad medierna efter ett tag kallar honom. Det verkar som om en seriemördare urskillningslöst med välriktade skott skjuter ihjäl personer, och paniken sprider sig i omgivningarna. Eftersom handlingen utspelas runt jul och nyår går julhandeln dåligt.
Men poliserna undrar om det ändå inte finns samband mellan morden. Misstanken förstärks när mördaren skickar påhittade dödsannonser där det står att den som dött har gjort det för att en närstående ska få känna uppleva hur det känns när de möter döden, eftersom de själva varit vållande till andras död.
Den läsare, som jag, som hoppar in i serien här förstår att det finns saker som hänt i de tidigare böckerna, och att det finns olika relationer som ändrats under seriens gång. Men det är oväsentligt, de delarna ger bara en bakgrund och spelar ingen roll för hur just denna historia utvecklas.
Det är en tydlig polisprocedurroman, och den känns autentisk. Författaren tackar många experter i slutet, och miljön och resonemangen känns verklighetsupplevda.
En trevig bekantskap som jag gärna läser mer av.
LEIF-RUNE STRANDELL
Nele Neuhaus. Foto Gaby Gerster