Av Andrea Camillieri
La forma dell’acqua,1994
Översatt av Barbro Andersson
Modernista 2013
ISBN 978-91-86629-55-7, 153 sid
Den som tror att en bok blir mer spännande och innehållsrik ju fler sidor den innehåller bör tänka om och genast läsa Camillieris första roman om kommissarie Salvo Montalbano. Om ni inte läst den tidigare förstås. Den kom på svenska första gången för tretton år sedan, då utgiven i samma översättning av Fischer & Co. Mängder av Camillieris kriminalberättelser filmades av italiensk TV och har i omgångar även visats i de svenska rutorna med skådespelaren Luca Zingaretti som den matglade och rättrådige kommissarie Montalbano, en man med ett relativt komplicerat kärleksliv.
Kärlek, eller åtminstone erotik, är vid sidan av mycket annat, drivkrafter i romanen som börjar med att två arbetslösa lantmätare som fått tillfällighetsjobb som sopgubbar ska städa bort kanyler och kondomer från la mànnara, ett skumt ställe som befolkas av knarklangare och prostituerade. Där stöter de på en bil som innehåller liket av Silvio Luparelli, en politisk uppkomling i Camillieris fiktiva stad Vigàta på Sicilien. Han har byxorna nerdragna till knäna så att ”det håriga könet” syns och det verkar som om han dött av en hjärtinfarkt under en betald sexakt.
En tragisk historia tycks det men kommissarie Montalbano upptäcker saker som gör honom misstänksam och börjar, trots visst politiskt motstånd, rota mer i saken. Trots att alltsammans utspelas på Sicilien tycks inte maffian ha ett finger med i spelet. Fast maffian är ändå en alltid förekommande storhet i dessa trakter så man kan aldrig vara riktigt säker.
Hela berättelsen fortskrider som en rysk docka snarare än en Pandoras ask. Öppnar man locket finns en ny docka där, men det är ingen docka som är enbart ond. De figurer som framträder är mänskliga med fel och brister, typiskt sydländska med en moral som inte alltid känns igen av oss som bor på nordligare breddgrader.
Fast nordligare breddgrader finns med på ett hörn i form av den inflyttade svenska rallyföraren Ingrid Sjöström som får italienska män att slicka sig om munnen.
Camillieris språk är fascinerande och beskrivningarna mycket koncentrerade. Ibland drivs handlingen fram genom replikskiften som är förrädiskt enkla, korta stycken som förklarar sambanden mellan de olika människor som har betydelse för vad som har hänt och för vad som kan tänkas hända.
Här finns ond, bråd död – det är ju en deckare – men mitt i all brutalitet finns en ton som gör att läsaren känner sig som en turist på en märklig plats som får en att må bra.
KARL HJELM