Två av 2017 års deckardebutanter är Marie Bengts (till vänster på bilden) och Lina Bengtsdotter. En sak har de gemensamt: miljön i böckerna är mindre orter. En del skiljer: Marie har förlagt En sax i hjärtat till en by i Småland på 1950-talet, Lina sin Annabelle till Gullspång i nutid. Det kan finnas många hemligheter i mindre samhällen, hemligheter som de boende känner till. Vi träffas för ett samtal i storstaden där båda bor och arbetar.
Lina är lärare i svenska och psykologi, men jobbar deltid nu för att få mer tid att skriva (vilket hon dock alltid gjort). Debutboken Annabelle är hennes andra färdiga bokmanus, det första fick hon refuserat för 7—8 år sedan.
Marie är fritidspedagog, som numera heter lärare i fritidshem, och har arbetat som journalist på Lärarförbundets tidningar i tio år. Också hon har alltid skrivit, och har nu vågat att bli frilans för att få mer tid till skrivandet. I ungdomen ville hon skriva en generationsroman om att hitta sig själv. När hon blev äldre ville hon skriva en bok som – åtminstone — hon själv ville läsa. Eftersom hon älskar de klassiska pusseldeckarna blev det en deckare. För att kunna skriva En sax i hjärtat tog hon tjänstledigt.
Marie valde att hitta på ett namn för den by som är den verkliga by där hon har familj och släkt kvar. Lina började med en fiktiv plats för att om det skulle vara ett riktigt namn så skulle hennes egen påhittade värld försvinna. Det skulle vara som en bubbla och för mycket riktiga detaljer skulle göra det tråkigt.
Plats man känner
Men skrivandet gick trögt. Hennes agent frågade om platsen finns, och det gör den ju, och han sade att hon skulle skriva ut Gullspång.
— Det blev tvärtom, det gav skrivandet en skjuts i stället. Det hade inte fungerat om jag skulle lagt handlingen till en plats jag inte känner, som Florens, och inte ens Stockholm där jag inte har samma koll på miljöerna.
Gullspång är hennes barndomsort på gränsen mellan Västergötland och Värmland (känd för Gullspångslaxen).
Marie tänkte ungefär likadant. Det var bekvämt med en miljö som man kan, där man vet hur husen ser ut, något riktigt.
— Men jag tog mig friheter med min by. Det är ju lättare när man vet hur husen ser ut och jag undrade om jag skulle kalla byn för dess rätta namn, Risinge egentligen, fegade lite men tog mig lite friheter, lade till en del som inte finns.
Hon fick ju också ta hänsyn till att hennes berättelse utspelar sig på 50-talet och hur byn såg ut då.
— Det finns ju inget gymnasium i Gullspång, och ingen polisstation, så jag fick ju ta en del friheter för bokens skull, säger Lina.
Marie säger att hon faktiskt kände igen sig i hur det var att växa upp i ett litet samhälle när hon läste boken.
— Det som lockar med med att välja en liten ort eller en liten grupp är ju det sociala samspelet, säger hon, men märkte att den analysen gjorde hon först efter skrivandet.
Det måste ju inte vara en by utan också en subkultur, arbetsplatser t ex.
Social kontroll
— Stark social kontroll, instämmer Lina. Det finns många band mellan människor och det finns en känsla av småstadens ofarlighet. Det finns ju också något bra med den sociala kontrollen. Småstaden får oförtjänt mycket skit för att det skvallras mycket, men det gör man ju på alla platser. När man skriver kan det vara lockande med de negativa aspekterna, men den starka sociala kontrollen kan vara bra.
Hon minns en händelse där man såg att en lampa var tänd när den inte skulle vara det, och grannarna gick för att kolla vad som hänt.
Marie: Det är en förutfattad mening att inget händer i den lilla orten, men det gör det ju, och det finns myterna om vad som hänt förr.
Lina: Man vet vilka som bott i husen, här bodde det en gång en kvinna som hoppade utför det där stupet. Och så har jag kallats för ”bagarns barn”, men egentligen var det min farfars far som var bagare, beteckningen ”bagarn” går vidare i generationer.
Det går ju att vara anonym i storstaden, och Stockholm ses som ”farligare” att bo i.
Sluten miljö
Marie håller på med en uppföljning som utspelar sig i Stockholm, men i en sluten miljö eftersom hennes huvudperson är sömmerska (fast hon ju hellre vill kalla sig designer).
— Kanske får hon återvända till byn i elfte boken…
En sak de båda känner igen är frågan när man träffar någon ny på orten: Vems tös är du? Människorna hänger ihop på många sätt.
Men om man är invandrare? Maries pappa var det, kom från Finland, och då blir man ju först lite utanför. Linas mamma tycker att hon är nyinflyttad, kom på 70-talet.
I Maries bok finns en fönstertittare, och beskrivningen av hur man ställde sig till det är hämtad från verkligheten. Alla visste och tog hänsyn till det.
— Han lever inte längre så jag tyckte att jag kunde skriva om det. Alla som är äldre säger att de här karaktärerna finns överallt.
Speciella karaktärer finns i varje by. Lina instämmer: det är tryggare när man vet mer om den som är eljest. För den sociala kontrollen kan ju också vara bra, ingen är anonym, alla är någons syster, bror, dotter. Hon träffade en kvinna från Polen som tyckte att hon precis beskrivit hur det är där.
På tal om offentliga hemligheter med många år av tystnad säger Marie att hon skrivit på journalisternas metoo-upprop. Alla har vetat men ingen har sagt ifrån. Sådana offentliga hemligheter är ju inte specifika för små samhällen.
Känna igen sig
Men hur känner man igen sig i verklighetens orter när man läser böckerna? I Gullspång finns alltså ingen polisstation. Lina kommer ihåg en händelse där en flicka försvann med en man i en bil. En tjej i kassan i mataffären kände igen mannen när han kom in en stund senare. Hon ringde till flickans pappa och han organiserade en telefonkedja så att de kunde följa efter mannen, och sedan ringde de polisen som kom och tog över. I en mindre ort finns kunskapen och kontakterna.
— Det är blandat hur folk i Gullspång gillar hur jag skildrar platsen i boken, säger Lina. Men när jag kom dit var det första gången det var fullsatt på biblioteket. Många av mina gamla lärare var där och himla glada. Publiken tyckte att det var en realistisk bild av Gullspång som jag skildrat, förutom en kvinna som sa att det var en mörk bild jag målat upp av samhället. Jag sa: “du är inte härifrån va?” Varpå kvinnan svarade att hon var nyinflyttad. De flesta är stolta över att jag skrivit om platsen.
Marie har märkt att en del är rädda för att bli igenkända. Men eftersom det är en liten by och många är nyinflyttade så då blir det lugnare. De som är tillräckligt gamla tycker att det är roligt.
— Det är mamma som får höra vad folk tycker. Det är många som anser sig igenkända men jag vet ju att de har fel.
Lina säger att hon inte har med utseendebeskrivningar. Läsaren får ändå en omedveten bild av personerna. Om huvudpersonen Charlie är det enda man fåt veta att hon har ett ärr. Marie hade själv en helt klar bild av personerna och skrev fyra sidor personakter om vad som format dem. Det gäller att vara konsekvent, veta hur de reagerar i olika situationer.
— Det är viktigt när man har återkommande personer, men det är inte så att jag använder allt nu. Och hon ger Conan Doyle-varningen: han slarvade med Sherlock vilket läsarna upptäckte.
— Mina personer sticker iväg, säger Lina.
Marie instämmer, hon hade någorlunda pli på sina men en slarvade hon med i början vilket gav problem senare i texten. Lyckligtvis hade hon två provläsare som sade till att de inte förstod.
— Alla arbetar på olika sätt som författare, sammanfattar hon. Själv började hon med slutet och en nyckelscen, och var delvis strukturerad.
Lina hoppar mellan karaktärer, scener och perspektiv när hon skriver medan Marie kan börja med slutet.
Skriver vidare
Fortsättningen? Lina tänker sig Gullspång i två böcker till och Marie flyttar sin huvudperson till Stockholm och till modevärlden som ju också är en sluten subkultur.
— Det blir mycket om hur folk är klädda, och det är fortsatt 50-tal. Jag måste utgå från huvudpersonen, sömmerska, hon lägger ju märkte till kläder. Jag har planen i huvudet och det är roligt att skriva. Håller på med det nu och det är fortsatt pusseldeckare.
Lina håller med: Det är roligt att få göra detta. För att kunna skriva deckare, när man inte kan polisarbete, måste man läsa deckare. Och det blev mycket läsande inför och under skrivandet.
LEIF-RUNE STRANDELL