Av JEAN BOLINDER
Deckarakademin har satt mig att läsa alla årets till svenska översatta deckare. Det är ett roligt men drygt uppdrag.
Mina föräldrar var entusiastiska deckarläsare och ett rum där hemma hade väggarna klädda med kriminalromaner och på golvet stod ett par sköna läsfåtöljer. Far och mor hade idéer om hur deckare borde vara – bland annat var de upprörda när barn blev offer. Jag minns att de ogillade att ett par små tvillingpojkar mördades i Jonathan Stagges Dödens sång (Death´s old sweet Song) från 1947. “Så får man inte göra i en deckare”. Nu är det dock andra tider och i TV-serien (TV 4) Broadchurch försvinner en liten pojke. Ämnet behandlas varsamt och ömsint. Serien är högst sevärd, bl a för de lysande skådespelarprestationernas skull.
Barnamord handlar det även om i S.J. Bolton: Odödlig (Like this, For Ever), översatt av Lilian och KG Fredriksson (Modernista). Här gäller det också barnamord, bl a mördas ett par små tvillingar. Och barnen töms på blod! Trots att boken har stora förtjänster finner jag det lika motbjudande att underhållas av barnmord, som mina föräldrar gjorde på sin tid.
Några andra höstdeckare:
Peter Robinson: I mörkrets skugga (Watching the Dark), översatt av Jan Malmsjö (Minotaur). Jag älskar Peter Robinson och pläderade förra året för hans sak i Deckarakademin. Den här utflykten till Estland är bra men inte lika mänsklig som En förgiftad man. Men sant läsvärd! Kanske är Robinson (tillsammans med islänningen Arnaldur Indriđason) världens just nu bästa deckarförfattare.
Ibland undrar vi nog alla om vi kan lita på våra sinnen. Såg jag verkligen det jag såg? Det jag minns är det sant? I Tro dina ögon (Trust your eyes) av Linwood Barclay, översatt av Elisabet Fredholm (Kabusa Böcker), går en man på en tvärgata i New York och ser en kvinna mördas. Kan han tro sina ögon? Det är en intressant fråga och boken är både spännande och välskriven – kanske kan jag finna Linwood Barclay en smula pratsam ibland.
Lisa Ballantyne: Den skyldige (The Guilty One), översatt av Gunilla Roos (Forum). Även här dessa dödade barn – en liten pojke är dessutom misstänkt. Jag tycker denna debutantbok är väl tuff och aningslös, även om den annars är duktigt skriven.
Bäst av de romaner jag läst just nu är utan all tvekan Dror Mishani: Utsuddade spår (Tik Neédar), översatt av Nils Larsson (Brombergs).
Varje år läser jag hundratals översatta deckare. De kan vara dåliga, de kan vara otroligt bra men … de är alla tämligen lika. Genren har egentligen trånga gränser. Ytterst sällan kommer man med något som är genuint originellt. Det här är en sådan roman med verkligt stora och unika kvaliteter. Den kryper in under skinnet och blir där länge. Kan i början påminna om TV-succén Broadchurch, men blir sedan sig själv nog. Vuxenlivet har sina ok för både poliser och oss andra. Barn kan bli ett slags lackmuspapper på hur Vuxenlivet känns. En mycket läsvärd och kanske också en nyskapande bok!
Den deckarbok som på sitt sätt givit mig störst behållning är ändå en novellsamling redigerad av Elizabeth George: Av två onda ting (Two of the Deadliest), översatt av Ulrika Jannert Kallenberg (Norstedts). Det är en lysande samling. Allt är visserligen inte genialt, men väldigt mycket är det. Enbart kvinnliga författare deltar, somliga debutanter. George menar att det här ger dem chans visa upp sig för hågade förläggare. Det är stort att en världsberömd författare ställer upp för andra på detta sätt. Så borde flera göra.
Bland de många utomordentliga och originella texterna finner man deckardrottningens egen: Begäret efter Jenny, den uppochnervända. Elizabeth George besitter en alldeles enorm berättartalang, klurighet och förmåga att skildra miljöer och människor! Dessutom handlar det om ett frimärke jag drömde om att äga när jag var pojke.
Jag har läst en novell per kväll. Njutbart!!!