Av Ray Celestin
The Axeman’s Jazz, 2014
Översatt av Hanna Williamsson
Kalla Kulor, 2016
ISBN 978-91-88153-41-8, 475 sidor
En gammal förhärdad deckarläsare möter högst sällan böcker som bryter av från det gängse mönstret. Det är som på en bangård där man kopplar ett antal tomma vagnar till olika tågset. Sedan drar frustande lok iväg med vagnar på samma stambana och tåget blir likt alla andra tåg som trafikerar spåren. TUUT-TUUT här kommer jag!
I Yxmannen av engelsmannen Ray Celestin kommer journalisten John Riley bakfull och eländig in på Times-Picayunes kontor i New Orleans. Det är maj 1919 och den fantastiska jazzeran pågår för fullt i stan. Stackars John har svårt att börja det jobb han redan är en och en halv timme för sen till.
För att ändå göra något går han genom insändarna som anlänt. En av dessa anges vara avsänd från Helvetet 6 maj 1919 och är undertecknat av “Yxmannen”. Denne bisarre person är en verklig seriemördare som härjar i jazzstaden. Han hugger människor i huvudet med yxa och lämnar liken med tarotkort instoppade i huggen. Två brev från honom existerar. Breven antas vara äkta och återges i “Yxmannen”. De ångar av nattsvart ondska. Själv drabbas jag av ångest när jag läser dem.
“Efter behag hade jag kunnat dräpa tusentals av era mest aktade medborgare, för jag står dödsängeln nära.
Jag kommer att dra framöver New Orleans exakt klockan 00:15 (jordisk tid) nästa tisdag. I min oändliga barmhärtighet har jag ett förslag till er. Det lyder så här:
Jag är mycket förtjust i jazzmusik och jag svär vid alla djävlar i underjorden att skona varje person i vars hem ett jazzband spelar för fullt vid den tidpunkt jag nämnt.”
Jazz och tarotkort intresserar mig mycket och bägge ämnena har faktiskt satt spår i mitt eget författarskap. Det slår mig också att jag personligen både sett och hört en av bokens figurer live, nämligen andrekornettisten i King Olivers Jazz Band, Louis Armstrong. För att förstärka den stämning boken försätter mig i, spelar jag under läsningen skivor med bl a King Oliver, Louis Armstrong och min favorit Bessie Smith. Riverside Blues, Dippermouth Blues, Mabel´s Dream, Jeepers Creepers.
Så flyger min själ högt till den i mitt tycke bästa jazzinspelningen någonsin, den där Louis kompar Bessie Smith i St Louis Blues 14 januari 1925.
Till sist är jag så djupt inne i mitt kollektiva omedvetna att jag låter Blind Lemon Jefferson sjunga Bad Luck Blues. Då är jag fylld med voodoo, dödsskräck och medvetande om hur skör min livstråd är.
Jag har skrivit ett hundratal deckare, fått Deckarakademins pris för årets bästa, två gånger och jag har som recensent och privatperson läst mer än tiotusen kriminalromaner. Sedan jag som pojke fängslades av Bernhard Borges (André Bjerkes) De dödas tjärn (utgiven på svenska 1943) har ingen deckare så fyllt mig med känslor som Yxmannen. Det är en genomforskad, sant välskriven, och psykologiskt briljant thriller. Mig har den fyllt med först skräck, sedan entusiasm. Bland de ovanligt många briljanta utgåvorna 2016 är den här i mitt tycke den klart bästa.
Min upplevelse av jazzrytm, voodoomagi och existensiel ångest ändade i det Aristoteles i sin Poetik kallade Katharsis dvs – för att citera Svenskt Litteraturlexikon – ”den rening och luttring genom fruktan och medlidande som känslan undergår när man åser en tragedi”.
Yxmannen är ett mästerverk, enligt min mening inte bara den absolut bästa till svenska översatta spänningsromanen i år utan också på flera år!
JEAN BOLINDER
Hedersledamot i Svenska Deckarakademin
Ray Celestin. Foto Nick Redman