Av Håkan Nesser
Albert Bonniers Förlag 2013
ISBN 978-91-0-013437-2, 423 sid
Nessers senaste är en lite sorgsen historia om en kvinna som tillsammans med sin hund sent om hösten anländer till byn Winsford på halvön Exmoor – ett hedlandskap där det inte bor alltför många människor och där vinden emellanåt pinar sig fram mellan törnbuskar och vilda hästar. Hon kommer inkognito under antaget namn och för att det inte ska vara alltför uppenbart att hon gömmer sig för något påstår hon att hon sökt sig dit för att skriva en bok.
Sakta men säkert redovisar Nesser hennes tidigare liv, det hon så tydligt vill avskärma sig ifrån. Han är skicklig när det gäller att påvisa det förflutnas inverkan på det som händer här och nu – och han använder sig av den karga naturen för att med skarp insikt skapa känslor hos både huvudperson och läsare. Hennes ensamhet är både härlig och aningen hotfull, något Nesser beskriver med finess och försiktiga penseldrag.
Den som tidigare läst Nesser – och vem har inte det? – inser snart att det finns en svärta i hans bedrägligt stillsamma berättande. Bakom allt lurar döden, både i bakgrunden och i huvudpersonens tankar om att hon i varje fall tänker överleva sin hund Castor som hon vandrar tillsammans med varje dag.
Man blir snart klar över att den falska författarinnan inte är någon helt igenom god människa. Liksom alla vi andra är hon förmögen att begå sådant som ingen borde göra och hon har förmågan att tillämpa ny teknik för att dölja var hon finns och vad som egentligen hänt. Ingen människa är god av naturen men inte heller alltid ond. Nesser manipulerar läsaren genom att skriva och beskriva med den underliggande värme som är hans signum. Samtidigt finns deckarförfattaren där, den del av honom som säger att brott ska helst inte få begås ostraffat. Inte ens om brottet inträffat efter att man pressats förbi the point of no return.
KJELL E. GENBERG
Håkan Nesser. Foto Caroline Andersson