Nu är vi mitt under jubileumsåret för den svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen. 250 år har gått sedan vi fick lagstiftning som både gör det tillåtet att uttrycka sig fritt i skrift och att vi har rätt att ta del av myndigheternas handlingar.
Under dessa sekel har förstås dessa rättigheter angripits, ibland framgångsrikt, men på det hela har i dag Sverige och Finland (för Finland var ju för 250 år sedan en del av Sverige) världens mest väletablerade lagar. Som vi alldeles för ofta tar för självklara.
EU skulle närma sig den ”svenska modellen”, men det tycks gå långsamt.
När Internet i början sågs som en utvidgning av yttrandefriheten, där var och en kunde uttrycka sig, fanns en del som oroade sig för att det också skulle komma fram sådant som inte är tillåtet. Och de har ju tyvärr fått rätt: hat och hot inte bara i det som kallas ”sociala medier”, som i dessa sammanhang är kraftigt asociala, utan också i den utvidgning av tidningarnas insändarsidor som de öppna kommentarsfälten tillåter. Allt fler webbplatser börjar stänga de helt öppna kommentarsfälten, eller har en skarpare övervakning så att olagliga kommentarer tas bort.
Här kan jag inskjuta att Dast, med en liten redaktion, inte har möjlighet att hela tiden övervaka kommentarer varför vi gärna tar emot kommentarer och debatt, men bara som epost som vi sedan kan publicera.
Men vad får vi säga? Kungliga biblioteket har under våren haft en serie samtal om yttrandefrihetsfrågan. Ett möte handlade om konstens frihet, och de närvarande, Jan Guillou, Makonde Linde och professor Karin Helander, var eniga om att konstnärer i vårt land har större möjligheter att pressa yttrandefrihetens gränser, konsten är en frizon. Visserligen hade censuren under andra världskriget en del att ingripa mot, t ex Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, men i stort har staten lärt sig att hålla fingrarna borta.
Ni som inte var på plats och hörde diskussionen, och som missade också de andra samtalen, kan nu se dem på webben. Gå till sidan https://frittord250.se, där det också finns mer material och kalender med kommande aktiviteter. Den utställning som nu finns på Kulturhuset Stockholm kommer också till Almedalen och till Bokmässan i Göteborg.
Yttrandefrihetens avigsidor, näthatet, togs också upp på ett seminarium som ordnades av Finlandsinstitutet i Stockholm. En av deltagarna där var SVTs finska motsvarighet YLEs journalist Jessika Aro. Hon har blivit känd runt om i världen när hon sökte bland finska kolleger om de varit utsatta för de ryska nättrollen när de publicerat något. Och jovisst, fanns det sådant, men ännu tydligare blev det att hon själv utsattes för förtalskampanjer och raskt kallades för Nato-hora, bikinibrud ute för att skada Ryssland.
Kolla själv hennes framträdande och diskussionen med bl a grundlagsexperten Nils Funcke, ledarskribenten Eric Erfors och både svenska och finska redaktionsledare. En video finns på institutets sida: http://www.finlandsinstitutet.se/sv/events/nathat-i-sverige-och-finland-ett-hot-mot-yttrandefriheten/
Så: visserligen är Dast inte en tidskrift som ägnar sig mycket åt grävande journalistik inom samhällsfrågorna, men också för oss som mest sysslar med litteratur är tryckfrihet och yttrandefrihet viktig. Vi vill inte ha censur av vad som trycks, och vi vill att också litterärt dåliga böcker ska ha rätt att ges ut, även om vi förstås talar om vad vi tycker. Och även litterärt goda böcker som utmanar den goda smaken ska kunna läsas.
Och den enda förhandscensur som finns kvar är ju åldersgränserna för barnfilm.
Låt oss hoppas att hat, kränkthet, ”god smak”, intolerans inte ska riva ner vad som klarat sig i 250 år.
LEIF-RUNE STRANDELL