Av Mats Ahlstedt
Bokfabriken, 2016
ISBN 978-91-76291-58-0, 301 sidor
Jag har följt Ahlstedts författarskap sedan hans första utgåva av Dödsängeln kom på MBAB Förlag och följdes upp av Violinisten. Då hette huvudpersonerna Sören Högström och Fatima Wall som båda jobbade hos kriminalpolisen i Göteborg. Den arbetsplatsen är nu besatt av kommissarie Fritz Möller och hans nyanställda profilerare Ella Werner som i denna bok får ta sig an ett gäng hårdföra busar i knarksvängen med anknytning till de proryska utbrytarna i Ukraina.
Det märks mycket väl att Ahlstedt (född 1949 i en prästgård i Jämtland och fil kand i litteraturvetenskap och historia) har journalistisk bakgrund. Hans stil när det gäller skrivandet är mycket matter of fact och miljömässigt gärna trogen den nuvarande hemstaden Göteborg där faderns berättelser från yrket som fängelsepräst gett honom inspiration och uppslag till romanerna om ond bråd död.
Och just bråd död är flitigt förekommande i När inget annat återstår – en titel som verkar anspela på Sherlock Holmes valspråk: ”När man har eliminerat det omöjliga, så måste det som återstår vara sanningen, hur osannolikt det än verkar!”
Ella Werners första fall gäller ett mord på en ung man som knackat på hos en kvinna vid namn Sandra, inte blivit insläppt trots påståendet att han är hennes kusin och sedan hittat död i ett förråd. Spåren leder henne till Brännö i Göteborgs södra skärgård och till ett hus ägt av Alzheimerforskaren Egon Guthlin, en man som har vissa likheter med stereotypen ”excentrisk vetenskapsman”.
Sandra är vid sidan av Ella och Simon Svanberg – en man med ett spännande förflutet – de personer som berättelsen kretsar kring. Alla bär på sina egna hemligheter som de vill behålla samtidigt som de helst vill avslöja det som andra vill dölja för dem. Funkar den medicin som Guthlin arbetat med och varför har han aldrig berättat att han har en son med en ryska? När något som liknar ett gängkrig blossar upp i Västsveriges största stad tar historien fart. Men förlagets reklamfras ”gastkramande” tycker jag inte att romanen lever upp till. Ahlstedt skriver alltför städat och tuktat. Men, det är klart, emellanåt blir det spännande. I synnerhet när Simons bakgrund får komma till sin rätt i en vilda västernliknande vapenduell.
Lite kunskaper om medicinsk forskning och dess möjligheter att hamna snett får man på köpet.
KJELL E. GENBERG
Mats Ahlstedt. Foto Bengt Alm