Av Carl Panzram
Killer: A Journal of Murder, 1970
Översatt och kommenterad av Jonas Wessel
Hastur Förlag, 2015
ISBN 978-91-86835-20-0, 210 sidor
Carl Panzram (1891–1930) var en amerikansk seriemördare innan termen ens var uppfunnen. Ordet ”seriemördare” myntades på 1970-talet av FBI-agenten Robert Ressler och en elev på Michigan State University. Panzram erkände sig skyldig till 21 mord på både barn och vuxna och tusentals homosexuella våldtäkter och är antagligen en av de argaste och våldsammaste män som vandrat på amerikansk jord. Det är möjligt att den inneboende vreden fanns redan från barndomen, men den måste ha eskalerat i det oerhört grymma fängelsesystem som praktiserades – och tydligen fortfarande praktiseras – i USA. Men han hade faktiskt en enda vän. Fångvaktaren Henry Lesser såg människan bakom monstret och för honom berättade Panzram om sitt liv, sina brott och sitt hat.
Han föddes av fattiga tyskättade föräldrar i Minnesota och hade fem bröder och en syster. Uppfostran bestod av misshandel så det är kanske inte underligt att han söp sig full för första gången som åttaåring. Han hamnade på reforminstitutioner för unga, där reformeringen bestod av bibelord och prygel, brände ner en verkstad i en, försökte slå ihjäl en vakt med en bräda i en annan och skulle ha skjutit en lärare om han inte råkat tappa pistolen. Under en rymning våldtogs han av ett gäng luffare, något som fick honom intresserad av ”sodomi”. Det är oklart om Panzram någonsin legat med en kvinna. En tid tjänstgjorde han i armén men greps för stöld och hamnade i fängelse där Guds ord, sexuellt våld och hårda straff för det minsta lilla var dagens lösen. Sen fortsatte denna enmans brottsvåg av bara farten.
Hans första kända mord begicks sommaren 1920 efter att han brutit sig in i förre presidenten William Howard Tafts villa i New Haven och stulit en massa säljbart gods, bland annat en Coltpistol kaliber .45. För pengarna skaffade han en båt som blev högkvarter när han gjorde räder mot andra båtar tillsammans med karlar han anställt. Dessa män blev sedan drogade, våldtagna och skjutna med Tafts pistol innan de hamnade i havet. Han skriver att han under tre veckor, innan båten förliste, mördade tio män. Sedan tog han sig till Afrika där mördandet fortsatte utan att han ångrade sina gärningar det minsta.
Det är frapperande hur rätt och lakoniskt han beskriver sina brott. Där förekommer nästan inga detaljer till skillnad från när han berättar om de bestraffningar han utsätts för. Däremot påpekar han rätt ofta hur mycket han hatar mänskligheten – inklusive sig själv.
Denna biografi skulle aldrig ha blivit skriven om inte Panzram lärt känna fångvaktaren Henry Lesser i ett fängelse i Washington år 1928. Till skillnad från övriga vakter behandlade Lesser den skräckinjagande fången (cirka 100 kilo tung, 183 cm lång med massiva muskler, rakad skalle, stor mustasch och hela kroppen full av tatueringar med blicken i de små ögonen brinnande av vrede och hat) med aningen värdighet och de kom att bli vänner. Henry Lesser fattade ganska snart att fången hade en historia att berätta och försåg honom med papper och penna. När Panzram skrivit smugglade Lesser ut manuskriptet ur fängelset.
I detta fängelse begick Carl Panzram det mord som betydde slutet för honom. Han slog ihjäl tvätteriets förman med ett järnrör och dömdes till döden, en dom Panzram var mycket nöjd med. Andra var inte lika nöjda. En pastor ville att han skulle skriva under en petition till högsta domstolen i protest mot avrättning som straffmetod. Panzram kommenterade detta med orden: ”Jag önskar att mänskligheten hade en enda hals som jag kan strypa.”
Att en pastor kom med petitionen hade kanske med saken att göra. Panzram hade inte mycket till övers för religionen där fängelsevakter piskat in kärlek till Jesus på hans bara hud. Det fick den oförbätterlige att skriva: ”Nu älskar jag naturligtvis Jesus väldigt mycket. Ja, jag älskar honom så jävla mycket att jag vill korsfästa honom en gång till.”
Carl Panzram hängdes den 5 september 1930. Kvällen före avrättningen gick han runt i cellen och sjöng snuskiga visor som han själv komponerat. På galgens plattform spottade han bödeln i ansiktet och när han tillfrågades om han hade några sista ord att säga nickade han och sa: ”Ja, skynda på, djävla lantis. Jag skulle hinna hänga tio man medan du står och larvar dig!”
Det skulle dröja fyrtio år efter att falluckan öppnades innan Panzrams livshistoria publicerades under titeln Killer: A Journal of Murder. Den filmades med medioker framgång 1995 med James Woods i rollen som Panzram.
KJELL E. GENBERG