Ulla Trenter, Mariefred, avled 23/12. Hon blev 83 år och sörjs av fyra döttrar med familjer, dessutom av många vänner och deckarläsare i vårt land.

Det omvittnas att Ulla skolades i det skrivbordsmordiska hantverket av Stieg Trenter, som hon var gift med 1960–67, och att hon avslutade Rosenkavaljeren efter hans död. Sedan fortsatte hon av bara farten och skrev med metronomisk regelbundenhet tjugofem böcker, oftast med fotograf Harry Friberg som problemlösare.

Kanske är det oundvikligt att se titeln på hennes förstlingsverk Kungens lilla piga (1968) som en ironisk påminnelse om att hon dessförinnan varit hjälpreda åt genrens mest uppskattade företrädare. Varpå hon själv, jämte Maria Lang, under många år fick status av deckardrottning. Men tiderna förändras. Nya kvinnliga författare slog igenom och andra slags brottsliga berättelser än Ullas charmiga mysrysligheter fick grepp om allt fler lystet tillskyndande läsare.

På senare tid ägnade hon sig främst åt att översätta italienaren Carofiglio och britten Tremayne till svenska, leda skrivarkurser och prestera crime fiction i kortformat, ett område hon behärskade till fulländning.

Vi träffades i nära femtio år – privat, i Svenska Deckarakademin, i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm, och – fast mest per mobil, sedan hennes hälsa börjat svikta – hos Novellmästarna där hon i våras upphöjdes till hedersmedlem.

Det var rent märkvärdigt vad den människan hann med! Utöver sin konstnärliga verksamhet tog kyrkliga, kommunala och centerpartistiska uppdrag hennes krafter i anspråk. Därtill kom, medan barnen ännu var små, ett tungt ansvar för hem och familj. Tidigt uppe, sen gick dagen uti ett enda fläng. Några bannor lär hon däremot sällan eller aldrig ha fått ta emot, snarare mängder av välförtjänt beröm.

Mest minns vi Ulla, vår Ulla, för hennes hjälpsamhet och livsglädje. Kungens före detta piga hade, i alla väder, helt enkelt ett strålande humör.

ULF DURLING

Av Ljudmila Pavlitjenko
Ja – snajper
Förord Lars Gyllenhaal
Översättning Hans Dalén
Historiska media, 2019
ISBN 9789175459103, inbunden, 300 sidor

Partiledaren för Spanska vänsterpartiet Podemos publicerade nyligen en bild på en kvinnlig sovjetisk prickskytt (den 16 december 2019). Pablo Iglesias lämnade bilden okommenterad. Det blev förstås en mängd spekulationer på sociala medier; Vad vill han säga med bilden? Ville han hota någon? Var det inte en bild av den berömda Ljudmila Pavlitjenko? Tog han fel bild?

Prickskytten och Sovjetunionens hjälte Ljudmila Pavlitjenko är ständigt aktuell och världsberömd trots att hon gick bort 1974. För att förstå hennes roll i andra världskriget och hennes berömmelse bör man läsa denna nyutgivna bok med hennes memoarer. Gissningsvis skrevs de i slutet av 50-talet och gavs ut på 60-talet. På ryska heter boken ganska anspråkslöst: ”Prickskytt Ljudmila Pavlitjenko”. Det är överraskande att förlaget valde att publicera verket nu, i dagens politiska klimat, då den i fler avseenden inte är PK. Det finns många referenser som kan väcka ont blod bland österns nationalister och fredsaktivister. Förlaget har kompletterat utgåvan med ett utmärkt förord av Lars Gyllenhaal samt en faktagranskning av Lennart Westberg. Resten av innehållet är upp till läsaren att bedöma.

Krigsmemoarer är en genre förbehållen manliga generaler, politiker och stora ledare. Det är mycket ovanligt att en kvinna och soldat överlever för att skriva ner sin historia. Och vilken historia det är! Ännu ovanligare är att en prickskytt överlevde andra världskriget. Medellivslängden i yrket var ett par år. Som fd kvinnlig yrkesmilitär avslutade Ljudmila sin akademiska karriär och hade kraft kvar att skriva en spännande och frispråkig samtidsskildring om konsten att döda fiendens soldater. Det sägs att Ljudmila sköt ihjäl 300 soldater totalt, men enligt den engelska experten Martin Pegler (förord nr 2) är det lågt räknat, han uppskattar att hon sköt ihjäl minst 500 motståndare – samt att hon tränade upp ett antal lika duktiga soldater som dödade några hundra till.

Boken vittnar om kvinnofrigörelsen i Sovjet. Unga kvinnor var drivkraften i samhällsutvecklingen. Hon skriver: ”… vi hade ungefär samma ålder, uppfostran och bakgrund. Åldern låg mellan tjugo och tjugofem, vi var alla med i Komsomol (unga kommunister), de flesta arbetade inom tunga industrin eller var frivilliga från … institutioner för högre utbildning”. Motivation, vänskap, arbetslivserfarenhet och en del hjärntvätt formade en hel generation som var redo att dö för fosterlandet och Stalin (Ryssar och Ukrainare, märk det).

Ljudmila konstaterade utan att döma att armén var i ett katastrofalt tillstånd. Den berömda skyttedivisionen Tjapajev hade inga gevär att dela ut till dessa motiverade ungdomar. Ljudmila fick en vapenrock, ett par för stora stövlar, en hjälm, utsvängda ridbyxor, två par fotlindor och en spade. Och en (!) handgranat. Det fanns ingen ammunition och inga möjligheter att skytteträna. Av hennes utrustning var kanske hjälmen det farligaste och tyngsta vapnet.

Skyttedivisionen försökte hålla stånd vid floden Prut i Ukraina. De utkämpade strider mot rumänska förband. Dessa var unga, illa förberedda soldater i operettuniformer som skickades till Ukraina mot sin vilja för att strida för kung, fosterland och Nazityskland. På sid 61 skriver Ljudmila ”De punktliga och beräknande tyskarna hade envist försökt att lära sina allierade modern krigsföring, men förgäves. Jag (Ljudmila) tror det berodde på deras zigenarmentalitet.”

Hon beskriver ingående sina första skott, hur hon prövade olika taktiker när hon hade ihjäl ett tiotal rumäner. Hon föraktade de för deras usla disciplin och militära okunnighet. Dessa fientliga soldater var lätt byte för en bra skytt. Få prickskyttar överlever sina första 50 offer, sägs det. Men på ukrainska östfronten fanns ingen som kunde ”ta ned” Ljudmila. Det är skrämmande att läsa hur Sovjetiska kvinnor försörjde sig på att plundra döda på vapen och ammunition. Men efter att Ljudmila tagit hundra liv fick hon ett riktigt gevär med kikarsikte, och en Tokarev pistol för att kunna ta livet av sig om så behövdes. Träning ger färdighet och beröm.

I början av hennes memoarer nämner Ljudmila att hon hade med sig en bok om finska vinterkriget. Vinterkriget eller Första Finska kriget var ett nationellt trauma för Sovjet. Det berättades vilda historier om finska prickskyttar som vandrade som vålnader i de karelska skogarna. De var duktiga på skidor och på att hantera gevär och knivar. Tack vare lärdomar från boken experimenterade hon med finska prickskytt-tekniker när hon blev förflyttad till Krim och Sebastopol. Hon klättrade bland annat upp i träd och väntade ut sina offer. Tyskarna var inte lika enkla offer som rumänerna, om detta vittnar det spännande kapitlet ”Duellen”. Hon bemästrade konsten som prickskytt och tog livet av mer än tvåhundra tyskar efter de första hundra rumänerna. Ljudmila var en mycket skicklig pedagog och stark förebild för andra kvinnor i militären – men ingen lyckades överträffa hennes prestationer.

Hon kompletterar den officiella sovjetiska historiebeskrivningen med egna små berättelser som gör det hela mycket underhållande. Det finns fina skildringar av Sebastopol, av hennes vänner och om hennes resa till USA där hon besöker den amerikanska presidenten (inte att missa!). Med lätthet diskuterar hon olika ammunitionssorter, ballistikens lagar och skjutvapens olika egenskaper. Vad är skillnaden mellan Tokarev och Browning eller Mauser och ryska gevär? Mycket underhållande, även för de som inte är intresserade av vapen.

Ljudmilas liv filmatiserades 2015. På grund av Krims annektering fick filmen olika namn. I Ryssland hette den ”Slaget om Sebastopol” (bilden till höger) och i Ukraina ”Nezlamna” (Oböjlig – ”Kvinna som ändrade historiens gång”). I sociala medier pågår det livliga diskussioner om hon ska räknas som ukrainsk eller rysk hjälte. ”Jag tjänar Sovjetunionen” var en standardreplik till överordnade och makthavare i Ljudmilas memoarer. Hon var en stor anhängare av unionen och hennes första avhandling var om Ukrainas anslutning till Ryssland. Hon var en produkt av sin tid, en exemplarisk medborgare i det Sovjetiska paradiset.

Så, vad menade Pablo Iglesias med sin tweet? Jag tror att Pablo Iglesias menade ”¡No pasarán!”. Läs Ljudmilas berättelse om ”De ska inte passera” och vad hon gjorde för att stoppa nazismen. Det är en utmärkt bok för alla som är intresserade av modern historia.

ANDRÉ LOUTCHKO

Av Jonas Moström
Lind & Co, 2019
ISBN 978-91-7861-450-9, inbunden, 365 sidor

Detta är Jonas Moströms fjortonde deckare, där i de senaste psykiater Nathalie Svensson och kommissarie Johan Axberg är utredande huvudpersoner. Det märks att han är van att skriva, det går undan, det är lagom doser av Uppsala-miljö och en intrig som innehåller flera vändningar.

Det börjar med ett mord på en läkare mitt framför ögonen på de båda huvudpersonerna. Därför blir de raskt inblandade i utredningen.

Och det är mycket action, blod och biljakter, samt huvudpersonernas olika problem. De har ett förhållande, eller inte? Nathalies mor är döende och behöver en levertransplantation och Nathalie är den enda som kan donera, men vågar hon? Det är inte riskfritt och mamma har varje gång återfallit i alkoholmissbruk, och i så fall är transplantationen meningslös.

Jonas Moström kan medicinen och miljön, och efter så här många deckare kan han polisverksamheten också. Han skriver i den nutida polisromanens mittfåra, kompetent och spännande, och lättläst. Det är lätt att gilla hans huvudpersoner.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jonas Moström. Foto Eva Lindblad 1001bild.se

Av Claes och Eva Fürstenberg
Historiska media, 2019
ISBN 978-91-7545-927-1, inbunden, 425 sidor

När jag började läsa denna undrade jag om Historiska media ändrat inriktning, för handlingen utspelas i nutid. Men den mellersta tredjedelen är ”historisk”, utspelar sig under 1970-talet mest i Israel.

Den är tyvärr väldigt aktuell: inledningen är ett attentat där den israeliska ambassadören mördas vid ett besök till synagogan i Malmö, trots fullt säkerhetspådrag. Den medelålders journalisten Gun Berlin, GB, bevakar besöket och har fler kontakter med ambassadören, för GBs mamma är frisör och har fixat ambassadörens hår inför besöket i synagogan med full tv-bevakning.

Snabbt riktas misstankarna mot den unga kvinnliga frisören som varit närvarande eftersom hon har palestinskt ursprung. Är det hon som tipsat attentatsmännen, eftersom besöket var hemlighållet in i det sista? Och nu är hon försvunnen.

GB tror inte det, men känner att hon måste hitta henne innan polisen eller de israeliska säkerhetsmännen gör det. Så hon dras in i en härva av lögner.

Den största lögnen är dock en annan, som hänför sig till hennes ungdomliga vistelse i Israel på 1970-talet, då hennes mor tror att hon bara arbetade på en kibbutz, och att hennes dotter var ett misstag under den resan. Så är det inte, men recensenten kan förstås inte avslöja något.

Det är mycket son anknyter till klassiska spionromaner. GB är mycket mer kompetent än vad hennes långvariga jobb som främst familjeredaktör kan tyda på.

Det är många vändningar i intrigen, med resonemang om det judiska, om Israel-Palestina-konflikten, om antisemitism i dag i Sverige, särskilt Malmö, men fortfarande allra mest en actionthriller tillika spionroman.

Jag kan inte bestämma mig för att författarna velat använda den nuvarande situationen till att skapa en spännande berättelse, eller för att de i thrillerns form vill diskutera aktuella frågor, högaktuella i Malmö.

I vilket fall en spännande bok med en ny kvinnlig hjältinna, som, gissar jag, kommer att dyka upp i en kommande bok. Fortfarande finns, vilket läsaren vet på slutet, mysterier och personliga dilemman att lösa.

LEIF-RUNE STRANDELL

Claes och Eva Fürstenberg. Foto Thomas Löfqvist

Av Anne-Marie Schjetlein
Bokfabriken, 2019
ISBN 978-91-78350-95-7, inbunden, 286 sidor

Döden under ytan är författarens fjärde bok om kirurgen Andreas. Han bor i Halmstad med sin hustru Stina och tillsammans har de fyra barn. Nu väntar de sitt första gemensamma barn. De är en lycklig familj, men det finns händelser i det förflutna som riskerar att bokstavligen komma upp till ytan. Också några riktigt obehagliga personer från de tidigare böckerna dyker upp då och då.

Boken börjar med en prolog på tre sidor där en pojke med en hund hittar en död man på en hundkyrkogård. Pojken, en bifigur, återkommer först i slutet av berättelsen.

De mycket korta kapitlen i första halvan av boken består av läkarfamiljens vardag blandat med olika hot mot familjen. Fjorton särskilda kapitel däremellan kallas anonymt “Barndomsminnen”. En pojke berättar om sig och konflikten med sin tvillingbror och det sista kapitlet av “Barndomsminnen” (i mitten av boken) slutar med en katastrof.

Boken har exakt 100 kapitel, det är alltså mycket tätt mellan olika händelseförlopp och olika platser. Det blir många turer mellan nu och då och korta cliffhangers på var och varannan sida. Läsaren får vara mycket vaken för att inte tappa tråden i handlingen. Några märkliga sammanträffanden ger den här historien närmast ett sagoaktigt slut.

BERIT ENGDAHL

Anne-Marie Schjetlein. Foto: Bengt Alm

Av Pia Kask
Hoi, 2019
ISBN 978-91-7697-187-1, inbunden, 281 sidor

När jag började läsa fick jag känslan av ”ack, ytterligare en väldigt noir bok men i en mindre eller mellanstor stad”. De båda huvudpersonerna är udda, minst sagt, och tidigt förklaras att deras relation är minst lika udda. Kriminalinspektör Henrietta Rollins anlitar Hannah Fors som oavlönad civilutredare i vissa fall, särskilt de som handlar om seriemördare och brott mot barn.

Nu är det två tonåringar som mördas och en flicka försvinner och hittas svårt skadad. Det tycks vara en seriemördare i staden, som fått namnet Wästholm.

Fortsättningen blir inte fullt så noir som inledningen tydde på, mer åt den traditionella polisromanen (trots mycket otraditionella metoder).

Titeln, Bestraffaren, får läsaren men inte huvudpersonerna en viss förklaring på redan i inledningskapitlet som utspelar sig 1993 medan huvudhistorien är 2004. I starten är det en udda kristen sekt där barnen bestraffas för allt som inte pappa gillar, och hans särskilda bestraffare är livremmen.

Ytterligare en annan viktig person är Hannahs bror Igor, datageni (många deckare behöver minst en sådan numera) och i övrigt autistisk och avskärmad.

Detta är en debut (författaren är född 1963, bor i Kalmar och arbetar som medicinsk sekreterare, och gillar Stephen King), och en inte oäven sådan, men jag tror att de mest udda dragen hade kunnat minskas för att grundhistorien skulle bli tydligare. Får väl se hur det utvecklas, för slutet tyder på fler besök i Wästholm.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av David Baldacci
One minute to midnight, 2019
Översättning John-Henri Holmberg
Bokfabriken, 2020
ISBN 978-91-78353-58-3, inbunden, 447 sidor

David Baldacci är flitig och haft flera olika serier med olika huvudpersoner. Detta är den andra med Atlee Pine, FBI-agent i Arkansas där hon är ensam agent i sitt distrikt som gränsar till Grand Canyon. Hennes enda medarbetare är den betydligt äldre Carol Blum är kontorets administratör.
Vi lärde känna dem båda i den förra boken, Lång väg till rättvisa. Titeln på engelska handlar om mercy, vilket är Atlees bortförda och aldrig hittade tvillingsyster. Den boken, liksom denna, inleds med att Atlee besöker en känd seriemördare som brukar röva bort barn. Hon har en aning om att han ligger bakom hennes systers försvinnande.

Upprörd av detta och på väg hem får hon ett larmanrop, en man har rövat bort en liten flicka. Atlee ingriper, räddar flickan med kan inte stoppa sig från att bruka övervåld mot gärningsmannen. Så hennes chef tycker att hon ska ta ledigt för att lugna ner sig, eller annars får hon sparken.

Så den påtvingade ledigheten tänker hon använda för att fortsätta att gräva i vad som hände, och hennes lojala medhjälpare följer med till Atlees uppväxtstad Andersonville. Den staden finns och författaren redovisar ordentligt vad den numera lever på: turister som besöker museerna och det gamla fängelseområdet efter det amerikanska inbördeskriget, och där man särskilt lockar med att spela upp fältslag från kriget.

Väl på plats råkar Atlee hamna i ett mordfall och den lokala polisen och senare också ordinarie FBI-personal ber henne vara med och utreda.
Det blir alltså två parallella utredningar, en om hennes barndomstrauma och en om en seriemördare med egendomliga sätt att visa upp offren.
Finns det kopplingar? Vad hände egentligen när Atlee var liten? Vem kan man lita på?

Som vanligt är det snabba ryck i berättelsen, och det är snabbläst trots många sidor. Det är en bra bok i metoo-tider, Atlee och Carol är moderna kvinnor som inte tar skit av män, och som klagar på att FBI ännu inte är tillräckligt jämställt.

Författaren har också ett avsnitt med varningar för hur de stora internettjänsterna kartlägger oss. Och hur den datoriserade aktiehandeln har inbyggda risker.

LEIF-RUNE STRANDELL

David Baldacci. Foto Alexander James

Av Rachel Rhys (pseudonym för Tamar Cohen)
Fatal inheritance, 2018
Översättning Malin Bylund Westfelt
Etta, 2019
ISBN 9789187917905, 379 sidor

Boken handlar om Eva, en kvinna på 1940-talet, som är fast i sitt meningslösa äktenskap. En dag får hon ett brev. Hon har ärvt ett gammalt rosa hus på italienska rivieran. Det visar sig att det är en välbärgad och för henne okänd person som givit henne huset. Hon är inte ensam arvinge utan det finns fler, vilket kommer att visa sig bli problematiskt.

När jag läste baksidan blev jag förväntansfull. Boken skulle vara en blandning av spänning och glamorösa tillställningar.

För min del saknade jag spänningen. Författaren vill, enligt mitt tycke, greppa över för mycket. Hon vill skildra Evas relation till make, moder och övriga arvingar, skildra  rivieran, mystiken med vem och varför Eva fått detta arv.

Jag tror att boken skulle ha vunnit på om författaren hade “kill your darling” och renodlat innehållet. Vad vill hon säga? Spänning eller relationsdrama? För mig blev det som en såpopera där man redan vet slutet.

EVA ANDRÉN

Rachel Rhys/Tammy Cohen. Foto Curtis Brown

Av Karin Brunk Holmqvist
Bokfabriken, 2019
ISBN 9789178352487,  192 sidor

Jag blev glatt överraska att möta dessa härliga damer Lovisa och Elvy! Två vänner som har hållit ihop länga och som värnar om varandra. Elvy räddar sin vän när en sol-och-vårare försöker lura till sig en byst som är värderad till 85.000 kronor.

Jag tyckte mycket om boken. Den är skriven med en värme och beskriver en vardag där de små detaljer betyder mycket. Jag kan se för mig krukor med pelargoner, spetsgardiner och lukten av nybakad bröd.

En mysig läsning på 190 sidor.

EVA ANDRÉN

Av Lotta Lundh
Lind & Co, 2020
ISBN 9789178616022, danskt band, 343 sidor

Sunne är åter skådeplats när kriminalkommissarie Erik Ljung återkommer för tredje gången. Han är en trevlig bekantskap som personifierar den lokala polisens vedermödor. Han och hans kollega Christer får den här gången ett mycket komplicerat fall att nysta i.

En man hittas svårt misshandlad, fjättrad och drunknad i sin bil i Fryken. Offret är en till synes vanlig tvåbarnsfar. Polisen hittar varken ledtrådar eller motiv till brottet.

Ytterligare två offer mördade med liknande brutala metoder hittas inom en kort tidsrymd. Sunne lamslås, men polisen börjar så sakteliga hitta saker som eventuellt kan leda till förövaren.

Det otänkbara har hänt, en seriemördare i Sunne, men den lokala polisen väljer att inte ta hjälp utifrån. Det hade kanske behövts, i synnerhet som om de verkar lite valhänta i sitt utredningsarbete.

Romanen har ett traditionellt upplägg där läsaren också får följa med hem till huvudpersonen Erik och hans fru Cissi. Deras familjeliv och förhållanden får ta lika mycket plats som kriminalhistorien. Normalt är jag kritisk till när gärningspersonen talar till läsaren i egna kursiva kapitel. Här sker det emellertid så ofta att det bär boken framåt på ett läsvärt sätt.

Det är en spännande historia som går att läsa bara för den skull, men tyvärr finns där en del logiska tankevurpor som drar ner betyget.

NISSE SCHERMAN

Lotta Lundh, privat foto

Av Christina Gustavson
Joelsgården Förlag 2018
ISBN 9789188013774, häftad, 327 sidor

Det här är ytterligare en bok som har legat för länge och gett mig dåligt samvete. Men tyvärr blir det så ibland och att komma ifrån det är svårt. För många böcker helt enkelt.

Christina Gustavson är en flitig författare. Hon har utgivit ett flertal böcker. Inte bara deckare, i hennes produktion finns också ett antal faktaböcker, främst om psykisk ohälsa. Hon är specialistläkare med bl.a. psykiatri som ämne.

Förvillande offer är den tredje delen om Tranemopoliserna Tyra Zeder och Rasmus Lindberg. Det är intressant att notera hur Sveriges alla orter snart har en egen  litterär lokal detektiv. 

En man hittas mördad i en gammal gruva. Efter att brottsplatsen har undersökts åker Tyra dit på kvällen för att rekognoscera. Då försöker någon dränka henne i gruvan. Hon lyckas att ta sig upp i mörkret och blir än mer angelägen att hitta mördaren. Hon känner ett ansvar som nybliven chef.

Det finns flera original i bygden som blir angelägna att förhöra. Polisen har svårt att tå raka svar från dessa. Vad är det som de döljer?

När ytterligare ett lik hittas vid gruvan trissas spänningen upp. Det blir mer och mer dramatiskt och Tyra blir hotad.

Boken är en ganska traditionell polisroman med en del spänning och lite kärlek också. Polisen Tyra tar sådana risker som vi deckarläsare är vana vid att litterära poliser tar. Orealistiska men nervkittlande.

NISSE SCHERMAN

Av Aron & Nora Olnafors (preud)
Bonnevier & Olofsson Förlag, 2019
ISBN 9789198239188, inbunden, 216 sidor

Jag ska försöka reda ut kaoset runt pseudonymnamnet Aron Olnafors. Förläggare Arne Olofsson avslöjar att de sex senaste böckerna är skrivna av honom själv och Lars-Gösta Nauclér. Men denna bok är ju skriven av Aron & Nora? Nora kanske är Lars-Gösta, avslöjar Arne. Men fan tro’t! Det kan vara andra besked när det är dags för nästa bok. Om det blir någon? Men det blir det säkert. Som amen i kyrkan, eller?

Som vanligt är det en skälmroman, eller charmroman kanske man ska säga. Humorn är ett centralt begrepp i detta författarskap. Vi får återse de gamla trogna ”pålitliga” hjältarna; f d bankdirektören Erik Gyllenberg, företagaren Severin C, Brattenskiöld och landshövdingen utan namn. De kan aldrig låta bli att lägga sina kloka näsor i blöt. Nytt är att vi får lyssna till en ny berättarröst – Eriks hushållerska Frida. Hon är överraskande mångkunnig och har inga problem att utklassa gubbarna på alla områden.

Författarna kan också sin deckarhistoria. Flera av kapitelnamnen är tagna från gamla svenska deckarklassiker av Jan Mårtenson, Gösta Unefäldt, Bo Norgren, Sjöwall/Wahlöö, Anna Jansson, Anders Hellén, Hans-Olov Öberg, Ulf Lundell, Jan-Jöran Stenhagen samt några vars titlar finns hos flera författare. Det kan i ett fall vara Margareta Sylvan eller författarparet Marianne Davy & Marianne Arvidsson och i ett annat fall Mikael Bergstrand eller Christina & Thomas Erikson.

Dessutom dyker en hel del deckarfolk upp i handlingen. Ibland namngivna och ibland med ledtrådar. Jag är övertygad om att jag inte lyckades identifiera dem alla. Jag kände ändå igen mitt eget namn, tack och lov. Smicker eller en hommage det är frågan? Man vet aldrig med Olnafors, den slingerbulten.

Den äldre damen Mariette Drittel har för avsikt att ändra sitt testamente. Innan hon hinner det blir hon mördad. Klassiskt, eller hur? Allt sker som vanligt i Aroshamn, som jag inte kommer att avslöja vilken stad det syftar på. Sören Stadigh som är poliskommissarie där har tagit ett sommarvikariat på Gotland och kan inte ta sig an fallet. Men det kan naturligtvis våra tre hjältar. Hjältar som också tagit sig vatten över huvudet, ha ha, och ställt upp i Gotland Runt.

I olika kända deckarmiljöer, på Gotland och i Aroshamn, spanar de tre och kommer naturligtvis fram till en lösning. Men om de hade fixat det utan Fridas hjälp kan man ju undra? Kvinnans list överträffar här männens nyfikenhet. Som vanligt underhållande från Olnafors, vare sig det är Aron ensam, eller tillsammans med Nora.

NISSE SCHERMAN

Av Set Mattsson
Historiska Media, 2019
ISBN 9789175457734, inbunden, 331 sidor

I genren historiska kriminalromaner har Set Mattsson alltid tillhört mina favoriter. Jag har alltid tilltalats av de ganska lågmält berättade historierna om Douglas Palm vid Malmöpolisen. Vi har nu hunnit fram till året 1955, en tid som jag ändå har en del minnen från.

Mina minnen är ändå inte skånska, men det är miljön i boken. För Malmöbor i min ålder eller äldre måste det här vara en guldgruva, att finna dessa intressanta beskrivningar av platser och företeelser i staden. Som sig bör i historiska romaner finns det gott om sådant, utan att för den saken ta överhanden.

En officer i staden saknas. Eftersom han har haft kännedom om hemliga uppgifter misstänker man spioneri. I själva verket tar man det för givet. Douglas Palm tvivlar på teorin och när ytterligare ett mord sker tror han på samma gärningsman, men ett annat motiv.

Det är inte bara en kriminalhistoria och en god miljöbeskrivning, här lämnas stor plats åt att beskriva tidens homofobi och trångsynthet. Det lyfter romanen ytterligare en nivå.

När jag läser får jag en melankolisk känsla, mest beroende på det fina och ömsinta sätt som Set Mattsson skriver. Han bryr sig om sina karaktärer, och då gör läsaren det också.

Set Mattssons författarskap är definitivt värt mer uppmärksamhet och beröm, och då inte bara i Skåne. Han belyser den svenska historien genom Douglas Palm och han gör det med högsta beröm.

NISSE SCHERMAN

Set Mattsson. Foto Kim Ekvall

Av Ferdinand von Schirach
Strafe, 2018
Översättning Rebecca kjellberg
Lindelöws bokförlag, 2020
ISBN 978-91-88753-17-5, inbunden, 137 sidor

Jag har, med stor behållning, läst författarens tidigare novellsamlingar och romaner (Brott, Skuld, Fallet Collini och Tabu). Detta är hans tredje novellsamling och stilen och ämnena känns igen. Det är inblickar i mänskligt liv, och någonstans finns en anknytning till brott och straff och juridik, men inte så enkelspårigt som man kan tro.

Författaren har ett långt liv som advokat att utgå ifrån.

Livet kan ta sig många uttryck och växla för en och samma person under livets gång. Många av huvudpersonerna i berättelserna begår brott, en del frias, andra fälls, och vi som läsare kan förstå både den mänskliga och den juridiska/rättsliga sidan, som inte alltid sammanfaller. En novell, Nämndemannen, har som huvudperson en ung kvinna som mot sin vilja blir nämndeman (man kan tvingas till det i Tyskland), och i det första målet brister ut i gråt. Det får man inte. Inte visa känslor.

I en annan, Subotnik, är den en ung turkisk flicka som läser juridik och börjar arbeta på ett fint advokatkontor, och får ansvara som försvarsadvokat i ett traffickingmål. Hon inser att den åtalade är skyldig, men det går inte att hoppa av. Var finns ansvaret för det som händer? (Ska inte berätta mer, det är inte bara sorgligt utan också spännande.)

Jag har skrivit om de tidigare novellerna och kan upprepa det här: i flera av dem skulle en annan författare kunnat skapa en roman (alla vi som läser mycket böcker märker hur de tenderar att bli allt tjockare), men von Schirach slösar inte med orden, och det gör mig lycklig som läsare. Alla ger underlag för att fundera vidare, och borde kunna passa i en bokcirkel med debattglada deltagare.

I den sista berättelsen, Vännen, berättar författaren om ett levnadsöde där han själv är personligen berörd.

Och alla novellerna berör läsaren på ett eller annat sätt.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ferdinand von Schirach. Foto Michael Mann

Novell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Bilderna nedan har hon tagit, utom den på henne själv.

Jag vet inte varför. Men gående förbi den slarvigt insvängda svarta lilla Suzukin, med en mörkhårig man i jeansjacka bakom ratten, kom jag att tänka på några beskrivande meningar i Chandlers roman Långt farväl, lydande:

”Det satt en flicka bredvid honom. Håret hade en tjusig nyans i mörkrött, läpparna ett blekt leende och axlarna en minkcape som nästan kom Rolls Roycen att se ut som en helt ordinär kärra. Men inte riktigt. Sånt är omöjligt.”

Någon Rolls var den buckliga Suzukin verkligen inte. Och kvinnan som steg ur på trottoaren hade väl inte benämnts flicka under det senaste halvseklet. Det var en dam – i ordets rätta bemärkelse.

Kappan var ljusgrå, utan minsta fläck eller rynka, och försedd med manschetter och krage i något pälsaktigt svart. Hatten med sitt lilla brätte var i samma ljusgrå kulör. Försedd med ett generöst tilltaget svart sidenaktigt band om kullen. Handväska, handskar och skor i klassiskt svart.

Likt en lady ur en svartvit gammal Hollywood-rulle klev hon genom en skara av färgglada fnittriga skolflickor och vandrade tillsynes målmedvetet uppför Avenyn. Sakta men stabilt i eftermiddagen. Typisk göteborgsk november. Duggregnet var inte mycket mer än bara ordinär luftfuktighet.

Suzukin svängde ut i körbanan, alldeles bakom kollektivtrafikens halvfulla 40-buss, som respektingivande banade väg, undanhållande allsköns fotgängare från att korsa den anrika paradgatan just för ögonblicket.

Damen med det relativt korta och rakt avklippta håret, lika ljusgrått som hatten, samlade till sig blickar från de flesta hon mötte på sin vandring. Mestadels gillande. Även något tydligt förvånat ögonkast. Dock inget negativt, vad jag kunde upptäcka där jag börjat följa i hennes spår.

Nästan timmen före dagens tidiga skymning hade jag utan tidspress varit på väg nedför Avenyn, funderande på en artikel – ”Kvinnan i tiden” – som jag i princip skrivit färdigt för den glassiga äldretidningen MagaZenit. En artikel om självständiga kvinnor i vimlet, av min mors och mosters generation. Snäppet över den så kallade övre medelåldern.

Vad jag saknade var ett sista slagfärdigt foto, då skandinaviska tidningsredaktörer börjat se mer till bildmaterial än till textinnehåll.

För mig var Grå Damens uppenbarelse här en skänk från ovan. Jag hastade förbi henne; jag visste precis vilket fönster högre upp på Avenyn jag med min Minolta ville plåta henne gående förbi.

Generationskontrast? Yesss!

Lindex raffiga men samtidigt uttryckslösa skyltdockor bärande moderna tjejunderkläder, inte i en massa muntra kulörer utan helt i svart. Och trots raffinemanget lika strikt som Grå Damens självvalda brist på kulörer.

Expressens och GT:s löpsedlar vid den stora tobaks- och godisaffären förkunnade att Kroatien och Serbien vid fredssamtalen i Genève ingått sitt fjortonde avtal om vapenvila.

Fjortonde gången gillt?

Nyhet nummer två: Lena Philipsson, med namnet förkortat till det snärtigare Lena Ph, förklarade att hon efter sommarens succéturné med Rocktåget ägnade hösten åt att endera spela in nyskrivet material, eller att älska.

Röda vagnen, Femman – den blåvita spårvagn där skylten i rött visade linjenumret och destinationen Torp – rasslade förbi mig för att svänga vänster vid Park Avenue Hotels höga cementkåk. En butik på min sida gatan skyltade fuskpälsar, även äkta. På bioaffisch såg Björn Skifs härjad men glad ut i senaste så kallade thrillerkomedin.

Jag fattade posto i rännstenen, mitt för Lindex stora fönster, med kameran lagom synlig för att inte någon MC-knutte skulle tro jag pillade på den tillfälligt övergivna Honda-hojen jag hamnat precis intill. Ändå inte kameran så uppenbart synlig att Grå Damen eller obegåvade statister skulle reagera.

Nu gällde det bara att plåta damen med den häftiga bakgrunden utan att någon skymde henne. Inte så bara, förresten. Människor var det gott om så här dags. Två pojkar i slyngelåldern, som lätt kunnat tillintetgöra mitt projekt, fortsatte dessbättre vidare efter att bara ha ägnat skyltdockorna några enstaka ord av kvinnoförakt. Eller beundran? Hedra eller förnedra? Gränsen är hårfin, även med slynglars vokabulär.

Sakta strävade den smakfullt ekiperade ”Kvinnan i tiden” närmare. Vid hennes sida gick en rätt ung mamma i täckjacka och jeans, hållande en snorig och motvilligt promenerande unge i handen. Tack och lov, den ansvarsfulla mamman stannade upp, fiskade en jättelik näsduk ur fickan och hjälpte sin avkomma snyta sig.

Jag höjde Minoltan… steady now… och med det lilla avtryckarlätet förevigades på foto Grå Damen, vaket vändande blicken åt fönstrets förföriska köperbjudanden, kanske för ett ögonblick tänkande sig tillbaka till mer aktiva dagar.

Egentligen perfekt att hennes ansikte var bortvänt ifrån mig. Jag skulle därmed inte behöva hennes medgivande för publicering. MagaZenits läsarinnor skulle dessutom lättare entusiasmeras, lättare identifiera sig med någon som mer var symbolisk än identifierbar.

Då man som skribent inte bör begränsas av ett alltför logiskt beteende, kom jag till min egen förvåning att följa henne, sakta och på lagom avstånd. Tid hade jag, fyra timmar innan jag i kolonistugan skulle få gäster. Där var pyntat och klart, utan några snofsiga överdrifter. Svampgratängen och två små minirätter för mikrovågsugnen var förberedda. Återstod bara att inför kvällen köpa kaffedopp.

En bred och brummigt hostande Opel Rekord, alltid nyrostad, drog ute på asfalten sina halsbloss, utblåsande rökringar efter sig. Den rann som en sävlig bäck lite grumligt, men uppför. Stillsamma raggare färdades i den. Damens svarta skor och mina purpurröda skeva dojor nötte med sulorna trottoarens sträva betongplattor. De fuktiga vissna löven på dessa var så här sent på hösten försumbara. Från en liten krogs tillfälligt uppställda dörr var oset köttigt och currypräglat.

Damen följde vid grön gubbe inte med strömmen över övergångstället. Hon vek den tätare biltrafikerade tvärgatan åt höger. Efter ännu två små svängar runt bedagade gamla hörn var vi inne på en småstadsaktig bakgata, om än det var i hjärtat av storstaden. Här anades inga spårvagnar, inga pysande bussar vid hållplatser, bara en diffus och redan mycket avlägsen känsla av den stadens puls vi lämnat bakom oss. En skata förvissade sig om att ett kastat tomt choklademballage i rännstenen verkligen var tomt. En saxofonist hördes öva i andra våningen. Och öva gjorde han rätt i.

Den gråklädda gick de blott två trappstegen upp till en butik. Hon försvann vid dörrklockans gälla lilla plingande dit in.

Där skylten funnits satt en rostig konsoll av järn med en avklippt liten kabel stickande ut genom tegelväggen. Butiksnamnet stod emellertid i versaler på den dammfria fönsterrutan:

PADOVA PERUKER & BIJOUTERIER

Ett eko av obehag från barndomen ilade genom mitt sinne. Ekot, som endast mitt inre hörde, var magister Mohléns feminina röst när han oförhappandes på en lektion frågade just mig, som han alltid hyst ett oprovocerat agg till, vad namnet Padova fick mig att tänka på. Utan en aning chansade jag på rysk premiärdansös.

Hans hånleende hade, enligt vad jag med tiden tänkte mig av en dödsannons i Göteborgs-Posten, stelnat i hans allmänna Rigor mortis i mitten av 80-talet.

Frågan om Padova kunde ännu nå upp till ytan, fastän jag i vuxen ålder varit på plats och sett Padova vara en charmig gammal lärdomsstad några mil väster om Venedig.

– Padova Peruker & Bijouterier, mumlade jag för mig själv.

Skyltfönstrets tre perukstockar var vackert formade kvinnohuvuden med snygga mörka brunettkalufser. Inte alls olikt italienskor från de nordliga regionerna, till skillnad från det ofta ännu mörkare, i princip svarta håret söder om Rom.

In åt den lilla butikslokalen avgränsades fönstret av ett gulgrönt tunt draperi, lätt att se genom, och ett antal konstgjorda höga gröna växter. Jag ville blicka in i butiken och se vad Grå Damen var intresserad av. På något sätt fascinerade hon mig och hade väckt min nyfikenhet. Kanske något smycke? Till något barnbarn? Eller sig själv?

Hon syntes inte till.

Visserligen kunde jag från min position se bara halva lokalen. Men den kostymklädde herre som tydligen rådde om butiken stod vid disken och bläddrade i en skrivbok. Han betedde sig rakt inte som om en kund precis kommit in.

Hans blick mötte min. På ett naturligt men ändå lite frånvarande sätt. Jag drog mig undan, ett tiotal meter längre in på gatan. Ställde mig där intill en port och stoppade i munnen en vit liten Figaro, den klassiska halstabletten besläktad med Domino och Tenor.

Minut lades till minut och blev en kvart. Det plingade till från butiksdörren. Ut trippade en slank brunett i figursydd knallgul kappa med skärpet lite nonchalant om midjan, precis som en modell i Vogue. Olivgröna mockastövletter därtill. Med klapprande hårda klackar, i riktning åt Avenyn, förstås. Svängande höfter, fjädrande steg, som om det vore själva cat-walken på estraden. Hon vickade sig runt ett graffitibelupet hörn, ur mitt blickfång.

Det började på smågatan kännas tradigt men förlöpte ännu tio minuter innan jag stegade in i butikens dunkel. Där kändes syrefattigt, doftade lite strävt.

Grå Damen var inte där. Inte heller i lilla lunchrummet som det med undandraget draperi rådde friaste inblick i. Jag frågade om priset på första bästa halsband, där det hängde på ett ställ på disken.

Det översteg vida min ekonomiska kapacitet, kanske pärlorna var äkta. Jag sa att jag skulle ”tänka på saken” och han visste väl luttrat att detta inte skulle leda någon vart.

Hans erfarna ”Välkommen åter, godafton” ringde i mina öron tills jag mellan två blåvita bussar tog mig över Avenyn, ner åt Södra Vägen, där jag i bagerifilialen köpte sju frasiga wienerbröd. Lite småkakor också, i skiftande design. Vi skulle bli fyra kring bordet i kolonistugan i kväll. Och doppet skulle aldrig se snålt ut. Jag borde egentligen bakat själv, för känslans skull.

Från Korsvägens hektiska skymning tog mig Fyran på rälsen söderut, i riktning Mölndal, fast jag före taxegränsen klev av på kolonins hållplats Elisedal. Jag sneddade som alltid över Shell-macken fram till huvudgrinden. Lite ödsligt, med flagglinan klapprande mot den vitlackade lättmetallstången och med bara en mager blågul liten vimpel i topp.

Jag låste upp det gamla grindlåset, som förresten ingen annan än jag brukade smörja… och singelgången krasade snart för mina steg… inåt den mörknande idyllen.

Min röda stugas konstnärligt lagda nya svarta plåttak med prima rännor, som under hösten fått vissa fruntimmer att vända mig ryggen för att slippa säga Hej, blev mer och mer synligt för min blick och fyllde mig med varmaste hemkänsla.

En hare flydde in under grinden till vita lilla stugan mittemot. Koltrasten i toppen av det lövlösa äppelträdet avstod för en gångs skull från kommentar.

En kylslagen rhododendron strök sig emot mig, sökande min mänskliga värme. Några måsar segelflög i skyn, dock behärskad helt av ett högre upp inkommande plan från kusten, kanske från London, i riktning österut åt Landvetter.

Jag låste upp och gick in i behagligt elementhållen temperatur.

***

Kommen ut från stugans ljus och från trivseln med mina väninnor kändes kolonin verkligen becksvart, kvart över åtta på kvällen. Becksvart, så när som på de två irrande ficklampor ute längs gången, som Inez lagt märke till, sittande med ansiktet åt fönstret.

Odjuret – en schäferhund – gav till sitt djupaste skall och morrade sedan hotfullt åt mitt håll, där jag stannat innanför min trädgårdsgrind. Mer häpen än rädd kunde jag redan urskilja ett och annat, tills ficklampan fullständigt bländade mig…

– Var det du som ringde? frågade den mörkt uniformerade polistjejen.

Med minimalt ryck i kopplet fick hon hunden att tystna och bara vaksamt iaktta mig. Raggen på dess rygg var ännu rest.

– Jag har inte ringt er. Vad gäller det?

Den medelålders polismannen intill tog till orda:

– Personen som ringde hade hört dunsandet av två personer, som tagit sig över staketet där ifrån sjukhemshållet. Även sett dom, utan att själv bli sedd. Sedan försvann dom tydligen i hast inåt området här.

– Ni lär ha drabbats av diverse inbrott på senare tid, fyllde hans kvinnliga yngre kollega i. Vem kan ha ringt och larmat?

– Mig veterligt, funderade jag, finns förutom mig och mina vänner i min stuga bara Klas och Malena Runesson här på området i kväll. Deras stuga är den vita där. Senaste inbrotten var förresten inte av tjuvar utan av AIK-supportrar. Efter matchen på Ullevi. Dom bröt sönder några lås och svinade ner men tog väl inte annat än några skorpor och kex vid sin övernattning.

– Nå väl. I kväll lär motivet för intrång va’ ett annat. Vi skriver rapport på saken. Vi har spanat ett varv här nu. Och hunden indikerar i nuläget ingen som helst närvaro.

– Ingen alls, menar du?

– Inte annat än en behörig kvinna, borta i norra gången. Men en rätt så brutal djävel på rymmen har vart sedd hitom Krokslätts fabriker i dag. Så var försiktiga och lite extra uppmärksamma, du.

– Har du nyckel till yttergrinden? frågade polisbruttan.

– Javisst.

Jag tog knippan ur fickan.

– Du kanske släpper ut oss då så vi slipper klättra en gång till.

Jag följde dem i mörkret nedåt gången, funderande på att de säkert vältränat svingat sig in förut men kunde haft lite kämpigt att lyfta över den varglika vovven.

Klockan 20.27 dränktes ljudet av deras avlägsnande bil, åt Fredriksdalsgatan, av rasslet från en spårvagn på Mölndalsvägen, på andra sidan den rödgult lysande macken. Bilar fanns där alltid. Inte minst på grund av grillkorven.

Inez var nu, lite huttrande utan jacka, nere hos mig vid metallgrinden jag åter låste. Jag återgav det lilla jag visste, då vi raskt gick tillbaka upp åt stugvärmen.

Jag bryggde påtår, ett doftande Zoégas Mezzo, medan textillärarinna Inez Falkeskog vidareberättade för Cecilia och Lena.

– Kunde schäfern alltså garantera att ingen obehörig befinner på området? undrade den sistnämnda lite skeptiskt.

Lena Barcheus-Håberg, denna kräsna teaterkritiker i sin generöst formbara jumper, lät inte så provinsiell som då jag några år dessförinnan lärt känna henne på bokmässan. Men nog avnjöts ännu i vokalerna hennes lätt öresundska påbrå. Hon talade skönt helsingborgskt; hon mjukade upp vissa hårda vokaler med munnen lite mer trutande än malmöiternas.

– Hur många tomma stugor finns här egentligen att gömma sig undan i? undrade Inez.

– Stugorna är fyrtioen, sa jag, och trettiåtta står i kväll övergivna. Några är rejält tillbommade men flertalet enkla för en typ på rymmen att ta sig in i. Dessutom ett antal redskapsskjul och bodar, tillslutna med på sin höjd en hasp.

– Ska vi gå alla fyra en sväng och kolla runt, vi också? föreslog Cecilia.

– Äsch, du Cissi, vårt väderkorn är väl inte bättre än schäferns. Vad skulle vi ut i mörkret och göra? tyckte Lena och andades in den behagliga ångan av kaffet jag hällde upp.

– För att återknyta till det där med Grå Damen, så skulle hon efter vad du återgett, Alice, ha varit så pass hemtam hos perukmakaren att han inte reagerade på att hon kommit in, funderade Inez. Men hon fanns inte i lokalen när du kollade. Kan där ha varit en bakdörr ut åt gården?

– Svårt att säga. Inte uteslutet. Men lite långsökt att hon skulle gå flera hundra meter för att strutta in i en butik och direkt bakvägen ut, va?

– I så fall, resonerade Lena, så återstår ju bara det enda logiska. Du såg Grå Damen gå in på perukfirman… och senare en modemedveten brunett komma ut. Ingen annan. Grå Damen och den mannekänglika yngre måste följaktligen varit en och samma person. När det sannolika måste uteslutas, så återstår bara det osannolika, eller hur?

– Men, sa jag och bjöd lite förstrött runt småkakorna igen, här handlade i så fall inte om att bara skifta utseende. Det var en föryngringsprocess, en helt annan spänst och verklig livslystnad i gångstilen rent av.

– Det där, min vän, log Lena avvärjande, är lektion nummer 3 av Scenskolans första årskurs. Att gå som sig själv, gå som en drömmare, gå som i brådska, gå sorgset, gå belåtet, gå som en vilsen, gå som en ung, gå som en gammal. Lektion nummer 3 är att gå, gå, gååå…

Vi satt tysta för ett ögonblick. Cissi rörde om i sin kopp. Tre sacketter hade människan lagt i, fast varje sackett hade sötman av två skedar socker.

– Firman måtte va’ gammal, för när min äldre kusin Göran gick i grundskolan, i åttan, var han pryo på en skrivbyrå i Arkaden. Han adresserade på skrivmaskin närmare hundra kuvert och lade i inbjudan till lika många societetsdamer. Samt gick och lämnade det till perukmakaren, som själv skulle sätta på frimärken och skicka ut, upplyste Inez. I alla fall låg firman på den gatan. Inte har där gärna funnits två olika perukmakare.

– Supergott kaffe, blundade Lena njutningsfullt.

Frisörskan Cissi tog sig en mycket, mycket sötare klunk och upplyste därefter i sin sakkunskap:

– Jag ska gå och kolla en dag om perukerna det skyltas med är äkta. Ni vet väl att riktiga peruker och toupéer är handgjorda av äkta hår, medan peruker som sjukvården beviljar åt cancerpatienter är av billigare sort, maskingjorda av syntetmaterial.

– Kan se bra ut i alla fall, sa Lena, för häromveckan så besökte jag en patient på…

– Tyst! avbröt Cissi henne.

– Vad menar…

– Men tyst, då! Jag hörde nåt utanför smårummet här intill. Det krafsade liksom, på väggen. Sa polisen vi ska va’ försiktiga, så var stilla och lyssna, ni också.

Väggklockan tickade, svängande sin eviga pendel. Tjugo i nio.

Minuten därefter bröt vi tystnaden. Jag nämnde att det på området förekom en förvildad katt, som ryktesvis någon i allmännyttans kåkar uppåt Glasmästaregatan flyttat ifrån. Råttor som kunde krafsa fanns här givetvis också, precis som överallt i stan i de mörka timmarna.

– Ingen förnuftig buse ger sig på fyra kvinns i sina bästa år, log Inez lite blekt.

– Men däär! skrek Cissi. Ett ansikte i fönstret, där!

Det ansiktet kände jag med avsmak igen. Ingen buse men likväl en synnerligen illasinnad människa.

Jag slet genast upp dörren, tog ett kliv ut i mörkret:

– Laura, vad i helsicke menar du med att smyga omkring så här och glo in? Det finns en dörr att knacka på, som normala människor gör ifall de vill mig något.

– Ha! ropade i triumf den inte så gamla men krökta korta kvinnan. Nu har jag er fast. Jag ska anmäla till styrelsen redan i morgon dag att du olovligen hyr ut!

– Hyr ut? Jag har tre goda vänner här på tjejkväll.

Lauras trekantiga ansikte förvreds av hat:

– Ha! Hur förklarar du då att du satt ett treglasfönster i väggen till gavelrummet? Givetvis för värmens skull, när du nu bevisligen hyr ut stugan över vintern. Helt emot stadgarna. Jag ska få dig utesluten ur föreningen, ditt djävla pennskaft. Skriver i dyra tidningar och tror att du är nåt, va? Nä du, tagna är ni på bar gärning; här sitter du med dina olagliga hyresgäster vid en måltid du tar ut ockerpris för. Fy fan, ditt falska pennskaft! Koloni har man inte för vinnings skull. Här är vi solidariska, tar vårt ansvar. Morfar reste i unga år som frivillig till Moskva och hjälpte folket bygga tunnelbanan, ska du veta. Långa slitsamma arbetsdagar utan en rubel, bara mat och husrum, för solidaritetens skull.

Fradgan stod i hennes maniska mungipor.

Jag svarade någorlunda behärskat:

– Inte för att det angår dig, men treglasfönstret kom jag över billigt. På Överskottslagret. Gamla fönstret var murket och det här nya är prima. Och inte hyr jag ut nåt. Här sitter jag en kväll med goda vänner, som till skillnad från dig är mycket trevliga.

Lena Barcheus-Håberg reste sig från bordet för att kanske också säga den hysteriska några sanningens ord, om hon nu vore mottaglig.

Den maniska fortsatte skrika:

– Koloni har man inte för vinnings skull! Tagna på bar gärning är ni allihop! Utesluten ska du bli, din förbannade journalissa. Skriva kan varenda barnunge utan att begära lön och pensionsgrundande ditten och datten för det. Här är vi alla lika värda och missbrukar inte rörelsens förtroende!

För att liksom understryka allas lika värde tog hon ett kliv in över tröskeln, norpade ett wienerbröd, tog två extatiska bett och slängde återstoden av det in en lövlöst vintervilande buske i min rabatt.

Äntligen lämnade hon min kolonilott, fortsatt skrikande att hon skulle anmäla mig till koloniföreningens styrelse, själva riksförbundet och kommunen ”redan i morgon dag”.

– Guu, vicken satmara, flämtade Inez. Finns det många såna här på kolonin?

Jag ville viftat bort det med ett leende, men i vår värdefulla uppriktighet sansade jag mig i två, tre sekunder och suckade:

– Jaaa…

– Himla gott kaffe, alltså, upprepade erfarna Lena Barcheus-Håberg.

Systerligt bröt hon, med välmanikyrerade fingertoppar, det återstående wienerbrödet i fyra tämligen lika delar:

– En för alla, alla för en.

– Flickboksaktigt, flickboksaktigt, myste Cissi och tillade: Hela alltet är som hämtat ur B. Wahlströms flickböcker. Med de röda ryggarna av tunnaste väv, ni vet.

Jag satte på radion, av Philips-fabrikens varumärke Dux. Härligt att höra Bruce Springsteen, folklig med vardagliga texter ur livet. Efter fem års tystnad hade han plötsligt under hösten två nya LP-skivor, även i det nya formatet CD, upplagda ”på butiksdiskarna”.

– Inte kan Laura, eller vad den maran nu hette, anmäla och få dig utesluten från kolonin, va? sa Cissi.

– Tja, hon kan få en likasinnad akademiker borta i norra gången att skriva en styltigt formulerad motion till årsmötet fram i mars och där begära mig utesluten. Majoriteten bestämmer. I en så kallad demokratisk omröstning.

– Vänta nu. Vem, undrade Inez, skulle förresten vilja hyra över vintern när vattnet är avstängt och måste bäras hit i dunkar? Och toaletterna plomberade? Sanningen, att du inte hyr ut, bevisar du väl lätt? Och bevisbördan ligger för övrigt på den som gör påståendet.

– Majoriteten bestämmer. Och det är mänskligt att hellre tro på en spännande lögn än på en fullständigt odramatisk sanning, eller hur?

Jag berättade om svartsjuka Gullvi, vars store lufs till karl jag aldrig skulle ta i med tång ens. Gullvi hade tillsammans med mjäkige ordföranden Thord lett en razzia mot min grönskande lilla trädgård en augustidag. I anklagelsen att jag odlade den giftiga stora jättebjörnlokan på lotten, lyckades de få med sig självaste Botaniskas intendent som domare.

Gullvi, klädd i närmast en skyddsdräkt, visade honom att växten med de ludna bladen i min köksträdgård var högre än hon själv. Som den professor i botanik han var, konstaterade intendenten dock direkt att det jag odlade var prima jordärtskocka. Synnerligen berömvärda exemplar, vars år efter år nya välutvecklade knölar mina tjejkompisar i stugan precis ätit lite grand av i den lyckade svampgratängen.

Cissi Niklasson hjälpte mig att snabbt duka av, lägga disken i en kasse för att senare ta hem och diska lättare i köket än i balja på kolonin. Här skulle spelas whist på ekbordets släta yta, härligt uppvisande flydda dagars patina.

En påse Twist-praliner hörde till. Liksom Lenas medhavda danska flaska körsbärslikör, som vi sakta smuttade på ur de minsta glasen.

Trots en djup och mångårig erfarenhet som glädjedödare hade tokiga Lauras intrång inte till fullo förstört vår tjejkväll. Där vi mumsade praliner och babblade allsköns lättsamheter, dröjde sig snart inte ett uns av hennes bittra person kvar i våra sinnen.

Vägguret slog tio, så kvällen var bara barnet. En förutsägbar radioröst fördömde nytillträdde statsministern Carl Bildts patriotiska tal till studeranden vid Linköpings universitet. Jag vred på kanalväljarratten, fick utan brus in BBC, London, i stället. Nostalgiskt smekande dansmusik från en legendarisk salong utåt Hammersmith.

I whisten vann Lena och Cissi så klart över Inez och mig. Den som spelade ihop med Lena kunde i regel räkna med att höra till vinnande duon. Midnatt passerades muntert.

– Nu, sa Lena, så lämnar vi området i samlad tropp, alla fyra. Med tanke på polisens varning.

– Alice, allt var jättegott. Kan jag skjutsa dig hem? erbjöd mig Inez.

– Hemskt gärna, om det inte…

– Nej, det är ingen omväg för mig som ska hem till Kortedala att släppa av dig på Redbergsvägen. Vid hörnet Kobbarnas Väg blir okej, va?

– Bästa tänkbara. Där som ICA-butiken förr i tiden var varuhuset EPA.

***

Inomhustorget Östra Nordstaden hade för ett antal år sedan slopat angivelsen av väderstreck och skyltat om till det folkligare Nordstan. Dagen efter Grå Damens mystiska försvinnande satt jag mittemot den intellektuella men käcka Lena Barcheus-Håberg vid ett av torgets många små cafébord. Ute på torget men inomhus ändå. Det rådde tidig eftermiddag. Folk var som alltid i rörelse. Udda exemplar av svenska och finländska karlar cirkulerade lystet vid Systembolaget. Unga somaliska män frekventerade bankomaten i väggnischen snett bakom min rygg.

Gårdagens exponerade rulle diapositiv, med i synnerhet bilden på damen passerande Lindex skyltfönster, hade jag postat iväg till MagaZenit för framkallning och bedömning. Tillsammans med min artikel på tre och en halv A4. Men för tillfället var det en annan tidning, i ett större format och av billigare papperskvalitet, som lagts framför mig på bordet, praktiskt taget ovanpå min skinkmacka med gurka, dock majonnäsfri.

– Grå Damen mystifierar sannerligen fler än dig, Alice, i denna stund.

Lena Barcheus-Håberg hade i notisen i GT strukit under vissa detaljer, även om det just var bristen på fakta som präglade nyheten. En åldrad kvinna i ljusgrå hatt och likaledes ljusgrå kappa med svart krage eftersöktes, inte misstänkt men möjligen med iakttagelser att delge polisen beträffande stölden hos AB Ruben Bloom & Efterträdares juvelerarbutik.

Då David Bloom, grundarens brorson, upptäckt stölden av ett antal smycken, kunde det slås fast att något halvdussin kunder vid den tänkbara tidpunkten för brottet befunnit sig, för längre eller kortare tid, i butiken. Men den åldriga i propert grått var det enda tänkbara vittne som Bloom kunnat ge ett någorlunda signalement på.

Jag mindes blickarna och visste att ett antal personer i går uppmärksammat den stilmedvetna Grå Damen uppför Avenyn. Säkert kontaktade somliga nu polisen men utan att veta vart hon tagit vägen efter att de sett henne.

– Du, sa Lena. Du kan ge polisen långt bättre än en beskrivning ur minnet. Utan någon större möda kan du ge in ett foto på damen i fråga.

– Men jag har som policy, vet du, att inte i förväg ge ett opublicerat foto ifrån mig. MagaZenit kan backa ur, om jag ber om en kopia till polisen. Vem tackar mig för att jag går miste om ett artikelinförande? Tre gånger i livet har jag sett mig tvungen att ringa polisen och be om hjälp. Ingen gång har de infunnit sig, utan jag har själv fått klara mig ur mina knipor, ska du veta. En frilansreporter som drar på sig de ondas missnöje får skylla sig själv. Jag är därför en person som polisens larmcentral… prioriterar bort. Då prioriterar inte heller jag polisen.

– Jag… förstår dig, sa Lena betänksamt och såg ut att faktiskt göra det.

Enligt GT hade den gråklädda vid besöket i juvelerarbutiken lett emot och bytt några ord med en yngre kvinna, som hållande ett stjärnteckensmycke av guld vid sin hals bett om en åsikt. Kände den gråklädda igen sig i den detaljen i notisen, vore polisen tacksam om hon tog kontakt.

Montern med de mest värdefulla smyckena hade då ännu varit orörd.

– Go’midda flickor! hördes en pigg röst intill oss.

Blonda frisörskan bar en uppknäppt mörkbrun parkas med avtagbar innerjacka av polyester. Ribbstickad rostbrun jumper och armégröna elastanbyxor. Hon hängde av sig ytterplagget på den lediga stolens ryggstöd.

– Men Cissi, vad skoj du kunde slita dig loss och komma i alla fall, strålade Lena.

Jag klappade som välkomsthälsning Cissi lite lätt på den på senare år aningen breddade höften.

– Jo, kvittrade hon, jag är fri som fågeln till halv fem. Sen är det fullt upp. Två skitjobbiga systrar, från Hovås ni vet, har bokat avancerade permanenter i kväll. Innan dess ska jag klippa en långhårig kallskänka kort. Och färga in några alldeles knallrosa slingor.

Hon luktade lite damfrisering. En lugn och rogivande doft.

– Jaså, ni käkar skinkmackor, ni. Jag tror jag tills vidare nöjer mig med slät kopp, tillade hon och gick mot självserveringens disk.

Mellan några somalier sträckte hon sig efter en grönvitrandig mugg. Bytte några vänliga ord.

En av de unga afrikanerna tryckte hjälpsamt på den förkromade knappen på den väsande purpurröda automaten, tills den mörkbruna strålen blivit just den mängd ångande varmdryck hon önskade. När han följde henne till kassan i begrepp att bjuda henne, avböjde hon glatt med sitt varma naturliga leende.

Hon vickade sig tillbaka till vårt bord:

– Himla trevliga killar, faktiskt. Tänk man ser aldrig till deras hustrur och barn. Var kan de finnas?

– I trerummarna i Gårdsten, gissade Lena ljuvt. Eller på allmännyttans iordningställda platser med klätterställing, gungor och rutschbana för de yngsta, i dag när det ännu är uppehåll.

– Ingen grå dam i dag? frågade Cissi mig.

– I varje fall inte ännu.

Lena visade henne GT-notisen om smyckestölden.

På golvytan vid en spelbutik, halvt bortåt utgången åt den i Lützen ihjälskjutne hjältekonungens torg, lade två vaktmästare ut en svartvit rutig plastmatta på så där 5 x 5 meter och slätade noga ut den. En tredje kom körande med en vagn, varifrån de plockade schackpjäser av hårdplast, lätta och ihåliga men stora som tioåringar för de utannonserade partierna gatuschack.

En skapligt kul idé, det där, även om jag själv aldrig skulle glo på schack, där viktigpettrar i publiken brukade stå och ropa störande råd åt de spelande.

– Tänk, jag sprang nästan in i Hagge Geigert. Utanför Åhléns för en stund sen, log Cissi.

Lena ansåg Hagge vara en ofta träffsäker satiriker. Men allt som allt överskattad som revyman. Desto skarpare och varmt personlig intervjuare i ”Gäst hos Hagge”, där han i TV-rutan verkligen fått kändisar att öppna upp sig för svenska folket. Klart att välkända lustigkurrar alltid var underhållande gäster, men även personer ur allvarssammanhang, som hovpoeten Bo Setterlind, advokat Leif Silbersky och Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar hade Hagge lyckats göra intressanta för miljontals tittare.

Vilka kändisar vore det kul att se Hagge vända ut och in på härnäst? Man fick ju faktiskt lämna in förslag.

– Du, sa Cissi mig lågmält, vänd dig inte om, men en ljusgrå äldre dam är i faggorna, sakta spatserande häråt. Svart handväska, svarta skor.

Ur min enkla tygkasse greppade jag en liten spegel och kollade:

– Äsch, denna har inget brätte på hatten… och inga svarta manschetter, bara krage. Hon är säkert äkta, i precis den ålder hon ser ut som…

***

Då jag på kvällen ställde upp som fotograf åt en gammal klasskompis, vars dotter deltog i en konfirmandhögtid i Tyska kyrkan vid Norra Hamngatan, hade det blivit lite sent. Alltså för att jag efteråt följt med dem hem på nachspiel och vi börjat lyssna på vår ungdoms flydda 70-talspop.

Mycket David Bowie och en del Bonnie Tyler hade det blivit. Då rann tiden i väg. Med ostbågar och chips därtill.

Fredagsmorgonen ville jag hemma i sängen ligga kvar tills tidningen MagaZenit damp ner i mitt brevinkast. Det rådde så lång framförhållning att i det precis tryckta numret hade jag en artikel jag lämnat bakom mig redan i augusti. Nämligen om operettprimadonnan Berit Carlberg, som förresten själv i unga år var skribent, så kallad volontär i Uddevalla.

Radionyheterna meddelade att i Sarajevo, där en äldre hantverkare följde sin elvaåriga sondotter till skolan, hade de dödats av fientliga krypskyttar. Vapenvilan fanns på papper. Inte i verkliga livet. Eller verkliga döden.

Då SR i Stockholm lämnade åter till lokala stationerna, blev Radio Göteborg i ett huj så där flamsigt, som det blir när en gift snubbe på 40+ ska mellansnacka käckt utan minsta manus med en tanklös kvinna kring de tjugo.

De skämtade – trots sina egna skratt rätt så humorfritt – om den svarta Suzuki-bil som under natten hittats övergiven vid Askims ödsliga strand. Suzukin hade varit rapporterad stulen. Kvarlämnad i Suzukin fanns en dyr gul modekappa av en sort som salufördes hos NK.

Varuhusnamnet NK återkom tre, fyra gånger med glad betoning. Men som public serviceföretag, och reklamfritt sådant, avstod radion att nämna den skobutikskedja som de smäckra gröna stövletterna i bilen härrörde från.

Det sades inte att de var av mocka. Ändå var jag övertygad om att det var kappan och stövletterna som den piffiga brunetten burit, då hon lämnade perukfirman i förrgår.

Vad var syftet? Endast att förvirra? Sopa undan spår?

Kunde kvinnans skiftande kläder, hårfärg, frisyr och rörelsemönster ens det allra minsta ha bidragit till den tillsynes lyckade stölden? Eller var det bara en ploj som gett förövarna en extra kick?

Maskeringen vid själva stölden tycktes motiverad. Men att sedan skifta till brunett i gula kappan? Och lämna plagget kvar i bilen då den övergavs?

Det vore osannolikt att Grå Damen, som vistats i juvelerarbutiken vid brottstillfället, inte vore inblandad i kuppen. Kunde bytet ha fraktats i den relativt stora handväskan, till perukmakaren?

Det var inget för mig att bry min hjärna med.

Skulle ens kriminalen lägga möda på att utreda en ”vanlig” stöld, där det inte förkommit våld eller hot?

Visserligen fräckt utförd under öppettid, då måhända något gjorts för att distrahera och i virrvarret ge tjuven några sekunders möjlighet. Därom hade varken radion eller gårdagens GT gett någon vink. Rimligen skulle polisen snart stämpla utredningen nedlagd, ”i brist på uppslag”. Då fick som vanligt försäkringsbolaget bli enda aktör.

Morgonpiggt förmedlade transistorradion ”Inbjudan till Bohuslän” i valstakt – jag stängde av.

Det slamrade till i mitt brevinkast. Barfota på heltäckningsmattan konstaterade jag att det som dunkat var postorderfirman Josefssons tjocka, i och för sig alltid mycket bläddringsvärda katalog från Borås. Beställd åt mig av omtänksamma Cissi? Men ingen MagaZenit. Nej, förutom katalogen bara en liten avi.

Rekommenderat brev.

Inte skulle MagaZenit behöva hämtas ut på Posten. Det gällde nåt annat.

Avsändaren angavs inte på avin.

Timmen därefter mottog jag ur postkassörskans hand ett ljusbrunt C5-kuvert. Försändelsenummer, märken och stämplar på framsidan. Ingen logotype.

Jag vände på kuvertet. Kollade på baksidan avsändaren…

Det var kolonins något militanta kvinnliga vice ordförande.

Av Kjell E Genberg
Inläst av Peter Olofsson
Wela Förlag, 2020
ISBN 978-91-985295-1-7, ljudbok, cirka 5 timmar

För mig som kvinna och sannolikt för flertalet feminister är kanske inte Fnask i fördärvet den bästa titeln på en bok. Inte i dessa tider. Då boken kom ut som kioskdeckare 1974 var det allitterationen som författaren Kjell E. Genberg och förlaget gillade. Ingenstans i boken finns ordet fnask med, förutom i titeln. När polisromanen om kriminalinspektör Lennart Lindh gavs ut som e-bok på Wela förlag 2012 döptes den om till Flicka i fördärvet. Möjligen en mer politiskt korrekt titel, kan tänkas.

När nu Fnask i fördärvet släppts som ljudbok – alltså med originaltiteln – svänger förlaget också vad gäller e-boken som ges ut med originaltiteln. Logiskt, eftersom det blir lite frustrerande för digitala läsare och lyssnare att inte kunna få fram samma bok vid googling. Fnask i fördärvet finns nu alltså som både e-bok och ljudbok. Passande eftersom originalet från 1974 och andrautgåvan från 1993 förstås är slutsålda sedan länge.

Jag lyssnar mycket på ljudböcker, och är kräsen vad gäller inläsare. Jag har förstås mina favoriter. Många av dessa är skådespelare eller på annat sätt duktiga röstekvilibrister. En riktigt bra inläsare har inlevelse och förmågan att med rösten ge mig inre bilder av vad som händer i boken.
Peter Olofsson, som läst in Fnask i fördärvet, kan konsten att höja upplevelsen. Det som framför allt fascinerar mig är den talspråksaktiga inläsningen. Alla de skrivna orden uttalas inte såsom författaren har skrivit. Det höjer värdet i den spännande berättelsen. Peter Olofssons röst är behaglig att lyssna på. Vad jag vet så är detta hans första inläsning och jag ser redan fram emot del två i berättelsen om kriminalinspektör Lennart Lindh.

Vid deckardebuten 1974 skrev tidningen Jury: “Det allra bästa med deckaråret är en svensk debutant, Kjell E. Genberg med en bok han kallar Fnask i fördärvet. Det är en polisroman av den sort vi känner igen från Olov Svedelids, Sjöwall/Wahlöös och Ed McBains romaner. Fnask i fördärvet är dessutom osedvanligt opretentiös, den vill helt enkelt berätta om ett kriminalfall utan större utvikningar. Ibland bränner historien till och blir riktigt levande. Kjell Genberg har också en kärv humor som är välgörande.”

Med Peter Olofsson vid rodret får berättelsen en ny dimension, ja historien bränner till och blir levande, och förhoppningsvis får boken en ny renässans. Det är över 45 år sedan boken släpptes på den svenska marknaden. Men i denna inläsning kan vi år 2020 på ett mycket lyckat sätt ta oss tillbaka till 1970-talets hårdkokta men mysiga polisarbete – med en fantastisk jargong och mycket rökande! Roligt att Wela förlag satsar på en 70-talsserie med Peter Olofssons härliga röst.

GUNILLA BODEMO LINDAHL

Av ANDERS N NILSSON

I den svenska biblioteksdatabasen LIBRIS saknas helt verk översatta till svenska av den amerikanske författaren Jack Schaefer, mest känd som mannen som skapade Shane (Bilden till höger, foto Winslow Williams). Men avsaknaden är endast skenbar då två av Schaefers romaner getts ut i svensk översättning som pocket av Bonniers 1960 och en tredje ingår i en volym av Det Bästas Bokval från 1990. Jag presenterar här dessa tre romaner tillsammans den ej översatta Monte Walsh, och jämför även texterna med de filmatiserade versionerna.

Artikeln i pdf, bäst för utskrift: Schaefer

Jack Warner Schaefer föddes i Cleveland, Ohio, 1907. Efter en oavslutad mastersutbildning i litteratur vid Columbia-universitetet i New York bytte han kring 1930 bana till journalistik. Han gifte sig först 1931 och en andra gång 1949 och hade många barn. När han skrev sin mest kända roman, Shane, bodde familjen i Norfolk, Virginia. Efter att ha bott en tid i Connecticut flyttade han 1955 med sin andra fru till Sante Fe i New Mexico där han personligen lärde känna västern och avled 1991. Han fick utgivna sju västernromaner, en samling med noveletter, ett stort antal noveller och några barnböcker (Landrum 1991). Ett tema som återkommer i många av Schaefers texter är individens utveckling i förhållande till samhällets. Applicerat på amerikanska västern under 1800-talets senare halva innebär detta mer konkret hur pojkar växer upp till män och hur de vidsträckta rancherna lämnar plats åt mindre farmare med skolor, kyrkor och lagutövning i släptåg. En utveckling av samhället som Schaefer initialt betraktade med en viss optimism men med tiden blev alltmer avogt inställd till.

Schaefers romaner har kommit i ständigt nya upplagor, och nu senast utgivna som pocket av New Mexico University Press. Man räknar med att romanen Shane har sålt i över 12 miljoner exemplar och översatts till minst 35 olika språk. År 1975 gav den amerikanska Western Literature Association sitt Distinguished Achievement pris till Jack Schaefer och 1985 utnämndes Shane till tidernas bästa västernroman av Western Writers of America. Schaefer tog 2005 postumt en plats i Western Writers Hall of Fame. Hans stil som författare sammanfattas väl av Landrum (1991, s. 620): “Schaefer’s blending of sentimental techniques and realistic detail to achieve a variety of effects ranging from humor to light irony.”

First Blood

Jack Schaefers roman First Blood gavs ut som pocket av Ballantine 1953 med omslagsbild av Verne Tossey, och i svensk översättning 1960 av Bonniers som Första skottet med bild av Bowen. Filmtiteln ändrades till The Silver Whip med premiär 1953.

Romanen First Blood gavs ut som inbunden av Houghton Mifflin 1953 och av Ballantine som pocket samma år (nr 13). Romanen hade dock i en kortare form redan 1952 gått som följetong i Collier’s Magazine under titeln The Silver Whip. På svenska kom Första skottet 1960 i översättning av Olof Hoffsten (1910–1991) som femte bok i Bonniers pocketserie Silver Star Western. Romanen låg till grund för filmen The Silver Whip med premiär 1953 i regi av Harmon Jones och baserad på ett manuskript av Jesse Lasky Jr. Filmen kan ses i sin helhet på YouTube. Även följande två för mig okända spelfilmer bygger på berättelser av Jack Schaefer: Tribute to a Bad Man, 1956, regi Robert Wise, och Trooper Hook, 1957, regi Charles Marquis Warren.

Berättelsen i First Blood följer i första person den unge diligenskusken Jess Harkers utveckling från självsäker yngling till mognare man under den tid när lagutövningen etablerade sig i västern. Under Harkers första riktiga körning rånas diligensen på allt guld trots att den tuffe och erfarne vakten Race Crim var med. Mycket på grund av att Crim råkat tala bredvid mun så ägnar han sig rent maniskt åt att jaga upp och döda alla rånarna. Men två av rånarna, en av dem ledaren Slater, hamnar i fängelse genom sheriff Tom Davissons försorg. När en mobb under ledning av Crim vill lyncha rånarna blir det Jess Harker som fixar så att de blir kvar i fängelset och sen kan ställas inför domstol. När Crim förespråkar vedergällning och Davisson rättegång tvingas Jess ta ställning och som ödet faller till slut döda en av sina båda manliga förebilder.

Filmen följer romanens handling mycket väl, men avviker även på några väsentliga punkter. Piskan med silverbeslag på skaftet får i filmen Jess av Race Crim, medan det i boken är den ordinarie kusken Russ Thorp som ger honom den. Diligensen Jess får hoppa in och köra går i boken till Stillwater, men i filmen till Silver City. Saloonflickan Waco är en karaktär som lagts till i filmen. Hon är Crims flickvän och blir som passagerare i diligensen skjuten av rånarna, medan det i boken är två manliga passagerare som dödas. När Jess i romanen ska skydda de båda rånarna från lynchmobben skjuter han mot Race Crims ben, men då Race råkar snubbla träffar kulan honom i huvudet och dödar honom. I filmen är skottet inte dödande, utan Race överlever och tar sitt förnuft till fånga. Mary Ella Bentley, Jess Harkers flickvän, har i filmen fått sitt namn ändrat till Kathy Riley.

Shane

Fyra olika bokomslag med fyra olika varianter av Shanes förmodade utseende. Till vänster Houghton Mifflins inbundna utgåvor från 1949 (över) resp 1954 (under; illustrerad med omslag av John McCormack). I mitten som pocket av Bantam 1950, och till höger i svensk översättning av Bonniers 1960. Den svenska omslagsbilden av Erik Prytz uppvisar störst likhet med originalutgåvan från 1949, och antyder därmed att översättningen utgick från den boken.

Jack Schaefer är förmodligen mest känd som författaren till romanen bakom filmen Mannen från vidderna (orig. Shane) med svensk premiär 1953 i regi av George Stevens och med A.B. Guthrie Jr som manusförfattare. Guthrie var även han en framstående författare som 1950 fick ett Pulitzer-pris för sin roman The Way West. Romanen Shane, som gavs ut i inbunden form av Houghton Mifflin 1949, hade i en kortare version innan dess gått som följetongen Rider from Nowhere i pulpmagasinet Argosy 1946 i häftena från juli, september och oktober (Contento & Stephensen-Payne 2019). Bantam gav 1950 ut Shane som pocket nr 833 med den omslagsbild som sen lätt modifierad återkom på deras senare utgåvor. På svenska kom Shane – den tyste ryttaren 1960 i översättning av Olof Hoffsten som första bok i Bonniers pocketserie Silver Star Western.

Romanen och filmen om Shane skiljer sig åt på många olika sätt, vars signifikans har studerats av den engelska filosofen Ruth Griffin (2007) utifrån en rad olika teoretiska angreppssätt. Bytet av medium från tryckt text till ljudförsedda rörliga bilder innebär i sig två helt olika sätt att återge en berättelse, och medan romanen i första hand vänder sig till en vuxen manlig publik söker spelfilmen i högre grad hela familjen som publik. Helt säkert har olika starka personligheter som romanförfattaren, manusförfattaren och regissören lite specifika sätt att se på hur historien bäst ska framställas. Genom att låta bokens berättare Bob Starrett, dvs filmens Joey, som vuxen återberätta händelser från sin barndom lyckas Schaefer på ett effektivt sätt fånga in temat ”pojke blir man”. En utveckling som Shane frammanar när han i filmen efter slutuppgörelsen uppmanar Joey: ”You go home to your mother and father and grow up to be strong and straight.” [DVD 1:51:20.] I filmen återges händelserna på ett mer direkt sätt, utan romanens retrospektiva perspektiv.

Pojken var välsignad med två viktiga rollmodeller i sin far och Shane. Men medan fadern som farmare representerade samhällets framväxande stadium var revolvermannens tid på väg ut i lika hög grad som ranchägarens, vilket Shane själv medger i filmens avslutande ordväxling med Rufus Ryker innan vapnen får tala: [Shane] ”Yeah, you’ve lived too long. Your kind of days are over.” [RR] “My days? Whatabout yours, gunfighter?” [Shane] “The difference is I know it.” [DVD 1:46:42.]

Det sägs att Schaefer var missnöjd med att se Alan Ladd i rollen som Shane, och att han istället hade velat se en mörkare och mer skrämmande revolverman (Boggs 2017). Hjältens framtoning har i filmen även lättats upp av Ladds ljusa klädsel, medan i romanen han beskrivs som helt klädd i svart. Skillnaderna i framtoning mellan Shane och revolvermannen Wilson, i filmen med förnamnet Jack istället för bokens Stark, accentueras alltså i filmen. Griffin antyder att dessa skillnader kan hänföras till filmens bredare publik i förhållande till bokens.

Romanens ranchägare Luke Fletcher och hans sadistiske förman Morgan har i filmen förvandlats till de ranchägande bröderna Rufus och Morgan Ryker med den förre som drivande. De lockar på kvällen Starrett till saloonen så att Wilson ska kunna skjuta honom. Men Shane har dessförinnan tvingat Starrett att stanna hemma genom att slå honom medvetslös med revolvern, i boken rätt upp och ner, men i filmen föregånget av ett utdraget slagsmål. Shane kommer så in på saloonen istället för Starrett och vinner duellen mot Wilson. I filmen sitter även Rufus där och även han skjuts av Shane. Uppe på balustraden har bokens Fletcher respektive filmens Morgan gömt sig och försöker skjuta Shane i ryggen. Enligt romanen är det skottet som får Shane att reagera, medan i filmen Joey skriker ut en varning. I båda fallen dödas lönnmördaren av Shane.

Filmens mycket effektfulla slut, fyllt av sentimentalitet, låter en skadskjuten Shane rida iväg in i nattens mörker medan en förkrossad Joey ropar att han ska komma tillbaka. I romanen är pojken tyst och Shanes avfärd följs av ytterligare två kapitel i vilka en del lösa trådar knyts ihop. Bland annat så kommer cowboyen Chris till Starretts för att ta över Shanes plats som dräng, medan i filmen Chris istället dyker upp tidigare för att varna Shane för den fälla ranchägarna lagt ut för Joe Starrett.

Shane kom ridande till Starretts dal i Wyoming sommaren 1889. Han berättade aldrig något om sin bakgrund, men hans trötta avsky för våld antydde att han fått sin beskärda del. Romanens slut sammanfattar det hela väl (s. 189):

Han var mannen som kom ridande till vår dal från den oländiga, solnedgångsglödande Västern, och när han hade slutfört sin uppgift red han tillbaka dit, varifrån han hade kommit. Och han var Shane.

Men Shane har träffats av en kula under uppgörelsen. Enligt romanen var det Wilson som träffade honom i magen ”alldeles ovanför bältet och tätt intill spännet” (s. 176) medan Fletchers skott missade sitt mål. Blodet bredde ut sig på Shanes skjorta och han visade även tecken på att vara illa skadad, men red ändå sin väg, som en sista akt av sträng självkontroll. I filmen visar Shane inga tecken på att vara träffad förrän Bob vid sitt samtal med Shane får blod på sin hand när han rör vid honom. Det var till synes Morgans gevärskula som träffat Shane och det sista man får se av honom till häst så hänger vänstra armen rakt ner till synes skadad, samtidigt som han hänger med huvudet. Min bedömning är ändå att Shane i boken rider mot en plågsamt utdragen död, medan han i filmen endast har en skada i armen eller skuldran som inte behöver vara dödlig. Som vanligt lämnar inte Hollywood publiken helt utan hopp när det gäller hjältens överlevnad.

The Canyon

Omslagets framsida på de två första amerikanska utgåvorna från 1953 av Jack Schaefers roman The Canyon: (vä) Houghton Mifflin inbunden, (mitt) Ballantine pocket. Till höger huvudpersonen Little Bear som han avbildats av Ken Laager i Det Bästas Bokval volym 157 från 1990.

Romanen The Canyon, som sägs ha varit författarens egen favorit vid sidan av Monte Walsh, gavs först ut som inbunden av Houghton Mifflin 1953 och i pocket samma år som Ballantine nr 45. Filmindustrin sägs ha legat på Schaefer för en uppföljare till Shane, men istället valde han att utgå ifrån en cheyenne-legend från tiden före den vite mannens ankomst på scenen. The Canyon kom aldrig att ligga till grund för någon film. Ett sammandrag av romanen i svensk översättning, Kanjonen, återfinns i volym 157 av Det Bästas Bokval från 1990.

Allmängiltiga teman som Schaefer behandlar i romanen är en pojkes utveckling till man, förhållandet mellan individen och samhället, samt människans förhållande till naturen. Den föräldralöse och ovanligt kortbente Little Bear växer upp hos fosterföräldrar. Han utvecklas till en god jägare på hästryggen, men vill inte följa stammens krigare på deras räder mot andra stammar. Istället flyttar han efter andliga upplevelser med koppling till en gammal vis man ensam till en isolerad dalgång med en liten instängd buffelhjord. Han inrättar sitt liv efter naturförutsättningarna men drivs av sin saknad efter en kvinna till livskamrat åter till byn. Till slut finner han sina drömmars kvinna i Spotted Turtle och kan efter en bragd vinna hennes gunst och föra henne med sig till sin dalgång. Men när deras förstfödde avlider kort efter födseln inser Little Bear vikten av att kunna få ta del av stammens seder och bruk och väljer att återvända till byns gemenskap. ”It is a strange story which you will long remember”, som man skrev på baksidan av den första pocketutgåvan.

Monte Walsh

Omslagets framsida på fyra olika utgåvor av Jack Schaefers roman Monte Walsh: (vä) Houghton Mifflin 1963, inbunden och idag en riktig dyrgrip; (mitt) Pocket Books #77185 från 1970, men före filmen; (hö) två olika pocketutgåvor efter den första filmens tillkomst med Lee Marvin i rollen som Monte Walsh: (ovan) Pocket Books #77307, (nedan) Corgi 1972.

Den mer än 400 sidor omfattande episodiska romanen Monte Walsh bygger på ett antal av Jack Schaefers noveller om cowboylivet, med fokus på de nära vännerna Monte Walsh och Chet Rollins. Jack Schaefer menade att han i Shane tog sig an myterna, men i Monte Walsh återgav verkligheten. Den första novellen om Monte Walsh, In Harmony, kom redan 1954, följd av flera i The Saturday Evening Post. Episoderna återges i romanen i kronologisk ordning, och efter varje kapitel finns ett kortare minnesfragment ur Montes liv återberättat. Romanen gavs först ut som inbunden av Houghton Mifflin 1963 i USA och av Andre Deutsch 1965 i England. Den första pocketutgåvan tycks vara brittiska Corgis från 1966, medan den i USA inte kom som pocket förrän 1970 (Pocket Books nr 77185 & 77307 med olika omslag). Jag har själv läst brittiska Corgis andra pocketutgåva från 1972.

Radarparet Monte Walsh och Chet Rollins i två olika filmatiserade versioner: (vä) Lee Marvin och Jack Palance 1970, och (hö) Tom Selleck och Keith Carradine 2003.

Filmen från 1970 med Lee Marvin i huvudrollen är 99 minuter lång och i regi av William A. Fraker, och byggde på ett manus av Lukas Heller och David Zelag Goodman. Monte Walsh filmades en andra gång 2003 för TV med Tom Selleck i huvudrollen, 112 minuter lång, och i regi av Simon Wincer. Innehållsmässigt är de båda filmerna förvånansvärt lika, och den senare är mera en remake av den första än en nytolkning av romanen. Troligen för att skapa en mer sammanhållen historia har man i filmerna expanderat två karaktärer. Dels är det Slash Y-cowboyen Shorty Austin, som i boken slår sig ihop med boskapstjuvar och skjuts redan 1883, men i filmerna klarar sig ända fram till slutuppgörelsen med Monte. Innan dess har Shorty i filmen dödat Chet Rollins vid ett väpnat rån, medan Chet i romanen gör karriär som bankman och överlever Monte. Den prostituerade kvinna som Monte träffar återkommande, i boken Hattie men i filmen Martine, har från bokens tolfte kapitel expanderat till att uppträda återkommande i så gott som hela filmen. Även om hon i filmerna dör i sviterna av lunginflammation är skildringen av en kvinna med hennes profession i västern mycket romantiserad.

Av romanens 19 kapitel är det hela elva som inte lämnat några som helst spår i filmerna. I bokens tre inledande kapitel skildras hur Monte rymmer hemifrån efter bråk med sin styvfar och får sitt första jobb som cowboy hos Hat Henderson och efterhand lär sig yrket. Det är framförallt hans goda hand med hästar som är avgörande. I filmen möter vi Monte som erfaren yrkesman med okänd bakgrund. Julhelgen 1884 lämnas Chet, Monte och Sunfish Perkins enligt bokens åttonde kapitel att vakta Slash Y, medan resten av gänget rider till en grannranch för att fira helgen. En snöstorm slår till och de tre riskerar sina liv för att rädda sin mexikanske granne från att frysa ihjäl och sen hjälpa hans fattiga familj med mat, ved och till och med några julklappar till barnen. Men deras goda gärningar kom aldrig med i filmerna. Av besättningen på ranchen Slash Y saknas mexikanen Dobe Chavez helt i filmen, trots att han har en framträdande roll i boken. Vidare har i boken Powder Kent en hjälteroll, medan han i filmerna framställs som skurk.

I en av bokens bästa actionepisoder driver Slash Y en hästhjord till järnvägen, där de ska lastas på vagnar. Men lokföraren låter ångvisslan ljuda för att skämta med kofösarna varvid hjorden skingras, varefter ett våldsamt bråk mellan cowboys och tågmän bryter ut. Hela episoden finns med i filmen från 2003, men märkligt nog kommer aldrig tåget i den första filmen och scenen avslutas där med att Monte duschar under vattentanken med kläderna på. Men tågslagsmålet måste förstås ha varit en rätt dyr scen att ha med.

Bokens sista kapitel utspelar sig 1913 när Monte har jobb på en ranch uppe i bergen. Han tar sig dit under vårfloden, som när den förvärras spärrar alla vägar därifrån samtidigt som en allvarlig olycka i en närbelägen gruva kräver en läkare på plats. Under svåra umbäranden rider han ner mot låglandet när hästen störtar medan Monte själv ändå lyckas ta sig till staden och larma läkaren som kan ta sig upp till gruvan med hjälp av en järnväg. Mycket på grund av att hans lungor tidigare skadats under bekämpningen av en präriebrand avlider Monte i sjuksängen med vännen Chet vid sin sida. Båda filmerna har tagit slut långt innan detta inträffar och låter Monte i god form fortsätta sin ritt genom livet. Lee Marvin har innan dess i repris siktat på en varg på samma sätt som han gjorde i filmens öppningsscen, men då tillsammans med Chet. Tom Selleck har innan han rider vidare över prärien underlåtit att hjälpa bolagets lokale boss som kört fast med sin bil, varvid inte Monte kan låta bli att låta sin häst hoppa över bilen med de båda passagerarna på plats.

Boken slår förstås filmerna med flera hästlängder som beskrivning av cowboylivets utveckling mot sin slutfas. Av de båda filmerna känns den från 1970 som den mest rättvisande i och med att såväl miljöerna som karaktärerna känns mer verkliga, och Lee Marvin träffar helt rätt i sin tolkning av Monte Walsh. Även filmen från 2003 är förstås mycket sevärd och frågan är om inte det är Keith Carradine man i första hand vill minnas som Chet Rollins. Jack Palance i all ära. Men varför fick inte Chet i filmerna behålla sin korta och slitna rökpipa?

Källor

• Boggs, Johnny D. 2017: You don’t know Jack? Roundup Magazine, december, s. 7-10.
• Cleary, Michael, 1979: Jack Schaefer. The evolution of pessimism. Western American Literature 14(1):33-47.
• Contento, William G. & Phil Stephensen-Payne, 2019: The fictionmags index. http://www.philsp.com/homeville/fmi/0start.htm.
• Erisman, Fred, 1973: Growing up with the American West: Fiction of Jack Schaefer. The Journal of Popular Culture 7(3):710-716.
• Fraker, William A. 2013 (1970): Monte Walsh. DVD (incl. also Rio Lobo), Paramount Pictures, 17011.
• Griffin, Ruth, 2007: Writing the west. Critical approaches to Shane. Literature Compass 4(1):24-47.
• Haslam, Gerald W. 1975: Jack Schaefer. Boise, Idaho: Boise State University.
• Landrum, Larry N. 1991: Jack Schaefer, s. 619-621, i: Geoff Sadler (red.), Twentieth-century western writers. Ed. 2. Chicago: St. James Press.
• Nordell, G.E. 2019: Readers of the Purple Sage. Jack Schaefer. https://www.genordell.com/stores/western/JackSchaefer.htm.
• Roberts, James Lamar & Gary K. Carey, 1999: CliffsNotes on Schaefer’s Shane. Boston: Houghton Mifflin.
• Schaefer, Jack, 1990: Kanjonen. Orig. Sammandrag av The Canyon, sv. övers. Anna Helleskog. Det Bästas Bokval 157:413-478.
• Stevens, George, 2009 (1952): Shane. DVD, Paramount Pictures, PHE 8341.
• Wincer, Simone, 2003: Monte Walsh. DVD, Hallmark Entertainment/ Sandrew Metronome Video.

Av Fiona Cummins
The Collector, 2018
Översättare Jan Järnebrand
Modernista, 2019
ISBN 978-91-7781-762-8, inbunden 368 sidor

Fiona Cummins är en prisbelönt brittisk författare och journalist, med examen från Faber Academy i London. Hon debuterade som författare med thrillern Skallra, som är den första boken i hennes hyllade Samlaren-serie. Samlaren är den andra boken i serien.

Jakey Frith är en pojke med ovanlig sjukdom. Han lyckades med nöd och näppe komma undan seriemördaren Samlaren med livet i behåll i Skallra, och flyttade till en ny stad med sina föräldrar. De vet att Samlaren fortfarande väntar någonstans där ute. Jakey säger till sin pappa att han sett Samlaren utanför huset, men fadern tror inte på honom.

Clara Foyle är ett annat barn med en ovanlig sjukdom och hon har inte haft lika stor tur. Samlaren håller henne fången innan han tänker lägga henne till sin samling, och hon hoppas att någon ska hitta och befria henne. Under tiden håller hennes mor förtvivlat fast i hoppet om att få sin dotter tillbaka.

Samlaren är en riktigt sjuk person och samtidigt intelligent, och därmed livsfarlig. Han lärde sig av sin far, och nu har han också hittat en ung pojke som han groomar i syfte att lära upp honom att fortsätta samlandet. Kriminalinspektör Etta Fitzroy är ansvarig för jakten på Samlaren samtidigt som hon försöker finna försvunna Clara. Men samlaren har samtidigt andra planer för Etta, som var den polis som krossade hans drömmar.

Jag har inte läst Skallra men det är inte nödvändigt för att förstå hänvisningarna till det som hände i den boken. Samlaren tar vid där den förra boken slutar, och den kan mycket väl läsas som en fristående bok. Fiona Cummins är en lysande thrillerförfattare. Hon målar upp djävulusiska planer och isande scener som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Hon lyckas verkligen levandegöra skräcken och fasorna på ett trovärdigt sätt. En av de bättre böckerna jag har läst senaste året. En bok man bara måste läsa!

LARS-ERIK HOLM

Fiona Cummins. Foto Simon Burke

By Florence Wetzel
BoD – Books on Demand, 2019
ISBN 978-91-7785-973-4, paperback, 423 pages

Den amerikanska journalisten Juliet Brown kommer till Stockholm en kall vinterdag. Hon skall intervjua några amerikanska musiker som bor i Gamla stan. Hon hamnar rakt in i en mordutredning i Mårten Trotzigs gränd. Offret äger en jazzklubb och visar sig vare maken till sångerskan som ska intervjuas. Juliet, som är en alert kvinna i sina bästa år, blir förstås engagerad i mordet, och har tämligen bra kontakt med Stockholmspolisen.

Av en slump på en kaffebar möter hon en jämnårig journalist, som för många år sedan fick ett USB-minne av själve Stieg Larsson, känd för romansviten Millenium. Han vet inte vad minnet innehåller och är rädd för att kolla, men det kan vara Stieg Larssons sägenomspunna fjärde bok, och som kanske handlar om Palmemordets lösning. Juliet blir eld och lågor.

Det blir många turer i nutid och dåtid och det ena och andra mordet, men berättelserna håller ändå ihop. Fika och kanelbulle och många andra typiska svenska glosor och uttryck i de precisa skildringarna av Stockholm ger berättelsen en alldeles egen ton. Juliet som har läst Millennium-trilogin har ofta ”besök” i sitt huvud av Lisbeth Salander, som skäller och gormar, när Juliet är för feg och eftergiven. Originellt och väldigt roligt. Överhuvudtaget är det gott om humor i denna excentriska spänningsroman.

Florence Wetzel, bosatt i New York och i Stockholm, har skrivit ett antal romaner med olika teman. I The Grand man kan man minnas amerikansk jazz, förfäras av kvinnoförtryck, se staden Stockholm ur olika vinklar, minnas Stieg Larsson och kanske även Grandmannen själv, alltså den mystiske man som sågs vid biografen Grand kvällen, när Olof Palme blev skjuten. Eftersom Wetzel delvis bor i Stockholm kan man hoppas att hon släpper loss Juliet här igen för att lösa nya intrikata deckargåtor. Boken är tyvärr inte (ännu?) översatt till svenska. Jag tycker att denna originella thriller, fast förankrad i Stockholms innerstad, är väl värd en översättning.

BERIT ENGDAHL