Av Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor

Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.

Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.

Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.

Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.

Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.

Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.

Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.

ÅSA PETTERSSON

Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter

Av Lars-Erik Holländer
Carlssons Förlag, 2017
ISBN 978-91-7331-826-6, 271 sidor

Lars-Erik Holländer är kriminalkommissarie inom den svenska säkerhetspolisen och har i fyra år arbetat med manuskriptet som nu resulterat i boken Halshuggning och andra svenska straff.

Han har besökt avrättningsplatser och forskat om det juridiska system som tillämpandes vid bestraffningar för mord och andra grova brott i vårt land. Inte minst vill han debattera dödsstraffet som i praktiken tillämpades i Sverige ända fram till 1900-talets början. Den siste som avrättades här var småtjuven och tillfällighetsmördaren Johan Alfred Andersson Ander vars huvud föll för den från Frankrike importerade giljotinen sex minuter över åtta på morgonen den 23 november 1910. I fredstid avskaffades det civila dödsstraffet 1921.

Författarens intresse för dödsstraffet och därmed Sveriges siste skarprättare Anders Gustaf Dahlman kan bero på att han växte upp i Norberg, bara ett par kilometer från Dahlmans barndomshem. Denne bödel var unik på så sätt att han personligen sökte jobbet som halshuggare. Tidigare var det närapå kutym att den tjänsten tillsattes av dödsdömda som tog arbetet som alternativ till att själva bli avrättade.

Holländer förtäljer också om de sista offentliga avrättningarna i Sverige. Dessa skedde så sent som 1876 vid Stenkumla backe på Gotland och på Lidamon i Södermanland. Då halshöggs de på rånmördarna Gustav Adolf Eriksson Hjert och Conrad Pettersson Lundqvist Tektor inför en skärrad publik. Något att fundera över när vi förfasas över de offentliga avrättningarna i Mellanöstern.

Han redogör för de märkligt dramatiska historierna om Ander och de tidigare brottslingar som Dahlman högg huvudet av, ofta med sina söner som bödelsdrängar. Här följer han traditionen från 1900-talets kriminalreportrar som Carl Olof Berhardsson, en man som i bokserien Brottets Krönika berättat om samtliga fall som också beskrivs här. Fast Holländer tar också upp straffmätningens evolution från forna dagars inställning att ett straff ska vara plågsamt och inpränta skam i delinkventen till dagens mer humana praxis. Han skriver en del om att fokus också bör riktas mot brottslingens offer men berättar samtidigt gärna om de äventyrliga förövarnas bravader.

Alla som dömdes till döden behövde inte mista livet under bilan. Holländer berättar också om fall där brottslingarna benådades.

Bila var inte det enda redskap en bödel använde. Här finns också en redogörelse om dödsstraff i andra länder och vilka metoder som har tillämpats och fortfarande tillämpas där.

KARL HJELM

Av Joseph A. Davis
Pärlan Förlag, 2016
ISBN 978-91-87411-33-5, 385 sidor

Det här är en riktigt festlig fantasyhistoria om den unge svenske grabben Markus som råkar ut för en olycka i skidbacken, kidnappas från sjukhuset av en kvinna som påstår att han är Valariens försvunne prins Albrak som hon blivit beordrad att hämta hem. Detta ”hem” är ett ställe helt olikt det han tidigare känt till. Kläder växer på träd, folk spottar på en om de ska hälsa hövligt och gräset är inte grönt utan blått.

Naturligtvis blir den mycket motvillige nye prinsen utsatt för en kulturchock och inte nog med detta. Man förväntar sig att han ska ta det ansvar som åligger en kunglig person inte minst i denna nödens stund när de förfärliga monstren som kan byta hamn när de så önskar är på väg att korsa gränsen. Men tillsammans med sin kidnapperska finns det en chans, om de bara klarar av att finna de lyckoamuletter som kan visa inkräktarna på dörren.

Den kultur som Davis fantiserat ihop är lite av Bakvändland där det mesta tycks knasigt. Det finns drag av den Skivvärld som gav författaren Terry Pratchett berömmelse och rikedom. Självklart hittar man också ingredienser från de flesta andra författare i genren. Det fajtas och ingen vet vem det går att lita på. Det är action, farliga urdjur, magiska vapen och full fart. Samtidigt blir det en berättelse om en pojkes utveckling mot … tja, man.

Joseph A. Davis är amerikan som bor tillsammans med en afrikansk familj i Sverige. Markus av Trolyrien uppges vara hans debutroman på svenska, ett språk som han tydligen behärskar på ett beundransvärt sätt. Det finns nämligen ingen uppgift om översättare.

ÅSA PETTERSSON

Av Elisabeth Fremantle
The Girl in the Glass Tower, 2016
Översatt av Peter Handberg
Lind & Co, 2017
ISBN 978-91-7461-715-3, 527 sidor

Det har skrivits många böcker, gjorts många filmer och TV-serier om den engelska Tudor-tiden på 1500-talet, en turbulent epok då kvinnor i maktens närhet aldrig kunde känna sig trygga. Elisabet I dör barnlös vilket resulterar i politisk oreda.

Det jag finner intressantast med Flickan i glastornet är författarens excellenta beskrivning av hur en kvinna som föds in i en mansdominerad värld ser sin framtid styras av strikt kontroll där minsta beslut kan leda till lycka eller den gruvliga motsatsen.
Lady Arbella Stuart, den rätt naiva brorsdottern till drottningen av Skottland och därmed först i successionsordningen till tronen, har sedan tidig barndom tillbringat sin tid bakom de stängda fönstren och dörrarna i det stiliga huset Hardwick Hall. Att hon hålls isolerad sägs bero på att hon behöver skyddas men närheten till den brittiska överhögheten innebär en fara i sig. Överallt talas om förräderi och Arabellas liv levs i en omgivning där hon aldrig kan veta vem hon kan lita på och anförtro dig till. Hennes drömmar om ett friare liv ser ut att stäckas eftersom politiskt starka krafter vill se henne som landets överhuvud medan lika starka krafter vill se henne död.

Arabella befryndar hovpoeten Aemilia Lanyer som tycks ha det oberoende hon själv förnekas verkar hon röra om i grytan lite för mycket och riskerar dessutom att skicka den nya vännen rakt ner i fördärvet.

Elizabeth Fremantle har skrivit en omsorgsfullt komponerad och ständigt spännande roman där personerna känns levande och äkta. Man förstår varför Arabella Stuart blir en bonde i det politiska schackspelet, helt i händerna på maktmänniskorna som omger henne.

Det är till största delen en psykologisk story men författaren avstår inte från thrillerartade grepp. Här finns våghalsiga äventyr på havet, skjutningar och flyktförsök som får läsaren att sitta med andan i halsen.

Elizabeth Fremantle kan sitt ämne och sin historia efter att tidigare ha skrivit ett antal böcker om den kungliga ätten Stuart, med tonvikt på kvinnoöden.

LENA JEPPSSON

Elisabeth Fremantle. Foto Phylloscopus Christopher

Av Mark Johnson
Norstedts, 2017
ISBN 978-91-1-307378-1, 361 sidor

Vi har haft en del oegentligheter inom svensk förvaltning på sistone så det är inte underligt att sådant börjar dyka upp allt oftare inom litteraturen. Debutanten Mark Johnson – det engelskdoftande namnet till trots född i Ängelholm och till yrket politisk tjänsteman, först i Göteborg och sedan i Stockholm – tar åtminstone delvis upp ämnet i sin politiska thriller Den enkla sanningen.

På effektiv och välskriven prosa berättar han om Jonatan Stark, forskare och politiskt sakkunnig, som får statsministerns uppdrag att i hemlighet inhämta information om en ny energiteknik som sägs vara revolutionerande. Stark kan sitt specialområde men när det gäller det politiska spelet är han rätt naiv. Den borgerlige statsministern, en man med hisnande maktambitioner, behöver något som kan bli valfläsk i ett svagt opinionsläge.

Ytterligare ett krux uppstår. I statsministerns närhet frodas korruption med koppling till Ryssland. Men där finns också presschefen Betty Lind som fått nys om att bestickaren är en oligark som opererar bakom en respekterad konsultbyrå och hon börjar samarbeta med Jonatan Stark för att avslöja ett rävspel som hotar att sätta Sveriges säkerhet i fara. Men det betyder också att de själva kan riskera livet.

Johnson låter sin berättelse om politiskt och ekonomiskt maktspel utspelas under ett dygn i huvudstaden och Stockholms skärgård. Statsministern hoppas på folkets jubel om han kan presentera ett energiprogram med solpaneler vars effekt mångdubblas av ett märkligt färgämne. Till att börja med hade jag svårt att koppla detta men Johnson har en förmåga att övertyga. Han har jobbat i svängen och kan turerna. Det är inte enbart politiker av olika schatteringar som får på pälsen, även strebers inom journalistiken hängs ut.

Det är alltså en spännande och rappt berättad historia i högt tempo som serveras. Fast ibland märker man av debutantens vilja att berätta för mycket, något som tyvärr går ut över personteckningen. En utdragen tortyrscen känns påklistrad av en författare som inbillar sig att rått våld är ett måste i en thriller.

Men Johnson är en utmärkt intrigbyggare och de insprängda vardagsscenerna ger atmosfär. Man kan ana att han läst en hel del av författare som Grisham och Child. Slutscenerna tyder på att en uppföljare är på väg. Den är välkommen.

BROR ANDERSSON

Mark Johnson. Foto Göran Segeholm

Av Amos Oz
HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot, 2017
Översatt från hebreiska till engelska av Nicholas de Lange
Översatt från engelska till svenska av Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 2017
ISBN 978-91-46-22672-7, 333 sidor

I sin senaste bok Judas (den hebreiska titeln betyder Evangelium enligt Judas) försöker den israeliske författaren Amos Oz, som på senare tid setts som kandidat till Nobelpriset i litteratur, förstå de mekanismer och bakomliggande orsaker till förräderi i dess olika former. Samtidigt för han fram berättelsen om hur och varför staten Israel skapades allt med judiska traditioner i bakgrunden.

Berättelsen kretsar kring dem intelligente men aningen förvirrade och idealistiske sökaren och bibelforskaren Shmuel Ash. Det är sent 50-tal i Jerusalem och Schmuel har förlorat sin käresta och forskningens ständiga studier roar honom inte längre. Han blir anställd hos den kontroversielle Gershom Wald och i denne sängburne mans hus finns också den spetsfundiga änkan Atalia vars man stupat i i självständighetskriget. Shmuel dras till henne trots att han förbjudits att bli förälskad samtidigt som samtalen med arbetsgivaren genererar frågor som får honom att åter ta upp sina studier, i synnerhet frågan om aposteln Judas var en förrädare eller ej.

Judas är en djupsinnig och flerbottnad allegori över Israels våldsamma tillkomst och de delar i bibeln som gav landet namnet. Det är i synnerhet påsken, den tidpunkt då Judas Iskariot förrådde Jesus för 30 silverpenningar, som är central i berättelsen. Kan det ha förhållit sig så att aposteln Judas förräderi inte var något annat än ett missförstånd – en sak som kom att bli grunden för den nya troslärans segertåg runt världen. Shmuel Ashs djupdykning i hur judar ser på Jesus fokuserar på den komplicerade gestalten Judas som ofta förtigs i den judiska historieskrivningen. Oz återupplivar teorin att Judas kan ha varit starkast i tron på sin ledare och var den som förstod att hans lära skulle vinna mark så fort Jesus uppstod från de döda efter sin avrättning på korset.

Man kan dra parallellen till Israels förste premiärminister David Ben-Gurion som kallades förrädare när han predikade samexistens med araberna och inte alls var för att emot staten Israel bildades.

Här förekommer också frågan om nationalstaters berättigande något som hör ihop med det palestinska folkets krav på en egen nation. Oz kommer med fler frågor än svar om politisk föränderlighet, nationalismens betydelse och karlars aggressivitet. Ibland är det lite marigt att hänga med i de livfulla svängarna trots att författarens språk leder läsaren med fast hand.

Amos Oz föddes som Amos Klausner i Jerusalem 1939 och har rysk-judiskt ursprung. Efter moderns självmord flyttade han som 14-åring till en kibbutz och bytte samtidigt namn till Oz, det hebreiska ordet för styrka. Där träffade han Nily som skulle bli hans hustru. De bodde på kibbutzen i 30 år men flyttade 1986 till Arad i Negevöknen på grund av ett av barnens svåra astma. Idag bor paret Oz i Tel Aviv.

Amos Oz är en av Israels mest lästa författare, är översatt till mer är trettio språk och överöst med prestigefyllda litterära utmärkelser. De flesta av hans skönlitterära, som ofta handlar om Israels stormiga historia, verk finns på svenska.

PER MAGNUSSON

Amos Oz. Foto Uzi Varon

Av Bo Norgren
Bookpile Publishing, 2017
ISBN 9789177730019, 293 sidor

Jag har inte läst så många böcker av Bo Norgren, de är inte helt lätta att hitta i bokhandeln. Men Dasts recensent Nisse Scherman har tyckt om hans tidigare romaner och eftersom jag litar på denne medlem av Deckarakademin lyckades jag hitta Dödens våg från 2011 och Hög nivå från året efter och läste dem med stigande nöje.

Någonstans har Bo Norgren kallats för Sveriges Ed McBain och lite ligger det i detta epitet. Båda skildrar det oglamorösa polisarbetet (fast på olika kontinenter) med kunskap och stil. I Norgrens fall är det inte så underligt. Han har arbetat som polis, IT-forensiker, i många år och blev, om jag inte är felunderrättad, pensionär 2017, samma år som hans sjunde roman Arvsynd kommit ut. 

Ledande huvudperson i hans polisromaner är den något cyniskt rolige höjdaren inom datapolisen Göran Ålund och teamet som omger honom. Att polisarbetet bli väl skildrat är inte att undra på men trots att författaren själv tillhör (tillhört!) kåren är han inte alltid helt glad åt hur arbetet utförs och resurserna fördelas.

I årets bok firar Ålund svensk midsommar med sill och potatis då idyllen spräcks genom att man hittar kroppen efter en ung kvinna. Det är inget färskt dödsfall, det märks, och under utredningen av detta mord hittar man ännu ett offer för främmande handaverkan. Samtidigt blir Stockholm utsatt för attentat, något som ger boken extra aktualitet med tanke på det som hände på Drottninggatan nyligen.

Självklart ser Ålund och hans team snart att de olika brotten hör samman, det gäller bara att ta fram tankekniven och finna det gyllene snittet. Fast finlir är inte Norgrens signum. Han är en thrillerförfattare som föredrar effektfull action som spänningshöjare.

Och spännande blir det, kanske lite på bekostnad av personteckningarna. En hel del av de typer som befolkar sidorna hade gott kunnat få lite mer kött och blod.

KARL HJELM

Av Melanie Raabe
Die Falle, 2015
Översatt av Leif Janzon
Louise Bäckelin Förlag, 2017
ISBN 978-91-8844-715-9, 304 sidor

Den framgångsrika författaren Linda Conrads lider av agorafobi sedan hennes lillasyster knivmördades för dussintalet år sedan. Efter att ha sett mördaren, som fortfarande är på fri fot, har hon isolerat sig i sitt stora hus på landet i åratal och hennes umgänge har inskränkt sig till förläggaren och de personer som hjälpt henne i hemmet.

Så en dag ser hon mördaren igen och det visar sig att han är en känd utrikeskorrespondent på TV. En sådan person kan man inte anklaga hur som helst men en författare har ju sina metoder: hon skriver en thriller om en gärningsman som kommer undan efter att ha begått ett mord på en kvinna. När boken kommit ut bestämmer hon sig för att ge en enda intervju. Den ska äga rum i hennes hem och den som får intervjua henne är mannen som hon vet är skyldig till systerns död. Det hon nu hoppas på är att hennes uttänkta intervjufälla ska slå igen som hon tänkt.

Melanie Raabe har skickligt skildrat Linda Conrads depressiva sinnelag, hennes pyssel i hemmet och den stigande ångesten inför mötet med mördaren. Raabe har skrivit en berättelse med flera perspektiv. Man får läsa delar av Conrads bok, bekanta oss med människor hon själv känt och utredningen som polisen uppfattar den. Hon har avgett sitt vittnesmål till polisen men där är skepsisen stor eftersom inget i hennes utsaga kan ledas i bevis. Raabe vrider och vänder på historien på ett intellektuellt stimulerande sätt där man ibland hickar till av överraskning. Det är bara då och då, när hon trasslar in sig i snåriga tankegångar, som det märks att hon är debutant.

Det är dessutom tacknämligt att Louise Bäckelin Förlag ger oss något annat än de anglosaxiska kriminalförfattare som översvämmar marknaden. Och valet av den tyska journalisten Melanie Raabe kan vara ett lyckokast. Romanen Fällan erhöll Stuttgarter Krimipris i kategorin Årets bästa kriminaldebut. Den har redan översatts till ett stort antal språk och sägs sälja bra runt om i världen. TriStar Pictures har köpt filmrättigheterna och den kommande filmen ska produceras av Elizabeth Cantillon, som ligger bakom idrottsfilmen Concussion, och Josh Bratman, känd för äventyrsrullen The Sitter.

ELISABETH CARLSSON

Av Mason Cross
The killing season, 2014
Översatt av Gabriel Setterborg
Modernista, 2017
ISBN 978-91-7701-575-8, 384 sidor

Mason Cross är skotte från Glasgow och har med Ett långt spår av blod – en mycket passande titel – skrivit en sällsport hårdkokt amerikansk roman om en förrymd massmördare, FBI-agenter och den mystiske Carter Blake – han heter nog inte ens så – som kan hitta människor som inte vill bli funna.

Massmördaren och den i marinen utbildade prickskytten Caleb Wardell som mördat mer än ett tjog människor lyckas fly vid transporten från dödscellen två veckor före sin avrättning på grund av att rysk maffia slår till för att tysta en tjallare. Följden blir en människojakt utan like där FBI inser att de inte klarar av saken utan hjälp och därför anlitar Blake. Uppspårandet blir något av en roadmovie där läsaren tillsammans med huvudpersonen förflyttas över stora delar av USA allt medan mördaren återupptar den makabra verksamhet han tvingades avstå ifrån fem år tidigare.

I denna debutroman av Mason Cross är tempot högt, den hårdkokta stilen väl anammad av författaren som med ett kräset språkval tvingar läsaren att vända blad och ständigt ställa sig frågan ”hur ska det gå, hur ska det gå?” Wardell är en skrämmande gestalt men lite av detta märks också hos agenten Walter Donaldson som absolut inte vill att nyheten om flykten ska nå media. Naturligtvis finns ytterligare den kvinnliga FBI-agenten Elaine Banner som motvikt. Cross byter växelvis berättare, även om Blake drar det tyngsta lasset, och får därmed ytterligare driv i historien.

Och historien är filmiskt berättad blodig action med ett otal spännande sekvenser ända fram till det oväntade och lätt överraskande slutet.

Det engelska originalet kom 2014 och sedan dess har inte författare Cross vilat på lagrarna. Året efter publicerades andra boken om ensamvargen Carter Blake med titeln kom The Samaritan, i fjol kom The time to kill och i år Don’t look for me. Om Ett långt spår av blod blir en framgång i Sverige (vilket jag tror denne efterföljare till Mickey Spillane kan bli) lär dessa böcker också ligga på svenska bokhandelsdiskar inom kort.

LEIF PETER JONSSON

Mason Cross. Foto Paul Stuart

Av Anders Gustafson & Johan Kant
Bokfabriken, 2017
ISBN 978-9176293-72-0, 290 sidor

Singö-serien är nu inne på sin tredje utgåva. Anders Gustafson och Johan Kant låter denna gång den 62-åriga kriminalinspektören Solbritt Andersson och hennes team utreda internationell brottslighet som tycks ha en koppling till teknikföretaget Rankena Tech. Men de måste också ta reda på vad som hände när en före detta militär drunknade på rätt grunt vatten i hamnen vid Svartklubben utanför Singö efter att en januarieftermiddag åkt på fisketur med två kamrater.

Vi som läst de tidigare böckerna i serien vet att Singö inte bara är en skärgårdsidyll i norra Roslagen utan också ett militärt område med allt vad det innebär av restriktioner. Liket i hamnen visar sig ha anknytning till Singös militära historia och möjligen också till den intalande men streberaktige kyrkoherden på ön. Mitt i allt detta – och kanske också kopplat till det – pågår jakten efter Singöspionen Sven Löwengrip som introducerades i första boken.

Mycken möda läggs ner på samtliga utredningar men fallet med Rankena Tech sätter myror i huvudet på Solbritt och hennes kollegor. Varje gång de tycks komma framåt snubblar de på stötestenar och misstanken väcks att det finns någon som läcker uppgifter från polishuset i Norrtälje.

När Dasts chefredaktör Leif-Rune Strandell recenserade debutboken Singöspionen ansåg han att berättelsen var trovärdig i allt utom beskrivningen av polisarbetet. Författarparet har bättrat sig en hel del på den punkten och de genvägar som tas är nödvändiga för spänningens skull.

Man märker att författarna gillar sin ö och kan konstruera en riktigt vindlande intrig. Det som är mest sympatiskt är skildringen av de människor som utredarna träffar på. Det är vanligt, ofta hyggligt folk. Till och med de mer aparta typerna skildras med mer hjärta än man är van vid i kriminalromaner och allt, även miljöerna, presenteras i korta kapitel på ett ledigt språk som är lätt att ta till sig.

Bokförläggaren Anders Gustafson från Stockholm och rektorn Johan Kant från Haninge kom med Singöspionen 2016 och Mordbrännaren året efter. Sommartid semestrar båda på Singö i Roslagen.

BJÖRN ENMAN

Det blev en glad och uppsluppen avslutning på vårsäsongen hos Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord torsdagen den 27 april trots att en liknande glädje i grannlokalen störde en aning. Trots detta genomförde kvällens gäst, författaren Kerstin Svevar, sitt föredrag med bravur. Hon berättade om sin bakgrund som dalkullan som blev lärare, teatermänniska och författare för både barn, ungdom och vuxna. Hennes författarskap inleddes 1993 med en bokserie för unga vuxna där en pojke från nutiden hamnar tillsammans med de fornnordiska gudarna, gudinnorna, jättarna och monstren. Men hon har skrivit mer än så, spännande böcker för små och när hon fick erbjudande att skriva erotiska berättelser med kvinnliga förtecken fick hon också en tacksam äldre publik. 2010 utdelades Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nords Sven O. Bergkvist-pris till Kerstin Svevar.

Efter föreläsningen firades sommarlovets ankomst [sic!] med mingel, ett glas med något läskande och lite tilltugg. Höstsäsongen startar torsdagen den 7 september. Då presenteras sällskapets nya antologi Den blommande framtidmed deltagande av flera av bokens författare.

Av Limme & Palmqvist
Massolit, 2016
ISBN 978-91-7679-056-4, inbunden 237 sidor

Författarpar har blivit allt vanligare i den svenska deckarlitteraturen under det senaste decenniet. Paret Martin Limme och Johanna Palmqvist har skrivit tillsammans sedan år 2000 och har tidigare publicerat fem deckare tillsammans. Nu har deras sjätte roman, Amerikakistan, utkommit, och är dessutom författarduons fjärde historiska deckare med kyrkoherden Simon Eldfeldt och hans nevö Ivar Jönsson i huvudrollerna. Den jovialiske och rundhyllte Eldfeldt är vid sidan av sin prästgärning en ivrig privatdetektiv, som gärna bistår poliskåren i dess arbete. Hans systerson Jönsson, en spänstig ung man med stort kvinnotycke, avancerar i böckerna från sysslan som kyrkoherdens dräng till det i sammanhanget lämpliga yrket poliskonstapel.

Miljön för Limme och Palmqvists historiska deckarserie är den blekingska lilla hamnstaden Karlshamn och tiden är det förra sekelskiftet. Amerikakistan utspelar sig under våren och sommaren 1901. Den detaljerade skildringen av miljön och av livet i den tidens Karlshamn utgör en av romanens allra största förtjänster. Det märks att författarna, som är gymnasielärare i bl.a. historia, svenska och religionskunskap, har bedrivit en omfattande research för att kunna ge en trovärdig bild av levnadsvillkoren för olika samhällsklasser i en svensk småstad för drygt hundra år sedan.

Författarna har också lyckats skapa en tydlig sekelskiftesstämning, både genom det ganska makliga berättartempot och det lätt arkaiska språket. Den ålderdomliga svenskan märks framför allt i kyrkoherde Edfeldts och konstapel Jönssons många replikväxlingar, där till exempel till och med familjemedlemmar tilltalar varandra i tredje person.

Det lugna författartempot betyder inte att Amerikakistan saknar spänningsmoment. Boken innehåller hela fyra brutala mord och dessutom flera spekulativa slagsmål och mördarjakter. Främst är det den unge konstapeln Jönsson som utsätter sig för livsfara i jakten på den mystiske seriemördaren i Karlshamn.

Deckarintrigen i romanen är dock inte lika övertygande som miljö- och personskildringen. Medan den vardagliga tillvaron i det tidiga 1900-talets Karlshamn skildras in i detalj med största trovärdighet blir fantasifullheten nästintill gränslös i konstruktionen av de fyra utstuderade morden och de händelser i det förflutna som förenar mordoffren. Efter diverse irrgångar nystar i alla fall vår hjälte kyrkoherden upp det riktiga mordmotivet och kan därefter direkt peka ut den listige seriemördaren.  Och på vägen fram till upplösningen har läsaren haft en trivsam stund med angenämt umgänge som vi gärna återser.

LENA LUNDGREN

Av ANDERS N. NILSSON

Kioskböckers titlar kan ibland vara missledande när det gäller att upprätta identitet mellan översättning och originaltext, liksom mellan olika översättningar av samma originaltext. Problemen kan orsakas av multipla utgåvor med olika titlar på originalspråket, bristande information eller rent slarv. Att fel undgår upptäckt kan hänföras till den traditionella separeringen av böckers metadata och innehåll. Här föreslås att ledande karaktärers namn kan användas som en brygga mellan böckers titlar och innehåll om de rutinmässigt anges tillsammans med metadata. På detta sätt kan vi undvika att i grunden identiska texter behandlas som om de har olika ursprung.

Den som börjar titta närmare på kioskböcker slutar snart att förvånas när det gäller slarv och brott mot bokutgivningens alla oskrivna lagar. Det finns alltså alla skäl till att vara misstänksam och inte ta något för givet. Åtminstone inom westerngenren utgör flertalet i Sverige publicerade texter översättningar av engelskspråkiga original (Nilsson & Myrman 2013). I översatta böcker överlag föreligger två intressanta relationer, väl värda att titta närmare på: (1) den mellan den svenska titeln och originaltiteln, och (2) den mellan originaltiteln och bokens innehåll. En fråga att ställa sig är alltså: ”utgör den svenska text jag nu läser verkligen en översättning av den engelskspråkiga text som den anförda originaltiteln utgör en etikett för?”

Boktitlars väsen och egenskaper har dragit till sig en del intresse från litteraturvetare, och jag har själv tidigare gett en kortare översikt gällande västernböcker (Nilsson 2014a). Titlarna brukar tilldelas tre huvudsakliga funktioner (Genette 1988): (1) tillhandahålla ett namn för hantering av verkets identitet och individualitet, (2) ge en indikation om innehållet, och (3) väcka köplusten. En basal fråga är huruvida en boks titel utgör en del av själva texten eller bara kan ses som en mer fristående etikett (Wilsmore 1987).

Svaret på frågan beror mycket på vilken typ av litteratur det handlar om, och i fallet kioskböcker bör nog titeln framför allt ses som säljande och inte sällan även föränderlig. Ett bra exempel är den Pingvin-bok (nr 168, 1956) som på svenska heter Det gryr ingen morgon …, trots att originaltiteln uppges vara Overland Mail. Troligen har översättaren här lånat den finlitterära titeln från den svenska översättningen av Nelson Algrens roman Never Comes Morning från 1942. När olika titlar använts även på olika utgåvor på originalspråket kan det lätt uppstå problem med att upprätthålla en viss romans identitet, eller som Wilsmore (1987:408) uttrycker problemet: ”Succesful use of a title to refer to a work often depends on the capability of a community to sustain that connection over time.”

Jag vill här visa hur översatta kioskböckers titlar i enstaka fall utgör en otillräcklig grund för att upprätthålla deras identitet i förhållande till de engelskspråkiga originalen. Som ett komplement till titlarna vill jag rekommendera omnämnandet av huvudpersonernas namn, som bibliografiskt hjälpmedel och ett slags förenklad men fungerande länk till texternas innehåll.

Innehåll kontra metadata
Jag vill här peka på den existerande distinktionen mellan en boks innehåll och dess metadata. Medan bibliotekens katalogisering av böcker och försäljarnas listor hanterar metadata utgör själva texten man läser innehållet. Om man tar en kioskbok och river bort pärmen tillsammans med de ett eller två blad i inlagan som föregår själva texten så har man rent fysiskt separerat metadata och innehåll. Det är nu som regel endast två saker som kan upprätta en förbindelse mellan bokens två delar: (1) arksignaturen nederst i liten stil på varje nytt tryckark, och (2) reklamtexten på pärmens baksida (eng. blurb). Arksignaturer var vanligare förr och citerade som regel bokens titel och/eller bokseriens namn och nummer, dvs. en viss mängd metadata. En löpande titel inne i boken är extremt ovanlig i kioskböcker, men förekommer till exempel i Walt Slade nr 212, Semester i helvetet.

Reklamtextens längd och innehåll varierade avsevärt, men i bästa fall utgjorde den en kort sammanfattning av bokens innehåll. Det var inte heller ovanligt att den bara citerade några lösryckta meningar ur något av bokens mer aktionfyllda avsnitt. I värsta fall saknades den helt, som på tidigare nummer av Pingvin-böckerna, men dessa hade under en period i många böcker istället en sammanfattning av bokens innehåll på titelbladets baksida. Sammanfattningen flyttades i slutet av 1962 till sin normala plats på pärmens baksida. Speciellt B. Wahlströms böcker hade ofta även en reklamtext på smutstitelbladets framsida, vilken ibland var identisk med den på pärmens baksida, men även kunde tillföra ytterligare information om bokens innehåll. Relativt ofta innehöll reklamtexten namn på karaktärer som förekom i den aktuella berättelsen, och företrädesvis då huvudpersonen. Då kioskböcker hos oss som regel aldrig recenserades innehåller deras reklamtext inga omdömen.

Titelidentiteten osäker
Som läsare förutsätter man vad jag skulle vilja kalla titelidentitet (TI), dvs. att inom en och samma bok avser översatt titel och nämnd originaltitel samma berättelse av samma författare. Denna typ av identitet kan även föreligga mellan två eller flera böcker när separata översättningar med olika svenska titlar anför samma originaltitel och även författarens namn är detsamma. Denna situation är inte ovanlig bland svenska västernböcker, som inte alltför sällan förekommer i alternativa översättningar. TI kan som regel utläsas ur bibliotekskataloger som LIBRIS, utan egen tillgång till de aktuella böckerna, och kan sägas bygga endast på metadata om böckerna, vilket förstås är en begränsning. Då LIBRIS tyvärr ej i någon större utsträckning digitaliserat innehav av äldre kioskböcker, utgör Patrik Myrmans hemsida Serielagret en mer täckande, och även bättre illustrerad, katalog.

Som läsare antar man automatiskt att TI avspeglar en djupare verksidentitet (VI) mellan böcker vars text kan härledas till samma orginalmanuskript. Det kan här röra sig om samma berättelse i olika språkdräkt, eller mellan två oberoende översättningar till samma språk. VI låter sig inte fastställas med mindre än att man läser de inblandade texterna i syfte att avgöra om de innehåller samma berättelse eller inte. Då olika utgåvor kan vara mer eller mindre förkortade är problemet inte alltid så enkelt som det kan tyckas.

Namnidentitet enkel och effektiv
I och med att TI inte alltid är att lita på och VI kräver tillgång till flera böcker, och dessutom är lite tidsödande att fastställa, finns ett uppenbart behov av någon mellanliggande nivå som är någorlunda säker och relativt enkel att hantera. Utifrån iakttagelsen att namn på karaktärer och platser som regel ej översätts, framför jag här namnidentitet (NI) som ett användbart alternativ. Denna typ av identitet grundas på en likhet i namn på ledande karaktärer och huvudsakliga platser, som regel småstäder och rancher, mellan böcker vars text kan härledas till samma orginalmanuskript, dvs. samma ursprung. NI utgör en liten men viktig del av VI och kan även överlappa med TI när, som ofta är fallet, namn ingår i boktitlarna. Bland kioskböcker är det inte ovanligt att huvudpersonernas namn ingår i titlarna eller kan utläsas ur bokseriernas namn (Nilsson 2014b).

NI fungerar bäst för böcker med amerikanska original utan återkommande hjältar. I sådana böcker räcker det som regel med att jämföra huvudpersonens namn, då dessa inom en viss författares produktion tenderar att vara unika. Vanligen återges huvudpersonens namn i böckernas reklamtext, varför det lätt kan fastställas endast med tillgång till pärmbilder. Ett undantag är böcker som amerikanska Ace Double, i vilka två romaner är sambundna rygg mot rygg och reklamtext därmed saknas på pärmen. I flertalet bokserier med samma huvudperson kan den huvudsakliga antagonistens namn, när detta är unikt, läggas till huvudpersonens för fastställande av NI. Ett problem är här att antagonistens namn omnämns i reklamtexten mindre frekvent än huvudpersonens, varför tillgång till originalboken kan visa sig nödvändig.

Att jämföra karaktärernas namn endast utifrån vad som anges i böckernas reklamtext kan dock vara lite riskabelt med tanke på allt slarv som förekommer. Då det händer att namnen i reklamtexten är förvanskade eller felstavade rekommenderas en kontroll med bokens innehåll när så är möjligt. Ett exempel där två böcker fått reklamtexten förväxlad är Pingvinböckerna nr 551 och 552 från 1971.

För att bibliografier inte bara ska lista metadata utan även representera innehållet föreslår jag att även uppgift om huvudpersonens namn tas med, i likhet med hur jag listat den nordiska utgivningen av Ray Hogans böcker (Nilsson 2017). Underförstått bygger en sådan förteckning förutom på TI även på NI, vilket stärker kopplingen mellan översatta titlar och deras original. En bibliografi av detta slag skulle vara mycket användbar i de fall man önskar identifiera en originaltitel som inte finns angiven i den aktuella boken.

När titelidentiteten saknas eller är felaktig
Vanligen överensstämmer TI med NI och VI, och jag ska här se på de ovanliga fall där så inte är fallet. Upprättande av TI kräver att översättningarnas originaltitlar anges i böckerna. Det var dock på 1950-talet inte ovanligt att böcker saknade uppgift om originaltitlar, som i En Nyckel Bok eller Pingvin-böckerna. Då de förra hämtade huvuddelen av sitt material från amerikanska pulpmagasin och de senare från engelska böcker är originaltitlarna som regel mycket svåra att belägga i efterhand. Exempel på översättningar av amerikanska böcker utan originaltitlar återfinns bland annat i Topp Wild West från 1960- och 70-tal. Jag lägger här till de saknade originaltitlarna baserade på studier av böckernas innehåll:

• Nr. 6, 1960, Will Cook, Revolverlagen = The fighting Texan
• Nr. 29, 1963, Michael Scott, Logan City = Logan City
• Nr. 126, 1972, Barry Cord, I galgens skugga = Gallows ghost
• Nr. 127, 1972, Lee Floren, De hårda ryttarna = The hard riders
• Nr. 128, 1972, William Hopson, De sista apacherna = The last Apaches
• Nr. 129, 1972, J.E. Grinstead, Djävulens ryttare = When Texans ride
• Nr. 130, 1973, Nelson Nye, Dödens bäste vän = Saddle Bow Slim
• Nr. 131, 1973, L.L. Foreman, Förrädare mot sin ras = The renegade

I Longhorn nr 38 från 1972 kombineras avsaknad av originaltitel med ett innehåll som inte stämmer med varken titel eller författare, dvs. Döden i Abilene av William Hopson (Bild 1). Bokens innehåll har Wyatt C. Bannister (= Rune S. Mantling) som upphovsman och fanns tidigare utgivet 1962 som Hämnaren från Texas i Topp Wild West nr 23 (Nilsson 2016).

Bild 1. Longhorn nr 38 från 1972 ska enligt pärmen innehålla romanen Döden i Abilene av William Hopson, men innehåller egentligen Wyatt C. Bannisters roman Hämnaren från Texas, redan utgiven 1962 som Topp Wild West nr 23. Även om uppgift om originaltitel saknas för Hopsons roman leder den svenska titeln tankarna till Hopsons bok Long Ride to Abilene, redan utgiven i svensk översättning 1960 och 1969

En trivial orsak till missledande TI är att förlaget helt enkelt råkat förse boken med en felaktig originaltitel. Ett danskt exempel på detta återfinns på Bild 2.

Bild 2. I den danska boken Seksløberens sejr från 1958 (En Texas Bog 27) anges originaltiteln felaktigt som Six-Gun Vengeance medan själva innehållet utgör en översättning av Ray Hogans roman The Friendless One från 1957.

I Sverige kastade Wahlströms 1982 om originaltitlarna i bok nr 9 och 10 i andra utgåvan av serien om Morgan Kane. En skenbar avsaknad av TI mellan olika översättningar till samma språk kan föreligga trots att såväl originaltitlar som översatta titlar är olika. Detta förhållande orsakas som regel av att originaltexten föreligger i olika utgåvor med olika titlar, vanligen en amerikansk och en brittisk. Två olika svenska översättningar kan då ha utgått från olika originalutgåvor med olika titlar. Ett exempel på detta förfarande återges i Bild 3.

Bild 3. Ray Hogans roman The Last Shoot-Out utkom i USA 1958 och året därpå i England under titeln Six Shooter from Socorro. Då de två svenska utgåvorna från 1963 och 1973 utgått från olika engelskspråkiga versioner anges i dem olika originaltitlar. Man förleds härav att tro att det rör sig om två olika texter.

Tre andra exempel är följande:

• Barry Cords roman Utan val i Sheriff nr 6, 1964, i original The masked gun, Ace Books 1963, avser samma verk som Tågrånet i Sheriff nr 82, 1971, i original Bound for bounty, Robert Hale 1971.
• Nelson Nyes roman Ryttare i natten i Silver Star nr 6, 1960, i original Riders by night, Dodd Mead 1950, avser samma verk som I morgon död i Topp Wild West nr 63, 1966, i original Rustlers of K.C. Ranch, London Partridge 1950.
• Matt Chisholms roman Hans sista kula i Bravo nr 59, 1967, i original The last gun, Panther 1966, avser samma verk som McAllister – förföljaren i McAllister nr 13, 1972, i original McAllister strikes, Panther 1969.

Matt Chisholm (pseud. för Peter Watts) är även inblandad i ett fall där inte bara titlarna, utan även författarnamnen, skiljer sig mellan utgåvorna. Det gäller romanen My gun is justice (Panther 1966) med Cy James som författare, senare utgiven som McAllister justice (Panther 1969) av Matt Chisholm. Den tidigare utgåvan finns på svenska från 1966 som McAllister – mördare jagas i översättning av O. Lilljequist (Pingvin-bok nr 433), medan den senare på svenska 1971 i Tommy Schinklers översättning fick heta McAllister – i blint hat (McAllister nr 8).

Ett troligen mycket sällsynt fall av missledande TI återfinns bland de olika nordiska utgåvor i vilka Ray Hogans The Shotgunner uppges som originaltitel (Nilsson 2017). Upphovet till problemet ligger i att man i USA gett ut två olika berättelser av författaren under en och samma titel (Bild 4).

Bild 4. Trots att titlarna är identiska innehåller de två olika amerikanska utgåvorna av Ray Hogans bok The Shotgunner två helt olika berättelser. Då i de två svenska utgåvorna samma originaltitel anges blir det svårt att avgöra vilken av de två berättelserna som egentligen avses.

Då de båda berättelserna har samma huvudperson och utspelar sig på samma plats krävdes det ingående studier av själva texterna för att separera de olika utgåvorna.

Namnidentitetens begränsningar
NI fungerar bäst när huvudpersonens namn är unikt i den aktuella författarens produktion. Problem uppstår lätt i serier av böcker med samma huvudperson(er). Min tidigare studie av de namngivna karaktärerna i Kjell E. Genbergs 55 böcker om hjälten Ben Hogan visade på en gradvis övergång från Hogan som är med i alla böcker till de karaktärer som är unika för en viss bok (Nilsson 2015). Problemet blir då att veta hur frekvent en viss karaktär förekommer utan att behöva studera samtliga böcker i detalj. Nu var ju böckerna om Ben Hogan skrivna på svenska, men problemet med NI föreligger ändå från en dansk eller finsk horisont där olika urval av böckerna förekommer i översättning.

Förutom problemet att hitta karaktärer med unika namn bygger bruket av NI på att namnen inte översätts utan behålls oförändrade. Vid sidan av mina egna observationer talar även förhållandet att någon geografisk eller tidsmässig överföring inte förekommer i västernlitteraturen för detta. Ett bra exempel på geografisk överföring inom kiosklitteraturen är den norske detektiven Knut Gribb, som i svensk översättning bland annat kom att kallas Harald Ask och förses med Göteborg istället för Oslo som hemort (Wopenka & Nordberg 2000).

Västernbokshjältar som försetts med olika namn i olika regioner återfinns bland den australiska författarpseudonymen Marshall Grovers många böcker. Originalens Larry Valentine och Stretch Emerson fick i USA heta Larry Vance och Streak Everett, medan de i Skandinavien blev kända under namnen Bill Valentine och Ben Emerson, dvs. Bill och Ben.

Skälen till namnbytena var i detta fall främst legala, och av samma skäl fick Grovers hjälte Big Jim Rand byta namn till Nevada Jim Gage när författaren bytte förlag till Horwitz. Trots att Jim hos oss är tänkt att heta Rand, har han av misstag fått heta Gage i bok nr 38 i serien om Big Jim, Svarta Masken. Författarpseudonymen ändrades i USA till Marshall McCoy, vilken används även på ett fåtal böcker i Australien och även på fyra böcker hos oss. Trots att alla fyra i original handlar om Jim Gage har hans namn i två av de svenska böckerna ändrats till Jeff Grant respektive Bob Gold (Präriebok nr 186 & Pyramidbok nr 386).

En annan västernhjälte med namnförbistring är Walt Slade, med egen bokserie i Sverige mellan åren 1960 och 1982. Karaktären, som var en Texas Ranger, hette först Jim Hatfield när han i slutet av 1930-talet dök upp i pulpmagasinet Texas Rangers. Berättelserna trycktes under kollektivpseudonymen Jackson Cole, och skrevs egentligen av bland andra A. Leslie Scott. Att Scott sen skrev om Hatfield för ett annat förlag gillades förstås inte, varför han efter ett tjugotal titlar tvingades ändra namnet till Walt Slade, en figur han själv skapat, och började kalla sig Bradford Scott som författare. Även om en del av historierna om Jim Hatfield i Sverige utgetts med namnet bibehållet har flertalet fått namnet ändrat till Walt Slade, och författarnamnet har genomgående varit Jackson Cole.

I de bokserier där hjältarnas namn förekommer i flera olika varianter blir problemet att fastställa identitet mellan texter trots att namnidentitet ej tycks föreligga mellan huvudpersonerna. En möjlighet är här att ta fasta på att övriga namn i berättelserna behållits oförändrade och med hjälp av dessas identitet jämföra en viss utgåva med originaltexten. Man kan här tala om en skiktad namnidentitet.

De ledande karaktärernas namn kan även bytas i syfte att dölja medvetna plagiat. Alex Jackinson (1987) nämner ett fall där en missnöjd läsare kontaktat det aktuella förlaget och angett att den bok han läst förutom karaktärernas namn var identisk med den hyllade författaren Luke Shorts roman High Vermillion från 1947. Den falske författaren Bob Haning hade satt detta i system och hans agent hade i sin tur sålt det aktuella manuskriptet till förlaget Belmond-Tower som gett ut den 1973 under namnet Strike at Cripple Creek. Att det hela uppmärksammades berodde alltså helt på att en uppmärksam läsare hade ett gott minne för böckers innehåll.

Källor

• Genette, Gérard, 1988: Structure and functions of the title in literature. Critical Inquiry 14(4):692-720.
• Jackinson, Alex, 1987: The romance of publishing: An agent recalls thirty-three years with authors and editors. Associated University Presses.
• Nilsson, Anders N. 2014a: Westernpockets paratext är bara peritext. DAST Magazine 26:e januari 2014.
• Nilsson, Anders N. 2014b: Big Jim, Bill & Ben, Cactus Jim och Coyote: Om flytande gränser mellan namn på hjältar, bokserier och böcker. DAST Magazine 4:e november 2014.
• Nilsson, Anders N. 2015: Ben Hogan rider igen, del 4: De namngivna karaktärerna. DAST Magazine 31:a augusti 2015.
• Nilsson, Anders N. 2016: William Hopsons nordiska utgåvor har hanterats olika. DAST Magazine 3:e november 2016.
• Nilsson, Anders N. 2017: Den nordiska utgivningen av Ray Hogans många västernromaner: en bibliografi. DAST Magazine 22:a februari 2017.
• Nilsson, Anders N. & Patrik Myrman, 2013: Populärpocketböcker inom västerngenren i Sverige – en kartläggning. DAST Magazine 13:e oktober 2013.
• Wilsmore, S. J. 1987: The role of titles in identifying literary works. The Journal of Aesthetics and Art Criticism 45(4):403-408.
• Wopenka, Johan & Nils Nordberg, 2000: Knut Gribb – ved Göteborgspolisen, s. 199-208, i: Nils Nordberg, 2000: Døden i kiosken: Knut Gribb og andre heftedetektiver. Oslo: Bladkompaniet.

Av Jo Nesbø
Tørst, 2017
Översättning Per Olaisen
Albert Bonniers förlag, 2017
ISBN 978-91-0-016713-4, inbuden, 585 sidor

En Harry Hole-thriller står det på omslaget. Harry är inte längre aktiv polis utan lärare på Polishögskolan. Dessutom nykter och lycklig, och det är han förstås orolig för. Sådant kan väl inte vara för evigt.

Ett problem är hustruns väldiga huvudvärk, och den blir allt sämre och hon tas till sjukhus och försätts i koma medan läkarna försöker komma underfund med vad hon har drabbats av.

Och Harry kallas in av poliserna, för Oslo har drabbats av en mördare som tycks vara vampyr, som biter ihjäl sina offer med speciella japanska järntänder, ett fasaväckande lösgarnityr. Finns vampyrister? Är det blodet som lockar dem?

Oslos polismästare har fått veta att han kanske kan bli justitieminister, och han inser att då måste den här mördaren fångas.
Harry ska, tillsammans med en liten utvald handplockad skara, tänka i andra banor än vad de ordinarie kriminalpoliserna gör, men i samarbete, inte i konkurrens.

Men Verdens Gangs kriminalreporter får alltför mycket information från någon inom polisen (och vi läsare vet redan från början och utredarna ganska snabbt vem det är).

Harry kan inte låta bli att tacka ja till jobbet för han känner (det känns en hel del i den här boken) att mördaren, vampyristen, kan vara den som han misslyckades med att ta för några år sedan.

Så även om detta handlar om en seriemördare, vi följer polisernas utredning, är det mindre en deckare än en thriller. Delvis beror det på att vi både får följa mördaren och hans offer, och på att denne blir identifierad ganska tidigt i berättelsen.

En gåta finns kvar mot slutet: är mördaren ensam eller finns fler inblandade?

Det är spännande, ibland olidligt spännande, men mest för att man oroar sig för de olika inblandade personerna. Skall Harrys hustru klara sig? Hur blir relationerna mellan fäder och söner, mellan kolleger, mellan gifta män och älskarinnor?

Och: finns vampyrister? Författaren tycks ha läst in sig ordentligt på ämnet. En vampyrist är alltså inte en vampyr, utan en som beter sig som en. Inget övernaturligt alls.

Författaren är mästare på vändningar, där en ny liten detalj pekar åt nya håll. Läsaren luras än hit än dit, och Harry säger till sig själv: Vi blir alla lurade till slut.

Så är det, och det är bra. Mindre bra att författaren inte lyckats banta sin fabuleringsförmåga, det skulle kunna vara en betydligt tätare bok, utan en del transportsträckor (som dock alla är välskrivna).

Men det bör inte avskräcka alla Harry Holes fans (det här är den elfte boken). Inte heller den som vill lära känna honom, det går bra att njuta av denna utan förhandskunskap.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jo Nesbø. Foto Thron Ullberg

Har just läst David Lagercrantz Millenium-uppföljare. Vår recensent, som inte hade läst Stieg Larssons tre böcker, var inte helt förtjust. Själv är jag helt nöjd, men de överraskningar som originalen gav finns ju inte här. Jag vet ju att de båda huvudpersonerna ska vara med i denna och också i minst en kommande bok till.

Men detta med uppföljare till folkkära författares verk (och nu talar jag inte om det som kallas fan fiction) har gett väldigt olika och ojämna resultat.

Agatha Christie-uppföljaren var inte lyckad, även om författaren släktingar som äger upphovsrätten gett sitt godkännande. Också i Milleniumfallet är ju Stieg Larssons far och bror helt med på noterna.

Det är ju kring det etiska i att göra uppföljningar där författaren inte kan påverka som diskussionen varit som hetast. Förra året, när uppföljaren, eller möjligen föregångaren, till Dödssynden (To kill a mockingbird) kom ut, blev det en fråga om den sjuka och åldrade Harper Lee verkligen var medveten om att man gav ut hennes manus som hon själv tidigare inte velat.

Upphovsrätten gäller ju 70 år efter författarens död, och det är många klassiker som får nytt liv när förlag inte längre behöver betala författarens efterlevande. I många fall blir böckerna numera också helt fritt tillgängliga i elektronisk form på webben.

Men helt fritt förfogande är det inte. När det gäller svenska författares verk har Svenska Akademien uppgiften att bevaka så att ett ekonomiskt fritt verk inte används på ett sätt som inte stämmer med vad författaren kunde tänkas vilja. Senast i Sverige var det en dikt av Karin Boye som användes i en annonskampanj, men den fick stoppas.

Ibland kan man starkt misstänka att författare skulle misstycka om de kunnat läsa vad mindre begåvade skribenter gjort av deras verk.

Skriva illa får man dock. Numera är det ju också enkelt att publicera sig om man bara har en dator och en internetuppkoppling. Tryckfrihetslagstiftningen i Sverige fyller 250 år i år. Vi var inte först, som det ofta sägs. I England fanns skrivningar och beslut som också gällde tryckfrihet, men Sverige var det första land i världen som ordnade en tydlig lag som också är grundlag. Det blir många aktiviteter under året där tryckfriheten och yttrandefriheten kommer att belysas, Inte minst Kungliga Biblioteket har ett uppdrag, och de håller under våren i sin hörsal tillsammans med Kulturrådet en serie samtal, ”Tisdagar med tryckfriheten”.

Att den moderna teknikutvecklingen och lagstiftningen inte går i takt ses i många sammanhang. Nu senast har det kommit förslag om hur man ska kunna beivra hot och trakasserier på nätet.

Dast är en tidskrift med utgivningsbevis, vilket gör att det vi publicerar faller under tryckfrihetsreglerna och att det är utgivaren som ansvarar för vad som publiceras, inte den enskilde skribenten. Men eftersom vi försöker att också lägga ut sådant som fanns i den tryckta tidskriften (ännu inte helt komplett) uppstår egendomliga effekter efter domstolsbeslut i ett ärende som gällde Dagens Nyheter: det är dagens ansvarige utgivare som ansvarar också för äldre material om det kan hittas på webben (och DN firade 150 år förra året och har mycket på sin webbplats).

För vår del är det en recension av en bok, som hittas i den tryckta tidningen som vi efter påtryckningar från efterlevande till den person som boken handlar om har tagit bort. Vi har inte ekonomiska resurser att försvara oss i en rättsprocess om förtal.

Boken, Carlösten Nordmarks Mannen som köpte slott och tidningar (1997), utgår från en rättegång där den åtalade fälldes. Boken skrevs, recenserades, men sedan friades mannen i hovrätten. Att lägga till hovrättens dom på webben räcker inte för de efterlevande.

Läget är alltså att boken finns att läsa (i alla fall på bibliotek), att recensionen i Dast nr 4 1997 finns att läsa i den tryckta tidskriften (som kan finnas på bibliotek), men inte på webben ens med en kompletterande information.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mer om Millenium:

• Recensionen i Dast
• Artikel om David Lagercrantz
• Så togs Millenium 4 emot i Frankrike
• David Lagercrantz på bokmässan

Tisdagssamtal om tryckfrihet på Kungliga biblioteket, pdf-broschyr

Av Kate Atkinson
A God in Ruins, 2015
Översatt av Anna Strandberg
Massolit Förlag, 2016
ISBN 978-91-7679-045-8, 464 sidor

Kate Atkinson hade stretat i författarfabriken ett tag innan hon till sist uppmärksammades av både kritiker och publik med boken Liv för liv där Ursula Todd levde om sitt liv i all oändlighet. Och det är en mycket intressant bok liksom uppföljaren En gud i spillror där hennes lillebror diktaren Teddy i stället för att bli poet låter sig värvas som pilot i Royal Air Force och lyckas överleva andra världskriget som flygare i Bomber Command.

De två omfångsrika volymerna om familjen Todd är rätt olika. Ursulas krigsupplevelser under blitzen i London handlar mycket om vad som kunde ha blivit annorlunda om ödet inte ingripit. Lite av H. G. Wells Tidsmaskinen dyker upp i minnet under läsningen.

En Gud i spillror berättar om ett liv efter kriget. Teddy inser att han klarat livhanken mot alla odds och nu försöker han göra det bästa av det liv han aldrig trodde att han skulle få. Han får familj och barnbarn men inom honom lever kriget kvar och det ger honom en speciell syn på världen och tillvaron, en syn som på sätt och vis förs vidare till hans efterkommande och påverkar relationer.

Atkinson går in i själen hos mannen som vet med sig att han dödat många människor. Kan en människa med den bakgrunden läka. Kan han någonsin älska på allvar. Han upplever en kall hopplöshet mitt i vetskapen att han lever. Han känner att han tappat den gnista som en gång fick honom att vilja bli diktare. Allt detta och mer därtill skildrar författaren med humoristiskt allvar och stor kännedom om det mänskliga psyket.

Det stora finns i det lilla.

Kate Atkinson erhöll 1995 Whitbreadpriset (som numera döpts om till Costa Novel Award) för sin debutroman I museets dolda vrår. Romanen Liv efter liv fick samma utmärkelse 2013 och nominerades till flera andra priser, och i januari i år fick Atkinson för tredje gången priset för En gud i spillror.

BARBRO LINDBORG

Av Stephen Booth
Corpse Bridge, 2014
Översatt av Carla Wiberg
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14528-9, 353 sidor

Stephen Booth har under de senaste åren seglat upp som en av favoriterna bland engelska kriminalförfattare. Det är nu femton år sedan hans första bok Svarta hunden kom på svenska och sedan dess har det blivit ytterligare drygt ett dussin. Huvudpersoner har så gott som hela tiden varit kriminalinspektör Ben Cooper och hans kollega Diane Fry som under bokseriens gång löst krångliga problem samtidigt som läsaren fått vara med om deras personliga utveckling från aningen litterära figurer till människor som känns som gamla kamrater av kött och blod.

Böckerna brukar utspela sig i grevskapet Derbyshire där Booth har skapat den fiktiva staden Edendale. Där hamnar vi även denna gång och staden har inte kommit undan den irländska seden att fira Halloween. Detta år har 31 oktober varit särskilt stökigt och under den bro som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire och därför kallas Likbron hittar man en död kvinna. Ben Cooper har haft svåra personliga bekymmer, men nu är han tillbaka på jobbet och vid bron är det inte som på de brottsplatser han är van vid, snarare liknar det en voodotillställning där en docka ligger på en gravsten, mellan träden hittas snaror och en lerfigur föreställer earlen av Mansby som äger marken och har tänkt göra om gravplatsen till parkering.

Att läsa Booth är som att ta på sig sin allra käraste och skönaste urtvättade lusekofta. Man vet exakt hur den känns och den smiter så bekvämt längs kroppen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, trots att författaren också denna gång använder sig av det slitna seriemördartemat.

Det hittas naturligtvis fler mördade människor på vägen vid bron så Cooper och Fry får använda de små grå till bristningsgränsen i en utredning där både politik och gammal folktro tillhör ingredienserna. Givetvis uppkommer misstanken att dödsfallen har med den tilltänkta parkeringsplatsen att göra. Det är en driven intrig som Booth åstadkommit och mitt i allt det hemska och bedrägliga återfinns den beska humor som vi lärt oss att förknippa med England.
Eftersom vi befinner oss i Storbritannien kommer förstås klassfrågan upp, ett fenomen som inte personalen på den lokala mordroteln heller är opåverkad av.

Långsamt, men obevekligt, förs vi mot ett slut där avgörande beslut måste fattas innan gärningsmannen finns i utredarnas hålkors.

Stephen Booth, född 1952, bor sedan många år tillsammans med sin fru och sina husdjur på en gård i Nottinghamshire. Han var i 25 års tid verksam som journalist inom ett antal olika områden. Debutboken Svarta hunden belönades med en Barry Award som årets bästa brittiska kriminalroman, och uppföljaren Jungfrudansen blev nominerad till en Gold Dagger.

ELISABETH CARLSSON

Av Gard Sveen
Den siste pilegrimen, 2013
Översatt av Per Olaisen
Lind & Co, 2016
ISBN 978-91-7461-484-8, 552 sidor

När det norska originalet kom ut 2013 var det en debutroman som slog direkt. Den fick Rivertonpriset (norsk motsvariget till Svenska Deckarakademins pris) samma år och blev därmed den första debut som vunnit sedan Jo Nesbø tog hem priset 1997. Priset är uppkallat efter författaren Sven Elvestad som skrev kriminalromaner under pseudonymen Stein Riverton.

Men det räckte inte med det, han fick också priset Glasnyckeln 2014, utdelat av Skandinaviska Kriminalsällskapet och döpt efter Dashiell Hammets kriminalklassiker med samma namn. Inte heller nu räckte det: samma år fick Gard Sveen (som är senior rådgivare i norska försvarsdepartementet) Maurits Hansenprisen – Nytt Blod för bästa norska debutroman i kriminalgenren, döpt efter den nationalromantiske författaren Maurits Christopher Hansen (1794–1842) som enligt många nationalistiska norrmän skrev världens första kriminalroman 1839. Den heter Mordet på Maskinbygger Rolfsen och utkom två år före Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, som ofta sägs vara världens första verkliga litterära kriminalgåta.

Förtjänar boken då all denna uppmärksamhet?

Jodå!

Det är en hantverksskickligt skriven roman där ett spekulativt mysterium inte får sin lösning förrän på de absolut sista sidorna och som befolkas av en trovärdig besättning människor där morden inte kommer på var och varannan sida – det kan bli spännande ändå.

Den utspelas på två tidsplan, nutid och under den nazistiska ockupationen av Norge på 40-talet. I ett rätt makligt tempo och med ett stort persongalleri förs läsaren i denna litterära tidsmaskin runt i Norge och ner till Tyskland, vägledda av utredaren kriminalinspektör Tommy Bergmann och av författaren Sveen som genom sitt arbete hos det norska Försvarsdepartementet uppenbart har skaffat sig stor historisk kunskap om andra världskriget.

Agnes Gerner är på ytan extrem nazistsympatisör men i hemlighet en kugge i det maskineri som utgörs av motståndsrörelsen. Hon är förlovad med en nationalsocialist men förälskad i en motståndsman med täcknamnet Pilgrimen. Det gäller att överleva i en hård tid. Alla gör det inte.

Där kliver kriminalinspektör Bergmann in i handlingen. Han engagerar sig i ett tio år gammalt fall där man hittat tre skelett i Nordmarka – en tätt skogbevuxen region i norra Oslo. Kan det vara så att det är liken efter Agnes Gerner, en flicka och en hushållerska som försvann 1942? De vuxna döda har skotthål i pannan. Strax innan har man hittat den gamle motståndsmannen Carl Oscar Krogh mördad i Holmenkollen med ögonen uthackade med en kniv av den sort som Hitlerjugend använde. Bergmann, som själv inte är någon ängel, bestämmer sig för att försöka lösa det gamla fallet trots sin chefs uppmaning att låta bli. Han hittar nämligen kopplingar till det aktuella mordet.

Sveen skriver lugnt och detaljerat vilket gör boken lätt att läsa trots tyngd och omfång. Personerna är tecknade med omsorg – inte bara de som har huvudroller utan också bipersonerna – och Bergmanns privatliv gör att man inte helhjärtat kan gilla honom trots att man hejar fram honom i hans polisiära gärning.

Gard Sveen föddes 1969.

BJÖRN ENMAN

Gard Sveen. Foto Charlotte Hveem

Av Val McDermid
Skeleton Road, 2014
Översatt av Lena Karlin
Alfabeta, 2016
ISBN 978-91-501-1837-7, 352 sidor

Deckarveteranen Val McDemid visar åter vilken skicklig kriminalförfattare hon är i denna psykologiska thriller där hon tar läsarna på en obeveklig resa som börjar med fyndet av ett skelett med skotthål i kraniet i en gammal förfallen skola i skotska Edinburgh.

Kriminalkommissarie Karen Pirie, experten på gamla olösta fall och huvudperson i de tidigare böckerna Ett fjärran eko och Mörka domäner, kallas in. Hon är en intressant person som här får bekanta sig med minst lika intressanta personer. En av dessa är professor Maggie Blake vid universitetet i Edinburgh med bistra minnen från krigets Dubrovnik på 90-talet och det visar sig att även skelettet har anknytning till de ohyggliga massakrerna under Balkankriget. När liket identifierats visar det sig att det är den våldsamme jugoslaviske generalen och barnslaktaren Dematrov Petrovic, en man som varit försvunnen i åtta år.

Samtidigt hittas en man mördad på Medelhavsön Kreta och det visar sig att de båda fallen kan kopplas ihop. Kan det vara så att någon tar livet av krigsförbrytare innan de grips och hinner dömas. Kommissarie Pirie får resa en hel del och träffa märkliga personer som Alan Macanespie som har bekymmer med sin chef vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, vidare det fortfarande farliga – åtminstone för vissa utredare – Kroatien.  Och under tiden växer olika vänskaper fram samtidigt som hemligheter avslöjas. Skickligt för McDermid fram etiska frågor om svek och hämnd medan Karen Pirie råkar ut för en oväntad personlig tragedi som nästan tar överhanden i hennes arbete.

Val McDermid, föddes i Skottland och är nu bosatt utanför Manchester, England. Hennes böcker har filmats för tv och visats i Australien, USA, England och Sverige. Kriminalromanen Sjöjungfrun sjöng sin sång belönades med The Golden Dagger Award 1995 och Dödsdomen nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001. I fjol utkom Brottets gåta – kriminaltekniken inifrån, en fackbok där hon berättar om verkliga brottsfall och visar hur de löstes.

KARL HJELM

Val McDermid. Foto Charlie Hopkinson

Av Fiston Mwanza Mujila
Tram 83, 2014
Översatt av Elin Swahn
Rámus Förlag, 2016
ISBN 978-91-86703-53-0, 202 sidor

Tram 83 av Fiston Mwanza Mujila, som utkommit på flera europeiska språk samt i USA, åtnjuter en viss internationell hajp – och är värd den. Mujila skriver på ett rytmiskt drivet språk om människans åsikter om de andra som de måste samsas med i sitt krigshärjade afrikanska land där lagen inte längre är det viktigaste. Mötesplatsen för traktens gruvarbetare är baren Tram 83 där de dricker öl och käkar grillad hund till ett ständigt jazzigt soundtrack. I gruvindustrins spår följer också droger och prostitution, där flickorna försöker locka kunder till ett snabbt skjut men ännu hellre få fast någon som kan hjälpa dem ut ur Afrika till något bättre.

I denna miljö hittar vi de två vännerna Lucien, som är en fattig nybliven författare, och trickstern Requiem, en före detta marxist, som anser att livet på Tram 83 är som livet ska vara. Deras samtal kretsar kring det nödvändiga eller onödiga med samhällsengagemang och möjligheten att världen ska bli bättre. När en förläggare från Europa blandar sig i historien breddas kontexten till en utredning om litteraturens nödvändighet för att rädda den afrikanska kontinenten och jag är inte längre säker på om författaren är högtidlig eller ironisk.

Den schweiziske förläggaren Malingeau, som först förlöjligar Luciens litterära humanism i ett land som egentligen behöver sophämtare, läkare och mekaniker, bestämmer sig till sist – efter otaliga öl – att se till att Luciens pjäs blir uppsatt. Men inte som den är skriven nu. Rollistan måste minska och medan snacket går fattar Lucien att något skumt pågår mellan Requiem och förläggaren.

En stor del av romanen handlar om de spända relationerna mellan tre huvudpersoner, språket är en spänstig mischmasch av högbrynt och slang, filosofiska utläggningar och missförstånd. Den exotiska miljön och den originella handlingen är fängslande i sin blandning av pastisch, debattartikel och ovanliga syn på Afrika och afrikanerna nu och i en möjlig framtid.

Fiston Mwanza Mujila är född i Kongo och bosatt i Österrike. Under flera år har han varit en omtalad dramatiker och poet på den europeiska spoken word-scenen. Tram 83 är hans debutroman, en energisk skildring av en globaliserad värld där fördomar och föreställningar möter verkligheten.

PER MAGNUSSON