Av Henning Mankell
Leopard Förlag, 2015
ISBN 978-91-7343-600-7, 443 sidor
Den pensionerade läkaren Fredrik Welin hinner med knapp nöd rädda sig själv när hans hus på en ö i en svensk obestämd skärgård brinner ner. Allt försvinner i lågorna och det enda som återstår på tomten är ett båthus och den gamla husvagn han får ta sin tillflykt till. Så börjar Henning Mankells nya roman Svenska gummistövlar. Men den som hoppas på en rafflande Wallanderjakt på mordbrännaren – det är en sådan som tänt på och polisen misstänker honom för dådet– blir besviken. Mankell har helt andra avsikter med boken, som är en fristående fortsättning på Italienska skor från 2006.
Och jag gläds åt att de brott som förekommer i romanen är nedtonade och åt att författaren i stället skildrar en gammal man frustration över tillvaron. En handlingskraftig, praktiskt lagd man i vissa avseenden, självömkande i andra och utsatt för det som äldre människor ofta får utstå – att människor i omgivningen slutar leva. Han har några få kontakter kvar: sin Lisbeth Salanderliknande dotter, den mycket yngre journalisten Lisa Molin som vill skriva om branden och dess följder i lokaltidningen och den fast bosatte mannen som ofta kör honom i sin båt när han behöver ta sig till fastlandet och inte vill använda den egna båten.
Han har minnen att älta, åldrandets fysiska begränsningar att gräma sig över – inte minst när det visar sig att han är lite förälskad i den 30 år yngre journalisten Molin – och förtretligheter som att de svenska gummistövlarna inte passar när hans beställning äntligen blir uppfylld.
Handlingen går ganska långsamt fram (emellanåt kan man som läsare undra om det går att hitta en sparsammare sparlåga) men Mankell är en så skicklig författare att han hittar en framåtrörelse även i det nästan stillastående. Ska ha ta itu med de år han har kvar eller är det dags att ge upp när han nu förlorat alla världsliga tillhörigheter.
Welins tankfulla tillvaro bryts till något nytt, som också innehåller gamla minnen, när dottern åker fast för fickstöld i Paris och han känner sig tvungen att resa dit för att på något sätt rädda henne. När han lyckas locka dit Molin får man en känsla av att han på sin ålders höst ska få uppleva lite erotisk lycka. Men i den parbildningen blåser oss Mankell på konfekten. Lite synd, för det hade man unnat gubben.
Hur blir det då med mordbränderna (det blir nämligen fler)? Jo, lösningen kommer läsaren, och enbart läsaren, till del utan några större åthävor. Det är en berättelse långt ifrån Ystad.
KJELL E. GENBERG