Av Christer van der Kwast
Bladh by Bladh, 2015
ISBN 978-91-87371-51-6, 402 sidor
Allt som skrivits om Thomas Quick, oavsett om det blivit artiklar, böcker eller manuskript till TV-inslag, har i stort sett varit partsinlagor, antingen för eller emot påståendet att objektet är en seriemördare. Nu har det gått sex år sedan Hannes Råstam rörde om ordentligt i grytan med sin första dokumentärfilm Att skapa en seriemördare och med boken Fallet Thomas Quick som båda bidrog till att Quick/Bergwall fick resning. Sedan kom Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga (jag anser det dock obevisat att Quick verkligen slutat ljuga) och visade på den osunda kopplingen mellan psykiatrin och rättsväsendet. Åklagare Christer van der Kwast har haft tid att tänka igenom sin försvarsstrategi när han nu ger ut boken om sin syn på fallet. Han menar, inte förvånande, att Quick kom alltför lättvindigt undan i de rätt hastigt avklarade resningsmålen där nya åklagare menade att den gamla bevisningen inte höll.
van der Kwast tar i Bortom rimligt tvivel – Thomas Quick och rättvisan ett juridiskt och polisprocedurmässigt grepp i berättandet. Han är alltså inte ute efter att genom dramaturgi skapa spänning. Huvudavsikten tycks vara att rentvå sig från alla beskyllningar om att rättegångarna mot Quick var en noga regisserad cirkus med åklagare van der Kwast som ansvarig cirkusdirektör, assisterad av clowner, av vilka förhörsledaren Seppo Penttinen var den mest framträdande.
Han redogör – rätt torrt – för de åtta mord Quick fälldes för, berättar om bevisningen i form av indicier bestående av sågblad, benbitar och annat, innan han bemöter Råstams inlägg från hans filmer och böcker. Dan Josefssons påståenden om att Quicks behandling på Säter skulle ha skett under sektlika former menar van der Kwast inte är annat än ren fantasi. Till sist redogör han för sin syn på samtliga resningsärenden där Quick friades från samtliga åtal om mord.
Han gör sitt bästa, ändå lyckas han inte övertyga mig bortom rimligt tvivel. Mest beror det på att åklagaren visar fram alla höga kort men undviker att lägga de lankor som påvisar Thomas Quicks lögner på bordet. Att han envisas med påståendet om att polisens och åklagarväsendets utredningar var seriösa och gav tyngande bevis för Quicks skuld faller på sin egen orimlighet, även om det kan ligga något i hans tes om att de senare frikännandena kan bero på en önskan att sopa en besvärande historia under mattan. Men att han vidhåller sin envisa tro på att han hade rätt och alla andra har fel ger en känsla av att man kan hitta rättshaverister på båda sidor om skranket.
Samtidigt är det lätt att begripa hur åklagare, polis och sedermera domare och nämndemän duperades av Thomas Quick, den skickligt skådespelande seriemytomanen. Hans erkännanden kom under en tid när många satte tilltro till teorierna om bortträngda minnen, teorier som inte längre har någon bäring. Tro kan, som bekant, försätta berg.
Det värsta i historien om seriemördaren som inte var någon seriemördare är ändå att ett antal människor blivit mördade och att de skyldiga till dessa mord går fria.
KJELL E. GENBERG