Att den åttiohövdade åskådarskara som i höstas förväntansfullt hade bänkat sig i Pygméteaterns mysiga teatersalong i Stockholm skulle få träffa ett livs levande ”lik” hade de nog inte väntat sig. En av de närvarande var NILS-GUNNAR WESTERBERG som här ger sina reflektioner över vad som förevarit.
Till denna ”roaré” hade deckarförfattaren Ulf Durling (bilden, dock inte från föreställningen) inbjudit ett antal släktingar, vänner och bekanta till en timmes verbal odyssé med farsartade inslag på Ulfs oefterhärmliga sätt och med temat ”Från vaggan till, inte graven, men väl till pensionen”.
Ulf berättade inledningsvis att han i sin hemstad Köping kände ett visst tryck att följa i sin fars och farfars fotspår och bli jurist men hans auktoritära far meddelade att han fick bli vad som helst bara han blev läkare. Sagt och gjort så blev det. Detta hände sig vid den tiden när barnen fortfarande lydde sina föräldrar.
Programmet som många gånger fick åskådarna att vrida sig i skrattparoxysmer på grund av Ulfs minst sagt komiska plastik ackompanjerades på keyboard av kvällens värd L-O Norén som i alla fall vid några gånger fick komma med planerade musikaliska inpass när den gode Ulf fick lov att hämta andan i sin roliga monolog.
Under drygt 40 år som psykiater har han också hunnit med att skriva ett tjugotal deckare där många har tilldelats fina utmärkelser. Hans debut Gammal ost, som kom ut 1973, har bildat skola och översätts just nu för den amerikanska marknaden.
Under den synnerligen underhållande kvällen diskuterades och gavs exempel på deckare i teatermiljö och i programmet till föreställningen fanns ett tjugotal titlar i genren. En bild på de författare som ingick i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm visades och dess nestor och grundare Olov Svedelid, som ju tyvärr inte längre finns ibland oss, hyllades särskilt av kollega Ulf.
Men det här med det levande liket då? Jo på omslaget till Ulfs bok Lugnet efter stormen, i nyutgåva 2012, ligger liket efter en ung flicka väl dolt under ett buskage vid en skogsstig. Flickan som hade stått, nej legat, som modell för liket, visade sig vara närvarande i salongen.
Bland en mängd andra upptåg under föreställningen bjöd Ulf på en blodisande scen ur William Shakespeares Othello. Till scenen behövdes en Desdemona som skulle ”mördas” av den ondskefulle Jago. Ulf frågade en tjej i publiken om hon kunde vara det tilltänkta mordoffret. Hon hoppade utan att tveka glatt fram och den blodiga akten framfördes med blodisande skrik och viftande med ännu blodigare teaterknivar. Publiken som innan scenen spelades upp hade uppmanats av Ulf att när han gjorde tecken unisont skrika en väl inrepeterad replik: ”Akta dig Mona, han har en kniv!!!” satt som förhäxad medan scenen spelades upp men inget hördes från dem på grund av att Ulf i sin iver glömde att ge tecken till bidraget!
Framför allt rönte flickans ”öde” stort ”medlidande” och Ulf komiska framställning drog ner applåder.
Men som i alla teatersammanhang visade sig det ”spontana” inhoppet i dramat vara väl inrepeterat ty den duktiga tjejen visade sig heta Emelie och vara ett av Ulfs fyra barnbarn.
Efter en timme både fars och komik hyllades ”skådespelarna” av den förtjusta publiken. Ulf meddelade då att ett antal av hans böcker fanns att hämta i foajén för den som ville och ett mingel vidtog också.
En oförglömlig afton i teatermordets tecken.