Av Stefan Ahnhem
Forum, 2014
ISBN 978-91-37-14214-2, inb, 590 sidor
Detta är ytterligare en deckar/thrillerdebut av en van författare av tv-serier. Gemensamt för dem är att det blir tjocka böcker. Äntligen kan de utveckla den inre monologen, beskriva detaljer som i tv-rutan bara svischar förbi.
Med viss bävan öppnade jag boken, men fann snabbt att den var lättläst, inte mycket till motstånd. Detta kan tolkas positivt, men också negativt: det är ett habilt och lätt språk men i sig ingen litterär njutning.
Nå, det är knappast huvudsyftet. Här är det ytterligare en polisroman, ytterligare en seriemördare. Och man skulle kunna tro att författaren varit med i arbetet på Bron, för också här finns ett polispar på ömse sidor om Sundet, båda lite egensinniga och går sina egna vägar. Här är dock bokens verkliga huvudperson en manlig polis som flyttar tillbaka till barndomsstaden Helsingborg efter år i Stockholm. Vi förstår ganska tidigt att det både har varit (år) problem i äktenskapet och strul med tonårssonen, och något som hänt i jobbet som föranlett flytten.
Han hamnar samma dag som flyttlasset kommer och hans sex veckors semester ska börja i en mordgåta: först en och sedan en till hittas mördade. De har båda gått i samma niondeklass som huvudpersonen som alltså får börja arbeta. Semester eller inte, han kan inte låta bli att fundera över det förflutna.
Mobbning var en stor del av klassens liv, och de två första offren var de värsta mobbarna. Men offren blir fler, ska hela klassen dödas? Är huvudpersonen helt oskyldig?
Läsaren får följa hur gärningsmannen tänker och agerar, men vem han är får vi inte veta. Är det hans dagboksanteckningar om tillvaron som mobboffer som finns insprängt mellan kapitlen?
Alltså en driven debut, en klassisk bladvändare, rimliga huvudpersoner i poliskollektivet vi träffar, rimliga personliga våndor över att svika familj och tonårsson, alltför igenkännbara mobbningssituationer.
invändningarna är att det nog hade kunnat strykas en del, att det inte är sannolikt att den lilla polisstyrkan (trots sommarledigheter) inte skulle få stöd från andra och centralare delar av polisorganisationen när det uppenbart är hot riktat mot ett tjugotal personer. Men förstås, detta är litteratur, inte en redovisning av ett verkligt fall.
Lyckligtvis. Sverige har få seriemördare och få så genialiskt ondskefulla som här. Men mobbning finns.
LEIF-RUNE STRANDELL
Stefan Ahnhem. Foto Thron Ullberg