Av Lars Andersson
Albert Bonniers förlag, 2019
ISBN 978-91-0-018061-4, 350 sidor
Lars Andersson, född 1954 i Karlskoga, är en svensk prisbelönt författare. Han har varit kulturchef på Göteborgs-Tidningen, medarbetat i Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet och varit redaktör för tidskriften Vår Lösen. Han debuterade 1974 med romanen Brandlyra och har sedan kommit ut med flera böcker. I boken De våra (2015) presenterades för första gången kommissarie Leonard och handlingen ägde rum när andra världskrigets gick mot sitt slut.
I den aktuella De Gaulles dotter och kommissarie Ringer är det vårvinter år 1964, och Ringer är kommissarie i Uppsala där han får ta itu med ett mystiskt dödsfall. En ung man hittas drunknad i Fyrisån och sättet han dött på förbryllar polisen. Är det mord eller självmord? Ringer reser till Karlskoga för att träffa den dödes familj. Där blir han svårt skadad vid en attack mot honom som leder till en lång sjukhusvistelse och sjukskrivning. När Ringer skrivs ut från sjukhuset åker han på nytt till Karlskoga, där han träffar en rad personer som så småningom ger honom lösningen på dödsfallet.
Lars Andersson har skrivit en finstämd skildring av Uppsala och Karlskoga år 1964. Jag bodde själv i Uppsala då och att läsa hans detaljerade skildring av staden förflyttade mig 56 år tillbaka i tiden. Jag återupplevde platser och byggnader som inte längre finns. Han gör en likartad skildring av Karlskoga som tog emot många från ett krigshärjat Europa.
Andersson tecknar många fina personporträtt och öden. Flera personer i handlingen är historiska och ger en fin bakgrund till de fiktiva personerna. Författaren förmedlar genom hela boken ett empatiskt vemod över människonaturens svaghet. Kommissarie Ringer ska snart fylla 50 men skildras mer livstrött än så. Jag tycker om Anderssons detaljerade miljöskildringar och de långa avsnitten av skenbar händelselöshet som för tankarna till kommissarie Maigret och till Wallanders livsleda.
Titeln De Gaulles dotter och kommissarie Ringer syftar på den franske presidenten som hade en dotter med funktionsnedsättning och som han älskade djupt. Dottern nämns bara några gånger i förbigående och jag är fortfarande osäker på vad författaren åsyftat med denna titel.
Anderssons litterära associationer överallt i handlingen, liksom till Prokofjevs musik, fornegyptisk mytologi och om livet efter detta, gör boken tidvis fascinerande men också ibland tröttsam. Lagom hade varit bäst.
Slutomdömet blir ändå väl godkänt. Andersson har skrivit en underbar tidsskildring av Uppsala och Karlskoga år 1964 och en kriminalhandling som får en oväntad upplösning. En annorlunda deckare som är mycket läsvärd!
LARS-ERIK HOLM
Lars Andersson. Foto Nils Ramhöj