Av Ingar Johnsrud
Korset, 2018
Översättning Per Olaisen
Albert Bonniers förlag, 2019
”Det er typisk norsk å være god”, hävdade Gro Harlem Brundtland i ett minnesvärt tal från början av 1990-talet. Med det menade hon att det var typiskt för norskor och norrmän att göra bra ifrån sig och att vara duktiga. Men på svenska får citatet lätt en klang av att godhet skulle vara typiskt norskt.
Duktigheten är det inget fel på i Ingar Johnsruds Korset, där människor från vårt västra grannland excellerar i allt från terror och forskning om bakteriologisk krigföring till datahackning och korruption. I täten finns en efterföljare till Brundtland, den lyckligtvis fiktive statsministern Simon Riebe. Godheten är det sämre beställt med. Snarare flödar illviljan och mordlystnaden bland galna präster, slemma säkerhetskonsulter, förrädiska jazzklubbsdamer och kallakrigsveteraner som värnar hemliga samarbeten mellan USA och Norge med rötter i tyska laboratorier under andra världskriget. Omvärlden tränger sig också på genom kopplingar till IS och en svensk yrkesmördare med silikonmask över sitt förstörda ansikte.
Det låter mycket för en och samma roman, och det är det. Men Johnsrud lyckas få ihop intrigens många konspirationsteoretiska delar till en snabbflytande historia med oväntade vändningar och intelligenta grepp, där det ofta är oklart vem som egentligen jagar vem och vem som är vän eller fiende. Detta moraliska grådis sammanfaller lämpligt nog med en murrig vinter och förvår som sänker den norska huvudstaden i halvdunkel, snöglopp och allmän tröstlöshet.
Då är personteckningen svagare. Huvudpersonerna är två utredare hos kriminalpolisen i Oslo, den erfarne Fredrik Beier och hans yngre kollega Kafa Iqbal. Trots att en stor del av romanen handlar om dem som professionella poliser och privatpersoner så kommer de inte riktigt nära läsaren. Johnsrud refererar till polisernas upplevelser och känslor, men stannar sällan upp och låter dem värka ut.
Istället dras Beier och Iqbal in på ett personligt plan i konspirationsteoriernas alla delar. Genom deras fäder, söner eller tidigare insatser som poliser verkar de båda poliserna på något sätt vara inblandade i ett förbluffande stort antal av världens mest brännande konflikter och hotbilder. Till slut blir det lite för osannolikt med så många privata kopplingar mellan brottsutredarna och det som de ska utreda, som om hela världen måste kretsa kring framsätet på en polisbil i Oslo.
PÄR ALEXANDERSSON