Av Søren Sveistrup
Kastanjemanden, 2018
Översättning Kalle Hedström Gustafsson
Albert Bonniers förlag, 2019
ISBN 978-91-0-017855-0, inbunden, 556 sidor
Författaren är, som påpekas på omslaget, känd som manusförfattare till den hyllade tv-serien Brottet och den amerikanska versionen The Killing. Detta är hans bokdebut.
Det tycks som om de manusförfattare som ger sig på att skriva böcker tar tillfället i akt och låter sin berättelse breda ut sig. Det är den viktigaste invändningen jag har mot denna bok, en öm men hårdhänt redaktör skulle kunna stryka en del utan att historien tappat i driv. För detta är en bladvändare, kapitlen är korta som scener i en tv-serie där perspektiv växlar.
Det jag kommer ihåg bäst från Brottet är huvudpersonen, den unga kvinnliga polisen. Och jag känner igen henne i denna boks ena huvudperson, Naia Thulin, skicklig mordutredare men som helst vill till avdelningen som ska arbeta med internetbaserade brott. Den andra huvudpersonen, Mark Hess, är tillbaka i Köpenhamn från ett uppdrag i Europol där vi anar, liksom hans kolleger, att något gått snett. Hess hoppats att vistelsen i Köpenhamn ska bli kortvarig, men placeras så länge ihop med Thulin.
Deras första uppdrag blir en kvinna som hittas mördad på en lekplats. Där hittar man också en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor till armar och ben. Huvudet har fått hål för ögon och mun, men det mest uppseendeväckande är det fingeravtryck man hittar på den större kastanjen: det tillhör en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan. Flickan har man inte hittat men en man har hittats med en kniv med flickans blod på, och han har också erkänt och sitter nu i ett högsäkerhetsfängelse.
Extra komplicerande för utredarna är att den försvunna flickans mamma är socialminister, och just i dagarna tillbaka på jobbet efter ett år som sjukskriven. Men fallet med flickan är ju avklarat och löst, ingen anledning att tala med ministern eller hennes man.
Det blir ett mord till, och en ny kastanjeman, med fingeravtryck. Kan det vara så att flickan lever? Eller kommer kastanjerna från när flickan och hennes kompis gjorde sådana män och sålde vid vägkanten tillsammans med saft?
Utredarna, som inte helt kommer överens, hittar nya samband och börjar inse att det nog kommer fler mord med samma inslag.
Danska barn har en ramsa med en kastanjeman men spelar den någon roll? Utredarna ställer allt fler frågor, får en del svar men börjar tvivla på att de kommer vidare och ger mer eller mindre upp (men läsaren som ser att det finns många sidor kvar inser att det finns mer att klara ut).
Läsaren får mest följa de två poliserna, men också en del av ministerns liv, förhoppningar och förtvivlan. Och dessutom, lite för förutsägbart men inte alls otroligt, hur polisernas chef agerar och som hoppas att detta ska bli det sista viktiga steget i karriärstegen.
Det blir en furiös avslutning. Poliserna är till sist på väg mot olika håll, men jag blir inte ledsen om jag får möta dem igen i en kommande bok, kan nog räkna med det.
Och det skulle bli en bra tv-serie också.
LEIF-RUNE STRANDEL
Søren Sveistrup. Foto Les Kaner