Årets sommar har varit het, men det som toppat nyheterna var skogsbränder. Under många somrar tidigare var det mord, ofta på unga kvinnor. Då myntades begreppet sommarmord. En betydligt trevligare variant har fem med anknytning till Norrtelje Tidning skapat: i åtta år har de skrivit stafettdeckare som kommer i tidningen under sommarmånaderna. Miljön är staden med omgivningar (lika med spridningsområdet). Inte så blodiga, mer i Midsomeranda.
Det var med en veteranbuss från 1970 som Sällskapet Deckarvännerna besökte Norrtälje med omgivningar och de fem stafettförfattarna.
En egenhet med tidningsföljetongen är att man också ger ut den i pocketformat, numera finns boken att köpa redan när följetongen börjar. Och en egenhet till är att böckerna normalt bara säljs i tidningens spridningsområde (vilket förklarar varför vi i Dast bara recenserat den första).
Fast nu kan intresserade ta del av de första i serien som ljudböcker. Förlaget Lind & Co har köpt rättigheterna och börjat ge ut dem. Tryckta böcker, i översättning, kan man också köpa i tyska bokhandlar, vilket beror på att en av de fem författarna, Erik Eriksson, har sålt bra där och hans förlag tyckte att Schwedenkrim där han medverkar nog borde gå bra.
En mordmiljö blev
masugnen i Edsbro,
en imponerande anläggning
Idé på julmiddag
Det hela började för åtta och ett halvt år sedan. På den årliga julmiddagen för kulturredaktionens medarbetare och frilansar kom man att skoja om att det tycks som om alla kan skriva deckare, så varför inte de också. Erik Eriksson hade ju skrivit, så han föreslog en stafettvariant.
Alla skrattade.
Men ett par veckor senare ringde han till tidningens kulturredaktör Margaretha Levin Blekastad, och tyckte att de kunde göra ett försök. Så en fast anställd till, Sofi Piehl, och Erik plus ytterligare två krönikörer, Magnus Östnäs och Richard Grandin satte igång.
Det blev Mannen från andra sidan. De började med ett gemensamt synopsis, bestämde offer och motiv till mordet. Erik som den mest vane började med första kapitlet.
När de hade fått ihop ett par kapitel gick Margaretha till chefen och sade att de hade en idé till en sommarföljetong. En som kan gå varje vardag (tidningen är femdagars) i fem veckor. Ett kapitel per dag. Senare har det utökats till sex veckor.
Chefen lät sig övertalas efter att ha fått läsa de första kapitlen. En fördel för en ansvarig är att på detta sätt har man varje dag en full sida, även om semestrar och nyhetstorka på sommaren kan göra det svårt att fylla tidningen (en erfarenhet som även skribenten av denna text har erfarenhet av).
Samma huvudpersoner
Det har blivit samma huvudpersoner i alla sommardeckarna: Polisen Fatima som är gift med kriminalreportern Olle (naturligtvis måste det finnas en sådan i en berättelse skriven av journalister). Och Fatimas väninna frisören Malin.
Miljön är alltså Norrtälje med omnejd. Det fyller också funktionen, utöver igenkänningen hos läsarna, att visa på de många fina kulturmiljöer som finns.
De fem förklarar att det inte är plats för social realism, inga obducenter som detaljerat förklarar blodiga detaljer.
Naturligtvis är Norrtäljes en gång största industri, Pythagoras, tillverkare av tändkulemotorer, en miljö de haft med. Numera industrimuseum med bra lekutrymmen bör barn.
Även om de kan sin stad så kollar de alltid detaljer, går in på bakgårdar, känner på ledstången i trappan, hur hissen rör sig. De fann att de måste utforska detaljerna mer när man ska skriva trovärdigt om platserna för en läsekrets som kan sin stad.
I den bok där miljön är Söderarms fyrplats åkte de alla dit. När de hade med hamnens ombyggnad i intrigen åkte Erik upp på silons tak innan den skulle rivas för att titta ner och känna hur det skulle vara att knuffas ner, och kolla vad man ser där uppifrån.
I den senaste, Guldgraven, är ån i staden centralpunkt. I boken handlar det om ett arkeologiskt guldfynd, vilket inte har hittats i verkligheten, men arkeologiska utgrävningar har funnits och finns. Det är ju gammal vikingabygd.
Och det finns fler kulturhistoriska miljöer som de försöker få in i handlingen. Också personer som heliga Birgitta och Nils Ferlin har funnits i trakten.
Gemensam ton i texten
Det är både lätt och svårt att vara fem författare. Richard försökte en gång ta livet av alla redan i första kapitlet (och han är den som dödat flest i serien) men det gör det ju svårt att få till fler kapitel. När man skriver sitt kapitel och kommer på något bra kan man tänka att detta måste ju nästa spinna vidare på — men så blir det inte alltid.
Tre av de fem på Pythagoras gårdsplan: Magnus Östnär, Richard Grandin och Sofi Piehl.
De fem är eniga om att i de första deckarna hade de fem var sin ton i texten, men nu har de hittat en gemensam stil så att utomstående inte kan avgöra vem som skrivit vad.
Men en del ledtrådar finns för läsaren: finns musik med är det Magnus, Margaretha har med hundar och Sofi hästar (hon vet hur man skor dem).
De startar på hösten med ett möte dit alla kommer med minst en idé var till intrig. Så diskuterar de och bollar tankar under tre timmar, men oftast blir det en helt ny idé som de enas kring. Så blir det ett synopsis med intrig och personer och bestämmer sig för i vilken ordning de ska skriva. Var och en får fyra dagar på sig för sitt kapitel och manus ska vara klart i början av maj.
Margaretha (på bilden till höger) är projektledaren och håller ihop arbetet, läser efter hand och få slå larm om det är något som inte stämmer (om man bytt namn eller hårfärg på någon till exempel). Efter vart tionde kapitel läser alla vad som skrivits, annars läser man bara kapitlet före det egna. Och varje kapitel måste vara lika långt för det ska få plats på en sida i tidningen.
Alla har en mycket pragmatisk inställning: jag är en av fem som skriver.
När manuset är klart redigerar Margaretha.
Erik påpekar att de aldrig tjafsat med varandra.
— Vi har alla redaktionserfarenhet, vi är vana att stryka för att en text ska få plats, och vi är vana att man måste hålla tider, vi vet hur det är att skriva nyheter.
Erik Eriksson visar hur farligt det är att ramla ner från kanten utanför masugnen.
Erik säger också att alla bra deckare också är bra romaner, bra berättelser om människor. Det gäller att komma in på personerna och deras relationer.
Det kan bli många trådar i berättelsen, men alla måste klaras ut på slutet.
De är alla vana skribenter och har gett ut egna böcker i skilda genrer, Erik och Margareta deckare.
Deras senaste böcker är Eldens tid och isens dagar respektive Blodröd höst.
LEIF-RUNE STRANDELL Text och foto
Vill du läsa böckerna? Alla åtta kan man få tag i via Norrtälje turistbyrå, 0767-650660, och Roslagens bokhandel i Norrtälje: http://www.roslagensbokhandel.se/.