Av Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor
Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.
Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.
Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.
Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.
Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.
Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.
Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.
ÅSA PETTERSSON
Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter