Av Johan A Lundin och Fredrik Nilsson
Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015
ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor
Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings början lärde man sig använda humle i ölet, vilket fick viktig konserverande verkan och gav ölet angenäm smak. Öl var på medeltiden en viktig basvara tillsammans med bröd.
På medeltiden upptäckte vetenskapsmän att den flyktiga alkoholen förångades fortare än vattnet om en alkoholhaltig vätska värmdes. Det gick att fånga upp ångan och kyla ned den, så att den blev till vätska igen, och på så sätt få ett destillat med högre alkoholprocent. Därmed var spriten uppfunnen.
I takt med att försöken att destillera alkohol ur till exempel sockerrör, potatis, enbär eller malört uppstod olika spritsorter. På 1400-talet brände skottar och irländare whisky (uisge beatha) på korn och malt. Ännu tidigare gjorde ryssarna vodka av säd, potatis och druvor och i Norden gjordes brännvin på säd eller potatis. Spanjorerna tog med sig kunskapen till nya världen och lärde mexikanerna att göra tequila med agaveplantan som bas. När holländska sjömän märkte att deras vin förstördes under långa seglatser destillerade de vinet till sprit och därmed var konjaken född.
Gin och genever, tillverkat av säd, potatis och kryddat med enbär (namnet kommer från det franska ordet för enbär: genièvre) var ursprungligen tänkt som medicin mot gikt men fick en helt annan popularitet. Rom framställs av melass som är en restprodukt från sockertillverkningen i Karibien och blev snabbt drycken för slavar och mindre bemedlade sjömän.
Något senare började Henri-Louis Pernod i Frankrike bränna absint på anis och malört som snabbt blev innedrycken för landets intellektuella. Det visade sig att drycken innehöll ämnet tujon som orsakar nervskador och den förbjöds år 1915 men finns återigen i modifierad form på marknaden.
Folks dryckenskap oroade myndigheterna som med hjälp av olika lagar försökte minska drickandet. I Sverige ställdes saken på sin spets 1922 då man efter en häftig debatt om den höga alkoholkonsumtionen och under inflytande av en växande nykterhetsrörelse genomförde en folkomröstning om rusdrycksförbud den 27 augusti. Valdeltagandet blev rätt lågt och nejsidan vann med 50,8 procent mot48,8 procent som ville införa ett fullständigt rusdrycksförbud. Kanske hade Albert Engströms affisch ”Kräftor kräva dessa drycker” viss inverkan på resultatet.
Det motbokssystem, skapat av Ivan Bratt, som infördes 1917 och avskaffades på ”Svenska flaskans dag” 1 oktober 1955, var mycket restriktivt och hade säkert stor betydelse för den spritsmuggling till Sverige som förekom längs stora delar av Östersjön. Trots dagen Systembolag och relativa frihet att dricka smugglas det fortfarande, inte minst från Tyskland, vilket bevisar att priset på varan har betydelse.
För ett antal år sedan studerade jag spritsmugglingen i Mellansverige och södra Norrlandskusten för en roman som dock aldrig blev skriven. En av de större aktörerna jag stötte på var Algot (ibland Algoth) Niska (1888–1954), smugglarkung och idrottsman (finsk landslagsman och OS-deltagare i fotboll) som började med sprithantering när Finland 1919 införde spritförbud. Den sprit han smugglade kom huvudsakligen från de baltiska länderna. Han satt i fängelse korta perioder. Under andra världskriget räddade han 150 judar undan döden och var efterlyst av Gestapo.
Boken Spritsmuggling på Östersjön belyser förhållandena i Öresundsregionen där det 1920- och 1930-talet årligen skeppades ut miljontals liter sprit från hamnar i Nordtyskland och via mötande snabba båtar på internationellt vatten förde alkoholen över gränsen till Sverige och Norge. Myndigheterna hade svårt att sätta emot dessa tekniskt överlägsna personer med racerbåtar, amerikanska bilar utrustade med radio när de själva av besparingsskäl i början fick nöja sig med cyklar, segel- och roddbåtar. Sedermera fick de dock snabbare båtar.
Men författarna Johan A. Lundin (bilden th) och Fredrik Nilsson (bilden tv) har inte enbart intresserat sig för smugglingens geografi. De skildrar organisationen bakom smugglingen och de nätverk, skapade på tillit, som krävdes för att allt skulle fungera över nationsgränserna. Verksamheten var inte helt fri från våld, något som många trodde och därför såg smugglarna som hjältar som stod upp mot den statliga övermakten.
Lundin och Nilsson hänger ut många av smugglarna med namn och polisfoton, vilket känns en aning problematiskt. Ingen av de tyska, danska eller svenska förbrytarna gjorde sig egentligen inte skyldiga till brott mot annat än skattelagarna, de var inga Palmemördare eller Breivik-typer. De förde emellertid in mycket sprit till Sverige och när någon åkte fast blev tidningsrubrikerna feta. Men det var – som många smugglare anförde under det amerikanska spritförbudet mellan 1920 och 1933 – en fråga om tillgång och efterfrågan, en tillgång som stryptes av den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Där efterfrågan finns är också chansen att bli riktigt förmågen. En smuggelorganisation leddes av en tysk affärsman (aldrig gripen) i Danzig som enligt pressen var en stor filantrop och dessutom en av de rikaste personerna i hemstaden.
Smugglarna såg sig som affärsmän. Det gjorde också många inom allmänheten och röjde därför inte sina kunskaper om verksamheten för myndigheterna. Att hjälpa till att föra in spriten – till exempel hålla utkik – betalade sig också hyggligt för en fattig medborgare. Acceptansen syns även i att många kvinnor, som efterhand kunde kläd sig snyggt och modernt, var inblandade i hanteringen.
Myndigheterna försökte givetvis beskriva smugglingen som något klandervärt men lyckades sällan. Befolkningen i landet, där de politiska konflikterna var många och återkommande, tyckte inte om överhetens påbud om att de borde hålla sig nyktra och även om ekonomin i Sverige ännu var rätt hyfsad var fattigdomen utbredd. Därför hjälpte många till när smugglare bad om det och kunde få en slant och kanske en butelj för besväret.
Tullen, polisen och kustbevakningen hade förstås en annan syn på saken. Man kämpade mot organiserad och i vissa fall också beväpnad brottslighet. Det hände att skottlossningar utbröt. Men det blev aldrig lika hårdfört som i USA där förbudstiden också gjorde smuggling lukrativt och dessutom fick maffian att stabiliseras.
Alkohol är en drog som många vill ha och när efterfrågan växer finns det alltid entreprenörer som kan bistå med det önskade, ofta billigare än i de av staten sanktionerade butikerna. Ingen gräns är heller starkare än sin svagaste länk – vilket dagens flyktingsituation påvisat – och därför kan vi räkna med att det människor vill ha kommer in i landet.
KJELL E. GENBERG