Av Leif GW Persson
Albert Bonniers Förlag, 2018
ISBN 978-91-0-013769-4, 543 sidor
Om Persson nöjt sig med att ge ut innehållet i sin första biografi Gustafs grabb (2011) en gång hade Professor Wille Vingmutter, privatdetektiv blivit ganska mycket kortare. I denna andra memoarbok berättar han om sin lyckosamma karriär som skapats med hjälp av flit och girighet. Persson är rik men har inget emot att bli ännu rikare trots att han påpekar att han har vad han behöver och mer därtill. Har tar också chansen att ge igen för gamla oförrätter.
Ytligt sett är han en succé men driften att skapa rikedom och berömmelse har också kostat. Det hårda arbetet varvas med lika hårt ätande och drickan. Han är inte så frisk längre. Han har försummat barn och hustrur och spräckt äktenskap.
När han lägger manken till är han en fantastisk berättare, i synnerhet när han beskriver sina relationer med poliser, vare sig de är svenska eller utländska. Boken inleds med minnen från studiebesök hos poliser i olika delar av USA. Där blir detaljerna intressantare än i beskrivningarna om akademiska intriger och harvandet med utredningar i Sverige. Här visar han ogenerat fram sin långsinta sida men också att han kan ändra sig. I Gustavs grabb tog han heder och ära av sin mor, här behandlas hon mer överseende.
Hur mycket håller han sig till sanningen? Troligen närapå hundraprocentigt i de delar som är kontrollerbara men han är också deckarförfattare med rätt att skarva. Känslan av att den Persson också finns med i boken går inte att putta bort.
Hans största önskan som ung är att bli är en vetenskaplig detektiv, den professor Wille Vingmutter som han döptes till i skolan. Mellan raderna en sådan som han blev, mannen som vet bäst och kan berättar för polisen vad de ska göra och hur de borde ha gjort.
Det gör han, intressant och roande, mot slutet där han går igenom några olösta mordfall och visar fram den har tror är mördarna medan han för ett resonemang och gott polisarbete visavi uselt polisarbete. Där är han på sin mammas gata.
Persson skriver med en munterhet som förlåter en hel del av den njugghet och självbelåtenhet som ständigt lyster igenom. Han poängterar ständigt att han är klassens ljus i nästan allt han företar sig, Leif GW tar plats och spolar ner jantelagen på muggen.
KARL HJELM
Leif GW Persson. Foto Thron Ullberg