Av Fred Vargas [pseud för Frédérique Audoin-Rouzeau]
L’armée furieuse 2011
Översatt av Marianne Öjerskog
Sekwa förlag 2013
ISBN 978-91-86480-77-6, 457 sid
Historieprofessorn och arkeologen Frédérique Audoin-Rouzeau kallar sig Fred Vargas när hon skriver gotiskt inspirerade och aningen fantasyliknande kriminalromaner. Det tycks löna sig – för en lite tid sedan fick hon det prestigefyllda brittiska CWA International Dagger Award. Kanhända inte för metodiken att införa skräck och spöken utan mer för de väl konstruerade och sammanhållna intriger som gjort henne till en av Frankrikes bäst säljande författare. Hon börjar även här få anhängare som gillar den aningen aparte kriminalkommissarie Adamsberg som håller till på kriminalroteln i Paris, ett ställe som hyser fler komplicerade personligheter. Det ska visst vara så när vi hamnat i 2000-talet – det började med fröken Salander och har fortsatt med många fler, även på TV där Saga i Bron är ett hyfsat exempel.
Spökryttarna från Ordebec börjar i en lägenhet i Paris där den övermåttan sluge kommissarien mycket snabbt räknar ut vem som är mördaren. Herrn i huset har dödat hustrun genom att kväva henne med en baguette och försökt få det att se ut som om det är råttor som käkat av alla smulorna.
Sen kommer berättelsen in på titelns spökaktigheter. En ung kvinna med ofta beskrivna tuttar vid namn Lina i den lantliga byn Ordebec (som fått versal begynnelsebokstav inne i boken, men däremot inte på omslaget), som ligger i Normandie, har bevittnat ett band spökryttare – levande begravda människor som nu blivit ett slags medborargarde jagar fram i bygden och vittnets mor övertalar Adamsberg att ta en titt på fallet. För det ligger mer bakom spökerierna, en grym mördare härjar också i trakten.
Kommissarien har en del att stå i. En finanshaj blir innebränd i sin flotta tyska bil och den radikale unge man som ligger bakom råkar ganska illa ut. Kan det ha med spökerierna att göra. Givetvis, det gör faktiskt både huvudintrig och alla bihandlingar, och på ett skickligt sätt dessutom. Med lakonisk och lite bisarr humor tar sig författaren genom alltsammans och – bäst av allt: konstigheterna får en naturlig förklaring. Och ett leende kommer också fram i läsarens nuna när svenska deckarförfattare apostroferas på ett synnerligen franskt vis.
Jo, jag är road!
PER MAGNUSSON
Fred Vargas. Foto Louise Oligny