Novell av LEIF H ANDERSSON
Han presenterar sig själv: Jag heter Leif Andersson och är från Dalarna. Jag är nybliven pensionär. Detta är min första novell. Har fått mycket av inspirationen från Deckarskolan. Novellen är ett omarbetat och förkortat utdrag ur en bok som jag kämpar med att någon gång kunna ge ut.
__________________________________________________
Bertil trodde inte sina öron. Mona ringde. Hon lät glad och var nykter. Det var den Mona han saknat i fyrtio år.
– Hej, började hon skrattande, det är jag. Har du och Anita lust att komma till mig på middag på lördag?
– Det låter jättekul, svarade Bertil. Vi kommer gärna.
– Kul då ses vi.
Monas liv hade varit ett helvete. Bertil visste att hon hade tillbringat mycket av sin tid bland stans A-lagare. Han hade under alla åren gjort allt han kunnat för att hjälpa sin syster utan att lyckas.
Kvällen hos Mona blev fantastisk. Mona sken som en sol. Bertil började hoppas att de skulle kunna komma lika nära varandra som de en gång var.
Anita ringde dagen efter till Mona för att tacka för en underbar kväll. Hon ringde flera gånger under dagen utan att få något svar.
– Vi måste kolla varför Mona inte svarar, sa Anita.
De tog nyckeln till Monas lägenhet som de hade och åkte. De ringde på dörrklockan och lyssnade. Inget hördes.
– Ska vi öppna? undrade Anita.
De öppnade dörren försiktigt och gick in.
– Det är precis som när vi åkte i går kväll, viskade Anita och tittade sig omkring.
– Känns lite otäckt, sa Bertil knappt hörbart.
– Sovrumsdörren är stängd.
De tittade på varandra men tog mod till sig och öppnade dörren. De öppnade försiktigt men såg inget i mörkret. Bertil hittade knappen till taklampan.
Mona låg på sängen i samma kläder som igår, vit i ansiktet. Bertil gick fram till henne och lade handen mot hennes kind som var kall. Det bekräftade vad han redan förstått.
Middagen var Monas sätt att säga adjö till ett liv som varit ett helvete. Hon levde upp för en dag, tog sitt liv och försvann.
***
Kommissarie Alm satt fortfarande kvar på sitt kontor. Han borde ha åkt hem för två timmar sedan. Tårarna var nära. Eva-Lena hade bestämt sig för att lämna honom.
Telefonen ringde. Han sträckte ut handen efter luren och svarade automatiskt.
– Poliskommissarie Alm.
– Jag heter Helena Levin. Jag vill anmäla att min man Olle Levin har försvunnit.
Alm ställde de vanliga frågorna och skrev ned vad kvinnan svarade. Hon lät upprörd kanske nära hysteri men Alm försökte förklara att de flesta försvunna män kommer hem till nästa dags frukost. Hon verkade ha lugnat sig något när de la på luren.
Alm tittade på klockan. Han var tvungen att åka hem.
Eva-Lena satt vid köksbordet. Alm satte sig mittemot.
– Kan du inte stanna?
– Jag har träffat en annan.
– Är det någon jag känner? pressade han fram.
– Han heter Peter Lindstedt. Jag tror inte du känner honom.
Telefonen ringde.
– Du måste väl svara, sa Eva-Lena.
Alm reste sig.
Det var från polisstationen. En anmälan hade kommit från en person, Ingvar Persson i Sunnansjö, om att han hittat en död man. Alm fick en adress och åkte. Ingvar stod och väntade när han kom fram.
– Hej, jag heter Alm och är polis. Jag antar att du är Ingvar Persson och att det var du som ringde.
– Det stämmer. Jag hittade en karl i grusgropen där borta och klättrade ned och kikade. Han heter Olle Levin. Vi är grannar. Det är förfärligt.
De gick tillsammans ner i grusgropen.
Mannen låg i sluttningen. Flugor surrade runt kroppen och myror fanns överallt på honom. Han hade torkat blod i håret. Kläderna var täckta av barr.
Ingvar berättade var mannen bodde. Inte alls långt bort, en tvärväg in i ett villasamhälle. Alm gick dit och knackade på.
En kvinna öppnade. Alm visade sin legitimation och frågade om det var Helena Levin han talade med. Och om hon samma kväll ringt till polisen om sin mans försvinnande. Och kunde han stiga in.
– Herregud stig in, vad har hänt?
– Jag har ett tråkigt meddelande, började Alm. Vi har hittat en man död. Din granne Ingvar Persson har identifierat honom som din man.
Helena satte sig på en stol och stirrade rakt fram.
– Hur går det för dig? frågade Alm.
– Det går bra, svarade hon matt.
– Orkar du berätta vad som hände då din man försvann?
Helena berättade gråtande att hon inte hade sett Olle sedan festen de haft hos närmaste grannarna, Roland och Maria. Det hade varit två familjer till på festen. Det hade blivit bråk. Helena hade inte förstått om vad. Det enda hon uppfattade var slutklämmen.
– Å du skall ge fan … skrek Roland till Olle, men avbröt sig snabbt.
De två andra familjerna, Bertil och Anita och Per-Erik och Maud gick skyndsamt hem. Maria och Helena började duka av. Olle hade sagt att han var trött och gick hem.
***
Alm satt tillsammans med sina kollegor på polisstationen.
– Vi måste ta reda på vad Roland var på väg att säga, sa Alm. Jag åker och pratar med honom.
Roland satt på sin uteplats med en öl framför sig när han kom dit.
– Hej, jag heter Alm och är polis. Jag skulle vilja ställa några frågor till dig.
– Det går väl bra.
– Som du vet har vi hittat din granne Olle Levin mördad. Enligt uppgift var du på väg att säga något till honom men avbröt dig. Vad var du på väg att säga?
– Att han skulle ge fan i andras fruntimmer.
Roland berättade att han hade kommit på Olle och en granne, Maud, mitt i en kärleksakt i Olles garage.
Alm besökte Helena och talade om vad han fått höra. Hon ändrade nu sin berättelse. Olle var hemma när hon kom hem. De hade grälat om hans kvinnoaffärer. Hon hade sen i stort sett kastat ut honom.
De hade tre misstänkta. Roland hade haft ett gräl med Olle. Per-Erik hade fått reda på att Olle vänstrat med hans fru. Helena hade haft ett gräl med Olle. De kunde inte binda någon till brottet.
Alm beslöt sig för att gillra en fälla. Han såg till att pressen fick veta att de troligen hittat mordvapnet. Några kollegor bevakade i hemlighet området efter att uppgiften kommit i tidningen.
Det gick tre dagar. Alm började misströsta.
Telefonen ringde.
– Hej, jag heter Anita Eriksson. Jag vill anmäla att min man Bertil Eriksson försvunnit.
Alm besökte henne. Anita berättade att Bertil hållit på att gå igenom sin syster Monas efterlämnade personliga saker den senaste tiden.
Alm bad att få titta på sakerna. Anita visade Alm till rummet där sakerna låg.
Bland prydnadssaker, kort och hårklämmor hittade han en dagbok.
– Vill du ha kaffe? frågade Anita.
– Ja tack.
Anita gick till köket.
Alm satte sig och började läsa i dagboken. Mona beskrev hur hon hade våldtagits av två personer. Deras namn var Olle Levin och Peter Lindstedt. Det var Peter Lindstedt som nu höll på att förstöra hans äktenskap. Alm förstod att Bertil läst samma sak. Peter borde få polisskydd. Men det skulle han inte få. Alm lade tillbaka dagboken.
Han gick till köket. Anita höll på att ställa fram kaffekoppar på köksbordet.
– Jag tycker vi väntar någon dag sen får vi göra en efterlysning på Bertil, sa Alm.
Alm tog den information han behövde för en efterlysning.
***
Eva-Lena kom hem från jobbet och såg ut som hon ville prata.
– Du ser bekymrad ut, sa Alm vänligt.
– Peter har inte varit på jobbet, sa Eva-Lena.
– Du får väl åka och kolla honom. Det är vad vi poliser råder folk att göra.
Han var bedrövad av hennes intresse för Peter men kunde inget göra.
– Jag gör det.
Eva-Lena tog sin bil och åkte, hon ringde efter tjugo minuter.
– Peter är död, skrek hon i telefonen. Du måste komma.
– Var är du, frågade Alm. Hur vet du att han är död?
– Han är helt kall. Han ligger på gräsmattan.
Hon berättade var Peter bodde. Alm åkte dit och svängde in på gården och gick fram till Eva-Lena. Hon sa ingenting, bara pekade. Alm såg kroppen ligga på marken med ett stort sår i huvudet.
– Vi måste ringa en läkare, sa Alm.
– Han är ju död.
– En läkare måste bekräfta det och området skall spärras av. Gå och sätt dig i bilen.
***
Bertil hade hållit sig gömd en vecka i en koja i skogen. Det var ett stort misstag att inte ta dagboken med sig som var det enda som gav motiv till morden. Han drog bort riset han gömt bilen under och åkte hem till sitt hus. Försiktigt öppnade han dörren. Han lyssnade, det var tyst i huset. Han hittade dagboken. Han lämnade smygande huset och åkte därifrån.
***
Alm satt och försökte se på teve. Han var ensam. Eva-Lena hade flyttat. Telefonen ringde.
– Han har varit här! skrek Anita i telefonen.
– Vem?
– Bertil. Jag såg när han gick.
Dagboken, han har hämtat dagboken. Motivet för morden var borta.
Alm hoppade in i bilen och åkte mot Sunnansjö. En bil kom från andra hållet. Det var Bertil i sin blå Volvo. Alm såg att Bertil känt igen honom. Alm vände. Bertil ökade farten. Alm följde efter honom och funderade hur han skulle göra. Han bromsade in och parkerade vid vägkanten och tittade när Bertil åkte vidare.
Lycka till, tack för hjälpen, mumlade han för sig själv.