Av Kjell Eriksson
Ordfront 2013
ISBN 978-91-7037-687-0, 464 sid
Kjell Eriksson har lämnat sin trädgård och hemstaden Uppsala för att periodvis bo på ön Itaparica vid Brasiliens östkust. Kriminalinspektör Ann Lindell passar inte för det heta, solkiga och narkotikablodiga klimatet och har ersatts av kommissarie Santos, en man som är hennes motsats. Det är en rätt arbetsskygg man som inte står främmande inför lite underslev och gärna kör med sina underlydande, inte minst rookien Luiz som inte hör hemma på ön utan kommer från fastlandet.
Invånarna på ön lever en illusionslös, tillspetsad tillvaro. Här florerar korruption, fattigdom och död. Det som betyder något är vem man är släkt med. Förståeligt nog avskyr vanligt folk polismakten och svarar helst in på frågor. Vi är verkligen långt från Uppsala. Det som där räknades som polisarbete är helt annorlunda här. Det skulle kunna ses som en nidbild om inte Eriksson skriver fram andra kvalitéer, en sorts mänsklighet som skymtar under cynismens dimridåer.
Det är många människor som måste presenteras när en ny serie sjösätts. Allt börjar när kommissarie Santos konfronteras med bokens första offer, en skjuten nästan dränkt man, en känd förbrytare, som till råga på allt spetsats på en påle. Lite senare samma dag blir en man dödad av en kula utanför byns krog. Där är den döde en bra karl, vilket gör Santos extra irriterad. Minst ett av morden har tydligen med narkotika att göra, med den illegala handel som eskalerar åt från år. Mord innebär arbete, ett tvång att lämna hängmattan, ölen och de ljuvliga tankarna på hustrun och andra kvinnor han lägrat.
Miljöbytet har förståeligt nog förändrats Erikssons sätt att skriva. Här har han ett annat temperament, medveten om att han måste förklara förutsättningarna utan att åsidosätta gestaltningen. Det blir lite av en berg- och dalbana för läsaren som måste försöka hålla reda på myllret av personer i en våldsam historia.
Fast vissa av gestalterna biter sig fast. Inte minst den nya polisen Luiz, han från fastlandet som är ambitiös och kanske lik den unge Santos innan 30 års tjänst, ölen, hängmattan och de extra små förtjänsterna förvandlade honom. Och Luiz tycks också kunna locka in Santos på återtåget till den människa han en gång var.
Intressant, minst sagt.
KJELL E. GENBERG