Krönika av JEAN BOLINDER
När jag var ung struntade Sveriges Radio blankt i min generation. Vi gillade jazz och det var inget som Sveriges Radio offrade tid på. Jo, en sen kväll i veckan kom ett program som hette Jazzbiten, det var allt. Och i dag är det lika illa för oss trettiotalister. Jag och många jämnåriga med mig, tycker (fortfarande) om jazz och därtill om klassisk musik. Men det är ont om sådan musik. På trean har man ibland bra sådana program, men de byts snart mot en massa främmande språk, som i varje fall inte jag begriper. Varför ska dessa i och för sig viktiga program sändas just på “vår” programtid? Varför inte ibland låta dem komma när de unga har sina favoriter?
Pop och Svensktoppen och annan ungdomsmusik dominerar så totalt, att de gott kan få dela med sig. Förut fick vi stå tillbaka för äldre generationer, nu försummas vi till förmån för ungdomar. Vad har vi gjort för ont egentligen?
När radiosporten jubilerade, var det ett väldigt skrytande om hur bra den är. På min tid blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. Det är nog den största idrottsbragd en svensk gjort, men matchen sändes inte av Sveriges radio. Man var tvungen lyssna på Radio Luxemburg om man ville höra!
Nu är det mycket sport i TV och radio. Bra, tycker jag som är sportintresserad. När Sverige spelade utomordentligt i JVM i ishockey, slutade matcherna i kodade betalkanaler. Snacka om antiklimax! Och OS får vi visst inte alls följa.
Man kräver in avgifter med diverse hot och levererar sedan skräp. God dramatik har fått stryka på foten för billiga såpor och de 
populära program många ser, förlorar sina folkkära ledare. Jag saknar Peter Harryson och På Spåret-paret Hellberg–Oldsberg. Kalle Moréus och Lasse Cronér är bra programledare men de är ganska ensamma om det.
Hur kunde man för övrigt lägga ut pengar på att köpa den förfärliga nyinspelningen av Sound of Music? Det var i allt uslare än originalet. B-skådisar, usla kulisser och ingen känsla alls, tyckte jag som i och för sig inte är någon större beundrare av succéfilmen.
Nu tar man betalt för datorer också. En man spärrade sin dator mot TV, men fick betala ändå. Det är synd och skam!
Skavlan är enligt min mening bästa programmet med en rad helt fantastiska gäster. Bäst var den unga flickan Malala Yousafzai med ett formidabelt civilkurage. Jag har satt upp ett citat från henne på väggen i mitt arbetsrum: “Då är det bättre att prata först och sen bli dödad. Jag föredrar i alla fall det.” Stjärnorna på slottet är också tänkvärt. Där bjuder många kändisar på sitt innersta. Till exempel Leif André som var mänsklig och levande. Någon skrev en insändare och klagade argt över att stjärnorna grät för mycket. Nu handlar det om kreativa människor och kreativitet är något som utvecklas under psykiskt tryck. Ett slags försvarsmekanism helt enkelt.
Inte konstigt att så många kreativa gråter över sin svåra barndom. Det gör att vi tittare får möta riktiga människor av kött och blod.
Och med en levande själ!